Ladda ner - Bygdeband

Tillhör: För. Gamla Laholm
Fotograf: Gösta Wennström på 1920-talet
Mathilda Svensson, (Bagar-Mathilda), 1852-03-29, dog 1934-12-19
gift 1886-12-21 med Hans Petter Svensson, Våxtorp, 1842-12-03, dog 1909-07-18
Texterna är klipp ur bl.a. böckerna I Lagens namn av Erik Hägge, Resekörare och
besekrämare av Nils Arvid Bringéus, prosten Osbecks Voxtorps marknad 1796
och Åke Bengtssons forskning
Bilderna är från Våxtorps Hembygdsföreningens arkiv och privata samlingar
Sammanställt av Bengt-Rune Karlsson 2015
Enligt gammal folktradition skall marknad ha hållits i Våxtorp sedan 1700-talet,
ja kanske ännu längre tillbaka.
Något belägg för när det första gång hållits marknad i Våxtorp går ej att finna, men
talet om 1700-talet får vi en antydan om i en bok av Eric Hägge, Halmstad, vilken studerat
domstolsprotokoll från Hallands Södra Domsaga, åren 1645-1970.
Boken heter ”I lagens namn”.
Ett avsnitt i denna bok heter ”Marknader skola åhrligen hållas”.
Vi tar oss friheten att återgiva uppgifter som härleder till Voxtorps marknad.
Voxtorps marknad kom till diskussion på tinget. Det skedde 1815, då Kommerskollegium begärt häradsbornas yttrande över förslag, att Voxtorps marknad, som tidigare
hållit där men senare flyttats till Engelholm, åter borde förläggas till Voxtorp. Socknens
störste jordägare var hovjägmästare Burenskjöld förklarade, att han ej tillät marknad i
själva byn men väl på mark söder därom. Röster höjdes för att marknaden borde
inskränkas till saluhållande av kreatur och binningströjor från häradets sydligaste socknar,
medan ordföranden assessor Berg anförde, att tidigare endast laholmshantverkare sålt
sina tillverkningar på marknaden, som hållits en dag i juni och september. Med detta
besked fick K-B. låta sig nöja.
Marknadsbesökarna kom ofta långväga ifrån. De satte in sina åkdon på böndernas
gårdar och sov själva på loggolvet eller i värsta fall under vagnen. Sistnämnda alternativet
kunde rekommenderas, ty det hände alltför ofta att klåfingriga lade beslag på kaffekittlar
och annat lösöre, som fanns surrat på vagnarna. En sådan tjuv dömdes för fjärde resans
stöld 1864 till livstids straffarbete. Även om man hade eget brännvin i bagaget, kunde det
vara skönt med en kask på morgonen. Det trodde en våxtorpskvinna, att hon slagit mynt
av då hon inne i stugan slog upp gökar på ett bord. Efter förtäring lades 12 öre på bordet
utan att hon begärde ersättning - drack man endast kaffe eller en ren sup räckte det med 6
öre. Vinsten blev dock minimal - böterna löd på 90 kr. Tidigare hade hon suttet av
liknande böter på vatten och bröd.
Den mera ”legala” bännvinskonsumtionen var långt ifrån obetydlig. Det hörde
nämligen till god ton, att säljaren skulle spendera förtäring inte bara för köparen och ev.
tillstädesvarande familjemedlemmar utan också på dem, som kommit till för att mäkla och
”slå av” vid det handslag, som bekräftade köpet. I mer än en paragraf omnämnes denna
bekräftelse på att affären kommit till stånd. När Veinge på 1880-talet fick egen torgdag,
som K.B. gjorde ”torr”, kom ”Veinge-käppar” i bruk, vilkas ihåliga konstruktion gömde
den förbjudna drycken och senare gav upphov till tingsbesök.
Soldaten Nils Peter Marin i Björkåkra ?(Björsåkra?) ville emellertid hjälpa till att
släcka den verkligt stora törsten, när han på Voxtorps marknad tillhandahöll brännvin ur
ett halvankare, som togs i beslag jämte tratt och bleckmått. Brännvinet förklarades
förbrutet, höga böter utmättes. Tratten och bleckmåttet skulle dock ej anses förbrutna,
förklarade hovrätten. Marin fick inte blott beslagtagna kärl, järntratt och bleckmått tillbaka
utan därtill 4 kannor brännvin! Därmed var rättvisa skipad sedan målet förevarit vid elva
ting!!!
Foto från ca 1918
Till Våxtorps marknad kom också kopparslagare Lars Persson från Laholm
för att avyttra sina produkter.
Längst till vänster fjärdingsman Gustaf Isaksson, Hishult, till höger om Isaksson står
Erik Gyllensvärd, damen i förgrunden i randig klänning är hans svägerska
Selma, gift med Ernst Gyllensvärd.
Barnen i de vita klänningarna är Anna och Karin Gyllensvärd, födda 1912 och 1914.
Ovanstående foto och text är ett utdrag ur Brogårdsamlingen, Osby.
Som exempel på grövre marknadsvåld kan noteras, att en väröbo i Voxtorp 1871
stack kniven i magen på en sydhallänning. Trots det svåra såret, ur vilket ”inälvorna
utfallit”, sprang han själv efter våldsmannen, som fick sona sin våldsamhet med två års
straffarbete. Därtill kom en läkarräkning på 10 rdr. Blydraggar, knogjärn och kättingar
redovisas då och då som tillhyggen på marknaderna. Hemfärderna markerades ofta av
fortkörning fordon i dikena och slagsmål. De sydligaste häradsborna med lång hemväg är
här starkt representerade. Marknaderna hade slutligen även en annan icke kommersiell
mission att fylla: där kunde bygden ungdom stämma möte. Amor bröt sockengränserna,
kärleksband knöts, som ofta bekräftades inför altaret, men många brast med möte inför
tingsbordet som följd. Och mer än ett marknadsbesök ändades efter något år med att
pojken ”med hand på bok” svor sig fri och ännu en ogift moder fick leva under tyngden
av hembygdens kyliga förakt. – Så långt Erik Hägge.
Av det ovan relaterade kan vi utläsa att Voxtorps marknad har hållits på den
nuvarande marknadsplatsen söder om byn sedan 1816. Att marknaderna under några år i
början av 1800-talet varit flyttade från Voxtorp till Engelholm, men 1816 återkommit till
Voxtorp. Vi kan även dra den slutsatsen att marknaderna troligen hållits inne i Voxtorps
by, men att Burenskjöld nu ej längre tillät detta.
Nils Arvid Bringéus omtalar i ”Resekörare och besekrämare”att Voxtorps marknad hölls
omkring 1789. Även prosten Osbeck omtalar Voxtorps marknad 1796.
Handeln var ju i äldre tid i princip knuten till städerna. Men köpmännen var beroende av
landsbygdens produktion av olika förnödenheter och de var även beroende av
landsbefolkningen som kundkrets. Då det på många platser var långt mellan städerna och
landsbygdsbefolkningen hade långt till städerna, behövdes marknadsplatser där man
kunde träffas och handel ske. Marknaderna kunde antingen vara fria, dvs tillgängliga för
vem som helst eller enskilda och sorterande under stadens borgerskap.
I mitten av 1700-talet hade t.ex. Halmstad enskilda marknader i Krogsered, Gyltinge,
Knäred, Båstad samt i Halmstad. En så liten stad som Laholm hade då bara en enskild
marknad, nämligen Voxtorp.
Vi såg av Hägges beskrivning att Voxtorps marknad ännu 1816 i stor utsträckning
skulle vara förbehållen Laholms borgerskap. Senare blev marknaderna fria för köpenskap
för alla. Om inte förr så blev väl detta fallet när skråväsendet föll i mitten av 1800-talet.
Handeln var inte endast betydelsefull för köpare och säljare utan det var även en
statlig inkomstkälla. Begreppet tull förknippar vi numera endast med varuförsel över
riksgränser. I äldre tid fanns även en inrikes tull. s.k. landtull, vilken upptogs vid
stadsportarna. Även marknader kom att omfattas av denna tull, ty de var i stor utsträckning städernas enskilda. Ända fram till 1810 måste marknadsbesökarna erlägga tull för
sina införda varor. Marknadsplatserna var inhägnade och vid ingångarna till marknadsområdet stod en tullare och antecknade vad som fördes innanför tullbommen liksom
kvantitet och värde.
Åke Bengtsson
Enl. hörsägen så lär det ha funnits ett torn utmed kristianstadvägen, där Adolf Theodor
Carlheim Gyllenskjöld, Vallen, med följe hade picknick och satt och studerade när pöbeln hade
marknadsfest. Det bör ha varit vid sekelskift 1800-1900 eftersom Gyllenskjöld dog 1909.
Marknaden på 1930-talet:
Sture Johansson, Erik Johansson,
Prestorp, Våxtorp, Sture Karlsson
och Gunnar Svensson, Tormarp,
Gustav Larsson, Våxtorp