Sverige och förintelsen Märta Johansson Linnea Westerlund Vilma Nilsson Tobias Nilsson Matilda Bergström HIP1 vårterminen 2013 Det bortglömda judehatet Mer eller mindre utpräglad antisemitism har förekommit i Sverige sedan medeltiden (trots att det inte fanns några bofasta judar i landet förrän på 1600-talet). TEXT: Märta Johansson Under medeltiden var antisemitism och judehat ett utbrett fenomen i Europa. Bland annat tvingades judarna ofta att bo i särskilda ghetton i städerna, på initiativ av katolska kyrkan. De heliga judiska skrifterna brändes på offentliga bokbål runtom på kontinenten och judarna fick rykte om sig att vara giriga ockrare som bara väntade på att få suga ut hantverkarna. De antisemitistiska attityderna spred sig även till Sverige, där man till exempel målade karikatyrer av judar på kyrkväggarna. Kyrkan anklagade även judarna för att ha mördat Jesus och spred negativ propaganda om dem. Många människor i Sverige hade en väldigt negativ bild av judar och såg dem som ett ont och hatiskt folk, trots att nästan ingen i Sverige någonsin hade träffat en jude. Judar började komma till Sverige på 1600talet, trots att det var strängt förbjudet för människor med andra trosåskådningar än den lutheranska att uppehålla sig i riket. Judarna var därför tvungna att leva gömda och många av dem var så kallade landsstrykare, som drev runt på landsbygden och försökte hitta arbete. De judiska landsstrykarna hade väldigt dåligt rykte och utgavs vara tjuvar och lurendrejare, vilket naturligtvis försvårade deras liv väldigt mycket. Judar kunde dock erhålla legal status om de lät döpa sig, vilket ett fåtal judiska familjer gjorde, varpå de fritt kunde bosätta sig i Sverige. Allmänheten var dock mycket skeptisk även mot dessa döpta judar. År 1775 blev det tillåtet för judar att bosätta sig och utöva sin tro på vissa platser i Sverige. Några hundra judar flyttade hit och tjugo år efter förbudet mot judar hävts grundades den första synagogan, under ledning av Aron Isaac, den första juden som fått vis- Aron Isaac, den förste juden som fick vistas legalt i Sverige utan att avsäga sig sin tro. tas legalt i Sverige utan att avsäga sig sin tro. I början av 1800-talet hade judarna etablerat sig hyfsat väl i Sverige, och krav på att få medborgerliga rättigheter började ställas. Fram tills 1870, då judarna slutligen gavs samma rättigheter som andra svenskar, förbättrades deras situation gradvis och de fick efter hand rätt att bosätta sig vart de ville, gå i svenska skolor och så småningom även gifta sig med kristna. Samtidigt stärktes antisemitismen i Sverige. Judarna ansågs allmänt vara lurendrejare och på dem kunde man skylla allt från höjda matpriser till bostadsbrist, vilket det även gjordes, främst i Västsverige med Göteborg i spetsen. Det är viktigt att förstå att nazismen inte var en tanke som plötsligt blommade upp i Europa. Antisemitismen hade frodats i över tusen år innan Adolf Hitler ens kommit till världen. Judehatet var redan djupt förankrat i de flesta europeiska samhällen, främst i Tyskland och Östeuropa men även i länder som Frankrike och Storbritannien. Det nazisterna gjorde var egentligen bara att ta ”En del tyckte att Sverige skulle följa Tysklands exempel och under kriget kunde man se skyltar med texten ”judar äga ej tillträde” utanför butiker.” förföljelserna ett steg längre och gå från sporadiska pogromer till systematisk utrotning. Inte heller var andra världskriget ett krig som startades för att stoppa nazismen. I t ex Frankrike var många människor antisemiter; däremot var de gamla fiender till Tyskland och ville hindra tysk expansion, inte tysk antisemitism. De mest omfattande pogromerna innan förintelsen ägde rum i Östeuropa under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många judar flydde, en del av dem från Sverige. De östeuropeiska judarnas kultur skilde sig från de västeuropeiska på en del sätt, och framför allt var de betydligt fattigare. De svenska judarna hjälpte de nyinflyttade att bygga upp nya liv i Sverige, vilket fick en del svenskar att ifrågasätta judarnas lojalitet. Var de verkligen riktiga svenskar, om de var beredda att hjälpa utländska judar så mycket? De östeuropeiska judarna hade ganska dåligt rykte och judarna började få sämre villkor i Sverige, helt i enighet med de antidemokratiska vindarna som blåste över Europa. Sverige har alltid stått väldigt nära Tyskland, både geografiskt, kulturellt, språkligt och politiskt sett. Tyska var det första främmande språket i den svenska skolan innan andra världskriget och en stor del av Sveriges litteratur var tysk. Tyskland, i varje fall den protestantiska delen, var även en nära bundsförvant till Sverige; En stor del av det svenska kungahuset härstammade därifrån och i krig var Sverige oftast mer eller mindre uttalat på tyskarnas sida. Många svenskar var väldigt tyskvänliga, i varje fall innan kriget började vända till de allierades fördel. Judehatet var ingen främmande tanke för svenskarna och många höll med Hitler om att judarna bara ställde till problem. En del tyckte att Sverige skulle följa Tysklands exempel och under kriget kunde man se skyltar med texten ”judar äga ej tillträde” utanför butiker. Sverige började inte heller ta emot judiska flyktingar i någon större skara förrän efter krigsslutet, även om vi formellt sett var neutrala och därför hade kunnat ta emot fler även under kriget. Efter andra världskriget gjorde Tyskland upp med sitt antisemitiska arv. Sverige frisade sig från det. De nazistiska organisationerna tystades ned och glömdes bort, svenskarna mer eller mindre klippte av sina kulturella band till Tyskland i ett försök att intala världen att Sverige aldrig hade haft något med förintelsen att göra. Det är dags att Sverige erkänner sin skuld i förintelsen. KÄLLOR: Glück, David, 1997: Sveriges judar Koblik, Steven, 1987: Om vi teg skulle stenarna ropa Svensk rasbiologi Sverige har varit ett mycket framstående land inom vad som då var seriös forskning men numera låter som något påhittat. Vårt specialämne var “Fysisk antropologi”, där vi var spetsforskare i att mäta skallar. TEXT: Linnea Westerlund Här i Sverige mätte vi ett tusentals skallar och utifrån de så kunde vi säga vem som var ”Det vi höll på med i Sverige smartast, dummast och så vidare. är jämförbart med det Vi tillhörde den så kallade “germanska rasen”. Vilket vi och även andra forskare hade nazisterna gjorde, sanningen kommit fram till var den bästa rasen. För att är det att det var bara “bevisa” detta så mätte vi bland annat längden på huvudet, näsan och allt annat som nazisterna som steriliserade finns på huvudet. Dock kan man inte riskmer människor än vi i era att bevisa motsatsen så för att säkerställa resultatet så vinklade man det. De flesta av Sverige.” “vår” ras hade långskalliga huvuden och det fanns även kortskalliga huvuden. Då var det klart att vi vinklade så att de långskalliga var mer människor än vi i Sverige. Under andra världskriget så förändrades smartast. inte så mycket, vilket man skulle kunna tro. Det är till och med så att vi fortsatte efter kriget slutat. Man kan fråga sig varför ingen reagerade på det vi gjorde, när det var en sådan stor skandal med Tyskland. Sverige skickade ner hjälp men fortfarande tänkte ingen på det vi själva gjorde. Rasbiologiska institutets plansch om “Sveriges raser”, Efteråt försvarar sig Sverige med att de som visades på Stockholmsutställningen 1930 bara ville eliminera oönskade egenskaper medan nazisterna ville eliminera en hel ras. Man kan ju fråga sig varför Sverige hade denna lite egendomliga specialitén. Det var på grund av samerna. Man ansåg att samerna var det äldsta folkslaget i Skandinavien och genom att mäta skallar kunde man bevisa det. Men äldst är inte alltid visast, man ansåg även att de tillhörde ett av det mer primitiva folkslagen som man kommit fram till hade stannat på en lägre utvecklingsnivå. Samerna var ju kortskalliga. Det vi höll på med i Sverige är jämförbart med det nazisterna gjorde, sanningen är det att det var bara nazisterna som steriliserade KÄLLOR: http://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_för_rasbiologi http://www.samer.se/1028?template=print_faktablad Koncentrationsläger även i Sverige Många vet om att det fanns koncentrationsläger i Tyskland under andra världskriget, men något som många inte vet om är att det fanns koncentrationsläger i Sverige också under andra världskriget. TEXT: Vilma Nilsson En sak man måste ha klart för sig är att koncentrationsläger i Sverige var inte alls som koncentrations läger i Tyskland. Dom läger vi hade i Sverige hade vi för ‘’opålitliga utlänningar’’. Dom två första läger kom upp år 1940, det var Långmora och Smedsbo. Långmora såg ut på visat att det var ett staket som omrin- Långmora, ett svenskt koncentrationsläger gade området, en huvudbyggnad i mitten och baracker växte upp runt omkring. Smedsbo byggdes upp enligt samma principers som Långmora. Inom sin tid hade Utlänningskommissionen och Socialstyrelsen 14 interneringsläger runt om i Sverige. I lägren fick man frukost, lunch och middag och man hade arbetsuppgifter under dagen men fick inte lämna sin arbetsplats förutom vid toalettbesök och korta cigarrett pauser. När arbetaren var slut fick internatens sitt eftermiddagskaffe och sen kunde man sysselsätta sig någorlunda fritt i lägren. I vissa av lägren fanns det så man kunde köpa tobak, hårvatten och rakvatten. Man vet inte hur många internater som satt i lägren här i Sverige, men vi får aldrig glömma att det har funnits. Ingvar Henningsson från Hörby var bara en pojke när andra världskriget bröt ut och nådde Sverige, han berättar om det som det Dom läger vi hade i Sverige var: Långmora 1940-1945 Smedsbo 1940-1945 Rengsjö 1942-1945 Ingels 1942-1945 Vägershult (1942)-1945 Hälsingmo 1943-1948 Florsberg 1943-1948 Ede 1943-1948 Säter 1943-1946 Kusfors 1944-1945 Sörbyn 1944-1945 Tjörnarp 1945-1946 Sunnerstaholm 1945-1946 Axmar 1945 var igår. “Jag minns när jag och min syster Inga cyklade ut till våran mormor och morfar som hade bondgård där nu fulltofta naturcentrum ligger, i skogen där fanns militärer. Jag minns att en gång fastnade min fot i mitt cykelhjul och att militären där i skogen fick sy min fot efter det hade hänt.” Han tittar mig djupt i mina ögon ler lite och fortsätter. “Jag minns att jag brukade hämta tomma spritflaskor av dom och lämna nya till dom, haha! Det var otroligt många, dom var nästan alltid lite på lyset! Ett antal gånger flög det flygplan över oss, men inte så ofta. Man märkte av att det var något som hände utanför men inte här i Sverige. På ett sätt var kriget här men ändå inte, vi ville inte veta eller se vad som hände, så vi beslöt oss för att blunda och se vad vi ville se. Jag var bara en pojke och därför såg jag inte vad jag borde ha sett. Om jag hade varit äldre hade jag försökt hjälpa till på något sätt.” Han tar min hand och säger “Man vill inte se död, man vill hindra död.” Efter det går han ut ur rummet sätter jag på en stol i köket och vill inte prata mer. KÄLLOR: Berglund, Tobias och Sennertag, Niclas, 2008: Svenska koncentrationsläger – i tredje rikets skugga Intervju med Ingvar Henningsson Ett monument till minne av interneringslägret i Vägershult Vad visste Sverige om förintelsen Att judarna deporterades österut för att utnyttjas som arbetskraft var känt i omvärlden från åtminstone 1941. TEXT: Tobias Nilsson Den första som berättade om massavrättningar var en kvinnlig läkare, som var en SSpatient. Hon fick ett nervsammanbrott när hon fick kännedom om massmordet. Det var ytterst få som trodde att detta var sant. Under hösten 1942 fick svensken Arvid Fredborg, som var tidningskorrespondent och bosatt i Berlin, ett fotografi av Theodor Wanner som han uppmanades lämna till Gustaf V. Fotografiet föreställde en massavrättning. Detta nådde inte Sverige så snabbt, men kom till slut till kungen. Hösten 1942 började tidningar skriva om folkmordet, men det dröjde innan utländska journalister tolkade det som ett systematiskt massmord. År 1943 var Fredborg tvungen att lämna En av de bästa källorna om Sverige och förintelsen Rubriker i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1938 Tyskland på grund av sina artiklar. Kort därefter skrev han en bok, ”Bakom stålvallen”. Boken innehöll inte så mycket om det judiska folkmordet, men den innehöll uppgifter om hur judar deporterades till läger i Polen och sedan försvann. Sveriges regering visste även att folkmord på judar ägde rum i Nazityskland, men de ville hålla det hemligt för civilbefolkningen, för att hindra oroligheter i landet. De ville även undvika oroligheter mellan Tyskland och Sverige. Därför lagrade man alla artiklar och försökte hindra pressen att publicera bilder på händelserna. 1997 kom boken “Sverige och förintelsen” ut. Den var skriven av Ingvar Svanberg och Mattias Tydèn. De två männen hade fått se artiklar ifrån 1938-1945 om judeförföljelserna. Allt detta skrev de om i boken, som idag är en av de bästa källorna om judeförföljelsen. KÄLLOR: http://sv.wikipedia.org/wiki/ F%C3%B6rintelsen#Nyheten_n.C3.A5r_omv. C3.A4rlden www.Loffe.Net-Sverige och förintelsen. www.pressen om holocaust Svanberg, Ingvar och Tydén Mattias, 1997: Sverige och Förintelsen Sveriges inhumana flyktingpolitik Sverige var neutralt under andra världskriget, vilket gör att vi ofta ses som en del av den ”goda” sidan. TEXT: Matilda Bergström Fram tills relativt nyligen var den allmänna uppfattningen att Sveriges agerande under andra världskriget var det rätta, och att de beslut som togs var nödvändiga för att hålla oss utanför kriget. Det finns nästan ingen som inte känner till Raoul Wallenberg och hans fantastiska insatser, men förtjänar resten av Sverige verkligen den hjältegloria han gett oss? På senare år har det dykt upp väldigt mycket forskning som tyder på att inte heller det neutrala Sverige är utan skuld till Förintelsen. Idag rasar debatten om Sveriges flyktingmottagande, och sett ur ett historiskt perspektiv är Sverige inte ett land som utmärker sig för en human migrationspolitik. När kriget bröt ut 1939 var Sveriges flyktingpolitik redan restriktiv. Det var Sveriges intressen, och inte flyende människors rätt till asyl, som stod i centrum i flyktinglagstiftningen. Till exempel var det, i alla fall i början av kriget, lättare för kvinnor än män att få uppehållstillstånd, eftersom de inte ansågs vara ett lika stort hot på arbetsmarknaden. De flesta av Europas länder hade under en lång period snarare varit utvandringsländer än invandringsländer, och det huvudsakliga målet för emigranterna var USA. I Europa fanns länge en uppfattning om att så länge USA var öppet för alla, spelade det ingen roll att de europeiska länderna stängde sina gränser utåt. 1917 införde Sverige pass- och viseringskrav för medborgare från alla länder utom de nordiska. Under mellankrigstiden togs kravet bort för medborgare från västeuropeiska länder, medan det fanns kvar för människor från Östeuropa. En del menar att detta berodde på att de östeuropeiska länderna hade en stor judisk befolkning, som man inte ville släppa in i Sverige. ”När kriget bröt ut 1939 var Sveriges flyktingpolitik redan restriktiv. Det var Sveriges intressen, och inte flyende människors rätt till asyl, som stod i centrum i flyktinglagstiftningen.” Vid krigsutbrottet skärpte den svenska regeringen inresereglerna ytterligare, och visumtvånget återinfördes för alla länder utom de nordiska. Det blev lättare att avvisa de många flyktingar som sökte sig hit. De enda som släpptes in i Sverige var så kallade transitflyktingar, som bara ämnade vistas här en kort period innan de flyttade någon annanstans. De som framförallt drabbades av de skärpta reglerna var flyende judar från Tyskland och Centraleuropa. Även Schweiz, som är det enda övriga europeiska landet som var neutralt, blev en återvändsgränd för flyktingar. Krigförande länder som Storbritannien och så småningom även USA var till en början inte intresserade av att hjälpa judar i områden under tysk kontroll, utan fokuserade enbart på själva kriget. I länder som till exempel Polen var det många som sökte sig till de svenska ambassaderna för att anhålla om tillstånd att resa till Sverige, men då man från svensk sida gjorde vad man kunde för att hålla flyktingar ute barrikaderade man ambassaden i Warszawa och lät den vaktas av militär. Redan 1939 skrev den svenske diplomaten Sven Grafström i sin dagbok om den fruktansvärda terror Warszawas judar utsattes för. Svenskarna var alltså inte omedvetna om hur läget var, men man ansåg inte att Sverige hade något ansvar för att hjälpa de utsatta. När Warszawa bombades evakuerades ambassadens svenska personal, men de polacker som var anställda där lämnades kvar. Inställningen att människor som utomlands arbetar för svenska myndigheter har olika rätt till svenskt skydd beroende på om de är svenskar eller inte finns kvar än idag. De afghaner som arbetat som tolkar åt svenska soldater har inte fått asyl i Sverige, även om just arbetet med svenskarna har gjort att de riskerar att dödas om de stannar i Afghanistan. Under andra världskriget gällde migrationslagstiftningen från 1937, där det bland annat slogs fast att politiska flyktingar inte kunde avvisas. Detta innebar dock inte att man inte kunde avvisa judar, eftersom judar inte räknades som politiska flyktingar. I dokumenten hette det i stället att judiska flyktingar flytt på grunda av ”vantrevnad”. Runt 1942 minskade andelen avvisningar bland de judar som sökte uppehållstillstånd i Sverige, men detta innebar inte nödvändigtvis att antalet människor som fick komma hit blev större. Många av de som fick tillstånd att komma till Sverige var sådana som inte hade några praktiska möjligheter att ta sig hit. Det kunde till exempel handla om människor vars anhöriga hade sökt uppehållstillstånd i deras ställe, men som när tillståndet beviljades redan hade hamnat i koncentrationsläger eller i vissa fall till och med redan var döda. Bland de människor som faktiskt hade haft möjlighet att komma till Sverige var antalet uppehållstillstånd fortfarande lågt, vilket tyder på att förändringen i politiken snarare var ett sätt att göra sig av med ett dåligt rykte än att faktiskt hjälpa människor. När Danmark och Norge ockuperades av Tyskland förändrades Sveriges tidigare så öppna inställning till våra nordiska grannar. Invånare i de övriga nordiska länderna hade tidigare sluppit kravet på pass och visum för att komma in i Sverige, men när de ockuperades och mängden flyktingar ökade skärptes reglerna även gentemot till exempel Danmark och Norge. Detta kom dock åter att förändras 1942, då förföljelsen av judar intensifierades i Norge. Svenska utrikesdepartementet organiserade räddningsaktioner för norska judar. Tyvärr påbörjades detta alltför sent, och många av Norges judar hade redan deporterats och dödats. Året därpå, 1943, inleddes en hårdare förföljelse av judar även i Danmark. I det här fallet började UD förbereda räddningsaktioner redan i förväg, till exempel förkunnade man i ett radiomeddelande att alla danska judar som tog sig till Sverige var välkomna här. Officiellt var det den svenska regeringen som stod bakom detta, men i själva verket informerades regeringsledamöterna inte om det hela förrän dagen därpå. Delar av regeringen, till exempel högerledare Gösta Bagge, var missnöjda med detta, men radiomeddelandet var redan sänt. Totalt tror man att närmare 8000 danska flyktingar kom till Sverige. En stor del av dessa tog sig över Öresund med små fiskefartyg, och att svenska fiskare var villiga att delta var avgörande. ”Mycket forskning tyder på att den svenska flyktingpolitiken till stor del var utformad med syftet att i största möjliga mån stänga de judiska flyktingarna ute.” Sverige styrdes under andra världskriget av en samlingsregering, där alla politiska partier utom kommunisterna ingick. Åsikterna var splittrade när det gällde flyktingpolitik, och motståndarna till en generösare sådan fanns framförallt åt höger. Ett argument som användes mot att ge en större mängd judar asyl var att en växande judisk befolkning skulle kunna leda till mer antisemitism. Mycket forskning tyder på att den svenska flyktingpolitiken till stor del var utformad med syftet att i största möjliga mån stänga de judiska flyktingarna ute. Judiska flyktingar markerades i de svenska myndigheternas dokument, där man även angav om flyktingar var arier eller icke-arier. Judars möjlighet att få tillstånd att vistas i Sverige var betydligt mindre än icke-judars. Allra svårast var det för östeuropeiska judar, då dessa drabbades i landet även om alla dessa krav inte uppfylldes, men å den andra fanns inga garantier för att man fick uppehållstillstånd även om alla kriterierna uppnåddes. Bland de som ansökte om uppehållstillstånd först efter att de faktiskt rest till Sverige var det en ovanligt stor andel som fick tillståndet beviljat. Detta beror dock snarare på att få vågade ta risken att fly om de inte kände sig relativt säkra på att få tillstånd, än på öppenhet från Sveriges sida. Sveriges agerande under andra världskriget är ingenting vi kan vara stolta över. Mycket tyder på att syftet med flyktinlagstiftningens utformning var att hålla flyktingar i allmänhet, och judiska flyktingar i synnerhet, ute ur landet. Det finns ingenting som tyder på att detta var en följd av tyska påtryckningar. Vår enda hjälte, Raoul Wallenberg, var egentligen inte ens vår. Initiativet till hans räddningsinsatser kom inte från svenska myndigheter, utan från den amerikanska organisationen War Refugee Board. Motståndet mot att hjälpa människor på flykt visar att antisemitism fanns även här, och att inte heller vi, i det neutrala Sverige, är fria från skuld till Förintelsen. KÄLLOR: Raoul Wallenberg - en verklig hjälte, men inte speciellt representativ för Sverige av både antisemitism och den utbredda rasismen mot östeuropéer. För att en flykting skulle få stanna i Sverige fanns vissa krav, som bara en ytterst liten andel av de sökande uppnådde. Man skulle ha släktingar i Sverige, ens ekonomiska uppehälle under vistelsen i landet skulle vara garanterat, man skulle inte ha släktingar i hemlandet som kunde tänkas följa efter och man skulle vara över 65 år gammal. Å ena sidan hände det att flyktingar fick tillstånd att vistas http://www.svd.se/nyheter/inrikes/afghanska-isaf-tolkar-soker-asyl_7383208.svd, 201204-05 Åmark, Klas, 2011: Att bo granne med ondskan – Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen Geverts Kvist, Karin, 2008: Ett främmande element i nationen – svensk flyktingpolitik och de svenska flyktingarna 1938-1944 Carlberg, Ingrid, 2012: Det står ett rum här och väntar på dig – berättelsen om Raoul Wallenberg