Stratskott för EIP-Agri och innovationsstödet - 22 september 2015 på Julita gård Innovationer genom historien De flesta av de mest basala jordbruksredskapen saknar namngiven innovatör. Om namn finns är det för förbättringar som utförts på redan befintliga redskap. I vissa fall är det just dessa tillägg och förbättringar som gjort att utvecklingen tagit ett kliv framåt. I utställningen Lantbrukets miniatyrer och i Nordiska museets lantbrukssamling finns flertalet exempel på förändringar av ett redskap som sällan är i sig en stor innovation, men som tillsammans visar ett flöde som bidragit till utveckling av redskap. Påtagligt är hur självklart det har varit att, sedan mitten av 1700-talet, inspireras av andras innovationer både nationellt och internationellt. Man har lånat det bästa och föreslagit en egen konstruktion som man anser är bättre lämpad för uppgiften som ska utföras. Man kan också se Vetenskapsakademiens pristävlingar som dåtidens innovationsstöd. Exempel från en sådan pristävling är flera av de plogmodeller som kom på 1770-talet. Jordbruksinnovationer sprids i Europa Radsåmaskinen och sädesrensaren har varit viktiga redskap i Europa men kom hit genom handeln med länder i Asien under 1600 och 1700-talen. Båda beskrivs i samtida europeisk lantbrukslitteratur och flera förbättringar föreslås. C. J. Cronstedts radsåmaskin från 1765 är ett exempel på ett steg i utvecklingen mot moderna såmaskiner. Han såg att det fanns behov av förbättringar av redskapet efter att provat schweizaren Chateauvieuxs såmaskin. Förbättringen ledde till utvecklingen av redskapet och hans såmaskin inspirerade möjligen engelsmannen Cook då han konstruerade sin maskin på 1780-talet som fick stor spridning i Europa. Rullharven är ett exempel på en innovation som först 100 år efter att den presenterades blev vanlig i Sverige. Christoffer Polhem konstruerade rullharven omkring 1740 som en modell och den kom senare att finnas för allmän beskådan i Kungliga modellkammaren. Kanske hade Christoffer Gustav Geijer studerat modellen då han konstruerade en nättare variant som han publicerade 1776. Redskapet togs upp av en norsk präst, Christian Holst, som tillverkade och spred det i Norge. Från Norge spreds det sedan till England, Skottland, Tyskland och Danmark. Då rullharven blev populär i Sverige i mitten av 1800-talet kallas den för Norsk rullharv. Redskapet får stå som exempel på att en bra innovation och produkt inte är tillräckligt för få genomslag om den inte når ut till användarna. Smart marknadsföring av mindre lyckad produkt En god idé eller utvecklig behöver marknadsföras för att nå ut. Men trots god spridning kan man ändå misslyckas. Jacob Pontus von Wulfschmidt ansökte 1768 om ensamrätt att tillverka och sälja redskap som han utvecklat. Ensamrätten får han med kommentaren att ”Ingen af inventionerna syntes vara af något värde och somliga alldeles orimliga” och att privilegiet ”säkert af sig sielf skal förfalla”. Trots kommentaren satsar han på att trycka en bok, ”Bonde-Stolpe”, med bilder och beskrivningar på sina redskap och den skickades till präster i ett flertal församlingar. På så vis nådde han ut till den tidens konsument genom dåtidens främsta informationskanal. Trots det tycks han inte nått någon framgång med sina redskap. En modell av hans egensinniga men mindre lyckade plog finns bevarad och kan beskådas i utställningen. Dessa tre föremål är exempel på att äldre tiders innovationsprocess kanske inte skiljer sig mycket från dagens. Det gemensamma är nyfikenheten och önskan att utveckla och förbättra till egen och andras nytta. Per Larsson, intendent Nordiska muséet, Julita gård