Livhusaren 2014 - LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING
FÖR ALLA SOM VILL VE TA MER OM LIVREGEMENTE TS HUSARER TORSBY Minnet av flygkrasch vid Röjden MALI 01 Utmaning för 32 underrättelsebataljonen & K 3 2014 FALLSKÄRMSJÄGARNA det svenska elitförbandet skapades genom stenhård gallring LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING JUBILERAR livhusarernaskamratforening.se - forsvarsmakten.se/k3 - facebook.com/livregementetshusarerK3 - youtube.com/k3webb Denna tryckta utgåva av tidningen Livhusaren ges ut av Livhusarernas kamratförening till i första hand kamratföreningens medlemmar där den ingår i medlemsavgiften. Papperstidningen skiljer sig något från regementets nätupplaga som kan laddas ner från nätet. Vill du ha ett eget exemplar av denna tidning - gå med i Livhusarernas kamratförening! LIVHUSAREN Adress: Bäste Läsare! Livhusarernas kamratföreningen glädjer sig åt att även i detta nummer kunna jubilera något. I förra numret var det tidningen ”Livhusaren” som firade 50 år. I detta nummer firar vi själva Kamratföreningen. 80 års jubileum hade vi tänkt oss men när historieforskningen var klar visade det sig att vi faktiskt var 83 år. Även om det inte är något jämt år så tänker vi celebrera detta ändå vi missade ju 80 årsdagen tyvärr... DETTA NUMMER INNEHÅLLER BLAND ANNAT FÖLJANDE: Du får läsa om dagens verksamhet blandat med tillbakablickar i regementets historia via det historiska arv som tidningen Livhusaren utgör. Man måste känna sin historia för att kunna förvalta sina traditioner. Tidningen Livhusaren Pl 37 546 81 Karlsborg Telefon 0505-45 10 00 Ansvarig utgivare: Livhusarernas Kamratförening K 3 redaktör och layout: Ronnie Hammar Kamratföreningen redaktör och layout: Jens Ramhöj [email protected] forsvarsmakten.se/k3 youtube.com/k3webb facebook.com/livregementetshusarerK3 livhusarernaskamratforening.se facebook.com/livhusarernas kamratförening Foto: Personal vid regementet, anhöriga till Livregementets husarer och medlemmar i kamratföreningen, Jens Ramhöj ,Anders Nilsson, Tommy Stensböll, Fästningsmuseet i Karlsborg, Örebro stadsarkiv. Alla medlemmar i Livhusarernas kamratförening får en tryckt förkortad variant genom sitt medlemskap. För medlemskap, fel adress eller utebliven tidning kontaktar du kamratföreningen som ansvarar för utdelningen. Johan Thorp, [email protected]. Övriga friexemplar som myndigheter, organisationer och personer vars arbete rör Försvarsmakten och Livregementets husarer har möjlighet att få den tryckta tidningen gratis - kontakta redaktionen. Omslagsbild: Soldat ur 7. Lätta Bataljonen under Övningen Sydstorm, Skåne 2014. Tryck: Elanders Tidningen gör i detta nummer nedslag i historien, 10, 20, 30 och 40 år tillbaka. Det visade sig faktiskt att vid vart och ett av dessa årtal så hade något, för regementet väsentligt, inträffat. Vi fortsätter också med att berätta om regementets historia på Sanna hed. Denna gång berättar Håkan Larsson från Kumla lite om de civila inslagen kring soldaterna på heden. Tidningen är en viktig del i föreningens syfte att verka för att bibehålla och utveckla medlemmarnas kontakt med regementet, informera om regementets och Försvarsmaktens verksamhet samt att verka för att bibehålla medlemmarnas intresse för regementets historia, traditioner och utveckling. Pappersutgåvan av Livhusaren har den fördelen att den kan ligga framme och intressera andra för vad K3 gör och står för. Den träffar där andra grupper än de som aktivt söker på Internet efter information. Den sänds också ut till ett antal bibliotek där den bidrar till Försvarsinformationen. På detta sätt är tidningen ett bra sätt att skapa förtroende och intresse för vårt förband och Försvaret som helhet. Tidningen är som vanligt en blandning mellan vad som händer idag, vad som har hänt, mellan gammalt och nytt precis som föreningens medlemmar. Det är tjänsten vid regementet som knyter oss samman, som har format oss till de vi är idag - det är det många som vittnat om - Framåtanda, med en glimt i ögat och viljan att alltid nå målet. Jag tackar alla som bidragit med material till detta nummer och uppmanar alla livhusarer att aktivt fortsätta att bidra till historieskrivningen genom att berätta något om de talrika upplevelser som varje livhusar får under sin tjänstgöring. Jens Ramhöj 2 LIVHUSAREN • 2014 LIVHUSAREN • 2014 3 Utmaningar som vi på Livregementets husarer, K 3, ställs inför kräver samarbete och professionalism! Ett arbete på K 3 kräver mer än det vanliga men ger dig kamratskap och stolthet att tillhöra de främsta. LIVHUSAREN • 2014 5 YRKEN FÖR ALLA! Letar du efter ett nytt yrke fyllt med utmaningar, träning och åter träning och kanske ett och annat äventyr. Då kan Livregementets husarer vara rätt plats för dig. Vi har ett fleratal yrken hos oss. Allt från sensoroperatör till soldat, jägare, fallskärmsjägare, spaningssoldat och mängder där mellan. Sjukvårdsyrken. Dessutom arbetar ett 100 tal civila med Försvarsmakten i Karlsborg 6 LIVHUSAREN • 2014 LIVHUSAREN • 2014 7 Ett intensivt år till handlingarna och ett nytt intensivt år framför oss. När Ni får denna årgång av Livhusaren har det nya året redan börjat. En av anledningarna till att jag ville hålla an något, var för att invänta Försvarsmaktens underlag till regeringen inför kommande försvarspolitiska inriktningsproposition, d.v.s det kommande försvarsbeslutet. regementschef K 3 Dag Lidén Många av Er har också hunnit komma tillbaka från den mycket välförtjänta jul- och nyårsledigheten. Några har dessutom roterat ned till MALI för förbandets nya och omfattande internationella uppdrag. 8 LIVHUSAREN • 2014 Året som varit - Ett år som vi har all anledning att vara stolta över. I förra Livhusaren skrev jag om ett antal utmaningar. De berörde bl.a. områden som rekrytering, eventuella kommande internationella insatser, beredskap, ekonomi samt hur vi ska kunna bibehålla ett tydligt fokus på krigsförbanden med regelbundna och kvalitativa övningar. När jag nu summerar året kan jag konstatera att vi hanterat samtliga dessa utmaningar på ett bra sätt och året blev precis så intensivt som jag förutsåg. MALI 01 har av naturlighet varit i fokus. Men, förberedelser för MALI är inte det enda vi gjort. K 3 har slutfört fyra utbildningsinsatser i MALI och SOMALIA inom ramen för EUTM med mycket gott resultat. Vi har genomfört två omgångar Grundläggande Militär Utbildning (GMU) med efterföljande befattningsutbildning (BFU) med mycket gott resultat och som bäddat för mycket god grundrekrytering. Vi har mycket hög rekryteringskraft. En omfattande kursverksamhet vid Försvarsmaktens Överlevnadsskola samt krigsförbandsövningar för Värmlands- och Sannaheds hemvärnsbataljoner och 7. Lätta bataljonen har också kunnat genomföras. Inte nog med detta, det har också varit intensiv övningsverksamhet och omfattande förberedelser inför 311. skvadrons beredskap inom ramen för NBG 15. Vi ska inte heller glömma det omfattande stöd som delar ur K 3, framförallt hemvärnsförbanden, levererat i samband med de stora skogsbränderna och andra stödinsatser till samhället. Listan av såväl omfattande som bra verksamhet kan göras mycket längre. Jag kan bara konstatera att vi inte räds utmaningar och att Ni alla är mycket duktiga på det Ni gör och alla drivs av en genuin professionalism och ett imponerande engagemang. Jag vill i detta sammanhang, likt tidigare, trycka på att det Livregementets Husarer gör är unikt. Inget förband har tidigare tagit ett sådant omfattande ansvar för internationella uppdrag. Det har inte varit någon lätt resa. Alla har jobbat hårt för att få verksamheten att fungera. Det har funnits perioder när jag undrat om vi ska ro detta i hamn, men kan nu i slutändan konstatera att vi under året tillsammans har levererat efterfrågad effekt. Vi har kvalitet i leveranserna och med detta sänder vi ett budskap. Vi är efterfrågade, övade, beredda, stridsdugliga och insatta. Kort sagt vi är precis vad Försvarsmakten behöver – ett regemente som levererar högkvalitativa, direkt gripbara krigsförband och förmågor. Utöver vår egen verksamhet har året till stor del präglats av arbetet med Försvarsmaktens underlag till regeringen. Jag kommer till detta längre fram. Året som kommer Det är lätt att förstå att fokus nu skiftar mot MALI 02 och efterhand MALI 03. Men, det är inte det enda som skall genomföras. 7. Lätta bataljon skall övas och förberedas inför för arméövningen. MALI 01 skall roteras ut och hem. MALI 02 skall utbildas samt roteras ut och hem. MALI 03 skall rekryteras, utbildas samt roteras ut. Vi ska genomföra högvakter med flera delar ur regementet samt krigsförbandsövningar med Värmlands- och Sannaheds hem- värnsbataljoner. Försvarsmaktens ledningssystem skall införas. Vi skall stödja armén med utveckingen av SUAV förmåga. Kursverksamhet vid FÖS fortsätter i oförminskad omfattning. På toppen av detta skall vi planera för verksamhetsåret 2016 samt omhänderta eventuella effekter av kommande försvarsbeslut. Jag sa väl att vi har ett intensivt och på många sätt utmanande år framför oss. Om inte – förstår Ni nog nu vad jag menar. Dessa utmaningar ska vi inte rygga för – utan istället använda som inspiration. Kom ihåg att det vi tillsammans gör är unikt. Vän av ordning funderar säkert redan nu på hur 2016 kommer att se ut. Planeringen inför 2016 kör igång tidigt i vår, så jag får återkomma i detta. Den breda kontexten – arbetet inför kommande försvarsbeslut Dagarna före jul lämnade Försvarsmakten in underlaget till regeringen inför kommande försvarsbeslut. Underlaget har lämnats in i en tid, som sannolikt även fortsatt kommer präglas av en osäker och svårförutsägbar omvärld. De regioner som påverkar oss, inklusive närområdet, förändras i negativ riktning. Något som kan ses i skenet av dels utvecklingen i Ukraina, men också den framgångsrika underrättelseoperationen i Stockholms skärgård där det kunde konstateras att en mindre ubåt kränkt svenskt territorium. Sammantaget innebär detta att det säkerhetspolitiska läget för Sverige är bekymmersamt Grund för Försvarsmaktens underlag har varit Försvarsberedningens rapport ”Försvaret av Sverige – Ett starkare försvar för en osäker framtid ”. En talande rubrik. I Försvarsmaktens underlag till regeringen framgår bl.a.; • Rysslands militära förmåga ökar snabbt samtidigt som Rysslands tröskel för att använda militärt våld har sänkts. • Framtida krigföring kommer att ha ett ökat inslag av militär makt som indirekt påverkansmedel, samordnat med politik, diplomati och ekonomi. Ofta understödd av informationsoperation, cyberkrigföring och asymmetriska strategier. • Med planeringsanvisningarna får Försvarsmakten en högre operativ effekt inom samtliga stridskrafter under försvarsbeslutsperioden. • Högre operativ effekt kommer att uppnås genom att kvaliteten i krigsförbandens förmåga (personal, materiel och övningar) ökar. • För Försvarsmakten är väpnad strid mot en kvalificerad motståndare dimensionerande, där krigsförbanden är i fokus. • Tröskeleffekt skall uppnås, genom aktivt uppträdande i vårt närområde och en god nationell försvarsförmåga. • Genom gripbara och samövade hela förband, med rätt personal och rätt materiell skall tillgängligheten öka. • Försvaret av Sverige skall lösas tillsammans med andra i Sverige och vårt närområde. Försvarsmakten menar också att med de planeringsanvisningar som nu gäller kommer inte den militära förmåga som försvarsberedningen föreslagit att nås. För detta behövs ytterligare satsningar. OM det ges ett ökat ekonomiskt utrymme föreslår Försvarsmakten ett antal nivåhöjande steg, bl.a. omfattande ökade personalvolymer, tillförsel av mängdmateriel samt ytterligare ökad övningsverksamhet. Den breda kontexten - lokalt K 3 Vid regementet har arbetet bl.a. präglats av arbetet med regeringsbeslut 5 (FMORG 18) och i detta mer specifikt utvecklingen av 7. Lätta bataljonen samt en eventuell flytt av Örebro – Värmlandsgruppen (ÖVG) till Villingsberg. När det gäller 7. Lätta bataljonen har diskussionen främst avhandlat en eventuell flytt till Livgardet. Orsaken till detta har kopplingar till behovet av nyinvesteringar i infrastruktur vid garnisonen och som huvudsakligen berör regementet samt Särskilda Operationsgruppen. Avseende en flytt till Livgardet har det funnits en oro över att Försvarsmakten skulle ta ett beslut i frågan i samband med underlaget till regeringen. Regementet har lagt mycket arbete på att visa på fördelar med nuvarande lösning som innebär fortsatt delning av bataljonen, men även påvisat fördelar med en flytt till K 3. Läget i skrivande stund är att Försvarsmakten inte tagit ett beslut om flytt utan frågan skall utredas i tre alternativ. Alternativen är – en flytt till Livgardet, fortsatt delning mellan Livgardet och K 3 samt en flytt av hela förbandet till K 3. Detta bedömer jag som en stor framgång i vårt arbete. Särskilda utredare är avdelade och de förväntas redovisa resultatet av utredningen i mitten av februari 2015. I detta arbete skall särskild hänsyn tas till behov av infrastruktur samt kostnader därav och produktionskapaciteten när det gäller det nya grundutbildningssystemet (GU). I det fortsatta arbetet kommer jag, och delar av regementsstaben tillsammans med chefen för 7. Bataljonen ägna detta särskild uppmärksamhet. För mig är denna fråga högsta prioritet. Avseende en flytt av ÖVG har Försvarsmakten till regeringen förslagit en flytt. Anledningen till detta är att FMTM, som äger nuvarande lokaler, behöver dessa utrymmen för sin tillväxt. Viktigt för mig i detta arbete har varit att säkerställa bra och ändamålsenliga lokaler i Villingsberg samt för Sannaheds hemvärnsbataljon i Örebro. Under 2015 kommer arbetet mot den nya försvarsmaktsorganisationen att fortsätta och det kommer att finnas anledning att återkomma med särskilda orienteringar även kring detta. Att bygga stolthet och identitet Inom försvarsmakten bedrivs ett arbete kallat ”Roller och Relationer” (RoR). På regementet har vi en utvecklingsgrupp som arbetat med detta. Arbetet tar resultatet från Försvarsmaktens verksamhetsindikator (FM VIND) som utgångspunkt där medarbetare och chefer efterfrågar tydligare mål, vision och uppdrag samt riktning för Försvarsmaktens utveckling. Ur FM VIND kan utläsas att medarbetarnas förtroende för att myndigheten kan lösa sina uppgifter är lägre än allmänhetens och att Försvarsmakten inte uppfattas vara en attraktiv arbetsgivare. Parallellt finns ett starkt engagemang och en stolthet hos medarbetarna som grundar sig i den roll vi, Försvarsmakten, har och det sätt som vi utför vårt uppdrag på, vår profession, som vi måste ta tillvara. Arbetet med roller och relationer syftar till att utarbeta Försvarsmaktsidé 2025 (FMI 2025). Den ska tydliggöra FMs viljeinriktning och önskat tillstånd med siktet ställt på 2025. I Försvarsmaktsidén positionerar vi Försvarsmakten där vi väljer att vara – som en garant för frihet, trygghet, vår livskvalitet och rätt att leva som vi väljer. FMI 2025 ska svara på frågorna, varför och för vem FM finns (syfte och roll), vad FM ska åstadkomma (uppdrag/uppgifter, verksamhetsidé), hur (verksamhetsmodell, värderingar och profession) och vart FM är på väg (önskat tillstånd på lång sikt och de strategiska vägval) Inom regementet har enheterna på olika sätt jobbat med frågor relaterat till K 3 resultat i FM VIND under året. Tanken är nu att det enhetsvisa arbetet med FM VIND kommer att kompletteras med RoR. Detta arbete kommer fortsatt att ske inom utvecklingsgruppen, men också efterhand spridas och förankras på bredden inom förbandet. Det är ett viktigt arbete. Ett tack och en uppmaning. Avslutningsvis vill jag till Er alla rikta ett tack för goda insatser under året. Jag är mycket stolt över vad Ni har presterat under året. Dessutom skulle jag vilja uppmana Er alla att sända en särskild tanke till kollegor som varit och är ute på internationella uppdrag under jul-och nyårshelgerna, de livhusarer som behöver ägna helgerna till att förbereda sig själva och sina nära och kära på ännu en insats, samt de vänner som genom skador ständigt påminns om de uppoffringar och risker som dessa insatser innebär. Kom ihåg att vi, Försvarsmakten, finns till för att försvara Sverige och säkra vår frihet och trygghet, vår livskvalitet och rätt att leva som vi själva väljer. För en livhusar leder vägen alltid framåt – Pergite! Dag Lidén Chef Livregementets Husarer LIVHUSAREN • 2014 9 LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING av Roland Johansson Livhusarer, kamrater! När jag nu ser tillbaka på det gångna året är det en händelse som påverkat mig mer än något annat. Jag tänker på vår ordförande Uno Bohmans hastiga bortgång. Näst efter att vara en Skaradjäkne var han en sann Livhusar. Uno var en uppskattad och omtyckt ledare och han var vår ordförande i två omgångar, totalt i 18 år. Dessutom var han redaktör för livhusaren i flera år. Uno löste många ” kniviga situationer” med glimten i ögat. Jag vet att han var glad och stolt över att få leda vår förening. Vid en minneshögtid i Skara representerades föreningen av Jens Ramhöj med flera och i ett kort tal så pekade Jens på allt det positiva som Unos ordförandeskap inneburit. ”Tänk inte enbart med sorg på att han är död - tänk också med tacksamhet att han har levat”, var budskapet. Uno lämnar ett stort tomrum efter sig! År 2013 avslutades på ett bra sätt för föreningen. Vårt årsmöte i samband med regementets högtidsdag blev återigen en fullträff när det gäller antal deltagare och verksamhet och vi såg fram mot vad 2014 skulle innebära. En fin vårkväll i april samlades vi i Fagersanna för att se tillbaka på vad denna plats hade att berätta om regementets verksamhet genom åren. Trakten har ju under århundraderna fullkomligt vimlat av livhusarer då detta har varit södra delen av Vadsbo skvadrons upptagningsområde, allt från 1600 talet och framåt. Vid vårt besök koncentrerade vi oss dock på vad våra medlemmar hade att berätta om platsen i södra delen av sjön Örlen, väster om samhället Fagersanna. (läs mer om detta och om andra livhusarövningar i detta nummer av Livhusaren). 10 LIVHUSAREN • 2014 Vår ordförande Uno Bohman, var i sitt esse när han avslutade kvällen i gemensamhetshuset i Strandstadens område. Detta kom att bli Unos sista uppdrag för föreningen. Livhusarernas kamratförening är en länk mellan alla livhusarer och regementet. Ett av föreningens mål är att ge tillfälle för befäl och värnpliktiga från olika årsklasser att träffas, prata om hur det var förr och återuppliva den speciella gemenskap och anda som finns vid förbandet. Ett sådant tillfälle är när vi träffas i samband med regementets högtidsdag den 4 december. Du som läser tidningen just nu är med stor sannolikhet medlem. Om detta inte stämmer, men du är eller har varit anställd eller varit värnpliktig vid regementet då är du varmt välkommen att ansöka om medlemskap föreningen. Ansökan kan du enklast göra på: http:// livhusarernaskamratforening.se/ Vi ser fram mot att nytt intressant och spännande år, 2015. Vi går vidare på Unos utstakade väg med kamratskap, trevligt umgänge och husaranda som ger oss friskt mod, initiativförmåga och handlingskraft i det vi ska utföra. Styrelsen ser fram mot ett stort deltagande i de olika aktiviteter som arrangeras och att kontakten med regementet fortsätter att vara så bra som det alltid har varit. Vår nye regementschefs första år borgar för detta. Varma Hälsningar Roland Johansson Ordförande Förre majoren vid Livregementets husarer (K3), ordförande i Livregementets husarers kamratförening mm Uno Bohman, avled under sommaren efter en kort tids sjukdom i en ålder av 71 år. Några av regementskamraterna sammanfattade Uno´s liv som följer. Publicerat i flera västsvenska tidningar. till tjänstgöring vid Arméns underrättelseskola i Karlsborg som lärare och kurschef. Ett stående inslag under de 3-4 veckor långa underrättelsekurserna var en kulturdag där kursdeltagarna, som kom från hela landet, fick besöka olika skaraborgska sevärdheter. Under dessa bussresor var Uno i sitt esse när han som en arvtagare till Västgöta-Bengtsson sakkunnigt och lättsamt guidade resenärerna runt. Ofta ingick ett ridpass på någon ridskola i programmet; ”en kavallerist måste kunna rida”! Uno Bohman föddes i Falköping men flyttade som barn med familjen till Stenum utanför Skara. Uno blev hembygden trogen och tog över föräldragården och bodde hela sitt liv i Stenum med stora delar av familjen in på knutarna. En gång livhusar, alltid livhusar! - Uno Bohman Efter genomgången folkskola i Norra Lundby och Norra Ving bar det av till Skara där Uno tog real- och studentexamen vid Katedralskolan, således en äkta Skaradjäkne. Så sent som i maj i år kunde Uno fullfölja uppdraget, att som hedersordförande i Skaradjäknarnas förening, hälsa 400 gamla djäknar välkomna till Skara och den årliga Djäknedagen. Under skoltiden lades grunden till ett hästintresse som skulle vara livet ut. När det var dags för värnpliktstjänstgöring var därför valet lätt. Det blev kavalleriet. Vid denna tid hade armén beridna jägarförband i sin krigsorganisation i norr. Efter genomgången officersutbildning blev Uno fänrik i kavalleriet och med placering vid K3 i Skövde 1966. Som ung truppofficer utbildade Uno befäl och värnpliktiga i spaningstjänst. Under många år var han chef för ett av K3:s krigsförband i Skåne, tolfte spaningsskvadron – ett förband som han verkligen satte sin personliga prägel på. Uno hade en egenskap som värdesattes av hans chefer. Han kunde samla soldaterna och engagera dem för helheten, för regementets mål och för värnplikten - kort sagt för folkförsvaret. Uno Bohman tillhörde den sista årskullen officerare som fick genomgå Ridskolans på Strömsholm långa kurs innan denna verksamhet avvecklades i takt med att hästarna försvann ur krigsorganisationen. På gården i Stenum födde Uno och Ulla, även hon med gedigen hästutbildning, upp hästar och bedrev utbildning i olika former. Uno var en uppskattad ridlärare och domare med uppdrag utanför landets gränser. Han hade också uppdrag inom Västergötlands Ridsportdistrikt där han var styrelseledamot. Uno blev K3 troget under hela sin aktiva tid. Med sin bakgrund i spanings- och jägartjänst föll det sig naturligt att arbeta med militär underrättelsetjänst. Uno kom tidigt i kontakt med den frivilliga befälsutbildningen (FBU) som varje sommar bedrev kurser på Källvikens kursgård utanför Strömstad. Åtskilliga är de frivilligförsvarare som fått ta del av hans pedagogiska genomgångar, alltid åtföljda av färgglada och personliga overheadbilder. Uno hade en konstnärlig ådra som kom väl till pass och hans bilder var aldrig någon dussinvara. Många är vi kollegor som också fått känna på Unos vassa tuschpenna i form av lagom ”elaka” karikatyrteckningar vid officerskårens årliga lillejulfirande. När K3 flyttade till Karlsborg 1984 valde Uno att stanna i Skövde och arbeta som underrättelseofficer vid dåvarande Västra militärområdesstaben fram till 1989. Med denna gedigna bakgrund var inte steget långt Unos lojalitet mot sitt gamla regemente tog inte slut i samband med pensioneringen. Under många år var Uno redaktör för regementstidningen Livhusaren och under totalt 18 år ordförande i Livhusarerna kamratförening. Med stor kunskap om kavalleriet och regementet samt en blandning av skämt och allvar ledde han föreningens aktiviteter och såg också till att föreningen fick en nödvändig föryngring av sin medlemskader. Uno var en sann livhusar som lämnar ett stort tomrum efter sig. Våra tankar går nu till Unos familj. För regementskamraterna Per Blomquist Bernhard Englund Larsåke Paulsson Jens Ramhöj LIVHUSAREN • 2014 11 BILDANDET AV LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING - LITE FÖRENINGSHISTORIA 80 ELLER 83 ÅR - HUR GAMMAL ÄR FÖRENINGEN EGENTLIGEN? När vi för ett år sedan i föreningens styrelse tittade tillbaka på föreningens historia, så planerade vi att fira 80 år 2014. Detta grundade vi, i likhet med vad man gjort i alla år, på lokalavdelningen i Skövdes start 1934 eftersom lokalavdelningen, sedermera i Karlsborg, utgjorde grunden för det nya gemensamma Livhusarernas kamratförening när det bildades 2001. Vi gjorde en speciell logga och planerade en artikel i denna tidning om jubileet. Det var bara en sak som vi inte riktigt tänkt på – att det var Livhusarernas kamratförening i garnisonsorten/Skövdeavdelningens historia som vi grundade historiebeskrivningen på. När jag tittade tillbaka i föreningens historia, så insåg jag att det vi hela tiden kallat för ”Göteborgsavdelningen”, i själva verket var Kamratföreningens ursprung. Det var ju ”Livhusarernas kamratförening” som bildades i Göteborg 1931 och inte någon Göteborgsavdelning. Göteborgsavdelning blev det ju först när det blev flera delar i denna förening som bildades 1934 (Stockholm, Skövde och Örebro) och dessa då benämndes ”lokalavdelningar”. Beslutet att berätta om vår föreningshistoria ligger fast, artikeln följer här. Det är bara det att vi i den gemensamma föreningen firar ett 83´årigt jubileum och inte 80! (och det är ju ännu bättre…)/Red 12 LIVHUSAREN • 2014 av Jens Ramhöj och Ulf Runesson Under tiden mellan första och andra världskriget började kamratföreningar bildas vid de militära förbanden. Det fanns en önskan bland dem som gjort sin värnplikt eller varit inkallade till beredskapstjänst att hålla kontakt med sina respektive förband och hålla sig informerade om vad som hände på regementet. Intresset var ömsesidigt. Genom kamratföreningarna fick förbanden även en kanal ut i samhället för försvarsinformation samt en möjlighet att skapa förtroende och intresse för Försvarsmaktens verksamhet. Sida vid sida levde de olika avdelningarna (skvadronerna) under en överstyrelse (bildad 1963) där regementschefen var ordförande. Förändring av rekryteringsområden mm ledde så småningom till att lokalavdelningarna utanför garnisonsorten fick svårare att rekrytera medlemmar. Detta ledde till att den gemensamma kamratföreningen ”Livhusarernas kamratförening” bildades 2001. Denna gemensamma förening har under de följande åren utvecklats och haft ett stadigt medlemsantal på mellan 700 – 800 personer. April 1931 – Föreningen bildas I föreningen har vi alla det gemensamt – att vi känner för vårt regemente – Livregementets husarer. Regementet, med anor tillbaka till Upplands och Sörmlands ryttarfanor på 1500-talet, via Livregementet till häst till vårt regemente av i dag. Oavsett vad vi utbildats till under denna tid så har vi det gemensamt att vi är Livhusarer. Detta har vi fått med oss i blodet efter mer eller mindre lång tjänstgöringstid vid förbandet. Redan i april 1931 bildades ”Livhusarernas Kamratförening” i Göteborg och 1934 samlades ett 30-tal husarer i Skövde för att bilda ”Livhusarernas kamratförening i garnisonsorten”. 1934 bildades även en avdelning i Stockholm och senare en avdelning i Örebro (som vi tyvärr inte vet så mycket om). Under 1970-talet tillkom lokalavdelningar i Värmland och Skåne. I stadgarna stod ”Livhusarernas Kamratförening är en sammanslutning av personer som, oberoende av tjänsteställning, tjänstgjort eller ännu tjänstgöra vid Kungl. Livregementets husarer”. Detta innebär att kamratföreningen i år, har funnits i 83 år! Kamratföreningen vänder sig till alla åldrar och omfattar således alla åldrar från 20 och uppåt. Föreningens ändamål är att: – verka för att bibehålla och utveckla medlemmarnas kontakt med regementet – informera om regementets och Försvarsmaktens verksamhet – verka för att bibehålla medlemmarnas intresse för regementets historia, traditioner och utveckling – utgöra ett enande band mellan medlemmarna – sammanföra medlemmarna till samvaro under trivsamma former Vår kamratförening är inte minst idag en aktiv förening med drygt åttahundra medlemmar från alla delar av Sverige. Alla deltar inte lika aktivt i föreningens aktiviteter, men alla kan följa föreningens verksamhet på dess utmärkta hemsida eller i tidningen ´Livhusaren´. En tidning som förra året firade 50 års jubileum! Tidningen Livhusaren 1934! Redan på hösten 1934 utkom faktiskt en medlemstidning vid namn ”Livhusaren”. Man kan säga att detta var en förlaga till vad som skulle komma nästan 30 år senare. Tidningen utgavs av Livhusarernas kamratförening genom sekreteraren Torsten Wahlgrens försorg. På förstasidan kallades det till höstmöte fredagen den 7 december på restaurangen Gamle Port i Göteborg. På agendan stod mötesförhandlingar och en gemensam supé som kunde intas till det facila priset av kronor 3,75 inklusive serveringsavgift. Delar ur kamratföreningen i början av 30-talet samlad i samband med en högtid/fest. Öv Knöös främre raden i mitten. Och rätt som det var blev det i alla fall var något alldeles särskilt med att vara livhusar! Som sagt, också en förening. (enligt kungliga myntkabinettets omräkningstabell skulle detta Nämnda dag, den 9 april, stämningen var den allra bästa motsvara 116 kr i dagens sammanträdde nämligen ett litet och just den som bör utmärka en penningvärde. Man kan således antal intresserade för att dryfta kamratförenings sammankomster. påstå att det var billigt! Om man i frågan. Saken vann anklang, fö- Sedan dess har vi regelbundet stället räknar med att 1934 fanns reningen konstituerades, styrelse träffats två gånger om året till det 1 öres kola som idag kostar 1 utsågs, stadgar diskuterades och ordinarie möten och alltid har vi kr så är ökningen 100 ggr. Analogt fastställdes och den 17 april kunde trivts gott tillsammans. Det har med detta skulle måltiden kosta det första allmänna sammanträdet varit oss angenämt att få se så ca 375 kr vilket verkar mer avhållas då ett 100 tal livhusarer, många av vårt gamla befäl hos oss relevant. ) - föredettingar och nuvarande, och med dem umgås vi hjärtligt samlades på Restaurant Gamle utan alla later. Port, nyfikna på vad som komma I Livhusaren som du nu skulle. läser i återges delar av inneMajorerna Odelberg och Torén, hållet i denna lilla tidning; Lite Man kan gott säga att detta ryttmästare Krafft, löjtnant Biörk, föreningshistoria, en berättelse tappra Livhusarer, gamla tider leva första sammanträde blev en fanjunkare Eriksson jämte vår om kamratföreningens besök på upp igen…” fullträff i alla avseenden. Major sekreterare har hållit föredrag regementet i Skövde 1934, en Odelberg, som redan under det i olika, för oss alla intressanta Liten föreningshistoria lovsång till Sanna hed och lite om förberedande arbetet ägnat den ämnen, oftast med film eller (nedtecknad av kamratföreningens organisation. blivande föreningen sitt intresse ljusbilder, och de otaliga historier sekreteraren Torsten Det hade varit värdefullt om och stått oss bi med råd och som våra gäster och övriga någon i kamratföreningen kunde Wahlgren 1934) dåd, höll ett elegant och med medlemmar glatt oss med har berätta mer om denna tidning – stort bifall mottaget föredrag varit bra (och så roliga sen). utgavs det fler än denna första? Kamratföreningens födelsedag är om regementets historia. ”Det den 9 april 1931. Nog hade det moderna kavall-eriet” visades å Nog tror jag att vi kunnat vara I denna lilla tidning fanns även länge pratats man och man emellan film, och den gemensamma måltid eniga om att våra sammanefterföljande samkväm komster, där det goda kamratregementspastorn Paul Nilssons att vi livhusarer borde, såsom fallet med och den måttfulla sång tillägnad Livhusarernas var vid en del andra regementen, som avslutade kvällens program, skapet Kamratförening och som än idag ha en kamratförening där vi kunde gav tillfälle till en repetition av otvungenheten alltid suttit i sjungs i föreningen. Den finns träffas under gemytliga former för många gamla både goda och glada högsätet, efterlämnat endast de naturligtvis med i Livhusarernas att återuppliva gamla minnen från historier och upplevelser. Säkert allra bästa minnen. tiden vid vårt för oss alla så kära kände vi alla då, att det snapsbok. ”Mangrann samling regemente. LIVHUSAREN • 2014 13 tillströmningen av medlemmar till lokalavdelningarna utanför garnisonsorten att minska. Detta berodde delvis på ändrad utbildningsinriktning och nya upptagningsområden för de värnpliktiga. 1987 började man i Överstyrelsen diskutera olika former för att öka medlemsantalet. Tre år senare, 1990, togs frågan om nedläggning av samtliga lokalavdelningar och bildandet av en gemensam förening upp. Något beslut fattades inte. Lokalavdelningarna ville försöka några år till. Utöver detta, två till fyra styrelsesammanträden. Medlemsmötet på våren var tillika årsmöte i samband med de stora hästtävlingarna som anordnades vid K 3. Från och med 1946 flyttades årsmötet så att det genomfördes på hösten i samband med högtidligheterna kring regementets högtidsdag den 4 december. 1934 bildades en lokalavdelning i Stockholm där föreningens hedersledamot majoren Odelberg och ryttmästaren Berthold gjorde en stor insats i bildandet. En interimsstyrelse bildades i Stockholm med ryttmästaren Th Grill i spetsen. Vid Överstyrelsens sammanträde i september år 2000 fattades beslut om att organisera om verksamheten. Göteborgsavdelningen hade avslutat sin verksamhet 1994 och Värmlandsskvadronen hade haft sitt sista sammanträde 1999. Även i Skövde hände saker. Genom en annons i Västgötakorrespondensen den 26 november 1934 kallades före detta och i tjänst varande Livhusarer till en sammankomst på restaurang Skandinav i Skövde för att eventuellt bilda en kamratförening. Initiativtagaren till sammankomsten var ryttmästarna G A Klingspor och Rolf Örn. Beslutet blev att bilda en gemensam kamratförening – ”Livhusarernas Kamratförening”. Karlsborgsavdelningen fick i uppgift att bilda en interimsstyrelse och lämna förslag till nya stadgar. Även föreningens sommarutflykter, om ej alltid så livligt frekventerade som man kunde önska har de varit lyckade. Första året genomfördes en resa till Skövde och därefter har föreningen besökt Varbergs och Bohus fästningar där det historiska intresset tillgodosetts genom sakkunniga demonstrationer och föredrag där kroppens krav fått sitt genom ”medhavd förtäring” som visst icke alltid varit enbart torrskaffning. 1934 –lokalavdelningar tillkommer i Stockholm och Skövde Redan från första stund i Livhusarernas kamratförenings bildande i Göteborg 1931 fanns en förhoppning om att föreningen med tiden skulle samla allt fler medlemmar i Livhusarernas stora familj. 1933 genomfördes därför en stadgeändring för att möjliggöra bildandet av lokalavdelningar utanför Göteborg. Det bildades även en avdelning i Örebro som det är svårt att finna information om. Det vore bra att få höra lite mer om denna från någon som kommer ihåg eller som har hört något om den. Föreningen existerade 1963 och sekreteraren hette J Jönsson och var polisassistent i Örebro. I övrigt har jag inte hittat något från denna lokalavdelning. Under 1970-talet tillkom avdelningar även i Värmland och Skåne. Överstyrelsen bildas Den 1/2 1963 hölls ett möte i Skövde under dåvarande sekundchefen Bengt Ljungquist ledning. Deltagare var lokalavdelningarna i Göteborg, Stockholm, Skövde och Örebro och syftet var att bilda en överstyrelse med representanter för samtliga lokalavdelningar och med egna stadgar. Ett av målen var att ge ut ett medlemsblad. Detta medlemsblad fick senare namnet 14 LIVHUSAREN • 2014 Livhusaren. För att få ekonomin gå ihop bildades en tidningsfond. Inkomsterna till tidningen byggde på annonser, bidrag och lösnummerförsäljning. En särskild redaktionskommitté tillsattes. Fram till år 1974 behandlades nästan enbart tidningsärenden och hedersbevisningar vid överstyrelsens sammanträden. Flytten av K3 från Skövde till Karlsborg 1984 sammanföll med att Skövdeavdelningen firade sitt 50-årsjubiléum. Göteborgsavdelningen hade firat sina 50 år tre år tidigare. I samband med flytten tog kamratföreningarna initiativet till en minnessten till minnet av K3:s 80 år i Skövde. Denna bekostades av insamlade medel och tillverkades av den då 76-årige stenhuggaren Sigvard Lindbom. Stenen avtäcktes under högtidliga former i samband med avvecklingsceremonin den 20 juni 1984. En enda kamratförening Livhusarernas kamratförening i garnisonsorten, senare Skövdeavdelningen, fortsatte sin verksamhet i Karlsborg under namnet ”Livhusarernas kamratförening, Karlsborgsavdelningen”. Under 1980-talet började Vid Överstyrelsens möte den 29/11 2001 beslutades att avveckla densamma och de kvarvarande lokalavdelningarna i Karlsborg, Stockholm och Skåne. Dagen efter, på regementets högtidsdag, genomförde kamratföreningen sitt årsmöte då de nya stadgarna och den nya organisationen fastställdes. Lokalavdelningarnas standar överlämnades till den gemensamma föreningen och har sedan dess prytt trapphuset vid regementsstabens ingång i slutvärnet Karlsborgs fästning. Den gemensamma kamratföreningen ”Livhusarernas kamratförening” har under de följande åren utvecklats och har haft ett stadigt medlemsantal på cirka 700 – 800 personer. Föreningen fick under 2008 ett nytt standar som under 2009 kompletterades med ett bordsstandar. Möten och Aktiviteter Under de första 12 åren hölls två stora medlemsmöten i föreningen, ett på våren och ett på hösten. Varje år har föreningen arrangerat utflykter till olika platser. Ett genomgående tema har varit att besöka platser där Livhusarerna verkat eller varit förlagda. Under åren som gått har föreningen genomfört ett antal utflykter företrädesvis med buss till exempel Sannahed, Fellingsbro, Örebro, Gudhem, Ekornavallen, Strömsholm, St Dagsnäs, Husaby kyrka, Essgärde, Kungslena, Mösseberg, Skara ridhus, Värmland, Karlsborg med Göta kanal, Lund, Göteborg, Uppsala, Halmstad, Karlskrona mm. Under 90 talet infördes även kortare träffar med något lätt att äta, kåseri, studiebesök etc På sidan 16 följer en berättelse om den första resan som kamratföreningen gjorde i september 1931. Medlemsantal Från att varit ett hundratal medlemmar när föreningen bildades år 1931, har medlemsantalet ökat för varje år och uppgår 2014 till 838 st. Några minnesvärda tidpunkter; 1931 – Föreningen bildas med säte i Göteborg 1934 – Skövdeavdelningen och Stockholmsavdelningen bildas. 1963 – Överstyrelsen bildas 1978 - Plakett tas fram för God livhusaranda och gott kamratskap 1979 - Hyllningstelegram till de som fyller jämna år tas fram 1980 - Ett föreningsstandar tas fram 1982 - Ett kavajmärke tas fram 1983 - En minnessten för regementets tid i Skövde tas fram 1983 - Myndigheterna beslutar att husartorpet får stå kvar i Gärdhems trädgård. 1994 – Göteborgsavdelningen läggs ned 1994 – Myndigheten beslutar att Husartorpet måste flyttas med anledning av etableringen av Brigadcentrum. 1995 – Husartorpet flyttas till Simsjön. (Läs om torpets historia i denna tidning) 1999 – Värmlandsavdelningen läggs ned 2001 – Den gemensamma ”Livhusarernas kamratförening” bildas. Karlsborgsavdelningen, Stockholmsavdelningen och Skåneavdelningen läggs ned. 2008 - Ett nytt föreningsstandar tas fram 2009 - Ett bordsstandar tas fram 2013 - Ett «infosegel» tas fram FÖRTROENDEVALDA GENOM ÅREN I KAMRATFÖRENINGEN Här kan läsa om vem som valdes till styrelser i Stockholm, Göteborg och Skövde den första tiden efter bildandet. Även en redogörelse över ordf, vice ordf, sekr och kassör i Skövde/Karlsborgsavdelningen som ju utgjorde stommen i den 2001 bildade gemensamma föreningen. Beklagar att inte Skåne och Värmland är med. Livhusarernas kamratförenings organisation 1931 styrelse med säte i Göteborg Ordförande: Claes Grill Vice ordförande: Curt Armstedt Sekreterare: Torsten Wahlgren Vice sekreterare: Yngve von Reis Skattmästare: Evald Olson Klubbmästare: Carl Gyberg och E von Wachenfeldt Adjungerad ledamot: B Larsson 1934 års styrelse - första styrelsen i Livhusarernas kamratförening i Stockholm Ordförande: Rm Th Grill Vice ordförande: Dir C A Strandman Sekreterare: Rm C E Berthold Vice sekreterare: Red H Jeurling Skattmästare: Dir A Kristensen Vice skattmästare: Fj E Stohm Klubbmästare: Dir A Kristensen Vice klubbmästare: Hr P Persson 1934 års styrelse – första styrelsen i Livhusarernas kamratförening i garnisonsorten (Skövde) Ordförande: G A Klingspor Vice ordförande: Rolf Örn Sekreterare: K Bäckeskog Vice sekreterare: N Ahlander Kassör: B H Frimanzon Vice kassör: K-H Beckman Klubbmästare: H Biörk och H Gustavsson Adjungerad ledamot: R Seipel Det var dessa som startade verksamheten i dessa tre styrelser Uppdrag inom styrelsen i Garnisonsorten/Skövde/ Livhusarernas kamratförening 1934 – 2014 Ordförande 1934 – 1946 Ryttmästare Friherre G A Klingspor (12 år) 1946 – 1953 S Littorin (7 år) 1953 – 1956 H Strömstedt (3 år) 1956 – 1972 G Schildt (16 år) 1972 – 1984 Stig Aaby-Ericsson (12 år) 1984 – 1988 Sven Hugo Rizell (2 år) 1988 – 1993 Uno Bohman (5 år) 1993 – 2001 Jan E Forssberg (8 år) 2001 – 2014 Uno Bohman (13 år) Vice ordförande 1934 – 1944 Ryttmästare Rolf Örn (10 år) 1944 – 1953 Lt H Biörk (9 år) 1953 – 1956 Källarmästare H Gustavsson (13 år) 1966 – 1981 Förvaltare F Olsson (15 år) 1981 – 1984 Övlt S-H Rizell (3 år) 1984 – 1999 Nils Persson (15 år) 1999 – 2001 Roland Johansson (2 år) 2001 – 2002 Lars Pettersson 2002 – 2014 Roland Johansson (12 år) Sekreterare 1934 – 1948 K Bäckeskog (14 år) 1948 – 1961 F Olsson (13 år) 1961 – 1966 T Jönsson (5 år) 1966 – 1975 M Hjalmarsson (9 år) 1975 – 1984 Rune Smedberg (9 år) 1984 – 1987 Ulf Runesson (3 år) 1987 – 1989 Jens Ramhöj (2 år) 1989 – 1994 Mats Tannerheim (5 år) 1994 – 2014 Jens Ramhöj (20 år) Kassörer 1934 – 1945 Kriminalöverkonstapel B H Frimansson (11 år) 1945 – 1948 Köpman Hj Nordström (3 år) 1948 – 1954 Köpman G Pettersson (6 år) 1954 – 1975 Förrådsförman G Pettersson (6 år) 1975 – 1981 Kriminalinspektör Eskil Björk (6 år) 1981 – 1984 Rune Smedberg (3 år) 1984 – 1987 Göte Pettersson (3 år) 1987 – 1998 Bertil Carlsson (11 år) 1998 – 2004 Assar Lidén (6 år) 2004 – 2014 Johan Thorp (10 år) Längsta styrelseuppdrag i kamratföreningen intill 2014 H Gustavsson: klubbmästare 1934 – 1953 (19 år) vice ordförande 1953 – 1956 (3 år), ledamot 1956 – 1966 (10 år), totalt 32 år i styrelsen. F Olsson: sekreterare 1948 – 1961 (13 år), ledamot 1964 – 1981 (17 år), totalt 30 år i styrelsen Jens Ramhöj: sekreterare 1987 – 1989 (2 år), ledamot 1990 – 1994 (4 år), sekreterare 1994 – 2014 (20 år), totalt 26 år i styrelsen M Hjalmarsson: ledamot 1953 – 1966 (8 år), sekreterare 1966 – 1975 totalt 22 år i styrelsen Uno Bohman: ordförande 1988 – 1993 (5 år), 2001 – 2014 (13 år), totalt 18 år i styrelsen Assar Liden: kassör 1998 – 2004 (6 år), ledamot 2004 – 2014 (10 år), totalt 16 år i styrelsen G Schildt: 16 år Nils Persson: 15 år Roland Johansson: 14 år G A Klingspor:12 år B H Frimansson: 11 år Bertil Carlsson: 11 år Johan Thorp: 10 år LIVHUSAREN • 2014 15 KAMRATFÖRENINGENS RESA TILL SKÖVDE 20 SEPT 1931 Öv Knöös, sekundchef 1926 - 1935, tar emot kamratföreningen på fältet utanför kasern 20 sept 1931 på den första föreningsresan Det var sol och högt till taket denna söndagsmorgon då vi samlades vid centralen i Göteborg. 160 man, av alla lovliga yrken och stånd, gråhårsmän och unga årgångar äntrade de bägge vagnar som ställts till vårt förfogande. Det dröjde inte länge innan den rätta stämningen infunnit sig och gamla minnen drogs fram, dubbelt aktuella nu inför det stundande mötet vilket gjorde resan både kort och angenäm. Vid stationen i Skövde mötte major Odelberg och gav oss den första välkomsthälsningen jämte en redogörelse för dagens program. Med musiken i täten gick marschen från stationen till fältet framför kasernen, och det var minsann en marsch som intet fanns att anmärka på. Regementet stod redan uppställt, ack ej som förr i världen i snörprydd dolma och högmössa med ståndare och pom-pom, utan i grå mundering och stålhjälm, men ståtligt var det i alla fall. Nog klappade våra 16 LIVHUSAREN • 2014 husarhjärtan i raskare takt när vi slöt upp intill våra kamrater i vapenrock och paraden för fanan och fältgudstjänsten hade i oss gamla nog så goda deltagare. Det var en dag hela dan det! Tal hölls för regementet och för föreningen och vårt ståtliga vandringspris överlämnades under högtidliga former. Uppvisande av pansarbilar och annan, för oss främmande och märkvärdig attiralj, kapplöpningar mm fyllde ut dagens program. En krigarmiddag i koket och välfägnad på markis uppskattades livligt och tacksamt. Hur roligt var det ej att få besöka logement och stallar och känna den välbekanta doften av häst, sadelsåpa, gamla stövlar sticka en i näsan. Ja, en och annan sträckte ut sig ett ögonblick i en säng för att åter få känna behaget av kronans madrasser som en gång skänkte oss en hård men ljuvlig vila efter dagens strapatser. Men allting har ett slut och så även denna minnesrika dag och snart var vi åter i Göteborg, storbelåtna med allt vi sett och tacksamma över den vänlighet som från översten och nedåt strömmat oss tillmötes. Ja, detta var några rader om föreningens verksamhet hittilldags. Har vi kunnat främja den uppgift, som föreningen enligt stadgarna gjort till sin, nämligen ”att utgöra ett enande band mellan medlemmarna, att sammanföra dem till kamratlig samvaro för att återuppliva gamla minnen från tjänstgörings- eller värnpliktstid samt att bibehålla eller stärka intresset för vårt gamla regemente – ja därom må medlemmarna själva döma. Ty det är mycket som föreningen kan göra i anslutning till sitt program. Men då fodras det en enig och intresserad medverkan från alla de livhusarer som känner att de har något att tacka sitt gamla regemente för, nämligen den fostran och utbildning de erhållit samt de minnen de därifrån kunnat föra med sig ut i livet. Föreningshistoria: Övre bilden är fotograferad i samband med att Göteborgsavdelningen fick sitt standar vid en ceremoni år 1937. Standaret skänktes av mj Wilhelm Odelberg och är en kopia av K 3 dåvarande standar med tilläggstexten ”Göteborgsavdelningen 1931”. På undre bilden ses mj Odelberg med hustru och hunden ”Hugo” , som sonen också döptes till. Livhusaren Hugo Odelberg är idag föreningens äldste medlem. Författad av kamratföreningens förste sekreterare Torsten Wahlgren och införd i tidningen Livhusaren 1934 Då föreningen nu står i begrepp att utöka sitt verksamhetsområde, i det att lokalavdelningar är under bildande i Stockholm och i Skövde, vågar vi hoppas att föreningen därigenom skall bli allt bättre skickad att fylla sina uppgifter. LIVHUSAREN • 2014 17 MINNS DU - NEDSLAG I TID- NINGEN LIVHUSAREN GENOM ÅREN Först lite om vad som hände jämna år 1964 - 2004, sedan ett nedslag i stora händelser för regementet 1974, 1984, 1994 och 2004. Sammanställt av Jens Ramhöj 1964 var Bengt Ljungqvist sekundchef. I ”sekundchefen har ordet” skrev han om traditioner. ”Traditionsbegreppet blir ofta vantolkat och missförstått. De finns de som anser att traditioner innebär ett bevarande av ålderdomliga tankesätt, förvaltande av döda ting och iakttagande av betydelselösa vanor. Ingenting kan vara felaktigare. vidmakthållandet och spridandet av den goda livhusarandan, präglad av lojalitet mot förbandet och av fighting spirit. Utan förbandsanda blir varje förband värdelöst, hur fin materielen än är”. Sekundchefen Bengt Ljungqvist sa många bra och tänkvärda saker! soldaterna också på ett antal poliser som gjort tjänst vid livhusarerna. ”Vi förstod att MP-tjänsten var en utmärkt språngbräda till den egentliga polisbanan vilket gladde ett antal som var inne på att söka till polisskolan efter värnpliktens slut”. Övlt Hampus Kalmberg skrev en berättelse i Livhusaren om Tradition innebär ett samband med gångna släktled som ger stadga i vårt handlande. Man kan inte leva historielös. Traditionen har sina rötter i djupt gångna släktled men förnyas ständigt av levande generationer. Det är en kraftkälla som kräver ansvar och föder stolthet. Den tar sig uttryck i goda prestationer, i yrkesmedvetande och stolt försvarsanda. Traditioner skapas inte bara genom hjältemodiga krigiska insatser. De goda vanorna och den goda andan växer lika mycket fram under den strävsamma grå vardagen. De skall ständigt förnyas, ges friskt innehåll genom nya impulser och idéer. Vi livhusarer bör vara tacksamma för våra traditioner. Genom det ansvar de kräver är det en hjälp för oss när det gäller att vidmakthålla förbandets anseende och duglighet.” Bengt Ljungqvist poängterade också tidningen Livhusarens betydelse när han skriver; ”Livhusaren binder livhusarer samman. Den fyller därmed bättre och bättre en annan och allvarlig och viktig uppgift – 18 LIVHUSAREN • 2014 Plutonchefseleverna Anders Echardt, Bengt-Åke Sebring, Mats Forsgren, Anders Wallin ser till att inget skall hända med Chrustjev och Konungen. 1964 var också året då den sov- den motoriserade ”Kavallerijetiske ledaren Nikita Chrustjev gjorde stadsbesök i Sverige. Militärpoliserna från K 3 var naturligtvis med i hetluften. ”Vi vann inte bara lärdom av geografisk natur utan också kunskap i det fängslande militärpolisyrket, och detta i centrum av en miljonhövdad allmänhet” skrev en av dem efter uppdraget. Under sitt uppdrag träffade brigaden Peyron”, vårt mest rörliga arméförband i krigsorganisationen som verkade i olika former åren 1937-1943 då den överfördes till pansartrupperna och blev 8. pansarbrigaden. Brigaden bestod av Brigadstaben, I. Kavalleribilbataljonen från K 1 i Stockholm, II. Kavalleribilbataljonen från K 2 på Ljungbyhed, III. Kavalleribilbataljonen från K 3 i Skövde samt en artilleridivision från A 6 i Jönköping. Signaturen E.B-k berättade i tidningen om kamratföreningens Skövdeavdelnings utflykt den 6 september 1964. Utflykten guidades av Västgöta-Bengtsson och omfattade urgamla Västgötabygder. I regementets organisation 1964 återfinner vi några husarer, fortfarande verksamma i Kamratföreningen; På Livskv 5.Splut Stig Läth och Assar Lidén. På samma skvadron men på PVplutonen tjänstgjorde Johan Thorp. På 2.Skv signalplutonen tjänstgjorde Yngve Persson, chef för 3. Skv var Eric Berg (avled i år 2014), chef för 1.Splut var Bengt Sandahl, Kenneth Wester var stf på 2.Splut och Roland Johansson var stf på 3.Splut. På 5.Skv FPCS var Lt Swärd chef m fl, m fl kända namn. I tidningen detta år fanns också Vadsbo skvadrons visa som börjar ”Var skall jag mig en flicka finna, som är så skön som alpens ros…”. Jag har aldrig hört talas om denna – någon annan som gjort det? Vadsbo skvadron, denna skvadron som varit med ”från början” dvs när Livregementet till häst sattes upp, ja även på Upplands ryttares tid, är fortfarande ”still going strong”. I en historia berättad i tidningen förväxlade en soldat vid en uppställning skvadronchefen ryttmästare Widegren med rustmästare Lundberg och svarade ”Ja, rustmästare” på alla tilltal från skvadronchefen. Rustmästare Lundberg var känd för sin tordönsstämma och bistra anletsdrag som enligt ett påstående ”kunde få vilken berusad flottist som helst i Stockholm att stå i enskild ställning”. med en artikel i tidningen. Redaktören för Livhusaren Bengt Sandahl funderade på hur tidningen skulle se ut i Karlsborg och kamratföreningens sekreterare Rune Smedberg berättade om att så många livhusarer ur kamratföreningen som det varit vid regementets dag den 4 dec hade det aldrig varit förut. Rustmästaren Tage Bengtsson som figurerade i förra numret av Livhusaren i berättelsen om kamratföreningens möte på Bjärsjö skjutfält, skrev i 1964 års Livhusar en berättelse om ett initiativ som gav resultat under rubriken ”Ett manöverminne”. Mycket i detta nummer handlade naturligtvis om K 3 under Skövdetiden och K 3 historia. Tillbakablicken till år 1964 avslutas med Gustaf Frödings ”Livhusarvisa”. ”Min flicka, min flicka i polkagalopp min flicka, till himlen du far. Och ej med en ynklig civil far du opp men förd av en man av en ädel tropp, En livregementets husar. Med värjan i handen i fiendelanden jag rider att kämpa för dig, kära vän. Sväng om, kära vän, trå lätt, kära vän. Ännu äger Sverige män” Ingående i bas med spaningsskvdron (något som aldrig kom att behövas i och med att K 3 flyttade till Karlsborg). När det gällde jägarbataljonerna så var det viktigt poängterade han, att varje soldat skulle känna sig överlägsen, kunna terräng och utrustning bättre än någon annan, ha sinne för att överraska och kunna åstadkomma något utöver det vanliga. Detta var också det sista utbildningsåret för Spaningsskvadron vilket förandleder en särskild artikel i tidningen. rubriken ”I rök och damm” och Bernard Englund bjöd in till Nattklubb MASH och Club ”Hertig Johan” på Hotell Billingen i en annons. I MID V motortävling 1974 gjorde Kn Tannerheim, kn Paulsson, fj Läth och öfu Svensson framstående insatser och hamnade på medaljplats. Kn Lars Forsberg skrev om FNtjänst i mellersta östern under runriken ”Bland dadlar och skorpioner”. Bernard Englund testade fallskärmar på heden. 1974 var Gustav Malmström sekundchef. Redaktör detta år var Erik Berg med två biträdande redaktörer; Greger Platerud och Anders Johansson. Jan von Konow skrev om husartraditioner i den svenska armén. I en artikel skildrades en skyttebataljons sista strid när den kom i kontakt med en spaningsskvadron. ”Tack och lov för att man slipper slåss mot en spaningsskvadron” sa bataljonchefen när han sträckte upp händerna framför sin vagn efter den sista striden. Erik Jernberg skrev om MP-KFÖ vid I 2 där de ”speciellt tillkallade” Fj Smedberg och Kn Paulsson, ”gnuggade” hela kompaniet på ett förtjänstfullt sätt. Sekundchefen gjorde en utblick mot 1980 – 1990 talet där han informerade om jägarbataljonernas tillkomst, K 1 övertagande av MP utbildningen och att det skulle byggas en kasern på heden för T 2 räkning Jägarskvadron Bredelius uppställda för genomgång MP deltog på Skid-VM i Falun. K 3 kom tvåa i ”Eberstein-74” med laget Lt Göransson, Lt Bertil Karlsson och sergeant NilsÅke Johansson, en mycket bra prestation. Kamratföreningens lokalavdelning i Skåne bildades detta år. Aspiranten Waldén skrev en livfull artikel om en övning med spaningsskvadronen under Skvadronchefer detta år var kn Englund, Livskvadron, kn Cederberg, 2 skv, kn Bohman, 3 skv, kn Göthberg 4 skv och kn Bjerkhagen 5 skv. 1984 var Lars Andersson sekundchef. Han konstaterade att det var sista året som Livhusaren utgavs i Skövde och att en epok i regementets historia var till ända. Nu var det flyttningen till Karlsborg som gällde. Särskilt uppmärksammat Kn Johan René sammanfattade det sista utbildningsåret i Skövde, mj Gustaf Hellquist berättade om utveckling av jägarbataljonen mot org 1987 och Lennart Tingdal gav oss en detaljerad bakgrund till flyttningen till Karlsborg och hur organisationen skulle bli där. Den 20 juni avtäcktes minnesstenen framför K 3 gamla kasern i Skövde och Erik Bergdahl läste sin dikt ”Vid minnesstenen”. Ny bataljonchef för Jägarbataljonen var övlt Johan Molin som presenterade sig själv. Stabschefen Sven-Hugo Rizell konstaterade i sin artikel ”En sommar med fästningen” att ”flyttningen till Karlsborg är en bra lösning för regementets framtid” och i efterhand kan vi konstatera att han hade rätt. Kn Jens Ramhöj skrev om sitt utbildningsår vid Special Forces i USA där han genomfört sjukvårdsutbildning. Han hade först varit elev vid Academy of Health science i Texas och därefter vid det så kallade ”Medlab” på Fort Bragg, North Carolina. Godkänd Special Forces-sjukvårdare som han var tog han raskt tag i sjukvårdsutbildningen igen på regementet som på den tiden var förlagd till i baracken längs Östra Vallgatan i Fästningen. Grunden lades till den unika och utmärkta sjukvårdsutbildning som vi har idag. Lt Stig Läth följde inte med regementet till Karlsborg utan blev kvar i Skövde som chef över Bjärsjö skjutfält. ”Det var tryggt att veta att ”Läthapöjken” såg till att ordning och reda rådde på fältet”, konstaterade Bengt Sandahl. LIVHUSAREN • 2014 19 Förre regementschefen Göran Sjövall skrev en artikel om sitt nya jobb som militärattaché i Warszawa. Jan Forssberg, chef för Underrättelseskolan presenterade sina nya lokaler och verksamhet i fästningen. 1994 var öv Anders Lindberg regementschef. I sin inledning konstaterade han; att mycket händer på fästningen, att den nya myndigheten ”Försvarsmakten” bildats, att Västra militärområdets materiel och verkstadsförvaltning lagts ner, att F6 lagts ner, att Statens fastighetsverk tagit över fästningen, att RPV (fjärrstyrd luftfarkost) skulle tillföras fördelningsunderrättelseförbanden och att det skulle komma ett nytt försvarsbeslut redan 1996. Redaktör detta år var kn Ola Björnbataljonen, under ledning av Pär Brehmer, KFÖ, vilket skildrades av RO/Kn Karp. Fk Einarsson berättade om 7. Jägarpansarskyttekompaniets inledande verksamhet i Bosnien. En historia från den övningen återgavs i tidningen: Sjukvårdaren Klint i bataljonstaben skulle gå och hämta vatten. Han tog lång tid på sig. Spaningspatrull skickades ut. Skottlossning hörs. Alle man till stridsställningarna. Spaningspatrullen och Klint återvänder med andan i halsen. ”Det finns en luftvärnsstab vid husen. Dom skall skydda en skyttebataljon!” Hur vet Klint detta? Jo Klint hade tagit sig fram nära en hussamling när en luftvärnskapten kommer ut för att lätta på trycket. Detta sker mycket nära den gömde Klint. Kaptenen pratar under kissandet med en kollega. Vid armémästerskapet i fälttävlan detta år lade K 3 beslag på de två första platserna. 1:a plats tog FJS laget och andra plats Kavallerilaget. Kn Björn Carlsson berättade om hundtjänsten vid MP skvadronen. Till slut blir spänningen för I en artikel berättade sergeanterna Svensson, Johansson, Grankvist och Larsson om befälsutbildning vinter som genomfördes i Kirunaområdet med området kring Kebnekajse som ett av målen. Det blev en bra övning med ett antal händelser som berikade resan. Under en tolkning på väg till Kalixfors kåserade exempelvis övlt Paulsson över en händelse på detta vis: ”En ung fänrik från Kiruna (Strandberg) hade tumme med fortuna, Hade det gått fortare hade han blivit huvudet kortare eller åtminstone fått en rispad nuna”. Kring elden Peter Sandberg, Hans Källström, Lars Pettersson och okänd husar. Ottosson. Som ny chef för Kavallerienheten (fd Jägarbataljonen) presenterades övlt Johan René. Ulf Forssberg och Jonas Månsson presenterade SSN (Stridsskola Nord). Magnus Åhlberg skrev om sin tjänst i Makedonien som under pågående genomförande fick flytta verksamheten till Bosnien. RO/Kn Bengt Wigart skrev en berättelse om 2.Jbat SÖF i Villingsberg och tackade speciellt bataljonchefen Conny Lundevall, Tony Grepp och bataljonskvartermästaren Jens Ramhöj för en mycket bra övning med nästan overkligt hög anda och ett högt tempo. Under detta år gjorde också 20 LIVHUSAREN • 2014 Efter en fikapaus fortsatte färden på skidor. Mj Wigholm såg en böjd gren i snön. Trevligt, den kör vi in i. Vad han inte visste var att grenen satt fast i snön varpå majoren obönhörligt fastnade med avgrundsvrålet ”NEEEEJJJ”. Efter ett par sekunder blev mj Wigholm överkörd av fem stycken panikslagna skidåkare… stor för Klint som reser sig upp inför ögonen på de förvånade luftvärnarna, Klint tar två steg fram och rycker till sig en karta ur handen på den alltjämt kissande kaptenen och springer iväg. 2004 var Berndt Grundevik Detta var ett exempel på husarframåtanda. Resultatet blev en omgruppering av jägarbataljonstaben och en karta utvisande luftvärngrupperingen samt brigadskyttebataljonens gruppering. ”Regementet ansvarar idag för att utveckla och utbilda en underrättelsebataljon, en luftburen bataljon och en fallskärmsjägarbataljon. Därutöver ansvarar vi för Försvarsmaktens överlevnadsskola (FÖS) samt Arméns underättelseutveckling. Mj Johan Törnqvist redogjorde för försöken med Jägarbataljon m/97 och Jan Forssberg berättade om resa med kamratföreningen till Lund i Bielkes fotspår. Chefen för FJS, övlt Gerhard Lilliestierna, berättade om verksamheten vid skolan och regementschef. Regementet stod inför ett antal uppdrag som gav alla framtidstro. Han sammanfattade det händelserika året så här: Regementet under 2004 uppnått fantastiska resultat. För att påminna oss som aktivt deltog och informera er som finns/ tjänstgör utanför regementet vill jag ge några exempel som visar att vi bedrivit unik verksamhet. Vår verksamhet har också bidragit till Försvarsmaktens utveckling, vilket jag anser vara regementets skyldighet. Husarbataljonen och FJS deltagande och insatser under den norska storövningen Joint Winter 04. Enskild soldat, utländska officerare och ÖB upplevde våra insatser såsom förstklassiga och detta bidrog till att den svenska kontingentens goda rykte och inbjudan till Sverige att delta med ännu större styrka under övning Battle Griffin 2005. UAVE var «motorn» i regementets stora förevisning «Operativ effekt 2004». Förevisningen var mycket uppskattad av de inbjudna gästerna. K 3 visade tydligt på förmågan att omsätta visioner till praktisk tillämpning med dagens teknik och metoder. FÖS CSAR insatser i Afghanistan samt uppbyggnad av öken/ djungelkompetens indikerar tydligt vilka stora steg enheten tagit i sin utveckling mot framtiden. Detta år, 2004, slutade två husarer som varit med ett tag vid regementet – Johan Thorp och Jan Ekfeldt efter många år vid regementet. Johan Thorp, ”mr PV-pjäs och Granatkastare himself” med ett stort antal utlandsmissioner och erfarenheter av olika uppdrag. Jan Ekfeldt, erfaren instruktör i signal och motortjänst med en tids tjänstgöring på en PVpluton tillsammans med Johan Thorp och som adjutant på 5.skv och Livskvadron i inte mindre än 26 år!!! Husarer i Norge 2004 FÖS: Tydliga uppgifter inom Combat Search and Rescue (CSAR) området samt utveckla överlevnad i Öken och Djungel. Värnpliktsutbildningen: Genomförandet av bra värnpliktsutbildning är utav «strategisk betydelse» för K 3 och Försvarsmakten i sin helhet. När jag tittar tillbaka och ser med vilken kvalité och glöd som våra värnpliktiga utbildas så kan man inte vara annat än nöjd. UtbSE har fortsatt sin utveckling att «sätta kunden i centrum», vilket uppskattas av både K 3 och övriga förband inom garnisonen. De värnpliktiga upplever sin situation på motsvarande sätt. Detta framgår bl a i de artiklar i Livhusaren som är skrivna av värnpliktiga. Regementsstaben har under 2004 utvecklats ytterligare för att effektivt kunna leda regementet/garnisonen under C K 3. Internationell struktur och bra blandning av äldre erfarna medarbetare och yngre förmågor bidrar i hög grad till effektiva «stabsprocesser». Sedan två år tillbaka genomför försvarsmakten en attitydundersökning i samband med de värnpliktigas utryckning. Jag vill ge några exempel som mycket påtagligt visar att vi åstadkommer något speciellt med våra värnpliktiga soldater. Luftburen bataljon: En skvadronsstridsgrupp (ca 170 sold) inriktas att utgöra ”förkompaniet” i den Svenska Battle group (BG) (ca 1500 soldater) som planeras vara operativ från 2008-01-01. Styrkan skall vara kontraktsanställd och beredd att inom 10 dagar efter order vara insatt i internationell verksamhet. Underrättelsebataljon: En underrättelsepluton och förmodligen en UAV-pluton utgöra del av det underrättelsekompani som skall ingå i ovan beskrivna BG. Fallskärmsjägarbataljonen Utvecklas mot ett tydligt Specialförband. 77,9 % på K 3 håller helt och hållet med om detta, vilket är 27,3 % högre än FM snittet. Fråga - Har du någon gång själv funderat över att bli yrkes-/ reservofficer? 31,9 % på K 3 har redan sökt eller tänker söka, vilket är 18,7 % högre än FM snittet. Fråga - Har du någon gång haft funderingar på att söka internationell tjänst? 50,5 % på K 3 har redan sökt eller tänker söka, vilket är 23,4 % högre än FM snittet. Vi kan vara mycket stolta över attitydresultatet och jag låter var och en dra egna slutsatser vad detta goda resultat beror på”. / Berndt Grundevik Detta uppdrag skulle följas av ytterligare ett, denna gång i Afghanistan. Majoren Tor Cavalli-Björkman skickade en rapport från Kabul, Afghanistan från ett av de många uppdrag han skulle komma att ha i detta land. Det var Tor Cavalli tillsammans med Robert Nylén som jobbade inom området ”Combat Search and Resque” i ett tidigt skede. Majoren Conny Lundevall berättade i en artikel om sitt uppdrag som förbindelseofficer vid US CENTCOM i Tampa, Florida. Under sitt uppdrag där blev han attackerad av inte mindre än fyra stycken orkaner med vindhastigheter upp till 174 m/s! Johanna Thorstensson i farten På följande sidor kan du läsa en artikel för varje år med ett exempel på något som hände detta år. En av våra duktiga sjuksköterskor på K 3, Johanna Thorstensson, berättade om sina sex månader i Kosovo som sjuksköterska. Vpl attityder 2003/2004 (FMLOPE central undersökning) visar att K 3 värnpliktsutbildning håller mycket hög klass. Nedanstående fem frågor bekräftar detta; Fråga - Jag känner förtroende för att mitt förband klarar att lösa sina uppgifter i ett skarpt läge? 75,5 % på K 3 håller helt och hållet med om detta, vilket är 28,5 % högre än FM snittet. Fråga - Utbildningen har på ett positivt sätt bidragit till att jag utvecklats som människa? 82,2 % på K 3 håller helt och hållet med om detta, vilket är 23,8 % högre än FM snittet. Fråga - Jag skulle vara beredd att gå i strid och göra det jag utbildats till att göra? Den gamle ”trotjänaren” UAV 01 Ugglan stiger till väders på ett uppdrag under ”Operativ effekt” LIVHUSAREN • 2014 21 1974 -REGEMENTET FÅR ETT NYTT UTBILDNINGSUPPDRAG - SPANINGSSKVADRONERNA LÄGGS NER Sammanställt av Jens Ramhöj Sekundchefen, Gustav Malmström, skrev i tidningen: Alla skall vi samlas i och kring vårt nya krigsförband. Tiden är knapp och vi vet rätt lite om det nya. Sådant kan skapa oro och osäkerhet hos den enskilde. Vi kan dock lugnt konstatera att vi går mot någonting bra! Gustav Malmström beskrev läget i kavalleriet; K 4 blir Norrlands dragonregemente och tar 1980 emot sin förts åldersklass i Arvidsjaur. K 4 skall utbilda Jägarbataljoner för norra Sverige. KavKAS (Kavalleriets kadett och 22 LIVHUSAREN • 2014 (ur Livhusaren 1984) Fram till 1956 var vi jägare till häst. Åren 1956 – 1974 var vi jägare i bil och nu är vi jägare i ryggsäck. Ja, så kan utveckling gå. Många är minnena från den motoriserade spaningstiden. kvalificerad materielförstöring. av övlt Karl-Erik Norgren Ett av de första är dåvarande sekundchefen som med liv och lust engagerade sig i utvecklingen av det som inledningsvis kallades för fördelningsjägarskvadron och som så småningom benämndes motoriserad spaningsskvadron. Efter nästan 20 år med spaningsskvadronerna var det nu dags för en helt ny utbildning – Jägarbataljon. I höstnumret av tidningen Livhusaren 1974 skrev sekundchefen om vad som skulle komma. MP-utbildningen blev kvar ytterligare i ett år till för att sedan överföras till Stockholm. Att vara jägarsoldater var i och för sig inget nytt. Den uppgift och det sätt att lösa uppgiften på under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet var jägaruppgifter dvs med små förband uppträda överraskande och snabbt slå till där det som minst väntades. Hästen var under denna tid ett transportmedel till skillnad från tidigare då hästen var en del av ett stridande ekipage med anfallsuppgifter. Men att gå från den snabba rörliga hästtiden via den snabba och rörliga spaningsskvadronstiden till den mer stationära och mer svårförflyttade jägarbataljonen skulle visa sig vara ett konststycke. Spaningsskvadronen - en tillbakablick Det skapades fasta rutiner som så småningom utvecklades till stående order. Ja, det finns mycket at säga om utvecklingen av spaningsskvadronen och åren med dessa eldkraftiga, snabba och mycket användbara förband, men det ovan relaterade får räcka denna gång. Efter förbandsövningarna, som ägde rum så gott som varje vecka, skedde utvärdering under sekundchefens ledning. Alla som deltog i dessa genomgångar minns säkert de vackra skisser och sirliga tecken för vapen och förband som sekundchefen ritade på fri hand på svarta tavlan. PV-pjäsen, denna gång monterad på en senare årgång av fordonet ”pv-jeep” aspirantskola) blir kvar i Umeå. Där skall alla jägarchefer utbildas. K 1 får vår militärpolisutbildning och skall överta ansvaret för MPkrigsförbanden. K 3 spaningsskvadroner går på sikt ur krigsorganisationen och MP utbildningen försvinner. Utbildningen av Jägarbataljoner för södra och mellersta Sverige inleds. Vi skall vara kvar i Skövde. Vi skall utbilda ett nytt krigsförband med arbetsnamnet ”Jägarbataljon syd”. 1975 blir ett prövoår och från 1976/1977 utbildar vi i full skala. I bataljonen skall ingå folk från västra Sverige och det är en fördel. Bataljonen blir på runt 600 man med en vapenutrustning som vi är förtrogna med. Den skall kunna lösa ett antal uppgifter. Främst är det frågan om att oförskräckt kunna slåss och spana bakom fiendens linjer och att snabbt kunna ta hand om luftlandsatta förband. Chefer och soldater i våra nuvarande spaningsskvadroner behövs som stomme. Det blir inte längre frågan om att bara livhusarbefäl i jägarålder sprids och sätts in vid främmande förband och aldrig tjänstgör hemma. Vi skall samlas kring denna bataljon. Vi vet hur mycket några få kan uträtta i ett fientligt område. Vi vet att det går att komma både fram och tillbaka. Vi vet att det inte finns några genvägar i utbildningen för att varje chef, varje avdelning, varje soldat skall känna sig överlägsen. Detta kräver hård träning, drill och förmåga att tåla väder. Alla måste vara flinka med bössa, kniv, sprängmedel och minor. Vi måste snabbt kunna ta oss fram och använda terrängen bättre än någon annan. Det gäller för chefer att skapa hänsynslös handlingskraft och sammanhållning och i varje läge ha sinne för och kraft att överraska motståndaren med det mest oväntade. Det kommer inte räcka att göra sitt bästa om det bara räcker till att bli tvåa där ute. Vi behöver tillsammans kunna göra något utöver det vanliga. Sådan är vår väg, den är inte bekväm men den blir meningsfull för alla. Vår livslinje blir den de gamla redan lärt oss – Överraska och Vinn! J Ramhöj Ett annat minne är ankomsten av våra 18 WV-pickup, 3 WV personbilar, tiotalet Willysjeepar och den första sommarmarschen. Dåvarande utbildningsofficeren mj Palmstierna, hade sitt sommarviste i Fagersanna där han också hade sin häst uppstallad. En del av sin semester hade han ägnat åt att rekognosera tre genomgående vägar på Hökensås. Motormarschen gick i organiserad skvadron under ledning av rm Montgomery-Cederhielm gick till Örlen där vi gick i bivackerade en natt. Inte särskilt lång marsch men så småningom lärde vi oss att en motormarsch kunde föra oss betydligt längre på kortare tid än ryttartidens tempo kunde. Bivackeringen hade blivit en lätt match. Inga krubbstreck, ingen vattning, ingen fodring osv. Och för att citera förvaltaren P A Karlström ”Vad har infanteristerna gjort i alla år…” På morgonen fortsatte marschen med tre plutoner i bredd. Vi Under de första åren skapades det också nya orderuttryck och standardiseringar som kom att ligga till grund för ett av våra bästa reglementen KavR Sskv (Kavallerireglemente spaningsskvadron). Växelvis framryckning, främre och bakre omgång, tag och håll känning, tag känning och spana på djupet var några av de nya uttrycken. Övlt Karl-Erik Norgren hade inte marscherat lång stund förrän vi märkte att vägarna var rekognoserade av en ryttare. På sina håll var vägbanan djupt nedskuren och så smal att bilarna med nöd och näppe kunde ta sig fram. Några navkapslar bucklades , några förlorades och ”brödbilarna” blev kanske lite smalare men i övrigt noterades inga fordonshaverier. Det var också under den här övningen vi lärde oss att man kunde öka ”brödbilarnas” framkomlighet genom att 3-4 man ur spaningsgruppen ställde sig på bakre stötfångaren och så att säga gungade fram bilen. Vid hemkomsten konstaterade vår tygofficer, kn Callerås, att fordonen varit utsatta för LIVHUSAREN • 2014 23 1984 - REGEMENTET FLYTTAR TILL KARLSBORG Sammanställt av Jens Ramhöj Söndagsmorgonen den 1 juli 1984 kl 0800 travade standarvakten in genom Götiska valvet och red Befälsgatan fram mot kyrkan. Standaret fördes av mj Bengt Sandahl. Övlt Jan Forssberg, mj Christer Bjerkhagen, mj Lars Forsberg, mj Uno Bohman samt lt Magnus Julihn ingick i standarvakten. Regementet hade under de senare decennierna trängts ihop inom ett allt mindre kasernområde i Skövde. Nu fanns vi i ett enormt kasernområde begränsat av höga fästningsvallar. Inte nog att fästningsområdet var stort, här fanns ett helt samhälle med bostäder och affärer. Till detta en enorm tillströmning av turister från de flesta länder i Europa. 20000 besökare på museet. Inte undra på att säkerhetschefen och dagmajoren tog sig för pannan i början. Ny stor organisation Regeringen fastställde den organisation som skulle gälla vid den nya myndigheten i Karlsborg. Myndigheten skulle ha en chef, en ledningsenhet, en utbildningsenhet för Kavalleriet, en för Signaltrupperna, en för Fallskärmsjägarskolan, en för Underrättelseskolan, en personalenhet och en materielenhet. Utöver kavalleristerna vid Jägarbataljonen fanns det en del av det nedlagda S 2 kvar i form av Göta Signalbataljon med 170 värnpliktiga, Arméns fallskärmsjägarskola med 100 värnpliktiga och Arméns underrättelseskola, som här i Karlsborg äntligen fått officiell status. Allt detta ingick i myndigheten K 3. Övlt Sven Hugo Rizell konstaterade i tidningen Livhusaren att regementet hade både blivit större och självständigare i Karlsborg. 24 LIVHUSAREN • 2014 Standarvakten riider in längs Befälsgatan 1984 Vad var då bakgrunden till flytten? Under 70 talet konstaterade någon utredning att ”den fredsorganisatoriska ramen inom krigsmakten var för stor i förhållandet till antalet värnpliktiga”. Det fanns alltså för många utbildningsförband och dess driftskostnader var för höga vilket på sikt skulle leda till mindre resurser för materielanskaffning och modernisering av krigsorganisationen. Man räknade med att antalet utbildade värnpliktiga som i slutet av 70 talet låg på cirka 50 000 skulle minska med 15 % till i mitten på 90-talet. Det fanns således ett överskott på utbildningsplatser. Överbefälhavaren framhöll att fredsorganisationen skulle bli rationellare, det skulle bli ”lika bra fast billigare”. Förbandens och skolornas organisation hade tidigare reglerats i detalj av regeringen. Nu fick chefen för Armén genom ett regeringsbeslut större handlingsfrihet att göra avsteg och verksamheten kunde göras mera rationell och effektiv. Därigenom kunde en lokal chef anpassa organisationen. Utöver detta skulle pengar sparas på personalminskningar (känner vi igen detta!?). Under perioden 1982 – 1987 skulle personalen minskas med 20 %, främst genom naturlig avgång. Målet var att vara ca 39 000 anställda 1987, en minskning med 10 000 anställda. Mot denna bakgrund fattade riksdagen 1982 beslutet att Livregementets husarer skulle flytta till Karlsborg och att Göta Signalregemente skulle läggas ner. K 3 blev ett pilotförband med att få klara en flyttning med så kort ETT FÖRBAND FÖR TJÄNST I BOSNIEN av mj Kenny Sörqvist varsel, något som inte skett förut. Andra förband som berördes av regeringsbeslutet var T 2 till K 3 kaserner i Skövde, K 1 flytt till I 1 samt nedläggningen av A 6 och T 1. På Kyrkplan skedde avlämning till regementschefen. Kommunionskärl och pukor var uppställda framför regementschefen. Efter ett kort tal av regementschefen fördes regementets dyrbara traditionsföremål in i slutvärnet. K 3 hade tagit fästningen i besittning. 1994 - REGEMENTET SÄTTER UPP Myndigheten skulle understödjas av F 6 beträffande fredsförplägnad, lokalvård, transporter, fastighetsförvaltning och inköpsverksamhet samt från P 4 beträffande krigsmateriel, specialfordon och kameraltjänst. Bevakningstjänsten reducerades från fyra vaktchefer i Skövde till en i Karlsborg. Ingemar Brockmar var den vaktchef som fick tjänsten. Förbandet skulle lösa i stort sett samma uppgifter som tidigare gjorts både i Skövde och i Karlsborg med vissa undantag. Utöver Jägarbataljonerna skulle Jägarbataljonen också utbilda fördelningsunderrättelsekompanier och Göta Signalbataljon skulle utbilda förband ingående i milo syds milosambandsförband och Fo stabsförband. Antalet tjänster blev 108 till Kavalleriet, 36 till Signaltrupperna, 25 till FJS, 7 till UndS samt 11 tekniker och 53 civila. Det blev som stabschefen SvenHugo Rizell sa inledningsvis regementet blev både större och självständigare i Karlsborg. /J Ramhöj Det var dags för det första internationella uppdraget som förband i en krigszon - Bosnien. Detta skulle följas av fler; Makedonien, Kosovo och Afghanistan. Nu, 2014, är K 3 på väg till Mail i Afrika. Inledning Det första internationella förbandet som K 3 satte upp var det 7. Jägarpansarskytte-kompaniet i UNPROFOR/NordBat 2 (BA 03) med anropssignal Yankee Lima (YL). Kompaniet första delar anlände till Bosnien i augusti 1994 och sista soldaten lämnade i februari 1995. Kompaniets officerare utgjordes i huvudsak av husarer med förstärkning av pansarofficerare för att ha rätt man på rätt plats. Manskapet hade i huvudsak jägarbakgrund men besättningarna på pansarbandvagnarna var duktiga pansarknektar som snabbt fann sig i den hårda men hjärtliga stämning som rådde vid förbandet. 7:e blev ett omnämnt kompani inom bataljonen och visst ökade vårt kändisskap efter kn Magnus Abrahamssons kommentar i Skaraborgs lokal press, SLA, där han tydligt klarade ut att ”det är skillnad på jägare och de andra, vi är bättre!”. Camp Valkyria En chipsfabrik i Babunovici i Srebreniks västra utkant fick bättre betalande hyresgäster dvs. vi från 7:e. Vi byggde själva campen, från början till slut och visst blev det en plats att vara stolt över. Liten till ytan men ganska funktionell. Varje pluton hade sin egen ”gränd” inne i en stor lokal och egna förråd i Nifelheim, vår vård- och förrådslokal. Matsalen och puben blev riktigt bra med fallskärmar som tak. Operationsområdet Vi övertog det danska stridsvagnskompaniets område och inledde en aktiv patrullering och samverkan inom området. Området sträckte sig längs Spreca dalen mellan TUZLA och DOBOJ. Området längs dalen samt i Dobojs närhet var händelserika platser. Vi upprättade ett antal observationsplatser som sedan minskades ned till tre som ständigt var bemannade med grupps styrka. Terrängen var kuperad med ett dåligt vägnät som dessutom var illa skött. Sista vägsträckan till våra observationsplatser var ofta smal och av grus och lera. Vår huvudväg i området döptes raskt till ”Husar road”. Uppgifter De uppgifter som skytteplutonerna turades om att utföra var OP tjänst, patrulltjänst, camp- tjänst och tjänst vid Tuzla Air Base som campskydd. Den fjärde plutonen, DY, genomförde även eskort uppdrag till Split vid den kroatiska kusten. Kompaniledningen genomförde dessutom samverkan på lite högre nivå med huvudpersonerna i området. Kn Johan Thorp och RO/Kn Petterson med den militära tolken skötte denna uppgift med bravur. Gammal är äldst och rutinerade karlar med pondus nådde fram med sina budskap under denna krigstid av bosnisk machokultur. OP tjänsten bestod av tjänstgöring vid fasta OP’n, men ej stationärt byggda, utan med sluten del och o-platsen i pbv’n eller PASI’n. Ofta var man sex man ute i tre dygn. Det man gjorde var att observera och rapportera parternas aktiviteter som oftast var beskjutning med allsköns kalibrar och vapensystem. Dock sågs sällan några rörelser av större bosniska eller serbiska enheter. Det var i tjänstgöring vid de olika observationsplatserna som de flesta ”firing close” incidenterna hände. Oftast var det serbiska 8 cm granatkastare eller 76 mm bergskanon som inriktades mot oss. Med blandning av tur och skicklighet klarade kompaniet sig utan skador på personal. Viss materiel blev skadad eller förlorad i samband med påtvingade urdragningar som följd av beskjutningen. Patrullering och humanitära insatser Patrulleringen skedde inom hela området och ibland med samverkan med olika lokala organisationer. Visa flagg och observera var huvuduppgiften. Under patrulleringen genomfördes också tillfälliga O-platser under kort tid för att kunna få en bättre uppfattning om läget inte bara bland de militära enheterna LIVHUSAREN • 2014 25 2004-FÖRSTA INTERNATIONELLA SLUTÖVNINGEN Professionalism, internationalism och framtidstro präglade Joint Winter -04. utan även hos lokalbefolkningen. Humanitära små insatser genomfördes också under patrulleringen, ibland självpåtagna och ibland beordrade. Självpåtagna genom egna insamlingar av kläder, skolmateriel eller andra små projekt. Många kontakter knöts mellan kompaniet och befolkningen i området. Camptjänst Camptjänsten innebar byggnation av campen, skydd av campen, larmstyrka m.m. Det var att anse som en vilo- och uppladdningsvecka inför OP veckan. Campveckan blev först spännande den gång när bosnierna beslöt sig för att omringa vår camp och hindra all vår transport in och ut under en veckas tid. Skydd av Tuzla Air base Skyddet av Tuzla Air Base (TAB) bestod i att bemanna Main Gate och patrullera inom basen. Plutonchefen var tillika chef för det sammansatta ”kompani” 26 LIVHUSAREN • 2014 som utgjorde styrkan som skyddade flygplatsen. Förutom den svenska plutonen var det en norsk vaktpluton med hundpatruller samt en pakistansk skyttepluton som bemannade ett antal fasta O-platser runt om i basens utkanter. Anekdoter om tjänstgöringen på TAB:en skulle kunna utgöra ett manus till en enskild bok eftersom mycket hände där av både rolig och ”tragisk” karaktär. Eskorttjänst Eskorttjänst bedrevs av alla plutoner i olika omfattning. DY Författaren själv, Kenny Sörqvist, tvåa från vänster. eskorterade ofta egna logistik tungt lass för att serva alla. Som transporter till Split. PBV- fin avslutning ordnades det med plutonerna eskorterade endast medaljparad på fästningen och humanitära transporter till olika fästningskyrkan. Det var mäktigt avlastningsplatser i området. att få marschera plutonsvis Stab o trossplutonen gjorde genom en häck av hela regedet de gör bäst; lagade mat, mentets personal på väg till repade våra fordon, tog hand kyrkan för att där högtidligt och om våra sjuka, byggde campen ståndsmässigt bli medaljerad och understödde plutonerna på och firad. Vi återvände med hälsan i behåll, bästa sätt. några lämnade kompaniet under Förutom huvuduppgifterna så tränades det en hel del med skarp ammunition och det ordnades studiebesök hos förband utanför NORDBAT 2. Värda att nämna är dagarna med den pakistanska bataljonen PAKBAT 2 och den holländska logistiskbataljonens vaktpluton. Eftersom detta var K 3’s första internationella insats fick kompaniet stort stöd från regementet både inom förbandet och även till anhöriga där ett kontaktnät byggdes upp som var mycket uppskattat. Lt Christer Johnsson och Inger Ivhammar drog ett Under 2003 jobbade regementschefen Berndt Grundevik idogt med att få med regementet på en internationell övning vid namn ”Joint Winter”. Övningen var Norges största vinterövning och hade genomförts vart annat år sedan 80-talet. Övningen byggde på en högintensiv konflikt där två militära parter står mot varandra och genomfördes bland historiska minnesmärken från ett krig för 60 år sedan. Utbildningsåret skulle detta år avslutas med en internationell övning – något unikt. K 3 deltog med en skvadron ur den luftburna bataljonen, fallskärmsjägare och dessutom deltog ett flygförband ur F 17, SWAFRAP. I övningen deltog ca 8500 man från Norge, Storbritannien, Finland och Sverige. Danmark och Holland hade observatörer på plats för att följa vad som hände. Medaljparaden På en stentavla tackar förbandet Inger Ivhammar och Christer Johnsson för allt stöd under missionen. vägens gång, men huvuddelen kom hem som ett förband med ett gott kamratskap och ett minne för livet. Utöver BA 03 tjänstgöring i Bosnien. K 3 befäl har tjänstgjort i Bosnien bedömt i nästan alla missioner under BA eran i UNPROFOR och SFOR men sedan tillkom parallellt Doboj och även i denna enhet har ett antal officerare tjänstgjort som MP, stabsofficerare och i CIMIC team. av Jens Ramhöj Det stora ordet här var ”Joint”, dvs armé, flyg och marina enheter verkade tillsammans i ett och samma scenario och just detta erbjöd fantastiska möjligheter för att verka och få erfarenheter. Marina enheter transporterade och landsatte trupp skyddade av flygenheter som också gav stöd till förbanden på marken som i sin tur såg till att fienden inte kunde verka mot de marina och flygande enheterna. Den luftburna skvadronen och fallskärmsjägarna var på plats utan egna transportresurser, men var ändå inte utan sådana. Både norska och finska helikoptrar understödde nämligen förbanden, ett samarbete som Ett FAC-team från K 3 i den norska fjällvärlden fungerade utmärkt. Finnarna som inledningsvis inte var vana med de höga bergen och den skiftande naturen lärde sig efterhand att lämna och hämta upp svenskarna på små myrar på hög höjd. Att flyga med norrmännens skickliga piloter erbjöd något som överträffade Lisebergs bergochdalbanor många gånger om. SWAFRAP fick här arbeta tillsammans i stora flygförband, där 20 – 25 flygplan var inblandade i luftstrider. Tillsammans med de svenska soldaterna sågs också andra uniformer. Det var britter och norrmän som deltog i skvadronen under övningen. – Vår pluton har utökats med en eldledningsgrupp ur 29. Commando, Royal Artillery och en norsk sambandsenhet, så nu är vi riktigt internationella, berättade Johansson. löjtnant Mattias För första gången någonsin luftlandsätts en komplett svensk luftburen skvadron i mörker Så börjar då kriget. Bluelands styrkor går till angrepp för att driva tillbaka Opforia. Opforiabrigaden begär stöd av svenskarnas FAC, Forward air controller, kn Jonas Eriksson som långt ute i kustbandet leder in F 16 attacker mot de landstigande styrkorna. Den luftburna skvadronen sätts in mitt emellan de framryckande mark och sjöstridskrafterna i en operation kallad ”Pegasus”. Med sex helikoptrar i fyra lyft flygs de svenska soldaterna in i stridsområdet av de rutinerade norska piloterna. Det är För första gången någonsin luftlandsätts en svensk luftburen skvadron i mörker. Landstigningen – Vi startade framryckningen mot det område där vi skulle gruppera, norrut mot det blivande stridsområdet, berättar den värnpliktige sergeanten Jonsson, eldledare på plutonen efter uppdraget. Det var en mycket jobbig tretimmarsmarsch med tunga pulkor i den kuperade terrängen så vi var bra trötta när vi inredde våra eldställningar och gjorde oss beredda. Vi startade observationen mot en viktig bro tre km lägre bort och kunde observera när britternas helikoptrar landsatte soldater på viktiga platser i närheten av stranden. Vi såg LIVHUSAREN • 2014 27 svävare som transporterade fler soldater och tyngre materiel närma sig land. När vi hade tillräckligt bra mål så utnyttjade vi våra engelska eldledare som vi hade med oss. Med hjälp av dem så sköt vi med ett brittiskt artilleriförband som vi disponerade. Vi sköt med sex pjäser så länge vi kunde. Fyra av dem blev senare utslagna när motståndarna satte igång att bekämpa dem. - Det fungerade mycket bra i samarbetet mellan oss och den engelska e-gruppen och den norska sambandsgruppen, berättade vpl Dahlgren, och vi ställde till med stora problem för landstigningsstyrkan som dock var övermäktig. Tre soldater från granatkastarplutonen (under övningen dock utan granatkastare), Byseke, Nilsson och Tikkanen berättar om sina upplevelser. – Vi framryckte fram mot en väg som vi minerade med stridsvagnsminor och sedan grupperade vi för att kunna bekämpa de som skulle komma. När de första fordonen kom fram mot mineringen öppnade vi eld och hamnade i skottväxling med dem. Vi drog oss efter en stund tillbaka och förföljdes ett tag av britterna. – Jag är mycket nöjd med plutonens insats, säger löjtnant Mattias Johansson chef för 6. jägarpluton. Under dagen så blev vädret sämre och sämre och när vi i kraftigt snöfall bara hade en sikt på 10 meter så grävde vi ner oss i eldställningarna och väntade ut ovädret under natten. Morgonen därpå blev vi upplockade och tillbakatransporterade till förläggningen, många erfarenheter rikare. Ytterligare insatser av K 3 skvadronen Den luftburna skvadronen sattes in ytterligare två gånger under övningen. I ”Operation Allan Mann” (uppkallat efter den kände Allan Mann som deltog med de norska förbanden under andra världskriget) luftlandsattes överraskande hela skvadronen, samlat med hjälp 28 LIVHUSAREN • 2014 Finska helikoptrar hämtar upp soldaterna efter genomfört uppdrag av de finska helikoptrarna, och stred framgångsrikt med flyg, artilleri, pansarvärnsrobotar och minor mot underhålls och ingenjörsförbanden som framryckte bakom täterna. I ”Operation Schack matt” luftlandsattes förbandet för att ta kontrollen över en viktig bro och därmed avskära den brittiska styrkan. Slutord Under Joint Winter understöddes skvadronen av helikopterförband från Norge och Finland vilket fungerade alldeles utmärkt och visade på flexibiliteten att samverka med andra nationer i en gemensam internationell operation. Förbandet hade dessutom haft underställt sig en brittisk eldledningsgrupp och en norsk sambands grupp för att kunna skjuta med artilleri och som svarat för sambandet till högre chef. Just denna internationella miljö med kvalificerade förband gav mycket erfarenheter. Procedurer, språk, samband etc tillsammans med den logistiska operation det är att förflytta personal och materiel med olika transportmedel till ett annat land, kan man inte få på annat sätt. För 2004 års värnpliktiga innebar övningen en möjlighet att pröva på den internationella miljön vilket påverkade rekrytering till utlandstjänst framöver. Det innebar också en möjlighet att få bekräftat sin egen förmåga och materielstatus i jämförelse med andra länders soldater. Livhusarernas officersmäss på Sanna hed. Tänk vad mycket som har utspelats i denna fantastiska byggnad. Allt som finns på regementets mäss i Karlsborg idag och som är äldre än 1905 fanns ju också på denna mäss exempelvis alla tavlor som målats av John och Georg Arsenius. Mässens taklampor finns idag på Grenadjärmässen på Sanna hed. När regementet flyttade till Skövde flyttades mässen till Hallsberg där den slutade sina dagar som möteslokal för den årliga luffarstämman. När den gjort sitt så brändes den ner. LIVHUSAREN • 2014 29 KAMRATFÖRENINGENS AKTIVITETER UNDER ÅRET Torsdagsträff med ärtsoppa 24 april 2014, Örlen/ Fagersanna av Jens Ramhöj Kamratföreningens årsmöte och regementets högtidsdag 5 - 6 december 2013 Kamratföreningen och regementet hälsar på varandra i snögloppet längs befälsgatan i Karlsborgs fästning på högtidsdagsmorgonen Traditionellt, trevligt och gott, så kan man sammanfatta kamratföreningens möte i samband med regementets högtidsdag. Ett stort antal livhusarer mötte upp och efter inkvartering slog vi oss ner på Garnisonskyrkans bänkar för att avnjuta den sedvanliga julkonserten. mot jul” och ”Betlehems stjärna”. Det hela avslutades naturligtvis med Disney-time medley och som extranummer - ”Livregementets husarers marsch”. I snögloppet nästa morgon bjöds på glögg när vi kurade i lä bakom Västra befälsbyggnaden i väntan på att regementet skulle anlända efter marschen genom Karlsborg. Alla som samlats denna kväll, uppskattningsvis bortåt 500 personer, stod upp och visade respekt för regementet. Marinens musikkår, ånyo hårt ansatta av neddragningsrykten, spelade som aldrig förr och solisten Anders Larsson briljerade i ett flertal melodier. Nytillträdde regementschefen Dag Lidén presenterade sig på mässen med både tal och historier under föreningens högtidsmiddag, allt i en fantastisk miljö och atmosfär. Efter maten var det samling på bottenvåningen med kaffe och trevligt umgänge. Det var en riktigt bra marsch på de lite hala gatstenarna längs befälsgatan kunde vi konstatera. Kamratföreningen saluterade regementet och omvänt. Programmet denna kväll handlade nästan enbart om julmelodier med klassiker som ”Jul, jul, strålande jul” ”När det lider 30 LIVHUSAREN • 2014 Svensk ryttarsignalmarsch inledde traditionellt högtidsstunden i kyrkan och nye regementschefen visade sig redan påläst när det gäller regementets historia. Vår historia och erfarenhet från händelser genom 347 år tar vi med oss när vi blickar framåt – Pergite! I samband med kaffet berättade regementschefen om ”läget vid förbandet” och efter årsmötet, där styrelsen, kompletterat med en ny medlem, fick förtroendet att under 2014 fortsätta att leda vår nu 83-åriga förening. Som vår ordförande skrev i sitt ”ordföranden har ordet” i tidningen Livhusaren som kom ut i samband med jul – vi kan se fram emot ett förhoppningsvis trevligt och givande verksamhetsår 2014! Nu blev det ju inte helt så... Jens Ramhöj Södra delen av sjön Örlen har varit förläggningsplats för livhusarerna i samband med sommarmarscher under första hälften av 1900 talet. Men exakt var höll de till och hur såg det ut på den tiden? Och varför blev området kring Örlen en plats i Vadsbo skvadrons område där inte mindre än 13 husartorp rymdes? Fanns det några kvar i livet som varit med på den tid regementet förlade marscher hit? Alla dessa frågor fick kamratföreningen att förlägga ett möte till nuvarande Örlenbadet strax väster om orten Fagersanna. Bivack vid sjön Örlen på 30-talet Vi blev drygt 20 husarer som samlades denna torsdagskväll i slutet av april. Övningsledare var Stefan Petterzon, själv boende i den så kallade Strandstaden i Fagersanna. I och med det kunde Stefan låna gemensamhetslokalen som blev platsen för kvällens måltid – ärtsoppa. Ärtsoppekokare var som vanligt grabbarna från Axvalla hed som nu sett till att vi fått njuta av en fantastisk ärtsoppa tre år i följd. Dom lägger verkligen ner sin själ i denna soppa. Karta över Fagersanna 1880 Första uppgiften efter Stefan delat in oss i grupper var som vanligt att klara ut var vi var någonstans. Med den av Stefan tillhandahavda kartan i handen (visserligen var kartan från 1880 men ändå) försökte vi klara ut var vi var och ange några andra noterbara platser i omgivningen. Uppgiften att hålla en terrängorientering gick till Gunnar Larsson genomförde uppgiften med glans. Stefan hade förberett med kartor, bilder från den tid som husarerna var här och en skrift från Ransbergs hembygds-förening berättade om de olika husarerna runt sjön. Livhusaren Sven Littorin gav vid något tillfälle ut en liten skrift kallad ”Ransbergs ryttare”. (läs mer om detta på nästa sida) Stefan läste bland annat högt ur en glad nyanställd husars berättelse som flyttade in i sitt torp 1886. Torpet hade stått obebott i tre år så det första han konstaterade att det behövdes åtgärdas ett antal saker. Han reparerade, plöjde och odlade tre tunnland mark, högg i skogen, arbetade hos bönderna, allt för att kunna få den dagliga maten på bordet. 1903 flyttade han ut ur torpet, det var ju dags för förändringar i och med värnpliktens införande. Det har alltid funnits mycket husarer i området som ju ligger i Vadsbo skvadrons upptagningsområde. Det fanns inte mindre än 13 husartorp runt Örlen vilket är speciellt i ett sådant här litet område. Varför är det speciellt? Ja, det krävdes ju lite mer av bonden som var rusthållare för en kavallerist. Och 13 stycken runt Örlen tyder ju på att det var förhållandevis rikt område. Den ende i församlingen som varit här på hästtiden var hovslagaren Curt Hermansson som berättade om en sommarmarsch med hästar 1953. ”Det var varmt i juni när vi kom hit. Den 18 maj hade vi ryckt in och redan i juni genomförde vi den första marschen till Örlen med hästar”. I det varma vädret och kanske lite ovana ryttare så var det som upplagt för ridsår och bölder. Förbandet medförde en sjuksköterska för att ta hand om ridsåren. LIVHUSAREN • 2014 31 Kanske var Ingemar Brockmar med också, han var ju sjukvårdare och van att ta hand om ridbölder och ridsår på knän. Flera andra hade varit här men då utan häst på Spaningsskvadronstiden. En av dem var Ingemar Johansson som var här redan 1954 fast då utan hästar och Bengt Sandahl som var här 1962. ”Vi var här med 3. skvadron under Lt Brunner. Fyra plutoner fanns det på skvadronen med chefer som Mats Bågen, Algot Hansson, Bengt Sandahl och Jan Forsberg”. Jag kommer ihåg att vi badade varje dag oavsett väder” berättade Bengt. Vi hade också övningar och när det var någon som var lite slö så sa vi bara ”passa dig för annars skall du få gräva ståvärn åt lt Brunner” (en lång och ståtlig officer) och då blev det ju bättre fart naturligtvis. Torbjörn Granqvist som också varit med på övning i området berättade om en bilorientering som han deltagit i tillsammans med ”Puchan” (fu/ öfu Lundbäck) i området, en upplevelse naturligtvis. Vi förflyttade oss i området som idag är camping- och badplats och enades slutligen om att den gamla förläggningsplatsen nog var ett stycke österut. Curt Hermansson erinrade sig att det inte var så långt till järnvägen, bara några hundra meter som högst, och då kunde vi ringa in platsen lite bättre. Landskapet har ju förändrats något under den tid som förflutit så helt lätt var det inte. När vi var nöjda så gjorde vi uppsittning och begav oss till Strandstadens gemensamhetslokal där det redan luktade ärtsoppa (med punsch för de som så önskade). Ordföranden Uno Bohman hälsade de nya husarerna som var med välkomna och tilldelade dem regementets nyckelband. Ett antal husarer fick en guldhäst för sina kunskaper i något av de alla ämnen som Uno förhörde oss om. Erik Wigholm exempelvis fick en guldhäst för sina kunskaper om Västra Stambanan och järnvägen till Karlsborg som kom till redan1876. Stefan Petterzon hade satt ihop ett prov i sambandstjänst som vi skulle försöka lösa gruppvis. Den enda grupp som kunde vara riktigt stolta över sina svar var grupp nummer 4 (Uno Bohman, Eric Wigholm, Christer Spetz, Eva Härnqvist, Tommy Gustafsson och Thore Hermansson) som hade alla rätt, men så hade de också en aktiv husar, Eva Härnqvist (sambandsofficer), bland sina gruppmedlemmar så det var väl inte mer än förväntat kan tänka. Ärtsoppan var fantastisk som vanligt, även om ärtsoppekokarna inte heller denna gång lyckats att få punchen varm (nya chanser kommer). Ordföranden framförde ett stort tack till Stefan Peterzon för en väl genomförd övning! Fotnot/ I gamla tidningar finns berättelser om övningar i trakten. I förra numret av Livhusaren fanns berättelsen ”På manöver i Tibrotrakten 1917” som jag hoppas ni tog del av. Gårdarna kring Kulebäck/red Ransbergs ryttare Delar ur berättelsen om Ransbergs ryttare författad av mj Sven Littorin Ransbergs socken kring sjön Örlen och bivackplatsen vid Sjöbolet intill Kyrkhöjden är för de som tjänstgjorde i början av 1920 talet till den beridna periodens slut en välkänd plats. Den är välbekant som en fast punkt under den tidens sommarmarscher, för enstaka skvadroners utflykter och från övningarna mellan Karlsborg och Skövde. Inte tänkte vi då så mycket på att Örlen varit omgiven av en krans av rusthåll under omkring 300 år och när vi besvarade hälsningarna från de gamle indelta soldaterna Thor, Sköld och Lindström som ibland visade sig vid sina stugor, så tog vi dem som ett självklart inslag i bilden. av alla var Hästekulla gård mellan Tibro och Ransberg. I fråga om soldattätheten så tar inte Ransbergs socken med sina tre befälsboställen och 12 rusthåll någon särställning inom Livregementet till häst. Så länge som Sverige haft ett försvar har Vadsbo härad lämnat en mycket ansenlig tribut i män, vapen och hästar till Sveriges krigsmakt. Utöver de tre rusthållen var ett, nämligen Koppaskulla vid sjön Örlens nordvästra strand anslaget till bostad och hästhållning för kvartermästaren dvs fanjunkaren vid Vadsbo skvadron. Först sattes det upp ett förband till Västgöta ryttare redan under Gustav Vasas tid och från början av 1600-talet finner vi ett ”Vadsbo kompani” såväl vid Västgöta ryttare och det mer avlägsna Södermanlands ryttare. Södermanlands ryttare ingick sedan tillsammans med Upplands ryttare i det 1667 uppsatta Livregementet till häst. Detta regemente var organiserat med 1505 rusthåll från Gestrikslands härad i Gävleborgs län i nordost till Vadsbo härad i Skaraborg i sydväst. Det sydligaste rusthållet Torsdagen den 24 april samlades vi vid örlenbadet för att få ta del av lite historia, äta ärtsoppa och ha det allmänt trevligt. Främst var Fellingsbro med sina 13 befälsboställen och 97 rusthåll under Liv- och Örebroskvadroner. Övningsledare var Stefan Petterzon som här samspråkar med Johan Thorp Men Ransbergs ryttare och rusthållare har förvisso gjort rätt för sig. Då regementet nyuppsattes år 1710 efter slaget vid Poltava för att gå ut mot danskarna, ställde Vadsbo kompani upp med endast fyra ryttare vakanta och de var inte från Ransbergs socken… Första uppgiften var att reda ut var vi var någonstans, något som kan vara väl så klurigt när man har en karta från 1880! Skvadronens samlingsplats var normalt Hova i Fägre socken och dit hade man en dryg dagsmarsch. Om målet var Utnäs löt vid Strömsholm (mönstringsplats intill 1816) krävde inställelsen betydligt längre tid och skedde i bataljonsförband efterhand som man tågade igenom rusthållarområdet. Två gamla husarer från 2. Skv Anders Nilsson och Lars Forsberg Från 1816 blev Sanna hed mönstringsplats och det blev då lättare att dra ihop förbanden liksom vid de tillfällen förbandet skulle öva på Axvalla hed. Proven rättas. Stig Lindgren och Roland Johansson kontrollerar 32 LIVHUSAREN • 2014 Vi gick omkring i området och pekade i alla riktningar - var hade lägerplatsen legat exakt? Det vinnande laget LIVHUSAREN • 2014 33 Vårresa till Karlskrona 10 - 11 maj 2014 av Jens Ramhöj Delar av den svenska flottan i den fantastiska örlogsstaden Karlskrona Endast fyra år efter det att den svenska armén hade vunnit slaget vid Lund var det dags för stora beslut bland annat avseende den svenska flottan. Frågan som Karl XI och hans rådgivare Johan Gyllenstierna och Erik Dahlberg nu ställde sig var: Hur ska vi förhindra att ett nytt danskt försök att återta Skånelandskapen blir framgångsrikt? Svaret blev trefaldigt. För det första inleddes en omfattande försvenskningspolitik av de gamla danska och norska landskapen, där såväl kyrkan som skolundervisningen och städernas magistrater skulle genomsyras av svenskt språk och från Uppsverige, norr om Smålandsgränsen, födda män. För det andra reformerades lantförsvaret i och med att riksdagen 1682 beslutade om att ersätta det gamla utskrivningssystemet från Gustav II Adolfs dagar med det nya indelningsverket, vars stomme utgjordes av rotar med bondgårdar som satte upp och utrustade soldater till armén och båtsmän till flottan, ofta försedda med små torp och en markplätt att bruka. För det tredje byggdes de militära baserna ut i det nya Sydsverige. De gamla Helsingborg och Malmö övergavs till betydande del till förmån för Kristianstad och, framför allt, Landskrona, som steg fram som den viktigaste fästningsstaden. Men det största militära projektet av dem alla var en helt ny stad och militärbas – Karlskrona. Kriget under 1670-talet hade visat på nackdelarna med en basering av den svenska flottan till Stockholm, långt från huvudfienden Danmark och med uppenbara risker att fartygen frös inne stränga vintrar. Redan på hösten 1678, under pågående krig, diskuterades problemet vid ett möte med den svenska ledningen i Nybro. Då vanns uppenbarligen Karl XI för tanken på en ombasering av hela den svenska flottan till Blekinge, även om man till en början tycks ha haft Karlshamn (det tidigare danska Bodekull) i tankarna. Fördelen med en basering av flottan till Blekinge var också att man därmed kom närmare det svenska Pommern och de viktiga sjöförbindelserna dit. Beslutet att bygga en marinbas i Karlskrona skrevs under av kungen den 5 dec 1679 och redan 1680 sattes spaden i marken. Arbetena gick fort och på Trossö med Lindholmen växte staden och örlogsbasen snabbt upp. Redan 1683 kunde flottan ta sin nya bas i besittning och 1684 flyttades varvsverksamheten in från Vämö till den nya staden. Fästningar byggdes för att skydda flottbasen, och broar byggdes för att förena Trossö med fastlandet. Fler och fler människor flyttade till Karlskrona, och samhället utvecklades. Staden blev Sveriges tredje största. Kamratföreningen ställer kursen mot Karlskrona maj 2014 En parallell till detta är historien bakom regementets nuvarande förläggningsort Karlsborg. Likheten är slående båda grundades genom ett militärpolitiskt beslut. Karlsborg blev dock inte Sveriges tredje största men beslutet innebar ett avgörande steg i det strategiska beslutet hur Sverige skulle försvaras. Karlsborg innehade också titeln som Sveriges reservhuvudstad fram till riksdagsbeslutet 1925. Intresset för historien gjorde att föreningen fattade beslutet att genomföra vårresan 2014 till just Karlskrona och morgonen den 10 maj stod vi startklara att närmare utforska Karlskrona och ta del av Marinens fartyg av idag. Med föreningens ständige chaufför Mats Svenningsson, vid spakarna startade resan mot Blekinge. Efter att ha hämtat upp passagerare i Skövde passerades Jönköping och Skillingaryd. I Värnamo var det dags att få lite i magen samtidigt som några nya medlemmar hälsades välkomna ombord. Husarer med sjöben I samtalen mellan oss framkom att husarerna inte alls var bortkomna på sjön utan det fanns och finns några med sjöben! Redan 1790 hade husarer deltagit ombord på flottans fartyg i det så kallade Viborgska gatloppet, utbrytningen ur Viborgska viken som företogs av den svenska flottan. Slaget slutade med att svenskarna både förlorade och vann!!! Ryssarna segrade men den svenska flottan var intakt. I slutet av 70-talet och inledningen av 80-talet var regementet utrustat med en landstigningsbåt som föreningens ständige förare Mats Svenningsson också var inblandad i. Mats hade nämligen gått båtförarutbildning och fick lov att framföra det av KA 4 lånade fartyget som vi flitigt nyttjade för landstigningsövningar på bland annat på Stora Röknen i Vättern och diverse transporter under jägarövningarna. Någon hade ett bestämt minne av att husaren och Sven-Åke Svensson bror, Bengt Svensson, vid något tillfälle hade vunnit militärmästerskapet i segling?? Är det någon av medlemmarna som har mer information om detta? Husaren Lars Swärd berättade om sin tid som jungman och svartabörshaj när han seglade på Atlanten på 50 talet och Mats Göransson har ju seglat på västkusten sedan lång tid tillbaka med olika husarkamrater i båten. Och kommer ni ihåg övningen «Östfront» där husarerna land- 34 LIVHUSAREN • 2014 Det här kan man kalla för tross!! Även Stig Lindgren var imponerad... Kamratföreningen tillverkar ett eget rep på repslagarbanan med stöd av Britt-Marie Samuelsson från varshistoriska föreningen. sattes med fartyg på Gotland. Vi Utöver allt annat han berättade kabel (till ankaret). Vi fick lära oss kan i alla fall med gott samvete under vår vandring var att att rep kan tillverkas av Hampa konstatera att livhusarerna Karlskrona varit belägrat två (som kom förträdesvis från har och har haft ett antal med gånger, 1789 av den Ryska Riga), trossar från kokosväxten flottan och 1801av den Engelska (som flyter) eller av Manilla som sjöben. flottan under ledning av lord kommer från bananplantan. Ja, det har till och med gått Nelson som med 35 fartyg låg så långt att livhusaren Björn Dessutom att man flätar in en blå ute på redden klara att angripa. Rydhs son har blivit flottist och tråd i repen som står för kvalitet tjänstgör idag som sonarofficer Britt-Marie från Varvshistoriska och svenska flottan (England har på fregatten Malmö. föreningen tog över och berätt- röd tråd, Tyskland har grön) ade om den 300 meter långa Den som sagt 300 meter långa Utmärkt guidning Utanför vakten till Örlogsbasen repslagarbanan på Lindholmen repslagarbanan är en fantastisk mötte dagens guide upp. Det som tillkom 1696, än i dag norra byggnad som dock inte var så fantastisk att arbeta i på den visade sig vara f d chefen för Europas längsta byggnad i trä. Marinens Musikkår, Thomas Vi fick lära oss att det är skillnad tiden. Man var dagsljusberoende, det var kallt och rått. Men rep Blomdahl, som gav oss en trevlig på rep, tross (till förtöjning) och tillverkas här fortfarande! Några och bra bild av vad som hänt och husarer med vice ordföranden händer i Marinbasen. LIVHUSAREN • 2014 35 Nationaldag och regementets besöksdag 6 juni 2014 På självaste nationaldagen den 6 juni var det dags för ”Husarövning 3”. Redan dagen före d.v.s. på torsdagen, började ett antal av föreningens medlemmar samlas. av Gunnar Larsson och Stefan Petterzon Återsamlingsplatsen var förutbestämd till Soldathemmet på fästningen och där möttes vi nu med kaffe ute i den sköna eftermiddagssolen. För att komma in i den rätta känslan gavs order för verksamheten på sedvanligt sätt. Det pekades med ”hela handen”, repetition krävdes och gavs. Yngve Persson prövar på Ubåtsvapnet i spetsen fick pröva på att tillverka ett rep som till och med fick godkänt av BrittMarie. Repet överlämnades till Kamratföreningen och får förevisas vid något lämpligt tillfälle. Gemensam middag Detta följdes av besök på fregatten HMS Stockholm och ubåten Gotland. Samma ubåt som hade gäckat den amerikanska flottan för något år sedan. Mätta (utom Roland Johansson som hade kunnat tänka sig lite mer mat) och glada tog vi oss till natthärbärget – Marinens ”Skönstaviks läger” i utkanten Båda besöken var mycket trevliga och givande och gav oss en bra insikt i förhållanden och kapaciteter ombord och fick oss att utöka vårt förtroende för den svenska marinen. Vi fick också svar på den eviga frågan – vad är det för skillnad på en båt, ett skepp och ett fartyg… av staden. I vissa av rummen berättades det historier långt fram på natten. Söndagsförmiddagen inleddes med en briefing om Marinbasen 36 LIVHUSAREN • 2014 Så var det dags att ta farväl till Karlskrona och åka norrut igen. Utanför Värnamo blev det en hamburgare till lunch och sent på eftermiddagen tackade vi varandra för en trevlig vårresa med Kamratföreningen. Pistolskjutning var en av de saker som stod på programmet under Husarövning 3 Vi fick först en kortfattad men kärnfull instruktion och säkerhetsgenomgång om pistol m/88 innan vi fick sätta upp våra måltavlor. Även om en del av oss inte var så rutinerade pistolskyttar så fick vi med bra instruktion efterhand upp resultaten. som i sina glansdagar hade haft 3-4000 värnpliktiga flottister per år fördelade på tre bataljoner Bataljon Trolle, Sparre och Ankarstjärna. (Något mindre antal flottister nu förtiden). Middag på sjöofficersmässen stekt abborrfilé alt hjortstek. Fin mäss med trevlig atmosfär, trevlig stämning, husarsnapsvisor, alla nöjda. Efter kaffet omgrupperade vi till skjutbanan i Artilleriparken där vi möttes vi av kapten Sven Persson, av de flesta känd som ”Svempa”. Hans rykte om att vara en av försvarets bästa pistolinstruktörer skulle snart besannas. Svempa öppnade en rejäl ammunitionslåda och lät antyda att vi inte skulle ge oss förrän lådan var tom - då skulle ni ha sett vilka flin som våra kamrater uppvisade. Tids- och träffkraven ökades stegvis. Vapenhanteringen blev säkrare och säkrare. Lite tävlingsdjävul smög sig in här och där och en del roliga kommentarer utbyttes trots hörselskydden. Men allting har ett slut, så även en stor ammunitionslåda. Efter att ha återställt all vapenmateriel intogs logementen i Slutvärnet. Roland Johansson och Jens Ramhöj vid middagsbordet Vi bytte om inför middagen som intogs i UndS gamla lokaler, nuvarande Sjukvårdsskolan, där vi avnjöt den klassiska sillen och potatisen tillsammans med ett antal lämpliga drycker. Vår förmåga att framföra gemensam sång prövades. De flesta sånger var kända av flertalet men några nyheter presenterades också. Efter maten omgrupperade vi till Wanäs mäss. Där var det allmän Förevisning av Underrättelsebataljonens nya UAV ”Örnen” barkväll för alla anställda på regementet så det blev tillfälle att träffa andra gamla bekanta. På mässen ockuperade vi det anrika ”Brasrummet” och där blev vi sittande bra länge och historieberättandet fick blomma ut i full frihet. När mässpersonal lite diskret ville påpeka att lokalerna måste larmas innan gryningen, så fick vi återgå till logementen och lite välbehövlig sömn. Nästföljande dag, nationaldagen, inleddes med frukost i matsalen. Vi samlades och gick i gemensam tropp runt och tittade på K 3 materielförevisningar. och tagit med sina barn vilket vi tyckte var väldigt trevligt och barnen verkade också uppskatta vad vi gjorde. Vissa saker kändes igen av flertalet av oss men Underrättelsebataljonens nya UAVsystem var en nyhet för många. Finalen på nationaldagen var en stridsförevisning av 7. Lätta bataljonen. Nationaldagsfirandet i Karlsborg innehåller mer än bara militär verksamhet och en mängd olika uppträdanden och aktiviteter kan självklart locka fler anhöriga framöver. Under vår övning hade också några av våra kamrater lagt sig vinn om vår framtida rekrytering Föreningens inriktning är att år 2015 göra om motsvarande övning i samband med Nationaldagsfirandet. LIVHUSAREN • 2014 37 HISTORIEN OM HUSARTORPET NR 49 JONSBODA OCH DEN INDELTE DRAGONEN BOBERG sammanställt av Jens Ramhöj Husarens paraduniform imponerade vid högtidliga tillfällen såsom kyrkparader, bröllop och gillen (fester). De fungerade också ofta som hantverkare och när skråväsendet avskaffades blev de ofta byns alltiallo. Regler och förpliktelser gällde dock. Soldaten fick inte åka bort från torpet intill närmaste stad utan kaptenens tillstånd. Varje år gjorde de tre veckors regementsmöte. Om husaren försummade detta möte eller kom drucken (full) så hade kaptenen eller löjtnanten rätt att straffa med sex par spö. År 1946 erhöll lt Harald Biörk i uppdrag av föreningen att fortsätta påbörjade förhandlingar angående köp av ett gammalt husartorp. Rm friherre G A Klingspor skänkte 1000 kr som grundplåt till att sådant köp. Det ansågs nu möjligt att genomföra köpet. Ryttmästarna Littorin och Möllersvärd avslutade förhandlingarna och husartorpet nr 49, Jonsboda, Vadsbo skvadron inköptes. Det var också nödvändigt att ha prästens intyg på att man kunde rabbla katekesen, att man besökte kyrkan och att man brukade salighetsmedlen. (tog nattvarden) Torpet revs och flyttades till Gärdhems trädgård utanför kasernen i Skövde där det senare fick ligga en tid. Byggmästare K H Bergqvist erhöll så småningom i uppdrag att återuppbygga torpet i likhet med sitt tidigare utseende. Torpet invigdes under högtidliga former den 3 dec 1950. Föreningens glädje över att äntligen äga ett torp, uppfört på så att säga ”helig mark”, byttes snart i besvikelse och stora ekonomiska bekymmer. Det visade sig att föreningen hade en skuld till byggmästare Bergqvists sterbhus på 10 000 kronor. Styrelsen stod nu i en synnerligen svår ekonomisk situation, hur klara av detta till det bästa för alla? Dåvarande ordföranden, övlt friherre H Strömfeldt gick mycket energiskt in för att klara situationen. Han tillskrev ett stort antal i tjänst varande och ett antal gamla pensionerade officerskamrater med ekonomiska möjligheter och bad om hjälp. Detta inbringade en del pengar 38 LIVHUSAREN • 2014 bidrog säkerligen till att husarsysslan blev eftertraktad. Vid möten och kommenderingar fick soldaten en viss världsvana och blev en god underhållare och berättare eller vissjungare. Soldaterna fick en undervisning som var få förunnat, bland annat skulle de både kunna läsa och skriva sitt namn. Militären blev som en slags överförmyndare för husaren. En officer måste vara med vid husarens trolovning för att denna skulle äga laglig kraft, inför rätta förde militären husarens talan osv. För övrigt arbetade husaren som bonde under fredsperioderna och blev därigenom förankrad i bygden, befolkningen och umgängeslivet. Delar ur kamratföreningen samlade i Gärdhems trädgård. men skulden var fortfarande inte löst. På årssamanträdet den 4 dec 1955 bildades, på förslag av dåvarande militärbefälhavaren greve T Bonde en så kallad ”garantiförening”. Blivande medlemmar skulle förbinda sig att årligen betala in ett visst belopp under en femårsperiod. Medlemsanslutningen blev mycket god och 1959 var skulden betald och husartorpet var i kamratföreningens ägo. Av någon anledning kallades det för ”Paradiset”. En av husarerna som bodde där var Johan Boberg. I generalmönsterrullan från 1795 står det: Husartorpet nr 49 Mellomgården, Jonsboda, låg vid en kulle vid Stenbäcken i Fägre församling. Rusthållare: Lars Benjaminssons änka ¼ , Jonas Bengtsson ¼ , Jan Göransson ¼, Göran Göransson ¼. Generalmönsterrulla över Kungliga Livregementsbrigadens lätta dragoncorps och Vadsbo skvadron. Dragon: Johan Boberg, 30 år, 10 tjänsteår, fem fot, 9 tum lång och ogift. Häst: Ljusbrun valack utan tecken, 12 år. Enligt husförhörslängden hette han Johannes Olofsson Boberg och var född i Fägre 1766. Johannes gifte sig med Britta Svensdotter och fick fyra barn. Soldaten en ansedd kunnig man i samhället Det var ganska typiskt att en bygdens inföding tog nummer och blev husar eller soldat. De fasta anställningsvillkoren och det högre sociala anseendet Brigadcentrum kräver plats I maj 1994 beslutade regeringen om att ett Brigadcentrum skulle upprättas i Skövde. I Gärdhems trädgård skulle elevhotell byggas och kamratföreningens husartorp måste därför flyttas. Styrelsen granskade de olika alternativ som fanns. De första ingångsvärden som föreningen fick innebar att torpet skulle kunna flyttas till önskad plats och styrelsen tog då beslutet att målet skulle vara att ha ett levande husartorp dit medlemmar och årsklass lätt kan komma till som en samlande punkt. Övriga alternativ som disskuterades var P4, Simsjön och Skara fornby. Det enda alternaiv som uppfyllde kravet på en levandegörande av torpet var en flyttning till Karlsborg och Karlsborgs fästning. En lämplig plats utsågs med stöd från regementet. Det visade det sig dock att riksantikvarien ej godkände en flyttning till fästningen. Att ställa torpet på annan plats i Karlsborg med de problem i bevakning och skötsel som skulle uppstå var heller inget alternativ. TAVLOR PÅ MÄSSEN På vår mäss finns ett antal fantastiska tavlor som alla har en historia. Vi har inte bara 35 utav 50 möjliga chefsporträtt sedan 1667 då Livregementet till häst bildades. Vi har också ett antal små tavlor som fötjänar att studeras lite närmare. Här är två av dem. På styrelsemöte i januari 1995 disskuterades vad alternativet var om en flytt till Karlsborg ej kunde ske och styrelsen enades om att den plats där torpet skulle få en nära och god skötsel var hos Bernard Englund vid hans soldattorpssamling vid Simsjön. Under denna tid hade förutsättningarna för flyttningen också ändrats så tillvida att flyttningskostnaderna översteg vad entreprenören hade tänkt sig. Ett nytt alternativ presenterades nämligen att föreningen krävdes att flytta på torpet före ett visst datum med stöd av 75 000 kr eller att sälja torpet till entreprenören för samma summa varvid torpet således skulle förstöras. I detta läge kontaktades Bernard Englund som tillfrågades att om han var villig att ta ner, flytta och bygga upp torpet på av kommunen avsatt mark vid Simsjön. Tavlan ovan föreställer rm Bengt von Schildts sista tjänstehäst Pontus. Konstnären är : John Arsenius . Målad 1874. På baksidan av tavlan står: Så såg gamle Pontus ut när han hade tjänat slut Tvenne år framför kanonen tretton sedan för skvadronen Sista året blev han tvungen göra tjänst för självaste Kungen Detta var ju ära nog därför samma år han dog. Skrivet av John Arsenius På ett styrelsemöte 1995-0513 togs beslutet att donera husartorpet till Bernard Englund på dessa villkor. Beslut togs också om att större delen av kamratföreningens inventarier skulle medfölja huset som en deponering, dvs kvarstå i föreningens ägo. Sedan dess finns Husartorpet nr 49 hos Bernard Englund vid Ryttmästarbostället Skövde och utgör där en historisk och intressant del i de samlingarna. Tavlan ovan föreställer ”Husar med egen och officershäst.” Bakgrund: Källan på Sanna hed. Vadsbo skv. Konstnär: John Arsenius 1864 Tavlan var en gåva från Friherrinnan A von Essen, född Wrangel von Brehmen, till hennes son, regementschefen vid Livregementets husarer F U von Essen. LIVHUSAREN • 2014 39 LIVET PÅ SANNA HED DET CIVILA LIVET PÅ SANNA HED av Håkan Larsson I förra numret av Livhusaren skildrades också livet på Sanna hed där husarerna men också grenadjärerna hade sitt mötes- och utbildningsplats. Det var dock inte bara soldater på heden. I denna artikel berättar Håkan Larsson lite om de civila livet kring soldaterna. På raster och fritid ville soldaterna gärna ha något att förtära som t.ex. kaffe med skorpor (12 öre) eller smörgås (10 öre), öl (Bayerskt 18 öre), sockerdricka (10 öre), m.m. Detta såldes på marketenterier och av kaffegummor inom området. till Örebro och köpa en tunna. Man lät sedan meddela genom djungeltelegrafen att det fanns brännvin att köpa på logen. Medtag egen flaska. Bönderna i närheten kunde också tjäna en extraslant genom att erbjuda skjutstjänster till (Bilder från Örebro stadsarkiv samt Fästningsmuseet i Karlsborg) Bygden hade nytta av militärerna och levde gott på extrainkomsterna under mötena vilket avspeglade sej i att det byggdes många nya och relativt stora hus i Sannahed i slutet av 1800-talet. Det fanns naturligtvis baksidor också, som med husarer som red genom trädgårdar och över fält med gröda samt slagsmål och fylleri. Trots detta så såg nog de flesta positivt på militärerna och bygden sörjde när de lämnade heden för ett nytt liv i nybyggda kaserner i Skövde och Örebro. Idrott Dans vid midsommarfirandet vid förra sekelskiftet. Ända upp till 8-10000 människor kom till Sanna hed för att lyssna på musik och få dansa. Fantastiskt! Skvadronsgatan i husarlägret på Sanna hed. Officerstälten och sommarstugor till vänster om gatan. Till höger stallar och mellan dessa manskapets och underofficerarnas tältrader. I förgrunden ses chefen för Livskvadronen ryttmästare Stedt. Den civilklädde med skägget är en skräddare som är i lägret för ”defektering” dvs tar emot trasiga kläder för lagning som manskapet håller på att överlämna. ”Sannahed är en tätort i Kumla kommun. Den har namn efter en gammal exercisplats för NärkeVärmlands regemente, Närkes regemente, Livregementet till fot (senare Livregementets grenadjärer) och Livrege-mentets husarer.” Så börjar texten om Sannahed i Wikipedia (den fria encyklopedin på nätet) och det är det vi först tänker på när det gäller Sannahed. Men hur påverkades det övriga samhället och bygden runt övningsplatserna, för det var ju två regementen som övade på Sannahed. På vinterhalvåret så var det lugnt och stilla då lägren stod tomma. För vinterutbildning fanns inte på den tiden. Att ta ut en häst i terrängritt på vintern ansågs vara djurplågeri. 40 LIVHUSAREN • 2014 Men i april drog det igång, det som skulle bli en av Närkes största ”orter” under sommaren. Man fick annonsera flera gånger. Vid 1899 års övningar blev det 115 kubikmeter. Timmermän och murare hade också stora inkomster vid byggnation och reparation av kronans Vid slutet av 1800-talet när verksamheten var som störst var det nästan 2000 man i de två lägren totalt. Till detta kom alla besökare som vid t.ex. midsommar kunde vara upp mot 10000. Detta ledde naturligtvis till affärsmöjligheter för både regementet (regementskassan) och ortsbefolkningen. Här är några exempel: Mat till mannarna och furage till hästarna köptes upp via anbud av kronan för varje år från traktens bönder och handelsmän. Bönderna köade sedan gärna för att få ett lass hästgödsel av sprida på den egna åkern. Att få någon att lämna in anbud på att tömma latrinerna under och efter mötena var dock inte så enkelt. År 1898 fick F. Bergqvist & Co i Örebro tillstånd av sekundchefen för Livregementet till fot att för en avgift av 50:- att sälja tobaksvaror och tidningar under sommarens möten. Sådana marketenterier kunde lastas på vagnar och följa med på fältövningar och fältmarscher. Brännvin slutade säljas på heden 1880-talet efter påtryckningar från bl.a. Kumla kommun. Det var mycket slagsmål och polisen hade små möjligheter att stävja det hela p.g.a. låg bemanning. Driftiga bönder intill lägret ordnade dock brännvin till soldaterna genom att köra in officerare t.ex. till Hallsbergs station. När telefonen kom till Sannahed i början på 1900-talet var det kö vid den gården som hade telefonen för att ringa hem. Vilket man naturligtvis fick betala för. För officerarnas mässar använde man olika metoder för ordna mat och dryck. Man kunde själv köpa in råvaror och låta en krögare sköta rulljansen eller lägga ut allt på entreprenad. Den unge grenadjärlöjtnanten Viktor Balk som hade varit över till England och sett friidrottstävlingar hade i svår kamp mot de som förespråkade den s.k. Linggymnastiken (armarna utåt sträck och knäna böj på stället) anordnade vad som anses vara de första organiserade friidrottstävlingarna i Sverige vid midsommar 1881. Denne löjtnant blev sedan inte bara militär general utan också ”general” för de olympiska spelen i Stockholm 1912. Nöjesliv Officerarna ägnade sej åt mässliv d.v.s. de umgicks på mässen med mat, dryck, sång och musik. Sammanhållningen var god då man även bodde på heden under övningarna. På infanteriofficersmässen fanns till och med ett ordenssällskap kallat ”Tre kronor” där den annars så strikta hierarkin kunde förändras lite. Skojarbacken Bakom kaffestugan ”Gröna stugan” fanns ett område som kallades Skojarbacken som närmast kan beskrivas som ett litet nöjesfält eller marknad. Här fanns dansbana, skjutbana, lotteristånd, pilkastning, kaffestånd och naturligtvis LusHerman med sitt tittskåp, där man mot en avgift kunde titta på bilder på märkvärdiga saker som t.ex. kända städer långt bort eller kanske till och med så kallade franska kort. Björnjakt på Sanna hed I juni år 1875 var en kringresande man vid namn C Meurke där och förevisade en tam ”dansande” björn. Björnen var gammal och sjuklig. Den blev detta tillfälle så sjuk att man var tvungen att skjuta den. Meurke tog sedan skinnet till länsman Axel Flyckt i Kumla och skar i hans närvaro av öronen på skinnet och kunde därmed kvittera ut skottpengarna på björnen. Summan var 50 kronor vilket var för den tiden en stor summa. Detta finns noterat hos Länsstyrelsen som den sista (senaste) skjutna björnen i Örebro län. En tredje lösning var att själva stå som huvudman och anställa en eller flera kokerskor. Vin, sprit, öl och den viktiga punschen verkar man i de flesta fall inköpt (och importerat) själva. F. Bergqvist & Co i Örebro som år 1898 fick tillstånd av sekundchefen att sälja tobaksvaror Livhusarernas mäss på Sanna hed År 1900 kom Kung Oscar II till Sannahed för att överlämna nya fanor.I samband med detta besök, som lockade 20000 besökare från hela länet, uppfördes en äreport söder om nuvarande Centrumhuset där uppvisningarna ägde rum. Äreporten var som synes bilden översållad med flaggor. LIVHUSAREN • 2014 41 TVÅ LIVHUSARER PÅ UPPDRAG I UNMISS, UNITED NATION MISSION IN SOUTH SUDAN En berättelse från Juba, Sydsudan där Magnus von Sicard och Michel Gunnerek jobbar under FN flagg. Magnus förhoppning är att med denna beskrivning ge förståelse för missionen och dess arbete med fokus på tjänsten som stabsofficer. Michael Gunnerek ger skickar alla livhusarer en hälsning och ger en kort bild av hans jobb som Military Liasion Officer i samma mission. rättigheterna (C) Skapa förutsättningar för leverans av humanitärt bistånd (D) Stödja genomförandet av fredsavtal Den nuvarande numerären för att lösa detta är för närvande av cirka 140 MLO›’s, ca 200 stabsofficerare samt 10300 man i bataljonsstrukturer. Kulturell mångfald Den kulturella mångfalden är omfattande eftersom drygt 60 länder bidrar med personal. Vidare finns 930 poliser med uppgift att stödja i polisiära frågor. Förhoppningen är att FN›s ledning skall bevilja en större personalram med fler MLO›’s och stabsbefattningar. Militären är utgångsgrupperad i fyra sektorer med en sektorstab som löser samordningen mellan förbanden och samverkansofficerarna. Sverige bemannar tre tjänster på staben samt två MLO’s, militära samverkans officerare som jobbar ute i de olika sektorerna. En av dessa MLO’s är livhusar major Mikael Gunnerek. Stabstjänst denna gång Detta är första gången min tjänst omfattar renodlat stabsarbete vilken är intressant och utvecklande då tidigare insatser varit på lägre nivå och med uppgifter som löstes på fältet. Mesta av underhållet måste ske via luften, MI 26 är ”gigantisk” Den 9 juli 2011, blev Sydsudan det senast erkända land-et i världen. Födelsen av Republiken Sydsudan är kulmen på en sex år freds-process som inleddes med undertecknandet av det övergripande fredsavtalet (CPA) den 9 januari 2005 mellan Sudans regering och Sudanesiska folkets be-frielserörelse (SPLM), som avslutades mer än 20 år av krig. Sydsudan är till ytan ca 1,5 gånger större än Sverige. Det består till större delen av omfattande slätter, omgivna av bergsområden och högplatåer. 42 LIVHUSAREN • 2014 cirka 20 mil asfalterad väg i landet och någon elförsörjning värd namnet finns inte. Sydsudans högsta bergstoppar finns vid gränsen mot Uganda i söder och nära Tchad i väster. rikligare ju längre söderut man kommer även om de varierar kraftigt från år till år. Stora delar av Sydsudan består av busksavann som i söder övergår till trädsavann. Det som mer än något annat sätter sin prägel på Sydsudan är Vita Nilen som flyter in i Sydsudan från Uganda i söder. Norr om Juba förgrenar sig Vita Nilen till ett väldigt papyrusträsk, Sudd, där mer än hälften av flodens vattenmängd avdunstar på väg norrut. Sydsudan har ett av världens hetaste klimat. Regnen blir Det händer ofta att någon del av landet drabbas av svår torka. Normalt sett infaller regnperioden mellan april och november. De senaste åren har dock regnperioderna varierat i tid och längd vilket påverkat jordbruket med svält och osäkerhet i livsmedelsförsörjningen som resultat. Genom att enhälligt anta resolution 2155 den 27 maj 2014, beslutade säkerhetsrådet att UNMISS skulle bestå av en militär komponent på upp till 12500 soldater på alla nivåer och en poliskomponent på ca 1300. Vidare auktoriserades UNMISS att använda alla nödvändiga medel för att utföra följande uppgifter: Infrastrukturen är generellt sett väldigt dålig. Det finns endast (A)Skydd av civila (B) Övervaka de mänskliga Att tjänstgöra på ett FHQ, Force Head Quarter (divisionsstab), med internationell sammansättning sätter många gånger både personlighet och tålamod på hårda prövningar. Detta grundar sig bla på att FN omsätter personal med olika tidsintervaller där tjänstgöringstiden varierar mellan 6-12 månader vilket medför ständigt ny personal och nya uppgifter för den enskilde. Glada soldater ur regeringsarmén, efter att ha tagit Nassir och läget tänkande och förhållningssätt gör således dagen lättare. I den dagliga tjänsten på J3/ Current Operations innebär jobbet som deskofficer för Upper Nile State att all information till och från staben till verkansdelarna i detta område går genom mig på ett eller annat sätt. Vidare ansvarar jag för rapporterna, dagligavecko-månad, som lämnar den operativa sektionen. I detta krävs att man är väl insatt i läget och noga följer händelse utvecklingen. Detta underlättar även jobbet som IR och RFI (informationsförfrågningar) kor- dinator. För att rätt uppgifter avseende informationsinhämtning skall nå rätt personal och stab startar arbetet på strategisk nivå, med utgångspunkt i politik och ekonomi, tillsammans med olika FN organ och leds av den civila delen. Resultatet från dessa möten bryts sedan ner till taktisk nivå av en mindre militär arbetsgrupp med en inhämtningsplan som resultat. FN som organisation har ett arv att inte jobba med underrättelser vilket tydligt i denna mission håller på att ändras. En annan faktor som utgör problem är språk och data kunskap då i huvudsak all verksamhet på staben löses med IT stöd på engelska som är missionsspråket i UNMISS. Utmaningen är att när dagen börjar vet man inte var och när den slutar. Det är inte ovanligt att med kort förvarning görs uppsittning i en helikopter för att stödja pågående verksamhet i någon av sektorerna. Att vara utrustad med flexibelt Många samordningstillfällen med J2 för att nå samsyn och följa upp resultatet från personalen ute i området krävs för att till sist bidra med ett gott beslutsunderlag för FC, Force Commander. Som stabsofficer är tjänstgöringen förlagd måndag till fredag med ca 8h om dagen under förutsättning att det är genomförande av rutintjänst. I andra fall kan tidsuttaget vara många timmar utöver det ordinarie. Vid ledig tid finns goda möjligheter att träna och umgås på campen. Det råder i dagsläget ingen brist på varor och utspisningsplatser i Juba även om prisbilden är hög. Insatsen är till största delen utbyggd men de logistiska utmaningarna är många och förbanden är spridda över stora ytor. En avgörande faktor för framgång är de flygförband som finns och den personal som leder dessa. Under regnsäsong är många platser oframkomligt med terrängfordon. Om man misstänker att skadade fiender finns i hyddorna är vanligaste taktiken ”bränn” Flygresurserna tillhandahålls och opereras av kontrakterade civila företag består av ca 20 Mi-8/Mi-17, 1 Mi-26 samt ca 10 transportflygplan. Tyvärr är LIVHUSAREN • 2014 43 flygtransport förenat med stor risk vilket visade sig under min första vecka då en besättning miste livet vid nedskjutningen av en Mi-8. Ett större arbete pågår där tanken är att nuvarande grupperingsplats vid Juba Internationella flygplats skall överlämnas till staten. FN har påbörjat omgruppering till ett nybyggt område på andra sidan staden, UN House. Där skall alla delar verka samlat samt även ha sina bostäder. Men med rådande FN byråkrati tar det nog ytterligare något år innan det är genomfört. För att säkerställa ett högt stridsvärde finns ett flertal förbandsplatser motsvarande bataljon/brigadförbandsplats. Dessa bemannas av bla Kambodja, Indien och Kina. På dessa får drabbade bla hjälp med provtagning vid symptom på malaria samt vanligare skador/ sjukdomar. Vid allvarligare fall transporteras den skadade till Entebbe, Johannesburg eller Dubai. Med utgångspunkt i de satsningar som FN gör både på det operationella och logistiska områdena är bedömningen att denna mission kommer att leva kvar under lång framtid. Operationellt kanske vi får se ISTAR komponenter och beväpnade helikoptersystem som komplement till truppnärvaron och i det logistiska spåret en utökade flyg och pråm resurser. Jag kommer att lämna denna mission övertygad om att svensk trupp och officerare har på många områden mycket att tillföra i FN›s olika operationer. I 2012 års Livhusaren skrev ”Vår man i Islamabad” Livhusaren Anders Waldén, försvarsattaché stationerad i Islamabad med sidoaccreditering i Kabul, under rubriken ”Reflektioner från ett konfliktområde” om sina upplevelser. Här återkommer Anders med några reflektioner från ett Afganistan lämnat åt sig själv efter truppreduceringarna de gågna åren. /Red AFGHANISTAN - ETT LAND I FÖRÄNDRING av öv Anders Waldén Är nu inne på mitt sista år och har sett effekterna av truppreduceringen Afghanistan det gångna året. Inte helt otippat har våldet har tilltagit i de tidigare rätt så fridfulla norra provinser, vilka Sverige haft det s k ansvaret för. Den mest uppmärksammade våldshändelsen hittills var en attack mot en polisstation i centrala Mazaar-e Sharif i oktober, med ca 10 döda och ett antal skadade. Kamrater, Blev av Jens Ramhöj, ”Livhusarens Livhusar” ombedd att bidra med några rader kring insatsen i Sydsudan UNMISS, där jag tjänstgör sedan mitten av Februari 2014. Just nu är det mitten av Oktober och jag är hemma i Sverige på permision, för att återvända till insatsen om ett par dagar, för fortsatt tjänstgöring till slutet Februari 2015. Eftersom jag är, så att säga mitt i uppgiften och av olika anledningar inte riktigt hittar gnistan i skrivandet, så tänkte jag mest bidra med några bilder som stöd till Magnus text. Mycket kort kan jag säga att jag tjänstgör som ”Military Liasion Officer” i Nassir, en håla i Upper Nile State, där hela staten präglas av ett fullt utvecklat inbördeskrig sedan December 2013. För FN är uppgiften en enorm utmaning där miljö, säkerhetsläge och logistiska prövningar utsätter uppdraget för minst sagt stora påfrestningar. Konflikten har som brukligt, storpolitiska förtecken, med oljereserver som insats. På mer regional nivå är makt den drivande faktorn, där etniska spänningar möjliggör att man kan utsätta varandra för mer eller mindre ofattbara ohyggligheter. 44 LIVHUSAREN • 2014 Uppgiften som MLO har på grund av krigsutbrottet gått från en mer traditionell observatörs och stödjande roll, till en ”allt i allo” vad gäller uppgifter. Uppföljning av säkerhetsläget och den generella händelseutvecklingen, genom ständig samverkan och samtal med parterna skulle kunna sägas vara huvuduppgiften. På lokal nivå varierar dock det handgripliga arbetet mycket beroende på var du är placerad. Exempel på uppgifter: -Verifiering av stridshandlingar ”vem sköt på vem och varför”, och vad var utfallet. -Stödja NGO:er, exempelvis ”läkare utan gränser” i deras humanitära arbete. -Vård och evakuering av skadade kombatanter från båda sidor under stridshandlingar. -Hantering av döda, ofta ren ”insamling” från stridsfältet. -Hantering av desertörer, alla är en civilist när man lagt ner vapnen, kastat av sig uniformen och slänger sig över staketet på en FN camp Mitt i eländet finns dock många exempel på fantastiska, uppoffrande och osjälviska handlingar, både från kamrater i tjänsten och olika lokala aktörer. I det sammanhanget vill jag nämna just ”läkare utan gränser” som uträttar stordåd på fältet, och alltid är sista organisaton att evakuera när det blir snårigt på allvar. Avslutningsvis vill jag tacka Kn Magnus Brodén för hans vakande öga över de mina på hemmaplan, en god officer och sann kamrat. För den som vill få en lite bättre bild av konflikten både vad gäller bakgrund och hur det kan se ut på fältet kan jag rekommendera länken nedan. En film av gjord av en amerikansk journalist, Robert Young som jag träffade under inspelningar i Malakal, provinshuvudstaden i Upper Nile State. Sedan hans film från slutet av Februari 2014, har även Nassir, där jag tjänstgör intagits av regeringstrupp och ett flertal motanfall har genomförts av de så kallade ”rebellerna” för att återta byn. http://www.youtube.com/ watch?v=lDSu8wlQG6c Väl mött på borgen vad det lider Major Michael Gunnerek UNMISS MLO Team Leader NASSIR Det största bekymret för den tillträdande afghanska regeringen är dock att skattkistorna och kontona har tömts av Karzai och utgående regering. Siffrorna varierar och är möjligen värre än vad Världsbanken fått fram i sin oktoberrapport: Underskottet i statsfinanserna t o m augusti låg på ca 500 milj USD. Ca 300 milj USD krävdes akut för att klara löneutbetalningar och löpande räkningar för administration och säkerhet t o m oktober i år. Om trenden får fortsätta utan motåtgärder, ser värsta scenario ut att bli underskott om ca 1 mrd USD vid årsskiftet. Ingen bra start för Afghanistan - som till ca 85-90% är beroende av utländska donationer, - vars nye president vill genomdriva fundamentala förändringar och skapa förbättringar (inte helt gratis) för gemene man, samt - där det väpnade motståndet på bekostnad av den nya regeringen försöker göra allt för att stärka sitt inflytande på olika håll i landsbygden och skrämma de som uppehåller sig i Kabul. President Ghani genomförde härförleden sitt första officiella besök i Islamabad, där delega- tionen bestod av 170 man och varade i tre dagar. Första anhalten för presidenten efter att ha landat var ett två timmar långt besök på armestaben/ GHQ, där arméchefen Gen Raheel tog emot. President Ghani vet var makten finns när det gäller Pakistan säkerhetspolitik i relation till grannländerna. Efter en rätt så gles manifestation under november, samlade Imran ett nytt uppbåd den 30/11 på plats i centrala staden. Denna gång Ca 50-100 000? demonstranter och nyfikna. Manifestationen förlöpte utan incidenter, men inte heller några resultat för Imran Khan och hans flock. Alla rapporter pekar på en nystart i positiv bemärkelse jämfört med de tidigare relativt frostiga bilaterala relationerna under förre Presidenten Karzai och den dåvarande pakistanske arméchefen Gen Kayani, som undevk att på allvar ta itu med talibanernas logistikhubbar i FATA. I början av juni drog den pakistanska armén igång en större planerad upprensningsoperation i gränslandet FATA till Afghanistan. Syftet är att ta bort alla talibaners och kriminella nätverks logistiska faciliteter i främst Norra Waziristan, samt att dräpa dem som gör motstånd. Så solen skiner i Islamabad, vars centrala område framför parlamentet sedan 15 augusti belägrats av två politiska falangers demonstrationer vars yttersta syfte varit att tvinga premiärministerna att avgå (kommer inte att ske). Den ene av de två ledarna valde att avbryta verksamheten i början av november och beordrade hem sin «soldater» och betalda demonstranter att tillbringa Moharram och Ashura-högtiden på sina hemorter. Ett mindre tältläger återstår nu bak en rad containrar fram-för parlamentsområdet för Imrans anhängare. När det hela var som värst såg uppbådet ut som Roskildefestivalen, ca 15 000 personer med tältläger, rullande kiosker, vattenbilar för tvätt av lekamen och kläder, flaggor och T-shirts med tryck, ansiktsmåleri, scener för tal, dans och musik hela kvällarna fram till efter midnatt. Islamabadborna kom nersläntrande efter jobbet med familjerna i släptåg för underhållning och lite pic-nic i det gröna. Intill sista november har armén rensat den bebyggda Tochidalen och en rad tillhåll i de angränsade bergen och ytterst få områden återstår att rensa i Nord Waziristan. Parallellt sedan september bedrivs en operation i Khyber Agency, NV om Peshawar, där några grupper försökt hitta nya tillhåll, bl a i Tora-Bora bergen, dit al Qaida en gång flydde undan de amerikanska förbanden. Ca 170 000 man är sedan juni insatta i FATA och att jämföra med 130 000 som än NATOkoalitionen som flest avdelade för hela Afghanistan år 2010. Dessvärre har ca 1 miljon civila tvingats evakuera operationsområdet för tillfälligt boende hos släktingar i bebodda trakter eller i uppsamlingsläger innan de kan flytta tillbaka (inom 1-2 år?). Huvuddelen av dessa har, i brist på mat och produkter från sina småbruk och tamboskap, liten förutsättning att försörja sig och staten och provinsledningen har i allt väsentligt nonchalerat dessa människors behov. Epidemier bröt ut under fastemånaden Ramadan då hettan blev som störst. Det goda var att man för första gången kunde immunisera barn från trakten med poliovaccin, något som bekämpats av talibanerna. Hittills i år har drygt 265 fall av polio konstaterats i landet att jämföra med knappt hundra år 2013. För de flesta går dock livet sin gilla gång och man strävar framåt trots bristerna i makthavarnas ageranden. Samtidigt bedrivs underrättelseoperationer över stora delar i Pakistan. T o m november hade man genomfört 2 500 sådana operationer. Man har förstört och samlat in förråd med otroliga mängder sprängmedel, detonatorer, ammunition, IED-fabriker, vapen och kommunikationsutrustning, vilket inneburit kännbara förluster för «ägarna», vars aktiviteter begränsats i påtaglig utsträckning. LIVHUSAREN • 2014 45 HISTORIEN OM OSQUAR OCH HANS BRÖDER Denna historia är nedtecknad av övlt Lars Bratt (chef för Karlsborgs Luftvärnsregemente 1960-61) i mars 1961 och handlar om en inspektion som Kung Oscar II gjorde vid Karlsborgsartilleriet 1874. av övlt Lars Bratt Genomförande Kungen med stab och uppvaktning anlände planenligt med häst på morgonen till Karlsborg. Kungen hade övernattat på en herrgård i närheten av Mölltorp. Historien utspelas i Karlsborg och på Wanäs mäss där den lilla men roliga traditionen med ”Osquar och hans bröder” levde kvar tills Lv 1 nedläggning den 12 mars 1961. Berättelsen publicerades i Rödesund-Wanäs hembygdsförenings årsskrift 2012 och nu i Livhusaren med anledning av att den utspelar sig i Karlsborg och på vår mäss. Under en resa med Livhusarernas kamratförening till Halmstad 2013 fick jag på Luftvärnsregementets mäss se Osquar och hans bröder för första gången i verkligheten och jag anser att historien är värd att berättas då den har sina rötter på Karlsborgs fästning, även om den inte är förknippad med K 3. Valvet invigdes och fästningen inspekterades före lunch. Dagen innan hade artilleriet grupperats i Norra skogen med många mål på ön mitt i sjön (Storön). Förövningarna hade gått perfekt och allt var noga förberett. Så anlände Kung Oscar, väl förplägad och på gott humör med sin stora stab. Man sitter av och hästarna förs undan. Truppen står uppställd batterivis bakom kanonerna med Kuylenstierna beredd att lämna av till Kungen. 1,5 meter bakom och snett till vänster om Kuylenstierna står Ivan Bratt. Hans broder John står framför sitt batteri. Historien berättades för Lars Bratt av kaptenen Åberg när Lv 1 officiellt avtackades och drogs in söndagen den 12 mars 1961 under stora högtidligheter. Kapten Åberg var då 91 år. Åberg blev officer vid Karlsborgsartilleriet 1891 då historien fortfarande fanns i var mans mun. / red Jens Ramhöj Så tågar kungen med stab fram. När han står på plats lämnar Kuylenstierna av med mycket hög röst: ”Eders majestät – Kunglig Göta artilleriregementes division i Karlsborg enligt order!” Kungen svarar: ”God dag artillerister!” Hela truppen vrålar i takt: ”Gud bevare Konungen!” Bakgrund Kung Oscar II började sina ”eriksgator” 1872 och turen kom till Västergötland och Karlsborg 1874. Den sydöstra utfallsporten med tillhörande stora valv eller ”portern” hade just byggts färdig. Till kungens ära skulle denna invigas i samband med besöket Kungen skulle döpa den till ”Oscar II Potern”. Plan Sedan kungen studerat befästningarna och ätit lunch i Kungssalen (nuvarande generalssalen) skulle artilleriet med de nya artilleriförbanden från A 2 i Göteborg inspekteras. Kuylenstierna var artilllerichef. Efter skjutningarna skulle dagen avslutas med en middag 46 LIVHUSAREN • 2014 soldat var en Zouaveuniform, vilket inkluderade korta öppetbeklädda jackor, säckiga byxor och ofta skärp och orientalisk huvudbonad). Alla statyetter var välgjorda, ca 50 cm höga och tunga att lyfta. Kungen anbefaller att övningarna skall börja varför Kuylenstierna beordrar: ”Färdig Division!”. Alla springer fram till sina platser, luntorna plockas fram. Men, ett skyfall brister ut innan Kuylenstierna hinner beordra ”Eld!” Zoaven - en fransk lätt infanterisoldat från 1870 talet i samma sal med Kuylenstierna som värd. Kungen skulle då som minne överlämna fyra statyetter till artilleriets officerskår. Statyetterna föreställde soldat-er från fransk-tyska kriget 1870 – 71. En preussare och en bayrare från tyska armén, en fransman och en Zouave(En fransk lätt infanterisoldat som tjänstgjorde i Nordafrika.) De viktigaste särskiljande egenskaperna för en sådan På ett ögonblick blir allt genomvått. Regnskydd fanns inte på fänghålen. Krutet blir vått, luntorna slocknar. Inte en enda pjäs lär ha kommit till skott. Överraskningen var total. Kungen var känd för sin korta stubin och hans välvilliga sinnesstämning ändras snabbt hästarna, gör uppsittning och travar iväg i riktning mot Mölltorp i ösregnet. Någon kungamiddag blev det alltså inte. Där stod officerskåren med all mat och dryck på plats, beordrad och bekostad av hovet. Vad göra? Alla tryckte att det var synd att så mycket god mat och dryck skulle förfaras så Kuylenstierna beslöt att officerskåren skulle äta middagen ändå, men gästernas stolar skulle lämnas tomma. Under ritten mot Mölltorp hade kungen börjat fundera på om han hade varit riktigt rättvis. Han ville dock inte ändra sig eller återvända men han beslöt att lägga plåster på såren genom att skicka tillbaka en adjutant med en bagagekärra och de fyra statyetterna till Karlsborg. Där sökte kungens adjutant upp sin motsvarighet dvs Ivan Bratt, som fick äran att ta emot till sin chef. Kuylenstierna beordrade Ivan att placera en statytett, på var och en av de fyra högsta gästernas tomma stolar under den följande middagen. Zouaven hamnade då på kungens plats. Middagen började i dyster stämning som emellertid höjdes i takt med förtäringen. Så tyckte en kapten att han borde säga något till Zouaven – det blev ”Skål - Oscar!” Det gjorde lycka. Zouaven hade fått sitt namn, om än något förfranskat, Osquar. Alla skålade med honom. Osquar försågs med en dagbefälsbricka i miniatyr av äkta silver med riksvapen och blått band. Med tiden fick han också riktiga medaljer. Under en glad tillställning mellan krigen fick han en fin orden av en glad fransk general som nog ångrade sig när han kom hem. Osquars vänstra hand passade pricis för ett punchglas. Munnen var lite öppen, passande för en cigarrcigarett eller cigarett som han alltid rökte i botten därför att under fötterna fanns ett hål så att det blev korsdrag. beslöt löjtnanterna att Osquar skulle begravas efter middagen. Sagt och gjort. Han grävdes ner på Kanalhotellets tomt. Hans plats var på frisen på den öppna spisen i officersmässens samlingsrum. Vid alla herrmiddagar ”behagade Osquar att nedstiga” placerad framför regementschefen, försedd med punsch i glas och en cigarett. Alla tömde en gemensam skål för Osquar. Nästa morgon var alltid punchglaset tomt. Damer fick aldrig uppleva att Osquar framträdde, det blev till skrock om olycka och barnsängar mm. Nästa morgon gick regementschefen in på mässen och ser att Osquar fortfarande är borta. Han tillkallar äldste löjtnanten, Ingemar Toll, och säger att om inte Osquar är på plats inom 24 timmar så blir det buren för stöld. Osquar spelade en stor roll för stämningen. När en regementschef, Einar Hellström, skulle gifta bort sin dotter i kyrkan följt av middag på officersmässen bjöd han in alla officerare t o m kapten, inga löjtnanter och lägre. Löjtnanterna beslöt att hämnas. Under vigseln stal de Osquar som de tog med sig till Kanalhotellet för att äta middag. Efter tjänstens slut gick löjtnanterna till Kanalhotellet för att hämta honom. De grävde och grävde men fann honom inte. De beslöt då att trösta sig med en middag som blev våt. Vid nästa försök fann de Osquar och grävde upp honom. Epilog När Lv 1 drogs in 1961 åkte Osquar ensam i chefsbilen till Lv 6 i Göteborg där man skulle ta hand om Lv 1 traditioner. Osquar och hans vänner har därefter följt med Lv 6 till Halmstad där de i dag står på den öppna spisen i ett rum på mässen. LIVHUSAREN • 2014 47 313. SKVADRON Typförbandskurs TEXT: KN RICKARD SEGERDAHL FOTO: RONNIE HAMMAR Under hösten 2014 genomfördes för första gången 7.lätta bataljonens typförbandskurs. En kurs som ska förbereda nyanställda soldater och officerare för sin kommande tjänstgöring vid förbandet. Kursen är utformad för att pröva och förbereda deltagarna för anställningen vid bataljonen. Syftet med kursen är att säkerställa att de personer som anställs vid bataljonen klarar av de kompetenskrav vi ställer, likväl som de ska ha de fysiska förutsättningarna. Detta innebär att kursen till stor del fokuserar på avsutten strid, vapenutbildningar, grundläggande helikoptertjänst, stridsurlastning ur TP 84 Herkules samt firning från fast föremål såsom hus, väggar och torn. Utbildningsansvaret ligger hos 313. skvadron. Blandad deltgarlista 2014 års kurs bestod till stor del av soldater som genomfört GMU vid K 3 och som sedan valt att söka anställning vid 7. lätta bataljon och därmed också genomgått BFU-1 (befattnings- och förbandsspecifik utbildning). Utöver nyanställda soldater från GMU och BFU ska kursen även i framtiden utgöra det första steget för officerare och soldater från andra förband som valt att söka sig till K 3 och den 7.lätta batljonen. Kursupplägg Kursen inleddes direkt efter semestern då nytillkommen personal förseddes med ut- 48 LIVHUSAREN • 2014 rustning och genomförde läkar- och fystester. Detta konstaterade statusen på individerna och visade på utgångsläget. Kursen genomfördes sedan på två täter och efter de inledande testerna påbörjades utbildning inom fältarbeten (grundläggande minutbildning och sprängtjänst) samt pansarskottutbildning. På grund av svårigheter att få fram kulsprutor så ersatte pansarskottutbildningen den planerade utbildningen på ksp 58. De första fältdygnen genomfördes i Perstorp i trivsamt sensommarväder. Plutonerna övades i försvars- och anfallsstrid samt förläggningstjänst och avslutades med gruppvis snabbmarsch tillbaka till regementet där pegasusmärket, 7. lätta bataljonens förbandsmärke, delades ut till dem som fullföljt fältveckan med allt vad det innebar av lite sömn och mycket marschträning. Tyvärr utgick helikoptermomenten: Men stridsurlastning ur TP 84 genomfördes enligt plan. Firningsutbildning genomfördes från hopptornet och sambandsutbildning- en med radio 180 och radio 1032 bedrevs med stöd av 315. skvadron. Kunskaperna som övats under fältveckan testades under en stridsskjutning på Kråks skjutfält i slutet på september. Under veckan fick samtliga soldater skjuta skarpt pansarskott. Samlad skvadron deltog i bataljonsövningen Inför den avslutande bataljonsövningen under vecka 43 deltog, utöver deltagarna på kursen, även alla skvadronens tidvis tjänstgörande soldater och officerare. GSS/T tillhörande både K 3 och Livgardet kallades in, pårustades och inkluderades i skvadronen för att under en vecka öva tillsammans med övriga delar ur bataljonen på okänd ort. Som avslutning genomförde samtlig personal tillhörande K 3 ett jägarprov, där de som genomfört med godkänt resultat tilldelades den kvalitetsstämpel som jägarbågen är. LIVHUSAREN • 2014 49 315. SKVADRON Året vid 315. stabs-understödsskvadron TEXT: KN ANDERS JOHANSSON FOTO: RONNIE HAMMAR Året vid skvadronen har i vanlig ordning varit intensivt och varierande och jag minns årets händelser med ett leende på läpparna. Ett leende som hamnar där dels på grund av att jag minns hur trevligt vi haft det under året men kanske till större del av stolthet och glädje över att ha förmånen att föra befälet över så professionella officerare och soldater! TEXT & BILD: Kn 50 LIVHUSAREN • 2014 Anders Johansson, Chef 315. skvadron Som chef vid en av skvadronerna på K3 har jag förmånen att ideligen mötas av positiv rapportering och en inställning av att alltid lösa uppgiften, även om ingångsvärden ändras och förhållanden ibland blir svåra. Det är något jag här vill passa på att tacka mina chefer och soldater för. Tack ta skadade grisar. Att få öva på riktig vävnad är ovärderligt och under dessa moment kan man bara konstatera att vår sjukvårdsutbildning är synnerligen bra och att man kommer långt med bara olika typer av förband och tamponering. Även ett antal soldater fick även förmånen att här vara med. Året började i vanlig ordning med januari. En underbar månad vilken bjuder på särledes goda möjligheter till att härda alla typer av livhusarer. Detta tog plutonerna till vara på genom att omedelbart efter en välförtjänt julledighet dra igång det nya året med stridsskjutningar på ett synnerligen snöigt och blåsigt Nytorp. Det nytillkomna julfettet vilket har en tendens att hamna runt buken i juletider värmde husarena gott men trimmades dock snabbt bort efter långa och hårda dagar i Nytorps ogästvänliga terräng. Ledningsplutonen sköt här bland annat ett antal skarpa pansarskott vilket i huvudsak gick bra. En soldat, tillika glima-mästare, valde dock att bjuda oss alla på en blindgångare genom att skjuta i marken framför målet varvid raketen på ett fint sätt studsade ut i den bakomliggande skogen för att försvinna i snön. Personalen på Kråk tackar nog särskilt för detta. Därefter gick veckorna i rasande takt. Befattningsutbildning genomfördes där ledningsplutonen ansvarade för bataljonens sambandsutbildning på ett förtjänstfullt sätt. Ett antal soldater fick även ta det första stegen mot att bemästra kulsprutor eller andra vapenssystem. Skvadronens lätta traumagrupp, där vi kan hitta både deltidsanställda läkare och sjuksköterskor, var även inkallad under början av året för att genomföra LTT – Live tissue training. En övning där personalen får öva på att omhänder- Med soldater fulla av ny kunskap genomförde plutonerna nu funktionsträning, strid i bebyggelse samt allmän färdighetsträning i fältmiljö. Spaningsplutonen genomförde här övningar i både rörlig och fast spaning med och utan understöd av SUAV. Ledningsplutonen har övat att upprätta bakre stabsplats och förfinat metoderna för att göra detta så effektivt som möjligt samt övat ledningsomgångars utgående. Skvadronens TACP. Det vill säga den grupp som är särledes duktig på att leda och koordinera flyg mot markmål genomförde under våren ett antal övningar runt om i vårt rike. Här uppvisades gång på gång att de är bland de bästa i landet på just detta. Känns tryggt! Nu bar det upp till det underbara Horssjön där plutonerna skulle genomföra allt de övat under våren men med skarp ammunition. Efter att ha varit uppe och tittat till skjutningarna kan jag inte säga annat än att resultatet var mycket bra. Skjutningarna började på gruppnivå för att då soldaterna ”blivit varma i kläderna” övergå till mer avancerade övningar. Ledningsplutonen genomförde under Lt Nilsson ledning tämligen avancerade motanfall nyttjande försvarsladdningar, pansarskott och kulsprutor mot en svag motståndare som i scenariot hade upptäckt stabsplatsen. Något som visar att alla soldater ingående i den 7. Lätta bataljonen är dugliga krigare och att en tjänst vid denna typ av pluton bjuder på en mycket varierande vardag. Fj Björdén höll i en av de bästa skarpskjutningar jag sett – och då har jag sett en hel del. Plutonen fick en uppgift vilken genomfördes under fyra dagar. Under denna tid genomfördes all strid helt tillämpat vilket bjöd cheferna på en rejäl utmaning. Dock kunde vissa moment ”tas om” ett par gånger då väl det första genomförandet var klart i syfte att korrigera och rätta till brister. Jag kommer aldrig glömma ett moment där plutonen efter att i mörkaste natt ha genomfört en överskeppning, för att möta upp en motståndsman med information om fienden, mitt under utspisning av färsklivs tillsammans med motståndsmannen bli påskjutna av en förföljande fientlig patrull. Här gestaltad av eldmarkeringar och mål. Soldaternas miner var oslagbara då de mitt under intagandet av pytt i panna och ägg plötsligt avbröts av fientligt eldgivning. Våren avslutades med ett baskerprov och för vissa jägarprov. Här visade många soldater mycket god vilja och jag kunde stolt dela ut ett antal baskrar och jägarbågar. Ett antal män förflyttade sig här 10,5 mil under två dagar vilket inte vem som helst skulle klara av med militär utrustning på kroppen. Under året har skvadronen också haft personal i Afrika. Spaningsplutonen har utbildat och mentorerat somaliska instruktörer i Mogadishu. En insats vilken genomfördes med mycket kort framförhållning och många osäkra ingångsvärden. Dåvarande chef spaningsplutonen, Kn Grennhag, löste detta på ett mycket förtjänstfullt sätt och jag har bara fått höra goda ord om livhusarernas görande i det soliga Somalia! Efter sommaren har utbildningar ägt rum på ett antal täter. Allt för att förbereda skvadronen för kommande bataljonsövningar. Körkort och förarbevis skall erövras, befattningsutbildningar genomföras, funktioner tränas m.m. I skrivande stund genomförs den första bataljonsövningen och jag är övertygad om att plutonerna kommer att leverera det bataljonen efterfrågar. Avslutningsvis vill jag återigen tacka soldater och officerare för ett bra jobb! Fortsätt på samma sätt så kanske ni i framtiden kan bli lika gedigna som undertecknad… LIVHUSAREN • 2014 51 TEXT : BJÖRN ANDERSSON FOTO : RONNIE HAMMAR BJÖRN ANDERSSON 52 Ett år vid bataljonen För cirka ett år sedan vid en ceremoni i hjältarnas boning i hangar 83 övertog jag befälet vid 7.bataljon. Ett stolt ögonblick för en officer som började som värnpliktig vid regementet för mer än 20 år sedan. Avgående bataljonchefen och jag hade en kort men effektiv överlämning. Jag vill här igen tacka Övlt Skiöld för hans arbete vid bataljonen under de senaste åren. Jag visste sedan tidigare att personalens kompetens är hög vid bataljonen men kan efter detta år ändå förundras över vilka resultat vi åstadkommer med tillgängliga resurser. Vi är inte direkt bortskämda med att komma till dukat bord men kan trots detta leverera Sveriges främsta soldater. Jag vet att jag härmed sticker ut hakan men påstår att bataljonens insatser, övningar samt utbildningar stödjer mitt påstående. Bataljonen är fortsatt delad och jag avser i denna skrift fokusera på verksamheten vid Karlsborgsdelarna. Bataljonens delar i Karlsborg har under året varit indelad i en bataljonsstab samt tre aktiva skvadroner. 311. skvadron som består till huvuddel av kontinuerligt tjänstgörande personal. 313.skvadron som är kaderorganiserad samt 315.skvadron som består av både tidvistjänstgörande som stående delar. Vad har vi då gjort under detta säkerhetspolitiskt turbulenta år 2014? Under det första kvartalet så hade bataljonen personal i såväl Asien som Afrika. Delar av personalen i Karlsborg ingick i Livgardets bataljonshalva som var insatt i Afghanistan. En mindre men vass del av bataljonen blev insatta i ett av världens värsta områden, nämligen i Mogadishu LIVHUSAREN • 2014 Somalia. Europiska Unionen stödjer uppbyggnaden av den Somaliska armén varvid vi axlade uppgiften att ta vara först på plats med träningsstöd. I Sverige startade årets GMU vilken bedrevs vid 313.skvadron. I år fanns det såväl soldater med inriktning mot tidvis som kontinuerligt tjänstgörande bland de inryckandes led. Motorutbildning och befattningsutbildningar genomfördes också med sedvanlig frenesi. Under senare delen av våren genomförde 311.skv under Kn Harrby årets första övningar inom ramen för att kunna stå i beredskap för NBG15. Övningen genomfördes i Skåne och skvadronen validerades inifrån och ut av externa validerare. Soldaterna vid 313.skvadron genomförde särskilda uttagningstester tillsammans med sökande utifrån varvid fortsatt soldatutbildning kunde ske fram till sommaren. Denna utbildning avslutades med regementets baskerprov. I den här perioden genomförde bataljonen även gruppchefsskola med blivande gruppchefer. Denna utbildning var inte primärt avsedd för att träna gruppcheferna i en särskild befattning utan syftade till att träna eleverna i att bli ledare och utbildare. Bataljonförvaltaren Westerberg var ansvarig och bataljonen kunde efter genomförd utbildning förstärkas med gruppchefer som kunde både ta hand om sina grupper på ett bättre sätt men också agera hjälpinstruktörer. Strax före semestern kunde också årets kioskvältare komma ut, nämligen bataljonens Stående order. Detta dokument var en viktig förutsättning för att kunna komma vidare inför höstens verksamhet. Detta blir särskilt viktigt då bataljonen som sagt är delad och inte kan öva ihop på daglig basis. Här har staben under Mj Wickman gjort ett mycket bra arbete. Efter sommaren kunde bataljonen genomföra en egen bekämpningsövning uppe i Älvdalen. Detta var särskilt positivt eftersom vi inledningsvis under året inte hade haft de ekonomiska resurserna att genomföra en sådan övning. Övningen blev mycket bra, då även en kader ur skvadronerna kunde delta och få genomföra anfall och fördröjningsstrid med stöd av både granatkastare och flygunderstöd. 311.skvadron fortsatte sin träning mot NBG med såväl fortsatt befattningsutbildning som kvalificerade stridsskjutningar. Även 315. skvadron fortsatte träningen, men på framförallt plutonsnivå. Ledningsplutonen stödde mycket förtjänstfullt under såväl ledningsträningsövningar som brigadstridsövningar i perioden. Vid 315.skv tog Kn Holmberg över som tjänsteförättande skvadronchef då ordinarie skvadronchef påbörjade utbildning i Stockholm. Under cirka 8 veckor genomförde 313.skvadron under Kn Grennhag en försöksutbildning i form av en typförbandsutbildning. Soldater från vårens utbildning tillsammans med personal som rekryterades utifrån genomförde en utbildning vars syfte var att göra eleverna redo att tjänstgöra vid bataljonen. För att vara första gången som den genomfördes blev resultatet mycket bra och lärdomar drogs för nästkommande år. En annan mycket viktig kurs som bataljonen prioriterade högt var att skicka befäl till var den nystartade utbildningen i förbandsutbildning med skarp ammunition på Markstridskolan. Att förbandsträna bataljonen med hjälp av stridsskjutningar är och skall vara ett av våra främsta adelsmärken och en förutsättning för mitt tidigare påstående att vi är Sveriges främsta soldater. Att få följa 311.skv på Villingsberg som genomför fullt tillämpade skvadronsstridsskjutningar med understöd av indirekt eld är en fröjd för en bataljonchef. Under den senare delen av året var det framförallt två saker som sticker ut. Den första delen är bataljonsövningen som genomfördes under ca tre veckor. Denna övning var den första gemensamma övning som K 3 och Livgardet har genomfört sedan delningen 2009. Tillsammans kunde vi mönstra ca 400 man under standaren. Det andra är att det är en av få riktiga krigsförbandsövningar med tidvistjänstgörande personal som genomförts med det nya personalförsörjningsystemet. Det tredje är att vi under denna övning kunde lämna den trend med övningar av momentkaraktär som präglat de senaste årens övningsverksamhet och skvadronerna fick genomföra tillämpade moment under längre tid. Utifrån uppsatta målsättningar kom vi längre än vad jag hade vågat hoppas på. Tyvärr kunde inte 311.skvadron delta eftersom de deltog i den andra stora övningen under senhösten nämligen Joint Action 14. Denna övning genomfördes med hela styrkan som skall stå i NBG beredskap. Jag kan konstatera att 311.skvadron kommer att gå in i beredskapen med bravur. Det känns skönt att skvadronen redan innan övningen får omdömet av chefen NBG under hans besök, -”Det här känns stabilt.” Vad har då varit mindre bra under 2014? Jag tror alla vid bataljonen delar min uppfattning att materielförsörjningen varit årets största gissel. Här måste Försvarsmakten bli bättre! Jag vill här särskilt tacka alla vid bataljonen och regementet som med oändligt tålamod arbetat med denna emellanåt plågsamma process. Jag kommer göra vad jag kan för att ständigt påtala att denna verksamhet måste lyfta sig själv i håret under kommande år. Den andra delen som tyvärr tagit alltför mycket av min tid är de svängningar som sker i bataljonens långsiktiga utveckling. Detta tar också mycket fokus för bataljonens personal vilket jag ytterst beklagar. Jag arbetar för att det skall bli tydligare men tvingas inse att det kommer att fortsätta att svänga även under nästa år. Avslutningsvis kan jag konstatera att bataljonen har drabbats av några olyckor. Den allvarligaste kunde ha gått riktigt illa. Lyckligvis ser det ut som att vår kamrat kommer att bli fullt återställd och vi arbtar tillsammans med att han snart är fullt åter i tjänst. Jag konstaterar att vi ständigt måste arbeta med vår verksamhetssäkerhet. Detta för att motverka att vår personal skadar sig i onödan vilket drabbar såväl den enskilde som förbandets stridsvärde. Under 2015 kommer bataljonen fortsätta på inslagen väg. Jag hoppas och tror det kommer att bli ett spännande år. Tillsammans med kamraterna på Livgardet kommer vi att fortsätta att bygga vidare på bataljonens utveckling. Väl mött i stridsterrängen! Övlt Björn Andersson C 7.Lätta bataljon LIVHUSAREN • 2014 53 FALLSKÄRMS JÄGARNA det svenska elitförbandet skapades genom stenhård gallring När Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg upprättades 1952 sökte Uthopp från TP-79, den militära1 300 unga män till de drygt 100 platserna. 13 månaders utversionen av DC-3, Örnen flyger bildning under hårda fysiska och psykiska förhållanden var det över Tiveden. Örnen avslutade sin som väntade de värnpliktiga. tjänst i Kongo men finns idag i Stockholm. TEXT: BO SUNNEFELDT FOTO: FALLSKÄRMSJÄGARSKOLANs KAMRATFÖRENING Gryningssolen var röd - precis som i titeln på Die grünen Teufels kampsång. För de unga männen i de nio transportplan som strax efter klockan 05 den 9 april 1940 flög in på låg höjd över ön Falster, hade den hurtiga sången ersatts av spänd tystnad. Snart kunde målet, den drygt tre kilometer långa bron till Själland, urskiljas i det svaga ljuset. Ända tills för några timmar sedan hade soldaterna trott att det rörde sig om ännu en övning, just som namnet på företaget antydde: Weserübung. Istället var detta sanningens ögonblick för det nya vapnet Fallschirmjäger, som nu ingick i ouvertyren till det tyska överfallet på Danmark och Norge. Fallskärmsfällning under krig hade dittills enbart gjorts av enstaka agenter eller små patruller med spanings- och sabotageuppgifter. Inom några minuter hade drygt hundra tyska jägare genomfört historiens första krigsinsats av fallskärmstrupp. Uppgiften löstes utan förluster. Under storanfallet mot Nederländerna och Uthopp ur TP-79 56 LIVHUSAREN • 2014 Belgien i maj sattes den tyska krigsmaskinens alla luftburna resurser in med förbluffande framgång. Här användes även glidflygplan - den mest spektakulära insatsen skedde mot det belgiska gränsfortet Eben Emael, som snabbt försattes ur stridbart skick. Under våren 1940 hade världen således två gånger inom bara några veckor fått bevittna effekten av luftburna förband. Trots detta var överraskningen total när tusentals ”gröna djävlar” åter fälldes ett år senare, denna gång över Kreta. Att operationen blev en pyrrhusseger och innebar slutet för större tyska luftburna företag var okänt för omvärlden. Istället kom de allierade att storsatsa på denna form av krigföring, med omfattande insatser i främst Europa men också i Stillahavsområdet. Potentialen i luftburna företag intresserade givetvis även den svenska försvarsledningen. Storskaliga insatser var naturligtvis inte aktuella för svensk del, men ingick i den nya hotbilden. Flera luftlandsättningar hade utförts under kriget av mindre förband för diverse underrättelse-, strids- och sabotageuppdrag och ett embryo till sådana enheter fanns redan i Sverige, nämligen den så kallade Skidlöparbataljonen vid Kungliga Norrbottens regemente (I 19). Bataljonen ombildades 1945 till Arméns jägarskola med de finländska ”sissi”/fjärrjägarförbanden som förebild. Ett huvudskäl till att skaffa luftburen förmåga skulle vara just möjligheten att snabbt kunna insätta jägarförband mycket långt bakom fiendens främsta linjer. Förutom de uppgifter som redan nämnts skulle förbanden där bland annat kunna genomföra ”fria kriget” – småskaliga stridsföretag med fritt målval - och samverka med en motståndsrörelse. De skulle också kunna ta punktmål (till exempel broar) viktiga för egnas förbands verksamhet eller för att motverka fiendens utnyttjande av dem. Fördelarna med att kunna fälla specialpersonal, till exempel eldledare för attackflyg, framhölls. Genom förmågan att attackera fiendens bakre enheter och kommunikationslinjer skulle förbanden också genom sin blotta existens utgöra ett hot och därmed binda resurser för skydd som annars kunde utnyttjas på annat håll. Dessutom skulle förbanden i fredstid kunna utnyttjas vid övningar i strid mot lufttrupp. Man skulle även få kompetens för luftburet underhåll samt snabbt insättande av resurser vid katastrofer eller för humanitära insatser. Det senare hade redan praktiserats i krigets slutskede på Nordkalotten med amerikanska transportplan stationerade i Luleå. En inventering av svenska resurser för luftburen förmåga visade att endast det tyska medeltunga bombplanet Ju-86, licenstillverkat av Saab under beteckningen B3, fanns att tillgå. I krigstid skulle det dock även gå att få fram några civilt ägda amerikanskt tillverkade plan av typ DC-3. Några få glidflygplan fanns också: Fi-3 - militär beteckning Lg 105 - ett svenskkonstruerat lastglidflygplan med bättre last- och flygegenskaper än de allierades Airspeed Horsa. Det kunde till och med utföra looping och rologiska förhållanden, närhet till lämpligt fällningsområde, moderförband och en flygflottilj var viktiga parametrar. Strömsholm vid Västerås, Linköping och Uppsala var några av de platser som diskuterades. Till slut föll valet på Karlsborg vid Vättern. Här fanns ett arméregemente (Lv 1) inom ortens fästning och en flottilj (F 6) strax intill. Dessutom fanns ett övergivet ridhus som kunde användas som träningshall och ett rivningsfärdigt barackläger som skulle duga som förläggning under försökskursen. Hoppning skulle kunna ske på ett par gräsbevuxna krigsflygfält, nummer 9 Bällefors och nummer 38 Flugebyn. För övningar med eventuellt kommande förband fanns utmärkt jägarterräng i Tiveden. Ett cirka 12 meter högt torn och två ramper för hoppoch landningsträning kom att byggas på fästningsvallen. Fallskärmshoppning med en lyckad landning. Skolan var relativt förskonande från olyckor. roll! (Under kriget hade en civil flygingenjör fått pilotutbildning i Tyskland av en lärare som deltagit vid Eben Emael.) Angående fallskärmar fanns sådana för luftburet underhåll men inga lämpliga för fällning av trupp. Erfarenheter från de allierade gjorde att hopputbildningen av eventuella förband bedömdes kräva dyra anordningar som höga hopptorn och tjudrade ballonger. Sammantaget drogs slutsatsen att svenska luftlandsättningsförband skulle bli alltför dyrbara att sätta upp. Däremot var det viktigt att förbereda ett försvar mot fientliga luftlandsättningar. Detta blev en paradox att hantera för den 35-årige generalstabskaptenen och artille- Nils Ivar Carlborg risten Nils Ivar Carlborg vid arméinspektionen, som 1948 fick i uppgift att skriva ett reglemente för strid mot lufttrupp. För att få personlig insikt i en angripares möjligheter och begränsningar beviljades han genomgå fallskärmsutbildning i USA. Carlborgs erfarenheter från denna gjorde att han trots allt föreslog skapandet av svenska fallskärmsjägarförband eftersom kostnaderna borde kunna reduceras till en rimlig nivå. Hans förslag väckte gehör. Nästan på dagen tio år efter tyskarnas fällning i Danmark var beslutet fattat: en försökskurs i fallskärmstjänst skulle anordnas året därpå under Carlborgs ledning. En febril aktivitet tog vid. Erfarenheter kring fallskärmsmateriel, träningsredskap, hoppteknik och utbildningsmetoder samlades in, bland annat genom besök i Frankrike, där man tagit lärdom av amerikaner och belgare, vilka i sin tur kopierat britternas system. Det senare anammades för svenskt vidkommande med två viktiga undantag: dyrbara övningshopp från ballong ansågs inte behövas - däremot en reservfallskärm enligt amerikansk praxis. Den förordade huvudskärmen, britternas modell ”Irvin X-type”, fick således anpassas för en sådan. Flera hoppare under årens lopp är tacksamma för detta säkerhetstänkande, inte minst soldaten i premiärkullen 1952, Erik Lundahl, som lyckades rädda livet med reserven när utdragsremmen till huvudskärmen lossade. Han gjorde därmed i praktiken skolans första hopp med manuellt utlöst fallskärm! Var skulle då utbildningen ske? Goda mete- Flygplansfrågan var ju central. En militär variant av dåtidens mest förekommande passagerar- och transportflygplan DC-3 användes av fallskärmsförband över hela världen. (I USA hade detta beteckningen C-47 Skytrain och i Storbritannien Dakota.) Flygvapnet hade vid denna tid två begagnade sådana plan med typbeteckningen Tp 79, men de var avsedda för topphemlig signalspaning. För medel ur arméns budget köptes därför ytterligare ett begagnat exemplar och gavs det passande smeknamnet Pegasus. Nu gällde det att skaffa lämplig personal. Bland många sökande uttogs löjtnant Olle Falkerheim från Svea Livgarde till chefsinstruktör efter gedigen utbildning i Storbritannien. Britterna fick även kompletteringsutbilda ingenjören Harald Åstrand, som arbetade med fallskärmar inom flygvapnet, men som utlånades till försökskursen som chef för skärmhanteringen. Till kursens förfogande ställdes också en svensk krigsveteran med flera hopp i strid: före detta överstelöjtnanten i brittiska armén Erik G:son Lewenhaupt. ”Greven”, som han kallades, bidrog i hög grad till tekniska lösningar på olika fällningsproblem. Den 21 mars 1951 kunde Carlborg som förste man i en försöksgrupp göra premiärhoppet på Bällefors för den utbildning han föreslagit ett par år tidigare. Försökskursen bestående av 30 befäl genomfördes på våren samma år med lyckat resultat. Erfarenheterna från kursen var så goda att det nu togs ett principbeslut om försöksutbildning av värnpliktiga fallskärmsjägare. Några av kurseleverna fick delta i försök för att ta fram den bästa jägarutrustningen LIVHUSAREN • 2014 57 plåttermosar – benämnda ”armémaracas” efter det första hoppet. Det lättkrossade glasinnehållet lämpade sig emellertid bra som förvaring av napalm i de brännflaskor som var exempel på den förstöringsmateriel som senare utvecklades internt. Kpist eller automatgevär kunde användas som personligt vapnen. Gjorda improvisationer fick duga: brittiska kängor och blusar samt arméns motorcykelhjälm med applicerad stötdämpande skumgummiring användes under hopputbildningen. Det skulle dock dröja länge innan sjukvårds- och sambandstjänsten fick en professionell materiell utformning. År 1952 upprättades Arméns Fallskärmsjägarskola (FJS) under Carlborgs ledning. Skolan organiserades med chef, stab, ett fallskärmsjägarkompani om tre plutoner, fallskärmsskola, fallskärmsavdelning och teknisk avdelning. Krigsuppgifterna var givetvis helt styrande för utbildningen. Redan vid antagningen till försökskursen hade därför befäl med jägarkompetens prioriterats. Till kompanichef utsågs kaptenen Nils Engelheart, som redan hade den befattningen vid Arméns jägarskola (JS) i Kiruna. Förutsättningarna för soldaterna var att de skulle vara frivilliga, lägst underbefälsuttagna, uppfylla vissa fysiska och psykiska krav samt acceptera fyra månaders längre utbildningstid än den lagstadgade: totalt 13 månader. Elitkaraktären och hoppuppvisningar på några ställen i landet förstärkte rekryteringseffekten: cirka 1 300 värnpliktiga hade anmält sig till de drygt 100 platserna. Vid mönstringen skedde dock inga särskilda FJS-prov. Uthoppsträning i Karlsborg med en vajer från en ramp vid Karlsborgs fästnings vallgrav. och testa fällningsmetoder vid fältmässiga förhållanden. Dessa befäl övades också för att ingå i den kommande utbildningsorganisationen. Samtidigt diskuterades organisation, uppträdande och utrustning för eventuella framtida krigsförband. Idéerna flödade. Det bedömdes att stridsuppdrag krävde en pluton om cirka 50 man. Spaning kunde ske i mindre enheter. Försök gjordes med fällning av inte bara skidor och pulkor utan även av motorcyklar - och hundar! Fanns några alternativ utöver fot/skidmarsch för återfärd till egna linjer? Hur skulle underhållet ske? Fällning av speciella materielbehållare från snabba 58 LIVHUSAREN • 2014 flygplan diskuterades. Flygvapnets inställning till detta var njugg och reaktionen på en spektakulär idé om fällning - och återhämtning - av enstaka jägare i en sådan behållare var knappast mer positiv… När det gällde den personliga utrustningen var ryggsäck med mes, dunsovsäck, enmanskök och tält för vinterbruk sådant som redan fanns hos jägarna i Kiruna. Fortfarande var man dock i hög grad hänvisad till arméns standardutrustning: svårtorkande vadmalsuniformer, andningsfria regnkappor, marschovänliga läderskor, tunga fårskinnspälsar, otympliga renskinn som liggunderlag vintertid och strykotåliga Grovsållningen byggde på resultatet av ordinarie tester men också intervjuer med de sökande. För, som det angavs i den officiella informationen, ”tjänsten är inget för några desperados, fartdårar och annat chanssuget folk, utan för sansade pojkar med kontroll över sin framåtanda, som har tävlingslusten i blodet och som gillar att vara ute i skog och mark.” Eftersom bara 90 av de inryckande skulle få börja fallskärmsutbildning, blev det skolas uppgift att gallra bort övriga adepter ur den av spänd förväntan fyllda skara, som traskade mot Jägarlägret en vintrig februaridag för drygt 60 år sedan. Det tidigare rivningsfärdiga lägret hade hjälpligt rustats upp inför inryckningen, men en hel del snickeri- och målningsar- Med kpist m/45 instoppad under skärmens bröstremvarfallskärmsjägarensnabbtstridsberedd efter landning. ”Upp med tårna!” Landningarna drillas i hopphallens pendlande gungor. beten utfördes av befälet och soldaterna på fritiden. Eftersom varje pluton hade sin egen barack, uppstod en ädel tävlan om den finaste förläggningen. Redan från början tillämpades en stil, disciplin och pedagogik som skiljde sig markant från omgivningens mer liberala syn på ”puts och studs”. Detta förväntades vid ett elitförband men ansågs inte minst vara betingat av krigets krav: ”under extrem psykisk press kan tanken stå stilla, varvid drill och invand reaktion på ett kommando kan ge den hjälp som krävs för att ändå göra rätt. Situationen vid hoppning har uppenbara likheter.” Den strama befälsföringen skulle dock ske med glimten i ögat. Senare under utbildningen premierades den enskilde soldatens initiativkraft och förmåga att agera självständigt: också viktiga krav på en elitsoldat, jägare och föregångsman. Den första tiden ägnades åt allmän soldatutbildning och ”gallring”. En av pionjärerna, dåvarande överfuriren Thore ”Sam” Samuelsson, minns: Att behöva avskilja högt motiverade, befälsuttagna och fysiskt starka pojkar, som hos släkt och vänner redan fått elitstatus, var naturligtvis inte helt oproblematiskt. Tyvärr skapades nog en del ”tappade sugar”, men premisserna var ju givna. På våren påbörjade soldaterna plutonsvis sin hopputbildning - och fick som kaxig symbol bära en vinröd basker. Den aktuella fallskärmens relativt hög sjunkhastighet och pendlings-benägenhet ställde krav på omfattande övning - över 70 timmar - inför det första hoppet. I det gamla ridhuset stegrades svårighetsgraden på landningsträningen från rullningar på golvets sågspån via hopp från allt högre bänkar och hängande i pendelringar. Examens-redskapet var en gunga där soldaten hängde i en sele och instruktören med en fästad lina bestämde såväl pendlingstakt som landningstillfälle. Åtgärderna före hopp tränades i en flygplansattrapp. Utomhus övades såväl uthopp som landning från de två uppförda ramperna, där fallhöjden nio meter gav eleven känslan av ett riktigt hopp. I tolvmeterstornet, där uthopp och åtgärderna under fallet drillades, blev denna upplevelse än mer märkbar. Många kände t.o.m. starkare spänning här än vid det verkliga hoppet, där markkontakten saknades. Den 13 maj 1952 var det äntligen dags för hopp på riktigt. Trots drillen tog ett par man inte ”steget” – och avskiljdes genast. Efter stipulerade åtta hopp, varav ett i mörker, kunde utbildningstecknet, den gyllene örnen, fästas på vänster bröstficka under högtidliga former. Äntligen fallskärmsjägare! I början av september startade jägartjänsten på riktigt med långa marscher, basoch sprängtjänst, spaning, överfall. Kompaniet flyttade redan i slutet av oktober till Jägarskolan i Kiruna. Soldaterna fick bara möjlighet att komma hem vid jul, vilket blev en extra påfrestning utöver den hårda tjänsten. Denna pågick till utryckningen i mars och avslutades med en kort fjällutbildning. Under såväl hösten som vintern agerade kompaniet luftlandsatt fiende vid större övningar med andra förband. Eftersom truppbefälet delade soldaternas strapatser förstärktes ytterligare den samhörighet och förbandsanda som växt fram under utbildningen. Redan under en stor höstmanöver 1952 visade örnbröderna klorna när bland annat en armékårsstab fick påhälsning av skräckspridande jägare. Övningen bedrevs med stor realism. Här inträffade nu det som general Eisenhower fruktat att bli utsatt för av tyska specialförband på sin stabsplats i Frankrike. En jägarattack mot Rommeheds flygbas hade likheter med britternas i Nordafrika – krigshändelser bara några få år tidigare. Jägarnas framfart gav upphov till många mytförstärkande klagomål och för förbandsandan välgörande skrönor, men ingav också respekt hos arméns beslutsfattare: fallskärmsjägarutbildningen permanentades efter ytterligare en försöksperiod. Under årens lopp kom tusentals elitsoldater att utbildas, vilka efterhand överfördes från Fallskärmsjägarskolans relativt lilla krigsorganisation till andra förband som föregångsmän. Hur skolans förband fungerat inför verklighetens prövning, får vi ju aldrig veta. De som fick möjlighet att jämföra dem med utländska motsvarande enheter var dock imponerade. LIVHUSAREN • 2014 59 Olof Lundin deltidssoldat TEXT & FOTO: LINDA HEDMAN Sin första kontakt med Försvarsmakten hade Olof under året 1995-1996 då han genomförde värnplikten på Stridsskola Syd i Skövde som pansarvärnsrobotgruppchef/skyttesoldat. Efter värnplikten fortsatte Olof sitt dåvarande arbete på Rudenstams Parti innan det var dags för den första tjänstgöringen inom Försvarsmakten. Det blev utlandstjänstgöring i Makedonien (MA13) som sisuförare/skyttesoldat. Efter avslutad tjänstgöring i Makedonien så återgick Olof till Rudenstams Parti, som är ett grossistföretag som levererar frukt och grönt till bland annat ICA- och Coop butiker i södra Sverige. Olof började sin anställning med att packa frukt och att arbeta på lagret. Därefter har han arbetat sig uppåt och är numera distributionsansvarig på Rudenstams Parti där ett tiotal lastbilar med förare ingår. ” - Efter några års arbete så var det ännu en gång dags för utlandstjänstgöring, denna gång i Kosovo (KS03) som granatkastarsoldat. Under tjänstgöringen i Kosovo tog jag på mig uppgiften som fys-ombud för kompaniet. Där lärde jag känna kompanichefen som jag sedan dess har hållit kontakten med, säger Olof. Efter Kosovo bestämde sig Olof för att lämna det militära livet bakom sig och arbetade med fullt fokus på Rudenstams Parti mellan åren 2001-2012. - Men till slut blev suget för stort och då tog jag kontakt med min gamla kompanichef för att under 2012 återknyta kontakten med det militära livet i K3s försorg. Olof Lundin, 38 år, gift och har två barn, son på 6 år samt dotter på 2,5 år. Han bor utanför Husqvarna och arbetar som distributionsansvarig på ett grossistföretag. 60 LIVHUSAREN • 2014 Olof tog klivet tillbaka till Försvarsmakten, den här gången som deltidssoldat i befattningen signalist, i plutonsledningen. En av utmaningarna bestod i att byta den tidigare militära erfarenheten mot en ny, tjänsten som jägare. I maj 2014 genomförde Olof förbandsprovet, det beryktade jägarprovet, med godkänt resultat och bär nu stolt den gröna jägarbågen på sin högra arm. Jägarprovet bestod av att under 6-7 st fältdygn med minimalt med sömn och hög fysisk belastning, genomföra ett antal uppgifter med godkänt resultat. Maten bär de med sig medan de får se till att hämta och rena vatten från naturen. De bär en ryggsäck som tillsammans med vapen och övrig materiel väger ca 70 kg. Under detta prov fick Olof Det bästa med tjänstgöringen som deltidssoldat är att tillsammans med andra få utmana sig själv och känna samhörigheten inom plutonen och förbandet. verkligen testa sig själv och jämföra sig med de, i många fall yngre, heltidssoldaterna. Detta sporrar individerna till att hålla en hög fysisk status för att i slutändan orka med de uppgifter som åläggs plutonen. Vad är det då som lockar med yrket deltidssoldat? - Man kan beskriva det som att kunna välja det gottigaste av det gottiga. Att få tillfälle att byta miljö från sitt vanliga civila arbete till något helt annat. Att få ingå i en pluton där kunskapsbredden från det civila livet är stor och erfarenheter kan utbytas över tiden. Hur går det att kombinera civilt arbete med deltidsarbete inom Försvarsmakten? - Det går bra! Jag har en positiv arbetsgivare. Arbetsgivaren vinner på att få tillbaka anställd personal som är motiverad. Jag har fått med mig nya kunskaper och erfarenheter under min tjänstgöring och kommer tillbaka till företaget med ny energi! För att detta ska fungera måste även Olof dra sitt strå till stacken genom att förbereda så mycket som möjligt innan han påbörjar sin tjänstgöring inom Försvarsmakten. De ordinarie arbetsuppgifterna utförs till del av övrig personal på företaget, och i akuta fall går det att nå Olof på telefon för att få stöttning under tjänstgöringstiden. Allt detta gör att företaget stärks, personalen stöttar varandra och kompetensen sprids, dvs i slutändan blir företaget mindre sårbart. Hur länge tjänstgör man som deltidssoldat per år? - Detta är mycket varierande. Vissa år tjänstgör vi 1-2 veckor medan det andra år genomförs betydligt längre övningar på upp till en månads tid. - Jag försöker alltid berätta positivt om Försvarsmakten. För individer i min närhet som har genomför värnplikt berättar jag om de alternativ som finns i form av deltidstjänstgöring och de individer som ej har genomfört värnplikten försöker jag sporra till att söka grundläggande militär utbildning (GMU). Som ett led i detta har jag genomfört föredrag på Fredsbaskrarna i Jönköping för att informera om yrket deltidssoldat inom Försvarsmakten. Olof tänker stanna i Försvarsmakten så länge han tycker det är motiverande och så länge han fysiskt hänger med. – Det bästa med tjänstgöringen som deltidssoldat är att tillsammans med andra få utmana sig själv och känna samhörigheten inom plutonen och förbandet. LIVHUSAREN • 2014 61 I mitten av januari 2015 planeras huvudstyrkan i den nya Mali-insatsen var på plats i Timbuktu i Mali. - Det är ett svårt uppdrag med många risker, säger förbandschefen, överstelöjtnant Carl-Magnus R Svensson. Förberedelserna för insatsen har pågått vid K 3 ända sedan i våras. Men Mali som insatsområde är inte nytt för K 3. Redan våren 2013, med starten på EU:s utbildningsinsats för den maliska armén, EUTM, fanns 32 underrättelsebataljonen med, representerat av en grupp utbildare ur Fallskärmsjägarkompaniet. Men nu är det alltså fråga om en förbandsinsats med huvuddelen ur 32 underrättelsebataljonen och med deltagare från 12 andra förband i Försvarsmakten, inklusive Högkvarteret. Uppror och statskupp Orsaken till att förbandet sätts in i Mali går att spåra långt tillbaka i tiden. Mali blev självständigt från Frankrike 1960 och i den nya statsbildningen fanns etniska, kulturella och geografiska spänningar inbyggda redan från början. Främst mellan afrikanska befolkningsgrupper i den sydvästra halvan av landet, med centrum i huvudstaden Bamako, och Tuareger, en folkgrupp som traditionellt levt som nomader i nordöstra Mali, Burkina Faso, Niger, Algeriet och Libyen. Spänningarna har sedan självständigheten lett till fyra tuareguppror, varav det senaste bröt ut 2012. Det upproret pågår fortfarande om än i en annan form och med andra huvudaktörer än när det inleddes. Det är också huvudorsaken till den komplexa politiska och militära situationen i landet. MALI 01 UTMANING FÖR 32 UNDERRÄTTELSEBATALJONEN OCH K 3 TEXT: JONAS SVENSSON FOTO: JONAS SVENSSON, Magnus Önnestig, Carl-Axel Blomdahl, Rigmor Beck-Friis Den sittande regeringens hantering av upproret 2012 skapade ett missnöje i den maliska armén som till slut utlöste en statskupp. Presidenten avsattes och en militärjunta tog makten. Kaoset efter kuppen gjorde det möjligt för upprorsmännen att driva bort den maliska armén, etablera faktisk kontroll över stora delar av nordöstra Mali och att unilateralt utropa den självständiga staten Azawad. Det innebar att regeringen i huvudstaden Bamako hade förlorat kontrollen av 60 procent av landets yta. FN:s säkerhetsråd svarade med en resolution som uppdrog åt den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas att sätta in militär för att återta kontrollen över de områden i nordöstra Mali som gått förlorade. Ecowas tog också ledningen i ett intensivt diplomatiskt arbete som ledde till att militärjuntan lämnade över makten till en civil övergångsregering. Under tiden förlorade den ledande tuareggruppen kontroll över upproret när det med våld togs över av tidigare allierade islamistgrupper, som med våld etablerade egna shariastyrda områden i norra och östra Mali. Tidigt 2013 försämrades läget ytterligare och Mali vände sig direkt till Frankrike med en begäran om hjälp. I januari 2013 inledde franska styrkor operationer i Mali och inom en månad hade man återtagit kontrollen över huvuddelen av de områden islamistgrupperna kontrollerade. CO Mali 01, överstelöjtnant Carl-Magnus R Svensson. Den 25 april samma år beslöt FN:s säkerhetsråd i ännu en resolution att etablera en FN-mission i Mali, Minusma, och att låta Ecowas-styrkan uppgå i denna. FN-insatsen Minusma Minusma benämns i Sverige Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali. Insatsen är, för att tala med FN, en multidimensionell och integrerad stabiliseringsinsats. Multidimensionell betyder att den har en mix av militära, polisiära och civila komponenter som tillsammans ska implementera säkerhetsrådets mandat. Integrerad innebär att det vid sidan av missionen också finns en samordningsorganisation som samordnar all FN:s verksamhet i landet, ett så kallat country team. Uppgifterna för Minusma kommer från säkerhetsrådets resolution 2164. De är fördelade i fem huvuduppgifter där de viktigaste är att skydda civilbefolkningen, skapa säkerhet och återställa Malis territoriella integritet. För att lösa den uppgiften har säkerhetsrådet beslutat LIVHUSAREN • 2014 63 Mediaintresset för Mali 01 var stort under höstens utbildning. Här intervjuas CO, överstelöjtnant Carl-Magnus R Svensson av TV4. att insatsen får uppgå till högst 11 200 militärer. Totalt får den uniformerade delen av missionen, inklusive dess polisiära delar, 12 640 personer. För närvarande har minusma cirka 9 300 militärer insatta från 35 länder, inklusive Sverige, Norge, Danmark och Finland. FN har för sin egen verksamhet delat landets åtta regioner och ett distrikt (Bamako) i två sektorer, där sektor öst omfattar de två nordostliga regionerna Kidal, och Gao. Sektor väst omfattar resten av landet, men med huvudfokus på regionen Timbuktu och delar av närliggande Mopti. Timbukto flygplats. Fallskärmsjägare ur Mali 01:s Und-skvadron under övning Sleipner Sjukvårdsorganisation övades också under övning Sleipner. Här stabiliseras en patient med en skottskada av ett av de lätta trauma-team som ingår i Mali 01. 64 LIVHUSAREN • 2014 Trots att FN aktivt driver en fredsprocess och förhandlar med parterna utgående från ett provisoriskt eld upphöravtal, är våldet ständigt närvarande, främst i sektor öst. Sedan starten 2013 har missionen drabbats hårt av självmordsbombare, överfall och mineldöverfall och sammanlagt förlorat 31 stupade och 66 skadade. Det är i huvudsak tre väpnade grupper som vägrat delta i fredsprocessen, bland annat Aqim, Al-Qaida i islamiska Maghreb. Mali 01 Det var i juni 2014 som riksdagen formellt gav Försvarsmakten uppdraget att organisera, utrusta och utbilda ett underrättelseförband för insatsen i Mali. Men då hade arbetet pågått länge vid Högkvarteret och K 3. Grunden för riksdagens beslut var regeringens proposition i ärendet som överlämnades drygt tre månader tidigare, i mars 2014. Uppgiften för den nya insatsen formulerade regeringen så att förbandsbidragets huvuduppgift är att förse insatsens underrättelseenhet med information som kan användas för att uppfylla säkerhetsrådets mandat. Chefen för Mali 01, överstelöjtnant Carl-Magnus R Svensson uttrycker det så här: - Mali 01 är ett underrättelseförband. Vår uppgift är att inhämta och bearbeta information och delge underrättelser. Det är så vi hjälper Minusma att skydda civilbefolkningen och att skapa säkerhet i Mali. Allt vi gör syftar till att producera underrättelserapporter av hög kvalitet, säger han. Innebörden i det är välbekant: fast och rörlig spaning, spaning med obemannade flygfarkoster och inhämtning genom att tala med människor i området. Bearbetning i av information i underrättelsestab och därefter delgivning av underrättelser. För att lösa uppgiften är förbandet organiserat i en underrättelseskvadron och en stabs- och understödsskvadron. Allt detta är i huvudsak också giltigt för Mali 02 och Mali 03. Det är så långt som insatsen i Mali utgår ur K 3 och 32 underrättelsebataljonen. Det innebär att Mali och Minusma kommer att fortsätta att sätta sin prägel på mycket av verksamheten vid K 3 till och med första halvåret 2016. Långa förberedelser - Vi har planerat och förberett oss för den här insatsen sedan i april. Det säger major Thomas Ottosson, till vardags chef för Fallskärmsjägarkompaniet och nu en av cheferna i Mali 01. - Det här är väldigt bra för oss. Vi tillför det som verkligen behövs i Mali och vi får tillfälle att verka som förband, inte bara som enskilda patruller. Han berättar att insatsen påverkat verksamheten på många olika sätt. Inte minst ett tydligare insatsfokus. - Allt vi gör nu är inriktat mot insatsen i Mali och det är klart att det får effekter på hela vår verksamhet. Vi genomför till exempel ingen vinterutbildning eller ytsimsutbildning i år eftersom vi prioriterar fordonsutbildningen vi behöver inför insatsen. Men fördelarna för oss överväger helt klart nackdelarna. Det har till exempel inneburit en möjlighet att ge våra T-soldater fordonsutbildning. Det är annars mycket svårt därför att det tar så lång tid, säger han. Ett säkrare Mali Även förbandschefen, Carl-Magnus R Svensson, ser en utveckling i insatsen: - Jag förväntar mig att förbandet kommer att utvecklas. Vi gick in i nuvarande organisation den första juni 2013 och med insatsen i Mali hoppas jag vi mognar och blir ännu stabilare som insatsförband och att vi blir än mer användbara nationellt. I princip gör vi ju samma saker nationellt som internationellt, med ungefär samma metoder och ungefär samma utrustning och jag tror att insatsen i Mali gör förbandet mer användbart hemma. Carl-Magnus R Svensson är övertygad om att det goda arbete som soldaterna och officerarna vid 32 underrättelsebataljonen gjort är det viktigaste skälet till att de fått uppdraget att åka till Mali: - Insatsen är ett tecken på att arméns chefer har förtroende för insatsförbandet 32 underrättelsebataljonen och ett kvitto på att de ansträngningar soldater och officerare har gjort har givit resultat. Annars hade vi aldrig fått förtroendet att åka. Och för mig är det tydligt vad det innebär, vi har bra verksamhet och vi har en bemannad organisation. Har man det, då har man kvalitet och får förtroende. När detta skrivs återstår fortfarande nästan två månader av förberedelser och träning inför insatsen, men det har sedan länge stått klart för Carl-Magnus R Svensson vad som är viktigast i missionsområdet: - Det absolut viktigaste är att vi lyckas med vårt uppdrag, att vi stöder FN med underrättelser så att FN i sin tur kan skydda civilbefolkningen och skapa ett säkrare Mali. Jag tror vi har goda förutsättningar att lyckas med det, för vi har bra utbildning, vi har bra utrustning och vi tar hand om varandra. LIVHUSAREN • 2014 65 Per, ny chef på utvecklingsavdelningen på Försvarsmaktens överlevnadsskola, FÖS. Lt Per Ivarsson, vår numer alldeles egna pansarofficer, är ny i befattningen som C Utvecklingsavdelningen på FÖS. Han har fått en del att bita i. Kan du ge exempel på vad du har gjort sedan du tog dig an denna befattning? -Ja, jag har t.ex. varit i kontakt med Arméns Taktiska Stab (ATS). De har gjort en hemställan om stöd från oss med att utarbeta förslag på undsättningsutrustning för personal tjänstgörande inom enskilda insatser, och dessutom om att få stöd med utbildning inför insats. Okey, har du hunnit lämna några förslag ännu? -Jag har utarbetat en plan som omfattar fem dagar med en del matnyttigt innehåll som kan vara lämpligt just för uppgiften enskilda insatser. I förslaget är planen i dagsläget att de får utbildning i Combat Recovery, Varmt väder och ormbett, Resistance, Utländska vapen, Uppdragsplanering och Urban Evasion. Per Ivarsson under djungelutbildning i Brunei, 2009. Vad för typ av materiel kan vara aktuellt för dessa individer då, som ju åker i väg på egen hand utan stödet i att tillhöra en egen enhet? Vad är specifikt för dessa? Vi har först tittat på och kommit fram till att det redan nu finns en Nödutrustningspacke som skulle kunna vara lämplig i dessa fall, och det är den som heter Nödutrustningspacke 148/K. Det är den som HKP-besättningarna använder. Men utöver den så har jag även lämnat ett förslag på en nödsändare, PLB (Personal Locator Beacon). Den sänder den nödställdes position så att denne snabbt ska kunna hittas. Jag har även rekommenderat ett kombinerat inbrotts- och brandlarm som man lätt kan ha med sig på t.ex. hotellrummet som man ska bo i. Det kommer ju fortsätta som en öppen dialog innan vi är helt färdiga med detta, men vi är i alla fall en bit på väg. med parallellt är att göra motsvarande för Frivilliga Flygkåren. Utbildningsplanen som tas fram omfattar utbildning och träning i SERE under såväl barmarksförhållanden till snötäckt mark, motsvarande svensk miljö med en möjlig fiende. Det syftar alltså till att öka besättningarnas förmåga att överleva efter en nödlandning eller krasch. Vilka planer gäller för deras utrustning då? I deras fall passar det bättre med en annan redan befintlig nödpacke, det är den som TP 84 Hercules har, Nödutrustningspacke 146/K. Den har ju även med viss vinterutrustning. Även med Flygkåren fortsätter arbetet innan det hela kan fastställas. Förstår att det är många bollar i luften samtidigt! Kan du berätta något mer du håller på med just nu? En liknande grej jag jobbar LIVHUSAREN • 2014 67 Handbok Joint Personnel Recovery FÖS anordnade ett seminarium i Stockholm oktober 2013 där många olika myndigheter och instanser deltog, alla med den mer eller mindre tydliga gemensamma nämnaren att hjälpa/rädda människor. Även deltog personer som hade varit i behov av just sådant understöd, vilka berättade sin alldeles egna historia för auditoriet på ett, i många fall, mycket gripande sätt. Finns att ladda ner via forsvarsmakten.se Ange Handbok Joint Personnel Recovery. Anledningen till att detta seminarium blev utav, med deltagare från just dessa myndigheter och instanser var lanseringen av den nya boken Handbok H JPR Joint Personnel Recovery (H JPR). Detta gjordes av dåvarande C Insats generallöjtnant Anders Silwer, som skrivit under i boken och satt ned foten för, att det är det här som gäller för Personnel Recovery i Försvarsmakten. I den slutliga handläggningen har generalmajor Berndt Grundevik deltagit och som föredragande överstelöjtnant C G Schults, C FÖS. Syftet med handboken är att tydliggöra hur militära, diplomatiska och civila insatser, genom samverkan och samordning, tillsammans kan undsätta och återintegrera isolerad personal under fred, kris och krig, nationellt såväl som internationellt. Behovet av H JPR, den kommande handboken Personnel Recovery Operations (H PR Ops) och övriga handböcker inom områdena Survival, Evasion, Resistance och Extraction har förstärkts av den internationella utvecklingen, men också av den pågående reformeringen av Försvarsmakten och dess uppgifter. Sveriges deltagande i multinationella snabbinsatsstyrkor, ökad närvaro i såväl korta som långa internationella operationer är exempel på en Försvarsmakt i förändring och utveckling. H JPR beskriver hela skalan av undsättningsoperationer från de nationella 68 LIVHUSAREN • 2014 och vardagliga, där syftet är att bistå personer som är nödställda, till de internationella och högintensiva, där man möter såväl reguljära som irreguljära motståndare och där det främsta syftet är att undsätta personal. C G Schults är mycket nöjd med att produktionen av boken är klar, så gemene man på ett enkelt sätt kan få en förståelse för vad Personel Recovery kan innebära. Ny distansutbildning i SERE. Marcus Sjöberg fd C Utvecklingsavdelningen berättar om det omfattande arbetet. Vad är det du har gjort? -Vi på Utvecklingsavdelningen har tagit fram en digital lär-resurs SERE. Den kan antingen genomföras på emilia/ ADL-portalen eller på Internet itslearning.com. Varför finns det ett behov av en sådan utbildning? -Tanken med denna utbildning är dels att ha den som en förberedande kurs innan den lärarledda utbildningen sker på skolan, men även tänkt som en repetition som man kan genomföra på egen hand. Hur gör man en ADL-utbildning? -Detta skedde med hjälp av ett civilt företag. Samarbetet började i december 2012. I maj 2014 var det helt klart. Hur nyttjar ni denna utbildning i verksamheten nu? Hela det här arbetet har gjort att vi kan fokusera mer på de praktiska delarna när eleven väl är på skolan, men även skolans personal har fått en mer gemensam syn på innehållet i SERE-utbildningen eftersom vår granskning av respektive manus har gjort att vi har stött och blött detaljer. Uppdrag konfliktzon En gång om året utbildas journalister på FM Överlevnadsskola (FÖS). Som elev går man igenom teoretiskt och praktiskt hur man skulle kunna förhålla sig i olika situationer som kan tänkas uppstå på arbetsplatsen – en arbetsplats som inte sällan kan vara en kaosartad konfliktzon. Nedan skriver Miguel, elev på kursen, sin reflektion på utbildningsveckan. MIGUEL GUERRERO TEXT: ”Det är inte de starkaste eller de mest intelligenta som överlever utan de som bäst kan hantera förändring!” Charles Darwin må ha sagt det först, men det var Försvarsmaktens Överlevnadsskola som lärde oss, en grupp om tjugo journalister, vad det innebär i praktiken. FÖS överlevnadskurs för journalister är en vecka lång i tid men så rik på erfarenheter att tiden spelar mindre roll. På ytan ser den förvisso nyttig men tämligen enkel ut: Säkerhetsmedvetenhet, en kort vapengenomgång, sjukvård och ett rätt bekvämt fältdygn för att sedan avslutas med en gisslanövning. Inga konstigheter egentligen. För några var det visserligen första kontakten med både vapen och en regnig natt i en nödbivack. För andra var det repetition av moment de genomfört många gånger. För oss alla var det ett uppvaknande. Försvarsmaktens kurser är ofta en strapatsövning i PowerPoint-tolerans, hållna av någon vars pedagogiska förmåga är hämtad från FOTO: FÖRSVARSMAKTEN utbildningssessioner med ofrivilliga artonåringar. Inte på FÖS. Med humor och värme som vapen närmade sig instruktörerna enkla ämnen som att göra upp eld och filtrera vatten, men också de svåraste konsekvenserna av fångenskap. Dagarna blev långa, men aldrig tråkiga. Det avslutande målspelet var en uppvisning i det bästa Försvarsmakten har att erbjuda. Extrema situationer, fantastiska figuranter och en avrundande övning som lät oss praktisera, i alla fall försöka praktisera, de kunskaper vi tagit in under veckan. Mer än något annat var kursen en lektion i mänsklighet. I ödmjukhet. För det är svårt att vara stursk när du sitter handfängslad i underkläder på ett smutsigt betonggolv. Men det är också där du hittar tillbaka till dig själv. Till de där små sakerna som gör oss till människor. En hand på din axel när du är trött. Ett leende från andra sidan väggen när du bara vill gråta. Att verka som journalist i en konfliktzon är bland det mest utlämnande du kan göra. I bästa fall är ni ett team som ska rapportera från de värsta områdena i världen, i sämsta är du ensam. Obeväpnad, utan träning och med en förhoppning om att journalistrollen ska vara ditt skydd precis som det var förr. Men det var då; nu är journalisten istället en måltavla. Vid din sida har du inte en samtränad, välutrustad pluton, beredd att slå sig fram till helvetets portar och sparka in den för din skull med vapensången ringande i öronen. Allt du har är dig själv, din sinnesnärvaro, din förmåga att möta människor och din vilja att göra vad du tror är rätt. Det kräver en annan slags mod än soldatens. Lika stort men annorlunda. I skärselden fick vi alla chansen att reflektera över vilka vi är; vad vi är beredda att göra för att rädda oss själva. Vad vi är beredda att göra för att rädda andra. Vi var tjugo individer som kom till kursen, men vi var en familj som åkte därifrån. LIVHUSAREN • 2014 69 Som en kula i ett flipperspel Då var det äntligen dags för bokslut av det fantastiska rekryteringsår som har gått sedan vi sist träffades. I jubileumsnumret utav Livhusaren 2013 samlade jag en hel del förväntningar men även en strävan tillsammans med uppsatta mål inför det kommande rekryteringsåret vid vårt kära Livregemente. Resultatet blev synnerligen intressant och det förutspådda intensiva året levererade med kraft enligt vad spåkulan hintade om den där höstdagen då attraktionsplanen skapades. TEXT: FREDRIK STEEN FOTO: FÖRSVARSMAKTEN Många mil, resor och ibland väldigt långa sådana har avverkats i ett rasande tempo. Ena dagen i västra Värmland, andra i norra Dalarna och den tredje i södra Örebro för att sedan styra mot Göteborg och så om och om igen. Eftersom det marknadsområde vi vid Livregementets Husarer – K3 har fått tilldelade oss är så stort rent geografiskt så är det minst sagt en intressant utmaning att få schemat att gå ihop. Det gäller synnerligen att vara flexibel i både tanke och agerande då man slungas runt likt en kula i ett flipperspel från 80-talet. Det hade varit oerhört intressant att se en ritning nu i efterhand med alla resor vi gjort under året som gått kors och tvärs över halva riket. Huvudfokuset under året har varit att medverka på de event och mässor där vi haft störst möjlighet att träffa den målgrupp som är mest representerad hos oss här vid hjältarnas borg, Karlsborgs fästning. Med målgrupp menar jag spänningssökande individer i åldern 18-30år. En typisk spänningssökande individ är en person som älskar fysiska och psykiska utmaningar och som lockas av utlandstjänstgöringens äventyr. Att prestera på absolut högsta nivå är något vi söker hos dessa personer som vi letar efter eftersom det är något som våra redan befintliga medarbetare vid förbandet har gemensamt, något som tydligt avspeglas i K3:s motto: Sveriges främsta soldater! Efter att ha inlett hösten med försvarsupplysningar och föreläsningar vid större delen av de arbetsförmedlingar, gymnasieskolor, högskolor och universitet som finns inom vårt ansvarsområde i Värmlands-, Örebros- och Dalarnas Län så var det dags för den första stora rekryteringsinsatsen för oss på Svenska mässan i Göteborg, nämligen Fitnessfestivalen. Fitnessfestivalen som gick av stapeln un- 70 LIVHUSAREN • 2014 der helgen vecka 48 lockade 25 000 besökare där vi tillsammans med våra övriga rekryteringskollegor fick två till bredden späckade dagar med allt ifrån utmaningar i yoga till hundratals spännande samtal som tydligt gav resultat och mersmak inför det fortsatta året. En och annan kroppsbyggare tittade förbi vår monter där räckhäng var den försvarsmaktsgren som man kunde tävla i. Med ett leende värt den bästa smilfink skrattades det gott åt detta ”lätta test” från de flesta kroppsbyggare, döm till den förvåning som uppstod när merparten av de tävlande hade en medeltid på ca 35 sekunder och ansåg sig själv som fysiskt vältränade monster. Med en klapp på axeln och med en TRÄNA broschyr i handen lämnade de snabbt montern med utmaningen att försöka igen nästa år, för ”hur svårt kan det vara?”. I samband med att 32. Underrättelsebataljonen genomförde högvakt vid Stockholm slott och Drottningholms slott under påskhelgen passade vi självklart även på att marknadsföra förbandet i Kungsträdgården. Ett ypperligt tillfälle att träffa tusentals påskfirande människor, närmare bestämt ca 50 000st passerade uppskattningsvis under dessa dagar. Från början kunde vi nog aldrig ha anat att det skulle bli en sådan succé som det faktiskt blev. De två dagar vi spenderade i strålande sol under körsbärsträdens blom bjöd inte bara på intressanta möten, utan en hel del skratt, spexigt utklädda påskkärringar med tillhörande påskgubbar i släptåg, fotograferingstillfällen i hundratals men även en och annan bloggare tittade förbi och gav oss lite extra publicitet. Den totala summan av fotograferingstillfällen vi agerade modeller för efter bästa förmåga mättes upp till ofattbara 892st foton. Nu snackar vi exponering! En lång rad med event med allt ifrån Försvarsmaktens huvudflygdag, rockfestivaler och bilsportmässor har som sagt avlöst varandra under det gångna året, men nu är det dags att blicka över horisonten och det stundande 2015. Ett nytt år står framför oss med mängder av nya idéer och målsättningar. Men innan jag avrundar vill jag passa på att önska min vapendragare Carl Steen lycka till i framtida projekt då han vi årsskiftet lämnar oss vid rekryteringsavdelningen. I samma andetag vill jag ge årets ros till StriC på 32. Underrättelsebataljonen som under året som gått har stöttat med fordon när hastigt uppkomna situationer har uppstått, något som varit av yttersta viktigt i möjliggörandet av att leda attraktionsarbetet utanför vår älskade borg. För att på ett bra sätt avsluta denna tillbakablick på året som har gått och för att istället se framåt så ligger vår regementschef Överste Dag Lidéns ord fortfarande lika aktuella som de gjorde förra året, ”att blicka bakåt leder inte framåt”. LIVHUSAREN • 2014 71 TEXT: REGEMENTSFÖRVALTARE KENNETH FELLDÉN BILD: PER IKO, HENRIK BECK-FRIIS, FÖRSVARSMAKTEN Nyuppsatta skvadroner vid K 3 I dag förs traditionerna för regementets skvadroner vid de två krigsbataljonerna. Skvadronchefsfotografier, standar och övriga traditionsföremål förvaras i skvadronernas befälskorridorer. Standaret förs vid regementets uppställningar. Under mitten av 1800-talet införde kavalleriförbandens chefer skvadronsmärken i form av sköldar eller cirklar med eller utan kors i olika färgkombinationer. Nuvarande skvadronsindelning härstammar från 1834 års härordning. sammanhang så som högvakt. För internt bruk används egna bataljonstandar (kompanitecken). Fallskärmsjägarkompaniet för fd. FJS fana. Fd S 2 fana förvaras av regementet men förs endast vid regementets högtidsdag. De fem skvadronerna från 1834 räcker nu inte till de ständigt uppsatta bataljonernas skvadroner och kompani. Vi beslutade därför att återuppsätta de tre avvecklade skvadronerna från 1791 år härordning. Utformning av sköldarna gjordes med färg och form inspirerad av de fem ursprungliga. 19. Hemvärnsbataljon för fd. Värmlands regementets (I 2) fana och 20. Hemvärnsbataljon för fd. Livregementets grenadjärers (I 3) fana. Indelningsverkets upptagningsområden vid 1791 år härordning Livregementet till häst delades 1791 och benämndes Livregementsbrigaden. Kompanierna delades till två skvadroner med vardera 63 respektive 62 nummer, Livregementsbrigadens lätta dragonkår mönstrade åtta skvadroner. Dessa skvadroner var Fellingsbro, Arboga, Örebro, Sanna, Östra Närke, Västra Närke, Vadsbo och Valla, med tillsammans 500 ryttare. Dukarna på skvadronstandar har inte samma status som fälttecknen och benämns därför “kompanitecken”. Kompanitecken vid bataljon och skvadron förs enligt ”Kavalleritradition” vid skvadronchefen framför truppen (godkänd avvikelse från Ceremoni Instruktion för Försvarsmakten). K 3 utformar sina kompanifanor baserat på olikfärgade dukar med korsformer enligt Skvadronernas ursprung och fördelning mellan krigsbataljoner. Bilden nedan ursprung är i boken K 3 – 25 år i karsborg och ritades av Per Iko. Valspråk följer från de fyra ursprungliga kompanierna före delningen 1791(9-12). 1. Livskvadron,”Pie” (plikttrogen) 2. Örebro skvadron, ”Pro civibus” (för medborgarna) 3. Östra Nerike skvadron, ”In Tutelam” (i beredskap) 4. Västra Nerike skvadron, ”In Tutelam” (i beredskap) 5. Vadsbo skvadron, ”Constanter” (pålitlig) 6. Valla skvadron, ”Constanter” (pålitlig) 7. Sanna skvadron, ”Pro civibus” (för medborgarna) 8. Arboga skvadron,”Pie” (plikttrogen) 9. Fallskärmsjägarkompaniet, ”Vilja, mod och uthållighet” 1796 ändrades benämningen från lätta dragoner till husarer. År 1834 reorganiserades kavalleriregementena till att bestå av fem skvadroner om vardera 100 nummer. I en kungörelse av den 6 september reglerar Karl XIV Johan att husarkåren skall bestå av: 1. Livskvadron (Fellingsbro), 2. Örebro, 3. Östra Närke, 4. Västra Närke och 5. Vadsbo skvadroner. Arboga, Sanna och Valla skvadroner försvann. Skvadronssköldar. Till vänster på uppslaget är sköldar efter 1834 års härordning. Nedre raden nya sköldar för återuppsatta skvadroner och för fallskärmsjägarkompaniet. Från vänster, Valla skv, Sanna skv, Arboga skv och Fskjkomp. Överlämning av skvadronstandar på morgonen den 5 december 2014 här ses regementschefen överste Dag Lidén överlämna Vadsbo skvadron standar till skvadronchefen Kapten Marcus Harrby. 72 LIVHUSAREN • 2014 Fälttecknet (standaret) är regementets främsta symbol och ett tecken på sambandet mellan olika generationer vid förbandet samt påminnelse av tidigare fältslag. Regementets standar används på order av regementschefen. 7. Lskbat och 32. Undbat nyttjar regementets standar i officiella utformning av skvadronssköldar. Traditionen utvecklas från skvadronssköldarna så att samtliga skvadroners standar förses med korsform. Där fanduken tidigare var utan korsform markeras en korsform med bård. För fallskämsjägarkompaniet används vinröd duk med f.d. FJS fanemblem som motiv. Skvadronstandar med på bård som markerar korsform på enfärgad duk (på vit duk ger svart maximal kontrast, på röd duk ger grönt maximal kontrast). De två krigsbataljonerna vid regementet är idag 7. Lätta skyttebataljonen och 32. Underrättelsebataljonen. 7. Lskbat är delad mellan K 3 och LG varvid ledning & understödsskvadronen, två skytteskvadroner och delar av trosskvadronen är vid K 3. 32. Undbat består av ledning & underhållsskvadron, två underrättelseskvadroner och ett fallskärmsjägarkompani. Fallskärmsjägarkompaniet för traditionerna vidare från FJS. LIVHUSAREN • 2014 73 Chef för Flygenheten K 3 har ordet TEXT: ÖVLT LARS HENÅKER BILD: RONNIE HAMMAR, FÖRSVARSMAKTEN Hösten 2011 lämnade jag regementet för tjänstgöring vid ATS. Föga anade jag då att jag skulle tillbaka ett år senare som blivande chef för Flygenheten K 3. Jag tillträdde dock inte genast utan under hösten 2012 genomförde jag rotationsutbildning inför Afghanistan och under 2013 ingick jag i FS24/25 som C J2/RCN. LoK LIVS- OCH KARRIÄRPLANERING TEXT: KN JOHANNA SUNDBERG SJÖBERG Under våren tog jag, Kn Johanna Sundberg Sjöberg, chansen att gå LoK hos Anethe Demyr Storm på G1. Detta fick vändningar som jag inte var beredd på! Bara positiva dock, ska jag understryka. LoK, Livs- och karriärplanering, gav mig möjlighet att ge så mycket jag själv ville av mig själv, om mitt liv på jobbet såväl som på fritiden. Detta helt i förtroende till en person som lyssnar, vägleder och stöttar i tanken. På ett mycket proffsigt sätt vägleds jag att ta reda på sådant om mig själv, som jag mångt och mycket redan känner till, men som i vissa fall ger ett annat perspektiv på det jag redan anat eller innerst inne redan vet. Det kan kanske tyckas flummigt, i alla fall kan det ryktas så i vissa konservativa led, men det blir inte mer flummigt än vad du själv gör det till, för det handlar om dig och ingen annan. 74 LIVHUSAREN • 2014 FOTO: RONNIE HAMMAR Under 8-10 gånger, med någon eller några veckors mellanrum, följer man ett program som har lite olika teman under resans gång. Den röda tråden är tydlig och det är spännande uppgifter som faktiskt ger spännande svar. Jag upplever att jag öppnade upp tankar och idéer som jag inte annars tar mig tid för i den vanliga vardagsstressen. Här fick jag tid att reflektera och rota lite i vem jag är, hur jag fungerar, vad som är sysslor som jag är bra på, vad jag mår bra av att göra och på vilket sätt – Helt enkelt vad jag vill ha ut av livet för att må så bra som möjligt. tid, inte bara få gå, utan via UBS-samtal faktiskt ska bli erbjuden av sin Chef att få gå denna utbildning. Om det är rätt att kalla det utbildning vet jag inte, men det är faktiskt det som det är – En utbildning för dig, om dig själv. Med detta säger jag inte att man ska må dåligt vid start, utan man får bara på ett väldigt vetenskapligt sätt tydliggjort hur man kan ha kontroll på sitt egna liv och hur jag kan göra aktiva val och inte bara hänga med och låta livet hända. FAKTA: Livs- och karriärplanering -för dig som vill utvecklas i arbetet Livs- och karriärplanering gör det möjligt att ligga steget före, att staka ut en färdriktning, genom att skapa en tydligare bild av sitt drömjobb och sina förmågor. Olika människor har olika inriktning och drivkrafter när det gäller karriär. För några innebär det att avancera, några andra ser framför sig att bli specialister på ett kunskapsområde, några vill ständigt utvidga sin kompetenskärna och några vill ha största möjliga variation och oberoende. Låter det fortfarande flummigt? Oavsett vad du tycker det verkar som, kan jag varmt rekommendera detta förmånliga erbjudande. Att på sin arbets- Vill du veta mer om Livs- och karriärplanering eller boka tid för samtal? Kontakta ditt förbands egna Livs- och karriärplanerare, hos K3, Annethe Demyr Storm Tidig höst 2013 intog jag min ordinarie plats som chef för Flygenheten vid K 3. Fram till dess hade major Göran Almfjord förtjänstfullt varit tjänsteförättande chef vid Flygenheten. Att bli chef för Flygenheten som före detta bataljonchef för 32 underrättelsebataljonen hade sina för- och nackdelar. Jag visste vilka behov som fanns hos understött förband samt vilka styrkor och svagheter som fanns vid understödjande förband. Verksamhet vid FlygE. Under hösten 2013 och våren 2014 låg fokus på Afghanistaninsatsen och avvecklingen därifrån. Fallskärmsavdelningens stöd till FM har genomförts enlig plan och kapaciteten vid avdelningen har varit hög. UAV- avdelningen har under 2014 fortsatt genomförandet med införandet av SUAV till manöverförbanden och att bygga upp egen organisation för framtida träning, utbildning och implementering av fler system. Redan nu är växtvärken kraftig vid SUAV och dess införande. Det kommer behövas fler instruktörer för att klara av att utbilda, vidmakthålla och utveckla SUAV än vad vi har idag. ”Dream team” Mycket av Flygenhetens verksamhet under 2014 har gått bra, mycket tack vare en enastående personal med mångårig rutin och väl inö- vade övningar, planering och genomförande av enhetens verksamhet. Jag identifierade ganska tidigt i min nya roll som chef för Flygenheten, att trots alla ”små friktioner” som alltid finns där människor interagerar, var laguppställningen i det närmaste perfekt. Under början av året fram till efter semestern var de flesta positioner fyllda med kvalificerad personal. Jag hade fått ett sk ”dream team” att leda. Framtid Flygenheten kommer bedömt få ett större ansvar mot armén vad avser införandet av SUAV, stöd till FN- insatsen utomlands och att Flygvapnets materiel system kontor (MSK) blir en del i K 3. Några utredningar, bl.a. angående fallskärm kan komma att påverka något i vilka uppgifter Flygenheten ska ha i framtiden. FlygE:s personal och den geografiska kopplingen till de lokaler och placeringar som finns i dag kommer bedömt kvarstå under överskådlig tid. Flygenhetens verksamhet är unik och till del beroende av sitt läge och närheten till förband. Avslutningsvis vill jag tacka alla vid Flygenheten för ett professionellt och gott samarbete under det gånga året. Övlt Lars Henåker C Flygenheten K 3 LIVHUSAREN • 2014 75 Förkortningar som används i texten är: Unmanned Ariel Vehicle (UAV) och Gyrokopter (Remoted Piloted Gyroplane) RPG) med flera. eller något annat – och att K 3 undrade om kn Ståhle kunde tänka sig att stödja regementet med att införa detta flygande spaningssystem. Förmågan att flygspana med en obemannad farkost och, i realtid, upptäcka mål och verksamhet på marken flera mil ifrån där man befinner sig fysiskt är en förmåga som under de senaste decennierna blivit mer och mer oumbärlig. Detta gäller främst militärt, men numera även civilt. Att Sverige anskaffade UAV-system är i sig inte kontroversiellt med anledning av att flera andra länder redan använde sig av denna förmåga sedan flera år tillbaka. Det som däremot var kontroversiellt, då det var ett flygsystem, var att det var armén och ett kavalleriregemente och några få ”truppoch stabsofficerare” från Livregementets husarer och Artilleriregementet som drev utvecklingen till där vi är idag. Höga målsättningar, framåtanda, initiativtaganden, innovationsförmåga, trofasthet mot uppgiften samt viljan att lyckas har varit drivmotorer under åren. Alla dessa år av utveckling har varit ett spännande äventyr, även om det har varit en något ”krokig” väg framåt. Under julledighet 1994 från Balkan, träffade Ståhle bl.a. chefen för Arméns underrättelseskola övlt Jörgen Elfving och utvecklingsansvarig för RPG-projektet mj Lars-Erik Kittel samt Livhusaren övlt Bo Sunnefeldt för att få mer information om uppgiften och vad som förväntades. K 3 skulle utbilda underrättelsetroppar med av UndS framtagna UAV-system RPG, alternativt med annat av FMV upphandlat system, till respektive fördelningsunderrättelsekompani 99. Det som är intressant är att utvecklingen av obemannade flygande spaningsfarkoster startade i Sverige med att Försvarets forskningsanstalt (FOA) påbörjade sina försök med UAV redan 1974 med ett projekt som hette ”Skatan”. Arméns underrättelseskola i Karlsborg tog vid och genomförde under åren 1985 - 1995 studier och materielförsök med RPG (Gyrokopter) med major Leif Lindelöw från Skaraborgs regemente som försöksledare och med major Sören Widmark från Artilleriregementet som medverkare i slutförsöken med RPG-systemet. Omvärlden hade redan 1974 kommit mycket längre. Exempelvis genomförde Israel den första operativa insatsen med enkla UAV:er över Ismailiya år 1969. Hur det hela började - UAV Den svenska försvarsmaktens uav-utveckling TEXT: HOLGER STÅHLE BILD: FÖRSVARSMAKTEN I samband med att Arméns underrättelseskolas nedläggning och uppgående i Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala 1996 överfördes ansvaret för utveckling av obemannade flygfarkoster – UAV – till K 3. Någon gång under hösten 1994 skickades en fax till Livregementets 7:e jägarpansarskyttekompani på ”Camp Valkyria” i BOSNIEN (BA 03) från personalhandläggare kn Stefan Johansson på K 3/Husarkår. Faxet beskrev en tämligen suddig bild på något som man kunde ana var en flygfarkost – Vad innebar nu detta? Jo, ett underrättelsesystem med en flygande farkost som skall vara fullt tekniskt utvecklat och godkänt för att användas i luften 1999, nya befattningar med nya kompetenser och därmed nya utbildningar skulle tas fram och allt skulle vara rekryterat, utbildat och krigsorganiserat till 1999. Det blev mycket att bita i på en gång. Här gällde det att så fort som möjligt arbeta på bred front genom att samverka med flera funktionscentra inom armén, samverka över försvarsgrensgränserna med kraft och även mot industri samt mot Försvarets materielverk och Försvarets Forskningsinstitut. Dessutom snarast hitta ett utländskt operativt förband att studera för att spara tid och pengar. En omedelbar åtgärd var också att hitta fler kolleger som kunde arbeta med frågan på heltid. Dessutom var vi tvungna att ”tigga” ihop en liten budget eftersom denna verksamhet inte fanns med i något uppdrag från Högkvarteret. Under våren 1996 erhöll Ståhle, då som planeringsofficer UAV på Kavallerienheten, 30 minuters audiens hos regementschefen överste Anders Lindberg i ordersalen för att presentera ”arbetsläget på UAV-fronten”. Nedan beskrivs några av de målsättningar som presenterades: • All UAV-verksamhet i Karlsborg med anledning av närheten till flygplats. • Samverka och öva med förband, räddningsverket och polis över tiden. • Flyg med UAV i Karlsborg och i resten av Sverige. • Att bli Försvarsmaktens UAV-centrum. • Att genomföra Internationellt samarbete med andra UAV-förband. Någonstans vid ”Försvarsmaktens UAV-centrum” började C K 3 sucka, sjunka ner i stolen och kika på klockan. C K 3 sa; ”- Kn Ståhle; kan vi inte börja med något mindre målsättningar – eller!” Utan att veta vilket ”getingbo” som vi skulle möta, så var det den bilden som, ännu starkare, blev etsad på näthinnan som en självklar utmaning och målsättning. Kom ihåg vilken tid det var under mitten och slutet på 1990-talet. Intresset utanför K 3 och UndS att skaffa dyra tekniska underrättelsesystem var inte stort. Allt handlade om nedläggningar, omorganisation och sparhysteri, vilket med facit i hand aldrig riktigt upphört. Dessutom hade inte samarbetet mellan försvarsgrenarna kommit så långt som det är idag. Fokus på den tekniska utvecklingen var inom armén möjligtvis mekaniseringen av infanteriet som då var en stor uppståndelse. Under våren 1996 överfördes löjtnant Henrik Beck-Friis och mj Sören Widmark lånades in från UndS till 50 % för att understödja K 3/UAV i genomförandet av organisationsoch metodförsök samt materielförsök m.m. I och med detta började planeringen ta fart. En av de första åtgärderna var att ”tänka ut” vilka kompetenser soldaterna skulle ha i UAV-förbandet. RPG-systemet krävde kompetenser som exempelvis intern- och externpilot med särskild kompetens. En av de intressanta frågorna var; ”Hur rekryterar vi soldater som kan flyga modellflygplan?” Efter en rundresa bland förband och skolor i Sverige togs nya befattningskoder för nya typer av värnpliktiga fram. Detta gjordes med stöd av UndS i Karlsborg, Flygvapnets bildtolkskola i Uppsala, Arméns tekniska skola i Östersund och Pliktverket i Göteborg. Värnpliktiga beställdes och lt BeckFriis fick rollen som utbildningsansvarig för den första svenska UAV-troppen. Planeringen och förberedelserna inför mottagandet av RPG-systemet av UndS årsskiftet 1996/1997 och de metodförsök som skulle genomföras under våren 1997 påbörjades. Alla som medverkade var medvetna om att vi hade endast två år på oss – minst sagt spännande och utmanande. Utbildnings- och metodförsöksplaner samt informationsmaterial m.m. togs fram. En UAV utbildnings- och inhämtningsresa till det tyska Drohnenlehrbatterie 300 (CL 289) vid Bergen-Hohne genomfördes i mars 1996. De första ”UAV-specifika” värnpliktiga ryckte in på K 3 hösten 1996 och försöksutbildLIVHUSAREN • 2014 77 ningen började. Det blev under året ett stort engagemang och intresse från många förband, funktionscentra och skolor hur resultatet skulle bli när de värnpliktiga kom tillbaka från de nya befattningsutbildningarna och började med sin UAV-utbildning. Detta följdes sedermera av samtliga inblandade på plats i Karlsborg under hela utbildningsåret. För att ha någon som helst chans att lyckas med uppdraget var en avgörande del att tekniske officeren Roland Skogh och modellflygpiloten Stefan Sundström fördes över från Arméns underrättelseskola till K 3 och att majorerna Sören Widmark och Leif Lindelöw kunde understödja utbildningen och utvecklingen. Utöver dessa personer krävdes en kader med människor som arbetade med UAV-frågan. Inte enbart utifrån uppdraget att utbilda och att utveckla, utan även med att inhämta kunskaper hur andra förband i omvärlden hade sina förband organiserade, hur deras utbildning genomfördes etc. Att informera andra förband och centra i landet om UAV (även Polisen och Statens räddningsverk m.fl.), att driva UAV-frågan mot högkvarteret och att medverka i internationella konferenser och utställningar med UAV-frågan i fokus var viktigt. All denna verksamhet skulle visa sig öka hela tiden och behovet av människor var därför väsentlig. Här skall nämnas att mj Sören Widmark från Artilleriregementet skulle visa sig bli en vital resurs för metodutvecklingen och marknadsföringen av UAV-systemet med koppling till bekämpningsfunktionen som A 9 ansvarade för. I juni 1997 förstärktes UAV-enheten med två före detta signalistofficerare, kaptenerna Per Brodd och Mikael Widfeldt. Den del som Widfeldt arbetade med var små UAV:er såsom systemen Pointer och Exdrone. Uppgiften var att inhämta tekniska och taktiska kunskaper och praktiska erfarenheter i stort, skaffa underlag för utbildning av UAV-förband för Försvarsmaktens behov, skaffa underlag för utveckling för framtida behov samt kunskap om utnyttjande av UAV-system i internationella operationer och tillhörande interoperabilitetsfrågor. Dessa kunskaper blev viktiga bl.a. avseende legitimiteten för K 3/UAV i Försvarsmakten och inte minst var detta avgörande då Widfeldt tjänstgjorde som chef för UAV-enheten under perioden 2003 till och med 2007. 78 LIVHUSAREN • 2014 1996 satt den initierade befälskadern utplacerade i spridda skurar på regementet med kraftfull stridsledning från västra befäl. UAV-troppens flygdelar med R/C-proffset Stefan Sundström i spetsen fick använda kontorsdelarna intill helikopterhangaren 082 för sitt modellbygge etc. Med anledning av att K 4 i Arvidsjaur ansvarade för ett av de tre fördelningsunderrättelsekompanierna genomfördes en veckas utbildning av befäl från K 4 på K 3. Resultatet av utbildningen var bl.a. att kn Jan Roth kommenderades till K 3 under en tvåårsperiod. Hans uppgift var i huvudsak att understödja Stefan Sundström i pilotutbildningen. Under våren 1997 genomfördes det första metodförsöket på Flugebyn med hela underrättelsekedjan i fokus. Med samma metod som på Flugebyn genomförde vi senare på hösten metodförsök i vintermiljö på I 19 i Boden. Det genomfördes som ett internt metodförsök under en bataljonsövning utan att leverera några rapporter till något av förbanden. Den viktigaste milstolpen under detta första utbildningsår var dock pansarövningen på Revingehed under senvåren. Att notera, den enda platsen på P 7 som förband överhuvudtaget inte fick befinna sig på var vid regementets vårdträd. Av någon anledning grupperade UAV ledningsdelarna just precis där, vilket renderade i att markansvarig på P 7 löpte amok. Det hela löste sig dock bra efter diverse förhandlingar. Under denna övning genomförde K 3 uppdrag till en av pansarbataljonerna med leverans av underrättelser i nära realtid (inom 2 minuter). Detta var första gången i Sverige som ett UAV-förband möjliggjorde att bataljonschefen på det understödda förbandet kom innanför beslutscykeln på motståndaren, gjorde förändringar i stridsplanen och gick segrande ur striden. Som sagt, en viktig milstolpe för K 3 och underrättelsetjänsten. Avslutningsceremonin för den första UAV-troppen var unik. Den förlades till f.d. F 6 under Karlsborgs flyguppvisningsdagar. Övlt Christer Bjerkhagen (C KavE) tog mot troppen och dess befäl på stora gräsplanen vid gymnastiksalen, d v s tio soldater och minst lika många befäl. På ena kortsidan av planen stod Arméns musikpluton och på andra kortsidan ett tjugomanna starkt säckpipeorkester. En ytterst värdig avslutning då banden spelade, marscherade och försökte överträffa varandra under minst i en halv timma. Under sommaren 1997 flyttade den växande befälskadern till Livskvadron östra tornet under ledning av mj Gunnar Larsson och med den legendariske adjutanten lt Jan Ekfeldt. Anskaffning av Ugglan Under 1997 diskuterades anskaffning av det franska UAV-systemet ”CRECERELLE” i högkvarteret. K 3/UAV besökte ett franskt UAV-förband med detta äldre UAV-system och diskuterade organisation, hantering m.m. Beslutet blev dock att anskaffa tre system av det mer kompetenta (men inte utprovade) UAV-systemet ”SPERWER”. Anskaffningen beslutades av generalen och tillika arméchefen Mertil Melin i juni 1997. Samtidigt lades RPG projektet och andra ”smygprojekt” ner inom Försvarsmakten till stort förtret för varenda ”Åsa-Nisse” i Sverige som ville sälja UAV:er till Försvarsmakten. Vi kommer ihåg när beslutet kom. Vi medverkade i en konferens på Arméns Taktiska Centrum (ATAC) i Enköping när en högkvartersmedlem rusar in och berättade för de berörda att beslutet var taget att anskaffa tre system SPERWER. K 3/UAV skulle understödja FMV med att mottagningskontrollera systemen för att därefter svara för införandet i FM. Detta innebar också att K 3 skulle utveckla organisation, metoder, rutiner, säkerhet, manualer m.m. Det var en alldeles speciell glädje och känsla av ”seger” efter allt det arbete som hade lagts ner. 1998 var Livhusaren övlt Philip Segell projektledare för införandet av det franska systemet. Han var den sjunde i raden av projektledare och drev verksamheten med järnhand under flera år. I och med beslutet att anskaffa taktiskt UAV-system togs det också beslut om att vi inte fick lov att använda försöksmaterielen (RPG-systemet), utan skulle koncentrera oss på det nya systemet förändrades förutsättningarna för soldatutbildningen 1997/1998. Detta blev ett bedrövligt värnpliktsår utan resurser och med mycket studiearbeten. Dock, genomfördes en ledningsövning på Berga där bl.a. markkontrollstationen grupperades. Övningen var den sista med UndS materiel. Plutonchef detta utbildningsår var inledningsvis mj Mikael Widfeldt och därefter kn Brodd. Istället för att genomföra verksamhet som vi hade gjort året innan, åkte vi runt och höll föredrag om UAV i hela riket och genomförde otaliga resor med FMV på s.k. ”progress meetings”. Besöken i Frankrike/Paris/Erany, hos leverantören SAGEM blev många. Dels tillsammans med FMV avseende underhållsoch leveransfrågorna och dels för utbildning i deras simulator. Vi fick också möjligheten att besöka den stora mässan Eurosatory intill flygplatsen ”Charles Du Gaulle” (den 3 – 8 juni 1998) och kn Ståhle och kn Brodd fick chans att gå. Denna mässa är en världsutställning i militär teknik, ammunition och vapen, vilket var oerhört intressant. Under besöket på mässan och att utan att riktigt förstå blev vi hela tiden uppvaktade av de olika företagen med snittar, champagne och flera kilo reklam. Dagen efter kunde vi se på våra fribiljetter att det var företaget SAGEM:s Logotyp på biljetten och att det var en annan färg än vad de övriga besökarna hade. I och med detta hade vi alltså, enligt gängse praxis, status att göra affärer med andra företag och då förstod vi också all denna uppmärksamhet. Mikael Widfeldt började skriva PTOEM för UAV-pluton i Fördelningsunderrättelsekompanierna och första UAV studien (AL 23) startades upp med övlt Philip Segell som ordförande och Mikael Widfeld som sekreterare, senare av kn Brodd. Denna studie skulle visa sig hålla på i sju år, men under ett annat namn (ATK 00064S) och med flera nya deltagare (exempelvis kn Ståhle och mj Leif Hellgren från 2005). Under utbildningsåret 19981999 var inga soldater inkallade p.g.a. befälsutbildning inför införandet. Det var ett stort intresse från både tekniker och övriga officerare att medverka i utbildningen på detta ”nya” materielsystem. Kn Lars-Olof Hanson, Anders Persson, lt Tony (Aba) Abrahamsson, Kenth Svensson och Per-Arne (Pecka) Larsson var några av teknikerna som började på UAV. Till operatörsgängen kom kn Kjell Persson efter ett år i Pakistan som observatör (tillika fallskärmsjägare och överlevnadsexpert). Här blev vårt vänförband 101. RPV Battery från t´Harde i Holland. Besöken haglade tätt mellan Sverige och Holland under flera år. Under våren 1999 fick UAV disponera del av en hangar och intilliggande kontorsbyggnad för verksamheten varvid teknikerna genast flyttade ner permanent till hangaren. De garage som UndS tidigare använt för UAV-verksamheten tömdes. FM LOG pallställ i hangaren skruvades bort och därefter var det klart att ta mot UAV-system01 Ugglan. Sommaren 1999 omgrupperade vi igen och då till mellersta tornet och ”väckte” upp Östra Nerike skvadron som är den enda av skvadronerna på K 3 som har kvar sitt namn sedan slaget vid Lund 1676. Chef för skvadronen var mj Gunnar Larsson. 1999-06-17 överlämnades de tre Ugglan-systemen från Försvarets Materielverk till Försvarsmakten och K 3. Arméinspektören General Paul Degerlund tog mot systemet på plattan utanför hangar en. Detta datum har sedan blivit den (inofficiella) svenska UAV-dagen. Samtidigt startade en process vars omfattning vi inte hade en aning om, nämligen auktoriseringen av regementet för luftfart enligt Regler för Militär Luftfart (RML). Grundläggande operatörsutbildning Ugglan genomfördes i Karlsborg våren 1999 och grundläggande teknikerutbildning under hösten. Detta gjordes innan FMV leveranskontroll var genomförd. Instruktör var Alaine Geneni från leverantören SAGEM. Kursen genomfördes på engelska och deltagare var K 3, A 9, ATS, FMV och Aetotech Telub. HKV beslöt efter K 3 framställan om internationellt utbyte och samarbete inom ett s.k. Memorandom Of Understanding (MOU) mellan SPERWER användare. Främst gällde samarbetet tekniska frågeställningar där användarna tillsammans kunde bedriva påtryckningar mot leverantören. När det gällde den andra delen av MOU handlade det om att skaffa erfarenheter att hantera systemet tekniskt och operativt på förbandsnivå. Mj Larsson var den chef som tillsammans med Widmark och Ståhle m.fl. initierade och accelererade de första organisations- och metodförsöken med de nyinköpta systemen. Försöks- och utbildningsplanerna var många, detaljerade och framförallt tjocka. Under 1999 och våren 2000 genomförde FMV K 3-stödda flygningar i Vidsel med samgrupperat system. Försvarets Materielverk ansvarade för Acceptans Test Procedure (ATP) under tio veckor– i Vidsel. Under perioden genomfördes test avseende distansflygning på mer än 75 km avstånd från UAV-systemets länk och ATP med de tre UAV-systemen. Förbandet genomförde därefter fältmässiga flygningar i Vidsel under fyra veckor och slutövning på samma plats under mars månad (2000). Kn Johanssons pluton medverkade i förbandet under samtliga veckor och nådde hög duglighet i fält. SVT 4 NOVA filmade och genomförde intervjuer, vilket senare sändes på TV. Den första flygningen med enbart egen militär personal genomfördes i Vidsel våren 2000 – en milstolpe. Instruktören Alain Geneni blev mycket upprörd då vi förklarade att vi, nu när vi kunde flyga själva avsåg att omgruppera systemet till Naustaby och sära på klargöringsdelarna (inklusive utskjutningsramp) och ledningsdelarna (markkontrollstation och länk) med ca 3000 meter. ”Det går aldrig – det har aldrig tidigare gjorts!”, sa han innan han lämnade oss och for hem till Frankrike. Ett dygn senare ringde vi till Alain och berättade att vi nu var i luften. Dagen efter fick vi reda på att leverantören SAGEM hade skrivit in denna möjlighet i sin reklamkampanj. Under samma period följde en frilandsjournalist med intervju uppdrag från faktatidningen Ny Teknik med Gunnar Larsson runt om i Vidsel. Sedvanligt togs det bilder och intervjuer genomfördes. En månad senare visades ett stort reportage – inte i Ny Teknik, men väl i herrtidningen Aktuell Rapport. Sverige blev högintressant bland andra SPERWER användare och även användare av andra UAV-typer. Vi ansågs ha kommit längst avseende teknisk hantering och metodik. Den tekniska hanteringen utgick ifrån att vi hade utbildade flygtekniker som visste hur flygmateriel hanteras. Teknikerna var bördiga från det nedlagda F 6 och kunde sin sak. Spaning eller bekämpning Avseende den taktiska hanteringen så användes de flesta systemen i världen för eldledning i artilleriregementen. Vi valde istället, som israelerna, att utgå från att UAV-systemen är ett inhämtningssystem, men med förmåga att under uppdrag direkt övergå från en ren spaningsuppgift för att skjuta med exempelvis ett artilleriförband. Med direkt menar vi att vi skickar målkoordinater direkt till det skjutande förbandet. Internationellt var det krångligare och mer toppstyrt. Där skulle all signalering gå via någon stab, medan vi oftast istället blir ”tilldelade” ett skjutande fältförband. Det tar ner omloppstiderna avsevärt, vilket andra länders UAV människor tyckte var spännande. A 9 Artilleritidskrift (Widmark) skrev följande ur ett artillerisLIVHUSAREN • 2014 79 tiskt perspektiv. ”Den samverkan och samordning vi hittills drivit med stor framgång mellan K 3/UAV och artilleriet har väckt stor uppmärksamhet inte minst internationellt, där vi på några få år gått från en tillbakadragen plats till en mera framskjuten plats i Europa. Det är bl a detta som är unikt med K 3/ UAV!” K 3 hade en enorm draghjälp av just artilleriet. A 9 skapade 2000/2001 en pool med artillerister i nivå 4 – 6 som till del genomförde typkurs Ugglan på K 3. Artilleristerna krigsplacerades på UAV-kompani – 04 i divisions underrättelsebatajon - 04, som hade ersatt UAV-tropparna och senare plutonerna i fördundkompanierna, och tjänstgjorde där som uppdragschefer i markkontrollstationen. Uppgiften för dessa var bl.a. att säkerställa och utveckla eldlednings- och bekämpningskunnandet vid K 3/UAV. En grundläggande bekämpningskurs med inriktning UAV genomfördes under ca en vecka på A 9 och på Villingsberg med K 3 UAV-personal som elever. Redan då planerades det att skjuta med artilleri – först med en pjäs och sedan med batteri. Vi hade också idéer/visioner om att även leda bekämpning med exempelvis flyg, stridsvagn m.m. I alla fall hade vi pratat om det, men hur bra koordinatnoggrannhet hade systemet och när skall vi i så fall visa förmågan! En bekämpningsmanual togs sedermera fram av kn Törnblom. I mars 2000 genomfördes artilleriskjutning med en pjäs (Haubits 77B) under både dager och mörker. UAV filmade både eldgivningen från pjäsen och krevaderna vid nedslagsplatsen. Totalt sköts 65 spränggranater på ett enkelt IR-mål på 11 km avstånd. Under mörkermomentet hade UAV-förbandet besök både av artilleriofficerare och också personal från SPERWER-förbandet i Holland. Dessa följde verksamheten med stor förtjusning på pjäsplats där 80 LIVHUSAREN • 2014 de i skymningen kunde följa ”soldaterna” bära ammunition och ge eldkommandon i falsett m.m. Något förvånade blev de när den pigga och ”krutsotiga” besättningen senare på kvällen kom in i ljuset och de upptäckte att ”soldaterna” i själva verket var överstelöjtnanter, majorer och kaptener från ARTSS. första gången under september 2001. Metoder utvecklades och vi sköt med ett batteri artilleri från A 9 med både eldledning och eldreglering och med ett mycket lyckat resultat. Några dygn tidigare hade mj Larsson hämtat de holländska officerarna på Kallax flygplats i Luleå. De var glada att de äntligen hade kommit fram efter denna enormt långa flygresa och såg fram mot att få komma fram till det svenska UAV-förbandet. Den uppspelta stämningen avtog efterhand milen avverkades mot Vidsel och när bommen låstes upp till själva provplatsen satt alla helt tysta och såg med stora ögon ut över vidderna. De hade åkt bil lika länge som flygresan hade tagit och de hade sett ödslig natur som en holländare knappast är van vid. Väl framme på natten vid UAV-förbandets gruppering i Naustaby steg de av i 30 minusgrader, knarrande snö, absolut tystnad och skådade norrskenet. Det blev ett bestående intryck för våra kolleger från Holland. 2000 genomförde UAV-enheten den första typkursen för Ugglan i egen regi under sex veckor. Eleverna kom från Markverkstaden ,Artilleriregementet, Skraraborgs regemente och Försvarets materielverk. Metodutvecklingen med UAV-system Ugglan tog stora steg framåt. Under Vidsel-kampanjen denna våren 2001 drevs verksamheten för första gången i skiftgång med en taktisk ram inför varje uppdrag. Under mars 2001 genomfördes samövning med ett skjutande fältförband batteri Haubits 77B ur A 9. Totalt sköts 120 spränggranater i dager och i mörker mot IR-mål på 13 respektive 17 km avstånd. Samövningarna mellan operatörerna på UAV-förbandet och artilleriets personal blev mycket framgångsrika. Under ett uppdrag (ca två timmar) skickade vi rörlig spaningsbild till Högkvarteret via satellit – all verksamhet upphörde på HKV vid denna sensation. Utvecklingen går vidare mot verksamhetstillstånd HKV beslutade 2001-08-16 att K 3 är Försvarsmaktens plattform för marktaktisk UAV-verksamhet och att K 3 skall auktoriseras som utövare av militär luftfart. Detta innebar främst att vi kunde ha fokus mot uppgiften och därmed inte lägga tid och mödor på att försvara vår existens. Ytterligare en viktig milstolpe var nådd. Förbandet flög i Älvdalen för Kursverksamheten under detta och nästkommande utbildningsår var omfattande. För att vi skulle kunna genomföra flygningarna under de inledande åren skall nämnas fyra viktiga personer (av flera) i samband med införandet av systemen, nämligen Claes Danielsson och Tomas Hylander FMV Prov (senare VoVC), Jörgen Ivhammar FMV FFK och Lars-Ingvar (Wenten) Wendt FMV ProvRFN som alla gjorde allt för att K 3/UAV skulle kunna genomföra den verksamhet som önskades på plats. Claes Danielsson blev sedermera krigsplacerad som reservofficerare och operatör i Ugglan-systemet. Hösten 2001 anställdes flygingenjören och överstelöjtnanten Bengt Magnusson som flygteknisk chef och hösten 2002 anställdes major Leif Hellgren som flygchef. Härmed påbörjades arbetet med att auktorisera K 3 som ”utövare av militär flygverksamhet. Bengt Magnusson klarade ut att vi inte skall bedriva militär verksamhet utan att vi skulle se oss som ett flygbolag. ”Flygbolag?” - sa vi med förvånade ansikten! Nåja, han ändrade på det efter något år och kanske var det bra, för att vi skulle börja tänka på att ”flygsäkerheten kräver” före utveckling av organisation och metoder. K 3 sedermera kvalitetschef kn Björn Carlsson tillsammans med flygchefen och flygtekniske chefen startar det verkliga auktorisationsarbetet för att K 3 skulle bli godkända som utövare av militär luftfart. En viktig milstolpe 2005 var att K 3 erhöll verksamhetstillstånd av den militära Flygsäkerhetsinspektionen. K 3 blev ett av de första förbanden i Försvarsmakten som erhöll verksamhetstillstånd för att bedriva militär luftfart. Detta innebär att all personal som har med flygningen att göra (flygtekniker, underhållsorganisation och piloter) lyder under samma regelverk som all annan flygande personal i Försvarsmakten … All denna utveckling har varit möjligt dels tack vare omvärldens intresse för obemannade system, dels att den tekniska utvecklingen har möjliggjort det och inte minst – tack vare alla dessa ”eldsjälar” som har kämpat för att nå dit vi är idag och som också fortsätter att kämpa. Denna artikel är ett stort tack till alla de som varit delaktiga i denna utveckling och då menar jag ALLA! Hela texten med bilder finns återgiven i boken: 25 år i Karlsborg. Från djungelkrig till Torsby Korum under ledning av kyrkoherde Johan Bonander från Fryksände församling. Bonander. TEXT & FOTO: LARS-ERIC SUNDIN. Vid slutet av andra världskriget efter sex års krig var det fortfarande soldater som miste livet. I Torsby håller man fortfarande minnet levande. Fanbärare förde Fallskärmsjägarskolans och Värmlands regementes fanor vid invigning av en minnessten. Korpral James McAra Davidson tillhörde det skotska regementet Black Watch sedan 1940, efter att dessförinnan ha tillhört Territorial Army. Detta var, och är, den brittiska arméns reservstyrka med deltidstjänstgörande soldater. Som soldat i Black Watch deltog Davidson i flera av andra världskrigets hårdaste strider. Han var med och försvarade flygplatsen vid Heraklion på Kreta 1941. Därefter evakuerades regementet till Tunis, vilket blev inringat av tyskarna. Staden försvarades med svåra förluster, men Davidson undkom oskadd. De överlevande fick återhämta sig i Damaskus, varefter förbandet sändes till Indien. Där opererade de i de ryktbara Chinditförbanden. Deras uppgift var gerillakrig i djungeln bakom de japanska linjerna. Det var mycket farligt. Även här överlevde Davidson men drabbades av malaria. Blev fallskärmsjägare Davidsons enhet sändes sedan tillbaka till Storbritannien där den upplöstes. Davidson anmälde sig då till fallskärmsutbildning och kom att ingå i regementet King´s Own Scottish Borderers, då en del av 1. luftburna divisionen. Strax efter den tyska kapitulationen i Norge 8 maj sändes 3500 soldater ur divisionen med flyg till Norge. Man skulle upprätthålla lag och ordning, avväpna och bevaka de uppemot 380.000 tyska soldater som fanns kvar och förhindra sabotage och väntat motstånd. Krasch i dåligt väder Den 10 maj 1945 var Davidson bland 18 andra soldater med på ett av många transport- plan från England mot Gardermoen i Oslo. 3500 soldater ur 1. luftburna divisionen sändes från Storbritannien med flyg till Norge. De skulle upprätthålla ordningen och omhänderta 380.000 tyska soldater som fanns kvar efter kapitulationen. Man drabbades av dåligt väder och flera flygplan förlorade orienteringen och kraschade eller nödlandade. Ett av planen, en fyrmotorig Short Stirling, nödlandade på sjön Röjden vid svensknorska gränsen . Korpral James McAra Davidson tillhörde det skotska regementet Black Watch sedan 1940, efter att dessförinnan ha tillhört Territorial Army. Detta var, och är, den brittiska arméns reservstyrka med deltidstjänstgörande soldater. LIVHUSAREN • 2014 81 LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING Kamratföreningens syfte är: - att informera om regementets och Försvarsmaktens verksamhet, historia och utveckling - att underlätta för den enskilde att hålla kontakten med sitt regemente - att verka för att bibehålla medlemmarnas intresse för regementet dess historia och traditioner - att utgöra ett enande band mellan medlemmarna samt - att sammanföra medlemmarna till kamratlig samvaro under enkla och värdiga former Som soldat i Black Watch deltog Davidson i flera av andra världskrigets hårdaste strider. Han var med och försvarade flygplatsen vid Heraklion på Kreta 1941. Därefter evakuerades regementet till Tunis, vilket blev inringat av tyskarna. Staden försvarades med svåra förluster, men Davidson undkom oskadd. De överlevande fick återhämta sig i Damaskus, varefter förbandet sändes till Indien. Där opererade de i de ryktbara Chinditförbanden. Deras uppgift var gerillakrig i djungeln bakom de japanska linjerna. Det var mycket farligt. Även här överlevde Davidson men drabbades av malaria. Blev fallskärmsjägare Davidsons enhet sändes sedan tillbaka till Storbritannien där den upplöstes. Davidson anmälde sig då till fallskärmsutbildning och kom att ingå i regementet King´s Own Scottish Borderers, då en del av 1. luftburna divisionen. Strax efter den tyska kapitulationen i Norge 8 maj sändes 3500 soldater ur divisionen med flyg till Norge. Man skulle upprätthålla lag och ordning, avväpna och bevaka de uppemot 380.000 tyska soldater som fanns kvar och förhindra sabotage och väntat motstånd. Krasch i dåligt väder Den 10 maj 1945 var Davidson bland 18 andra soldater med på ett av många transportplan från England mot Gardermoen i Oslo. 3500 soldater ur 1. luftburna divisionen sändes från Storbritannien med flyg till Norge. De skulle upprätthålla ordningen och omhänderta 380.000 tyska soldater som fanns kvar efter kapitulationen. Man drabbades av dåligt väder och flera flygplan förlorade orienteringen och kraschade eller nödlandade. Ett av planen, en fyrmotorig Short Stirling, nödlandade på sjön Röjden vid svensk-norska gränsen i Värmland. Planet bröts sönder, stjärtpartiet sjönk och fyra soldater drunknade. En av dem var Davidson, som efter att ha överlevt hårda strider på flera krigsskådeplatser mötte sitt öde strax 82 LIVHUSAREN • 2014 efter fredsslutet. De omkomna begravdes i Torsby under militära hedersbetygelser och med stor tillströmning av civila i ett Torsby där affärer och arbetsplatser höll stängt. Rikshemvärnschefen avtäcker minnesstenen. Värdig ceremoni Det var en mycket värdig och gripande ceremoni vid Röjdens strand denna molniga lördag den 10 maj. Canadas ambassadör Kenneth Macartney påpekade i sitt anförande att monument och ceremonier i sådana här sammanhang vanligen sker i huvudstäder och andra större orter. Vi är idag ungefär 800 medlemmar mellan 20 och +90 år. Under året kommer du att inbjudas till följande aktiviteter: Du som är medlem betalar in din avgift 100:- senast 31 januari aktuellt år. • Vårresa - under en helg i början av maj åker vi någonstans i regementets ”fotspår”. Resan genomförs under en eller två dagar. • Husarträff - dags- eller kvällsträff med något tema. Anhöriga vid platsen för kraschen. • Kamratföreningens högtidsmiddag och årsmöte (genomförs alltid i anslutning till regementets högtidsdag den 4 december). Du som vill bli medlem betalar in årsavgiften på föreningens PlusGirokonto (PG) 9 72 59-6 och anger Livhusarernas Kamratförening som betalningsmottagare. Uppge namn, adress, person-, telefonnummer samt e- postadress. Ansökan kan också göras via vår hemsida. Medlemsavgiften är 100 kronor per år. Kamratföreningens styrelse 2015: Tal hölls av bland andra landshövdingen i Värmland, Kanadas ambassadör Kenneth Macartney och Storbritanniens militärattaché Wing Commander Mike Palmer. Musik Kapten Lars Gustafsson, chefen K 3 överste av Hemvärnsmusikkåren Guldsmedshyttan Dag Lidén, brigadgeneral Roland Ekenberg, och säckpipeblåsare från Royal Regiment of kyrkoherde Johan Bonander, Wing Commander Scotland. Minnesstenen avtäcktes av rikshemMike Palmer, kommunfullmäktigeordförande värnschefen brigadgeneral Roland Ekenberg Förutom minnesstenen invigdes även en minnesplakett vid Fryksände kyrkogård, där soldaterna först begravdes 1945. På söndagen hölls en minnesstund vid Kvibergs kyrkogård i Göteborg, dit kvarlevorna flyttades 1961. Medlemskap och medlemsavgift • Nationaldagsfirande och Regementets besöksdag i Karlsborg den 6 juni -Min far var byggnadsarbetare, berättar Davidsons dotter Shirley Isa Mills i telefon från Vancouver Island i Kanada. Vi bodde i Rochdale i Lancashire, fortsätter hon. Det var svåra tider i England och far var arbetslös. Det var därför han anslöt sig till armén. Invigning av minnessten Lördagen den 10 maj 2014 var det 69 år sedan den ödesdigra kraschen. Invigning av en minnessten ägde rum i Röjdåfors. Drivande bakom minnesstenen har varit överstelöjtnant Bengt Fransson vid Örebro-Värmlandsgruppen och norrmannen Gunnar Foseid. De hade ett styvt arbete med att spåra soldaternas släktingar, varav en del så långt borta som i Canada. Medlemmar och verksamhet Eva-Lena Gustavsson och Canadas ambassadör Kenneth Macartney. Ordförande: Roland Johansson, Fredriksbergsvägen 169, 541 62 Skövde, tfn 0500- 436577 [email protected] Vice ordförande och redaktör Livhusaren : Jens Ramhöj, Parkvägen 15, 546 33 Karlsborg, tfn 0505- 12855, [email protected] Sekreterare: Gunnar Larsson, Järpstigen 4, 546 00 Karlsborg, [email protected] Medlemskapet innebär att Du blir registrerad med personuppgifter i Kamratföreningens medlemsregister enligt Personuppgiftslagen. Har du frågor så kontakta sekreteraren, kassören eller gå in på föreningens hemsida www.livhusarernaskamratforening.se Glöm inte att till kassören anmäla adress-, telefon- eller e- postförändringar. Som medlem får du också en pappersutgåva av tidningen ”Livhusaren” som bl.a innehåller valda delar av regementets nätutgåva. Vill du ta del av denna utgåva finner du den på www.forsvarsmakten.se/k3 Kassör Johan Thorp, Forslunds väg 4 E, 541 53 Skövde, tfn 0500483969, [email protected] Webbredaktör: Stefan Petterzon, Strandstaden 41, 543 95 Fagersanna, [email protected] samt ledamöterna Henrik Beck-Friis, Assar Lidén, Eric Wigholm och Thomas Dahlstrand. Minnesstenen med plakett. LIVHUSAREN • 2014 83 Avsändare: Livregementets husarer, Pl37, 546 81 Karlsborg Fel adress? Om din tidning kommer till fel adress, uteblir eller skickas till dig, trots att du inte längre önskar ett exemplar ska du i första hand vända dig till Livregementets husarers kamratförening för rättelse (Johan Thorp, [email protected]), inte till tidningens redaktion. Detta gäller alla medlemmar i kamratföreningen. Övrig personal, både Försvarsmakts anställda och intressenter som av andra anledningar erhåller ett exemplar kan höra av sig till tidningens redaktion. Med fördel mail: [email protected] för rättelse. Glöm inte att anmäla flytt till Skatteverkets folkbokföring. Följ oss på nätet - Se till att du inte missar några spännande nyheter, filmer eller någon aktuell diskussion. På internet kan du följa oss Livregementets husarer på en rad kanaler och du kan ställa frågor. facebook.com/livregementetshusarerK3 - den officiella sidan för oss på Facebook med de senaste nyheterna och uppdateringar. You Tube youtube.com/k3webb - träningstips (på gång), intervjuer och reportage om vår verksamhet i Karlsborg forsvarsmakten.se/k3 - den officiella sidan för vår verksamhet på internet. livhusarernaskamratforening.se - den officiella sidan för Livhusarernas kamratförening internet. Försvarsmakten är en av Sveriges största myndigheter med mer än 50 000 medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten är ständigt beredd att hävda Sveriges territorium, genomföra internationella insatser samt stödja samhället vid större kriser. Försvarsmaktens unika förmåga är den väpnade striden och är därmed Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ytterst är Försvarsmaktens uppgift att värna demokrati och mänskliga rättigheter. För att Sverige ska kunna bibehålla sin säkerhetspolitiska handlingsfrihet utvecklar Försvarsmakten kontinuerligt förmågor som kan möta framtidens krav. Vill du arbeta inom Försvarsmakten finns det en väg in som är gemensam för alla, grundläggande militär utbildning (GMU). Du ansöker på www.rekryteringsmyndigheten.se. Har du redan gjort din värnplikt kan du i stället söka anställning direkt. På Försvarsmaktens webbplats ser du vilka förband som söker personal.
© Copyright 2024