inspirationsmaterial - Helsingborgs stadsteater

Inspirations- och lärarmaterial till föreställningen
Av As
t
Lindgrrid
en
Karl Johans gata 1
252 67 Helsingborg
Tel: 042-10 68 00
E-post: [email protected]
Mio Min Mio
Av: Astrid Lindgren
Dramatisering: Kristina Lugn
Regi: Dennis Sandin
Scenografi och kostym: Marie í Dali
Musik och sångtexter: Erik Gedeon
Ljus och videodesign: Ulrik Gad
Förlag: Nordiska ApS Köpenhamn
Inspirations- och lärarmaterial
Redaktion: Michael Mania
Form: Tom Larsson
Spelas 27/11 – 21/1 STORAN
Helsingborgs stadsteater ägs av Helsingborgs stad
och är en del av Helsingborg Arena och Scen AB.
I rollerna:
Tuva B. Larsen, Evamaria Björk, Vilhelm Blomgren*,
Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Omar Khalil,
Annika Kofoed, Thomas Stokke* och elever från Lunds
dans- och musikalgymnasium.
*Praktikanter från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet
Välkomna till
Helsingborgs stadsteater!
Vi är glada att ni snart ska komma till vår teater och
vi hoppas att ni får en givande upplevelse tillsammans med era elever!
I det här häftet hittar ni material som är avsett att vara
ett stöd i ert förberedande arbete med eleverna. Även
själva teaterbesöket kan behöva viss förberedelse, titta
därför gärna på följande inför ert besök.
1.
2. 3. 4. Dela ut biljetterna till varje elev.
Kom i tid. Senast 20 minuter innan föreställ
ningen bör ni vara på plats, så att ni hinner hänga in era ytterkläder. Kontakta oss på
telefon 042 - 10 68 10 eller 10 68 15 om ni
blir försenade.
Klädförvaring i garderobskåp kostar 1 krona
i pant.
Observera att mat, dryck och ytterkläder ej
får medföras in i salongen enligt direktiv från Brandskyddsmyndigheten. Däremot går det
bra att äta medhavd mat i den övre foajén.
www.helsingborgsstadsteater.se
5. Kontakta oss i förväg om någon elev är
rullstolsburen så att vi kan förbereda en så bra plats som möjligt.
6. Fråga gärna någon av våra publikvärdar om ni
behöver hjälp med något på teatern.
7. Mobiltelefoner ska vara helt avstängda.
8. Det är inte tillåtet att fotografera under
pågående föreställning.
9. Föreställningens längd är 2 timmar inklusive paus.
Är det något ytterligare ni undrar över är ni varmt
välkomna att ringa oss på telefon 042 - 10 68 10 eller
042 - 10 68 15.
Varmt välkomna!
Fantasi
Tom W-O Silkeberg, dramaturg
När du var nio år, vad längtade du efter allra mest då?
Om du hade fått det, vad hade då hänt? Om du hade
fått se det du allra helst ville se? Om du fick träffa
den du allra mest önskade dig att möta? Och vad
hade hänt om du kom dit du längtade mest i hela
världen? Och tänk, om du dessutom hade fått dela
det med någon annan?
Fantasin kan både vara fruktansvärd och fantastisk,
läbbig och underbar. I Mio, min Mio, Astrid Lindgrens
klassiska saga om Bosse som bor hos sina tråkiga fosterföräldrar, men som genom mötet med en ande förs till
Landet i fjärran, får vi höra historien om fantasins
oändliga kraft.
Mio, min Mio är en berättelse om att hela tiden längta
bort, om att sakna någon så mycket att man gör vad som
helst för att få komma dit. Det är en berättelse om identitet och tillhörighet, om vad längtan kan få en att göra
och vart fantasin kan ta en. Mio är ett mycket ensamt,
inåtvänt barn, och den här historien handlar om barnets
förmåga att med kraften i sina tankar komma bort från
sorg och smärta och skapa sig en värld som kan bekräfta att man finns till.
Längtan kan tyckas irrationell, men vara fullkomligt
verklig för den som längtar. Det är för sent för att gå
ut, glassen är slut, det går inte att ta sig över gränsen,
den filmen är för obehaglig att se, föräldrarna är faktiskt
bortresta. Det finns vissa saker man bara inte kan eller
får göra. Platser det inte går att åka till, eller saker man
inte kan köpa. Men tanken har ingen gräns och drömmar är inte förhandlingsbara.
I Mio, min Mio skapar vi tillsammans ett rum där längtan
och fantasin kan få utrymme, för att prata om det där
man längtar efter och det man är allra mest rädd för.
En utgångspunkt för att öppna upp för ett samtal som
kan få leva långt efter vår Mio min Mio. För vi tror att
det är bättre att längta tillsammans än att sakna utan
att någon vet om det!
www.helsingborgsstadsteater.se
Synopsis
M
Tom W-O Silkeberg, dramaturg
io min Mio handlar om Bo Villhelm Olsson, en
nioårig pojke som lever med sina två fosterföräldrar Edla och Sixten i Stockholms-stadsdelen
Vasastan. Han har en bästa kompis som heter Benka
och som har något Bosse inte har: en pappa att leka
med. Sent en höstdag blir han ivägskickad av Edla för
att handla. På väg till affären stöter han på tant Lundin, som ger honom ett äpple och ber om att skicka
ett mystiskt brev åt henne till ”Landet i Fjärran”. När
han på vägen sätter sig för att vila i en park upptäcker
han en pantflaska på marken. Ur flaskan stiger en ande
och med ens förvandlas hans äpple till skimrande guld.
Pojken bönar och ber anden om att ta honom med till
Landet i Fjärran. När anden, som först tvekar, får se guldäpplet förstår han att det är ett tecken: det är honom
han kommit för att hämta. Och så startar äventyret. I
landet i fjärran får Bosse, eller prins Mio som han heter
där, äntligen återse sin pappa som är kung i landet.
Dessutom träffar han pojken Jum-Jum och hästen Miramis. Men paradiset förmörkas snart av nyheten om att
en Riddare Kato härskar bortom Dunka Skogen, i något
som kallas Landet Utanför. Och snart slungas Mio på
nytt ut i farliga äventyr.
Under-jorden
Denis Sandin, Regissör
”stationerna skiftade betydelse:
Alvik blev alv-riket, Gullmarsplan
blev planeten guld-mars, Ropsten
blev De tystade ropens ö”
D
et är inte så konstigt att känna sig liten i en stor
stad. Jag kände mig nog också rätt ensam som
barn. I Stockholm där jag växte upp brukade
jag, när jag var i Bosses ålder, därför ha en lek. Den gick
ut på att jag skulle se hur länge jag kunde vara borta
innan mina föräldrar började sakna mig. Tunnelbanans
linjer sträckte sig som labyrinter över staden: den havsbottens-gröna från söder till väster, den nattlikt blå från
väster till öster och den blödande röda från söder till
norr. Ibland på eftermiddagarna efter skolan valde
jag omsorgsfullt vilken labyrint jag skulle förirra mig i.
Tunnelbanan blev med ens ett rymdskepp, en ubåt
eller en tidsmaskin. I tunnelbanan kunde de främmande
människorna vara vilka som helst, en man med skägg
och arbetskläder förvandlades till en listig sjöfarare
från något främmande land, en tjej i tonåren kunde vara
en förklädd fakir, och kvinnan med yvigt hår kunde bli
en magisk häxa. Och inuti tunnelbanans trummande
läte kunde också jag förvandla mig till en annan: en
hjälte med förmågan att bli osynlig, eller en staty med
levande ögon.
www.helsingborgsstadsteater.se
Också stationerna skiftade betydelse: Alvik blev alvriket, Gullmarsplan blev planeten guld-mars, Ropsten
blev De tystade ropens ö. Min favoritstation var Kista,
Spionernas hemliga högkvarter. Om jag hann dit utan
att bli upptäckt brukade jag kliva av och med stor tillförsikt gömma mig i en sån där himmelsblå sandlåda, ni
vet? Noga förvissad om att ingen sett mig kröp jag ned.
Där, i skydd av den blå sandlådan i Kista centrum kisade jag ut, spanade på fiender eller allierade. När jag
sen kom hem, för det gjorde jag alltid på det ena eller
andra sättet, upptäckte jag allt som oftast att ingen ens
märkt att jag varit borta. Men det gjorde inte så mycket. För vid middagsbordet sen kände jag det som att
jag bar på en stor hemlighet, om en hemlig resa till en
främmande planet, ett skrämmande slott, eller förvillad
i underjorden, på en plats långt bort i fjärran. Och även
om jag idag kan skratta åt det vansinne varmed jag företog mig de här utflykterna så minns jag den kraften, att
fastän jag egentligen bara rört mig en mycket, mycket
liten bit, så hade jag varit på en resa som gjort världen
en aning mer begriplig och mig lite mindre ensam.
Fantasi för att överleva
Lars H Gustafsson, Barnläkare
E
tt viktigt tema i Astrid Lindgrens författarskap är hur
barn i svåra livssituationer använder sin fantasi för
att överleva. Mio, min Mio är, kanske vid sidan av
Allrakäraste syster och Bröderna Lejonhjärta, det bästa
exemplet på det. Mio, min Mio skrevs redan 1954. Det har
gått mer än 60 år sedan dess. Ändå känns boken märkvärdigt modern, ja rentav aktuell. För mig som sedan lång tid
arbetat just med barn i kris, så som barn med svåra familjeförhållanden och barn i krig och på flykt, är det märkligt
att se hur Bo Vilhelm Olssons flykt från Upplandsgatan 13
till Landet i Fjärran så väl gestaltar den kunskap vi har idag
om det vi kallar överlevnadsmekanismer.
Bosse har verkligen inget lätt liv. Mamman är död, pappan
missbrukar och fosterföräldrarna tycker inte om honom.
Han är ensam på mer än ett sätt. De enda som bryr sig
om honom är vännen Benka och kanske Benkas pappa.
Och så tant Lundin, som kommer att få betydelse på ett
särskilt sätt. Så Bosse lämnar Tegnérlunden och ger sig
iväg till Landet i Fjärran. Finns det landet bara i Bosses
fantasi, eller finns det på riktigt? Om vi frågade Astrid själv
misstänker jag att hon skulle svara: ”Men hur ska jag kunna veta det?” Så det vet inte jag heller. Men låt mig också
få fantisera en stund. Och då föreställer jag mig att Landet
i Fjärran finns inom Bosse, alltså i hans fantasi.
Från arbetet med krisdrabbade barn vet vi att förmågan
att fantisera kan betyda skillnaden mellan liv och död,
både bokstavligen och mentalt. Det barn som har kvar
förmågan att leka och fantisera, och som på det sättet
mitt i eländet kan skapa en egen alternativ värld att vistas
i, klarar sig faktiskt bäst. Det är ett sätt att gömma sig
och göra sig oåtkomlig för den ondska barnet möter i sin
omgivning. Ett sätt att hålla själen intakt i väntan på bättre
tider. Så den vuxne som säger till ett barn: ”Skärp dig, och
sluta fantisera nu!” ska tänka sig för.
Varför vissa barn, liksom Bosse, har en större förmåga att
behålla sin fantasi är fortfarande inte helt klarlagt. Men
några saker vet vi. Den kanske viktigaste faktorn tycks vara
att det längs vägen dyker upp personer som, ofta med
små medel, lyckas förmedla: ”Jag ser dig, jag förstår hur
du har det.” Det kan tyckas obetydligt, men de där ögonblicken av samförstånd kan barnet uppleva som viktiga
budskap, ja som gåvor med nästan magisk innebörd. Tant
Lundin ger Bosse ett guldäpple. Och i Landet i Fjärran får
Mio en osynlighetsmantel av Nonos farmor och ett svärd
www.helsingborgsstadsteater.se
av Svärdsmidaren. Alltså några som bara finns där, liksom
av en tillfällighet, som fattar och ger av vad de har – just
det som Mio behöver för sitt uppdrag.
En kompis är också värd sin vikt i guld för utsatta barn, en
kompis som inte behöver vara särskilt stark eller modig
men som inte sviker. Som Benka och Jumjum.
Men så lyfter Astrid Lindgren fram ännu något som vi efter
hand allt bättre förstått vikten av: musiken och sagorna
som barnet hört alldeles i början av livet. När vallpojken
spelar på sin flöjt känner Mio igen melodin utan att veta
när han hört den. Och när brunnen börjar viska om kvällen
hörs ”glömda sagor och sånger, sådana som funnits i
världen för länge sedan och som man glömt för länge
sedan.” Hos krigsdrabbade barn och barn på flykt har jag
själv sett vilken smått undergörande kraft det kan ha när
någon tar sig tid att på barnets modersmål berätta eller
sjunga sådant som barnet fick höra som mycket litet.
Vem är då Riddare Kato som Mio måste besegra? Ondskan själv förstås. Men på vägen dit är det ett par andra
svåra hinder som Mio först måste övervinna.
fortsättning Fantasi för att överleva
Det ena är tron på att det goda till slut kan segra, alltså att
uppdraget är möjligt, trots att allt ser mörkt ut. Det barn
som tappar sitt hopp, och sådant händer, är illa ute. Det
andra är Mios egen rädsla. Mio är rädd, och flera gånger
är han beredd att ge efter för sin rädsla. Också det ett
tema som kommer igen i flera av Astrid Lindgrens böcker.
Att jag måste våga, också när jag är rädd. Annars blir jag
bara en liten lort.
Fakta Mio, min Mio
• Atrid Lindgren skrev Mio, min Mio 1954. Hon skrev
färdigt boken på bara två månader.
• Mio, min Mio tar sitt episka avstamp i en tidigare
novell; ”Han färdades genom dag och natt”, som Astrid
Lindgren år 1950 skrev till tidskriften Iduns julnummer.
• Mio, min Mio är Lindgrens första fantasy-roman.
Hon återvände sedan till den genren genom böckerna
Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter.
• När Mio, min Mio publicerades hade Atrid Lindgren flera framgångsrika böcker bakom sig: Pippi
Långstrump, Alla vi barn i Bullerbyn och Nils Karlsson
Pyssling.
• I boken Nils Karlsson Pyssling fanns berättelsen
”I skymningslandet” där en förlamad pojke reser ut i
fantasin.
www.helsingborgsstadsteater.se
Lars H Gustafsson, Barnläkare
När Mio fått tillbaka hoppet och övervunnit sin rädsla går
kampen mot Riddar Kato förvånansvärt lätt. Det är som
om Astrid Lindgren vill säga till oss som möter barn i svåra
livssituationer: ”Det är inte så krångligt egentligen. Det
är bara några saker ni behöver tänka på: Se barnen, visa
att ni fattar! Förmedla hopp och ingjut mod! Resten klarar
barnen själva med hjälp av sin fantasi.”
Låt oss hoppas att det faktiskt kan vara så.
källa: ”Denna dagen, ett liv” av Jens Andersen
• Astrid Lindgren hade genom hela sitt yrkesverksamma
liv ett stort engagemang för utsatta barns sak, och för
att förebygga utsatthet. I en intervju i tidskriften Perspektiv hävdar Lindgren att ingen senare behandling
kan ersätta den kärlek som ett barn inte får innan hon
fyllt tio år: ”inget är säkrare än att världens öde avgörs i
barnkamrarna. Även de statsmän, som ska leda folkens
öden i morgondagens värld, är små barn i dag.”
• Mio, min Mio har blivit känd som Lindgrens mest
klaustrofobiska och melankoliska saga.
• De två vanligast förekommande orden i Mio, min Mio
är ”svart” och ”mörker”, de förekommer nästan 100
gånger.
• Den stora svarta fågeln är med under större delen av
resan genom Mio, min Mio, som en påminnelse om sorgen som livsvillkor. Astrid Lindgren förklarade det gärna
med ett kinesiskt ordspråk ”Du kan inte hindra sorgens
fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem
att bygga bo i ditt hår”.
Att prata om föreställningen
T
eater kan vara läskigt, roligt, konstigt eller chockerande, men något av det bästa med teater, liksom
konst i allmänhet, är att man speglar sig själv i det
man ser. Föreställningen fungerar helt enkelt som en
reflektionsyta för ens egna bekymmer och värderingar.
Som lärare behöver man inte vara expert på en teaterföreställning. Du som lärare är också en åskådare och har
precis som dina elever din egen upplevelse av det ni har
sett tillsammans.
Att prata om en teaterföreställning kan både vara svårt
och problematiskt. Var skall man börja och hur kan man ta
samtalet vidare? Ofta fastnar man i om huruvida föreställningen var bra eller dålig och så har man inte mer att säga
efter det. Syftet med att prata om en teaterupplevelse
efteråt kan vara att ge var och en i klassen möjlighet till en
djupare förståelse för just vad hen har sett.
www.helsingborgsstadsteater.se
Tom W-O Silkeberg, dramaturg
Konst är subjektiv och i en teaterföreställning så består
allt du ser av olika val: ljuset är lila av någon anledning,
scenen är grå av någon anledning liksom sakerna som står
på scenen står där av någon anledning. Men vilken anledningen är finns det oändligt många svar på.
Genom att prata om upplevelserna uppstår också möjligheten till att lyssna på andras helt egna tolkningar utan
att för den sakens skull bli oeniga om vem som har rätt
eller fel i värderingen av föreställningen. Att tillsammans
i grupp kunna diskutera upplevelser och lyssna på andra
stärker oss som individer och på så sätt lär vi oss också att
förstå andra saker i samhället.
1. Samtal
Syfte
Att låta föreställningen landa hos eleverna och fånga upp
deras tankar och känslor.
Uppgift
Klassrumssamtal om föreställningen.
2. Hem
Syfte
Det finns en utsaga om att ”hem” är att vara där man är
önskad. Ibland går det en tunn linje mellan att vara innanför och utanför. Vad krävs det för att känna tillhörighet och
när blir man utanför? Sökandet efter ett hem – en plats
där man känner tillhörighet – är gemensam för alla. Men
makten att förverkliga sina drömmar ser olika ut beroende
på var man vuxit upp och med vem.
Material
Tidningar, penna och papper
Gör så här:
1. Läs upp följande utdrag ur pjäsen så att eleverna kommer ihåg slutet.
Jag tänker sällan på den tiden, när jag bodde på Upplandsgatan. Bara Benka tänker jag på ibland, för han är så
lik Jum-Jum. Det händer att jag tänker på tant Edla och
farbror Sixten också någon gång, och jag är inte arg på
dem längre. Jag bara undrar, vad de sa när jag försvann.
Om de nu har märkt att jag försvann.
www.helsingborgsstadsteater.se
ÖVNINGAR
Exempel på inledande frågor att arbeta med:
• Vilka tankar har ni om föreställningen?
• Var det något särskilt i föreställningen ni reagerade på?
Vad? Varför?
• Är det någon scen som ni särskilt kommer ihåg?
• Var det någonting i föreställningen som ni inte
förstod? Vad?
• Föreställningen heter ”Mio Min Mio”. Finns Mio på
riktigt eller är han Bosses fantasi?
ÖVNINGAR
Tant Edla, hon kanske tror, att om hon bara går ner i
Tegnérlunden och letar, så ska hon hitta mig där på en
bänk. Hon kanske tror, att jag sitter där och stirrar upp mot
husen, där det lyser i fönstren och där barn sitter och äter
middag med sina mammor och pappor. Men hon tror fel,
tant Edla. Å, vad hon tror fel! Det sitter ingen Bosse på
någon bänk i Tegnérlunden. För han är i Landet i Fjärran.
Han är i Landet i Fjärran, säger jag. Han är där silverpopplarna susar... där herdarnas flöjter hörs över ängarna... där
det finns bröd som mättar hunger... och där han har sin
fader konungen, som han tycker så mycket om och som
tycker så mycket om honom. Ja, så är det. Bo Wilhelm
Olsson är i Landet i Fjärran och har det så bra så bra hos
sin fader konungen.
2. Be eleverna att fantisera om sitt eget Land i Fjärran.
Låt dem sedan skriva ett brev till en kompis för att berätta
hur det ser ut, t.ex. om det är varmt eller kallt, farligt eller
tryggt, vilka som är där och vad man kan göra.
3. Följ upp uppgiften på det sätt som fungerar bäst för
dina elever, t.ex. genom att låta eleverna läsa upp sina
brev genom att prata om utanförskap, fantasi och låtsaskompisar.