1. No category

Promemoria
Sid. 1(15)
2015-05-28
Guatemala City
Landöversikt Honduras maj 2015
Basfakta
Folkmängd:
Huvudstad:
Yta:
Språk:
Religion:
Valuta:
Växelkurs:
BNP/per capita med
köpkraftsparitet (PPP)
BNP/per capita, nominell
Regeringsparti:
President/statschef:
Vicepresident:
8,5 miljoner (uppskattning 2014)
Tegucigalpa (befolkning: drygt 1 miljon, inklusive systerorten Comayagüela)
112 492 km2 [Sverige: 449 964 km2]
Spanska (officiellt), samt urfolkens minoritetsspråk
Katolicism (80%) och protestantism
Lempira (HNL) = 100 centavos
1 SEK = 2,52 HNL (maj 2015)
4414 USD (2014)
3100 USD (2014)
Partido Nacional – PN
Juan Orlando Hernández Alvarado
1:e vicepresident: Ricardo Antonio Alvarez
Arias 2:a vicepresident: Ana Rossana Guevara
Pinto 3:e vicepresident: Lorena Enriqueta Herrera Estevez
Utrikesminister:
Arturo Gerardo Corrales Álvarez
Kongressen:
En kammare med 128 direktvalda mandat. Sju
representerade partier.
Politiska partier i kongressen: Partido Nacional (PN), 48 mandat
Partido Liberación y Refundación (Libre), 37
mandat
Partido Liberal (PL), 27 mandat
Partido Anticorrupción (PAC), 13 mandat
Partido Demócrata Cristiano (DC), 1 mandat
Partido Unión Democrática (UD), 1 mandat
Partido de Innovación y Unidad-Social Demócrata (PINU-SD), 1 mandat
2(14)
Geografisk och demografisk översikt
Honduras landskap består till tre fjärdedelar av bergskedjor och vidsträckta
höglandsslätter mellan 300 och 2 870 meter över havet. Låglandet, kustområdena och floddalgångarna har ett varmare tropiskt klimat. Medeltemperaturen
är som högst i maj (12-33C°) medan februari är den svalaste månaden (427C°). Regnsäsongen infaller normalt sett mellan maj och november. Landets
topografi försvårar utbyggnaden av kommunikationer och infrastruktur. Tropiska stormar har resulterat i återkommande översvämningar med skador på
infrastruktur och odlingar, exempelvis orkanen Mitch i oktober 1998, som
resulterade i att närmare 7 000 människor miste livet och omkring 1,5 miljoner blev hemlösa. Ytterligare ett stort problem är skogsskövling.
Omkring hälften av befolkningen bor på landsbygden och den andra hälften i
särskilt de två största städerna, huvudstaden Tegucigalpa som tillsammans
med systerorten Comayagüela har drygt en miljon invånare samt San Pedro
Sula med cirka en miljon invånare. Över 40 procent av befolkningen är under
15 år och befolkningstillväxten är två procent per år. Omkring 90 procent av
invånarna är mestiser och cirka sju procent utgörs av urfolk och afrokaribisk
befolkning, uppdelad på nio olika folkgrupper, däribland Garífuna, Lenca,
Miskito, Jicaque, Paya och Tolupane.
Två tredjedelar av befolkningen lever i fattigdom och 40 procent i extrem
fattigdom. Det gör Honduras till ett av Latinamerikas fattigaste länder. Fattigdomen är mer utbredd på landsbygden (ca 75 procent) än i städerna (ca 50
procent). Fattigdomen har inte minskat nämnvärt under de senaste tio åren.
Den skeva inkomstfördelningen – i kombination med en regressiv skatte- och
fördelningspolitik – har resulterat i en näst intill oförändrat svår situation för
landets många fattiga. En effekt är ett stort flöde av illegala migranter till USA.
Historik
Delar av dagens Honduras utgjorde historiskt den sydöstra delen av mayacivilisationen. Mayariket, bestående av Guatemala samt delar av dagens Mexiko,
Belize, El Salvador och Honduras hade sin höjdpunkt under vad som kallas
den senklassiska perioden från år 600 – 850 e.Kr. Då Christofer Columbus på
sin fjärde resa över Atlanten nådde landets karibiska kust år 1502 var Mayarikets blomstringstid således sedan länge förbi, men ruinerna i staden Copán
vittnar än idag om mayacivilisationens storhet. Honduras har fått sitt namn av
kustområdets djupa vatten – ”hondo” betyder nämligen djup på spanska.
Efter ett relativt hårt motstånd från Lenca-folket koloniserade spanjorerna till
slut Honduras under 1500-talet. Lencafolkets ledare Lempira, som lett 30 000
3(14)
man i hårda strider mot de spanska erövrarna och som mördades under fredsförhandlingarna 1538, har sedan dess kommit att bli en nationell symbol. Så
till exempel bär landets valuta hans namn. Omkring år 1570 upptäcktes silveroch guldfyndigheter nära Tegucigalpa, vilket gav upphov till en maktkamp
mellan de spanska kolonialherrarna samt britter och holländare. Spanjorerna
fokuserade främst på Honduras inre områden medan britterna tog kontrollen
över det karibiska kustområdet där mahogny utvanns med hjälp av afrikanska
slavar från de karibiska öarna. Honduras blev självständigt från Spanien 1821,
och mellan 1823 – 1838 var landet en av nationerna i en kortlivad centralamerikansk federation. År 1838 upplöstes denna och Honduras blev åter självständigt. Landets karibiska kustområde var dock inledningsvis ett brittiskt
protektorat som varade ända fram till 1859 då det återlämnades till Honduras.
Politiskt system
Enligt författningen från 1982 ligger den verkställande makten hos presidenten, den lagstiftande hos parlamentet och den dömande hos domstolarna.
Presidenten, som är både stats- och regeringschef, väljs vart fjärde år i direkta
val och får inte ställa upp för omval. Regeringen utses av presidenten. Den
lagstiftande nationalförsamlingen, Asamblea Nacional, har en kammare med
128 ledamöter. Dessa utses i allmänna val som hålls samtidigt som presidentvalet. Honduras förvaltning är indelad i 18 departement som leds av guvernörer utsedda av presidenten. Departementen är uppdelade i distrikt som i sin
tur är indelade i 298 kommuner.
Den inrikespolitiska utvecklingen
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet genomgick Honduras en
politisk liberalisering; stat och kyrka skildes åt och de två traditionella partierna, Liberala partiet (PL) och Nationella partiet (PN), bildades. Under första
hälften av 1900-talet etablerade sig amerikanska fruktbolag i landet i växande
skala. Mellan 1910 och 1930 pågick den största expansionen och till slut hade
de tre största bolagen skaffat sig kontroll över omkring tre fjärdedelar av landets totala jordyta lämpad för bananodling. Honduras var världens största
bananexportör (två tredjedelar av dess totala intäkter kom från bananexport).
Särskilt de två amerikanska bananbolagen Standard Fruit Company och United Fruit Company (som över tid haft olika namn) ägde också järnvägar,
hamnar, elproduktion och delar av särskilt livsmedelsindustrin. De hade därmed också stor politisk makt genom allianser med olika politiska aktörer.
Tiden efter självständigheten var generellt sett dominerad av instabilitet och
ett föga demokratiskt styrelseskick. Uppror, statskupper och militärdiktaturer
avlöste varandra. År 1932 tog PN:s grundare Tiburcio Carías Andino makten i
landet, starkt uppbackad av den amerikanska regeringen och det största ba-
4(14)
nanbolaget, United Fruit Company. Detta maktövertagande innebar startskottet för en hårdför diktatur som inte mildrades förrän José Ramón Villeda Morales utsågs till president 1957. Under dennes tid vid makten påbörjades en
viss modernisering av samhället. Fackföreningar och bondeorganisationer
bildades och presidenten genomförde jordbruksreformer, stiftade sociala välfärdslagar, samt förde Honduras närmare en centralamerikansk ekonomisk
integration.
Från början av 1960-talet och fram till 1980 pendlade makten mellan civilt
och militärt styre. År 1982 ersattes det sista officiella militärstyret då liberalernas kandidat Roberto Suazo Córdova segrade i presidentvalet. Den som de
facto styrde landet var dock överbefälhavaren Gustavo Alvarez Martínez under vars tid vid makten fackföreningsledare och vänstersympatisörer förföljdes.
1980-talet kom att präglas starkt av den latinamerikanska skuldkrisen, samt av
regional instabilitet och internationella interventioner. Honduras samtliga
grannländer; Nicaragua, El Salvador och Guatemala, befann sig antingen mitt
uppe i interna väpnade konflikter eller åtminstone i en turbulent inrikespolitisk fas. Det som framför allt kom att påverka utvecklingen i Honduras var
den USA-stödda interna väpnade konflikten i Nicaragua eftersom östra och
norra delarna av landet kom att bli bas för den USA-finansierade Contrasrörelsen med ursprung i den störtade diktatorn Anastasio Somozas ökända
nationalgarde. USA-stödda militära aktiviteter för att destabilisera sandinistregimen genomfördes sedan från contrasbaser på honduranskt territorium. 1986
avslöjades att detta stöd hade finansierats bland annat genom amerikansk vapenförsäljning till Iran (den s.k. Iran-Contras affären). Den honduranska regeringen omarbetade senare sin strategi och vägrade att förnya det militära avtalet med USA, varmed contrasstyrkorna ombads lämna landet.
1990-talets inrikespolitik kännetecknades främst av de utmaningar som de
ekonomiska problemen gav upphov till: organiserad kriminalitet och korruption. Carlos Flores Facussé (PL) tillträdde som president 1998, och bortsett
från stora ekonomiska bakslag efter orkanen Mitch 1998, kunde vissa förbättringar skönjas efter dennes mandatperiod. En avpolitisering av rättsväsendet
initierades, den sociala sektorn stärktes något och militärens politiska inflytande reducerades. Med vallöften om att minska brottsligheten, förstärka demokratin och bekämpa korruptionen tillträdde president Ricardo Maduro
Joest (PN) den 27 januari 2002. Hans år vid makten kom dock att präglas av
social oro och ökande kriminalitet. Samtidigt innebar hans regeringstid en
ökad satsning på fattigdomsbekämpning, och ett antal politiska och ekono-
5(14)
miska reformer genomfördes. Vissa framsteg, om än marginella, gjordes bl.a.
inom hälsa och utbildning.
I de allmänna valen i november 2005 gick liberalerna segrande ur presidentvalet och Manuel Zelaya Rosales utsågs till ny president. Det var första gången
Honduras fick en vänsterinriktad statschef. Zelaya etablerade goda kontakter
med Hugo Chávez i Venezuela, och ansökte i augusti 2008 om medlemskap i
det venezuelanska samarbetsinitiativet ALBA. Oppositionen och landets företagare beskyllde Zelayas nya politik för att vara vänsterpopulistisk.
Inför de allmänna valen 2009 sökte president Zelaya stöd att tillsätta en konstituerande församling för att reformera landets författning. De planerade
författningsreformerna syftade delvis till att möjliggöra omval till presidentämbetet. Frågan skapade kraftiga politiska spänningar, social oro och
protestaktioner under våren 2009, och den 28 juni 2009 avsattes president
Zelaya genom en statskupp, då han av militären under pistolhot blev förd ut
ur landet. Statskuppen var orkestrerad av företrädare från den privata sektorn,
militärens ledning, högsta domstolen, riksåklagaren, delar av kongressen samt
ledningarna för den katolska och de evangeliska kyrkorna. Presidentämbetet
överlämnades till kongressens talman, Roberto Micheletti (PL), som tillsatte
en de facto regering. Det internationella samfundet fördömde med få undantag statskuppen och landet suspenderades omgående från medlemskapet i
Organisationen för Amerikanska Stater (OAS).
Roberto Michelettis tid vid makten (28 juni 2009 till 27 januari 2010) präglades av kraftiga spänningar mellan anhängare till Manuel Zelaya – samlade i
organisationen Nationella folkliga motståndsfronten (Frente Nacional de Resistencia Popular, FNRP) – och statskuppens anhängare, med frekventa demonstrationer och protestaktioner. Trots kraftiga protester från det internationella samfundet samt flera medlingsinitiativ förblev Michelettis de facto
regering kvar vid makten tills den demokratiskt valde presidenten Porfirio ”Pepe” Lobo Sosa (PN) tillträdde den 27 januari 2010. Manuel Zelaya
återvände i hemlighet till Honduras i september 2009 och tog sin tillflykt till
Brasiliens ambassad där han satt instängd i sju månader tills president Lobo
undertecknade ett avtal med Dominikanska republikens president i januari
2010 som gav Zelaya fri lejd till Dominikanska republiken.
Porfirio Lobos mandatperiod präglades av strävanden att normalisera landets
relationer med omvärlden samt söka minska de inhemska spänningarna i det
polariserade honduranska samhället. Han tillsatte strax efter sitt tillträde en
regering med ministrar från samtliga fem politiska partier och var drivande i
6(14)
tillsättandet av en sannings- och försoningskommission med mandat att utröna bakgrunden till statskuppen 2009. Två år senare, i maj 2011, kom slutrapporten som fastslog att kuppen var illegal och att den hade iscensatts av
Roberto Micheletti. Zelaya hade visserligen agerat provokativt, enligt kommissionen, men detta gav inte kongressen rätt att avsätta den sittande presidenten. Kommissionen föreslog också åtgärder för hur militären ska hållas
utanför politiken i framtiden, och gav förslag på att en president som bryter
mot grundlagen ska kunna avsättas genom ett riksrättsförfarande.
I maj 2011 undertecknade Zelaya och Lobo ett avtal med innebörden att
Zelaya tilläts återvända till Honduras. Uppgörelsen resulterade i att Honduras
i juni samma år kunde återta sin plats i OAS. Även de personer som ingått i
Zelayas regering och som därefter gått i exil försäkrades om att kunna återvända utan att riskera rättsliga efterspel.
Lobo avslutade sin presidentperiod i januari 2014 med bottenlåga popularitetssiffror. En stor anledning anses ha varit hans regerings oförmåga att
komma till rätta med den eskalerande säkerhetssituationen, med det högsta
relativa antalet mord i världen. Lobo har anklagats för att ha underskattat säkerhetsproblemen i landet. En satsning för att få bort korrumperade poliser
och rensa kåren från anställda som samarbetar med den organiserade brottsligheten inleddes under Lobos mandatperiod men det lagförslag som mynnade ut från den reformkommission som tillsattes röstades aldrig igenom i
kongressen.
Inför valet i november 2013 ombildades FNRP till det vänsterorienterade
partiet Libertad y Refundación, (Libre)som lanserade Zelayas hustru Xiomara
Castro som sin kandidat till presidentposten. Zelaya själv kunde enligt författningen inte ställa upp på nytt.
Valkampanjen var polariserad och det honduranska folket ställdes inför två
tydliga ideologiska alternativ. I opinionsmätningarna som genomfördes inför
valet förutspåddes mycket nära resultat mellan Castro och PN:s kandidat och
tillika nationalförsamlingens ordförande Juan Orlando Hernández.
Den stora valfrågan var den allvarliga säkerhetssituationen där Castro och
Hernández representerade två totalt motsatta alternativ. Hernández, en stark
förespråkare av en mano dura-politik (”hårdhandskepolitik) mot våldet, förespråkade ett utökat användande av militärer i brottsbekämpningen, medan
Castro ville ta bort militären från gatorna, genomföra en effektiv polisreform
och arbeta mer med brottsprevention.
7(14)
Flera andra nya partier bildades också inför valen 2013. En ny gruppering var
Antikorruptionspartiet (Partido Anticorrupción, PAC) som ställde upp bakom
TV-stjärnan Salvador Nasralla. Några före detta höga militärer bildade Patriotiska honduranska alliansen (Alianza Patriótica Hondureña, APH) vars presidentkandidat var den general som ledde kuppen mot Zelaya, Romeo Vásquez
Velásquez. Tre mindre partier finns sedan 1990-talet representerade i nationalförsamlingen: det socialdemokratiska Förnyelse- och enhetspartiet (Partido de
Inovación y Unidad Social , PINU), vänsteralliansen Demokratisk förening
(Unificación Democrática, UD) och Kristdemokratiska partiet (Partido
Demócrata Cristiano, PDC).
Valet blev inte riktigt lika jämnt som opinionsmätningarna antytt. Hernández
seger över Castro var tydlig med 37 procent mot 29 procent. Men även Castro
utropade sig till segrare och Manuel Zelaya hävdade att fusk förekommit. Läget i landet var spänt dagarna efter valet. Både internationella och nationella
valobservatörer kunde dock konstatera att valen i stort sett gått riktig till. EU:s
valobservatörsmission konstaterade dock att valkampanjen hade varit mycket
ojämlik med bristfällig transparens vad gällde finansiering till fördel för regeringspartiet.
Juan Orlando Hernández seger innebar också att PN för första gången sedan i
början av 1980-talet vann två presidentperioder i rad. Nytt var också att det
parti som segrade i presidentvalet inte samtidigt fick egen majoritet i nationalförsamlingen. Partido Nacional tappade i den nya kongressammansättningen
23 ledamöter, från 71 till 48. Libres och PAC:s inträde på den politiska scenen
innebar enligt flera bedömare att landets traditionella tvåpartisystem har brutits upp. LIBRE och PAC kungjorde i början av 2014 att de två partierna samt
det mindre PINU-SD har skrivit under en pakt att samarbeta i kongressen.
Hernández har sökt stöd för sin politik från ärkefienden Liberala partiet för
att kunna driva sin politik.
Presidentens första år vid makten – han tillträdde i januari 2014 – har präglats
av försök att komma till rätta med mest akuta problemen. Till dessa hör det
katastrofala säkerhetsläget (särskilt den höga mordfrekvensen, omfattande
utpressning mot så gott som alla typer av affärsidkare, väpnade rån med mera)
den utbredda fattigdomen och en alltför låg tillväxt i relation till demografisk
utveckling och sociala behov.
8(14)
För att bekämpa brottsligheten har Hernandez gjort som han lovat i sin presidentkampanj – tagit militären i anspråk och skapat kombinerade polis-militära
enheter.
Uppgiften är gigantisk inte minst att komma åt de många olika kriminella
ungdomsgäng som sedan två decennier har starkt fäste i flera centralamerikanska länder och som efter de mexikanska drogkartellernas utbredning till
grannländerna blivit ännu starkare. Vad gäller antalet mord, minskade frekvensen 2014 enligt flera samstämmiga källor, från 83 per 100 000 invånare
2013 till 66 mord 2014, vilket alltjämt motsvarar en av de högsta siffrorna i
världen.
Vad gäller fattigdomsbekämpningen har regeringen inrättat statliga program
under presidentkansliet, det ena mot undernäring och extremfattigdom (Vida
Mejor) och tre andra som syftar till att skapa arbetstillfällen. Det förstnämnda
har som mål att bistå 800 000 honduraner som lever i extremfattigdom med
bland annat kontantbidrag, mediciner, förbättring av bostäder, inklusive sanitet och dricksvatten, samt familjeträdgårdar för odling av matgrödor. Enligt
officiell statistik har programmen för att skapa fler arbetstillfällen hittills resulterat i 140 000 nya arbetstillfällen.
Kritik riktas mot president Hernández av bl.a. människorättsförsvarare för att
minska utrymmet för civilsamhället att agera, för att centralisera makt till sin
egen person och för den ökade militariseringen av brottsbekämpningen. Även
oppositionen kritiserar den ökande användningen av militären i brottsbekämpning och understryker vikten av att långsiktiga satsningar på en polisreform istället görs.
I april 2015 godkände högsta domstolens konstitutionella kammare en ansökan om att förklara artikel 239 i landets författning inkonstitutionell. Nämnda
artikel reglerar förbudet mot omval av presidenten. Före detta president Rafael Callejas (Partido Nacional, 1990-1994) samt en grupp om 15 kongressledamöter (samtliga även dem från regeringspartiet PN) ligger bakom de två
separata ansökningarna om inkonstitutionalitet rörande artikel 239. Kritiker
hävdar att president Hernández i själva verket är drivande bakom initiativet.
Om domstolens beslut godkänns av kongressen innebär det att Hernández
kan kandidera för omval 2017. Det var just på grund av före detta president
Zelayas förslag till författningsändringar likt den som nu är i fråga som han
avsattes i en statskupp.
9(14)
Ekonomi och handel
Efter flera år av tillväxtsiffror över sex procent, drabbades Honduras hårt av
finanskrisen 2008-2009 och därtill ytterligare på grund av statskuppen i juni
2009. Kuppen resulterade i att de allra flesta bilaterala och multilaterala biståndsgivare fryste utvecklingssamarbetet, och de internationella kreditinstituten och bankerna stoppade vidare utlåning. Regeringen under president Porfirio Lobo (2010-2014) lyckades återknyta relationerna med internationella
kreditgivare samt det bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet.
Den ekonomiska tillväxten 2014 stannade vid 3,1 procent, en svag ökning
jämfört med föregående år (2,6 procent 2013). Enligt prognoser för kommande fyra år kommer tillväxten ligga kvar kring tre procent per år. Tre procents tillväxt i ett land med stora nativitetssiffror är emellertid inte tillräckligt
för att bidra till fattigdomsminskning och skapande av arbetstillfällen.
Sedan många år emigrerar honduraner till framför allt USA, men även till
andra länder såsom Mexiko, El Salvador, Kanada, Spanien och Italien. Uppskattningsvis lever cirka en och en halv miljon honduranska medborgare utanför Honduras, de allra flesta i USA. En relativt ny utveckling under 2013 och
2014 var en stor ökning av antalet ensamkommande honduranska barn som
tog sig in i USA på illegal väg. Många kom också från grannländerna El Salvador och Guatemala (siffror på 65000 minderåriga har nämnts) och ledde till
amerikansk oro och politiska påtryckningar mot de tre länderna. Kring årsskiftet 2014-2015 lovade Obama-regeringen ett större bistånds- och lånepaket på
förmånliga villkor som ska hjälpa länderna att reducera fattigdom och otrygghet. Paketet kallas ”Alliansen för välstånd” (Alianza para la Prosperidad)och har
som uttryckligt mål att reducera den omfattande – och mycket farliga – illegala
invandringen till USA via Mexiko. Remissor – penningförsändelser från migranter – är en viktig inkomstkälla för många honduraner. Remissorna har
ökat stadigt sedan krisen 2008-2009 och uppgick år 2014 till 3,4 miljarder
USD, en ökning med drygt 11 procent jämfört med 2013 (vilket motsvarar
drygt 11 procent av BNP). Valutareserverna uppgick till drygt 2,6 miljarder
USD år 2014, vilket var en minskning jämfört med 2013. De utländska direktinvesteringarna som är bland de lägsta i regionen, stannade på 880 miljoner
USD. Investeringarna kommer främst från USA, Mexiko och Panama.
Underskottet i bytesbalansen under 2014 motsvarade drygt sju procent av
BNP (ungefär samma nivå som 2013). Under 2014 ökade exporten med nästan 5 procent medan importen ökade med knappt två procent jämfört med
2013.
10(14)
Regeringen lyckades uppfylla budgeterat mål med att reducera budgetunderskottet till 4,5 procent, vilket var en klar förbättring jämfört med 2013 (nästan
8 procent).
Det genomsnittliga skattetrycket i Honduras (omkring 1 procent av BNP)
ligger under snittet för utvecklingsländer (18 procent enligt IMF). De sociala
utgifterna är alltjämt bland de lägsta i Latinamerika, vilket är en viktig orsak till
att fattigdomen och de sociala klyftorna inte har minskat nämnvärt.
Honduras befolkning är ung: nästan 50 procent av befolkningen är under 19
år. Den formella sektorn har inte förmåga att absorbera och integrera den allt
växande befolkningen i arbetsför ålder. Den öppna arbetslösheten uppgår
enligt officiella siffror till drygt fyra procent, men siffran är missvisande eftersom drygt 70 procent av den arbetsföra befolkningen beräknas arbeta inom
den informella sektorn, utan tillgång till lagstadgade arbetsrättigheter. Vidare
uppvisar arbetsmarknaden ett stort problem med s.k. undersysselsättning,
d.v.s. att fler än 50 procent av de ekonomiskt aktiva honduranerna har ett
deltids- eller säsongbetonat jobb, är överkvalificerade för arbetsuppgifterna,
och/eller inte har tillräckliga uppgifter på arbetsplatsen. Resultatet är att
sysselsättningen inte genererar tillräckliga inkomster för att upprätthålla en
värdig levnadsstandard men ändå döljs i arbetslöshetsstatistiken.
Honduras har en relativt öppen ekonomi där exportvärdet uppgår till omkring
20 procent av BNP. Främsta exportländer är: USA (35 procent), El Salvador
(8 procent), Tyskland (8 procent). De viktigaste exportvarorna är kläder, kaffe,
maskiner, elektriska apparater och reservdelar, bananer, palmolja och räkor.
Främsta importländer är: USA (ca 40 procent), Guatemala (ca 10 procent), El
Salvador (ca 5 procent), Mexiko (ca 5 procent) och EU (ca 5 procent).
De viktigaste importvarorna inkluderar textilier, drivmedel och smörjmedel,
maskiner och elektronik, industriella råvaror, kemiska produkter och livsmedel. Handelsbalansen är traditionellt negativ i Honduras, med ett handelsunderskott som över tid har representerat cirka 15-20 procent av BNP, vilket är
en återspegling av landets produktionsstruktur. Handelsbalansen för år 2014
uppgick till 18 procent av BNP.
För mer detaljerad information, se den ekonomiska och handelspolitiska rapporten på ambassadens hemsida:
11(14)
http://www.swedenabroad.com/svSE/Ambassader/Guatemala/Handel/Handel-med-Honduras/
Mänskliga rättigheter
Läget för de mänskliga rättigheterna i Honduras är allvarligt. Statskuppen
2009 och dess efterspel försvagade staten och dess institutioner och bidrog till
att polarisera samhället och reducera en redan låg tillit till institutionerna. Att
öka folkets förtroende är en av de största utmaningarna för regeringen. Den
utbredda korruptionen hindrar en förbättring av den institutionella effektiviteten och lämnar utrymme för organiserad brottslighet att frodas, liksom de
redan, också i ett globalt perspektiv, mycket höga våldsnivåerna. Dessa faktorer i kombination med den omfattande straffriheten har skapat en utbredd
misstro mot regeringen och statliga myndigheter.
Organisationer för mänskliga rättigheter rapporterar regelbundet om mord
och dödshot, som särskilt drabbar journalister, hbtq-personer, advokater,
småbrukare, försvarare av mänskliga rättigheter och medlemmar av motståndsrörelsen till statskuppen 2009. FN:s särskilde rapportör för människorättsförsvarare uttryckte under sitt besök i februari 2012 oro över det stora
antalet övergrepp mot försvarare av mänskliga rättigheter.
I den amerikanska civilsamhällesorganisationen Freedom House årliga pressfrihetsindex 2014 rankas Honduras som ”icke fritt”, och fick den sämsta placeringen av de centralamerikanska länderna (141 av 167). Freedom House
citerar bland annat anklagelser om uppvigling av journalister, statlig censur
och icke oberoende medier, liksom mord och hot av journalister.
De rättsvårdande myndigheternas svaga institutionella kapacitet bidrar till att
straffriheten uppgår till över 90 procent för mord. Polisens och åklagarämbetets utredningsarbete hämmas av bristande kapacitet och omfattande korruption, vilket gör att mycket få brott leder till åtal samt att ännu färre brott leder
till fällande dom. Landets fängelser karaktäriseras av kraftig överbeläggning,
omfattande säkerhetsbrister, dåliga sanitära förhållanden och bristande tillgång
till sjukvård och mediciner.
Den organiserade brottsligheten med kopplingar till narkotikahandel har ökat
lavinartat de senaste åren. En underbemannad och korrupt poliskår har medfört att militären används alltmer inom brottsbekämpning. Under 2011 godkände kongressen ett dekret som tillåter militären att utföra vissa polisfunktioner. Det förekommer rapporter om att militärer och poliser gjort sig skyl-
12(14)
diga till övervåld vid gripanden, tortyr i samband med frihetsberövanden samt
mord.
Den ekonomiska ojämlikheten är betydande, en procent av befolkningen äger
40 procent av den odlingsbara jorden och över hälften av honduranerna påverkas av arbetslöshet och undersysselsättning. Den ojämlika fördelningen av
jord har lett till svåra jordkonflikter mellan jordägare och småbrukare som
krävt mer än 60 liv de tre senaste åren.
Drygt halva befolkningen lever i fattigdom, de flesta av dessa är extremt fattiga. Spädbarnsdödlighet och mödradödlighet ligger på höga nivåer, även om
trenden är nedåtgående. Bland barn under fem år lider 30 procent av kronisk
undernäring. Dödligheten för barn under fem år har sjunkit med 40 procent
det senaste decenniet, vilket är ett resultat av förbättrad barnhälsovård, vaccinationskampanjer och förbättrad tillgång till vatten och sanitet.
De dåliga sociala förhållandena i landet har lett till ett högt antal tonårsgraviditeter, förekomsten av gatubarn, barnarbete och gängkriminalitet bland ungdomar. Våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn förekommer, liksom människohandel för sexuella ändamål. Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden uppgår till hälften av männens och löneskillnaderna mellan män
och kvinnor är betydande. Kvinnor har, trots kvoteringsbestämmelser, lågt
deltagande i politiken.
Drygt 600 000 personer, motsvarande omkring åtta procent av landets befolkning tillhör någon av landets nio urfolk. Urfolken marginaliseras i praktiken ofta i det politiska och ekonomiska beslutsfattandet. För mer detaljerad
information, se Utrikesdepartementets senaste rapport om de mänskliga rättigheterna i Honduras på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter:
http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-i-varlden/ud-srapporter-om-manskliga-rattigheter/nordamerika-latinamerika-ochkaribien?c=Honduras
Internationella relationer
Allt sedan de stora amerikanska fruktbolagens tid har relationen till USA spelat en nyckelroll för utvecklingen i Honduras. Förutom att USA är Honduras
största handelspartner beräknas drygt en miljon honduraner arbeta i USA.
Relationen mellan länderna har tidvis varit komplicerad, bland annat till följd
av amerikansk truppnärvaro, utvisning av illegala honduranska immigranter
samt förekomsten av narkotikasmuggling genom Honduras till den ameri-
13(14)
kanska marknaden. Honduras relation till de centralamerikanska grannländerna har historiskt inte varit utan komplikationer, framförallt till följd av dispyter över oklara gränsdragningar.
Honduras är medlem i den Centralamerikanska Gemensamma Marknaden
(CACM) och har undertecknat frihandelsavtal med USA, Mexico, Chile, Dominikanska republiken, Kanada och Taiwan, samt ett partiellt frihandelsavtal
med Panama. Förhandlingar om frihandelsavtal pågår med Caricom. Det biregionala associeringsavtalet mellan EU och Centralamerika, som färdigförhandlades under 2010, trädde under 2013 i kraft i Honduras v g handelspelaren. Associeringsavtalet utgörs av tre pelare: politisk dialog, utvecklingssamarbete och frihandel.
Sverige och Honduras
Exporten från Sverige till Honduras uppgick till 160 miljoner SEK år 2014
och importen uppgick under samma period till 187 miljoner SEK. De främsta
svenska exportprodukterna till Honduras är verkstadsprodukter och livsmedel
och den viktigaste importprodukten är kaffe som utgör nästan all import från
landet.
Närvaron av svenska företag är begränsad, ABB, Ericsson och Oriflame är
representerade. Andra svenska företag företräds genom dotterbolag i något av
grannländerna.
Sektorer med utvecklingspotential för Sveriges del är bl.a. skogssektorn, infrastruktur, och miljöteknik. Ett verktyg som kan underlätta investeringar i Honduras är det riskkapital Swedfund ställer till förfogande för svenska investeringsprojekt i Centralamerika.
Sveriges utvecklingssamarbete med Honduras
Efter regeringens beslut om landfokusering av det svenska utvecklingssamarbetet avslutade Sverige sitt bilaterala utvecklingssamarbete med Honduras,
och Sidas sektionskansli i Tegucigalpa stängdes den 31 augusti 2010. Biståndssamarbetet avslutades helt år 2011. Sverige bedrev dessförinnan utvecklingssamarbete med Honduras sedan 1980-talet. Under 90-talet och i synnerhet
efter Mitchkatastrofen 1998 ökade det svenska biståndet kraftigt. År 2001 det
till 324 MSEK, av vilka cirka 150 MSEK användes till återuppbyggnad av
infrastruktur som förstörts av orkanen Mitch.
14(14)
Besöksutbytet mellan Sverige och Honduras
Besöksutbytet mellan Sverige och Honduras har varit begränsat. I februari
2004 besökte dåvarande biståndsminister Carin Jämtin landet. I maj samma år
besökte ministern för presidentkansliet, Luis Consenza, Stockholm. Honduras
kardinal Rodriguez besökte Sverige under sommaren 2005. I november 2005
besökte jämställdhetsministern Marcela Suazo del Mar Stockholm.