1. No category

Positivparken, torget och
missbrukarna
- en studie
Gerd Cruse Sondén och Sören Olsson
S2020 och Göteborgs Universitet
September 2015
1
Positivparken, torget och missbrukarna
Inledning
Den här rapporten handlar om två till synes tämligen disparata företeelser. Den första av dessa är en
ny stadspark, Positivparken, nära Frölunda torg. Den andra delen handlar om missbrukarnas roll i
torgområdet. Vi beskriver dessa företeelser i två separata avsnitt som också kan stå för sig själva.
Men mellan dessa företeelser finns som vi ska visa inte bara olikheter utan också samband både i
bakgrund och mera principiella frågor. Projektet utgör en delstudie inom ”Parkens och torgens
sociala liv”, som är ett forskningsprojekt bedrivet vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs
universitet, och finansierat av vetenskapsrådet. Social Resursförvaltning, Göteborgs kommun har
varit medfinansiär.
Positivparken är en ny stor aktivitetspark med redskap, stor lekpark, ungdomsgård och grönytor
m.m. nära Frölunda centrum. Inte minst lekparken som är bemannad spelar en stor roll för hela
parken. Parken ligger inte bara nära torget utan också nära stora bostadsområden, skola och
Frölunda Kulturhus. Den är verkligen en stadspark som många har nära till. Parken är en stor satsning
både investeringsmässigt och för verksamheter och skötsel. Det är därför viktigt att studera hur den
fungerar, hur den används och uppskattas (allt för sällan görs uppföljningar av viktiga satsningar). Det
är studiens första frågeställning. Och utan att föregripa alltför mycket i den fortsatta texten är det
uppenbart att Positivparken är en stor tillgång som möter en stark uppskattning från medborgarna.
Den andra frågan handlar alltså om missbrukarnas roll i torgområdet - och i parken. I samband med
planeringen av parken fanns farhågor om att de skulle kunna vara störande för andra och förhindra
parkens användning. Det sammanhänger med att relativt många missbrukare – som långt ifrån är en
homogen grupp – finns på torget och i dess omgivning. Det hänger också samman med en lång
historia av insatser och försök från myndigheter och torgägare att begränsa missbrukarnas för andra
delvis störande närvaro. Vi belyser här både denna historia och hur det ser ut idag. Insatserna har
uppenbart begränsat missbrukarnas möjligheter att finnas i den offentliga miljön och i den meningen
varit lyckosamma. Men utifrån en grundläggande idé om att alla ska få plats i den offentliga miljön
blir de mer eller mindre systematiska begränsningarna av gruppens utrymme mera problematiskt. Ett
annat förhållningssätt borde utvecklas som bygger mera på mänskliga kontakter än fysiska hinder.
Parken och torgområdet är det fysiska område som av gränsar våra studier som genomförts under
hösten 2014 och våren-början på sommaren 2015. Men studiens räckvidd är större än så. Innehållet
kan också ses som exempel som rör mer generella frågor som handlar om offentliga miljöer kontroll, ansvar och hot och tillgång å ena sidan. Och intresset av att finnas med där som en del i att
finnas med i samhället å andra sidan. Det är denna fråga om villkoren i den offentliga miljön (de
offentliga rummen) som knyter samman studiens två delar.
Material
Vi har använt oss av flera olika typer av material för studien.
1. Intervjuer och längre samtal med anställda hos myndigheter, förvaltningar och
företag. Intervjuerna har rört planering och drift av Positivparken samt
missbruksgruppens situation tidigare och i nutid. I några fall har vi haft upprepade
2
kontakter. De vi intervjuat/ samtalat med är:
fyra personer i stadsdelsförvaltningen
två i Park- och naturförvaltningen
två anställda i Positivets parklek
en konstpedagog på Frölunda kulturhus
två poliser
den halvtidsanställde som arbetade med missbruksgruppen
en politiker med bakgrund i Frölunda stadsdelsnämnd
centrumchefen på Frölunda torg
Kortare samtal har också skett med andra representanter
2. I bedömningen av hur Positivparken fungerar för brukarna har vi intervjuat totalt 28
personer, de flesta i grupp. Gerd la ut några frågor om parken på Facebookgruppen
för Västra Frölunda och fick 60 svar.
För att få en uppfattning om hur parken används och hur många som använder den
har vi genomfört systematiska observationer vi fyra tillfällen på dagtid.
Vi har samtalat med personer ur missbruksgruppen, både individuellt och i grupp vi
två tillfällen.
Vi har besökt parken, Dungen (som vi skriver om i missbruksavsnittet) och olika delar
av torgområdet liksom själva torget vid ett stort antal tillfällen under hösten 2014
och våren, början av sommaren 2015.
3. Vi – Gerd och Sören – har haft en del förkunskaper om det vi studerar. Gerd har som
anställd inom Tryggare och Mänskligare Göteborg (TMG) deltagit i planeringen av
torgets och spårvagnshållplatsens omvandling, och initialt också planeringen av
parken. Hon har också haft kontakter med personer på stadsdelsförvaltningen kring
missbrukarnas situation. Sören deltog under en period i den grupp som diskuterade
och föreslog insatser i förhållande till missbrukarna.
Positivparken – ett riktigt positivt tillskott i Västra Frölunda
En lyckad satsning
Positivparken är en av fyra utflyktslekplatser i Göteborg. De andra tre är Plikta i Slottskogen,
Angereds Stadspark och Hisingsparken. Positivparken stod klar 2012 och är ett samarbete framförallt
mellan Park och Naturförvaltningen och Stadsdelen Askim-Frölunda-Högsbo. Bostads AB Poseidon
har också funnits med som en aktiv partner. Det har varit en satsning med stort engagemang från
många och med stora kostnader för Göteborgs stad (och därmed skattebetalarna).
Vi har gjort besök i parken under nästan ett års tid, observerat det pågående parklivet och gjort
intervjuer med besökare. Vi har dessutom ställt frågor i Facebookgruppen Västra Frölunda. Och vi
3
tvekar inte att bedöma satsningen som mycket lyckad. Trots stadsdelen Frölundas storskalighet finns
en ganska stark bykänsla och många har uttryckt glädje och stolthet över ”sin” nya fina park. Och
trots parkens lite avskilda läge upplever vi den som välbesökt, i alla fall dagtid. Vi har också pratat
med folk från Näset, Påvelund, Flatås och Högsbo som besökt parken med sina barn och som varit
nöjda. Det har funnits några få kritiska inslag – vi återkommer till det. Men först några nedslag som
illustrerar karaktären.
Några uttalanden
Så här uttalade sig en person på Facebook om Positivparken och Positivet: Kanon att det finns
anställda som fixar roliga aktiviteter och att man kan grilla till en billig peng. Väldigt fin park o den
behövs!
Och ett äldre par som satt på den långa bänken i skogsbrynet uttryckte sig så här: Jättebra park, vi
promenerar här varje dag. Långa bänken jättebra att sitta på, fin utsikt. Det har blivit mycket bättre
här efter att parken gjorts i ordning. Vi har varit en gång nere vid Positivet, annars promenerar vi
mest. Vi har en bekant som spelar boule så där är vi någon gång. Parken är väldigt bra ordnad, kunde
kanske varit fler bord på den öppna ytan, men den ska väl användas till annat. A-laget sitter här
ibland, men det gör inget. De måste ju också få vara någonstans. De vill ändå mest vara för sig själva.
En sorgsen 52-årig man uttryckte sig så här: Det är så viktigt att parken finns, den är bra för hälsan,
här är frisk luft och inga bilar. Små barn kan känna sig säkra här. Här finns aktiviteter för alla. Men
jag skulle önska mej ett billigt kafé för äldre, det fanns i det gula huset förut. En gång gick jag in och
köpte kaffe på Positivet, men då rökte jag också så då fick jag inte sitta där. Och det var ju rätt. Ibland
när jag går förbi Positivet så brukar jag kasta in bollar som kommit utanför muren. Men det är det
ingen som ser. På långa bänken uppe i kanten sitter ibland missbrukare och dricker. Det gör inte så
mycket.
En man i 30-årsåldern med två små barn sa: Jag är i parken nästan varje dag. Promenerar, sitter och
leker med mina barn både på Positivet och Parkouren. Parken är jättebra, bra för hundar och bra för
barn, i alla fall för 4-åringen. Den tioåriga dottern tycker inte själva Positivet är lika roligt, hon skulle
vilja ha ett lekslott och nån mer hoppgrej. Men parken är så bra för att den passar för alla.
Vid ett besök på vårkanten pratade vi med 7 personer som stod i solskenet vid 1200 kvadrat och
drack öl. De berömde parken överlag. Men en man hade funderingar : varför finns det inte
någonstans där man kan få vara och träffas och dricka några öl. Det får man ju i Slottskogen. Det
måste finnas nya mötesplatser, vi känner oss illa behandlade. Vi skall ju ha en dynamisk stad, och då
måste ju alla få finnas
En observation
Vi besökte parken vid lunchtid den 9 april 2015, en solig och något kylig dag. Hela området flödade av
ljus och andades vår och solen värmde rejält där det gick att hitta lite lä. Det var påsklov, vilket säkert
hade betydelse för folklivet. På parkourdelen tränade 15 personer i olika åldrar. På träsargen intill
satt ungdomar under livligt samtal och en äldre dam satt och såg fundersam ut en bit ifrån. På
plastgräskullarna satt en far med sitt barn som skuttade omkring. På utegymet klängde tre
tonåringar. 2 unga kvinnor satt och pratade vid bord och stolar nära utegymmet.
Mammor och pappor promenerade med barnvagnar på gångbanan, det gjorde också några äldre.
4
4 personer med totalt 8 hundar gick över den stora gräsmattan under pågående samtal. En äldre
man tränade i utegymmet nära Linden och några personer i samma ålder stod intill och pratade. Två
äldre damer satt på en bänk i närheten och några äldre stod och pratade lite längre bort.
På Positivet sjöd det av liv. Barn klättrade i tornet, åkte rutschkana, åkte sparkcykel, klättrade på
lekstugorna, lekte i sandlådan, klättrade i hinderbanan och sprang omkring. Föräldrar fikade ihop och
äldre personer satt på träsargen och bara tittade. Personalen rörde sig runt och fixade med
kaffeserveringen. Borta vid grillplatsen spelade ett gäng småkillar boll. Några lekte i hängmattorna,
andra sprang omkring. Några vuxna grillade och fikade. En grupp på nio äldre spelar boule på
boulebanan.
På en ganska snabb genomvandring räknade vi till 127 personer.
Positivparken – tillkomst, fysisk struktur, utrustning och användning
Tillkomst och tankar
Att just detta område valdes för satsningen berodde på närheten till Frölunda Torg, till Kulturhuset,
till kollektivtrafiken och möjligheten att binda ihop parken med Ruddalens naturområde. Området
hade också varit eftersatt och igenväxt sedan många år men användes och uppskattades av många
människor, hundägare, boule- och bollpelare, en snickarklubb, för promenader, samt som mötesplats
för en del människor med missbruksproblem. Här fanns dolda platser lämpliga att dra sig undan till
för att dricka (och ibland annat missbruk) och umgås. I och med detta fanns det också människor som
upplevde området som otryggt.
Omdaningen av parken kom också till (efter en idé 2007 från en tjänsteman på
stadsdelsförvaltningen Askim-Frölunda-Högsbo) som en kompensationsåtgärd för det nybyggda
bostadsrättsområdet på kullen västerut, där en del naturmark blivit bebyggd de senaste åren.
Uppdraget från politikerna var att hela parkstråket skulle göras i ordning, här skulle finnas en
bemannad lekpark. Startpunkten på processen var en workshop 2009 som organiserades av
stadsdelen. Med på workshopen och i arbetet senare med omdaningen var en mängd aktörer och
tänkbara framtida användare av parken - förvaltningar, föreningar, skolor och privatpersoner av olika
åldrar.
Landskapsarkitekten på Park- och naturförvaltningen liksom tjänstemannen på
stadsdelsförvaltningen hade dialog med många parter. Hembygdsföreningen, till exempel, var en
aktör som gav viktig information. Bland annat visade de på resterna av en husgrund på Glasberget
(berget öster om Kulturhuset) och en gammal fruktträdgård vid Ekebäcks gård, den blev upprustad
och nya fruktträd planterades.
Och det skapades en lång önskelista från olika håll som landskapsarkitekten hade att ta hand om.
Enligt henne var det egentligen inga märkvärdiga önskemål, de flesta var möjliga att realisera. Folk
önskade sig bl a många fikaplatser och blommande växter.
Inför parkens öppnande hade stadsdelen en rådskonferens (för alla råden, pensionärs, handikapp…)
som bara hade parken som tema. Man bjöd in viktiga nyckelpersoner. Utgångspunkten var
5
mobilisering. Alla skulle formulera vad deras organisation kunde bidra med. Man uppmanade skolor
och förskolor att komma med idéer. Det fanns (och finns fortfarande) också en grupp kring
trygghetsfrågor där bl a polisen och folk från socialtjänsten deltog. Hur skulle parken bli trygg? Hur
skulle missbrukarna hanteras?
Vi har fått intrycket efter de intervjuer vi gjort med tjänstemän på Park- och naturförvaltningen,
stadsdelsförvaltningen och med polisen att strategierna gentemot A-laget varit entydiga i
utformandet och tillkomsten av parken; det skall inte finnas några miljöer i parken där det är
bekvämt att sitta och supa. Missbrukare får självklart vara i parken, men inte supa och inte vara
störande. Alla platser som är undanskymda skall röjas fram så att sikten blir lång och så att det inte
inbjuder till supande. Det skall inte finnas bänkar som inbjuder till ”häng” och missbruk. Och polisen
skall röra sig i parken så ofta de hinner. Vi har uppfattat en human hållning och ett bekymmer för
missbrukarna, men inte några egentliga tänkbara lösningar. Det har inte funnits tankar påen
kontinuerlig kontakt med socialtjänsten och det har inte funnits några tankar på sociala satsningar i
samband med den fysiska omdaningen av parken, annat än Positivets dagliga verksamhet som
självklart till stor del har en social karaktär.
När beskedet kom från Park- och naturförvaltningen till stadsdelsförvaltningen att parken skulle
bemannas hade stadsdelsförvaltningen inga andra alternativ än den röda stugan att erbjuda, där
huserade en snickarklubb sedan 30 år. Medlemmarna i snickarklubben blev självklart besvikna och
arga. De fick erbjudanden om samverkan med Positivet men var inte beredda på det. De fick ingen
ersättningslokal som de önskade utan lade ner verksamheten.
Kostnaden för parkens omdaning blev 16 – 17 miljoner. 8 kom från kompensationspotten och 8 från
potten för utflyktslekplatser. Lönerna för personalen på Positivet betalas av Park- och
naturförvaltningen, men de är anställda på stadsdelsförvaltningen.
Banderollen som kom upp
sommaren 2015
(bilden tagen från Positivets
facebookgrupp)
6
Parkens fysiska struktur, utrustning och användning
Parken är ca 400 meter lång och löper utefter hela baksidan av Mandolingatans skivhus i sydvästnordostlig riktning. Den smalnar av söderut vid Frölunda Kulturhus och ligger skyddad (och på sätt
och vis instängd) mellan skivhusen, Kulturhuset på sin kulle och bergåsen mot Ruddalen. I och med
detta har parken en stark rumskänsla, den är en egen värld och det är en viktig kvalitet. Samtidigt är
den så pass avskild att vet man inte om att den finns så är chansen rätt liten att man hamnar där på
väg till eller från någonting. Sommaren 2015 har det kommit upp en stor banderoll vid parkens entré
intill Kulturhuset, det är säkert välgörande.
Närmast Kulturhuset och på baksidan av 1200 kvadrat (ett Ungdomens hus med verksamhet även för
seniorer) möts man av en parkourpark av granit och stål som utformats av ungdomarna på Ekebäcks
fritidsgård tillsammans med landskapsarkitekten. På de första mötena kring den här platsen deltog
mest killar och de ville till en början ha en skateboardbana. Parkour håller också en hel del tjejer på
med så det blev en mer jämställd lösning. Det finns färdiga parkour-redskap men landskapsarkitekten
hittade på egna lösningar ihop med tre killar som var duktiga på det. De använde granitblock från
Trafikkontorets stenlager på Ringön.
Parkourparken
Från gaveln på första skivhuset på Mandolingatan löper en genväg in i parken, vid sidan om
parkourområdet. På andra sidan gångvägen finns en puckelpist av konstgräs med studsmattor i och
intill en slingrande mur med träöverdel samt ett antal sittplatser och dessutom några
utegymredskap. Gångvägen går sedan förbi den gamla mangårdsbyggnaden Ekebäck som fungerar
som fritidsgård med mycket aktiviteter. Ekebäck delar på sätt och vis parken i två delar med olika
karaktär; den södra parkour- och studsmattedelen och den norra delen kring Positivet. I den norra
delen finns en stor gräsmatta med flexibla möjligheter, springa, leka, picnic, filtloppis, festivaler och
konserter… . Här äger större evenemang rum, ofta i samarbete mellan Kulturhuset och Positivet.
På båda sidor och tvärs över den stora gräsytan löper gångbanor och utefter dem finns bänkar och
andra sittplatser, här finns också några utegymredskap. I västra kanten på den centrala gräsmattan
finns en lång böjd bänk, med ryggstöd endast för ett par ryggar vid båda sidorna. Tanken med denna
7
bänk, som ligger lite avskild men ändå med utsikt, var att här kanske missbrukarna kunde sitta. Och
naturligtvis alla andra som behöver vila och vill ha utblick över den stora gräsytan. Bergknallen
mellan parken och Kulturhuset, som förr var dold av träd och buskar blev röjd 2014 och fick fri
sikt(den förvaltas av Fastighetskontoret). Här fanns tidigare en del ”tillhåll” bland annat ett som
kallades ”ett rum och kök”. Vi såg våren 2015 missbrukare stå och trycka intill en liten bergvägg en
bit upp – helt synliga för alla.
Den röjda bergknallen
där ”ett rum och kök”
fanns
På fortsättningen på åsen, norr om Kulturhuset och gränsande till Ruddalsområdet, har Riksbyggen
de senaste åren byggt 79 bostadsrätter och en etapp till är på gång. En del av dessa hus har stora
fönster och utsikt över den norra delen av parken.
Intill grillplatsen
8
Längst i norr, söder om Frölundaskolan finns en gammal fotbollsplan som rustats upp och fått
omgivning av blommande träd, den utgör parkens avslut. Här finns också en tvådelad hundrastgård
och en beachvolleyplan samt boulebanor med pergola och sittplatser innan Positivets livliga
verksamhet tar vid, inramad av en sittvänlig låg ”ringmur”. Alldeles intill finns en grillplats,
träningsredskap och ett pingisbord. Mer om själva Positivet – se nedan. På kvällstid kan ibland
Positivets gård vara en träffpunkt för områdets tonåringar enligt en intervju med en närboende.
En gul äldre paviljongbyggnad, Linden, ligger sluten innanför höga stängsel väster om Positivet. Här
pågår Daglig Verksamhet för funktionsnedsatta människor, den verkar pågå inomhus och
kommunicerar inte med parken runtomkring. Människor vi intervjuat har minnen av caféverksamhet
här, men av det syns ingenting nu, det upplevs som en död punkt i den för övrigt levande parken.
Gårdarna som hör till Mandolingatans skivhus har samtidigt fått ändrad karaktär och Poseidon har
deltagit aktivt i parkens omvandling. När de stora husen var nybyggda under första hälften av 1960talet var entréerna genomgående, mellanrummen mellan skivhusen öppna, och de boende rörde sig
fritt mellan gatan och parken bakom. Under åren som gått har entréerna och mellanrummen byggts
igen och längan av skivhus blivit en väldigt lång och ogenomtränglig mur. Med effekten att också
parken blivit mer av en otillgänglig baksida än vad det var tänkt. Poseidon såg sig tidigare också
tvungen att sätta upp staket för att skydda de halvprivata gårdarna på baksidan troligtvis allra mest
mot de grupper av missbrukare som vistades i grönområdet. Nu har staketen tagits bort och
gårdarna inlemmats i parken, med vissa symboliska (och ibland rätt otydliga) gränsmarkeringar så att
de boende ändå förhoppningsvis skall känna att det är deras gård. Varje gård har en
träpaviljong/pergola avsedd för de boende. Det fanns visst motstånd hos en del boende inför denna
förändring.
Observationer
Vi har besökt parken ett stort antal gånger vid olika årstider, väderlek och tider på dagen. Vi har
kunnat konstatera att den är välanvänd, trots det något avskilda läget. En del människor är tydligt på
väg någonstans gående eller med cykel, andra promenerar långsammare ensamma eller i grupp. Det
finns relativt många sittmöjligheter och de används. Hundägare är en viktig grupp som använder
hundrastgården och ofta syns tillsammans på gräsytorna. Parkourparken lockar lite äldre barn och
ungdomar och en och annan äldre syns använda utegymredskapen. Men det är på Positivet det
sjuder, i alla fall så länge personalen finns där. Oavsett väderlek och tid på året är det många barn
och vuxna av olika åldrar här. Barnen klättrar, springer omkring, cyklar, leker i sandlådan, eller håller
på med någon aktivitet som personalen organiserat. Vuxna sitter och iakttar barnen, fikar, grillar och
umgås.
Dagtid är det ofta folk på boulebanan. Här spelar man boule – och umgås.
Hundrastplatsen är välbesökt och fotbollsplanen används av skolklasser.
När vi räknat folk i parken dagtid så har det varierat mellan 70 och 170 personer samtidigt beroende
på väder och årstid. Och flertalet är barn. Vid evenemang är det självklart många fler, personalen på
Positivet uppskattar ibland antalet
Vad tycker folk?
Och parken och särskilt Positivet har blivit en stor tillgång i stadsdelen. Alla dem vi intervjuat (inkl
A-laget) är positiva och faktiskt stolta. Det finns att göra för alla åldrar, folk tycker att det är
9
vackert och att det blivit ett jättelyft för området. Här är härligt att promenera och att bara sitta på
en bänk, här kan man vandra om man är väldigt olycklig, barn blir glada bara av att få syn på
parken och redskapen.
Hundrastgårdarna ansågs av dem vi intervjuat som väldigt bra, ”Bäst i Frölunda” sa en kvinna.
Några (men förhållandevis väldigt få) negativa kommentarer har vi också fått:
Herrarna i bouleklubben tyckte att parken var rätt ok redan innan och att de gamla boulebanorna var
bättre än de nya som lutar betänkligt.
De missbrukare vi pratat med kände sig bortkörda (även om de förstod precis varför) och sa sig inte
ha någonstans att träffas nuförtiden.
Några boende på Mandolingatan var delvis negativa till omdaningen, de hade haft sina halvprivata
skyddade baksidor med staket mot parken. Det har uppstått vissa problem i och med att staketen
tagits bort, haschrökande och mopedkörande ungdomar och öldrickande vuxna använder gårdarna
och skrämmer ibland boende.
Det finns en mopedproblematik också i övriga parken som är svår att komma åt. En del människor
klagar på det. Men t ex sopbilar måste kunna komma fram så det går inte att sätta mopedfällor.
När vi frågat om man ser missbrukare använda den nya parken har vi fått svar att det kan hända, och
att det någon gång är störande, men för det mesta inte något problem.
Och vårt omdöme
Processen kring omdaningen har verkligen burits av ett stor engagemang från många parter. Den är
också exempel på en utvidgad medborgardialog och ett starkt lyssnande från Park och
naturförvaltningens och stadsdelens sida. Och det har blivit en fin och variationsfylld park som
används av många människor på många olika sätt.
Parken skulle behöva göras mer tillgänglig dock. En öppning i skivhuslängan är nödvändig, liksom en
bättre koppling mellan Kulturhuset och parken. Som det nu är vetter Kulturhusets stora entré starkt
enbart mot Frölunda Torg.
Och det borde få finnas en plats någonstans i parken som kan fungera som replipunkt för A-laget.
Inte så att det skall vara tillåtet att sitta där och supa eller bära sig illa åt – men att få umgås och
känna att man hör till. Med en personell resurs från den sociala sidan som har tillsyn borde det inte
vara omöjligt.
Positivet – oj vad bra!
När man närmar sig Positivet dagtid surrar här nästan alltid av lek och andra verksamheter, många
barn och vuxna, förskolor och skolklasser rör sig innanför ”ringmuren”. Ofta spelas det boule på
banorna intill och några ungdomar klänger i gymredskapen vid sidan om.
Det går att köpa kaffe och kaka, korv att grilla på en grill som alltid verkar vara igång, man kan gå in i
huset vid dålig väderlek, här finns toalett och det pågår ofta någon kreativ verksamhet vid bord
utomhus eller inomhus.
10
Det livliga
Positivet
Positivet har två anställda förskollärare, eldsjälar, som driver verksamheter för barn och vuxna, året
om. De har en mycket vidsynt, gränslös och kreativ inställning och välkomna alla. Målsättningen är en
mötesplats för alla åldrar och kulturer och för folk i olika situationer. Man har skapat sitt eget
koncept och har en Facebookgrupp med över 1200 följare i augusti 2015. Och när en hemlös hittat
en sovplats över en natt i en lekstuga, eller en missbrukare kommer och vill ha kaffe, löser de
situationen på ett respektfullt vis.
Lekplatsen är främst utformad för yngre barn och det finns önskemål från personalen om tillskott av
redskap som kan locka ungdomar och äldre. Man försöker locka ungdomar med olika aktiviteter och
kommer att lägga mer möda på det..
Den 25 maj 2013 var det invigning med 2000 deltagare. Sedan dess har verksamheten utvecklats och
det har varit mängder med aktiviteter och evenemang, sommar som vinter. Det pågår inom
Positivets ”ringmur” men också i området runtomkring, beroende på platsbehov.
Här är bara några exempel: Bokbytardag, filosoficafé för barn, allsång från hela världen, pärlplattspyssel, virk-workshop, Dansens dag för massor med skolbarn, CrossNature Junior, filtloppis,
frisörsalong, teckningstävling, ansiktsmålning, Silverrävarna (en grupp äldre kvinnor) som spelar
ukulele. En hel del av dessa aktiviteter sker i samarbete med Kulturhuset, till exempel ett digert
sommarprogram. En stor mångfald i utbudet alltså, för olika grupper, åldrar och intressen.
Vi fick under en intervju med de anställda en livfull skildring av midsommarfesten 2014 med 500
deltagare. Det var ett stort engagemang bland både omgivning – en närboende kvinna som kom ner
med kokt potatis - och andra deltagare som ställde upp och hjälpte till när det behövdes. Det var
gratis. Och då var det verkligen en blandad publik.
11
Och när socialdemokraterna i maj 2014 skulle presentera sin budget inför valet valde man att göra
det på Positivet för att markera viljan att satsa på barn och unga och för att visa på den lyckade
satsningen som Positivparken utgör.
Det finns önskemål både från Positivet och Kulturhuset om en rejäl scen med tillhörande skärmtak
och teknik, inklusive utrustning för större evenemang.
Personalen uttryckte sorg över att det inte gick att lösa samverkan med snickarklubben, det hade
kunnat bli så fina möten mellan barn och dessa äldre hantverkare och det hade kunnat bli en tillgång
på många sätt i verksamheten.
På Facebooktråden märks Positivets stora betydelse. Många är inne och kommenterar och
berömmer, vill engagera sig. När sandleksakerna blev stulna sommaren 2015 var det många som ville
hjälpa till att hitta dem och att bidra med nya leksaker. Positivet har blivit en omfamnad verksamhet .
En anledning är säkert att de båda anställda arbetat tidigare i närområdet och känner många.
Sommaren 2015 hade feriearbetare
aktiviteter i parken
Vad tycker folk
Av dem vi intervjuat och från Facebooktråden finns nästan enbart positiva kommentarer. Och när vi
har bett om synpunkter på Positivparken har folk oftast velat prata om själva Positivet.
12
Positivet får mängder med beröm, här är det kul att vara. Att det finns personal är det som flest
nämnt som positivt, liksom alla aktiviteter som bedrivs här.
”Parken med alla sina aktiviteter är nog det bästa som hänt barnen i Frölunda på länge.
Fantastiskt bra ställe. Hela området är fint.”
Vi har intervjuat föräldrar som kommit från Påvelund, Näset, Flatås och Önnered. De har blivit
tipsade av andra och har berättat för oss att barnen trivs så bra här och att man återkommer.
Några negativa ingredienser.
Det finns inga småbarnsgungor vilket rätt många tycker är konstigt. Att det inte finns mer än ett
lekredskap för funktionsnedsatta är också en synpunkt. En del har också önskat mer aktiviteter för
äldre och fler möjligheter till möten mellan gamla och unga. Klättertornet kan också upplevas
instängt av en del barn som inte vågar åka ner och inte riktigt hittar tillbaka.
Vårt omdöme
Vi är imponerade av verksamheten efter att ha fått de anställdas berättelse, användares vittnesbörd
och scrollat på Facebooksidan. Det är ofattbart mycket och varierad verksamhet med tanke på den
personalresurs som finns att tillgå. Det är alltid positivt att närma sig den levande punkten i parken
och även äldre människor känner sig välkomna och accepterade.
Frågan är dock om konceptet är hållbart, de anställda gör mycket mer än vad uppdraget kräver,
ställer upp på fritiden, på helger, reser med behövande barn till fjällen och har stora drömmar bl a
om att bli en Kulturplanet inom Rädda Barnen med kostnadsfria sommaraktiviteter, att göra Min
Stora Dag med gratis inträde på t ex Universeum eller i en klätterpark i Borås för barn som inte har
råd. Mer stöd och mer resurser från olika håll behövs till denna viktiga verksamhet som har starkt
social inriktning. Det kan också tyckas något förvånande att Park och naturförvaltningen betalar hela
kalaset.
Förutsättningar för det goda resultatet – hela parken och Positivet
Varför blev det så bra?
Frölunda är en stadsdel med framförallt modernistisk struktur ”hus i park” och många generöst
tilltagna gröna ytor mellan de höga husen. Ändå har det saknats ett samlande parkrum och en rejäl
lekplats. Frölunda torg med sina drygt 200 butiker, kaféer och restauranger och med ett
upptagningsområde på ett par hundra tusen invånare hade tills för två år sedan inget parkrum med
värdighet i anslutning. Dessutom hade de stora öppna bostadsgårdarna i anslutning till torget sedan
länge stängt torgbesökarna ute. Det som nu blivit Positivparken var ett igenväxt och ganska
otillgängligt grönområde.
Här fanns verkligen ett behov av en ordentlig stadspark. Och den har utformats med stor inlevelse
och med mycket kreativ medborgardialog, tack vare engagerade tjänstemän på Park och
naturförvaltningen och i stadsdelen. Den stora parken är vacker och öppen, promenadvänlig och
lugn, det har de allra flesta av dem vi intervjuat ansett och varit stolta över.
Men det är det sjudande Positivet som gör parken riktigt unik och som skapar liv och trygghet. Med
utgångspunkten att finnas till för alla grupper (och kanske särskilt de mest utsatta) och att
uppmuntra till kreativitet skapar de anställda med unik kompetens för uppgiften en mötesplats och
13
en ständigt pågående verkstad mitt i parken. Samarbetet med Kulturhuset och de många
variationsrika evenemangen gör att många människor, både närboende och från andra stadsdelar,
känner sig välkomna och har lätt att hitta sådant som intresserar.
Ordet integration är kanske utslitet – men här fungerar det. I Positivparken möts fattiga och rika,
unga och gamla och folk med ursprung i många olika länder. Andra honnörsord såsom folkhälsa,
mötesplatser, kulturmiljö och naturnära kan också enkelt appliceras här.
Men - parken kan utvecklas och bli ännu bättre!
Här är några förslag som kommit fram i intervjuer och som vi håller med om:
Tillgänglighet:




Gör en öppning i skivhuslängan
Låt Kulturhuset öppna sig mot parken
Hur hänger Positivparken och Ruddalen ihop?
En replipunkt för missbrukarna? Inomhus?
Utrustning:



Fler lekredskap för funktionsnedsatta
Gungor till småbarnen
Scen och teknik för större evenemang ihop med Kulturhuset
Personal:


Var rädd om Positivets anställda!
Bekosta en person med social kompetens som kan hantera konflikter och ha omsorg
om missbrukare och andra personer som stör och skrämmer.
Missbrukarna och de offentliga miljöerna
Några generella utgångspunkter
också deras förekomst. Gruppen finns ofta i ett Den andra frågeställningen i vår studie handlar
om närvaro av personer med missbruk och platser som dessa använder i den offentliga
miljön. Vi kallar dessa personer i texten ibland för missbrukarna – som reducerar deras andra
förhållanden och egenskaper – eller A-laget som är en ofta använd ironisk beteckning på
gruppen. Vi använder beteckningarna av praktiska skäl men vet också att det finns problem
med dem.
Missbruk är naturligtvis något som helst skulle försvinna men det är en del av vårt samhälle
och en del av missbrukarna – utan jobb och ofta med begränsade andra sociala sammanhang
– söker sig ut i de offentliga miljöerna som torg och parker där de träffar andra i liknande
14
omständigheter. Just att de söker sig till andra gör att de som regel uppträder i grupp,
synliga för omgivningen. Inte sällan, kommer de där att av enskilda och företag betraktas
som något störande. Men många accepterar spänningsfält mellan acceptans och att de
upplevs som störande av omgivningen. Det senare ofta förknippat med krav på att de ska
bort.
Den centrala principen för offentliga miljöer är att alla människor har rätt att vara där så
länge de sköter sig och håller sig inom de ramar som lagar och ordningsstadgor anger. Alaget uppträder som sagt ofta i grupp och upptar ofta en plats som de ibland dominerar. De
tar många gånger sitt bruk eller missbruk med sig, alkohol och andra droger förekommer
alltså också i det offentliga rummet vilket inte ordningsstadgorna medger.
Men det störande momentet som leder till insatser ligger som regel på ett annat plan. Det är
sällan att missbrukarna går till fysiskt angrepp mot andra. Däremot kan berusning,
kommentarer, hot och glåpord förekomma när de sitter i grupp, stora hundar finns som
känns osäkra för omgivningen. Och platser som andra vill vara på upptas. Det är uppenbart
att den situationen knappast är acceptabel, många känner ett hot eller osäkerhet som inte är
rimlig.
I en hel del fall ser det dock annorlunda ut. Det kan vara en ganska stillsam grupp som
dricker lite öl och sitter på några bänkar på torget och snackar. De hotar eller stör egentligen
ingen. Inte heller de brukar vara så uppskattade av omgivningen men de flesta tycker att de
har rätt att vara där och att de inte utgör något problem. Men inte alla tycker så och ofta –
både internationellt och i Sverige – vill man få bort alla missbrukare och trashankar från den
offentliga miljön. Kommersiella företag, köpcentra tex, brukar vidta åtgärder mot gruppen.
De utgör ett samhällsskikt som vi andra inte skulle behöva se när vi ska gå ut och handla.
Frågan är om det finns något sätt för kommun och andra aktörer att hantera A-lagets roll i
det offentliga. Så att de kan få finnas där och i varje fall tolereras av omgivningen. De är
normalt sett utsatta för många reaktioner som exkluderar dem från övriga samhället, och de
processerna borde i varje fall inte förstärkas. I stället är det frågan om socialt samspel med
andra, icke missbrukare, som behöver komma till. Kanske är det lättare att sådana relationer
uppstår vid mindre, lokala torg än vid stora centrala torg och köpcentra. Men i varje fall är
det en viktig fråga som vi kommer att beröra i texten.
När det gäller A-lagets roll i de offentliga miljöerna är, förutom närvaron och det sociala
samspelet med andra, enligt vår mening platsfrågan central. Det finns alltså som regel en
önskan om att umgås i grupp, gärna med tak över huvudet, på en plats som gruppen
kommer tillbaka till. Vi använder i texten begreppen torgplatsen och repliplatsen. Platsen på
torget handlar om att missbrukarna oftast vill finnas där man ser andra människor, där det
finns liv och rörelse. Egentligen samma intresse som de flesta av oss har i förhållande
offentliga miljöer – att se och bli sedd - som en del av samhällets liv. Repliplatsen är en plats
som inte är så synlig för andra, där man kan umgås mera fritt, kanske kan elda, äta och
15
dricka. Men den kan också vara någon form av värmestuga om en sådan finns tillgänglig.
Oftast finns ett intresse av båda typerna av platser, de ersätter inte varandra. Hur detta ser
ut i vår studie är en viktig fråga.
När vi hittills talat om missbrukarna kan det ha verkat som om detta är en klart avgränsad
homogen grupp som rör sig inom ett tydligt geografiskt område. Så är det knappast. Folk rör
sig ibland ut ifrån missbrukandet, ut ifrån gruppen, eller till andra områden och torg och
andra personer tillkommer i stället. En del är relativt fridsamma och ordningsamma, andra
stökiga och krävande. I detta ligger också maktstrukturer och kontroll. Och missbruket är
som sagt bara en del av deras tillvaro och mänskliga egenskaper.
Missbruket varierar, inte minst talas ofta om en uppdelning mellan de som använder alkohol
och drogmissbrukarna. Hur gruppen ser ut på en aktuell plats är ofta, i varje fall nära större
torg eller samlingsplatser, ganska svårt att få grepp om, rörligheten och förändringen är en
del av fenomenet. Utan att vi har ett fullständigt grepp om detta ska vi försöka ge en bild av
situationen i Frölunda torgområdet.
Frölunda torg-området och missbruksgruppen.
Frölunda torg byggdes under 1960-talet med öppning 1966 som det stora innetorget och
köpcentrat för Västra Frölunda och västra Göteborg. Det har byggts till i flera omgångar och
har efter senaste tillbyggnaden över 200 butiker och är idag utan tvivel ett mycket stort
köpcentrum med gratis parkering och god kollektivtrafik. Området har en lång historia av
störningar av A-laget, liksom både av sociala insatser och fysiska hinder för att minska
problemen. På 1970-talet fanns tex. en öppen dagverksamhet för missbrukare en bit från
torget. Något årtionde senare inhägnades och låstes gårdarna till de stora skivhusen sydväst
om själva torget för att förhindra att missbrukarna satt där och drack, andra gårdar runt
torget har senare genomgått samma utveckling. På sätt och vis speglar dessa två insatser de
inriktningar som myndigheter och andra brukar stå för, stöd och verksamheter å ena sidan
och hinder, inte minst fysiska å andra sidan.
Men vår historia börjar några år in på 2000-talet. Då fanns två platser som ockuperades av
missbrukarna. Från torget utgår en betydande busstrafik. I busskurar med tak kunde man
vänta på sin buss. Men här hade A-laget tagit plats, man hade överblick över busstorget och
en central punkt för att röra sig på övriga torget. Det utspelades där ett ganska rörigt liv,
med hundar och människor som andra upplevde som hotande och som gjorde att
busskurarna inte blev använda som tänkt. Ur detta uppstod en rad klagomål. Inte minst fick
Frölundas stadsdelsnämnd och förvaltning många klagomål från enskilda och företag.
Den andra platsen, repliplatsen som verkar ha förflyttat sig med tiden, låg tidigare nedanför
en baksida på Frölunda kulturhus. Här fanns en plats där man eldade, åt mat och umgicks.
Stökigheten på platsen hade i folkmun gett den namnet Glasberget. Där ligger nu ett dagis
vilket förflyttade replipunkten till den bortersta baksidan på Kulturhuset, på bergsryggen i
16
ett litet skogsområde. Också kring dessa platser fanns en hel del klagomål bl.a från
Kulturhusets personal och senare från daghem i närheten. SKANSKA och HSB som skulle
bygga bostäder tryckte på för att få bort missbrukarna.
I övrigt rörde sig missbrukarna på många platser inom köpcentrat, på skymda baksidor, vid
spårvagnshållplatsen men också i den dal som nu blivit Positivparken. Kring detta fanns en
viss otrygghet hos andra inte minst på kvällstid.
Klagomålen till Stadsdelsnämnden ledde till att ett beslut fattades om att man borde ordna
verksamheter för den aktuella gruppen. Det startar en process som vi kallar Diskurs och
sociala insatser. Det beskriver vi i ett första avsnitt nedan. Ungefär samtidigt sker planering
för att bygga om och till torget och så småningom också flera andra stora byggprocesser runt
detta. Inte mindre än sju olika byggnationer har förvandlat miljön kraftigt på de senaste
åren. Och inte minst fått stor betydelse för A-laget. Vi beskriver kortfattat dessa processer
och följden för A-laget i ett andra avsnitt. I ett tredje avsnitt tar vi upp A-lagets situation på
torgområdet idag och diskuterar möjliga sätt att hantera situationen för ansvariga
myndigheter.
A-lagsdiskursen och insatserna
2007 tar Frölunda stadsdelsnämnd ett beslut som rör situationen. Man ger IFO (Individ- och
Familjeomsorg) i Frölunda stadsdelsförvaltning i uppdrag att undersöka förutsättningarna för
någon form av riktad verksamhet till den grupp av alkohol-drogmissbrukare som uppehåller
sig i området kring Frölunda torg. Man skriver i uppdraget också att man gärna ser
samverkan med övriga aktörer kring torget.
IFO Frölunda fick alltså uppdraget men inget hände. Om det berodde på överbelastning,
ovilja eller att det var en fråga som man inte visste hur man skulle hantera är en öppen
fråga. Det verkar i varje fall inte funnits någon beredskap att möta gruppens medlemmar
utanför kontorsmiljön. I slutet av 2008 tar utvecklingschefen för folkhälsa tag i frågan. Hon
sammankallar en bred grupp av personer från Stadsdelsförvaltningen, ideella organisationer,
boenden för missbrukare, polisen, fastighetsägare samt personer från Tryggare och
mänskligare Göteborg och Social resursförvaltning.
Under slutet av 2008 och under 2009 träffas gruppen regelbundet även om närvaron ofta
inte är speciellt hög och det går trögt med diskussion och agerande. Sara Danielsson från
Tryggare och mänskligare gör under hösten 2008 en inventering av lösningar på platsfrågan
och beskriver i en text lyckade exempel från Partille och Mölndal där man ordnat sittplatser
med vindskydd för gruppen i närheten av torget. Hon skriver också en liten text om hur
förslag om plats bör förankras hos missbrukarna själva och att det är viktigt att inleda
samarbete med dem kring utformning och skötsel.
Sara Danielssons utredning och förslag handlade om att hitta en plats vid sidan av själva
torget, göra den attraktiv och få missbrukarna att ta ansvar. Det mötte ett visst gensvar i
gruppen. Diligentias (ägaren av torget) representant utlovade ekonomiskt stöd om man
17
hittade en bra lösning. I samma veva sa han också att de vid varje planeringsprocess försökte
försvåra för A-laget att vistas på populära platser på torget. Det så skulle bli så oattraktivt för
gruppen som möjligt. Och att få bort missbrukarna från torgmiljön var nog vad de flesta i
gruppen såg framför sig som den primära frågan.
Men några pekade också på att missbrukarna ville vara på torget, se människor och folkliv
omkring sig, att det låg i rättigheterna för alla människor. Och några förslag förekom också
var på torget sådana platser kunde skapas. Men i stort var det en rätt trög grupp och
diskussion och viljan att vara med i ett agerande magert.
En svårighet i gruppens arbete handlade om ansvarigheten hos gruppens medlemmar, eller
rättare sagt ansvarigheten hos de organisationer man representerade. ”Jag tror inte att det
är våran grupp som är på torget” kunde en representant för ett missbruksboende i närheten
säga, och en annan med annan tillhörighet framhöll att bara några hade kontakt med
missbruksvården i stadsdelen, ytterligare en annan som arbetade med hemlöshet framhöll
att det här verkade vara folk som i de flesta fall hade bostäder så de var inte intressanta för
hans organisation. I dessa diskussioner som handlade om ansvarigheten var det också
uppenbart att ingen riktigt visste vilka som fanns i gruppen eller hur den fungerade – vilket
ju kan bero på att det inte var en fast grupp och i sig inte så gripbar – och ingen hade kontakt
med gruppen i den offentliga miljön. Fanns det kontakter skedde det på boenden,
mottagningar eller tjänsterum.
En polis som faktiskt hade kontakter med A-laget, förde diskussioner med missbrukarna och
man kom fram till att en plats vid Tratten, den stora numera funktionslösa värmecentralen
en bit från torget skulle vara en bra plats. Det var ett förslag som vann gillande i den
sammankallade gruppen och ledde till agerande där flera parter bidrog med medel. En typ
av vindskydd, Gapahuk kallat, beställdes inom kommunen och inte minst, en halvtidsanställd
med bakgrund inom missbruksvården fick i uppdrag att ha kontakt med gruppen. Han var
också utbildad socialpedagog och pastor i Missionsförbundet och anställdes alltså på halvtid
under ett år. Han säger att uppdraget var att kartlägga hur missbrukarna rörde sig runt
Frölunda torg och försöka få bort dem därifrån. Han kom dock att arbeta bredare än så.
På flera sätt var ju detta en bra lösning för att skapa en replipunkt, dvs. den lite
undanskymda platsen dit missbrukarna kunde dra sig undan. Genom att en person fick i
uppdrag att ha kontakt med gruppen kunde man också tänka sig att frågan om socialt
samspel åtminstone delvis hade fått en lösning. Däremot innebar inte detta en lösning på
gruppens plats på torget. Förhoppningen var väl snarast att de skulle försvinna därifrån om
de fick en attraktiv plats en bit från torget.
Men villkoren förändrades när vindskyddet dröjde av olika anledningar. Polisen som gruppen
tidigare haft kontakt med anvisade då en plats i skogspartiet bakom Tratten (möjligen hade
den använts något tidigare). En plats som inom gruppen kom att gå under namnet Dungen.
Där fanns ett litet, hyggligt jämnt område skyddat mellan två mindre bergskammar. Ett litet
18
rum i skogen med träd omkring. De vi pratat med i A-laget säger att de uppfattade detta som
en plats där man kunde umgås och där man utan problem kunde ta en öl (eller två). Vi ska
återkomma till Dungens roll för missbrukarna senare. Så småningom kom Gapahuk på plats
men var, förefaller det, överspelat av Dungen redan från starten och inte heller speciellt
uppskattat av gruppen. Senare brändes det också ner. Vi har inte kunnat få någon klarhet i
vem som gjorde det.
Den nyanställde arbetade med gruppen som använde Dungen under ett år, satt med på
kvällar, var med och murade eldstad och delade ut lappar till höghusen om att det någon
gång kunde komma rök. Han uppfattade att det var ett rätt resonabelt gäng – och inget
problem att han som nykter var med. Uppskattningsvis fanns 30-40 personer med, men man
släppte då inte in pundare/drogmissbrukare. Ingvar letade också lokal för att gruppen skulle
kunna få någon stadigvarande plats att vara på. Men, säger han, det fanns inget intresse hos
någon aktör, eller intressent som han säger (förvaltningar, torget, bostadsföretag osv.) att
hjälpa till. Och när anställningsåret var slut förvann han från jobbet och ingen annan tog
hans plats. Lokalfrågan har också senare kommit upp som ett önskemål från
missbrukargruppen.
Stadsdelsnämndens beslut 2007 var att förutsättningarna för en riktad verksamhet för
missbruksgruppen skulle utredas. Så vitt vi kan se har inte detta skett. Men helt utan sådana
inslag har det ändå inte blivit. Via en av Frölundaförsamlingens präster fick en anställd på
Frölunda Kulturhus 2011 kontakt med en grupp om 7 personer av missbrukare som var
intresserad av verksamhet. Den anställda kvinnan som arbetade som engagerad
konstpedagog startade en grupp som ägnade sig åt att måla, besöka muséer och föra
diskussion om konst. Målandet gav dem ett utrymme och intresse säger hon och ger en
påtagligt ljus bild av verksamheten. Gruppen höll på med detta i tre terminer, sedan
sipprade det ut. Hon ser och pratar med flera av dem dagligen vid torget. Hon uppfattade att
det egentligen var en ganska skötsam grupp, några har dessutom nu stagat upp sig och
lämnat missbruket.
Efter 2009 upphör den grupp som utvecklingschefen på stadsdelsförvaltningen
sammankallat. Ansvaret förs från henne över till IOF.
Sammanfattningsvis är det störningarna på torget och området runt torget som satte igång
diskussionen om insatser mot eller för missbruksgruppen. Det centrala målet för de flesta
inblandade var att få bort gruppen från torget även om också andra röster och förslag
hördes. En uppenbar svårighet har varit att få någon av de tänkbara aktörerna att vilja göra
något – ingen uppfattade att det var deras ansvar. Verksamhetsidén fick – med undantag för
konstkursen på Kulturhuset – inget gensvar hos någon. IOF hör till de mest ointresserade.
Men tack vare arbetet i gruppen och en intresserad polis och en halvtidsanställd skapades i
varje fall en lösning som kom att fungera under en tid. Men – som vi ska visa – bara under en
tid.
19
Planering och byggande
Området kring Frölunda torg har under de senaste åren förändrats kraftigt. Positivparken
som vi skrivit om är en del av detta. Tillsammans har åtminstone sju omfattande
planeringsprocesser med många inblandade genomförts – dialoger, samråd osv. - som lett
fram till en fysisk omvandling av området. Och alla dessa omvandlingar har haft betydelse
för A-laget, var de kan vara och var de kan träffas. Kort ska vi beskriva de sammanhangen.
Frölunda torg är som vi nämnt det stora centrat i västra Göteborg och därmed också en
betydande trafikknut både för bussar och spårvagn. Både spårvagnshållplats och
busshållplats har förändrats kraftigt. Där busskurarna tidigare låg, de som oftast
ockuperades av missbrukarna, har istället byggts en lång låg byggnad som innehåller ett
resecentrum. Här finns vänthall, kafé, kiosk, medborgarkontor och annat. Det är en
välordnad och välövervakad plats med personal. Och knappast något ställe för A-laget att
vistas på vilket vi kunnat se. Polisen säger visserligen att det kommit en del klagomål från
bussförare att de toaletter som är avsedda för dem använts av andra, kanske missbrukare.
Men det är snarast en detalj i hur resecentrat fungerar.
Spårvagnshållplatsen ligger under jord på ena sidan av själva torgkomplexet. Från hållplatsen
finns en ingång till affärerna. Hållplatsen var utan tvivel mörk och otrivsam och med
möjligheter till att gå undan in i skrymslen och uppgångar. Tidvis fanns missbrukare här som
spred osäkerhet kring sig. Nu har hållplatsen byggts om och framför allt öppnats på ena
sidan med en mycket bred ljus betongtrappa åt det håll som Kulturhuset ligger. Det har blivit
en relativt ljus plats, lätt att överblicka. Under planeringen fanns farhågor att trappan skulle
kunna bli ett tillhåll för missbrukarna. Så har det inte blivit, trappan är inte så attraktiv att
sitta i. Och i stort sett syns inte missbrukarna till vid hållplatsen längre.
De kommersiella delarna av torget har som sagts byggts ut mycket kraftigt med många fler
butiker, gångar och öppna små platser, också med bänkar. Redan tidigare fanns en
övervakning av torget genom vakter och flera personer i den grupp som ockuperade
busskurarna hade besöksförbud. Nu finns ett effektivt övervakningssystem med kameror
som täcker alla ytor (varenda centimeter som det beskrevs av en sagesman). Kamerorna följs
från ett rum i komplexet och därifrån kan man dirigera vakter ut när något händer. De vi
pratat med i A-laget känner väl till systemet och vet att det i centrat vare sig finns
mötesplatser för dem eller ställen där de kan sitta och ta sig en öl. De beklagade också att
det inte längre fanns någon restaurang där man bara kunde ta sig en öl tillsammans med
kompisar (tidigare fanns kritik mot att det fanns sådana restauranger på torget). Vi har vid
flera tillfällen gått igenom olika delar av torget och ser inte heller några missbrukare från
gruppen, och i varje fall ingen grupp som hittat en plats där.
Norr om torget, delvis sammankopplat med det, har ett nytt stort bostadskomplex byggts.
Det vetter mot det som i varje fall tidigare upplevdes som en baksida med en del prång som
20
användes av missbrukarna. Den baksidan har nu försvunnit. Komplexet har i de två understa
våningarna garage som vetter mot torget. I samband med planeringen fanns varningar och
en diskussion om att det fanns risk att detta skulle kunna bli ett tillhåll för missbrukare. En
plats med tak över huvudet vid regn och i övrigt lite undanskymda prång där det går att dölja
sig. Enligt polisen har det också blivit så i viss utsträckning. Det har kommit klagomål från
boende som tycker att det är obehagligt att passera genom garaget. När vi gått igenom
garaget ser vi också tecken, fimpar, matrester osv., på att det använts till annat än bara
uppställningsplats för bilar. Men det är knappast en attraktiv plats att vistas på annat än
tillfälligt, knappast en mötesplats för umgänge. Kanske förekommer här försäljning av droger
ibland, särskilt synlig utifrån behöver man ju inte bli.
2013 öppnade Positivparken som vi beskrivit. Eftersom missbrukare i viss utsträckning
använt området tidigare (och möjligen eftersom de berövats en del andra platser) fanns i
planeringen farhågor för att de skulle finna parken så attraktiv att de skulle hindra, skrämma
bort andra från att använda den, inte minst barnfamiljerna. Samtidigt fanns också här en
diskussion som utgick från att de hade rätt att vara där och att man kanske skulle bereda
dem plats någonstans. En lång svängd bänk, utan ryggstöd till större delen och med en lätt
kupig sits, varifrån man hade utsikt över stor del av parken sågs som en sådan möjlighet.
Som vi förut visat har parken knappast översvämmats av missbrukare. Enstaka använder
den, ibland en liten grupp, och är inget stort problem.
På bergsryggen bakom Kulturhuset – där en A-lagsgrupp, som vi beskrivit, tidigare hade sin
replipunkt – har ett nytt bostadsområde byggts och det håller fortfarande på att byggas
längre bort. Mellan bebyggelsen och Kulturhuset går nu vägen in till bostäderna. Inga spår av
replipunkten finns kvar. På stigen från bostadsområdet ner till parken etablerade en
missbruksgrupp (kanske som ersättning för platsen uppe på berget) vid ett stort klippblock
en form av mötesplats där man eldade och umgicks. När vi var där hösten -14 syntes rester
av en eldstad och mängder av tomma ölburkar. Platsen var rätt skymd både uppifrån berget
och från parken genom en liten skyddande skogsremsa. Senare har träd och buskar –
marken ägs av fastighetskontoret - tagits bort så att platsen blivit helt synlig och därmed
mera begränsat attraktiv även om vi vid ett par tillfällen sett den användas av några inom
gruppen. I omgivningen kallades platsen för 1 rum och kök, kanske antydande att den var
ganska liten.
Ett rum och kök
21
Norr om Tratten – den nu tomma värmecentralen – har ytterligare ett nytt bostadsområde
byggts. Det ligger med sina närmsta delar 50-75 meter från Dungen som vi nämnt förut. Den
närheten skapade en problematisk situation. När vi besökte Dungen flera gånger under
hösten 2014 var det en rätt välorganiserad och välskött plats. En stor plastpresenning hade
spänts mellan några träd och dragits ner på sidorna så att ett halvöppet innerum skapats
med bänkar och bord. Kring en eldstad en bit därifrån fanns också bänkar. Ansatser fanns till
odlingar och en boulebana. Tavlor fanns i innerummet och en hel del skyltar utanför. Marken
var sopad och det fanns inga tecken på bruk eller missbruk. Uppenbart hade platsen gjorts i
ordning genom rätt mycket arbete och en del skämt på skyltar – det ordningssamma
blandades med en slags hippiestämning.
Men hösten hade inneburit en hel del klagomål från boende i de närbelägna husen.
Klagomålen handlade om ett våldsamt eldande, rök som drev in mot husen, och fester som
på kvällar innehöll mycket skrål och oväsen. Den beskrivning av situationen som flera från
myndigheterna gjorde var att platsen hade iordningsställts av ett rätt stabilt gäng men att på
kvällarna fick de påhälsning av andra som var inriktade på våldsammare fester där kanske
droger var mer inblandade. Och även om man ville klarade man inte av att hålla de senare
ifrån sig.
22
Boende i husen ville i varje fall ha bort Dungen och vände sig till polisen,
stadsdelsförvaltningen och Park- och naturförvaltningen. Detta ledde till möten mellan
representanter för förvaltningarna och de klagande boende. Polisen klargjorde att de inte
kan avhysa folk från att använda platsen men att alkohol inte längre var accepterat där och
inte heller kraftigt eldande. Det har också förmedlats till gruppen som uttryckt önskemål om
att en annan plats skulle kunna iordningställas. När vi under våren besökt Dungen har
presseningen tagits ner (oklart av vem), senare också försvunnit (liksom konstverken). Men
platsen verkar fortfarande användas. Den är fortfarande lika välstädad, borste och kratta
står mot något träd. Och eldstaden var också använd.
De boende har inte upphört med sina klagomål till de olika förvaltningarna, de tycker
fortfarande att de får obehag av det som sker vid platsen. Vid det senaste besöket vi gjorde i
mitten av maj 2015 vid Dungen låg några formella A4-ark där som upplyste om att det var
eldningsförbud (man får inte elda närmare än 200 meter från bebyggelse). De vi pratat med i
23
A-laget känner till förbuden. Kanske som ett sätt att hantera detta stod nu en grill i
eldstaden.
Konsekvenserna
Det stadslandskap som Frölunda torg-området utgör har som vi sagt förändrats kraftigt. De
kommersiella delarna har expanderat, de nya bostadsområdena har fyllt ut mark som
tidigare haft annan användning eller bestått av mindre skogspartier, natur har öppnats eller
rensats. Området har blivit kompaktare med byggnader, de öppna ytorna färre och mer
överblickbara.
Nya grupper har flyttat in. Förut dominerade kring torget en ganska storskalig bebyggelse
tillkommen under 1960- och 70-talen med hyresbostäder ägda av allmännyttiga
bostadsföretag. Tillskotten utgörs av bostadsrätter eller eget ägande där kraven på
penninginsats varit betydande. Väster i Göteborg är attraktivt. I sig stämmer detta med
kommunens önskan om blandning (även om varje område i sig både av de nya och gamla är
rätt stora vilket ger en skalnivå på blandningen som därmed är rätt stor). Tillskotten av
bostäder har dels tagit i anspråk miljöer som missbrukarna använde dels ställt krav på lugna
och störningsfria närmiljöer vilket ju är vanliga krav i bostadsområden. I båda fallen har det
begränsat A-lagets möjligheter främst till fungerande replipunkter.
Förändringen av kollektivtrafikens hållplatser, inte minst utbyggnaden av resecentrat, samt
den ökade övervakningen i torgkomplexet har samtidigt försvårat för gruppen att hitta en
stadig plats på torget.
På ett sätt verkar de sammantagna förändringarna vara ett genomtänkt resultat av en
planering för att driva bort, eller i varje fall försvåra vistelsen, av A-laget på torget och i dess
omgivning. Det är ingen tvekan om att enskilda aktörer haft och har sådana tankar och att en
del förändringar haft det målet och varit framgångsrika. Men det har också funnits, som vi
visat, andra ansatser. Vad som styrt det sammanlagda resultatet är svårt att veta, även om
konsekvenserna är nog så tydliga. Konflikten kring Dungen förfaller i varje fall vara ett
resultat som vare sig planeringen av bostäder eller allra minst de som byggde upp Dungen
kunde ana i förväg.
Hur genomtänkt de samlade förändringarna varit gentemot A-laget kan alltså diskuteras.
Men påtagligt är i varje fall att rätt stora resurser – både personella och fysiska – har lagts på
att få bort missbrukarna från platser de använt. Medan ganska små resurser och lite intresse
har varit inriktade på att hitta konstruktiva lösningar som kunde innebära något positivt för
missbrukargruppen – i en samexistens med andra intressen i området. Till viss del hänger
detta ihop med ansvarsfrågan.
Missbrukarna idag
Vi har ovan beskrivit missbrukarnas gamla platser på torget och i närheten. Hur ser det ut
idag ( i slutet av våren 2015)? Var finns de och vad tycker de om situationen? Vi uppfattar att
vi har någorlunda bra koll på detta men det finns onekligen en osäkerhet som hänger
24
samman med det vi pekat på tidigare, rörligheten inom gruppen över tid och plats. Samt att
åtminstone när det gäller replipunkter finns en önskan att sådana platser ska vara avskilda
eller dolda för omgivningen. Men vi har både pratat med medlemmar i gruppen och vistats
mycket i miljöerna vilket borde ge insikter i hur det ser ut.
Det första vi kan konstatera är att det inte längre finns någon fast plats på eller vid torget där
missbruksgruppen håller till. Det finns mycket enkla skäl till detta. Inne på det kommersiella
torget kan man inte vara och utanför finns inte längre någon plats på gårdar eller hållplatser
där man kan vara utan kontroll och samtidigt skyddad för regn och vind. Allt är stängt eller
välkontrollerat. Inte heller finns det efter de förbud som riktats mot Dungen någon
fungerande replipunkt. Det är dessutom svårt att se var en sådan skulle kunna etableras.
Förtätningen av området och upprensning av en del naturområden har förändrat villkoren
för hela närområdet.
Var finns då A-laget idag? Om det inte längre finns fasta platser finns det ändå platser där
man ibland kan träffa dem. Vid ingången till Positivparken, nedanför trappan upp till
Kulturhuset, finns några stenrundlar med träbänkar. Vid soligt väder, innan skuggorna från
höghusen kommer på eftermiddagen, sitter här ibland ett ganska stillsamt gäng med
ölburkar i händerna och snackar. Det är en strategisk plats, lite avskild men ändå med god
överblick över alla som rör sig i närheten.
Senare på eftermiddagen kan man återfinna delvis samma gäng plus en del andra vid
Spinetten, en nedlagd fritidsgård på andra sidan om torget. I en helt öppen skogsdunge
25
mellan gården och en second handförsäljning sitter en del med andra vankar omkring. De
här två platserna är kända för många och har pekats ut för oss. En tredje plats som några
pekade ut hänger ihop med parkeringsgaragen under de nya bostadshusen norr om torget.
Vi har förut nämnt att en del verkar hållit till inne i själva garagen, möjligen för affärer, trots
att det knappast i sig är en attraktiv miljö. Men på utsidan av garagen, längst bort från själva
torgkomplexet, går det att sitta i solen. Det gäng som satt här när vi var där vid middagstid
var mera slitet och några kraftigt påverkade. Vi hade träffat några tidigare. Nu satt man där
och väntade på, som man uttryckte det, Jesusbussen som skulle komma med mat. Bussen
med en diakon och en man från en frikyrka kom också med kaffe och mat från en givmild
handlare. Och det gick åt.
Utöver dessa tre platser kan man se mindre grupper, 3-4 personer, som rör sig i parken, vid 1
rum och kök som vi nämnt och på andra platser. Men inte inne på torget. Uppskattningsvis
rör det sig om ett tjugotal personer som vi träffat. Det finns troligtvis fler som vi skulle
upptäcka om vi fanns i miljön ännu längre tid, liksom personer med missbruk som inte söker
sig till grupper i de offentliga miljöerna. En fråga vi inte har något säkert svar på är om
missbrukarna minskat i torgmiljön. Den tidigare halvtidsanställde som arbetade med
gruppen tror det. En del av de vi intervjuat hävdar också detta så det verkar vara troligt. Men
ingen vet riktigt vart de i så fall tagit vägen. Har alla svårigheter som skapats drivit bort en
del – till andra torg eller miljöer kanske? Det finns beskrivningar men inte genomförda
mätningar som pekar på att missbrukargrupperna ökat kraftigt på ett par andra ställen i
väster.
De i missbruksgruppen vi pratat med uttrycker att de förlorat alla platser som var deras
(vilket ju också är sant). De är förorättade över hur de behandlats: Vi skadar ju ingen, vi sitter
bara här och tar en öl, ändå tittar många snett på oss. (Det är också sant av det vi sett, men
som vi sagt tidigare fanns också mer betydande störningar tidigare). Det som det finns mest
känslor kring verkar vara Dungen. Den plats som man hade fått sig anvisad, där man skulle få
vara, och där rätt mycket jobb lagts ner på att skapa en egen plats, som visserligen stökigare
personer kom till, men där nya bostäder tvingat myndigheterna att lägga förbud som gjort
den oattraktiv för gruppen.
Tillbaka till den generella frågan
Det vi försökt visa i texten är tre typer av förhållanden. Det första är att det finns på och vid
Frölunda torg – liksom i många offentliga miljöer – en konflikt eller spänning mellan allas rätt
att vara där och att missbrukargruppen i en del fall stör andra, gör miljön mindre trivsam.
Det är viktigt att säga i en del fall, för ofta är det en rätt stillsam grupp som dessutom är
medveten om hur andra ser på dom. Att få en lösning på den konflikten skulle gynna både
de offentliga miljöerna och missbrukargruppen.
26
Det andra förhållandet som vi visat är den stora satsning – personellt och materiellt -som
skett för att förhindra missbrukarnas närvaro i den offentliga miljön. Missbrukarnas platser
har i stort sopats bort och det har skapat en hemlös grupp som rör sig mellan olika platser.
Denna defensiva satsning står i viss kontrast till det som i positiv mening riktats till gruppen –
även om det också funnits sådana insatser.
Det tredje förhållandet vi visat på handlar om att det inte finns någon ansvarig aktör som
kan se till att gruppen får en rimlig plats i den offentliga miljön, en aktör som kan arbeta med
gruppen.
Problemet som vi beskrivit finns på många håll – också internationellt. Det är ett generellt
problem i många stadsmiljöer, ett helastadenproblem snarare än något som bara är
förknippat med begränsade stadsområden. Det vi beskrivit är snarast att se som konkreta
exempel som på andra platser kan ta sig andra former. Ansatser för att få bort dem är också
vanliga vilket ibland leder till att man driver dem till andra platser. Ansatserna kan ha olika
inslag, att ta bort bänkar är en vanlig sådan liksom att göra dem otillgängliga, men också mer
omfattande som vi visat exempel på.
Det sätt som vi för närvarande hanterar missbrukargruppens närvaro i offentliga miljöer
tenderar att isolera och exkludera gruppen ytterligare i förhållande till övriga samhället. Det
är knappast en önskvärd utveckling. Vi har diskuterat med flera personer (under flera år
tidigare dessutom) och vill peka på några lösningar som verkar överkomliga.
Vi menar att det borde finnas personal - som i likhet med den halvtidsanställde vars arbete vi
kort beskrivit – som arbetar med missbruksgruppen ute i de miljöer där de befinner sig som
mest. Det gäller inte minst de offentliga miljöerna. Det vore rimligt att ansvaret för detta låg
på IFO eller möjligen centralt på Sociala resursförvaltningen. Mycket av det defensiva arbete
– en del av detta har onekligen varit rimligt - som legat på planering och byggande och en
motvillig skara av tjänstemän och representanter för ideella organisationer skulle säkert
kunna skötts smidigare och med bättre resultat för missbrukargruppen om det funnits
personal som känt gruppens medlemmar. Det är på sätt och vis förbluffande att se de stora
resurser som idag läggs på övervakningskameror (och övervakning av dessa), fysiska insatser
av olika slag jämfört med mänsklig närvaro och ansvar.
Vi menar också att en lokal borde kunna ordnas för gruppen, som mötesplats och ett ställe
där verksamheter skulle kunna bedrivas. Den personal som nämns ovan skulle kunna vara
ansvarig för lokalen – rörligheten inom gruppen kräver nog det. Men ansvar skulle också i
någon form kunna ligga hos någon eller några inom gruppen. Eftersom missbruket bara är en
del av livet för många inom gruppen borde det vara viktigt med verksamheter – konstkursen
på Kulturhuset visar på möjligheterna.
27
Det här skulle inte innebära att missbrukarna försvinner från den offentliga miljön. Men de
skulle finnas i ett sammanhang som var värt något, som man värdesatte, och som i större
utsträckning fanns i ett samspel med övriga samhället.
Positivparken
28
Missbrukarnas
platser
29