1. No category

år 1 7 9 3
Änkan Capet möter döden
Den franska revolutionen skakar Europa
Juryn har dragit sig tillbaka för att överlägga. I mer än en timme
är ledamöterna borta, vilket anses vara länge för den revolutionära
domstolen som annars är känd för att utfärda dödsdomar lika snabbt
som lätt. Kanske är juryn oenig? Kanske finns det ändå en chans att
den före detta drottningen ska kunna undkomma med livet i behåll?
Men inte. Snart är männen som håller hennes liv i sina händer
tillbaka, och kvinnan som i Frankrike alltid kallats Marie Antoinette
men som nu, efter sin make kungens död, enbart tilltalas som ”änkan Capet”, förklaras vara skyldig till högförräderi. Dödsdomen ska
verkställas omedelbart.
Enligt ett vittne tycks hon i det ögonblicket bli ”som utplånad av
överraskning”.
In i det sista hade hon uppenbarligen hoppats på att bli räddad,
trots att det för de flesta var uppenbart att rättegången var förutbestämd att sluta precis så här. Kanske hade hon under sitt framträdande i rätten känt att hon imponerat på åhörarna, genom sitt värdiga
och kraftfulla uppträdande, och hoppats på att det ändå skulle ge
resultat.
Kanske är det helt enkelt så att ingen människa någonsin väntar
sig en dödsdom. Kanske föreställer man sig alltid, in det sista, att
något mirakel ändå ska ske, något som ställer allt till rätta. Men nu
står hon där inför domstolen. Rättens ordförande frågar om hon har
något att tillägga. Marie Antoinette skakar tyst på huvudet.
Strax efter klockan fyra på morgonen förs hon tillbaka mot sin
cell. Den före detta drottningen klagar på att hon känner sig svag,
och erbjuds ett glas vatten. När hon ska gå nerför en brant spiraltrappa tar hon stöd mot en av sina fångvaktare, löjtnant de Busne.
Löjtnanten tar av sig sin hatt, som tecken på respekt.
Väl inne i cellen ges hon ett stearinljus, bläck och papper. Hon
179
skriver ett brev till sin svägerska, med förhoppningen att det ska
vidarebefordras till hennes barn (vilket aldrig sker).
Denna den 16 oktober, vid klockan 4:30 på morgonen
Må Gud ha förbarmande över mig!
Mina ögon har inga mer tårar
att gråta för er, mina stackars
barn; farväl, farväl!
Marie Antoinette
Klockan sju på morgonen stiger hennes uppassare, en 25-årig kvinna
vid namn Rosalie, in i cellen. Den före detta drottningen erbjuds
något att äta. ”Jag behöver ingenting längre”, svarar hon. ”Allt är
över för mig.”
Rosalie, och vakterna som aldrig lämnar rummet, insisterar ändå
på att ge henne en skål buljong. Hon tar emot den men lyckas bara
svälja några skedar.
Därefter förklarar man för henne att hon kommer att föras till sin
död utan den svarta klänning som hon burit ända sedan hennes make
kungen avrättades. En enkel vit bomullsklänning, en svart underkjol
och en vit hätta är allt hon får ha på sig.
Därefter klipper Rosalie hennes hår kort i nacken, en rutin inför
avrättningar i giljotinen. Marie Antoinettes hår, som tidigare varit så
vackert, och som hon genom åren ägnat sådan möda åt hos Frankrikes främsta frisörer, har blivit vitt under tiden i fängelse, under de
fyra år som gått sedan revolutionen år 1789.
Marie Antoinette är 37 år gammal. Ända sedan hon föddes har
hon tillhört Europas aristokratiska elit, som dotter till den regerande
kejsarinnan Maria Teresia av Österrike. Som 15-åring giftes hon bort
med den blivande kung Ludvig XVI av Frankrike, vars fyra barn hon
sedan har burit. Hon har tillhört en härskarklass som tyckt att deras
privilegier varit givna av Gud, men nu har hela den världen rasat
samman.
Det är den franska revolutionen som har ägt rum, en av de mest
180
omdiskuterade och omskrivna händelserna i världshistorien. Det
hela började som ett folkligt uppror, inspirerat av vackra idéer om
människors lika värde. Men kaos och blodbad följde i dess spår och
snart skulle pendeln slå tillbaka. Efter år av krig och oroligheter
kom en av revolutionens generaler, Napoleon Bonaparte, till makten
bara för att dra in Europa i ett totalt krig som till sist slutade med
att den avskaffade franska monarkin återuppstod. Då skulle Marie
Antoinettes rykte åtminstone i viss mån återupprättas, liksom hennes
makes. Det hindrade inte att mycket av det som revolutionen trots
allt stod för, och som året 1789 kom att förknippas med – folkstyre,
avskaffande av gamla privilegier, sekularisering – så sakteliga kom
att bli verklighet runt om i Europa. På så vis fanns ingen återvändo.
Revolutionen i Frankrike visade vägen in i en ny tid.
Men allt det ligger ännu långt borta, denna oktoberdag år 1793.
Strax före klockan elva på förmiddagen stiger bödeln Henri Sanson in i Marie Antoinettes cell. Man läser upp dödsdomen på nytt.
Mot hennes protester binds hennes händer bakom ryggen och hon
förs ut på borggården. Där väntar bödelns öppna kärra, dragen av
två stora vita hästar. När hon närmar sig vagnen börjar hela hennes
kropp skaka, våldsamt. Vakterna går med på att lossa hennes händer,
så att hon kan sätta sig på huk i ett hörn av fängelsegården för att
uträtta sina behov.
Sedan binds hon på nytt och stiger upp i vagnen, som sakta för
henne genom Paris gator. En väldig folkmassa trängs runt omkring.
Vissa skriker och förolämpar henne. Andra bara stirrar. Tidigare
samma år har kungen avrättats, nu är det drottningens tur. Blodig
historia skapas i Paris denna tid och nya kapitel skrivs varje dag.
Marie Antoinette har hunnit lugna sig efter utbrottet av panik på
fängelsegården. Hon sitter där helt stilla, blek och mager, utan att
reagera på ropen och skratten.
Framme på Place de la Révolution ser hon giljotinen som väntar.
På nytt visar hon ”starka känslor”, men samlar sig snart igen. Försiktigt stiger hon ut ur vagnen och tar sina sista steg, de som leder upp
på schavotten. I sista stund råkar hon trampa på bödelns fot.
181
”Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit”, säger
hon. Det blir hennes sista ord.
Klockan kvart över tolv på dagen faller giljotinens snedställda
klinga och Marie Antoinette är död. Hennes avhuggna huvud lyfts
upp och visas för den samlade folkmassan. Kvarlevorna slängs i en
omärkt grav på Madeleinekyrkogården i centrala Paris.
VI LL D U VETA M E R?
Läs Marie Antoinette av Antonia Fraser (2001).
182
år 1 8 5 9
Kokainet slår världen med häpnad
Kokabladens aktiva ingrediens isoleras – och orsakar förödelse
Studerat på nära håll ser man att det vita mjölaktiga pulvret består
av kristaller eller prismer, som är färglösa och transparenta. Smaken
är bitter och när man placerar ett antal av kristallerna på tungan
stimuleras salivflödet. Därefter följer en märklig domning samt en
tydlig upplevelse av kyla på tungspetsen.
Så beskriver den unge forskaren Albert Niemann egenskaperna
i det ämne som han under hösten 1859 har lyckats framställa ur
en stor bunt torkade blad som bara en månad tidigare anlänt till
Tyskland från Sydamerika. Niemann funderar en stund på vad han
ska döpa substansen till, innan han bestämmer sig för ett namn som
kommer att visa sig slagkraftigt: kokain.
Den bara 25-årige kemisten blir därmed den första som lyckas
med vad många andra vetenskapsmän vid denna tid arbetar med: att
utvinna det verksamma ämnet ur kokabladen, vars milt centralstimulerande effekter länge varit kända. I tusentals år har befolkningen i
Sydamerika i samband med religiösa ceremonier tuggat bladen för
att få uppleva ett milt rus. Nu, med hjälp av den teknik Niemann
utvecklat, kan man tillverka en drog som snabbt och enkelt ger en
effekt som är upp till hundra gånger starkare.
Snart sprider sig kokainet över Europa, först bland de rika och
experimentellt sinnade, bland konstnärer och läkare. Man använder
substansen för att ge energi till håglösa patienter, för att bota nervösa besvär och hysteri eller problem med matsmältningen, för att
få hjälp med överdrivna gaser i magen och kolik och för att lindra
ryggsmärta och muskelvärk.
Drycker med kokain som tillsats blir en succé. Först och störst
är Vin Mariani, ett rödvin från Bordeaux spetsat med en rejäl dos
kokain som tillverkas av den franske kemisten Angelo Mariani. Han
gör sig en förmögenhet på kuppen, kanske kan man kalla honom
227
den första kokainbaronen. Beundrarna blir många: påve Leo XIII,
Jules Verne, Henrik Ibsen, Thomas Edison, Robert Louis Stevenson
och Arthur Conan Doyle. En riktig stordrickare är den amerikanske
presidenten Ulysses S. Grant som klunkar Vin Mariani oavbrutet
medan han döende av strupcancer skriver sina memoarer.
Senare, i USA, börjar John Syth Pemberton, en veteran från
inbördeskriget, experimentera med kokain för att bli av med det
morfinberoende han dragit på sig när han återhämtat sig från sina
krigsskador. Snart säljer han en egen kopia av Vin Mariani, men när
alkohol förbjuds i Fulton County utanför Atlanta där han bor, satsar
Pemberton istället på en sötad, alkoholfri version, fortfarande spetsad med kokabladsextrakt. Han döper den till Coca-Cola.
År 1884 kommer så vad som i efterhand framstår som höjdpunkten på kokainets första storhetstid. Då publiceras den 70-sidiga skriften Über coca, det första utgivna verket av en ung, ambitiös läkare i
Wien vid namn Sigmund Freud.
Psykoanalysens grundare träder där fram som en stark förespråkare för kokain, som han menar kan användas med stor effekt för
att bota olika slags missbruk, men även för att lindra många andra
själsbesvär, som depression och impotens.
Kokain ger en långvarig och bestående känsla av eufori, skriver
Freud entusiastiskt. Brukaren får ökad självkontroll, vitalitet och arbetskapacitet, utan att uppleva någon som helst negativ effekt. Inte
heller går det enligt honom att utveckla ett beroende av substansen.
Under dessa år i början av 1880-talet och en bit in på 1890-talet,
använder Freud kokain mest varje dag, antingen oralt eller nasalt.
Många dagar går han runt med en röd, svidande näsa, och med åren
börjar han känna av drogens biverkningar. I mitten av 1890-talet
lider han av oregelbunden hjärtaktivitet och skador i näsväggarna.
Han har också bland sina patienter börjat notera negativa effekter
av drogen. En har beskrivit känslan av panik när hon under ett kokainrus tycker sig se vita maskar som kryper under hennes hud; en
annan dör av en överdos.
”Jag behöver nu mycket kokain”, skriver Sigmund Freud bekym228
rat i ett brev från 1896. Strax efteråt slutar han helt att använda
drogen som han en gång hade hoppats så mycket på, dock utan att
någonsin fullt ut erkänna dess biverkningar.
Så sakteliga har även allmänhetens inställning till kokain förändrats. I takt med att bruket har spridit sig till allt vidare kretsar, inte
minst inom arbetarklassen, har oron ökat. Dödsfall rapporteras; det
talas om hur unga flickor luras till att pröva drogen och sedan tvingas
till prostitution för att finansiera sitt missbruk. Tiden då kokain sågs
som något glamouröst, något som de rika och lyckade använde för
att göra sina redan framgångsrika liv fulländade, är därmed över – för
den här gången. I stort sett samma bild kommer att lanseras på nytt,
nästan 100 år senare, då kokainet på 1970-talet blir en innedrog som
återigen sveper över världen.
Men i slutet av 1800-talet har skadeverkningarna blivit så uppenbara att kokainets status rasar mot botten. Drogen börjar förknippas
med förfall och fattigdom och beskrivs ofta med öppet rasistiska
under- och övertoner. I tidningar rapporteras det om ”Negro cocaine ’fiends’”, afro-amerikanska kriminella män som påstås vara så
svårstoppade när de är höga på kokain att polisen måste använda
grövre kulor för att kunna hejda dem.
År 1903, efter en så kallad folkstorm, tas kokain bort ur CocaCola-receptet. 1914 förbjuds drogen formellt av USA:s kongress.
Vid det laget har det gått 53 år sedan det vita pulvrets skapare, kemisten Albert Niemann dog, bara 26 år gammal. Ett annat dödligt preparat tros ha tagit hans liv. Under sina sista dagar experimenterade
han med, och förgiftades av, ett ämne som kallas bissulfid, i första
världskrigets skyttegravar ökänt under namnet senapsgas.
VI LL D U VETA M E R?
Läs An Anatomy of Addiction av Howard Markel
(2011).
229
år 1 9 4 1
Himmler blir lite illa till mods
Nazismens utrotning av det judiska folket inleds på allvar
Reichsführer Heinrich Himmler kommer på besök, då gäller det att
visa sig från den bästa sidan.
Sommaren 1941 är han den näst mäktigaste mannen i det tyska
riket, och Adolf Hitlers förtrogne. Tyska trupper har anfallit Sovjetunionen och segrarna tycks aldrig ta slut. I triumf tågar soldaterna
allt längre österut. I deras spår har massdödandet redan inletts.
Nazisterna vill göra om Europa och skapa ett tyskt imperium.
Tyskar ska härska, andra folk ska tjäna, alla fiender ska kuvas. Denna
dag, den 15 augusti, har Himmler kommit till Minsk, i de områden
som är tänkta att bli det nya rikets kolonier och kornbodar. Han har
åkt runt i en öppen bil, tagits emot av jublande åskådare, hälsat på
befälhavare och soldater samt inspekterat ett läger för ryska krigsfångar. Nu vill han se hur det går till rent praktiskt när den tyska
krigsmakten genomför dödandet av statens fiender.
Himmler körs med bil ut för att se på när en styrka kallad Einsatsgruppe B ska avrätta 100 personer (98 män och 2 kvinnor) beskrivna
som ”judar och partisaner”. Enligt en av de tyska officerare som är
närvarande går Himmler precis innan skjutandet börjar fram till en
av de dömda männen.
”Är du jude?” frågar Heinrich Himmler.
”Ja.”
”Är båda dina föräldrar judar?”
”Ja.”
”Har du några förfäder som inte har varit judar?”
”Nej.”
”Då kan jag inte hjälpa dig.”
Sedan öppnar soldaterna eld.
En djup, öppen grav har grävts, där de som ska dö tvingas kliva ner
och lägga sig med ansiktet neråt. Sedan skjuts de, i tur och ordning.
284
Många gånger behövs flera skott. Trängsel uppstår vid kanten. Vid
ett tillfälle ställer sig Himmler av nyfikenhet vid kanten av graven
och kikar ner. Just då avlossas ett skott mot en man nära honom och
den dödes hjärnsubstans stänker upp på reichführerns vapenrock.
Enligt vittnet blir Himmler då mycket blek och grön i ansiktet. Inte
så att han kräks, men nästan.
När dagens dödande är över håller Himmler ett tal till de samlade
soldaterna. Han förklarar sig vara tagen av det han sett. Han förstår
att det måste vara svårt för dem att utföra denna uppgift, så svårt som
det varit för honom att bara se på. Men han vill inskärpa i dem hur
nödvändigt detta är. Dödandet genomförs på Hitlers order, förklarar
Himmler, och han kan inte befria dem från tvånget att utföra den.
Det är helt enkelt deras patriotiska plikt.
Men efteråt talar han med sina underlydande. Borde det inte gå
att hitta ett smidigare sätt att döda, som inte är så påfrestande för de
som måste utföra det? På ett mentalsjukhus, som Himmler besöker
omedelbart efter avrättningen, föreslår en tysk officer att man kan
prova att döda de patienter som inte anses livsdugliga med hjälp av
dynamit. Himmler ger sitt tillstånd, men det är uppenbart att det
inte är den enkla, mer humana metod som man letar efter.
Denna dag, den 15 augusti, innebar också på ett annat sätt en
brytpunkt i de nazistiska övergreppens vid det laget redan så långa
historia. För första gången började man även på allvar döda judiska
barn i samband med massavrättningarna. Det skedde i Litauen, av
en styrka kallad Einsatskommando 3.
Därmed var det inte längre möjligt att upprätthålla illusionen av
att det man gjorde enbart innebar ett dödande av partisaner eller
andra uppenbara fiender till krigsmakten. Steget var således på allvar
taget mot det som skulle komma att beskrivas som ”den slutgiltiga
lösningen” på det så kallade judiska problemet – det fysiska utrotandet av alla judar i Europa.
Under hösten 1941 började man experimentera med gas, som tidigare hade provats i liten skala. Framåt vintern installerades de första
gaskamrarna i det lilla lägret Belzec. Efter en del inkörningsproblem
285
visade sig tekniken fungera utmärkt. Tusentals människor kunde dödas varje dag, och det mesta av den riktigt vidriga hanteringen kunde
delegeras till andra, icke-tyskar eller judar, som på så vis fick leva
ytterligare en tid.
Från och med februari 1942 var gaskamrarna i Belzec i permanent drift. Snart spreds metoden till allt fler läger runt om i Europa.
Tiotusentals, hundratusentals, miljontals människor transporterades
med järnväg till dessa dödsfabriker, där de avrättades i industriell
skala.
Utvecklingen fram till denna punkt är numera väl utforskad. Adolf
Hitler hade flera gånger pekat ut judendomen som sin huvudfiende.
Innan andra världskriget bröt ut hade han förklarat att ett nytt storkrig skulle leda till ”den judiska rasens undergång”.
Metoderna för att nå detta mål hade dock varierat över tid. Först,
innan krigsutbrottet, försökte nazisterna genom diskriminerande
politik och förtryck få judarna att självmant flytta från Tyskland. Senare planerades en tvångsförflyttning av alla judar i Europa till något
avlägset land – Madagaskar lyftes fram som en kandidat.
Men så, när kriget mot Sovjetunionen år 1941 tycktes vara nära att
vinnas, beslöt sig den tyska ledningen för att passa på att utnyttja vad
som uppfattades som ett historiskt tillfälle. Som historikern Christopher R. Browning har uttryckt det var det då som man tog steget
från tanken om att ”någon gång, på något sätt” göra sig av med alla
judar, till ”massmord, genast”.
Folkmord är i sig inget nytt i mänsklighetens historia. Genom
tiderna har starkare folkgrupper i olika epoker och under olika omständigheter dödat sina fiender i stor skala. Inte minst gjordes detta
av just tyskar i södra Afrika, i början av 1900-talet, då folkgrupperna
Hereros och Namakwa utsattes för angrepp som på vissa sätt kan
jämföras med förintelsen av judar och romer i Europa. Den erfarenheten, och liknande av andra kolonialmakter, kan sägas ha öppnat
dörren för vad som sedan hände i Europa.
Ändå kan man hävda att det finns något unikt över nazisternas
försök att utrota det judiska folket, som skiljer det från de flesta folk286
mord i historien. Det handlade inte om att en gång för alla besegra
en reell, fysisk fiende, som kunde tänkas hota ens eget maktmonopol
(även om nazisterna gärna vill motivera saken på det sättet; de ansåg
sig vara ansatta av fiender från alla håll). Deras agerande mot judar,
och mot andra folk som ansågs underlägsna, var på ett sätt en konsekvens av och en kulmen på de rasistiska tankar som fått allt större
spridning under 1800-talet, och det inte bara i Tyskland. Redan 1913
hade en författare i USA lagt fram ett förslag på vad som bokstavligen kallades ”en slutlig lösning”, som innebar att landets svarta
befolkning skulle antingen deporteras, steriliseras eller – fysiskt utrotas. Detta var alltså tankar som låg i luften. Indianer, svarta, judar:
alla kunde beskrivas som ”utdöende raser”, som måste förintas.
Men när det gäller just nazisternas behandling av judarna fanns
dessutom ytterligare ett annat inslag. Som Alon Confino beskriver
det i boken A World Without Jews, The Nazi Imagination from Persecu­
tion to Genocide, handlade förintelsen av judarna inte bara om att man
ville utrota ett visst antal fysiska människor. Det handlade också om
att nazisterna ville göra slut på en hel kultur, med tusenåriga rötter,
dessutom en kultur som på många sätt var djupt förbunden med
”tyskheten”. Det var ett slags kulturell revolution – den tyska nationen skulle befrias från sin judiska historia och på det sättet kunna
stiga in i en ny och bättre värld, fri från det förflutnas mörka skuggor.
När andra världskriget till sist tog slut visade det sig hur långt dessa
vanvettiga fantasier hade lett den nazistiska staten. Närmare sex miljoner judar hade dödats, varav nästan hälften i olika förintelseläger.
Eller som Heinrich Himmler uttryckte det i ett tal 1944: ”Uppdraget
har blivit utfört, det finns inte längre någon judisk fråga.”
Läs The Origins of the Final Solution av Christopher R. Browning (2004).
VI LL D U VETA M E R?
287
år 1 8 4 7
Studenterna i Geneva skojar till det
Elizabeth Blackwell blir den första utbildade kvinnliga läkaren
Det är en gråkall, långtråkig oktoberdag. De 150 läkarstudenterna
på den obemärkta läkarutbildningen vid Geneva College i de lantliga
västra delarna av delstaten New York har lektion i anatomi. När så
skolans rektor, Charles Lee, kliver in i föreläsningssalen, har eleverna inget som helst emot avbrottet – och när de får höra vad han
har att säga blir de förtjusta.
”Mina herrar, jag har den mest häpnadsväckande förfrågan som
jag måste be er att ta ställning till”, förklarar doktor Lee. ”En ung
dam vid namn Elizabeth Blackwell har ansökt om att få börja studera
vid vår institution.”
Det blir helt tyst i salen.
”Lärarkåren är benägen att avslå hennes ansökan”, fortsätter rektorn, ”men vi har beslutat att låta er elever rösta i denna fråga.”
Om bara en enda av de 150 männen säger nej, kommer miss
Blackwell inte att få börja sin utbildning, förklarar han. En omröstning ska därför genast genomföras.
Vad ingen av dem känner till är att de i själva verket utgör den
sista i en lång rad läkarutbildningar som Elizabeth Blackwell har
vänt sig till. Tidigare har inte mindre än 19 olika skolor (29 enligt
vissa versioner av berättelsen) sagt nej till hennes ansökan. Kvinnor
passar inte för detta slags arbete är alla överens om. Deras intellekt är
för svagt, deras psyke för känsligt. Dessutom måste man som läkare
konfronteras med människokroppen i all dess nakenhet, vilket inte
anses lämpligt för en kvinna. Kort och gott – läkaryrket har alltid
varit reserverat för män och bör fortsätta att vara det. Så lyder den
allmänna åsikten år 1847.
Men denna gråa oktoberförmiddag händer något märkligt. Studenterna bestämmer sig genast, knappt utan att ens tala med varandra, för att det hela bara är för roligt för att genast avfärda. Det är
210
uppenbart att skolans ledning är besvärad av situationen – vore det
inte underhållande att se hur de kommer att hantera det hela, om en
kvinna faktiskt får börja utbildningen. En sådan skandal!
En av de närvarande, Stephen Smiths, som senare blev en framstående kirurg, mindes i efterhand att även en annan känsla spelade
in. ”Vi tyckte nog helt enkelt att det kunde vara kul och lite grand
bryta monotonin att ha en flicka i klassen. Så alla ropade ’ja’, utom
en sate, som vi alla gav oss på tills han ändrade sig och ropade ’ja,
jag röstar ja!’”
På det sättet blev den engelskfödda Elizabeth Blackwell antagen
som inte bara den första kvinnan på en officiell läkarutbildning i
USA, utan den första i hela världen.
Hennes resa mot att bli en pionjär i kampen för kvinnors lika
rättigheter hade börjat två år tidigare, då hon besökte en vän, Mary
Donaldson, som låg sjuk i cancer. ”Du är duktig på att studera, Elizabeth”, sa den döende kvinnan. ”Du är frisk, och har tid, och äger
en utvecklad intelligens. Varför börjar du inte läsa medicin? Hade
jag blivit behandlad av en kvinnlig läkare hade mina värsta plågor
besparats mig.”
I sin dagbok skrev Elizabeth Blackwell att hon inte alls tyckte om
idén. Hon älskade litteratur och filosofi, och var inte det minsta sugen på att ägna sig åt ”hårda vetenskaper”. Själva läkaryrket verkade
dessutom ganska så motbjudande; hon tyckte inte om att se blod och
hade svårt för sjuka människor.
Men sakta började tanken få fäste. Elizabeth Blackwell kom från
en familj som av tradition ägnat sig åt radikala frågor. Inte minst
hade hennes far varit pionjär i kampen mot slaveriet i England innan
han flyttade till USA, när Elizabeth bara var elva år. Det dröjde inte
länge förrän det där med att bli läkare inte bara framstod som en bra
idé, utan blev till en dröm som sedan växte till en besatthet.
Elizabeth Blackwell var vid det här laget 24 år gammal och uttråkad av sin tillvaro som lärare. Hon längtade efter något att ägna sitt
liv åt, något som skulle göra skillnad i världen – och hon var rädd för
att hon, som var så ”romantiskt lagd”, annars skulle gifta sig allde211
les för tidigt, vilket hon menade skulle hindra hennes intellektuella
utveckling. I en dagboksanteckning från 1846 skriver hon att hon
måste bli läkare, för att ”på så vis placera en stark barriär mellan mig
och möjligheten till ett vanligt äktenskap. Jag måste ha något som
helt upptar mina tankar …”
Den 6 november 1847 var hon på plats i Geneva. Där fann hon
sig snart vara i stort sett utstött, åtminstone av småstadens kvinnor.
Elizabeth Blackwell var liten och späd, med blont hår, alltid klädd
i prydlig klänning och hade ett oklanderligt uppförande, ”som en
typisk brittisk dam”. Men det hindrade inte att många kvinnor, i alla
fall till en början, vägrade att tala med henne. När hon gick fram och
tillbaka till skolan kunde de stanna och stirra på henne, ”som om
jag var ett märkligt djur”, skrev hon senare. ”Jag hade så chockerat
deras känsla för anständighet att det var uppenbart för dem att jag
antingen måste vara en dålig kvinna, vars avsikter snart skulle visa
sig, eller att jag var vansinnig och att jag snart skulle få något slags
utbrott.”
Men i undervisningen fann hon sig till rätta. Elizabeth Blackwell
studerade hårt, flitigare än alla andra i sin klass. Läkarnas hårda verklighet – mötet med den döda eller sjuka kroppen – lärde hon sig att
tåla, även om hon var nära att svimma första gången hon var med om
att dissekera en människokropp.
Två år senare, den 23 januari 1849, tog hon examen som sin årskurs främsta elev. En kvinna som var närvarande beskrev i ett brev till
sin vän det märkvärdiga ögonblicket. Hur Elizabeth Blackwell, som
hon kallade ”dagens lejoninna”, trädde in i salen tillsammans med
alla de andra studenterna, män allihop, och att hon gjorde det utan
att ens bära en hatt eller en sjal på huvudet. Men, kunde betraktaren
belåtet notera, hon var prydligt klädd i en svart sidenklänning och
hennes blonda hår med rödaktiga inslag var flätat ”på ett mycket
trevligt sätt”.
Sist av alla klev Elizabeth Blackwell fram till rektorn för att ta
emot sitt examensbevis. När hon reste sig upp var det ”så tyst i salen
att man kunde höra en nål falla”. Enligt ögonvittnet var hon så tagen
212
av den stora stunden att hon först hade svårt att tala. Men till sist
vände hon sig till rektorn. ”Jag tackar dig, min herre”, sa hon med en
röst som nu var riktigt stadig och bestämd. ”Jag svär att jag skall ägna
mitt liv åt att, med Guds välsignelse, hedra detta diplom.”
Med rodnande kinder satte hon sig sedan. Entusiastiska applåder
följde. Så var den historiska dagen över.
Elizabeth Blackwells professionella liv hade därmed inletts, ett liv
som även i fortsättningen skulle vara fullt av kamp. Hon fick ingen
anställning som läkare, utan tvingades öppna en egen klinik; den fick
först inga patienter, men hon gav sig inte. ”Kämpa, Elizabeth, du
får aldrig sluta kämpa”, skrev hon i sin dagbok. På besök i Paris fick
hon en ögoninfektion som ledde till att hon förlorade ena ögat och
var tvungen att ge upp planerna på att bli kirurg. Istället ägnade hon
sig åt gynekologi och åt att grunda en medicinsk skola för kvinnor i
New York, bland mycket annat.
Så småningom blev det uppenbart för allt fler att den dörr hon
öppnat inte skulle gå att stänga. Och Elizabeth Blackwell fortsatte att
vara en pionjär. Inte minst genom att ge ut en bok om sexualupplysning för unga, som 13 bokförlag tackade nej till, innan hon till sist
hittade en förläggare som var nästan lika modig som hon själv.
När Elizabeth Blackwell dog, den 31 maj 1910, 89 år gammal,
hade 7 399 kvinnor i USA följt i hennes spår och blivit legitimerade
läkare.
Läs Lone Woman: The Story of Elizabeth Blackwell,
the First Woman Doctor av Dorothy Clarke Wilson (1970).
VI LL D U VETA M E R?
213
år 1 7 9 3
Englands ambassadör möter kejsaren av Kina
Världens mäktigaste riken tar kontakt – konflikter anas
Vad har man egentligen på huvudet när man möter en kejsare?
George Macartney, greve och riddare av Bathorden, väljer en rosa
trekantshatt prydd med vita hägerfjädrar.
Han är uppe tidigt, redan klockan fyra på morgonen, för att hinna
klä sig i lugn och ro. Över en dräkt gjord av broderad vit sammet sveper han sig i en blodröd mantel, fodrad med vit taft. På bröstet fäster
han en enorm diamantbrosch som liknar en sjöstjärna, symbolen för
hans status som riddare. Över bröstkorgen hänger han en nästan ett
kilo tung guldkedja.
I sin dagbok förklarar earlen sin storslagna klädedräkt med att han
på detta sätt ”ville visa uppmärksamhet och respekt för Orientens
seder och bruk”.
Det är den 14 september 1793. George Macartney kommer i
spetsen för en jättelik delegation för att besöka kejsaren av Kina,
Qianlong-regenten som precis fyllt 83 år, efter 58 år på tronen. Det
är första gången som Storbritannien har skickat en officiell ambassadör till det kinesiska hovet och mycket står på spel.
I Kina anser man sig vara världens absoluta centrum, ”Mittens
rike” i ordets verkliga mening. Representanter för andra nationer
tas emot med milt överseende. Alla är välkomna, bara de accepterar
sin roll som underordnade den ”gudomliga härskaren”.
Storbritannien har en annan syn på saken. Kung George III är
trots allt härskare över ett imperium som sträcker sig över stora delar
av jordklotet, även om han precis har fått släppa greppet om det som
senare ska bli USA. Macartney ser sig därmed som en representant
för ett av två helt jämbördiga riken. De som ska mötas är å ena sidan
”den största regenten i väst”, å andra sidan ”den största regenten i
öst”.
Med sig bär han oräkneliga gåvor, det finaste som britterna kan
175
producera. Fina tyger av ull, utsökta klockor, vapen i alla former
och storlekar. Några oljemålningar, ett komplett planetarium och en
varmluftsballong. Alla varor och hela det storslagna följet har transporterats till Peking från kusten i en konvoj bestående av 85 vagnar
och 39 kärror, dragna av 209 hästar samt burna av 2 495 bärare.
Macartney har noga räknat alla.
Han har rest genom ett rike som tycks stå på höjden av sin makt.
Qingdynastin har styrt Kina sedan mitten av 1600-talet, en tid under vilken landet har expanderat både geografiskt och befolkningsmässigt. Där bor nu drygt 300 miljoner invånare, betydligt fler än
i Europas alla länder tillsammans. Kina ses också som ett kulturellt
centrum, i det närmaste ett idealrike, för många européer. I takt med
att intresset för kinesiska varor – porslin, vackra möbler, sidentyger
och te – har vuxit, har också översättningar av klassiska kinesiska
skrifter spridit sig. Kinesisk historia och filosofi är på modet och
tänkare som Voltaire och Rousseau tycker sig i Kina se ett upplyst
styre som man i västvärlden bara kan drömma om.
Det kinesiska exemplet är så starkt att det dyker upp i de mest
osannolika sammanhang. När den svenske kungen Gustav III år
1772 slog till med en statskupp användes den kinesiska kejsarens
envälde som tydligt positivt exempel och förebild.
Macartneys möte med kejsaren äger rum i sommarpalatset, strax
nordväst om Peking. Inför mötet har man förhandlat länge om hur
Storbritanniens representant egentligen ska hälsa på Kinas härskare.
Traditionen säger att alla besökare ska falla på knä inför honom och
tre gånger pressa sitt huvud mot marken för att visa sin underkastelse. Macartney har vägrat. Kompromissen blir att han bugar lätt,
som han skulle ha gjort inför sin egen konung.
Under fem timmar tar Kinas härskare emot sändebud från olika
avlägsna hörn av den kända världen. Från de fjärran Kalmykmongolernas område i nordväst, från det svårtillgängliga Pegu i Burma i söder och från de där nästan absurt avlägsna brittiska öarna. Man byter
gåvor och besökarna får äran att för en stund samtala med kejsaren.
Sedan genomförs en utdragen måltid, som Macartney beskriver i
176
imponerade ordalag. Han får känslan av att det hela är en religiös
ceremoni; den ena rätten efter den andra bärs in under högtidlig
tystnad, lugnt och elegant. Det övergripande intrycket är, skriver
han senare i sin dagbok, ”denna lugna värdighet, denna måttfulla
prakt som är så typisk för asiatisk makt”. Ja, skriver han, ”det känns
som om jag har sett själva kung Salomon, i all hans glans”.
Kejsaren gav enligt engelsmännens utsända intryck av att vara en
beläst man, välbevarad för sin höga ålder och mycket intelligent.
Men under mötet berördes aldrig de faktiska frågor som Macartney
ville diskutera. Storbritannien ville att de två nationerna skulle etablera vänskapliga och ömsesidiga relationer. De önskade öppna en
permanent brittisk ambassad i Peking och ville även få tillstånd att
handla fritt i ett antal kinesiska hamnar. De ville kunna sälja brittiska
varor direkt till den kinesiska marknaden, vilket tidigare varit i stort
sett omöjligt.
Men resultatet blev inte alls vad de hade önskat. I ett brev riktat
till kung George III förklarade kejsaren att han hade uppskattat dennes ”uppriktiga ödmjukhet”, men tyvärr var det som kungen bad om
omöjligt. Att öppna en ambassad var emot kinesisk tradition; det
antydde en jämlikhet mellan de två nationerna som var orimlig. Fri
handel var inte heller aktuellt, framförallt eftersom kineserna inte
hade något intresse av europeiska produkter, som de inte tyckte höll
tillräckligt hög kvalitet. ”Som Er ambassadör själv kan se har vi allt”,
stod det i brevet. ”Jag sätter inget värde på märkliga eller nya ting,
och vi har ingen användning för Ert lands varor.”
Brevet avslutades med en uppmaning till Storbritanniens kung
att respektera kejsarens ord, genom att svära honom ”evig lydnad”.
Den förste brittiske ambassadörens besök vid kejsaren av Kinas
hov slutade med andra ord i vad som rimligen bör kallas ett fiasko.
Världens största och rikaste land hade tittat på vad Europa hade att
erbjuda, ryckt på axlarna och sagt nej tack. Så hade det å andra sidan
varit länge. Redan år 155, när en romersk delegation nådde Hankejsarens hov, fick de veta att deras varor inte var av intresse. Om de
ville få tag i siden var de tvungna att betala med guld. 16 århundra177
den senare upprepar sig historien. Europa har mycket lite att erbjuda
Asien, utöver de ädla metaller som plundras från Amerikas gruvor.
Men snart kommer det att stå klart att Kinas påstått gränslösa
makt i själva verket var en illusion. Macartney var sanningen på spåren. Under sin resa hade han noga undersökt den kinesiska militären, dess befästningar och vapen. Han var inte imponerad. Ett fåtal
brittiska skepp skulle räcka för att krossa Kinas flotta, skrev han,
och några bredsidor skulle rasera dess största befästningar. Inte för
att Storbrittanien just nu hade något intresse av detta, skriver han
vidare, för det skulle bara störa handeln. ”Men vi kan om vi vill.”
Mer orolig var han för Kinas inre stabilitet. Kejsaren var visserligen mäktig, men han var gammal och skulle snart vara borta. Efter
honom, skriver Macartney, behöver en bara något mindre duglig
man sätta sig på tronen så lär det visa sig hur skakig rikets konstruktion är. Byråkratin är föråldrad, den härskande klassen (manchuer,
från nordöstra Kina) är fåtalig och styr över hundratals miljoner som
redan börjat visa tecken på att vilja göra uppror.
I själva verket påminner Kina honom om ett ”gammalt, galet örlogsskepp”, som bara hållit sig flytande tack vare att det styrts av
övermänskligt skickliga kaptener. ”Hon kanske inte sjunker direkt,
hon kan driva fram och tillbaka som ett vrak, men till sist kommer
hon att krossas mot klipporna vid någon kust; hon kan aldrig byggas
upp igen från samma skrov.”
Utvecklingen under 1800-talet skulle visa att den en gång så ståtligt hattbeklädde earlen hade häpnadsväckande rätt.
VI LL D U VETA M E R?
Läs Kinas historia av Hans Hägerdal (2008).
178
år 1 9 5 5
Rebellen Rosa Parks slår tillbaka
Kampen mot den amerikanska rasismen inleds på allvar
Hon hade varit arg länge. Hon hade varit arg ända sedan hon var
liten, ända sedan hon som barn av sin mamma fick lära sig att det
fanns olika slags människor i världen. Det fanns vita och färgade, och
de som var färgade likt hon själv ansågs inte vara lika mycket värda
som de vita. Av sin familj fick hon lära sig stolthet och värdighet, men
också rädsla och ilska.
Hon var arg sommaren 1919, då hon bara var sex år gammal men
stor nog för att förstå vad som hände. När färgade soldater återvände
från det stora kriget där de offrat sig för sitt hemland, kom de åter
till ett USA som tänkte fortsätta att behandla dem som underlägsna.
Hon såg de vita slå tillbaka för att hävda sin makt. Hon såg spåren av
Ku Klux Klans härjningar, färgade män som piskades och dödades.
Hon var arg då hon satt på familjens veranda på kvällarna den där
hemska sommaren tillsammmans med sin farfar Sylvester Edwards
som en gång i tiden varit slav. Farfar satt med sitt gevär i knät, ifall
någon från Klanen skulle våga sig förbi. Hon satt där med honom i
timme efter timme, för att hon ”ville se honom döda en Ku Kluxare”.
Hennes ilska blev till förtvivlan, då hon några år senare råkade
hitta boken Is the Negro A Beast? av William Gallio Schell. Boken
hävdade, vänligt nog, att färgade människor inte alls är djur, men
läsningen var talande nog ändå.
Det var då som hon på allvar förstod att hon, hennes familj och
alla hennes vänner var ”negrer”, och att hon därför var dömd att
för alltid leva i skuggan, undanskuffad. Men hon lovade sig själv där
och då att hon skulle leva sitt liv på ett sätt som visade att hon hade
värdighet, att hon var en riktig människa.
Man försökte vänja henne vid att behöva gå till fots hela vägen
till den slitna skolan, medan de vita barnen kördes i bussar till deras
egen nybyggda skola. Man försökte få henne att vänja sig vid att det
306
fanns vissa affärer för de vita och att de ofta var fina och välfyllda,
men att färgade fick handla i gamla och halvtomma butiker. Att det
fanns särskilda väntrum för de vita, men andra för de färgade. Att det
fanns särskilda vattenkranar för de vita och andra för färgade. Hon
undrade om de vitas vatten smakade annorlunda? Hon tvingades
arbeta med att plocka bomull på fälten på sommaren. Hela livet
mindes hon hur ”bossen” red över plantagen för att se hur hans
”niggers” skötte sig.
Hon var arg, men hennes familj försökte lära henne att kontrollera
sin ilska. Det var nyckeln till överlevnad. Var man för arg, så att de
vita såg det, då slog de tillbaka. Om man är slav, eller näst intill, då
måste man få sina herrar att tro att man är lycklig, att man trivs, för
då behandlar de en bättre.
Hon hade svårt att låtsas. Flera gånger gav hon igen när vita pojkar
retade hennes lillebror. En annan gång försökte en kille vid namn
Franklin ge sig på henne och en vän. Pojken var flera år äldre, men
hon lyfte en tegelsten och hotade honom. ”Försöker du något igen,
då slår jag dig med den här.” Pojken gav sig av.
Hennes farmor blev utom sig när hon fick höra vad flickan hade
gjort. ”Du får inte vara så överspänd”, sa hon. ”Fortsätter det så här
kommer du bli lynchad innan du fyller tjugo.”
42 år gammal var Rosa Parks inte arg längre; hon var trött. Inte i
kroppen, men i själen. I mer än 15 år hade hon på kvällarna, vid sidan
av sina olika arbeten, arbetat som aktivist i NAACP, en organisation
som försökte göra slut på den djupt rotade diskrimineringen i USA.
Men nu kunde hon inte se någon väg framåt. Hon hade försvarat
färgade män som blivit orättvist anklagade för att ha våldtagit vita
kvinnor – utan framgång. Hon hade försökt få rättvisa för färgade
män som misshandlats av vita polismän – utan framgång. Hon hade
tillsammans med andra i sin organisation försökt få alla färgade att
göra gemensam sak eftersom hon var övertygad om att det bara var
så de på allvar kunde försöka tvinga fram en bättre värld. Om Gandhi kunde få alla indier att enas och med fredliga medel driva bort
det brittiska imperiet, då borde väl alla människor med god vilja i
307
USA kunna enas och göra slut på diskrimineringen och de vanvettiga
raslagarna en gång för alla.
Men inget hände. Folk anpassade sig. Folk skötte sitt. Hundratals år som kuvade satt djupt. Rättvisa skulle inte komma till den
amerikanska Södern medan hon levde, det blev Rosa Parks allt mer
övertygad om.
En ljusning kom ändå denna sommar år 1955, då hon tillbringade
en vecka på Highlander Folk School, ett tränings- och inspirationsläger för medborgarrättsaktivister från hela USA. Där träffade hon
för första gången, sa hon senare, vita som bemötte henne som en
riktig människa, utan misstro och fientlighet eller, för den delen,
utan överdriven, överlägsen vänlighet.
Hon skulle länge minnas känslan av att vakna där på lägret till
doften av nybryggt kaffe och nystekt bacon, som hon visste att vita
människor hade tillagat åt henne, en svart kvinna.
Alla deltagare i sommarlägret skickades hem med uppmaningen
att fortsätta kampen på hemmaplan. Rosa Parks hade varit en av de
tystaste av deltagarna, en som mest hade lyssnat på de andra. Därför
var det många som förvånades över att det var just hon som fick hela
Södern att resa sig.
Fast å andra sidan var det kanske inte så överraskande. En ledare
mindes efteråt att alla hade sett hur ”utsliten” Rosa Parks var. ”Men
vi hoppades att hennes trötta ande skulle tröttna på att vara trött, att
hon skulle göra något, och det gjorde hon.”
Den 1 december 1955 var Rosa Parks på väg hem från jobbet. Hon
klev på bussen i centrala Montgomery strax efter halv sex på kvällen.
Hon satte sig på en av platserna i mitten, där en skylt talade om att
färgade var tillåtna att sitta. Men snart blev bussen full och några vita
var tvungna att stå. Då gick chauffören James Blake nerför gången
och flyttade skylten för färgade några rader längre bak.
Först satt alla kvar, Rosa Parks samt tre svarta män. ”Det är bäst
att ni gör det lätt för er och flyttar bakåt och ger mig de där platserna”, sa chauffören. De tre männen reste sig, motvilligt, och gav
sina platser till de vita passagerarna. Men Rosa Parks reste sig inte.
308
I efterhand skulle hon beskriva hur hon då, i den stunden, kände
”en beslutsamhet täcka kroppen som en filt en kall vinternatt”. Hon
tänkte på hur hennes farfar hade behållit sitt vapen för att försvara
sin familj. Hon tänkte på Emmett Till, en 14-årig pojke som mördats
av rasister; han hade blivit skjuten, slagen och fått ett öga utslitet
innan han slängdes i Tallahatchiefloden.
Så Rosa Parks satt kvar.
James Blake stirrade på henne. Han var beväpnad, som alla busschaufförer. Bussarna spelade en nyckelroll i det segregerade systemet: det var där vita och svarta oftast möttes och maktpositionerna
måste hela tiden befästas. Nu och då hände det att svarta protesterade. Vid flera tillfällen hade vita chaufförer i Montgomery skjutit
svarta män som inte lytt order, i benen eller armarna.
”Tänker du ställa dig upp?” sa James Blake.
”Nej”, sa Rosa Parks. ”Jag tycker inte att jag behöver göra det.”
”Då ser jag till att du blir arresterad.”
”Det får du göra”, svarade Parks. Senare talade hon om hur oerhört ensam hon kände sig i den stunden. Om bara någon av de andra
i bussen hade sagt ifrån, då hade det känts lättare. Men alla satt tysta.
I vilket fall var stenen i rullning. Rosa Parks fördes till häktet. Där
fotograferades hon, fick lämna fingeravtryck och låstes in i en cell
över natten. När hon nästa dag släpptes mot borgen, sattes en bojkott av bussarna i Montgomery i verket, av hennes egen aktivistorganisation NAACP. Till skillnad från så många gånger tidigare blev
uppslutningen den här gången enorm. Snart spred sig protesterna
till andra städer i den amerikanska Södern och en massrörelse var
född.
Man kan undra varför det hände den här gången och inte tidigare.
Kanske var Rosa Parks den perfekta katalysatorn. En kvinna som var
känd av många, respektabel, men inte för fin. Många svarta kunde
identifiera sig med henne, inom såväl arbetar- som medelklassen.
Om en så sansad kvinna som Rosa Parks kunde bli gripen, då kunde
vem som helst bli det. ”Nästa gång är det din tur”, löd slagordet.
Kanske var tiden helt enkelt mogen. Kanske spelade det in att en
309
ny predikant i Montgomery höll ett stormande tal på ett av de första
mötena. Han var ung, bara 26 år gammal och oerhört nervös, men
visade sig vara en talare som kunde få världen att skaka. Han hette
Martin Luther King. I ett tal inför en jublande publik, talade han
om hur det som höll på att hända med start i Montgomery skulle
bli historiskt. Äntligen skulle alla svarta resa sig och få stöd av alla
anständiga vita, och rasismen i Södern och i USA i stort skulle utmanas på allvar.
Och så skedde. Rosa Parks hade förvandlats till en symbol för
medborgarrättsrörelsen i USA, en roll som hon under resten av sitt
liv fick lära sig att hantera. När hon dog år 2005, 92 år gammal, blev
hon den första kvinna som hedrades med att ligga på lit de parade
i rotundan på Capitol Hill i Washington. Mer än 50 000 personer
defilerade förbi och betygade henne sin vördnad.
Fyra år senare valde USA Barack Obama till president, vilket beskrevs som en stor triumf för den rörelse som den rebelliska Rosa
Parks en gång hade sparkat igång.
VI LL D U VETA M E R?
Läs The Rebellious Life of Mrs Rosa Parks av Jeanne
Theoharis (2013).
310