2015! Nytt år, nya löften, nya chanser, nya möjligheter. Vi ska träna mer, röka mindre, umgås med vänner IRL, åka Vasaloppet, göra Ironman. (och till det tränar man typ 18 timmar i veckan, hur hinner man det? jobb, familj, vänner, matinköp, matlagning…, inte hittar jag särskilt många timmar över att träna på… har en teori, bakom varje ironman står en hårt servande man eller kvinna). Var och en blir lycklig på sin tro, heter det. Vintern som utlovades bli en vargavariant, har hållt sig mild. Idag virvlar trots det snöflingor ner och barnen hoppas det ska bli någon pulkatur i alla fall. Vi är många som längtar efter vintersport, med längdskidåkning i skog och på golfbanor, långfärdsskridskor över spegelblanka sjöar med solen på näsan. Men om nu 2014 var historiens varmaste år, så kanske det inte är så konstigt att vintern också blir mild och att vi får finna oss i att cykla mountainbike på skogsstigar i januari och att sjöarna lämpar sig mest för roddbåtar… i Skåne. I andra delar av landet har de mer vinter, denna gångna helg har det snöat på många ställen. Lyckost dem. För jag tycker att vinter ska vara vinter, vår vår, sommar sommar. Jag vill inte ha samma temperatur på julafton som på midsommarafton. (för nu var det så, kära historieskrivare, att min semester i början av sommaren var kall och blöt, värmen kom med besked i juli, när jag jobbade, men runt midsommar var det, som oftast, kyligt!) Vad händer inom ambulansverksamheten i Skåne? Här blåser lite nya vindar. Vårt digitala navigations/journalsystem ISPASS2 är på gång. Vi har, från 1 feb, ytterligare en leverantör, Samariten, som nu vid sidan av Falck (i distrikt 1 och 4) och Regionen (distrikt 3) ska bedriva ambulanssjukvård i Skåne. Välkomna. Nyheter för ambulansbladets del? Tja, det är ju tänkt vara en härlig blandning av viktig information, resereportage, lättsamheter och tänkvärdheter så det fortsätter vi med. En ny skribent, G Hitchcock, har gjort entré och vi får väl se vad hen har för planer för sin ”artikelserie”. Hen lovar ingenting men antyder att det kan bli riktigt rysligt. Undrar varför hen döpt sin serie till ISPASSET… och vad hen menar med ”ambulansstationen som gud glömde”… Varsegoda och kliv in i Ambulansbladets spännande värld. För kommentarer, tips, etc, maila chefredaktören, dvs mig, Maria, på [email protected]. / Maria Janson Alla fotografier är godkända av fotograferna för publicering i ambulansbladet Under tre semesterdagar i januari hade jag möjlighet att deltaga i en kongress i Frankrike med inriktning på sjukvårdsarbete i fjäll- och bergsmiljö. Jag representerade Sverige som läkare och det var ramorganisationen SLAO som stod för mina kostnader och avgifter. Mötet anordnades av den internationella organisationen Federation Internationales de Pisteur de Ski (FIPS). Mötet var det första europeiska möte som FIPS har arrangerat med de medicinska rubrikerna; femurfrakturer, spinala skador och hypotermi. Jag hade förmånen att få agera moderator under sessionerna om femurfrakturer och spinalskador först i form av föreläsningar i Maison de Village i Montgenèvre i Savoie och sen ute i backen för de olika ländernas demonstrationer om hur man praktiskt går tillväga. Förmiddagssessionen innehöll bland annat ett kortare föredrag av svenske pistören Johan af Ekenstam som redogjorde för hur man använder Qviksplinten på femurfrakturer. Framförandet var enkelt och tydligt och fördelarna med den stabilitet som den svenska spliten har framgick tydligt. Därefter höll Marie Nordgren en kortare föreläsning om kopplingen mellan femurfrakturer och hypotermi baserat dels på studier kring ökat analgetikabehov hos kalla patienter men också ett antal svåra fall med femurfrakturer som vi haft i Sverige under senare år. Marie visade tydligt att man kan spara på patientens egen värme, tillföra aktiv värme med t ex gelmadrass eller använda varmluftstäcke (Bearhugger™) på första mottagande enhet till förmån för mindre blödning, bättre cirkulation och mindre smärta hos patienten. Jag var först litet tveksam till hur övningen skulle gestalta sig utomhus eftersom vi saknade en del specialmaterial, som t ex den svenska Qviksplinten, men det visade sig att jag hade fel. Demonstrationerna på initialt omhändertagande av femur frakturer och spinal immobilisering blev både spelmässigt och diskussionsmässigt givande. Alla länder var angelägna att visa sina tekniker. Vilket ju faktiskt stämmer med erfarenheterna vi har hemifrån; när man jobbar med simuleringar – man kan ofta ha mycket bra övningar med litet eller enkelt material istället för alltför komplicerade dockor eller datasystem. Åtminstone fyra helt skilda tekniker visades upp för att reducera felställning och försöka erhålla alignement på diafysfrakturer på lårbenet. Initialt tror man kanske att det egna landets riktlinjer är de bästa. Men efter demonstrationen kunde jag nog erkänna att både skottarnas och fransmännens sätt hade fördelar jämfört med metoden som oftast används i svenska fjällkedjan. Den svenska metoden som används, utvecklad av bl. a Östersundsortopeden Jan Sandegård, innebär att man först greppar kraftfullt över bäcken/ljumske som mothåll till den pistör som sen lägger ett långsamt till ökande drag vid knäet. Detta för att få den kontraherade muskulaturen att släppa så att vinkelfelställningen ska kunna korrigeras. När detta är gjort korrigerar man också eventuell rotationsfelställningen. Patienten brukar erfara smärtlindring omgående av proceduren så att man därefter kan applicera Qviksplinten som är anatomiskt utformad för att passa väl utan glidning i skrevet. Sedan belastar man frakturen med ca 1/6 av kroppsvikten efter att splintning skett med semirigida dynor. Slutligen fästes det friska benet mot splinten och man erhåller då ett ”paket” som är stabilt, smärtlindrande och som är lätt att lyfta. Tekniken tar hänsyn till eventuella möjliga kärlskador under repositionen. Fransmännens teknik var nästan tvärtom - nämligen att ha flexion i höften, föra den friska sidan ihop med den skadade och sen rulla patienten till ett bra läge på sidan och därefter fixera i vacuummadrass. Betydligt enklare men kanske inte lika stabilt. Skottarna visade en smart variant där man istället alltid använder scoopbåren innan man för till ryggbräda/pulka. Också detta gick snabbt och Dr John Holmes berättade att eftersom man hela tiden, på nästan alla patienter, använder scoopbåren så är men duktig på att hålla den fri från snö och låter inte skänklarna skeva när knäpper eller knäpper upp den. På kvällen var det ”Doctor´s meeting” innan middagen och diskussionerna handlade mycket om hur man ska hantera både legala delar och hur man ska kunna hantera utbildning och riktlinjer. Eftersom pistörer inte är legitimerad personal finns precis samma problematik som vi tidigare haft inom ambulanssjukvården för ambulanssjukvårdarna. Samhällets krav på alla skidanläggningar kommer med sannolikhet att öka i framtiden. Det är idag två miljoner svenskar som åker utför i de svenska anläggningarna med ca 10 000 skadade. I Frankrike är siffran 10 gånger högre. Även gränsytorna mot ambulanssjukvården berördes under mötet och läkaren som representerade Rumänien hade både mycket erfarenhet och kunnande. Landet har pistörer som är årsanställda vilket ger både stadga och kontinuitet istället för säsongsanställd personal. Kort berördes också diskussionsområden som defusing och kamratstöd, där Rumänien också visade sig ha ett bra system att använda vid allvarligare händelser. Man har dessutom anställd psykolog inom verksamheten som kan ta hand om debriefing. Den andra dagen ägnades åt hypotermi och paret Anna Bågenholm och Torvinn Naesheim berättade den fantastiska historien om när Anna åkte skidor nerför Narviks branta sluttningar i den sena vårvintern 1999 och föll så olyckligt att hon hamnade under isen i en fjällbäck med skidorna ovanför på snön. Detta gjorde att hon kyldes ner till 13,7 grader, fick hjärtstopp och resusciterades i långt över en 1,5 timme. Tack vare ett konsekvent omhändertagande och en hel del turliga omständigheter kunde Anna räddas med hjälp av hjärtlungmaskin i Tromsö. Efter en lång rehabilitering blev hon helt återställd och arbetar nu som röntgenläkare. Jag har hört föreläsningen flera gånger tidigare men den är alltid lika fascinerad. Föreläsningen innehåller massor av kunskap om hypotermi och Annas historia används som skelett till att egentligen berätta om fysiologi, triage och transportlogistik. Nytt för denna gång var ett diagram som visar att HLR knappt räcker för att upprätthålla cirkulation hos en normoterm människa under en kortare tid medan när människan kylts ned riktigt mycket så räcker HLR väl till den nedskruvade metabolism som då föreligger. I Skåne har vi tidigare varit inne på liknande tankar om att försöka kyla redan på fältet med bland annat kylkrage. Alla i auditoriet var gripna av berättelsen men jag tror också att alla kände sig motiverade att agera aktivt på alla hypotermifall även de som eventuellt komplicerats av hypoxi pga. laviner. Torvinn visade att efter Annas lyckade behandling så hade antalet interventioner med hjärtlungmaskin mot hypotermi ökat kraftigt i Tromsö och gjort att antalet räddade patienter också har stigit. Under eftermiddagen visades olika pulkor bland annat en singelbemannad pulka som kunde göra skärande svängar. Pulkan var tänkt till lättare skadade där ryggbräda och halskrage inte riktigt passar. I min referensram tänkte jag naturligtvis på singelbemannande lättvårdsambulanser! Allra sist på dagen åkte vi upp till en av topparna på kring 3000 meter och där demonstrerade fransmannen JeanLouis Tuaillon, som var för övrigt var ansvarig under olympiaden för det alpina i Sochi, hur man gör lavinsprängningar på ett säkert sätt. Jean Louis har varit en föregångsman i att installera fast utrustning på återkommande lavinfarliga områden på flera ställen i Alperna. Vi fick dels se sprängning från en sorts linbana där explosionen gjordes av en laddning som skickades iväg med linbanan till det område där snön skulle sprängas bort. Dels fick vi ta del av helt fasta anordningar som ser ut som kranar som sticker ut från berget och där laddningen sitter i kranen som skickar tryckvågen neråt under sig. Vid bägge sprängningarna såg man hur laviner startade och rann ner över berget. Jag höll för öronen då jag var rädd att skada min hörsel. En läkare som inte kan höra ordentligt i stetoskopet är ju rejält handikappad. Tryckvågorna kändes dock markant även om det var på rejält avstånd. Efter sprängningarna var alla glada och i rätt så vild fart blev det pistörsåkning ner över bergen till byn. Där samlades vi för kongressmiddagen som var tämligen enkel – jättegod Lasagne och gott vin! Fransmännen får den enklaste grönsallad att smaka gott. Dagen efter var det hemresa via Turin. I nästan vårväder lämnade vi en del av alperna som jag verkligen kan rekommendera vintertid men troligen också sommartid. Cykling på bergsvägarna är nog också mycket fint liksom vandring i bergen! Poul Kongstad, ledamot av Medicinska rådet för SLAO och Fjällräddningen i Sverige Och nu över till vårens storsatsning, den nya thrillern, ISPASSET! En följetong som vi ännu inte sett slutet på. Men, läs och rys. Alla likheter med verkliga personer, stationer eller händelser kan vara riktiga. Eller inte. Skriven av G HITCHCOCK, sannolikt en pseudonym… Solen höll på att gå ner, den glödde himlen orange i backspegeln, där de körde hemåt efter avlämningen i Lund. Den stränga kölden hade frostat hela naturen. De hade kört oavbrutet sedan passet började och nu var de både hungriga och trötta. Elsa hade mat med till dem och Torsten hade tagit med resterna av sonens födelsedagstårta som de skulle äta till efterrätt. De småpratade om ditten o datten. Elsa hade varit på bio med en kille men han hade skrattat på fel ställen i filmen och det hade stört henne. Torsten tänkte på alla de gånger han skrattat högst i biosalonger, och muttrade bara något ohörbart. Elsa körde bra, hon var för ny för att få köra larm men Torsten tyckte hon var säker bakom ratten och kommenterade det. ”Tack”, sa hon och han såg att hon blev glad. De nådde sin nersläckta station utan fler uppdrag från SOS och Elsa svängde runt bilen så att hon skulle kunna backa in genom porten. Den öppnade sig dock inte. De tryckte på knappen i bilen igen. Inget hände. Torsten suckade, den hade kanske frusit fast, och klev ur bilen och gick fram till porten och knuffade på den. Då tyckte han sig se en rörelse där inne. ”Elsa, din hund är nog lös, den springer här inne”, hojtade han till sin kollega. Hon verkade inte höra utan började backade in bilen i porten som plötsligt hade öppnat sig. Torsten blev orolig för hunden och sprang in före bilen i ambulanshallen för att mota undan Elsas trevliga boxer så den inte blev påbackad. Men där fanns ingen hund. Ambulansen stannade och porten gled igen. ”Om du gör iordning bilen och fyller på, så går jag och släpper loss Winston och börjar fixa med maten”, sa Elsa när hon kopplade in elslangen i bilen. Torsten nickade, och försökte skaka av sig olustkänslan som gripit honom förut. Elsa gick, kallandes på Winston, ut från ambulanshallen och in i träningslokalen där hennes hund brukade ligga i sin stora bilbur och sova medan de var ute på uppdrag. Dörren slog igen bakom henne och han tog läkemedelsväskan för att gå till förrådet. Då hörde han ett skrik som fick blodet att frysa till is i hans ådror… Fortsättning följer i nästa Ambulansblad… Statistik från Region Skånes Prehospitala Enhet (RSPE) visar att det fortfarande tar lång tid för ambulans att nå fram till invånarna i Båstad kommun och Örkelljunga kommun vid prio 1-larm. För att öka invånarnas trygghet och minska väntetiden på ambulanssjukvård föreslår Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor (RAS) att Single Responders införs som komplement till ambulans, bemannade med en ensam erfaren ambulanssjuksköterska, placerade i Båstad och Örkelljunga alla veckans dagar, dag och kväll. Medlemsrapporten, som publicerades i slutet av november 2014, har skrivits av Peter Jonasson, ambulanssjuksköterska i Ängelholm sedan 2003, och publicerats av Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor (RAS). Rapporten har uppmärksammats i media, bland annat i lokalpressen: Nordvästra Skånes Tidningar/Helsingborgs Dagblad. Peter Jonasson, varför har du skrivit denna rapport? - I mitt jobb som ambulanssjuksköterska har jag länge funderat över hur vi kan minska väntetiden på ambulanssjukvård för alla som bor i vår region, framförallt för de som inte har någon ambulans i närheten. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt så jag började med att undersöka hur det ser ut i övriga Sverige. Vad kom du fram till? - Jag kom fram till tre viktiga åtgärder: Införa Single Responders, bemannade med en ensam, erfaren ambulanssjuksköterska och utrustade som en ambulans men utan bår, införa SMS-livräddare och införa samtidig utlarmning av ambulans, räddningstjänst och polis vid hjärtstopp (mera känt som SALSA/SAMS). Vilka platser har idag Single Responders? - Sedan 2013 har Västra Götaland tre stycken Single Responders i Lille Edet, Dalsland och Skara och Sörmland har infört en i Gnesta och fler landsting är på gång. Enheten i Lilla Edet har nyligen utvärderats av Högskolan Väst och rapporten visar på mycket goda resultat; väntetiden på ambulanssjukvård har halverats. Eller om man så vill, från botten till toppen! Men Region Skåne har redan samarbete med räddningstjänsterna vid hjärtstopp? - I Region Skåne larmas räddningstjänst vid hjärtstopp endast om räddningstjänsten beräknas komma före ambulans. Ambulanserna kan komma från olika platser, vilket gör att den första ambulansen kan få vänta länge på assistans. I t.ex. Stockholm och Halland larmas ambulans, räddningstjänst och polis ut samtidigt, vilket gör att det snabbt finns gott om personal på plats för att ta hand om patient och anhöriga. Vad är SMS-livräddare? - När ett larm om misstänkt hjärtstopp inkommer till 112 kan du om du befinner dig i närheten snabbt bli larmad till platsen via din mobiltelefon för att påbörja HLR. På vilka platser finns SMS-livräddare och vem kan bli det? Det finns i nuläget endast i Stockholms län, men flera landsting är intresserade. Om du är utbildad i HLR och är över 18 år kan du anmäla dig för att bli SMS-livräddare. Drömmen är att all ambulanspersonal i Region Skåne ansluter sig om det kommer till Skåne! Lycka till! Tack! Rapporten finns att läsa på Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskors webbplats: www.ambssk.se svepte in över landet dagen efter nyårsdagen, precis, som det kändes i alla fall, när allt av eufori, bakfyllor och löften hade lagt sig. Lugnet också kanske. Eller till och med. SMHI hade klass2-varnat men även om stormen fått namn verkade hon bara bli en storm bland stormar. Inte som Gudrun. Inget har varit i närheten sedan hon tågade in och rörde om bland grytorna. Gudrun var överdjävlig. Hon var överallt, samtidigt. Träden föll som pinnar över vägarna, vi fick zick-zacka oss fram kommer jag ihåg. Ibland gick inte ens det, då tvingades vi till att köra långa omvägar till patienterna. Människor omkom, det fick vi veta under natten, bland annat en ledig brandingenjör från Landskrona som hade stannat för att hjälpa nödställda någonstans i mellan-Skåne. Han fick ett träd över sig. Grenar och annat flög omkring och takpannornas vidhäftning var inte att lita till, vilket gjorde att fort vi gick ur bilen tog vi hjälm på. Vi bar en hjälm med till patienten också, minns jag. Men även om Svea inte var Gudrun gjorde hon vad hon kunde. När jag efter lunch denna 2:a januaridag tog hunden längs med havet i Borstahusen, ett hav som piskades upp rejält av denna dam, stänkte det med jämna mellanrum kraftigt upp på stigen, vattnet verkligen trycktes in mot land mot stenblocken och SPLASH! aggressivt attackerande som för att erövra en bit mark till att ta med sig ner i djupet såsom förra vinterns storm gjorde. Var det Sven? Men både strandvallen och vägen höll och turligt nog blev vi aldrig översköljda men när vi vände för att gå hemåt var det knappt jag kunde gå upprätt. Här och där sågs lämningar från festprissar som inte orkat städat upp efter sig: flaskor låg slängda i gräset, gräset som fortfarande var grönt, när ska det bli vinter egentligen? och plastglas for i vinden. Kartongrester som innehållit raketer hade säckat ihop och liksom svullnat av blötan. Hur fult är inte det? Annars: själva nyårsafton var alldeles för mild. Jag önskar alltid att nyårsafton, och vintern, ska bli gnistrande och knarrande kall. Stjärnklar himmel. Stjärnfall. Men nyårsvädret var milt med ett regn som låg i luften och vi åkte 13 mil tvärsöver landskapet till Österlen, packade upp och insåg strax efter fyra att min kostym hängde kvar hemma. Nyinköpt på rea i Köpenhamn. Ett fynd. 1999 kronor, danska förvisso, men likväl ett fynd, och ut i mörkret och på vägarna igen. Disigt på sina ställen. Ett regn som föll varligt. Men jag hann tillbaka till middagen och nu är händelsen för alltid förevigat i minnet. Rapporteringen från nyår sa inget om någon blivit av med fingrar men tre personer fick åka till sjukhus efter att ha skadats i ansiktet av fyrverkerier och generellt var det en lugn afton även om fylla och bråk förekom. Som alltid. Och i Malmö och i Göteborg hade räddningstjänsten attackerats vid flera tillfällen av raketer. Som vanligt hade kvinnor våldtagits och som vanligt skreks det inte ut i rubriker med krigsbokstäver utan var information som kom i efterhand eller tog sig andra vägar. Så moskéerna som stacks i brand på det. Vad är det med folk? Läs: Vad är det med män? Läs: Vad är det med vissa män? Idioter. När vi kom från hem promenaden satte jag en brasa. När den tagit sig tittade jag ut och såg en sky som grånade hastigt och som släppte vad det hade och det blev stormbyar som tog i som vore det raseri i själva vädret. Jo, nog gjorde hon vad hon kunde. Sedan åkte jag till jobb med vetskapen om att hon skulle kulminera framåt midnatt men vi märkte aldrig av det mer än att det blåste kraftigt och jag satt i ambulansen och mindes hur Gudrun tog för sig även när hon kallnat, flera personer dog i uppröjningsarbetet, bland annat av rotvältor. Den där döden, den är vad den är, så overklig. Allt med döden är det. Ändå är den så verklig. På morgonen när jag la mig för att sova efter arbetspasset planade hon ut, Svea. Nästan på dagen tio år efter Gudrun. Johan Persson, ambulanssjuksköterska NYHETER fran Ambulans-Skane Nu i februari tar Samariten Ambulans över driften i distrikt 2. Det blir en hel del nyheter: Flexbilar, ambulans i Löddeköpinge, nytt bilmärke, nya stationschefer… alla bilarna har ISPASS installerat. För frågor om Samariten, kontakta skånechef Jan Hesselberg, [email protected] www.samariten.se På tal om så är utbildare från de olika distrikten utbildade och ska sprida utbildningen till alla medarbetare i Skåne. Utbildningen är till viss del web-baserad och finns i utbildningsportalen, www.skane.se/rspe Förlängning av direktiv 101 (när ringa Regional LäkarStöd) Efter systematisk journalgranskning som visat god följsamhet till direktiv 101, har chefläkare beslutat om förlängning av direktivet till 151231. DELEGERINGSSKRIVNINGARNA görs i utbildningsportalen och när du har fått godkänd test i Region Skånes Utbildningsportal går du in under "Personligt" till "Min sida" och vidare till ”Cerifikat” (EJ Kursintyg) . Bifoga cerifikatet i ett mail och skicka till din ambulansöverläkare tillsammans med uppgifter om födelsedatum. Traumadag ordnades av SUS och hölls i Lund. Den riktade sig till alla som har del i traumaprocessen vid SUS, vilket i princip inkluderar hela region skånes prehospitala verksamhet. Det var ett varierat program med en hel del matnyttigheter. Ett långt avsnitt ägnades åt beslutasfattande och teamarbete och detta kommer vi att berätta mer om i nästa ambulansblad. KUVÖSER: En arbetsgrupp har jobbat med rutiner för kuvöstransporter. Detta har resulterat i Viktiga DATUM att ha koll på informationsblad samt checklistor. Här under rubriken Arbetsområde finns den information som gått ut till Region Skånes neonatalavdelningar samt BIVA SUS Lund under rubriken Kuvöstransporter. Checklistor finns på SOS Alarm samt är utskickade till de som representerat leverantörerna i arbetsgruppen. Mer information på http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Avdelningen-for-krisberedskap-ochsakerhet/RSPE/Specialomraden/Kuvostransporter/ 3-4 februari, FLISAS vårmöte 2015, Stockholm, om ledarskap 12 februari, Alla Hjärtans Dag = utbildningsdag i kardiologi, RSPE, viktigt med tanke på att nya PHAVIS (vårdprogrammet kardiologi) är klart! 27 februari åker chefredaktören Kortvasan 1 mars läggs nya läkemedel ut i bilarna, fentanyl och paracetamol infusion. FoU dagen bjuder på aktuell forskning samt presentation av magisteruppsatser gjorda av årets examinerade specialistsjuksköterskor i Ambulanssjukvvård. Ansvarig för dagen är FoU-ansvariga på RSPE, lektor Lizbet Todovrova, [email protected] För information om pågående projekt etc, var god se http://www.skane.se/sv/Webbplats er/Avdelningen-for-krisberedskapoch-sakerhet/RSPE/Forskning-ochutveckling/ Följande magisteruppsatser presenterades: Vem åker ambulans? En deskriptiv, jämförande retrospektiv studie över nyttjandet av ambulanssjukvården i nordvästra Skåne, Lena Forsell, Louise Grimsgård Vårdinsats på plats och patienten kvarstannar. Vad händer sedan? Mathias Anderberg, Josefine Andersson Har vi tänkt rätt? En studie om specialistsjuksköterskans upplevelser av patientuppföljning i den prehospitala vården, Sofia Andersson, Kristoffer Stenberg Ambulanspersonalens uppfattning av hygienrutiner i ambulansen Caroline Karlsson Kommunsjuksköterskors upplevelser av mötet med ambulanspersonal vid mottagande eller överlämnande av patient, Anna-Karin Fridh, Cecilia Svensson Specialistsjuksköterskans upplevelse av att samarbeta med RLS, Sandra Brock, Christian Lindahl Det är hårt arbete som lagts ner och mycket tänkvärt kom fram. Önskemål om uppföljning. Ja, det borde vara självklart att vi kan få reda på vad som hänt med patienten vi vårdat. Tänkte vi rätt, gjorde vi allt, missade vi något? RLS, vårt regionala läkarstöd per telefon, är uppskattat men tvånget att ringa dit ifrågasatt. EN kommande studie, om prehospital luftvägshantering presenterades kort. Mer information om denna kommer i nästa ambulansblad. Vidare pratade professor Anna Forsberg om Personcentrerad vård och som exempel på detta presenterade därefter doktorand Andreas Rantala resultat av sina studier: Att lämnas hemma – patientens perspektiv. Nyckelord är: Se patienten, och inte bara en sjukdom. Alla vill bli sedda, bekräftade, förstådda och vara delaktiga i besluten. När kommer då nästa nummer av Ambulansbladet? Ja, när det är färdigt! Kanske i mitten på mars? Bidrag emottages tacksamt på [email protected]