1. No category

Startseminarium, Gustav Olsson, 18 november 2015.
Arbetsunderlag för lic-avhandling.
Bifogade seminarieunderlag innehåller:
- allmän bakgrund om studieobjektet Julita gård.
- syfte och frågeställningar.
- översiktligt forskningsläge.
- utredning av antalet dragdjur på Julita gård 1869-1939
- utredning och viss analys av dragdjurens användning 1869-1926.
Jag sätter förstås värde på alla former av inspel och synpunkter på arbetet men särskilt
kanske sådant som berör:
- forskningsläge, framför allt sådant som är skrivet i ämnet dragdjur, m a p godsekonomi och
den aktuella tidsperioden.
För närvarande tänker jag mig mina nästa steg i arbetet enligt följande:
- slutföra utredning och analys av dragdjurens samt traktorns användning, perioden 19261939.
- utreda de brukade arealerna.
- utreda de faktiska arbetskostnaderna för statare respektive torpare vid Julita gård under
perioden 1869-1939.
- använda användingen, arealerna och arbetskostnaderna för fortsatt analys och slutsatser.
-arbeta vidare med ev inspel från starseminariet.
1
Allmän bakgrund.
Under perioden 1860-1940 skedde en stor omvandling av jordbruket vid Julita gård. Godset
som vid periodens början omfattade ca 4500 hektar och beskrevs som ålderdomligt
”knappast någon nyodling, inga förändringar…”1 utvecklades snabbt efter ett
generationsskifte 1869. Då började man genomföra omfattande nyodling och stora
strukturreformer bl a med etableringen av större utgårdar vid sidan av huvudgården,
övergång från dagsverken till penningarrenden samt lönearbetare. Min avsikt är att studera
dragdjurens roll i denna omvandling.
Godsets struktur 1869-1939
Karta över Julita gård (Per Larsson, 2011). Kartan visar läget för huvudgården Julita, de
två utgårdana Väsby och Berga som etablerades under 1870-talet samt de tidigare
etablerade utgårdarna Fiskeboda och Roxmo. Väsby bildades av Väsby samt de enstaka
hemmanen numrerade 1, 4-5 och 10. Berga bildades av Berga samt de enstaka hemmanen
numrerade 3 och 6-9.
Julita gård ägdes från 1600-talet till 1800-talet inom släkten Palbitzki. När den siste baronen
Palbitzki (Mattias d y 1782-1851) avled ärvdes Julita gård av hans avlidna systers barn och
barnbarn. Hans änka, Beata Palbitzki (1788-1872), hade dock besittningsrätt till godset under
sin livstid. Genom en överenskommelse tillträdde arvingarna godset ”med full eganderätt”
redan 14 mars 1869.2 De ägde godset gemensamt fram till 1877 då det såldes till firman
1
2
Eneroth, 1869.
Bouppteckningen efter Beata Palbitzki.
2
Hellgrens tobak som ägdes av Johan Bäckström, vars son Arthur donerade Julita gård till
Nordiska museet i samband med sin död 1941.
Mattias Palbitzkis arvingar inledde en omfattande modernisering av godset Julita gård.
Godset omfattade 1868 33 ¾ mantal. Huvudgården Julita 4 3/8 mantal tillsammans med 1
mantal Risinge (avhyst c 1750) och 2 mantal Nybble (avhyst c 1830) låg under eget bruk
liksom 2 mantal Fiskeboda med Lucktorp längst i väster och 1 mantal Roxmo längst i norr.
Dessutom hade Väsby mellangård lagts under eget bruk 1860. Övriga 22 3/8 mantal var
arrendegårdar, som ofta omfattade ett helt mantal, eller torp.3
Under perioden kring 1870-1880 strukturerade man om den centralt belägna delen av
åkermarken till två nya utgårdar vid sidan av huvudgården. Väsby gård etablerades av det
som tidigare varit 3 gårdar i byn Väsby samt de enstaka hemmanen Stora Girtorp, Lilla
Girtorp, Stockholm och Brynstorp. Berga gård etablerades av det som tidigare varit 3 gårdar i
byn Berga, 2 gårdar i byn Kil samt de enstaka hemmanen Ovankil, Skenala och Djupanboda.
På de nya utgårdarna byggdes ladugårdar inriktade på mjölkproduktion. Parallellt med detta
skedde en omfattande nyodling där åkermarkens andel av totalarealen ökade från 13,69% till
21,05% under perioden 1868-1877.4
Periodvis har någon av de fem arvingarna arrenderat någon av utgårdarna från godset men
1877 bestämde man sig för att sälja alltsammans till tobaksbolaget W Hellgren & Co som
helägdes av Johan Bäckström. Det laga skiftet av de underlydande hemmanens gemensamma
utmark fastställdes 28 oktober 18795. Därefter sålde den nya ägaren alla kvarvarande
arrendegårdar utom en - Lilla Daviken (markerat med siffran 2 på kartan ovan). Dessutom
såldes de två ytterst belägna utgårdarna - Fiskeboda i väster och Roxmo i norr.
Det som nu (1882) återstod var ett gods som bestod av tre stora gårdar under eget bruk –
Julita gård, Berga gård och Väsby gård, det avsides belägna arrendehemmanet Lilla Daviken
samt ett 60-tal torp. Med undantag av att man köpte tillbaka utgården Roxmo 1896 kom
denna struktur att bestå fram till 1939 då godset arrenderades ut.
Godsets ledning 1869-1939
Under den tid som Julita gård samägdes av Mattias Palbitzkis arvingar verkar en av dessa,
Charles Emile von Oelreich ha fungerat som ombud för de övriga6 och efter att Julita gård
såldes 1877 har han fortsatt som ”disponent”7 under perioden 1877-1892. Det innebär att han
antagligen varit delaktig och sannolikt drivande i utvecklingen under hela perioden 18691892. Därefter tillrädde Arthur Bäckström, först som sin fars arrendator och från 1902 som
ägare av Julita gård.
Under perioden 1892-1897 fungerade Oscar Collin som inspektor för godset och sedan han
omkommit i en olycka fungerade Edvard Tillander som inspektor för godset. Tillander kom
att inneha tjänsten i hela 42 år, 1897-1939. Arthur Bäckström ansågs allmänt för ointresserad
av jordbruk8 och det finns inget i källmaterialet som talar för något annat. Man får därför
Södermanlands kalender 1868.
Kalenderuppgifter – Södermanlands kalender.
5 Enligt noteringen på kartan.
6 T ex fullmakt för att föra arvingarnas talan i laga skiftet.
7 Källa på det? Troligen biografiskt lexikon.
8 Andreas Lindblom eller Augusta Jonsson t ex.
3
4
3
anta att de avgörande besluten beträffande godsdriften därför fattades av von Oelreich, Collin
eller Tillander.
Kontinuiteten i driftsstruktur och beslutsfattande bör göra det lättare att förstå andra,
externa eller interna faktorer som drivit förändringen i sättet att använda dragdjuren.
Syfte och frågeställningar
Syfte
Mitt syfte är att analysera förändringar i dragdjursanvändingen i samband med
omvandlingen av jordbruket under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Jag vill göra
detta genom en fördjupad analys av behovet och insatsen av dragare på Julita gård under
perioden 1869-1939.
För att uppnå mitt syfte behöver jag utreda hur antalet dragare förändrades men också
utreda hur sammanhanget de verkade i förändrades – d v s hur godsets drift förändrades
med avseende på förändringar som kan antas ha inverkat på dragdjursanvändningen. Jag
behöver också genom detaljstudium av några aspekter i användningen utreda hur dragarna
användes. Slutligen behöver jag undersöka om det finns några ledtrådar till drivkrafterna
bakom förändringen.
Frågeställningar
Min huvudfrågeställning är:
Hur förändrades sammansättningen av dragkraften vid Julita gård under
perioden 1869-1939 och hur förändrades användningen av denna dragkraft
under samma period?
Särskilt intresserar jag mig för oxens roll och frågan Hur och varför försvann oxen?
Utgångspunkten för analysen blir en sammanställning av antalet dragdjur årsvis under den
aktuella perioden.
För att kunna reda ut vilka funktioner hos oxen man valde bort och i vilken ordning man
ersatte dessa med andra dragare behöver jag svara på frågan. Till vad användes de olika
dragdjuren? (här undersöker jag dragdjursdagsverkenas användning till olika ändamål)
För att kunna förstå behovet av dragkraft behöver jag också reda ut hur delar av godsets
produktion var organiserad.
Hur förändrades godsstrukturen på Julita gård 1870-1940? Särskilt m a p brukade
arealer och avvecklade arrendegårdar samt övergången från dagsverkstorpare till
lönearbetare. Här ingår också frågan om vilka som var de faktiska beslutsfattarna och hur
besluten fattades. Jag behöver också försöka besvara frågorna:
Hur förändrades produktionsmetoder, de som påverkade användningen av
dragdjur? Här undersöker jag i första hand mekaniseringen och maskinparkens utveckling
inom jordbruket.
Hur förändrades behovet av icke-jordbruksrelaterad dragkraft? Här undersöks
om, och i så fall hur, behovet av t ex transporter o dyl förändrades.
4
Forskningsläge
Överhuvudtaget är forskningen om dragdjuren och förändring i deras antal under 1800-talet
inte så omfattande. 9
Godsekonomi i Mälardalen, ca 1900
Moderniseringen av jordbruket har bl a behandlats av Kirsti Niskanen och Carin Martiin
(Israelsson). De två arbetena har stor relevans för föreliggande undersökning eftersom de
behandlar moderniseringen av jordbruket under aktuell tidsperiod och även i stor
utsträckning behandlar herrgårdarnas djurhållning. Dessutom behandlar båda förhållanden i
Södermanland.
Niskanen har studerat moderniseringen under perioden 1875-1935. Hennes studie omfattar å
ena sidan godsen Nynäs i Södermanland och Bjärka-Säby i Östergötland och å andra sidan ca
60 mindre gårdar 10. Hennes fokus ligger på övergången till mjölkproduktion och framför allt
på hur mjölkproduktionen och mejeriväsendet utvecklades under perioden. Hon undersöker
också hur rådgivning och kursverksamhet fungerade som drivkraft för moderniseringen.
Martiin (Israelsson) har huvudsakligen fokus på kor och mjölkproduktion. Hon beskriver en
ett ökat fokus på djurhållning under perioden 1850-1914. Under perioden fanns två parallella
system för mjölkproduktion ett småskaligt, inriktat på självhushållning och ett storskaligare
inriktad på produktion för marknaden där det senare systemet växer fram under perioden.
Lantmästaren Magnus Toll har skrivit en initierad översikt av Fållnäs gods under 1800- och
1900-talet. I huvudsak behandlar den en allmän ekonomisk utveckling och moderniseringen
av godset. Till skillnad mot många andra godshistoriker går han grundligare in i
produktionsförhållanden och bottnar i 40 års erfarenhet som ägare och driftsansvarig vid
Fållnäs. Han konstaterar bl a att oxarna slaktades 1914 för att ersättas av en Avance-traktor.11
I sin avhandling om godsen i östra Södermanland har Ulf Jonsson ett kortare avsnitt om
antalet dragdjur vid de underlydande enheterna. I huvudsak går det ut på att man har fler
dragare om man har större areal. Tyvärr har han inte skilt hästar och oxar åt. 12
Anu Mai Köll har undersökt socknarna Julita och Österåker under perioden 1810-1890.
Studiens huvudspår var att se i vilken utsträckning olika sociala grupper anammade nya
redskap i jordbruket.13 Varken Köll eller Jonsson behandlar i någon större utsträckning
dragdjuren.
Driftsstrukturen vid Julita gård är översiktligt behandlad av John Granlund i Fataburen 1975
samt av undertecknad i Fataburen 2011.14 Den utvecklingen sammanfattas i avsnittet
Bakgrund nedan. Utgångspunkten för Granlund har i första hand varit etnologisk och
författaren har därför egentligen undgått att beskriva (kanske t o m undgått att märka) den
omfattande förändringen av driftsinriktning och driftsstruktur som ägde rum under 1870t ex Gadd, s 114.
1-15 hektar, Niskanen, s 161.
11 Toll, s 48
12 Jonsson, s 120-124.
13 Köll. 1983.
14 Granlund, Fataburen 1975, s 79-134 samt Olsson, Fataburen 2011, s 146-169.
9
10
5
och 1880-talen. Min egen undersökning var inriktad på att översiktligt beskriva
omläggningen och undersöka de påföljande förändringarna i landskapet.
I slutet av Granlunds artikel finns ett antal diagram som visar hur människornas dagsverken
fördelat sig på Julita gård under perioden 1890-1939. Diagrammen är i väldigt liten
utsträckning analyserade i artikeln (man kan nästan misstänka att de har publicerats mest
för att uppgifterna fanns). För mitt vidkommande har de varit nyttiga eftersom jag ibland
kunnat referera till dem för att se om en topp i användningen av dragdjuren motsvaras av en
topp i antalet arbetade människodagsverken.
Energi
Inom ekonomisk historia är energiförbrukning och energitillgång ett forskningsfält. Här har
man analyserat dragdjurens roll inom jordbrukets energiförsörjning, inte minst under 1800och 1900-talen. De undersökningar jag tagit del av är på aggregerad nivå – d v s man
använder siffror för ett helt lands ekonomi och analyserar utvecklingen på den nivån.
Statistiken jämförs mellan länder, men inte inom länder.15
Gentvilate, Kander och Warde16 har undersökt energiintensiteten (d v s mängden energi som
går åt för att producera en enhet av BNP) i Storbritannien och Sverige under 1800- och 1900talen. De konstaterar för Sveriges del en konstant sjunkande energiintensitet som bl a beror
på att man gått till effektivare energiformer, där olja är mer energieffektivt än t ex ardennrar.
Peter Moser17 argumenterar att energitillgången är nyckel till att förstå utvecklingen inom
jordbruket under 1800-talet och 1900-talet. Fram till första världskriget ökade
produktiviteten inom jordbrukssektorn långsammare än inom industrisektorn. Efter andra
världskriget var förhållandet det motsatta. Huvudförklaringen är att man i den första
perioden främst ökade energiinsatsen genom att ha ett större antal dragdjur.
Det finns också forskning kring dragdjurens roll i denna mer övergripande process. Kander
och Warde18 har undersökt påståendet19 att den höga produktiviteten inom jordbruket i
England under tidigt 1800-tal berodde på en förhållandevis god tillgång till dragkraft från
djur. Man jämför utvecklingen i sju europeiska länder(England och Wales, Frankrike,
Nederländerna, Tyskland, Sverige, Spanien, Italien) och konstaterar att påståendet inte
håller.
Genom att räkna om antalet dragdjur med hänsyn till mixen av djurslag (en häst sätts lika
med 2/3 oxe), energiinput per djur och sedan detta sista satt i relation till antalet arbetare i
jordbrukssektorn. Därigenom har man fått ett mått på hur mängden ”hjälpenergi” varje
lantarbetare hade till sitt förfogande ändrats över åren. Detta mått relateras även till den
brukade arealen och man för ett resonemang om vilka andra faktorer som kan förklara den
höga engelska arbetsproduktiviteten. Den mest sannolika förklaringen finns i institutionella
förhållanden. 20
Ex Gentvilate et al, 2015. Kander & Warde, 2010. Auderset & Moser. 2015.
Gentvilate et al. 2015.
17 Moser, 2013.
18 Kander & Warde, 2010.
19 Framfört av Wrigley i Continuity, chance and change s 34-44.
20 Kander & Warde, 2010.
15
16
6
De för fram argumentet att det kanske inte var så stor skillnad mellan hästar och oxar
eftersom arbetskraftens produktivitet ökade i både Sverige och Tyskland trots att
sammansättningen av dragkraften inte ökade men konstaterar också att man behöver ta
hänsyn till att djurens storlek och kvalitet skilde sig från land till land. De menar också att
huvudskälet att byta dragdjur var att hästen sparade mänsklig arbetskraft.21 Eftersom de
utgår från aggregerade siffror finns risken att de inte fångar upp t ex förändringar i hur
dragdjuren använts för andra behov än rena jordbruksuppgifter.
För mitt ändamål finns två intressanta förhållanden i deras undersökning. Produktiviteten
mätt per arbetare ökade mest i Sverige under perioden 1880-1913 22 och tillgången till
dragkraft per arbetare ökade 38% i Sverige (medianökning) under perioden 1870-1913. 23
Förutsättningarna för mekanisering och motorisering av dragkraften har också studerats av
Auderset och Moser i ett papper presenterat vid Rural History-konferens i Girona 2015. De
betonar skillnaden mellan mekanisering (att använda maskiner) och motorisering (att
använda motorkraft) , där mekanisering kom före motoriseringen. Jordbruket
mekaniserades redan med slåttermaskiner, såmaskiner m m under 1800-talet men det var i
stort sett bara tröskningen som motoriserades i och med att tröskverken introducerades. Det
var först med traktorn och 1950-talet som motoriseringen nådde bredare in i jordbruket.24
Den första motorn var ångmaskinen, en maskin som inte alls lämpade sig för jordbrukets
behov av rörlig kraft och kraft som varierade över säsongen. Den enda lyckade
motoriseringen under 1800-talet var som sagt tröskverket, där den stationära ångmaskinen
effektiviserade arbetet i väldigt stor utsträckning. 25 Den elektriska kraftens intåg i början av
1900-talet ändrade inte heller detta problem.
De menar att 1800-talets mekanisering i stället ledde till ett ökat behov av dragdjur som
kraftkälla till de nya jordbruksmaskinerna. 26 Moser och Auderset behandlar egentligen
främst motoriseringen. De nöjer sig med att konstatera att mekaniseringen medförde ett ökat
behov av dragkraft i form av djur men går inte djupare in i hur detta behov kom att fyllas.
Kring äldre perioder, -1850, men djur
Det finns också ett antal arbeten som behandlar förändringar i kreatursstocken på nationell
nivå. Man har använt sig av Älvsborgs lösen, boskapspenninglängder m m. 27
Carl-Johan Gadd har behandlat förändringen i kreatursstocken i västar Sverige under
perioden 1750-1860 och visar en fallande genomsnittlig kreatursstock under perioden med ca
2 hästar per hemmansbruk under hela perioden och ca 2 oxar i början och ca 1 oxe i slutet av
perioden, även det per hemmansbruk. 28 Han hänvisar också till en undersökning av Mats
Kander & Warne, s 13
Tabell 1b, s 3.
23 Tabell 4, s 8.
24 Auderset & MOser, 2015.
25 Moser & Auderset, s 12.
26 Moser & Auderset, s 13.
27 Forsell eller Hannerberg t ex.
28 Från 2,1 till 1,2 oxar och 2,0 till 2,0 hästar och 1,9 till 0,8 stutar. Gadd s. 115.
21
22
7
Isacsson av kreatur (även hästar) i By socken i Dalarna men menar i det sammanhanget att
det kanske inte är säkert att antalet djur faktisk föll på det sätt som Isacsson menar.29
(Gadd hänvisar även till Forssell och Hannerberg som de som undersökt djurmängdens
förändring i Sverige. )
Dragdjur och sekelskiftet c 1900, utanför Sverige
Dragdjuren är inget centralt forskningsområde vare sig i det svenska eller det europeiska
sammanhanget men det finns en del studier som behandlar dragdjurens roll i jordbruket
under 1800- och 1900-talen i andra europeiska länder – t ex i Storbritannien.
Ted Collins konstaterar i en aritkel bl a att dragoxen i huvudsak försvann från England efter
en kort renässans under napoleonkrigen. Dock fanns ett undantag i delar av södra och östra
England, i de kalk- och sandstensrika områdena. Han presenterar här en ”ny” oxekonomi där
han menar att oxarna kom tillbaka genom att de fick en specialiserad roll i de större
jordbruken i den här delen av England.30
De europeiska författarna använder i allmänhet övergripande statistik och resonemang som
baseras på förhållandena i större områden. Jag har inte kunnat hitta någon vare sig i eller
utanför Sverige som har gått in i detaljerna på ett enskilt gods och därmed kunnat se vad som
döljer sig bakom de aggregerade siffrorna. 31
Dragdjur och sekelskiftet c 1900, i Sverige
Den forskning som finns om godsens ekonomi kring sekelskiftet 1900 behandlar endast i
mindre grad dragdjurens roll. Oxens roll är särskilt lätt behandlad.
Pablo Wiking Faria har skrivit om oxar och hästar som dragare i en artikel i Fataburen
198632. Han resonerar, visserligen översiktligt, kring den relativa förändringen av antalet
oxar och hästar från 1500-talet till 1900-talet. Artikelns huvudinnehåll är dock för- och
nackdelar med respektive djurslag samt orsakerna till övergången från oxe till häst kring år
1900.
De för- och nackdelar med djurslagen som Wiking Faria räknar upp är; foderkostnaden oxar är billigare än hästar, köttvärdet - oxar är mer värda än hästar, dragkraften – oxar är
starkare än hästar, snabbheten och mångsidigheten – hästar är snabbare och mer
mångsidiga än hästar, vinterarbetet och skogsarbetet – hästar är mer användbara för detta
än oxar, användbarheten på sankmark – oxar klarar sankmark bättre än hästar och slutligen
lättheten att köra – oxar är lättare att köra än hästar.
Wiking Faria menar slutligen att huvudorsakerna till övergången från oxe till häst kring
sekelskiftet 1900 står att finna i omvandlingen av jordbruket. Hästens nackdelar blev mindre
när produktionen av vallfoder ökade och oxens nackdelar blev större när arbetslönerna
ökade. Från 1874 fanns dessutom ardennerhästen i Sverige. Källmaterialet är till största
Fotnot Gadd, s 113-114. Isacsson, M. 1979. Ekonomisk tillväxt och social differentiering.
Collins, E. J. T. The latter-day history of the draught ox i England, 1770-1964
31 På Rural History-konferenserna 2013 och 2015 finns knappt några papers som berör dragdjuren.
3232 Wiking Faria, i Fataburen 1986, s 77-90.
29
30
8
delen Nordiska museets etnologiska undersökningar.
John Granlund har skrivit en uppsats Oxen, oket och smålänningen i Hyltén Cavallius
sällskapets årsbok 1943. Arbetet utgår även här från Nordiska museets uppteckningsmaterial
och förhållandena i Småland.33 Gunilla Peterson har utvärderat övergången från oxe till häst i
den artikel som refereras nedan och utgår då främst från annan litteratur
År 1997 gav KSLA, SLU och Nordiska museet ut boken ”Arbetshästen under 200 år”. I ett
tiotal artiklar behandlas olika aspekter av arbetshästens historia i Sverige. Huvudfokus är på
decennierna kring 1920.34 Tidsperioden som behandlas är 1800-talet och 1900-talet. I flera
av artiklarna berörs övergången från oxe till häst och vidare till traktor.
I inledningen anges några förklaringar till den övergripande förändring av transportväsendet
som skedde under slutet av 1800-talet ”den agrara revolutionens andra fas”35, nämligen;
Hästen kom att bli den dominerande dragaren i jordbruket (mitt undersökningsområde)
Skogens ökade ekonomiska roll ledde till ökat transportbehov. Urbaniseringen ledde till ökat
behov av inre transporter. Järnvägarna ledde till ökad transportvolym som behövde
transporteras till och från stationerna.
I en artikel resonerar Sven Dyrendahl kring fördelarna med häst respektive oxe. Oxen kan
utveckla mer dragkraft, oxen sjunker inte ner i marker med lägre bärighet, oxen klarar sig på
sämre foder och har ett slaktvärde. Hästen är rörligare och mer allsidig.
Dyrendahl anger plogen med vändskiva av järn som utvecklades i slutet av 1700-talet. Den
möjliggjorde djupare bearbetning men krävde också mer dragkraft, något som innebar att de
befintliga hästrasen inte var stark nog. Den avgörande förändringen blev ardenneraveln som
inleddes med den första importen av ardenner till Värmland 1873.36 Även Bo Furugren
behandlar ardenneravelns framväxt från 1873
Gunilla Petersson behandlar i samma bok övergången från oxe till häst men i aggregerade
termer d v s i första hand beskrivs utvecklingen på nationell nivå.
Utöver Wiking Faria har alltså få ägnat sig åt oxens roll som dragdjur. Hästens roll är i någon
mån mer behandlad men inte heller för hästens del har man gjort någon detaljstudie kring
övergångsprocessen. I lantbrukslitteraturen från decennierna kring 1900 förs emellanåt
resonemang om fördelarna med häst framför oxe och en del senare författare har använt
dessa som underlag för att på aggregerad nivå utvärdera tidens förhållanden. 37 Långt in på
1900-talet bedrevs f ö samtida forskning om hästens användbarhet, för- och nackdelar med
detta.38
Av exerpterna framgår att han använt sig av frågelistmaterialet. Nordiska museets arkiv,EU 44101, s
568-587.
34 Myrdal, Liljewall, 1997 s 5.
35 Myrdal och Liljewall, 1997, s 6.
36 Dyrendahl, 1997, s 27.
37 Äldre författare t ex Juhlin-Dannfelt, 1926; Juhlin-Dannfelt och Sjöström, 1906-1911; Krafft 1916.
Nyare författare t ex Peterson, 1997.
38 Björck. 1958.
33
9
Det mesta som skrivits om oxarna och övergången från oxe till häst utgår från två
källmaterial – endera lantbrukslitteratur från perioden eller etnologiskt
uppteckningsmaterial.39 Enbart av det skälet kan det finnas ett värde i föreliggande
undersökning som utgår från ett annat källmaterial.
Växtföljder och teknik
Eftersom jag inte i första hand undersöker teknikutvecklingen har jag använt mig av ett antal
översiktsverk. För växtföljderna och arbetsmomenten Juhlin-Dannfelt samt Mats Morells
band 4 i ”Det svenska jordbrukets historia”. I en artikel i RIG 1981 har Janken Myrdal
sammanfattat ett antal betingsläror och redovisat vad de anger om beräknad arbetsåtgång för
olika moment beroende på vilken teknik och vilka dragare man använder. 40
För resonemangen kring traktoriseringen har främst Per Thunströms arbeten varit
vägledande.
39
40
F f a Nordiska museets frågelista ”Dragoxar” från 1941.
Myrdal, RIG 1981.
10
Dragdjuren 1869-1939
Antalet dragdjur
Under hela den undersökta perioden (1869-1939) finns uppgifter om antalet djur i
bokföringens ingående inventarium. Inventariet skiljer på dragoxar och gödoxar samt på
hingstar, vallacker, ston och unghästar. I följande undersökning har jag sammanfört summan
dragoxar, vallacker och ston till totalt antal ”vuxna dragare”. D v s jag har inte räknat med
hingstarna som dragdjur, inte heller unghästarna eller tjurarna.41
Även om det har förekommit en begränsad användning av tjurar som dragdjur och även om
det kan ha förekommit att unghästarna användes som dragare i samband med inköringen
har dessa typer av dragare haft en så begränsad betydelse att det inte påverkar resultatet av
undersökningen.
Diagram 2.1. Antalet vuxna dragdjur
120
Antal dragdjur
100
Dragoxarna
80
Hästar
60
Summa dragdjur
40
10 per. glid. med.
(Summa dragdjur)
20
1869
1874
1879
1884
1889
94
99
1904
1909
14
19
24
29
34
0
I diagrammet (fig 2.1) presenteras antalet vuxna dragare under perioden. Variationen mellan
åren är ganska stor och därför presenteras även ett glidande 10-års medelvärde. Särskilt de
två perioderna 1888-1891 samt 1896-1901 då Väsby gård var utarrenderad syns som hack i
kurvan. Efter 1901 är driftsstrukturen oförändrad och kurvan speglar faktiska förhållanden.
Antalet vuxna dragdjur är som högst 1923 med 30 dragoxar, 36 ston och 34 vallacker. Den
fallande kurvan därefter motsvaras av en faktisk nedgång i antalet dragdjur – den brukade
arealen är oförändrad.
Det totala antalet dragdjur sjunker först under 1920- och 1930-talen. Följande hypoteser kan
ställas upp kring detta:
- Traktorn övertar vissa arbetsuppgifter
Nm 107, frågelista ”dragoxar”. Sagesmannen uppger att man vid Julita gård använde tjurar som
dragkraft vid Julita gård, men i begränsad omfattning.
41
11
-
De maskiner som används har blivit så effektiva att dragarbehovet sjunker.
Växtmaterialet har blivit så bra att det kräver mindre brukningsinsats.
Behovet av dragdjur till andra verksamheter än åkerbruk har fallit.
Torparna försvinner som arbetskraft kring 1920.
Etableringen av utgårdarna gick fort och antalet dragdjur ökade också fort. Kurvan ökar trots
att ökad mekanisering och bättre djurmaterial borde bidraget till att hålla ökningen nere.
Rimligen har behovet av dragkraft ökat ännu mer. Tänkbara förklaringar är att man brukar
marken intensivare, att behovet av transporter har ökat eller en kombination av båda dessa
förklaringar.
Diagram 2.2 Antal dragoxar
Dragoxar
60
50
40
Dragoxar
30
10 per. glid. med.
(Dragoxar)
20
10
1869
1874
1879
1884
1889
94
99
1904
1909
14
19
24
29
34
0
Antalet dragoxar beskriver en långsiktigt fallande trend sett över hela perioden. Studerar
man kurvan närmare ser man dock flera delförklaringar till rörelsen. Under de allra första
åren 1869-1872 bygger de nya ägarna upp en stock av dragoxar och antalet ökar från 28 till
50. Delvis beror ökningen på att man anlägger den nya utgården Berga men etableringen av
Berga skedde inte fullt så hastigt42 att det kan förklara hela ökningen utan en del bör
förklaras med att man vill bruka intensivare än tidigare.
Efter den tidiga toppen under 1870-talet verkar det som att kurvan faller ständigt neråt men
om man tar hänsyn till att utgården Väsby var utarrenderad i de två perioderna 1888-1891
samt 1896-1901 är det ganska tydligt att antalet oxar planar ut kring 30 st. På den nivån
ligger det sedan fram till ca 1918 då det slutgiltiga tappet inleds.
Eftersom Väsby utgård under arrendeperioden 1888-1891 arrenderades av Arthur Bäckström
som sedan blev både arrendator och ägare av Julita gård har den separata bokföringen för
Väsby under denna period blivit bevarad i Julita gårds arkiv. Av ingående inventarium för
Väsby framgår att antalet oxar varit 10 eller 9 under den aktuella 4-årsperioden – d v s hacket
i kurvan kan förklaras med att djur förts ut ur bokföringen.
Enligt bokföringen 3 mantal fr o m 1871, 4 mantal fr o m 1874, 5 mantal fr o m 1875, 7 mantal fr o m
1877 och 9 mantal fr o m 1878.
42
12
Det är ett rimligt antagande att samma förhållande gällt för perioden 1896-1901 och att ett
hypotetiskt antal oxar korrigerat för ”jämförelsestörande poster” (Väsby utarrenderat) skulle
uppvisa en ännu tydligare platåfas 1890-1920 och antagligen inte falla under 30 st förrän
första världskrigets sista år. Värt att notera är även den tillfälliga toppen i antal oxar 19321933.
Diagram 2.3 Antal hästar
Hästar
80
70
60
50
Hästar
40
30
10 per. glid. med.
(Hästar)
20
10
34
29
24
19
14
1909
1904
99
94
1889
1884
1879
1874
1869
0
Antalet hästar visar en stabilt stigande kurva fram till första världskrigets sista år. Därefter
planar den ut och ligger kring 60-70 hästar under hela återstoden av undersökningsperioden.
Även för hästarna syns en mindre dipp 1889-1890 och en något större dipp 1897-1902, ett
förhållande som motsvaras av de två arrendeperioderna för Väsby utgård.
Antalet arbetshästar byggs snabbt upp med ca 20 nya hästar per decennium under 1870- och
1880-talen. Därefter avtar ökningstakten och man kan möjligen tala om en stabiliseringsfas
som inträder redan under 1890-talet.
Antalet dragdjur relaterat till åkermark
För att mäta den faktiska utvecklingen i brukningsintensiteten skulle det vara värdefullt att
relatera antalet dragdjur till den totala åkermarken som brukats med de djur som ingår i
inventariet. Det är inte helt enkelt eftersom de olika utgårdarna så ofta var utarrenderade
under de första decennierna och inte heller av det skälet att åkerarealen utökades med
nyodling.
Möjligen går det att använda kartmaterialet och arrendekontot eller jordeboken för att utreda
vilka arealer som varit utarrenderade ett aktuellt år. Det förefaller också som att den mesta
nyodlingsverksamheten skedde under perioden 1869-187743
43
Södermanlands kalender 1869 och 1877.
13
--- Jag har för avsikt att längre fram i undersökningen gå till botten med möjligheten att
lägga fast de brukade arealerna. ---
Antalet dragdjur relaterat till andra faktorer
Om man tänker sig att ett ökat antal dragdjur speglar en ökad intensitet i åkerbruket är det
fullt rimligt att antalet dragdjur per hektar åker är ett bra mått på detta. Om man däremot
tänker sig att antalet dragdjur även kan reflektera ett allmänt ökat behov av transporter eller
någon annan verksamhet som ökat – t ex växande betydelse för skogsbruket – kan man också
tänka sig att relatera antalet djur till någon annan faktor.
Den huvudsakliga produktionsinriktningen under hela den studerade perioden var
mjölkprodukter. Man skulle därför kunna tänka sig att relatera antalet dragdjur till antalet
mjölkkor eller möjligen till antalet producerade liter mjölk. Eftersom snittavkastningen per
mjölkko ökade under perioden skulle en relation till antalet producerade liter mjölk störas av
en ökad produktivitet per ko. Det skulle alltså vara mer lämpligt att relatera till antalet
mjölkkor.
Man kan också tänka sig att relatera antalet dragdjur till den totala omsättningen eller den
totala vinsten i godsets omslutning. Eftersom avräkningspriserna varierade kraftigt med
anledning av konjunkturera under och efter första världskriget riskerar en sådan jämförelse
att bli alltför beroende av de allmänna prisvariationerna.
Godsets totala vinst kan också antas ha påverkats av olika arrendeförhållanden och andra
upplåtelsevillkor under perioden före 1902 då Arthur Bäckström definitivt blev godsets ägare.
Dessförinnan ägdes godset av fem arvingar till Mattias Palbizki, ägdes godset av Johan
Bäckström genom hans helägda bolag W Hellgren & Co, uppläts godset till Charles Emile von
Oelreich som ”disponent”, arrenderades godset av Arthur Bäckström. Risken finns att ett
relaterande till den totala vinsten skulle påverkas alltför mycket av sådana förhållanden.
Att relatera antalet dragdjur till antalet arbetade timmar skulle också kunna vara ett mått på
dragdjursintensiteten men eftersom man får anta att antalet arbetade timmar skulle komma
att sjunka i takt med stigande löner skulle en sådan relation riskera att påverkas alltför
mycket av lönernas utveckling.
14
Diagram 2.4 antal dragdjur per mjölkko
300,00
Dragare/mjölkko
250,00
200,00
150,00
dragare per mjölkko
antal mjölkkor
100,00
50,00
1869
1872
1875
1878
1881
1884
1887
1890
93
96
99
1902
1905
1908
11
0,00
Sannolikt är det alltså mest meningsfullt att relatera antalet dragdjur till den totala
åkerarealen under eget bruk och därefter mest meningsfullt att relatera den till det totala
antalet mjölkkor, även om denna senare relation huvudsakligen visar att
mjölkkobesättningen byggdes upp ännu hastigare än dragdjursbesättningen ,…
Antalet vuxna dragdjur per ko faller hastigt under perioden c 1870-1885 och stabiliseras
sedan kring 0,4 dragdjur per ko. Detta återspeglar att man under ca 15 års tid bygger upp en
lagom stor mjölkkobesättning. 1885 är också första året det nya mejeriet är i full drift.
Siffrorna för antalet kor sträcker sig endast fram till c 1905 och sannolikt kommer fortsatt
utredning att visa ett ytterligare stigande antal dragdjur per ko.
Bilden av en hastigt ökad intensitet fram till c 1885 och därefter en långsamt ökande
intensitet fram till 1920 är samma oavsett om man går efter det faktiska antalet vuxna
dragdjur eller relaterar antalet dragdjur till antalet mjölkkor.
(resonemanget utvecklas - - eller avvecklas).
Antalet oxar relaterat till antalet hästar
Att relatera antalet dragdjur till någon annan företeelse kan vara ett sätt att nyansera
tillväxten i antalet dragdjur under perioden. För att studera förändringen i
dragdjursbesättningens uppbyggnad är antalet oxar som andel av det totala antalet dragdjur
ett lämpligt mått.
15
Diagram 2.5 andel oxar
Procent oxar
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Procent oxar
1869
1874
1879
1884
1889
94
99
1904
1909
14
19
24
29
34
10 per. glid. med.
(Procent oxar)
Materialet indikerar att häststammen byggdes upp under relativt kort tid under 1870- och
1880-talen. Från 1869 till 1889 sjunker andelen oxar i procent av antalet dragdjur från 93%
till 33%. Möjligen kan man anta att ett ”gupp” i kurvan 1888-1891 förstärks av att fler oxar än
hästar förs över till utgården Väsby som är utarrenderad under den perioden. Därefter
stabiliseras antalet oxar mätt som andel av vuxna dragare i intervallet 30-45% under hela
perioden fram till 1917/1918. Då etablerar det sig i det lägre intervallet 15-30% för att förbli
där till 1935/1936 varefter oxarna snart avvecklas helt. Godset arrenderas ut från 14 mars
1939 och arrendatorn har inga oxar.44
44
Ange källa, t ex frågelistorna – intervju med David Isaksson eller Sveriges städer och samhällen,
16
Dagsverkenas fördelning
Bokföringens uppgifter om de olika dagsverkena anges nästan alltid i parkördagar eller
motsvarande begrepp – d v s antal dagsverken för ett par dragare. Något enstaka år har man
för hästarna skilt på enbets- och par-. Dessa har då räknats om till parkördagar för att
jämförelsen ska bli korrekt. För mitt syfte i detta sammanhang, att beräkna dagsverkenas
fördelning, är det en tillräckligt rimlig förenkling.
1800
SKOGEN
1600
1400
1200
1000
Dragoxarna
800
Hästarna
600
400
200
1875
1878
1881
1884
1887
1890
1893
1896
1899
1902
1905
1908
1911
1914
1917
1920
1923
0
Skogen
När vi föreställer oss det förmotoriserade skogsbruket är det nästan alltid hästar, kanske
mest nordsvenskar, som vi ser framför oss. Trots det verkar oxen ha varit ett självklart
dragdjur i skogen. Fram till 1950-talet försiggick skogsarbetet under den del av året då man
hade vinterföre i skogen. En period som rörde sig kring 100 dagar om året. 45
Summan pardagsverken i skogen varierar från 375 det första året (1875) till 2150 under
toppåret 1905. Det är svårt att hitta någon bättre förklaring än årsmånen och vinterföret till
den stora variation från år till år, även om toppen 1918 kan vara ett spår av ökad försäljning
av brännved m a a första världskriget. Antalet pardagsverken för djuren samvarierar väl med
antalet mandagsverken enligt Granlund. 46 Även han redovisar t ex toppar kring 1905 och
1918. Det är dock möjligt att utläsa en långsiktig trenden med stigande total insats i
skogsbruket.
Kanske var skogsbruket på Julita gård något mer intensivt än på ett normalt motsvarande
gods. Godsägaren löjtnant Bäckström var inte så förtjust i alltför omfattande avverkningar47
och skogarna ansågs välväxta och väldigt lätt skattade vid Nordiska museets tillträde 1944. 48
Dyrendahl i, Arbetshästen under 200 år.
Granlund, Fataburen 1975, s 123.
47 Uppgifterna från Sturkell/Tillander eller intervjuerna i samband med Tockenöutredningen 1944.
48 Boutredningen och efterföljande utredning om bulvanköp av Väsby skogar.
45
46
17
Det kan vara en förklaring till det totala antalet dagsverken i skogen men däremot inte till
variationen när det gäller vilka dragdjur man använt.
I skogen ser man en kontinuerligt stigande andel hästdagsverken ända fram till 1905.
Därefter en kortare period av samvariation fram till första världskrigets slut och oxarnas
snabba utfasning. Det är också vid den tiden som gapet mellan de två kurvorna växer snabbt.
Oxen höll ställningarna relativt väl fram till 1920. Kring 4 par oxar var ute i skogen varje dag
under perioden. Trots detta har antalet hästar relativt sett ökat mer kontinuerligt. Sannolikt
var skogen ett av de områden där oxen mer långsamt och stegvis fasades ut. Utfasningen av
oxarna efter 1920 kan knappast förklaras av att man infört någon ny teknik i skogsbruket.
Här finns i stället ett spår som kan tala för att lönekostnaden varit det som påverkat
förändringen.
600
BYGGNATION
500
400
300
Dragoxarna
Hästarna
200
100
1875
1878
1881
1884
1887
1890
1893
1896
1899
1902
1905
1908
1911
1914
1917
1920
1923
0
Byggnation
Under rubriken ”Byggnation” summeras de dagsverken som använt till ”Reparationer” och
”Nybyggnader” samt alla de olika byggprojekt som särredovisats i bokföringen” (t ex ”Berga
lagård”, ”Badhuset”, ”Vattenledningen” m m).
Topparna i diagrammet motsvaras av vissa mer omfattande byggnadsprojekt. Under
perioden 1881-1884 uppfördes i rask takt de nya ekonomibyggnaderna vid huvudgården
Julita gård; logen 1881, ladugården 1882, vagnslider och stall 1883 samt mejeri 1884.
Summan av antal djurdagar uppgår till ca 500-700 pardagsverken under dessa år.
Byggenskapen pågick knappast i samma takt hela året utan man bör ha gjort uppehåll för
åtminstone de mest intensiva perioderna av jordbruksåret. Om man tänker 150-200
byggnationsdagar varje år bör 3-4 par dragare varit verksamma i byggena varje dag under
den perioden. Oxarna har gjort en större del av insatsen.
Toppen för 1897 motsvaras av en stor insats vid Roxmo som föregående år återköpts till
Julita gods. Detta år byggdes kombinerat ladugård, stall och loge vid Roxmo. 49 Insatsen
49
Byggåret från arrendeprospekt 1938, Julita gårds arkiv.
18
fördelar sig lika mellan oxar och hästar och man får anta att dessa stationerats ganska
permanent vid Roxmo som ligger c 10 km norr om huvudgården och 8 km norr om Berga.
Sammantaget uppgår insatsen vid Roxmo 1897 till 696,5 dagkörningar. Insatsen samvarierar
med att totala antalet pardagsverken i skogen sjunker från ca 1400 till ca 1000 under
perioden 1897-1898 jämfört med 1895-1896.
Arbetstoppen 1905 motsvaras av ett antal mindre byggnadsprojekt där ”Nya hönshuset”,
”Grafkapellet”, ”Julita gödselstad”, ”Nya terassen” och ”bron till Bergaön” är de
dominerande. Oxarna har lagt mest tid på ”bron till Bergaön” medan hästarna har lagt mest
tid på ”Nya terassen”.
Bron till Bergaön var en kortare landförbindelse till en ö i Hjälmaren som efter
Hjälmarsänkningen på 1880-talet vuxit och nu var nära land. Nya terassen var
trädgårdsterassen på baksidan av stora huset vid Julita gård. Båda arbetena bör ha gått ut på
att köra fyllnadsmassor och sten. Möjligen kan man tänka sig att arbetena med terassen som
utfördes centralt i herrgårdsparken ställde större krav på att dragarna skulle vara
lättmanövrerade.
Den stora skillnaden mellan de två projekten är annars läget; Nya terassen ligger något
hundratal meter från stall och oxhus vid Julita gård medan Bergaön ligger 7-8 km från
Roxmo, Berga eller Väsby och närmare 10 km från Julita gård. Givet vägsträckningarna bör
oxarna ha kommit från Berga eller Väsby till arbetet med bron till Bergaön. Möjligen har de
passerat grustaget nära Berga och därmed mer troligt kommit från Berga.
Arbetstoppen 1919 motsvaras av att oxarna har utfört 317 pardagsverken vid
anläggningsarbeten i trädgården vid Väsby.
Såväl hästar som oxar har använts till byggnation. Man börjar tidigt använda hästarna i
byggnation, redan under de sista åren av 1870-talet när det total inte finns fler än 15-20
hästar på godset. Även om det finns en samvariation så till vida att man använder många
dagsverken av såväl häst som oxe de år man har större byggprojekt finns det en skillnad i
vilka djur som använt till vilken typ av byggprojekt och möjligen även en skillnad i vilka djur
som använts till vissa moment av ett byggprojekt. Skillnaden i användning för olika moment i
byggnationen kan eventuellt gå att se i arbetena med att uppföra ladugårdskomplexet och
mejeriet vid Julita gård 1881-1884.
19
250
Tegelbruket
200
150
Dragoxarna
100
Hästarna
50
1875
1878
1881
1884
1887
1890
1893
1896
1899
1902
1905
1908
1911
1914
1917
1920
1923
0
Tegelbruket
Dagsverkena i tegelbruket har avsett transport av lera, ved och sand till tegelbruket, dragkraft
för att driva lerkvarnen – en vandring med gropen där lera och sand blandades till rätt
proportioner – samt möjligtvis transporten av färdiga tegelprodukter till slutanvändaren.
Topparna 1876 och 1878 hänger troligtvis samman med att man dessa år uppfört nya
byggnader för tegelbrukets räkning. I de äldsta räkenskaperna för perioden är det inte
självklart att byggnationer särredovisas på det sätt det kom att göra från 1880 och framåt.
Arbetstoppen 1884 kan möjligen hänga samman med att mejeriet som i sin helhet är byggt av
tegel uppfördes detta år. I övrigt ligger antalet pardagsverken för oxarna tämligen konstant
kring 100 under hela perioden fram till 1905. Därefter halveras värdet och ligger i stället
kring 50.
Antalet mandagsverken i tegelbruket låg kring 150-200 (inom intervallet 125-225) under
perioden 1897-1932. Enda undantaget är en topp 1913-1914. Enligt dokumenationsfilmen
arbetar tegelslagaren samt 3-4 av ”gårdens torpare” med själva tegelslagningsprocessen.
Enligt John Granlund och dagsverkslistorna rör det sig inte om torpare utan om statare. Av
filmen framgår att det uppgivna antalet personer ”3-4” stämmer. Detta borde alltså innebära
att tegelbruket varit igång ca 50 dagar om året.
Av dokumentationsfilmen framgår att oxarna genomgående arbetar i par, såväl vid
lertransporten som i vandringen. Leran togs upp och kördes hem på hösten och lerkranen
drevs kontinuerligt under tegelslagningen. Man kan nog anta att de ca 50 årliga
pardagsverkena för oxarna efter 1905 gick åt till att driva lerkvarnen och möjligen att
transportera hem leran från lertaget under hösten. Transporten var en mindre insats
eftersom man fick rätt mycket lera på ett lass och avståndet från lertaget till tegelbruket inte
är mer än ca 500 meter.
Eftersom det inte finns något i dagsverkslistorna (för människor) som tyder på att
intensiteten i tegelproduktionen gick ner 1905 finns här i stället spåret av en arbetsuppgift
som förts från oxarna till hästarna efter 1905. Eftersom oxarna drev vandringen och
transporterade leran bör hästarna efter 1905 ha transporterat sanden och veden som
20
behövdes för tegelproduktionen. Dessutom kan de som tidigare nämnts använts för
eventuella transporter av tegelbrukets produkter till slutanvändaren.
Den transportuppgift som fortsatte att ligga på oxarna var transporten av den tunga leran, en
transport som var kort och där transporthastigheten inte hade någon avgörande betydelse.
Oxarna fick behålla de långsamma och tunga arbetsuppgifterna i tegelbruket.
70
Kalkugnen
60
50
40
Dragoxarna
30
Hästarna
20
10
1875
1878
1881
1884
1887
1890
1893
1896
1899
1902
1905
1908
1911
1914
1917
1920
1923
0
Kalkugnen
Dagsverkena i kalkugnen bör ha bestått i transport av ved och kalksten till ugnen.
Variationen mellan åren är stor och de tidigare topparna är oxarnas dagsverken medan de
senare topparna utgörs av hästarnas dagsverken. Arbetsuppgiften bör inte ha förändrats
under perioden.
120
Ångsågen
100
80
60
Dragoxarna
Hästarna
40
20
1875
1878
1881
1884
1887
1890
1893
1896
1899
1902
1905
1908
1911
1914
1917
1920
1923
0
21
Ångsågen
Dagsverkena i ångsågen har sannolikt rört transport av stockar som skulle sågas till plank
och bräde samt transport av brännved som skulle driva ångmaskinen. Det finns inget
självklart som förklarar de stora topparna i hästransporter 1906 och 1910 mer än det faktum
att skogsbruket hade motsvarande arbetstoppar under åren som föregick topparna hos
ångsågen - nämligen 1904-1905 samt 1908-1909.
De stora topparna i oxdagsverken 1881-1884 samt 1886-1889 kan i det första fallet förklaras
med den omfattande byggnationsverksamheten där ladugårdskomplexet och mejeriet vid
Julita gård uppfördes under en 4-årsperiod. I det andra fallet kan det möjligen röra sig om att
man uppförde ny byggnad för sågen 1886.50
För undersökningens syfte är det mest intressanta de tidigare topparna är oxars dagsverken
medan de senare topparna är hästars dagsverken. Även i en verksamhet där arbetsuppgiften
kan antas vara oförändrad förändrades valet av dragdjur under perioden.
100
Plank och bräder
90
80
70
60
50
Dragoxarna
40
Hästarna
30
20
10
1875
1878
1881
1884
1887
1890
1893
1896
1899
1902
1905
1908
1911
1914
1917
1920
1923
0
Plank och bräder
De redovisade dagsverkstopparna för plank och bräder kan i viss mån förklaras av
föregående års toppar i ångsågen. I övrigt är det för undersökningens ändamål intressant att
notera hur oxarna hänger med i den första toppen 1888-1889, hur hästarnas dagsverken är
dubbelt och mer än dubbelt i de nästkommande topparna 1900, 1902 och 1913 samt hur
hästarna dominerar totalt därefter.
Även här kan man applicera samma resonemang som på kalkugnen och ångsågen. Det var
knappast en förändring i arbetsuppgiften som motiverade att oxarna förlorade
konkurrenskraft under perioden fram till 1918. Det var i stället något annat – arbetslönerna
kanske?
50
Enligt arrendeprospektet från 1938, Julita gårds arkiv.
22
300
Trädgården
250
200
150
Dragoxarna
Hästarna
100
50
1875
1878
1881
1884
1887
1890
1893
1896
1899
1902
1905
1908
1911
1914
1917
1920
1923
0
Trädgården
Oxarna har gjort ganska få dagsverken i trädgården. Det enda undantaget är 1876-1878 när
den nya trädgården anläggs. Området kring växthuset vid Julita gård var fram till denna tid
åkermark men under en kort tid i slutet av 1870-talet anlades en trädgård som framför allt
var köks- och fruktträdgård. Under 1870-talet särredovisades inte större anläggnings- och
byggnadsprojekt på samma sätt som de gjorde senare51. Därför betyder det stora antalet
oxdagsverken inte att oxarna har arbetat med den direkta trädgårdsproduktionen.
Hästarna är inte inblandade i anläggningsarbetena 1876-1878. De gör inte heller särskilt
många dagsverken i trädgården före perioden 1905-1910. En delförklaring till detta kan vara
att man under kontot ”Stallet” har redovisat kostnaden för ”underhåll af en häst” under
perioden 1898-1904. Kostnaden är konterad mot ”Trädgården” – d v s det har funnits en
särskild häst för trädgårdens räkning under den här perioden. En sådan trädgårdshäst är
också känd från senare perioder.
Det finns inga noteringar om hur många dagsverken trädgårdshästen har utfört men räknat
på 250 arbetsdagar under året kan insatsen maximalt ha motsvarat 125 pardagsverken – d v s
den nivå på dragkraft som redovisas för trädgården kring 1910 och framåt kan man ha
uppnått redan från 1898.
Trädgårdens dragkraftsbehov förefaller alltså ha ökat påtagligt under perioden från 1890talet och framåt. En tänkbar förklaring är att man i större utsträckning än tidigare för
produkter för avsalu till järnvägsstationen eller torget i Katrineholm. Eventuellt kan den
frågan besvaras med ledning av trädgårdens räkenskapsunderlag. En annan tänkbar
förklaring är det faktum att Arthur Bäckström från 1891 hade flyttat till Julita gård, först som
arrendator och från 1902 som ägare52. Tidigare hade gården ägts av hans far Johan
Bäckström men bebotts av ättlingarna till de föregående ägarna.
Med Arthur Bäckström kom gården att bebos av en påtagligt trädgårdsintresserad husbonde.
Detta framgår av de många anläggningsarbetena som ägde rum i trädgården och det är
51
T ex är byggnadsarbetena på växthuset såväl 1899 som efter branden 1917 uppförda på egna konton.
1891-1896, Julita kyrkoarkiv.
52 Husförhörslängder
23
sannolikt att det stora intresset också motsvarades av ett ökat antal hästdagsverken i
trädgården.
Oxarna utgjorde under hela perioden en obetydlig del av trädgårdens dragkraft och det ökade
dragkraftsbehovet kom helt att fyllas av hästarna.
80
Tobaksodlingen
70
60
50
40
Dragoxarna
30
Hästarna
20
10
1875
1878
1881
1884
1887
1890
1893
1896
1899
1902
1905
1908
1911
1914
1917
1920
1923
0
Tobaksodlingen
Under perioden 1881-1912 odlade man tobak vid Julita gård. Godset hade köpts av Johan
Bäckström 1877 genom hans helägda bolag W Hellgren & Co som var en av Sveriges största
tobaksfabriker vid den aktuella tiden. Huvudsakligen får man tänka sig att dragarnas arbete i
tobaksodlingen har hängt samman med rena odlingsåtgärder och i någon utsträckning
transport av den färdiga produkten till järnvägsstationen i Katrineholm eller hamnen i
Fiskeboda.
Mängden dagsverken samvarierar med en initial uppgång från 1881 till 1893-1898, därefter
faller antalet dagsverken för dragarna till en lägre nivå där den håller sig 1899-1907 då den
fortsätter falla ner till det sista året med tobaksodling - 1912. Den enda avvikelsen man kan
notera är att oxarnas andel av antalet dagsverken var lågt under perioden 1890-1892.
Oxarna och hästarna verkar ha ungefär lika betydelse för tobaksodlingen under hela
tobaksperioden 1881-1912.
24
Gårdarna
Den största andelen av dragarnas arbete lades på de fyra gårdarna, huvudgården Julita och
de tre utgårdarna Berga, Väsby och Roxmo. De analyseras i det följande avsnittet en gård i
taget och därefter i ett summerat diagram.
1400
Julita gård
1200
1000
800
Hästarna
600
Dragoxarna
400
200
1879
1882
1885
1888
1891
1894
1897
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1926
0
Julita gård
Huvudgården, Julita gård omfattade ca 185 hektar åkermark och brukades i en sjuårig
växtföljd.
Under perioden fram till 1890 ökar antalet pardagsverken från hästarna hastigt för att
stabilisera sig kring 1400 årligen. Antalet pardagsverken från oxarna faller under samma
period och stabiliserar sig kring 400 årligen. Det totala antalet pardagsverken håller sig kring
1800 hela perioden = 10 per hektar.
Först kring 1920 ser man en mer definitiv nedgång för antalet oxdagsverken. Det måste alltså
ha funnits en meningsfullt arbetsmoment för oxarna under perioden ca 1890-1920.
25
1400
Berga gård
1200
1000
800
Dragoxarna
600
Hästarna
400
200
1879
1882
1885
1888
1891
1894
1897
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1926
0
Berga gård
Berga gård omfattade ca 140 hektar åkermark i sjuårig växtföljd. Vid Berga gård fanns oxarna
kvar längst.
Även här ser man det bekanta mönstret med en hastig övergång från oxe till häst under
perioden fram till 1890, en balansperiod 1890-1920 och en förnyad övergång från oxe till
häst under perioden efter 1920. Skillnaden mot Julita gård är dock påtaglig. Vid Berga ligger
oxarna under balansperioden kring 800 pardagsverken och hästarna kring 600
pardagsverken. Totala antalet pardagsverken ligger kring 1400 = 10 per hektar.
26
800
Väsby gård
700
600
500
400
Dragoxarna
300
Hästarna
200
100
1879
1882
1885
1888
1891
1894
1897
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1926
0
Väsby gård
Väsby gård omfattade ca 83 hektar. Den var utarrenderad till en Mattias Palbitzkis arvingar,
Nils von Oelreich under perioden ca 1873-1883, till Arthur Bäckström 1888-1892 samt till
dennes broder Rikard Bäckström 1896-1902.53 Eftersom åtminstone de två senare arrendena
skedde inom familjen verkar det inte ha skett några abrupta förändringar i driftsledning och
driftsinriktning.
Förhållandet mellan oxar och hästar kan indelas i tre faser. Den första fasen syns inom
arrendeperioderna. Här gör oxarna ca 500-600 pardagsverken och hästarna ca 300-400
pardagsverken. Oxarnas tal är ungefär lika högt båda perioderna medan hästarnas tal är
något högre den senare andra perioden.
Den andra fasen utgörs av perioden 1902-1920. Oxarna gör ca 300 pardagsverken och
hästarna gör ca 600 pardagsverken. Förhållandet mellan de två djurslagen är omvänt mot
den första fasen. Man kan tänka sig att Väsby när det togs tillbaka efter Rikard Bäckströms
arrendeperiod inordnades i ett modernare produktionssätt som etablerats på övriga godset
redan under åren kring 1890. Kanske hann detta produktionssätt inte få fullt fotfäste på
Väsby med anledning av de två Bäckströmska arrendeperioderna.
I den tredje fasen faller oxarnas andel av dragkraften ganska snabbt och blir alltmer
obetydlig.
Det totala antalet pardagsverken ligger runt 800-900 hela perioden = 10 per hektar.
53
Framgår av husförhörslängderna samt av ”arrendens konto” i bokföringen.
27
700
Roxmo gård
600
500
400
Dragoxarna
300
Hästarna
200
100
1879
1882
1885
1888
1891
1894
1897
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1926
0
Roxmo gård
Roxmo gård omfattade ca 55 hektar åkermark i en sexårig växtföljd. Gården såldes
1879/1880 och var dessförinnan utarrenderad från 1869. Det är alltså först när den köps
tillbaka till Julitagodset 1896 som den dyker upp fullt ut i min studie. Då är den första fasens
snabba etablering av hästarna redan genomförd på godset och Roxmo går in i en period av
ungeför lika stort antal hästdagsverken och oxdagsverken. Den perioden sträcker sig fram till
ca 1920 och därefter faller oxarnas andel snabbt.
Hästarnas andel av dagsverkena visar två påtagliga dalar vid 1902 och 1915-1916. En möjlig
förklaring skulle kunna vara att Väsby kommer tillbaka till godset 1902 och att man behöver
föra över hästar dit för att snabbt kunna ställa om brukningsmönstret på den gården. 1902 är
också ett år där förhållandevis mycket hästtid läggs i skogen. Man kan tänka sig att
avverkningarna var koncentrerade till den norra delen av godset där Roxmo är beläget och att
det därför påverkade Roxmo mer än de övriga gårdarna. 1915 ser man en generell nedgång i
det totala antalet hästdagsverken men den nedgången verkar ha varit koncentrerad till
Roxmo och drabbat de övriga gårdarna mindre hårt.
Det totala antalet pardagsverken ligger snarast kring 800-900 = 15 per hektar. Här sticker
Roxmo ut som väsentligt mer arbetskrävande än de andra tre gårdarna. En delförklaring kan
vara att det stora avståndet till huvudgården kräver fler dagsverken.
Sammanfattningsvis uppvisar de fyra gårdarna olika men stabila mönster under den stabila
platåfasen (perioden 1890-1920). Förhållandet häst/oxe mätt i antal pardagsverken är för
Julita gård – 3; för Berga gård – 0,75; för Väsby gård – 2; Roxmo gård – 1. Vid Väsby
inträder platåfasen senare, först efter arrendeperiodernas slut 1902 och vid Roxmo gård finns
ett mönster med två-tre avvikande år.
Vad var det som gjorde att man ansåg att det var effektivt att ha en så annorlunda relation
mellan de två typerna av dragdjur på så närliggande gårdar med samma driftsledning och
samma ekonomiska förutsättningar?
28
Sammanfattning
Under perioden 1870-1925 kan man urskilja tre åtskilda faser. Först en period fram till 1890
när hästen etablerar sig, därefter en period av balans mellan häst och oxe 1890-1920 och
därefter en period när oxen avvecklas som dragdjur.
Förhållandet i jordbruket på de fyra gårdarna höll sig stabilt och visar på en utveckling som
är mycket lik den aggregerade utvecklingen. I skogen höll etableringsfasen för hästarna på
längre. I trädgården skedde tillväxten under perioden helt i form av ökat antal
hästdagsverken. Tobaksodlingen ägde enbart rum under balansfasen och här hände inte så
mycket alls.
I samtliga konton som har med byggenskap och transport och göra kan man se att oxen
håller ställningarna i de tidiga arbetstopparna men tappar i de sena arbetstopparna. Kan ett
moment i omställningen ha varit att oxen förlorade mark som det djur man valde för
”allmäntransporter”? Om så är fallet borde det synas i ett samlat diagram för alla verksamhet
på godset utom jordbruket vid de fyra gårdarna. Eftersom skogen är en så dominerande del
av allmäntransporten måste man även lyfta bort den och analysera den för sig i ett
skogsdiagram så som skett ovan.
0,9
0,8
dv gårdarna/totalt antal dv %
0,7
Dragoxarna
0,6
Hästarna
0,5
0,4
5 per. glid. med.
(Dragoxarna)
0,3
0,2
5 per. glid. med.
(Hästarna)
0,1
1879
1882
1885
1888
1891
1894
1897
1900
1903
1906
1909
1912
1915
1918
1921
1926
0
Diagrammet ovan visar dagverken på gårdarna som andel av totala antalet dagsverken utom
skogen. Hästens andel ligger relativt stabilt kring 50% under hela perioden. Det vill säga att
man använder 50% av hästdagsverkena till jordbruk på de fyra gårdarna och 50% till
”allmäntransporter”. Oxens andel faller först ganska fort ner till 30% och stiger därefter till
80%. Det vill säga första använde man oxarna mest till jordbruk (eller snarare hästarna till
annat än jordbruk. Snart började man dock sätta in hästarna i jordbruket men fortsatte
använda oxarna till ”allmäntransporter”. Därefter började man ersätta oxarna med hästar
även för ”allmäntransporter” och till sist fanns oxarna bara kvar i jordbruket.
(anm. Jämförelsediagrammet kommer att delas upp flera och sannolikt relateras till absoluta
tal för dagsverken inom och utom jordbruket).
29
Litteratur
Auderset, Juri & Moser, Peter. Mechanisation and Motorisation: Natural resources,
knowledge, politics and technology in 19/20th centuries agriculture. Conference Paper
at RH 2015, Girona.
Björck, Gustaf. Studies on the draught force of horses. Acta Agriculturae Scandinavica.
Stockholm. 1958.
Collins, E. J. T. The latter-day history of the draught ox i England, 1770-1964.
Eneroth, Olof. Herregårdar uti Södermanland. 1869.
Gentavitale, Ruta et al. The Role of Energy Quality in Shaping Long-Term Energy Intensity
in Europe. Energies 2015,8.
Granlund, John. Julita godsorganisation 1871-1940. Fataburen 1975.
Israelsson (Martiin), Carin. Kor och människor. Gidlunds. 2005.
Jonsson, Ulf. Jordmagnater, torpare och landbönder i sydöstra Södermanland 1800-1880.
Stockholm. 1980.
Juhlin-Dannfelt, H. & Sjöström, A. Jordbruksekonomi. Landtbrukets bok VII. Stockholm.
1906-1911.
Juhlin-Dannfelt, H. Lantbruket i Norden 1875-1925. Göteborg. 1926.
Kander, Astrid and Warde, Paul. Energy availability from livestock and agricultural
productivity in Europe, 1815-1913: a new comparison. Economic history Review. 2010.
Krafft, Guido. (översatt och bearbetad av Nathorst, John) Lantbrukarens Uppslagsbok, IV.
Stockholm. 1916.
Köll, Anu-Mai. Tradition och reform i västra Södermanlands jordbruk 1810-1890.
Stockholm. 1983.
Liljewall, B. & Myrdal, J. red. Arbetshästen under 200 år. Lund. 1997.
Lundgren, N. Aug. Beskrifning öfver Vestra Vingåkers socken. 1873.
Moser, Peter. Zugriff der Lithosphäre. Energie, traverse, 2013/3. 2013.
Olsson, G. Julita gård – ett biologiskt industriminne. Fataburen 2011.
Södermanlands kalender 1868. Nyköping. 1868.
Sjöström, A. Handbok i redskapslära. Landtbrukets bok IV. Stockholm. 1903-1907.
Toll, Magnus. Människor och ekonomi under 200 år. c 1991. KSLA.
30