Utvärdering av Livbojens stödgruppsverksamhet för riskutsatta barn

”Som plåster på ett sår
ungefär. Det läker
snabbare”
Utvärdering av Livbojens
stödgruppsverksamhet för riskutsatta barn
Frida Silfversparre och Fredrik Spak
Enheten för Socialmedicin och Epidemiologi (EPSO)
Sahlgrenska akademin
Göteborgs universitet
http://www.epso.gu.se/
Innehållsförteckning
Inledning ..................................................................................................... 3
1. Bakgrund ................................................................................................. 4
1.1. Livbojen ................................................................................................. 4
1.2. Barn som kommer till Livbojen .............................................................. 4
1.3. Stödgruppsträffarnas utformning .......................................................... 4
1.4. Mätinstrument och dokumentation ...................................................... 5
2. Syfte och frågeställningar ........................................................................ 7
3. Metod ..................................................................................................... 7
4. Resultat ................................................................................................... 8
4.1. Intervjuer med personal om Livbojens verksamhet............................... 8
4.2. Intervjuer med barn om Livbojens verksamhet ................................... 14
5. Diskussion ..............................................................................................20
5.1. Mätinstrument och dokumentation .................................................... 20
5.2. Verksamhetens utformning ................................................................. 21
5.3. Personalens tankar om Livbojen.......................................................... 22
5.4. Barnens erfarenheter av Livbojen ....................................................... 23
6. Sammanfattning .....................................................................................24
7. Bilagor ....................................................................................................25
8. Referenser ..............................................................................................42
2
Inledning
Denna rapport handlar om Livbojen, en stödgruppsverksamhet för riskutsatta barn i Tjörns kommun.
Dåvarande Folkhälsoinstitutet fick under 2009 i uppdrag av regeringen att genomföra en kartläggning
i Sveriges kommuner av arbetet med barn i riskmiljöer (Regeringen, 2009). Hösten 2012 beviljades
Livbojen projektmedel från Folkhälsomyndigheten, tidigare Folkhälsoinstitutet, för att utveckla
specifika områden som kvalitativ och kvantitativ utvärdering samt kommunikationsplan med
utvidgad samverkan mot psykiatrin och primärvården. I samband med detta anlitades Göteborgs
universitet för att genomföra en utvärdering av Livbojens arbete. Rapporten innehåller
intervjuanalyser med barn som går eller har gått i stödgruppsverksamheten, verksamhetens personal
samt med personer som arbetar med liknande stödgrupper i Sverige. Rapporten presenterar även
utvärderingsenkäter för föräldrar och barn som verksamheten kan använda i utvärderingssyfte när
barnen börjar och slutar Livbojen. Rapportens syfte har justerats under arbetets gång, och därför har
några specifika frågeställningar omformulerats. Skälet till dessa ändringar är att moment i
utvärderingen inte varit genomförbara. Journalföringsprogrammet JD har inte kunnat utvärderas
som planerat då programmet i dagsläget inte används av personal inom Livbojens verksamhet och
endast ett fåtal barns svarsenkäter är registrerade i programmet i den utsträckning som krävs för
möjliggöra en utvärdering. Istället för att undersöka journalföringsprogrammet har intervjuer med
barn och personal på Livbojen genomförts.
3
1. Bakgrund
1.1. Livbojen
Livbojens stödgruppsverksamhet för riskutsatta barn startades 1996 och är belägen i Tjörns kommun
i Bohuslän. Västra Götalandsregionen, Tjörns kommun och Svenska kyrkan finansierar gemensamt
verksamheten. Det har inte funnits kontinuerlig statistik över antal barn som kommit till
verksamheten sedan start, men mellan 2006 och 2015 har 69 barn gått i stödgrupp. Syftet med
Livbojens verksamhet är att fungera som en pedagogiskt inriktad stödgrupp för riskutsatta barn, inte
som någon utredande eller behandlande verksamhet. Barn kommer vanligtvis i kontakt med Livbojen
genom föräldrar, skolpersonal, socialsekreterare eller genom att de själva söker upp verksamheten.
Tanken är att barnen som går i Livbojen ska vara med i stödgruppen under en termin, men ibland
utökas det till flera terminen om barnet och anhöriga önskar det. Anmäler man sitt intresse till att få
gå i stödgruppen mitt under en pågående termin har personalen väntelistor för att barnen ska kunna
börja under nästkommande termin. I dagsläget arbetar tre personer som stödgruppsledare inom
verksamheten. De är utbildade socialpedagoger och en person är diakon. Under projektets gång har
det skett stora omorganisationer inom kommunen och verksamheten. Livbojen har påverkats av
detta bland annat genom byte av lokaler och personer med chefspositioner samt gruppledare med
lång erfarenhet har slutat.
1.2. Barn som kommer till Livbojen
Barn som kommer till Livbojen har vanligtvis en förälder eller annan närstående som lever med
psykisk ohälsa, alkohol- eller drogmissbruk. En del är också barn till föräldrar som utövat eller utsatts
för våld i en nära relation. Åldersgrupperna på barnen som kommer till Livbojen är 7-12 år och 13-20
år.
1.3. Stödgruppsträffarnas utformning
I varje grupp finns plats för 5 barn och varje stödgrupp träffar en gång i veckan under två timmar i en
termin. Innan varje terminsstart bestämmer personalen på Livbojen träff tillsammans med föräldrar
4
eller anhöriga för att berätta hur stödgruppen arbetar och för att personalen ska få en bild av
familjens situation. En liknande träff sker även efter terminen för att summera tiden på Livbojen och
diskutera eventuella ytterligare behov. Inför varje grupptillfälle har personalen förberett ett särskilt
tema som de tillsammans med barnen diskuterar och gör övningar efter. Varje stödgruppstillfälle
börjar med att ledarna och barnen går igenom trivselregler som exempelvis handlar om att barnen
alltid är välkomna till Livbojen hur de än mår och oavsett vilket humör de är på. De kommer i början
av stödgruppen alltid överens om att det som sägs och berättas på Livbojen stannar där och inte
sprids till någon annan. Andra regler är att inga fula ord ska användas, mobiltelefoner ska vara
avstängda, barnen ska lyssna på varandra och alltid meddela ledarna om de får förhinder att komma
till Livbojen. Andra stående inslag är att barnen och ledarna fikar tillsammans och talar om vad som
varit bra och dåligt under den gånga veckan. Det är alltid två ledare som tillsammans leder
stödgruppsträffarna och de utgår från material de fått under utbildningar hos IOGT/NTO :s
Juniorförbund (Junis), Hela Människans barnstödsmaterial ”Linus” samt material från Rädda barnen.
1.4. Mätinstrument och dokumentation
Innan första stödgruppsträffen och en period efter terminens slut har verksamheten beslutat att
stödgruppsledarna ska be barn och föräldrar tillsammans fylla i tre olika enkäter: KASAM13,
Strenghts and Difficulties Questionnaire (SDQ) och Livsstegen. De nämnda enkäterna mäter på olika
sätt barnens psykiska hälsa och genomförs för att se om det skett någon förändring av den efter
stödgruppsperioden. Resultaten från enkäterna ska sedan registreras i det databaserade
journalföringsprogrammet Journal Digital som Tjörns kommun bekostat åt verksamheten.
KASAM-13
Känsla av sammanhang (KASAM) är ett begrepp formulerat av Aron Antonovsky och syftar till att
beskriva människans känsla av sammanhang i vardagen. KASAM utgörs av tre viktiga komponenter;
begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Det kan handla om individen förmåga att begripa och
bedöma verkligheten, hens möjlighet att hantera saker som sker samt förmåga och engagemang att
hantera händelser. (Antonovsky, 2005). KASAM-13 är ett frågeformulär som består av 13 frågor som
behandlar barnens känsla av sammanhang i vardagen. På varje fråga i formuläret ska den siffra
5
mellan 1 och 7 som stämmer bäst in på vad barnet tycker ringas in. Varje siffra ger en viss poäng och
räknas sedan samman till en totalpoäng.
Strenghts and Difficulties Questionnaire
Strenghts and Difficulties Questionnaire (SDQ) är ett frågeformulär innehållande 25 frågor utvecklat
för att mäta barn och ungdomars psykiska hälsa och mäter barnets beteende de senaste sex
månaderna (Goodman, 1997 ). Frågorna relaterar till fem skalor som fokuserar på problem kopplade
till kamratrelationer, hyperaktivitet/koncentration, beteende, emotioner samt prosocialt beteende
vilket syftar på handlingar som omfattar omtänksamhet och generositet. Skalorna vägs samman och
generar en totalpoäng som ger en bild av barnets psykiska hälsa. Frågeformuläret är tänkt att
användas på barn i åldern 3-16 år och kan användas som ett självskattningsformulär, men också som
ett formulär som barnets närstående fyller i.
Livsstegen
Livsstegen är ett verktyg som mäter hur ett barns hoppfullhet och framtidstro ter sig samt hur
barnets nuvarande och tidigare livsförväntningar ser och har sett ut. Formuläret består av en bild på
en stege med flera steg samt av tre frågor. Barnet ska med hjälp av bilden svara på frågor om vilken
stegpinne hen befinner sig på i dagsläget, vilket steg hen befann sig på för ett år sedan samt vilket
steg hen tror sig befinna sig på ett år fram i tiden (Skerfving, 2009).
Journal digital
Journal Digital är ett databaserat journalföringsprogram som utöver journalföring kan användas vid
uppföljning och för inmatning av självskattningstester såsom KASAM13, SDQ och Livsstegen.
Programmet kan utifrån olika tester och enkäter som barn eller vuxen fyller i generera grafer och
översiktlig statistik. Som användare kan man själv välja vilka tester man vill ska ingå i journalföringen.
6
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med denna utvärdering är att ta reda på hur det databaserade journalföringssystemet Journal
Digital fungerar som utgångspunkt för dokumentation av verksamheten samt kartlägga erfarenheter
och synpunkter från personalens sida vad gäller denna dokumentation. En annan viktig tematik gäller
barnens upplevelser av att ha deltagit i stödgruppsprogrammet samt att öka kunskapen om vilka
anledningarna kan vara till att barnen och deras familjer söker sig till Livbojen. Detta har resulterat i
följande två övergripande frågeställningar:
•
Hur fungerar Journal Digital som system för dokumentationen?
•
Tycker barnen att stödgruppen lett till en förbättring av deras situation?
3. Metod
För att svara på frågeställningarna har 11 enskilda telefonintervjuer gjorts med personal inom
Livbojens verksamhet samt med personer i andra liknande verksamheter som har kunskap om
Livbojen och stödgruppsverksamheter för riskutsatta barn. Utöver detta har sju intervjuer
genomförts med barn och ungdomar som går eller har gått i Livbojen där bland annat erfarenheter
av stödgruppsverksamheten och anledningar till att ha kommit till den har studerats. Personal på
Livbojen har kontaktat barn som går eller har gått i stödgruppen och frågat om de vill medverka i
intervjuer. Både personal och barn har fått sina respektive intervjufrågor skickade till sig i förväg.
Intervjuaren stämde träff med varje barn i Livbojens lokaler och barnen bjöds på fika och fick efter
intervjun två biobiljetter som tack för deltagandet. De deltagande barnen visste på förhand inte om
att de skulle få dessa biljetter. En person ur personalen, och ibland även barnets anhöriga, satt
utanför intervjurummet och väntade. Vissa av barnen utvecklade anledningarna till att de behövt
komma till stödgruppsverksamheten mer än andra, men av hänsyn till barnens integritet kommer
dessa delar inte att redovisas närmare. Alla intervjuer har analyserats utifrån Graneheim och
Lundmans tolkning av kvalitativ innehållsanalys. Kortfattat innebär det att meningsbärande enheter
har lyfts ut från insamlad data och sedan kategoriserats för att slutligen bilda olika teman som har
analyserats (Graneheim, Lundman, 2004). För att svara på frågeställning tre har enkäter till barn och
föräldrar/anhöriga utvecklats i samråd med Livbojens personal. Dessa enkäter är baserade på
7
önskemål som framkommit under intervjuerna samt genomgång av Livbojens och andra
stödgruppsverksamheters tidigare enkäter.
4. Resultat
4.1. Intervjuer med personal om Livbojens verksamhet
I denna resultatdel presenteras en innehållsanalys av intervjuer med personal och enhetschef på
Livbojen samt intervjuer med personer i andra verksamheter med kunskap om
stödgruppsverksamheter för barn och journalföringsprogram. Under arbetet med analysen
identifierades fem kategorier:
•
Journal Digital-användande
•
Mätinstrumenten
•
Utveckling av mätinstrument
•
Inskrivnings-och utskrivningsenkäter
•
Utvecklingsmöjligheter för Livbojen
Ovanstående kategorier beskrivs i kommande avsnitt med text och avidentifierade citat.
4.1.1. Journal Digital-användande
Under intervjuerna berättade personalen om användarvänlighet, svårigheter och möjligheter som de
relaterade till Journal Digital (JD) som journalföringsprogram.
”Nej, för vi har ju inte fått någon utbildning på det riktigt vad vi ska använda det till. (…) Det känns
som att vi bara gör detta för att vi är tillsagda att göra det (…) Sen kanske själva programmet är OK,
men jag känner för min personliga del att jag är inne där (d.v.s. i JD, förf. anmärkning) så sällan så för
mig blir det bara jättejobbigt.”
”Så vi tittar inte på det eller använder oss av dem, förutom att vi lägger in enkäterna då som är
bestämt att vi ska göra.”
8
Flera av intervjupersonerna menade att de har fått bristande utbildning i programmet samt att de
inte fått tydlig information om varför JD användes och vad inmatad data ska användas till och att
detta därför lett till att det inte finns något rutinmässigt användande av JD. Personalen ansåg att
detta bidrog till att man lätt glömde av hur information skulle matas in och tolkas. Inmatad
information i programmet utnyttjas inte i något utvärderings- eller kompetensutvecklingsarbete i
dagsläget på Livbojen. Ett ytterligare skäl till att programmet inte utnyttjats är svårigheter med att
förstå och tolka de resultat som programmet genererar. Ett annat angivet skäl är att det är få barn
som registrerats i programmet, vilket har gjort att flera intervjupersoner menade att kvalitativ
uppföljning av barnen är att föredra framför kvantitativ. En intervjuperson sade också att JD är ett
”klumpigt” journalföringssystem som orsakar mycket administrativt arbete.
”Alltså jag tänker såhär: det är inte systemet man behöver ändra utan tankesättet som personalen
har. Och då tänker jag såhär: vi måste alla dokumentera av olika anledningar. Vissa behöver
dokumentera, vissa för att de har licens andra för att man blir granskade och andra för att någon
aktör kan vilja veta vad vi har gjort och så. Allt behandlingsarbete innebär faktiskt att man måste
skriva vissa anteckningar, för vad vet man annars var man är i behandlingen eller vad man ska jobba
vidare med nästa gång”
En intervjuperson menade att personalen behövde ändra sin inställning angående dokumentation av
barnen då detta är nödvändigt för att kunna planera framtida arbete med barnen, men också för att
göra det möjligt för andra aktörer inom området att granska och ta del av Livbojens arbete. En annan
intervjuperson som tillämpat i JD i forskningssammanhang på ett större underlag än det som
Livbojens verksamhet har menade dock att programmet var enkelt efter en tids inlärning.
4.1.2. Mätinstrumenten
Personalen på Livbojen har under flera år varit tillsagda att använda sig av enkäter i form av
självskattningsinstrumenten KASAM13, SDQ och Livet stege. Tanken är att förälder/anhörig och barn
ska fylla i dessa innan terminens början och efter dess slut. Detta avsnitt belyser de uppfattningar
som finns hos intervjupersonerna angående ovan nämnda mätinstrument.
”Jag tycker att det känns jobbigt helt enkelt att lägga fram det där framför föräldrar och barn. Jag
tycker inte att frågorna handlar om vad det är vi pratar om här.”
9
De flesta intervjupersonerna var missnöjda till de ovan nämnda mätinstrumenten, men en person
menade att de nämnda instrumenten är av bra kvalitet då de har använts i flera olika
forskningsrapporter och därmed bör ses som lämpliga att använda. Personalen på Livbojen menade
att de inte riktigt vet varför mätningarna med dessa instrument görs och tycker inte att de är bra att
använda på barn som går i stödgrupp. En person upplevde det som jobbigt att behöva ställa frågorna
till familjerna då hen menade att det inte fanns någon koppling mellan frågorna och det som barnen
har gjort och arbetat med under stödgruppstiden.
”Det är inte rätt, jag tänker där är det mycket problematik riktat mot barnet och
beteendeproblematik och det är inte det som vi träffar på det sättet. Utan det här är barn vars
föräldrar har en problematik. Så jag känner inte att det här är en bra enkät alls.”
”För att de frågar om saker som att barnen var sjuka eller hade bekymmer. De är liksom inte
utformade för en sådan här pedagogisk stödgruppsverksamhet som detta är.”
Frågorna upplevdes också av flera intervjupersoner som irrelevanta, skuldbeläggande gentemot
barnen samt som svåra att be dem att svara på. Flera personer menade att frågorna är formulerade
på ett sätt som gör att barnen utpekas som om de hade ett problem som de behövde arbeta med,
när det egentligen var föräldrarnas problem som barnen var där för att prata om och få stöd för. En
intervjuperson menade också att ett verktyg som Livsstegen, som handlar om hur man tror att livet
kommer te sig om ett år, är mycket svårt för ett barn att svara på då barn ofta saknar så långa
tidsperspektiv. Samtidigt betonades att tanken med Livsstegen är att få en uppfattning av barnets
känsla kring framtiden.
”Men vi har så pass små barn så att vi har ju inte använt oss av KASAM13 för det är ju från 13 och
uppåt.”
En anställd på Livbojen berättade att KASAM13, som är utformat för barn från 13 år och uppåt, inte
har använts på Livbojen i och med att tonåringar inte har velat komma till Livbojens stödgrupp på
flera år. Det framkom även en osäkerhet kring huruvida mätinstrumentet KASAM13 verkligen kan
påvisa förändringar efter sex månader, vilket är så länge som barnen går i stödgruppen. I och med att
mätinstrumenten inte uppfattas som problemfria gör personalen ibland också egna noteringar om
barnen om något särskilt framkommer, istället för att använda sig av existerande mätinstrument.
”Jag känner att den här mätmetoden, eller enkäterna tycker inte jag är bra. Men det vore bra om
man hittade något som var bra.”
10
En intervjuperson uttryckte ett missnöje gentemot enkätfrågorna samtidigt som hen uttryckte en
önskan om att hitta andra frågor att ställa till barnen.
4.1.3. Utveckling av mätinstrumenten
Under intervjuerna med personal på Livbojen framkom bland annat olika tankar om hur de önskade
att mätinstrumenten de använder i dagsläget istället borde se ut och vilka områden instrumenten
bör täcka.
”En nyckeldel handlar om barnet har ett nätverk, har barnet kamratrelationer, finns det någon
fritidsaktivitet. Finns det positiva sammanhang utanför familjen?”
Intervjupersonerna vill veta mer om hur barnens relationer utanför Livbojen ser ut för att få veta om
det finns särskilda sammanhang och kontakter utanför barnets familj som barnen upplever som
positiva.
”Det är väl mer frågor utifrån deras mående som jag tänker på. Om de visar symptom på oro och
ängslan, hur sover de på natten, hur går det i skolan – om de märker någon skillnad där. Om de har
lättare att prata om sin situation”
”Har det här någon verkan eller inte? Hur blir det när man pratar om sin situation som man kanske
har hållit hemlig väldigt länge, man kanske inte alls är van vid att prata om det här.”
Centralt för personalen var att de vill veta mer om hur barnens mående påverkas av att gå i Livbojen.
De uttryckte också en önskan om att mätinstrumenten tydligt ska fokusera på om barnen med
Livbojens hjälp märker någon skillnad i vardagen. Flera intervjupersoner ville veta om gruppsamtalen
om den anhöriges problematik haft någon påverkan på barnet. Några sätt att få en inblick i huruvida
barnets mående förändrats eller inte kunde vara att ta reda på hur barnen sover, hur det går i skolan
och om de visar tecken på ängslan och oro efter att ha gått i stödgruppen. Annat som efterfrågades
var copingformulär och att enkäterna som används i framtiden ska vara validerade. Något som också
var lyftes under intervjuerna var ett förslag om att ha kvalitativa uppföljningssystem och använda sig
av en metod som av personalen benämndes som ”lärande samtal”. Ett annat utvecklingsförslag som
11
framfördes var att barnen i framtiden själva skulle kunna fylla i utvärderingsenkäter via dator, vilket
skulle kunna spara tid för personalen som annars matar in barnens svar i JD. Det var även viktigt för
de intervjupersonerna att barnen på Livbojen inte ska behöva känna sig alltför utfrågade när de har
varit på gruppsamtal.
4.1.4. Inskrivnings- och utskrivningsenkäter
Personalen på Livbojen har inte haft några standardiserade utvärderingsformulär att använda sig av
efter ett terminsavslut. När ett barn gått färdigt på Livbojen har personalen stämt träff med
förälder/anhörig och barn och pratat om tiden på Livbojen, samt bett dem fylla i mätinstrumenten
SDQ, KASAM13 och Livsstegen. Under intervjuer med personal har det framkommit att det känts
problematiskt att be familjerna fylla i dessa enkäter, vilket resulterat i att personalen ibland valt att
avstå från att göra det.
”Jag känner att jag inte vet vad det är för frågor jag vill ha för det har jag inte jobbat med och har
inte hunnit tänka. Jag tycker inte heller att det är jag som ska göra det. Jag kan inte svara riktigt på
det. Men jag skulle väl önska få reda på om de tycker att de fått lite strategier på vad de kan göra.”
”Och det är ju om det skulle vara någonting att man har utvärderingssamtal, eller avlutningssamtal.
Något sådant kanske. Att man kan gå igenom, om det är relevanta frågor, att man kan använda sig
av det på sikt. Men som det ser ut idag så använder vi ju oss inte av det, vi tycker inte att det är
relevanta frågor som vi faktiskt frågar efter.”
”Men jag skulle väl önska få reda på om de tycker att de fått lite strategier på vad de kan göra. Finns
det någon de kan ringa till och sådär. Förstår de att det inte är deras fel? För det tar de på sig väldigt
mycket.”
Då Livbojen saknat en systematisk utvärderingsmodell att använda sig av efter varje terminsavslut
och personalen känt sig obekväm med att be familjerna fylla i ovanstående enkäter har vi utvecklat
nya utvärderingsenkäter till Livbojen i samråd med personalen (Bilaga 2). Enkäterna består av
separata inskrivnings- och utskrivningsenkäter för barn och förälder. Detta för att kunna mäta om de
märkt någon skillnad på hur barnen mådde före och efter stödgruppsperioden. Enkäterna har under
arbetets gång testats på en grupp barn och föräldrar och därefter har mindre justeringar och
förtydliganden gjorts.
12
4.1.5. Utvecklingsmöjligheter för Livbojen
Personalen på Livbojen gav flera exempel på områden inom verksamheten som de tycker behöver
utvecklas eller fokuseras mer på:
”Dels tror jag att den stora utvecklingen, det är ju det här med det utåtriktade arbetet och få barn till
grupperna. Att lägga mer krut och energi på det, på ett långsiktigt, hållbart sätt. Det tror jag är det
stora utvecklingsområdet, sen så kan jag ju tänka mig det här som vi har pratat om ibland att man
skulle kunna… att man skulle vilja ha föräldragrupper parallellt med stödgrupperna. Det är en stor
grej också som vi ser allihop som vi skulle vilja kunna jobba med föräldrarna också.”
”Jag tänker att Livbojens verksamhet skulle kunna utvecklas på så sätt att man går ihop flera
kommuner om verksamheten så att vi når flera brukare.”
Livbojens personal uttryckte att verksamheten behöver bedriva mer utåtriktat arbete och personalen
behöver bli mer effektiv i att identifiera barn som är i behov av Livbojens hjälp för att verksamheten
ska kunna fortsätta att hållas vid liv. Förslag på utåtriktat arbete som nämndes var att ha mer kontakt
med skolor och använda sig av fler ambassadörer som visar att Livbojens finns. Personalen menade
också att man önskade ett mer utvecklat samarbete med grannkommuner för att på så vis få in fler
barn i stödgrupperna då deltagarantalet ofta varit lågt. Dessutom betonades vikten av uppföljning av
barnen och av att kartlägga deras eventuella framtida behov och behovet av stödåtgärder.
Intervjupersonerna menade också att det fanns en önskan om att integrera föräldrar mer i
verksamheten genom att utveckla föräldragrupper parallellt med stödgrupperna för barnen. Något
som också uttrycktes var en önskan om att det bör finnas vägledning för hur man kan lotsa vidare
barn som kan behöva mer hjälp än den som stödgruppsverksamheten har möjlighet att erbjuda.
13
4.2. Intervjuer med barn om Livbojens verksamhet
Följande resultatdel består av en innehållsanalys av intervjuer med barn som går eller har gått på
Livbojen. Sammanlagt intervjuades sju barn; två flickor och fem pojkar.
Frågorna som ställdes under intervjuerna med barnen var relaterade till barnens erfarenheter av
Livbojen, deras upplevelser av att träffa andra barn i liknande situationer och om de önskade något
mer av verksamheten. Alla barn intervjuades enskilt, med undantag för en pojke och flicka som bad
om att få intervjuas ihop. Under analysarbetet identifierades fem teman (se Tabell 1) och
sammanlagt 11 kategorier presenteras tillsammans med relevanta citat i texten nedan.
Tabell 1
Tema
Kategori
Anledning till att komma till Livbojen
Upplevelse av gemenskap
•
•
•
•
•
Respekt inom gruppen
Dela sina och ta del av andras
erfarenheter
Man är inte ensam
Ska ej känna skam och skuld
Nya vänner och kontakter
Hur det fungerar på Livbojen
•
•
Livbojen hjälper
Vill till Livbojen
Ytterligare möjligheter
•
•
En bra stödgruppsledare
Vad som mer behövs
Det man bär med sig efteråt
•
•
Verktyg och aktiviteter
Förhållningssätt
14
4.2.1. Anledning till att komma till Livbojen
”För att min far var alkoholist och narkoman och har suttit i fängelse från och till.”
”Min mamma gick bort för ett par år sedan och då… Och sen har jag gått här innan också.”
”Därför att min mamma mår inte bra. Och hon har inte gjort det på många år och då går jag hit och
får reda på varför hon inte mår bra och vad jag kan göra åt det och vad jag inte kan göra åt det.”
”Jag har varit med om våld (…) Ja, alltså jag har inte blivit slagen själv men jag har sett när min
mamma har blivit misshandlad. Grovt.”
De intervjuade barnen uppgav flera olika anledningar till att de regelbundet börjat gå i Livbojens
stödgruppsveksamhet. Orsaker som barnen nämnde under intervjuerna var att någon förälder eller
annan nära anhörig missbrukade alkohol, hade dött till följd av drogmissbruk, lidit av psykisk ohälsa,
bråk mellan föräldrar eller blivit utsatt för grovt våld som barnet bevittnat. Det kunde vara en eller
flera av dessa problem som barnens anhöriga var drabbade av och som lett till att de börjat gå i
stödgruppsverksamhet.
4.2.2. Upplevelse av gemenskap
De intervjuade barnen upplevde att en stark gemenskap uppstod i stödgruppen när de pratade om
sina familjesituationer med varandra.
”Man kan ju säga: ”Nej, jag står över, jag vill inte berätta" typ. Det får man säga och man får ju
respektera det. Och så typ så säger vi att när någon berättar något då stannar det i gruppen. Då
behöver man inte typ gå och småfnissa utanför. Så det känns bra. Och man kan lita på att ingen
annan berättar och så. ”
Ibland kunde man välja att avstå från att prata och bara lyssna på vad de andra hade att säga och det
respekterades alltid. Ett barn uttryckte respekten inom gruppen med att förklara att man alltid kan
lita på att ingen av de andra gruppdeltagarna berättar om det som sägs på Livbojen för någon annan.
Barnen menade att det kan göra att man ser på varandra på ett annat sätt och kan förstå att andra
har det jobbigt.
15
”Ja, att man har fått andra människor och fått prata om saker som man har varit med om. Så mår
man lite bättre sen.”
Intervjuare: ”På vilket sätt mår man bättre?”
”Att man kan prata med någon och att man kan släppa det och slipper bära på det.”
”Sen blev det stor gemenskap i gruppen också. Då var det en gemenskap med folk som visste mer om
en än någon annan vet, sånt som man aldrig pratar om med någon annan.”
”Hade man varit en åt gången så hade man bara känt att man hade var ensam med sina problem. Att
man var typ konstig bara för att man är ensam med det, men är det mer som är med så fattar man
att man är verkligen inte ensam med det. Och det hade ju varit strunt samma om någon hade sagt
att man inte är ensam med det. Men det är ju det att man måste se det för att fatta att man inte är
ensam med det och att höra dem berätta exakt samma som man själv varit med om.”
Då barnen sinsemellan delade med sig av erfarenheter som de tidigare inte berättat om för andra
upplevde de att en stark gemenskap uppstod. Det kändes skönt att få prata om dessa erfarenheter
för att på så vis lära sig att sätta ord på sina känslor kring dem. Ett av barnen som gått i Livbojen
menade att hen mådde bättre och hade lättare för att släppa vissa tankar efter att ha berättat om
sina erfarenheter kring sin anhörigs situation. Barnen tyckte att det kändes skönt att komma till
Livbojen och ”släppa ut” sina känslor och genom de andra barnens upplevelser också få veta att man
inte är ensam om att ha en förälder med problem. Det hjälpte att fysiskt få träffa och prata med
andra barn i samma situation och inte enbart få höra från andra vuxna att det finns barn som har det
likadant som en själv.
”Det har varit kul och man har lärt sig olika saker om varför till exempel varför någon kanske dricker
alkohol eller är sjuk eller så. Att det inte är ens eget fel.”
”Nu vet jag att det inte är mitt fel att min pappa är som han är och det är inte min skyldighet att
försöka göra honom frisk”
”I början, kanske jag ville att mamma skulle följa med mig upp och kanske gå och lägga mig, men hon
har inte orkat för hon var så deprimerad. Och det kanske inte jag förstod då i början utan då blev jag
kanske sur på mamma fast hon ville inte att jag skulle vara ledsen. Så då har jag förstått det att hon
var inte sur på mig och så.”
Något barnen lärt sig under sin tid på Livbojen är att det inte är deras fel att deras familjesituation ser
ut som den gör eller att de ska behöva skämmas för att den anhörige är sjuk eller har ett problem.
Flera barn förklarade hur deras skuldkänslor gentemot sin anhöriges problem förändrats under tiden
på Livbojen och att de lärt sig att det är den vuxne som ska förändra sin situation, inte barnet.
16
”Jag känner såhär, jag tycker ändå att vi inte bara är vänner för att vi gick här. Man är typ vänner
utanför också.”
Barnen på Livbojen berättade att något som var bra med Livbojen var att de lärt känna nya
människor med liknande erfarenheter. Barnen menade att flera av de andra barnen de lärt känna
under tiden de varit på Livbojen blivit bestående vänner även utanför Livbojens verksamhet. Ett
annat barn uppskattade att Livbojen förmedlat nya kontakter i den ideella föreningen Maskrosbarn.
4.2.3. Hur det fungerar på Livbojen
Under intervjuerna fick barnen svara på frågor om hur de tycker att det är att komma till Livbojen.
Barnen svarade att de har roligt på Livbojen och att de känner sig hjälpta på så vis att de lärt sig saker
som de tidigare inte visste något om. De menade också att om man hade det tufft hemma och mötte
några av de andra på Livbojen som var glada den dagen så smittade den känslan ofta av sig.
”När man typ har, man har tråkigt hemma så har man någonting att i alla fall längta till.”
”Det hjälper.”
”Hur då?”
”Ja, som plåster på ett sår ungefär. Det läker snabbare.”
Flera av barnen såg träffarna som en möjlighet att komma bort från hemmet och som veckans
höjdpunkt när man hade det tufft hemma. Barnen sa under intervjuerna att de mellan varje
grupptillfälle längtade efter att få komma till Livbojen och att det kändes som att Livbojen hjälpte och
gjorde att man mådde bättre när man kom dit. Ett barn menade att man alltid kände sig välkommen
på Livbojen oavsett hur glad, arg, ledsen eller spänd man än var, man fick vara där ändå. Ett annat
barn upplevde att självförtroendet blivit bättre under tiden i Livbojen och gav exempel på ett tillfälle
då de fick ställa sig framför en spegel medan stödgruppsledarna sa att det som fanns i spegel var det
mest värdefulla som finns.
17
4.2.4. Ytterligare möjligheter
Barnen gav flera förslag på vad de tycker är viktigt i en stödgruppsverksamhet för barn som är i
samma situation som de själva och föreslog saker som de tycker att Livbojens verksamhet skulle
kunna arbeta mer med.
”Den (d.v.s. en bra stödgruppsledare, förf. anmärkning) vet alltid vad den ska säga, den kan förstå
hur det känns och den vet hur den ska hjälpa en och prata om det. Det är viktigt att den som är ledare
ska kunna förstå lite av känslan, hur det känns och så här. Om man själv har varit med om det kan
man också hjälpa andra som är med om det”
De menade att en bra stödgruppsledare är en person som förstår känslorna som barnen beskriver
och som kanske själv varit med om liknande händelser som barnen som kommer till Livbojen varit
med om.
”Bra på att lyssna. För det är också något som man måste kunna. Det är inte många som är så bra på
att lyssna. Det är en väldigt viktig grej att man verkligen märker när folk lyssnar och inte bara "mhm".
Då är det som att prata med en vägg.”
Ett annat barn menade att man som stödgruppsledare aldrig ska tro att man förstår allt, utan istället
lära sig att lyssna på ett bra sätt. Barnen tyckte också att det var viktigt att ledarna får barnen att inte
känna sig ”dåliga” när de berättar om saker och att de är snälla och inte för stränga.
”Typ som här. Fast då skulle jag inte vilja ha det i grupp, utan jag skulle vilja att man tar en person
och träffas en gång i veckan kanske.”
Intervjuare: ”Så man träffas ensam med ledaren, liksom? ”
”Mmmm. Typ som på BUP nästan.”
Vid varje träff presenterar stödgruppsledarna ett tema som sedan behandlas under träffen. Ett
förslag som framkom under intervjuerna var att man på Livbojen i fortsättningen skulle ha fler teman
att diskutera. Något som också önskades från ett barn var att man skulle ha enskilda samtal istället
för gruppsamtal i fortsättningen. Ett annat barn tyckte att alla barn som kommer till Livbojen borde
få någon sorts belöning för att de vågar komma till verksamheten och berätta om sina problem.
18
4.2.5. Det man bär med sig efteråt
”Varje dag skrev vi lappar med sådant som vi ville bli av med, känslor och sånt som man inte ville ha i
livet längre, att sånt ska försvinna. Att typ pappa ska sluta droga och sådana grejer som inte var bra.
På avslutningen hade vi en liten kastrull och så eldade vi upp det. Det blev väldigt lättade känslor när
det liksom bara flög iväg.”
Detta citat är ett exempel som gavs på en övning barnen gjort för att hantera sina anhörigas
situation. Intervjupersonen mindes denna övning särskilt och sa även att hen gjort den själv många
gånger efter Livbojen för att det ofta kändes som om känslorna kring det som skrevs på lappen
försvann. Barnen beskrev också hur de under stödgruppens gång lärt sig att förhålla sig till sina
anhöriga på ett nytt sätt.
”Till exempel att nu vet jag att det är inte mitt fel att min pappa är som han är och det är inte min
skyldighet att försöka göra honom frisk, för det kan jag inte och det är han som måste göra det själv.
Det visste jag ju inte innan så jag försökte hjälpa min pappa på alla olika sätt, men det hjälpte ju inte
till - det gjorde ju egentligen bara allting värre för då trodde han att jag skulle kunna ta hand om han
hela livet. Vilket han vet nu att jag inte tänker göra.”
Ett barn menade att en lärdom från Livbojen var att man som barn inte är ansvarig för eller kan
påverka sin förälders problem. Flera av barnen menade också att de fått lära sig att tänka mer på sig
själva och vilka saker i vardagen som får dem att må bra. Något man också lärt sig om är att tänka på
nuet och försöka lägga det som hänt tidigare bakom sig.
19
5. Diskussion
Syftet med denna utvärdering var att genom intervjuer med personal och barn som gått på Livbojen
undersöka Livbojens dokumentation av de barn som kommer till verksamheten samt att förmedla
personalens och barnens tankar och upplevelser om Livbojen. Fokus under arbetets gång har till stor
del varit att utgå från barnens perspektiv och på så vis ta tillvara på barnens röster och tankar kring
erfarenheter från att ha kommit till verksamheten. Detta för att skapa en bild av vad som har
fungerat bra, men också få en inblick i vad som i framtiden kan utvecklas eller omarbetas. I FN:s
barnkonvention klargörs att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra alla samhällsfrågor som rör
barn och att det är viktigt att involvera och låta barn vara delaktiga i frågor som rör dem både som
individer och som grupp (Barnkonventionen, 2009). Att utgå från barn som kommit till Livbojen och
deras perspektiv i denna utvärdering gör att en av deras grundläggande rättigheter kan upprätthållas
samt förhoppningsvis också en möjlighet till ökat självförtroende och en form av empowerment. En
begränsning i denna utvärdering är antalet intervjuade barn. Under de första månaderna av 2015
försökte vi utvidga materialet med ytterligare tre intervjuer med barn på Livbojen då förnyade medel
från Folkhälsomyndigheten hade beviljats. Det har inte varit praktiskt genomförbart då personalen
på Livbojen inte haft möjlighet att rekrytera fler barn. Detta har lett till svårigheter med att erhålla
ytterligare information om de barn som kommer till Livbojen samt om verksamhetens arbetssätt och
metoder. Trots det kan de 7 intervjuade barnen ändå anses ha bidragit med värdefull information.
5.1. Mätinstrument och dokumentation
En utvärdering från stödgruppsverksamheten Trappan i Uppsala län har tidigare, likt Livbojen, använt
sig av självskattningsformulären SDQ, KASAM13 och Livsstegen vid två mättillfällen. I den
utvärderingen visade resultatet på gruppnivå med 90 inkluderade barn att barnen och ungdomarnas
psykiska problem hade minskat enligt mätinstrumentet SDQ. Livsstegen visade att barnen hade
utvecklat mer positiva nutids- och framtidstankar under stödgruppsperiodens gång. Likaså visade
KASAM 13 förbättringar hos barnen. Det redogjordes dock också för att de yngsta barnen som
deltagit i utvärderingen hade svårt för att förstå vissa frågor i formulären, vilket bidrog till en viss
osäkerhet vid tolkning av resultaten (Skerfving, 2009). Personalen på Livbojen har under intervjuerna
framhävt att de inte förstår eller fått tydlig information om varför de ställer vissa
självskattningsfrågor i samband med att barnen börjar och slutar stödgruppen. De anser dessa frågor
20
kan verka skuldbeläggande gentemot barnen, vilket har bidragit till en obekväm känsla av att ställa
frågorna och de har även ifrågasatt användandet av JD som dokumentationssystem. Personalen har
också efterfrågat nya former av utvärderingar för vuxna och barn och de vill veta om barn och
förälder upplever att Livbojen har någon effekt och hur barnen mår efter att ha gått i stödgrupp. De
har också poängterat att verksamheten är en pedagogisk och inte en behandlande verksamhet, vilket
enligt stödgruppsledarna medför att man inte har skyldighet att journalföra eller samla in annan
information om barnen som kommer till stödgrupperna. Med anledning av kritiken mot nuvarande
journalföring och mätinstrument och avsaknaden av systematisk utvärdering har vi utarbetat förslag
till nya enkäter i form av en inskrivningsenkät och en utskrivningsenkät. Enkäterna är olika för barn
och vuxen och ska fyllas i enskilt, men i stödgruppsledarnas närvaro. I utformningen av de nya
enkäterna har det varit centralt vad uppgifterna som samlas in kommer skall användas till och fokus
har legat på att anpassa enkäterna till målgruppen som är tänkt att fylla i dem. Detta framför allt för
att inte utsätta barnen för onödig påfrestning genom att ställa frågor som inte bidrar till något i det
fortsatta arbetet. Svaren från inskrivnings- och utskrivningsenkäterna ska kunna jämföras för att få
en uppfattning om stödgruppsträffarna har haft någon inverkan på barnet eller inte. Det finns också
möjlighet att framföra önskemål och synpunkter om fortsatta träffar. Uppgifterna från de tidigare
enkäterna (SDQ, KASAM13 och Livsstegen) har enligt personalen på Livbojen inte använts i något
specifikt syfte. Enligt Barnombudsmannen bör man inte kräva av barn att de ska lämna synpunkter,
information eller svara på frågor om de själva inte vill det (Barnombudsmannen, 2007). Detta är
något verksamheten kan ha i åtanke i de situationer de upplever att det blir problematiskt att ställa
frågor till barn som kommer till Livbojen, frågor som kan upplevas som obekväma eller
skuldbeläggande. Om enkäterna är något som ska ersätta mätinstrumenten SDQ, KASAM13 och
Livsstegen är ett beslut som verksamhetens ledning i samråd med stödgruppspersonalen bör fatta.
Någon utvärdering av enkäternas lämplighet har under utvärderingens gång inte varit möjlig att
genomföra.
5.2. Verksamhetens utformning
Barnen i vår utredning rapporterar mycket positiva erfarenheter av att delta i Livbojen. Samtidigt har
vi funnit att stora delar av personalen som arbetar på Livbojen har bytt arbetsuppgifter och slutat
arbeta på Livbojen under utvärderingens gång. Detta har bidragit till svårigheter med att få en inblick
i personalens rutiner och arbetssätt. Mycket lite information om arbetsgruppens metoder finns
dokumenterade digitalt och hänvisning har ofta givits till pärmar i verksamhetens lokaler. Detta har
21
lett till att många dokument skickats per post som i sin tur orsakat tidskrävande pappersarbete. En
rekommendation är därför att Livbojen fortsättningsvis bör dokumentera och spara arbetsmaterial
digitalt i den utsträckning det är möjligt. Som nämnts i resultatdelen har personalen gjort tydligt att
de inte förstår syftet med att genomföra viss dokumentation. Verksamheten behöver tydliga rutiner
samt en klar struktur kring vad som är syftet med de olika arbetsmomenten. En rekommendation till
Livbojen är att stödgruppsledarna tillsammans med ledningen ser över möjligheterna att
standardisera vissa arbetsuppgifter. Exempel på detta är att upprätta skriftliga rutiner för utformning
av arbetet inför, under och efter varje termin. Standardisering av arbetsuppgifter på en arbetsplats
kan bidra till att arbetet blir genomfört på samma sätt oavsett vem som är ansvarig, vilket kan stärka
kompentensen hos personalen och underlätta i ansvarsfrågor och beslutsfattande (Jacobsen och
Thorsvik, 2008). Det är också troligt att ett sådant arbetssätt underlättar för ny personal som börjar i
verksamheten och bidra till att Livbojens framtida utvärderingsarbete blir strukturerat och effektivt.
För att en eventuell standardisering ska vara hållbar och genomförbar är det viktigt att förankra den
genom dialog med berörd personal.
5.3. Personalens tankar om Livbojen
Personalen har under utvärderingens gång uttryckt att barnens bästa bör komma i fokus och vill veta
om barnen mår bättre och har någon nytta av att komma till Livbojen. Det har under intervjuerna
också framkommit att personalen blivit tillsagda att genomföra vissa moment, trots att de inte ser
nyttan med det. För att verksamheten ska fungera så optimalt som möjligt behövs en stödande
struktur från verksamhetens ledning och en möjlighet för personalen att få vara med att påverka
verksamhetens innehåll. Framträdande under intervjuerna med personalen var att de hade en
önskan om att få samverka med andra kommuner för att få fler barn att komma till stödgrupperna.
Fördelar med detta är att Livbojen skulle kunna få en inblick i hur andra verksamheter arbetar och
tillsammans med dem utveckla nya arbetsmetoder. Nackdelar med ovanstående kan vara att barnen
som reser från andra orter får längre restider och därmed svårare att ta sig till verksamheten.
Personalen efterfrågade även stödgrupper för föräldrar till de barn som kommer till Livbojen och att
dessa skulle kunna ges parallellt med grupperna för barnen.
22
5.4. Barnens erfarenheter av Livbojen
Ett genomgående tema under barnintervjuerna var att barnen på Livbojen har övervägande positiva
erfarenheter av att ha varit med i stödgrupp. Livbojen har bidragit till att barnen fått en stark
gemenskap sinsemellan och haft något återkommande roligt att se fram emot varje vecka. Nya
vänner, roliga lekar och ett ställe där de får prata om känslor och erfarenheter har lyfts som
värdefulla erfarenheter. Barnen som blev intervjuade i denna studie pratade öppet om sin
familjesituation samt om erfarenheter och känslor kring det under intervjuerna. Det är möjligt att
öppenheten gentemot intervjuaren är en effekt av att ha gått i stödgrupp och utvecklat en trygghet
att berätta om sin situation. Barnen har även lärt sig att inte skämmas för sin förälders problem och
gav flera konkreta exempel på situationer som de tidigare känt skuld och skam över och även försökt
påverka, men som de under perioden på Livbojen förstått att de inte har ansvar för eller har någon
inverkan på. Det är svårt att enbart genom denna utvärdering avgöra om Livbojen är till hjälp för alla
barn som kommer dit i då enbart sju intervjuer genomförts. Analyser från detta underlag kan inte ses
som representativt för alla barn som gått i stödgrupper på Livbojen, men de barn som har blivit
intervjuade kan dock ses som stärkta och hjälpta av Livbojen. Vad som hjälper ett enskilt riskutsatt
barn är mycket subjektivt då vissa av barnen kände sig hjälpta av att få träffa vuxna de kunde
anförtro sig åt, medan andra barn tyckte sig bli hjälpta av att det var så roliga lekar i stödgruppen.
Något som verksamheten också bör reflektera över är hur mycket som ska dokumenteras om barnen
som kommer dit. Barnen som blivit intervjuade för denna rapport har blivit utvalda och kontaktade
av personalen på Livbojen. Då kontaktuppgifter till de barn som tidigare kommit till verksamheten
inte sparas har personalen letat efter barn som gått i stödgruppen och som de kommer ihåg namnen
på via sökmotorer på internet. Detta tillvägagångssätt har med största sannolikhet medfört att
urvalet blivit snedvridet. Det saknas information om de barn som inte ställt upp på intervjuer eller
anledningar till detta. Ett bredare urval hade möjligtvis kunnat uppnås om det funnits
kontaktuppgifter till de barn som tidigare kommit till Livbojen. En vetenskaplig studie som behandlar
barns deltagande och åsikter i frågor kring samhällsämnen menar samtidigt att forskning som
undersöker barns personliga upplevelser inte nödvändigtvis behöver ett brett urval. Är syftet att ett
barn ska representera en större grupp krävs däremot ett brett urval av deltagare (Clark and Moss,
2001). Denna utvärdering representerar inte alla barn som varit i kontakt med Livbojen, utan är tänkt
att ge en bild av hur en grupp utvalda barn sett på just sin tid i verksamheten.
23
6. Sammanfattning
De intervjuade barnen som gått på Livbojen har positiva erfarenheter från att ha gått i stödgruppen
och upplever sig hjälpta genom att de fått sätta ord på känslor, lärt sig att inte känna skuld och även
lärt känna nya vänner som är i samma situation som dem själva. Under utvärderingens gång har det
framkommit att personalen haft ett missnöje mot JD och de självskattningsformulär som man lämnat
till barn och förälder. Det är av stor vikt att detta missnöje tas på allvar då det är personalen som
främst träffar barnen och märker vad som fungerar och inte. I denna utvärdering har det bland annat
framkommit att personalen önskar få veta om barnen som har gått i stödgruppsverksamheten har
andra positiva sammanhang utanför gruppen och om de upplever någon skillnad av att ha gått i
grupp. Dessa förslag har resulterat i att vi utarbetat nya enkäter åt verksamheten som kan fungera
som en hjälp för att få svar på ovanstående frågor. Vidare behövs det en tydlig struktur och
kommunikation inom verksamheten för att dessa frågor ska tas på allvar. Personalen har också
uttryckt en önskan om att nå fler barn och för att kunna göra detta är det nödvändigt med en god
samverkan kring barnen. Ytterligare en rekommendation är att verksamheten bör försöka digitalisera
sitt arbete så mycket som möjligt för att effektivisera arbetsmoment, men också för att kunna
standardisera arbetsuppgifter.
24
7. Bilagor
Bilaga 1. Ursprungligt syfte och frågeställningar
Syfte
Undersöka möjligheten att använda Journal Digital för verksamhetsuppföljning, och, i ett senare
skede, effektskattning. Undersöka barns och ungdomars erfarenheter av Livbojsprogrammet, särskilt
i vad mån det ger dem det stöd de behöver. Undersöka hur föräldrars involvering i
Livbojsprogrammet ser ut och hur denna kan utvecklas. Bidra till att involvera barnen/ungdomarna i
utformningen av stödprogrammens utformning.
Specifika frågeställningar
1. Innehåller Journal Digital uppgifter som kan användas för att kartlägga och se om
barnet/ungdomen får det stöd de behöver och testa effekter av programmet
2. Fyller personalen i uppgifterna på planerat sätt?
3. Kvalitativ undersökning av användarnas syn på programmet.
• Hur ser de på att gå i ett grupprogram (jämfört med ett individuellt program)?
• På vilket sätt stöder Livbojsprogrammets reflekterande samtalsmetoder barnet/ungdomen
att förstå/leva med förälderns/föräldrarnas missbruk?
• Är antalet träffar i programmet lagom?
• Hur ser barnen/ungdomarna på att föräldrarna skulle involveras i Livbojsprogrammet?
4. Kartläggning av hur föräldrar involveras i programmet och hur deras engagemang kan utvecklas.
Metod
Enligt Tjörns kommuns insända ansökan önskar man att samverkan med forskare skall ge svar på
följande frågeställningar:
1. Hur fungerar implementeringen av kommunikationsplanen avseende, a) samverkan mellan
externa och interna aktörer, b) utveckling av kompetensutveckling c) förankring av rutiner
kring rekrytering?
2. Hur implementeras en kommunövergripande satsning kring journal digital i en relativt
begränsad stödgruppsverksamhet som Livbojen?
3. Hur fungerar de reflekterade samtals- och kvalitativa uppföljningsmodellerna då de prövas
i ett konkret sammanhang? Hur fungerar metoden kring ökad föräldramedverkan? Finns
det behov av att komplettera med andra program, eller att utveckla andra
Forskargruppen anser att man får besvara frågeställningarna i två omgångar.
1. Implementeringen av kommunikationsplanen kan sannolikt besvaras först under ett andra
undersökningsår. Under det första året måste man se vilka planer som finns, hur dessa
25
dokumenteras, vilka aktörer som är involverade samt vilka behov aktörerna anser att
kontaktplanerna skall uppfylla. I nästa skede blir det aktuellt att revidera existerande
kommunikationsplaner och se hur dessa då påverkar a) samverkan mellan externa och
interna aktörer, b) utveckling av kompetensutveckling c) förankring av rutiner kring
rekrytering?
2. Det får man börja undersöka enligt den plan som skissas av kommunen. Men eftersom
den endast delvis implementerats (enligt uppgift från Tjörns kommun) under 2012,
kommer sannolikt implementeringsgraden att förändras avsevärt under 2013. Slutsatser
bör därför inte dras förrän om något år, och möjlighet att göra det kommer att bero på
hur många som använder Journal Digital i praktiken.
3. Hur fungerar de reflekterade samtals- och kvalitativa uppföljningsmodellerna då de prövas
i ett konkret sammanhang? Denna frågeställning behöver delas i två: A. Hur fungerar de
reflekterade samtalen och B. Hur fungerar de kvalitativa uppföljningsmodellerna då de
prövas i ett konkret sammanhang?
A. Denna frågeställning är möjligt att besvara genom kvalitativa intervjuer (i fokusgrupp
och eller individuella intervjuer). Dessutom önskar man också utveckla denna
samtalsteknik. Eftersom det är möjligt att göra först när man utvärderat det som
redan gjorts måste en sådan ambition skjutas på till ett andra undersökningsår. Det
rimliga är alltså att under 2013 undersöka hur det fungerat, samt då även använda
tidigare års erfarenheter. Man har på Tjörn arbetat med Livbojen i c:a 10 år. Vi måste
under kommande anslagsperiod undersöka vilka uppföljningsvariabler som finns på
barnen/ungdomarna och som skulle kunna användas för att utvärdera Livbojens
eventuella påverkan på ungdomarna. Under 2014 skulle man sedan kunna testa
betydelsen av modifieringar i Livbojsprogrammet.
B. Hur de kvalitativa uppföljningsmodellerna fungerar kommer att ta ett tag att
undersöka eftersom man först måste undersöka vilka som används, samt hur ofta.
26
Bilaga 2. Inskrivnings- och utskrivningssamtal för barn och vuxen
Inskrivningssamtal - barn
1. Hur fick du reda på att Livbojen finns?
Skola
Vårdcentral
Socialtjänst
Kompis
Broschyr
Internet
Förälder
Annat sätt, skriv gärna vilket!
2. Vilken skola går du på?
27
3. Vad gör du på fritiden?
Kommentar:
4. Vad tycker du mest om att göra?
Kommentar:
5. Min förälder eller annan närstående:
Dricker eller har druckit för mycket alkohol
Använder eller har använt narkotika eller läkemedel
Har eller har haft psykisk ohälsa
Är utsatt eller har blivit utsatt för våld
Annat, skriv gärna vad!
28
6. Finns det något särskilt du vill prata om när du kommer till Livbojen?
Kommentar:
7. Finns det något särskilt du tycker att personalen på Livbojen bör veta?
Kommentar:
8. Ibland upplever en del barn att de påverkas av att ha en förälder eller annan närstående
med problem, medan andra inte gör det.
Har din förälder eller närståendes problem påverkat hur det fungerar hemma?
Ja
Nej
Om ja, hur?
29
9. Har din förälder eller närståendes problem påverkat hur det fungerar i skolan?
Ja
Nej
Om ja, hur?
10. Har din förälder eller närståendes problem påverkat hur det fungerar med kompisar?
Ja
Nej
Om ja, hur?
Datum: ………….
Ditt namn: ……………………………………………………………………………………..
30
Inskrivningssamtal - vuxen
Datum: __________
Barnets namn och adress:
Skola:
Bor föräldrarna tillsammans? Om inte, hos vem bor barnet?
Förälders namn och adress:
Telefon:
Förälders namn och adress:
Telefon:
31
1. Är båda föräldrarna informerade om barnets deltagande i Livbojen?
Ja
Nej
Vet inte
2. Personen/ personerna i barnets närhet har eller har haft:
Missbruk
Psykisk ohälsa
Utsatts för våld
Annat, vad?
3. Vem i barnets närhet har/ har haft ovanstående problem?
4. Har personen i barnets närhet gått i behandling för ovanstående? När? Var?
5. Har ditt barn nu eller tidigare haft någon behandlingskontakt? Vad i så fall?
32
6. Hur fick ni vetskap om Livbojens stödgruppsverksamhet?
7. Vad har du/ni för förväntningar på Livbojen?
8. Har barnet något problem som personalen behöver känna till för att tiden på Livbojen
ska bli så bra som möjligt?
9. Är det något mer du vill informera oss om angående ditt barn eller er familjesituation
som kan vara bra för personalen på Livbojen att veta?
33
Utskrivningssamtal - barn
1. Vad tycker du om Livbojen?
Dåligt
Varken bra eller dåligt
Bra
3. Har Livbojen varit till hjälp för dig?
Ja
Nej
Vet inte
4. Vad har varit det bästa med Livbojen?
Kommentar:
5. Har Livbojen gjort att du ser på din familjemedlems problem på ett annat sätt?
Det är lättare att förstå
Ingen skillnad
Det är svårare att förstå
6. Har Livbojen lärt dig något om missbruk, våld och psykisk ohälsa?
Nej, inget
Ja, lite
Ja, mycket
34
7. Ibland upplever en del barn att de påverkas av att ha gått i Livbojen, medan andra inte
gör det.
Har Livbojen påverkat hur du tycker att det fungerar hemma?
Ja
Nej
Om ja, hur?
8. Har Livbojen påverkat hur du tycker att det fungerar i skolan?
Ja
Nej
Om ja, hur?
9. Har Livbojen påverkat hur du tycker att det fungerar med kompisar?
Ja
Nej
Om ja, hur?
35
10. Var det något tema under terminens gång som du hade velat att man hade pratat mer
eller mindre om på Livbojen?
Om ja, vilket?
11. Om du skulle ha hand om en grupp för andra barn som är i samma situation som du,
vad skulle du vilja göra då?
Kommentar:
12. Hur viktigt har det varit för dig att dela dina upplevelser med andra barn i Livbojen?
Inte viktigt
Vet inte
Viktigt
13. Tycker du att ditt självförtroende har blivit bättre eller sämre av att delta i Livbojen?
Sämre
Ingen skillnad
Bättre
36
14. Vad har du lärt dig när du gått på Livbojen? Kan du ge exempel?
Kommentar:
15. Har du förslag på hur Livbojen skulle kunna bli bättre?
Kommentar:
16. Skulle du kunna tänka dig att föreslå för ett annat barn att gå på Livbojen?
Ja
Nej
Kommentar:
17. Räcker det stöd du har fått genom Livbojen eller behöver du något mer?
Kommentar:
37
Termin: ………….
Ditt namn: ……………………………………………………………………………………..
38
Utskrivningssamtal - vuxen
1. Vad tycker du om Livbojen som helhet?
Mycket bra
Bra
Varken bra eller dåligt
Dåligt
Mycket dåligt
2. Hur har ditt barn deltagit i Livbojen?
Med intresse
Utan varken intresse eller protest
Under protest
3. Hur har kommunikationen med ditt barn eventuellt förändrats under tiden i Livbojen?
Bättre
Ingen förändring
Sämre
På vilket sätt? Ge gärna exempel:
4. Hur har relationen med ditt barn eventuellt förändrats under tiden i Livbojen?
Bättre
Ingen förändring
Sämre
På vilket sätt? Ge gärna exempel:
39
5. Tycker du att Livbojen har gjort det lättare eller svårare för ditt barn att uttrycka sina
känslor?
Lättare
Ingen förändring
Svårare
På vilket sätt? Ge gärna exempel:
6. Har barnets beteende förändrats hemma?
Ja
Nej
På vilket sätt? Ge gärna exempel:
7. Har barnets beteende i skolan förändrats?
Ja
Nej
Vet ej
På vilket sätt? Ge gärna exempel:
40
8. Vilka förändringar skulle du önska dig i Livbojen?
Kommentar:
9. Hur fick du kännedom om Livbojen?
Kommentar:
Namn: ………………………………………………………………………………………
Barnets namn: ……………………………………………………………………………….
41
8. Referenser
Antonovsky Aaron. Hälsans mysterium. 2:a utgåvan. Natur och Kultur 2005.
Barnombudsmannen. (2007). Klara, färdiga, gå! Om de yngsta medborgarna och deras rättigheter.
Stockholm: Barnombudsmannen.
Goodman, R. (1997). The Strengths and Difficulties Questionnaire: a research note. Journal of Child
Psychology and Psychiatry, and Allied Disciplines, 38(5), 581-586.
Graneheim, U.H. and B. Lundman, Qualitative content analysis in nursing research: concepts,
procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 2004. 24(2): p. 105112.
Jacobsen DI, Thorsvik J. Hur moderna organisationer fungerar. 3., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur;
2008.
Regeringen. (2009). Uppdrag att kartlägga det förebyggande arbetet i kommunerna som särskilt
riktas till barn och ungdomar i olika risksituationer samt att ta fram och följa upp indikatorer.
Stockholm: Regeringen.
Skerfving, A (2009) Utvärdering av barngruppsverksamhet - ett metodutvecklingsprojekt, FoUrapport 2009/1. Regionförbundet Uppsala län.
UNICEF Sverige. Barnkonventionen: FN:s konvention om barnets rättigheter. Stockholm: UNICEF
Sverige; 2009.
42