Här finns lite historik om Ransberg och Fagersanna
RANSBERG. Ransbergs kyrka. Ransbergs socken har ett ytinnehåll av 127,61 kvkm. Och hade vid ingången av 1920 ett innevånareantal av 2,236. Den vidsträckta socknen utgöres till ej ringa del av vatten, sjön Örlen, kring vilken socknen helt sluter sig. Tidan flyter genom det lägre landet i västra delen, medan bergsbygden Vikarskogen och Hökensås resa sig i öster. Vad grannsocknarna beträffar ligga i väster Locketorp och (Götlunda, i norr Bellefors, Ekeskog och Beateberg, i öster Mölltorp) och Brevik samt i söder Kyrkefalla. Tidan flyter sakta genom moss- och skogsregionen och är här endast några meter högre än i Bellefors, ungefär i jämnhöjd med Örlen, som utfaller i Viken. Ett bra vattenfall har Tidan i Hönsa samt ett eller annat mindre. Örlen ligger 94,2 meter över havet. Från dess strand i öster reser sig Vikarskogen ända till 213 meter, en höjdpunkt som man påträffar vid Höghult mellan ett par tjärn, som denna högt belägna socken del bar ännu flora att uppvisa. Efter det Vikarskogen brutits av en sänka med mossmark, vidtager den egentliga Hökensås, vars högsta punkt, Lunnekullen, tornar upp till närmare 237 meter over havet. Det är en rätt vidsträckt platå här uppe, som sträcker sig både in i Brevik och i Kyrkefalla. Mellan Lunnekullen och Vikarskogen skär en vik av Örlen in. Vid denna vik ligger stationssamhället Fagersanna, och halvannan fjärdingsväg i väster härifrån vid samma södra sjöstrand den gamla kyrkplatsen Ransberg. Liksom nu järnvägen från Skövde passerar här till Karlsborg, gick och fordomdags, som nu, vägen till Vätterstranden. Närmast från Varnhems kloster och Billingorten hade man här funnit den lämpligaste passagen att uppnå den stora sjön i öster och över denna sätta sig i förbindelse med klosterorterna i Östergötland. I Ransbergsorten delade sig också färdvägen utefter Tidan i norr och jämväl i söder, liksom på den andra sidan åsen man kunde slå in på vägen utefter vätterstranden. På hög ålder tyder det gammalnordiska namnet Ransberg._ Nejden omkring kyrkplatsen är utan tvivel den äldsta bebyggda. Fann man ej jorden sa bra längre mot öster å södra sjöstranden, sa tilltalades man dock av den vackra naturen här, och vid anläggandet av ett byalag åt detta håll använde man sig helt naturligt av namnet Fagersanna. En god fiskesjö var säkerligen i forna dagar Örlen, bidragande till att man gärna här slog ned sina bopålar. Den mycket kuperade och ofta magra jorden i socknens östra del har ej avskräckt odlingen här, gårdar förekommande överallt uppåt Vikarskogen eller på branten mot Hökensås. Pa den västra flacka stranden av Örlen bildades bl. a. ett byalag, Sånna, som är ett motstycke till den stora samling av smågårdar som man påträffar vid Frökärr invid vätterstranden i Brevik. Medan man undvek kärroch skogsmarkerna a ömse sidor om Tidan slog man sig med så mycket större förkärlek ned invid själva ån, dränerade marken och åstadkom här goda jordbruk. Har jordbruket allt mera uppdrivits, har man också försökt att mera rationellt tillvarataga skogsavkastningen. Vid Fagersanna station, dit virket lätt kunnat sjöledes fraktas, har ett modernare sågverk och hyvleri uppstått, det förädlade träet lättbefordrat vidare med järnväg. Torvindustri har också kunnat uppstå på grund av lämpliga trafikmedel. Kolning bedrevs förr, då, tjärbränning också förekom i större skala. Linodling var jämte linberedning en framstående hemindustri. Befolkningen var bekant utomkring genom de marknadsresor, som mången företog för avyttrande av tjära och lin. Numera förekommer varjehanda mindre industrianläggningar, såsom tillverkning av möbler m. m. Elektriciteten har gjort ett stort insteg under sista året. Trollhättekraften ledes genom socknen, men man har här ej »gått över ån efter vatten». Socknen förses med kraft och lyse från Tidan. En större och en mindre kraftstation har man där. Som genom ett trollslag bar bygden hastigt upplysts i bländande sken de skumma vinterkvällarna, och mycket arbete skall kunna, utföras, när elektrisk energi får ytterligare maskiner att driva. Ransberg med sin livliga befolkning, goda resurser och tillfredsställande trafikmedel samt sin dragningskraft av vacker natur har alla utsikter att bliva en välmående och mycket känd bygd. Denna Vadsbosocken i utkanten av det stora häradet med Kåkinds härad rakt i söder och ett hörn därav mot öster förtjänar att närmare studeras av främlingen och i sommardagar genomströvas av turister. här bjudas vackra, vidsträckta vyer, synnerligen mot norr och väster, såsom från Lunnekullen. Kinnekulle skymtas från Klevaberget. Sagor ocb sägner har befolkningen att förtälja, och gästfrihet står till finnandes kanske mera an på en del andra ställen. Vid Örlens södra strand i närheten av Fagersanna har också ett av stadsbor på sommartiden befolkat villasamhälle börjat uppstå. Från Fagersanna är Hjo den närmaste staden, men järnvägen har gjort, att Skövde är den lättast tillgängliga. Ransberg tillhör f. ö. Karlsborgs landsfiskalsdistrikt, Södra Vadsbo fögderi. Binnebergs och Valla tingslag samt Vadsbo södra domsaga. EGENDOMSFÖRHÅLLANDEN, INDUSTRI, HANDEL. Ransbergs socken har beräknats utgöra 38 1/3 mtl. Efter äldre beräkning skulle socknens area! vara 26,198 tnl.. därav 3,286 vatten och kärr. Några större enskilda jordägare finnas ej. Kronogårdar förekomma såsom Bankebolet, Fagersanna Nolg., Kopparkullen och Årtekärr om 1 mtl vardera jämte Mebacken, Rävbacken och Sjöbolet om fjärdedels mtl. Prästebolet är 1 mtl. Hästekulla, äg. Aug. Andersson, är 1 mtl. Ett enda s. k. säteri, Måsebo, är ett halvt mtl, ägare A. Johansson. Bråbacka Nolg. är lika stort, äg. K. J. Gustafsson. Något mera än halvt mtl är Fagersanna Mellomg., äg. P. A. Lundquister. Då största arrendatorerna av kronogårdar äro P. (). Axclsson, Bankebolet ooh K. F. Axelsson, Årtekärr, och Johan Törnblad, Fagersanna Nolg. F.järdedelshemman f'örekomma i Bråbacka, Fagersanna Sörg., Stora och Lilla Kråkhult. Lilla Lakenäs, Lunnekullen, Perstorp, Västra Torsrud. Västerhönsa n:r 2 äro över halvt mtl, äg. K. J. Jakobssons sterbhus. Då många mindre övriga gårdana variera ända ned till de minsta hemmansdelar. Den största bybildningen är Sånna, som har ett fjärdedels mtl fördelat på över ett tjog åbor. Ett Flertal gårdar har Västra Torsrud, på västra sidan av Tidan, och Kroppetorp på östra, samt Kråkhult, Bråbacka, Håkantorp, nämare kyrkan, Fagersanna och öster härom belägna Björkhult samt Stora och Lilla Marhult å Klevaberget mot Mölltorp till. På bergsområdet öster om Örlen märkas bylagen Lakenäs, Fiskestigen, Spethult, Höghult. Vid Örlens utflöde märkes det betecknande namnet Noloset såväl som Måsebo och Viken. Som gammal herregård betecknas utom Måsebo säteri det öster ut belägna Årtekärr. Som industriell anläggning vid Tidan märkes Hönsa kvarn och såg, äg. J. Sjöbergs sterbhus. Det har nyligen tillkomna elektricitetsverket förfogar nu över 100 hästkrafter från fallet, vilket kan än vidare utnyttjas. Söder härom belägna Kroppetorps kvarn och såg, äg. Aug. Andersson, uppvisar ett mindre elektricitetsverk. Ett möbelsnickeri har bedrivits härstades men är f. n. vilande. Ångsågen vid Fagersanna, som äges av C. G. Sandberg m. fl., bedriver utom allmän sågverksrörelse tillverkning av byggnadssnickerier m. m. Omkring 25 arbetare sysselsättas här. Sågverksbolaget äger en gård i Björkhult. På Byxmossen, mellan Tidan och Örlen, har Närkes torvaktiebolag, föreståndare K. L. Berglund, en torvfabrik med en årlig tillverkning av 30,000 balar torvstro eller torvmull. Bränn-torv tillverkas vid Österbo torvfabrik, belägen öster om sjön, äg. D. TK. Egnell, Skövde. En möbelfabrik finnes i Börteliden, ägare Hj. A. Wahlström. En fabrik för tillverkning av trätofflor finnes i Håkantorp, äg. N. Olsson. Hantverket är representerat med ett flertal utövare på dess skilda områden, såsom snickare och byggmästare, skräddare, skomakare, slaktare, kopparslagare, smeder, varav en, som befinner sig i 80-årsåldern, K. J. Ljungman i Björkhult. Travaruhandel jämte stor vedaffär bedrives av K. Johansson, Fagersanna. A. P. Lindström, Sjöbacka, har agentur och kommaffär. Diversehandel utövas av C. F. Hellstrom, Josef Isaksson, F. Forsell, Viken, Sven G. Karlsson, Spethult m. fl. Mejerirörelse i förening med diversehandel bedrives i Brobacken. Mobolet, av Sven Kaminsky. BEFFATNIGAR. SKOLAN. Kyrkoherde ar A. J. Eklöf, komminister Nils. Lindholm, Mölltorp. Klockare och organist C. W. Björklund. Kyrkovärdar F. O. Kjelberg, Ö. Torsrud, och J. Bäckström, Håkantorp. Ordförande i kommunalstämma och kommunalfullmäktige, är folkskolläraren C. W. Björklund och i kommunalnämnden lantbrukaren Herman Andren, Björkhult. Nämndeman är handl. Karl Johansson, Fagersanna. fjärdingsman Johan Tornblad. Barnmorska är Ida Pettersson. Järnvägs- och poststationen Fagersanna har till föreståndare F. H. Johansson och telefonstationen Johan Tornblad. Auktionist är H. Johansson, Fagersanna. Ransbergs sockens enskilda brandstodsbolag har till ordf. Aron Norberg. Lärarekåren utgöres av C. W. Björklund, folkskolan vid kyrkan, Robert Hedberg-, f. sk. Spethult, N. M. Jansson, f. sk. Måsebo, och C. A. Celen, f sk. Hönsa, Charlotta Johansson, småskolan vid kyrkan, Julia Blomgren, m. sk. Spethult, Olga Andersson, sni. sk. Måsebo, Augusta Wallin. Hönsa, och Hilda Natalia Wården, Höghult. Skolväsendct har varit och är ungefär likställigt med vanliga förhallanden i orten, synnerligen med det i pastoratets andra socken, Mölltorp. Men i Ransberg har tydligen tillämpats och tillämpas ännu, att klockaren, som också verkat eller verkar som skolman, skall allting bestyra. Utan att dröja vid en äldre klockare och lärare, A. Bäckström, som började sin verksamhet redan på 1840:talet, vilja vi framhålla den, då detta skrives, nyligen avlidne klockaren Aug.Norberg som innehade en 40-årig tjänstetid i socknen och som i 36 år t.jänstgjorde som kommunalstämmans ordförande Utom nämnda komnunala förtroendepost innehade Norberg en hel del andra sysslor inom saväl den kyrkliga som den borgerliga kommunen. För sin långvariga tjänst som stämmans ordförande hade han erhållit utmärkelsetecknet Pro Patrias stora guldmedalj. För en 30-årig tjänstg-öring som vaccinatör i socknen hade han också blivit medaljerad. Inom socknens brandstodsbolag hade han nedlagt mycket arbete och varit anlitad som en förtroendeman och hjälpreda i en mängd enskilda angelägenheter. Han skulle allting bestyra, sa långt hans förmåga sträckte sig. Framför allt rättskaffens, hade man till honom obeg-ränsat förtroende. Det var allmän sockensorg, då han den 8 dec. 1919 bortgick, ännu ej äldre än i sitt 70:de år. Han var född i Götlunda. En äldre broder till honom var klockaren och läraren i Bellefors Johannes Norberg-, som avled 1901 63:årig. Av barnen är sonen Aron bosatt i det egna hem, som fadern uppfört på den gamla skoltomten; sonen har fått att fullfölja en del av de befattning-ar, som fadern ännu vid sin död innehade. och dessutom tjänstgjör han som kyrkväktare. Det nya skolhuset vid kyrkan är uppfört 1890. Skolbyggnaden vid Måsebo, där Norberg först tjänstgjorde, är uppförd på 1860lalet. I Hönsa byggdes skolhuset under nödaret 1869. De övriga skolbyggnaderna och tillbyggena ha efter hand tillkommit. däribland en särskild byggnad i Måsebo för småskolan. Norbergs efterträdare som lärare i skolan vid kyrkan och senare som stämmans ordf. m. m. Carl Waifrid Björklund är infödd sockenbo, från Björkhult, där han föddes 1881. Efter examina i Karlstad 1909 tillträdde han sin läraretjänst i Ransberg 1910. Ransbergs kyrka daterar sig från medeltiden. Man vill göra troligt, att dess äldsta del, koret och sakristian, byggdes genom klosterfolk, som på 1300-talet färdades mellan Öster- och Västergötland. Den lugna, vackra avkroken vid färdvägen hade tilltalat de kyrkliga resenärerna. Kyrkan har efter hand undergått tillbyggnad, särskilt 1760. Sedermera ha restaurationer företagits. I början av 1890-talet revs ett vapenhus på södra sidan och ersattes med en mera tidsenlig förstuga. Stapeln torde näppeligen undergått någon större förändring sedan den tid, då flöjeln å densamma uppsattes bärande årtalet 1768. Då i stapeln hängande tvenne klockorna äro omgjutna resp. 1817 och 1811 av Jonas Fries i Jönköping. Orgeln, om 4 stämmor, är byggd 1850 av Cederlund i Stockholm och skänkt till kyrkan 1854 av en broder till klockaren Bäckström. Kyrkan prydes av tvenne mässingsIjuskronor, den större skänkt av en fröken Hellström och den mindre, enligt inskription, av makarna Anders Andersson och Catrina Nilsdotter 1831, samt en mindre, antik kristallkrona över koret, skänkt av kyrkoherden Otterström. Mattbeläg-gningen i koret är en gåva av den nuv. kyrkoherdefrun. Predikstolen, med gammaldags ornamentering, är placerad till höger mot koret. Sakristian är belägen mitt emot till vänster. Portarna till kyrkogården äro konstmässigt smidda av en smedsmästare i socknen, P. I. S. 1802. Kyrkogården är hållen i prydligt skick med ett antal vällvårdade familjegravar. En äldre upphöjd och med stenplatta täckt sådan gömmer stoftet av den 1720 avlidne ordningsälskande prästmannen L. J. Wollin. Från det rivna vapenhuset märkes vid kyrkogårdsmunren lig-gande så kallade liljestenar. Kyrkoherdar i Ransberg har varit: Ingemarus 1350, herr .Jönis 1420, Symon 1460, Bengt 1544, Björn 1550, Sven omkring 1557, Johannes 1596, Olavus Andrea- - 1633, Nicolaus Thorstani 1645, Jonas Thermander 1687, Laur. Jonae Wollin. som inrättade ordentliga räkenskaps- och kyrkoböckcr 1720. Jakob Brisman, som »var mycket älskad av församlingens innevånare». —- 1732, Anders Synnerberg -- 1768, Magnus Hallbeck, liksom de närmaste företrädarna en redlig- prästman, - 1780, Elieser Holmen -- 1818, Johan Lundell -— 1834, Erik Gustaf Tengstrand, son till prosten T. i Bellefors, en redbar och aktningsvärd man, prost, död av ett. obetydligt skrubbsår, som övergick till brand, 1853, Jakob Otterström 186l, Anders Hellström, hemmansägareson från Skarstad, - 1870, Lars Gislén, hemmansägareson från Skarstad ---- 1891, därpå Anders Johan Werner till 1909 samt efter honom den nuvarande kyrkoherden. A. J. Eklöf. Kyrkoherde Werner, som vid sin bortgång var 68 ar, omtalas som nitisk i sin tjänst. Han höll, särskilt om somrarne, regelbundet gudstjänster ute i avlägsna delar av den vidsträckta socknen. Han var en god talare och utmärkt sångare och ivrade for bättre skolformer. Hans efterlämnade maka fann sin död i Tidan vid Åreberg. Yngsta dottern är gift med en prästman, kyrkoherde K. David Ahlner i Tived. Anders Johan Eklof. den nuv. kyrkoherden, är född rusthållareson i Färgaryd, Växio stift, den 3 juli 1817. Efter studier i Jönköping och Uppsala, där han avlade teologiska examina 1875 och 76 erhöll han infodingsrätt i Skara stift och prästvigdes 1876. Efter prästerliga tjänster här, däribland som vice pastor i Acklinga, valdes han till komminister i Bellefors 1887 och till kyrkoherde i Ransberg 1910 samt tillträdde här följande år. Han har erhållit vitsordet av en kristligt fridsam man, i vissa avseenden allt for kärleksfullt foglig, anföres det. I sitt första gifte, ingånget 1887, har han en son och en dotter. Änkling 1911, gifte han om sig 1914. Hans sista maka ar född Hedenlund, Stockholm. Prästgården låg intill 1600-talet invid kyrkan, men flyttades av kyrkoherden Olavus Andreae ett stycke ned mot sjön, där den nu ligger. Den härjades av eldsvåda, och då nuvarande byggnaderna datera sig från 1823. Om komminstrarne i Ransberg finnes en redogörelse i detta arbetes beskrivning av Mölltorps socken. BLAND OFFREN För den svårartade influensaepidemi, som under 1918-19 hemsökte så gott som hela världen och här i landet kallades spanska sjukan, befann sig i Ransberg en kvinna. som var av stort värde for socknen. Hennes namn var Fru Matilda Wahlström. Hon var särskilt begåvad med framstående sjukvårdsegenskaper. Hennes tanke att verka inom lärarinnekallet hade därför snart förbytts till att egna sig at barnmorsketjänsten, då ej mera ingående läkarestudier möjliggjordes för henne. Född 1873 i Håkantorp där fadern var lantbrukare, bärande namnet Bandh, tjänstgjorde hon efter sin upväxt som småskollärarinna.varpå.hon 1899 tog i Göteborg barnmorskeexamen. Vid sidan av sina egentliga tjänst i hemsocknen blev hon alltmera anlitad vid allmänna sjukdomsfall,givande råd och vårdande de svaga som enden mest pålitliga sjuksyster, oförtruten och aldrig sviktande, huru mycket hennes hjälp än togs i anspråk. När spanskasjukan utbröt, sparade hon ej heller på sina krafter, och dag- och natt infann hon sig vid sjuklägren. Mången räddades genom hennes hjälp från en förtidig död. Men farsoten bäddade dock många gravar, och så. till slut hemkommen gång hon från sina många sjukbesök och kände själv febern i sina ådror. Hon förklarade, att nu var det slut med hennes arbete, hennes dagvar all. Frimodig som alltid emotsåg hon döden med största lugn. Den 25 okt. 1918 inslumrade hon. Vid graven egnades hennes minne de största hedersbetygelser av sockenborna. Det var på många andra områden än i hennes tjänst och i sjukvården, som den kunniga och raska kvinnan varit en god hjälpreda. I sjukvården fick hon av den gamle provinsialläkaren i distriktet det vitsordet, att hon varit honom en god hjälp, ty »hon var född till medicine», hon. Sorgen föll dock tyngst över hennes hem, lyckligt och välvårdat, som detta var. Hon bodde i det vackra Börteliden med sin härliga utsikt över kyrka och sjö. Hon var gift med fabrikören Hjalmar Wahlström. Från digerdöden finnes en sägen i socknen. Då varken mässor eller böner till helgonen hjälpte mot den hemska farsoten, kom man på den hedengamla tanken att det fordrades människooffer. En tiggarpojke med namnet Gunnar ansåg man sig lämpligast kunna offra. Och sa kastades pojken i en avsides liggande »flo» och dränktes. Denna lilla vattenhåla, som ligger ovanför Björkhult, kallas än i dag Gunnarsflon. Det omtalas, att medan Olavus Andreae var kyrkoherde, dog en stor del av sockenfolket i pestilentia åren 1602 och 1603. * Socknens märkligaste sägen är i sammanhang med ett fynd som gjordes, då kyrkans vapenhus revs, ett rivnings- och ombyggnadsarbete som f. o. Företogs utan vederbörande högre myndigheters tillstånd. Man fann nämligen inom dubbelväggar i vapenhuset ett skelett, och vid detta en rostig kniv med så gott som förmultnat träskaft. Man hänförde fyndet till en berättelse i socknen, att under katolska tiden hände sig, att ett par adliga fröknar, som ägde en herrgård i socknen, skulle bägge ha förälskat sig i en sin dräng, och när de ej kunde komma överens om, vilken som skulle äga drängen, enades de om att taga livet av honom. För att sona sitt brott, byggde de då ett vapenhus till kyrkan, men de blevo likafullt dödsdömda och inmurades i vapenhuset jämte den kniv, med vilken mordet begåtts. Olycka skulle följa den, som någon gång tillvaratog kniven, och då fyndet gjordes, skyndade dödgrävaren att nedkasta kniven i en öppen grav. I en version av berättelsen framhålles, att skelettfyndet i muren utvisade ett par dödskallar jämte ben av två människor. Herrgården, som ägts av de bägge fröknarne, vilka i första hand skulle företagit en skändlig operation på den stackars frökentjusande drängen, skulle ha hetat Drakenholm och varit belagen där Kulebäck nu är samt innefattat jämväl nuvarande Kråkhult och Brobacka m. m. * En sägen om kyrkans byggande är till vissa delar jämställig med Jätten Finn och byggandet av Lunds domkyrka. Här bodde jätten i berget vid kyrkan. Prästen engagerade jätten att mura upp kyrkan, men jätten betingade sig, att om prästen ej tills arbetet. avslutats lyckats få veta jättens namn, skulle han giva ögon och liv till jätten. Då arbetet nalkades slutet, lyckades det den allt mera för sitt liv bedrövade prästen att genom hemligt lyssnande till en vaggsång, som jättens kvinna sjöng, få veta namnet på jätten. Just när jätten var i gång med att avsluta rappningen av kyrkan, tilltalade han jätten med det namn, han hört i vaggsången. Jätten kastade vredgad ifrån sig mursleven och sade, att ej ett dyft mera gjorde han på arbetet. Men det enda, som nu var kvar därav, var ett stycke rappning högre upp på kyrkans östra gavel. Stället där rappningen ej fullbordats, syns än i dag, ty det är rent omöjligt att få rappning att sitta kvar där, gör detsamma vilken murarmästare det än är som sökcr laga rappningen på den gaveln. Och namnet på jätten, som byggde Ransbergs kyrka. var Rane. Berget vid kyrkan, som han bodde i. fick namnet Rane kulle, och socknen kallades i sinom tid efter berget: Ransborg. * Om Örlen finnes den sägnen, att fisksorten braxen fordom förekom där i riklig mängd, men att den i långa tider ej kunnat fångas, ehuru man sett, att den lever kvar i sjön, likaväl som att den förekommer i Viken, dar den kan fiskas utan hinder. Det var en äkta trollpacka, som gjorde sa, att ingen mera kunde fånga braxen i Örlen. Hennes dotter tjänade i Ransbergs prästgård och jämrade sig for modern över, att hon jämt och ständigt fick rensa braxen; det var ett alldeles förfärligt arbete, tyckte hon. Modern menade, att hon skulle göra ett slut därpå. Så företog hon något hokus pokus i sjön, och när hon konstaterat, att ingen fick någon braxen, tyckte både hon och dottern att det var bra gjort, och den gamla häxan gjorde sin trolldom ännu värre, sägande: När jag är död, lägg ett lindekol under min tunga, sa att det följer med mig i graven, och så länge det kolet ej ruttnar, skall ingen kunna fånga braxen i Örlen. Och dottern gjorde, som modern sagt, och kolet fran lindtriiet ruttnar aldrig, och aldrig mera kan man fånga något av den feta, harliga braxen i sjön. Och trollpackan, som förgjorde den härliga fisken, kallades »Kräkeru käring». Flera sägner finnas om henne. Kräkeru käring skulle, enligt sägnen, ha levat på Karl XI:s tid. Hon bodde på dåvarande kronolägenheten Kråkerud, nuvarande hemmanet med samma namn. Fogden ville en gång för någon orsak taga hennes stuga och jordbit. Käringen besökte då kungen och klagade med det resultat, att hon fick sitta it orubbat bo. »Hälsa fogden, det kräket, att du skall behålla din lapp!» skall kungen ha sagt. Följden blev den, att käringen satt kvar på sin jordlapp. Hennes fullständiga namn är glömt, men hennes tillnamn skulle ha varit Ambjörn. Troligen var hon mycket hatad. Sägnen berättar, att grannarna en gång satte eld på hennes stuga for att bränna käringen till döds. Då stugan var nedbrunnen, kommer käringen oskadad fram ur de rykande bränderna. Därpå går hon till en ladugård i närheten för att laga sig mat. Hon breder där ut. sitt förkläde på höet, lägger ved pa förklädet och tänder upp eld för att koka. Då hon varnas för detta tilltag, säger hon, att den ladugården aldrig kan antändas och brinna ned. Det säges, att man sedermera försökte kola ladugårdsvirket, men försöket misslyckades. Före sin död skall hon hava yttrat, att man aldrig skulle få hennes jordiska kvarlevor över Hönsa bro. Ty över rinnande vatten vilja häxor och troll ogärna färdas. Sägnen förtäljer också, att hon ligger begraven vid Ån Tidans västra sida. Hur det är med den saken, vet ju ingen. Men det kan ju hända, att sägnen i detta stycke sammanfaller med sanningen. De som skulle forsla henne till kyrkogården, kunde kanske på grund av skrockfullhet ej vågat försöka köra över bron. Och man tänkte då som så kanhända, att det gör alldeles detsamma, var en gammal, åt den onde försvuren käring gräves ned, varpå man helt enkelt vräkte kistan i en grop vid sidan av vägen. Folklynnet inom ransbergs församling har i forna dagar ej varit av bästa slaget. Därom kunna äldre personer berätta åtskilligt. Och ännu i dag kan man här och var ute i angränsande och även i avlägsnare bygder få höra talas om Ransbergs forna, vildsinta befolkning. Man kan t. o. m. understundom höra antydningar, att folklynnet inom socknen in i dag skall vara av sämre art. Kännaren av förhållandet kan dock intyga, att socknens befolkning i fråga om sinnesläggning och hyfsning ej står efter kringliggande trakters i något enda avseende. Efter vad äldre personer berättar ser det ut, som om vildsintheten och råheten varit mera rådande inom vissa gårdar av socknen. På en viss ort inom den angränsande Mölltorps socken fanns också en varit rå och vildsint befolkning, och en viss samhörighet lär ha varit rådande mellan dessa platser inom de båda socknarna. Mycket ruskiga illdåd kunde understundom utföras. Mord och misshandel till döds kunde också förekomma. Stora stölder och rån hörde till vanligheten. Ibland kunde det elaka folklynnet taga sig uttryck i det råa skämtet. Därom må följande berättas. En gång hade några gubbar varit uppåt Karlsborg's fästning. Färden hemåt skedde nattetid. Natten var gnistrande kall och stjärnklar. Komna till ett ställe utmed vägen, där de hade en bekant. som tämligen inte åtnjöt deras synnerliga vänskap, stanna de och knacka på. Husets ägare. gemenligen kallad Snubb, kommer lätt klädd ut i dörren och frågar efter de besökandes ärende. Han får till svar att de velat väcka honom, för att han skulle få se nattens vackra norrsken. Av vad slag norrskenet var, fick mannen snart erfara. Han gripes och tages med ut till släden. Männen kasta sig i åkdonet, den så gott som nakne stackars mannen gripes i håret och får springande bredvid medfölja omkring en fjärdingsväg. På återvägen hemåt måste han då och då krypa upp på gärdesgårdarna och krama fötterna, för att inte få dem alldeles förfrusna. Hans omdöme om den nattens upplevelse: »Del var ett sju fasans norrsken», har blivit till ett ordstäv, som i orten ofta användes vid omdömet över någon tragisk-komisk händelse. Tiden har emellertid, som sagt, verkat omgestaltande på folklynnet i dessa orter. Det är inte lätt att forska ut orsaken till det forna, råa sinnelaget. Måhända har man att söka den i rådande armod och svårigheter i kampen för tillvaron. Bygden var nämligen mångenstädes karg och gav ringa i utbyte till folkets näring. Hur nöd och fattigdom verka, är ju känt av historien. De forntida vikingarna drevos ju delvis av nöden ut till sina rövarbragder, och under sådana blev helt naturligt sinnet vilt och förhärdat. Det torde hända att ifrågavarande bygders befolkning ibland av nödvändigheten drevs ut till varjehanda förvärv åt kringliggande trakter, och att därunder de onda böjelserna fingo tillfälle att fritt utveckla sig liksom hos den förtida vikingen. Under senare tider har välmågan stigit, och med stigande välmåga gå ju alltid hyfsning och sinnesförädling hand i hand. * Om prästmännen i socknen eller pastoratet har Warholm i sina Skara stifts herdeminnen dröjt på följande sätt vid den på 1700-talet verkande komministern Martin Landin: Innan Landin drabbades af sjuklighet var han en mycket stark man liksom sin broder kyrkoherde Peter L. i Hjälstad Martin Landin aflade vid en marknad i Sköfde ett föga prästerligt prof på sin styrka, säger Warholm. I Ransbergs kyrkobok ä.r antecknadt, att Landin under sin sjuklighet ofta berättadt, »att korpral Sundberg på Kråk, med de andra hans gudlösa bröder. varit den första orsaken dertill, som honom jemt och samt öfverfallit för hans nit i sitt embete, hvilkom Guds rättvisa hämd öfverkommit som sin tjenare hägnar och försvarar krafte-ligen». Då det tillägges, att han varit »en allvarsam man, nog hastig till sinnes och någon gång öfverlastade sig med starka drycker, sa kan man förmoda, att hans »nit» ej alltid varit af visaste slag. Landin var bondeson från Slöta. Kyrkoherdarna Thorstani och Thermander äro omtalade i sammanhang med processer; den förstnämnde, en ordentlig och skicklig man, fick med en myndig herre, Clas Horn till Ryboholm(Ryholm) som ville tillägna Gäddenäs en äng, Prestekilarne kallad, en långvarig rättegång. Den senare kom i tvist med hr Erik Krabbe till Svenneby och Kråk; instämdes af honom till Mariestads domkapitel 1653, »emedan han honom försmädligen tillskrifvit hvilket Krabbes adliga ära intet kunde stå till att lida och fördraga». Hr Jon vidgick sitt fel och undfick Krabbes förlåtelse, »både för god vänskap mellan honom och allt presterskap, såväl som för den lofliga familjen, som hr Jon varit intresserad med». Hans systrar voro nämligen gifta med prostarne Fegnvus i Fröjered och Horn. Han utförde och en 24-årig process med en bonde, Hans i Sjöbolet, för prestgårdens räkning, och beskylldes därunder att för ett ängsstyckes skuld hafva satt flera bönder från sakramentet. En annan bonde förnekade han sakramenetet på en bönedag, hvarföre denne i förtviflan skar halsen af sig. * Till för några år sedan levde en gammal gumma, vida beryktad for snålhet och sparsamhet. Hon bodde i ett gammalt ruckle till stuga i närheten av Hönsa kvarn, tillsammans med sin åldrige man, som hon sällan unnade tillräckligt med mat, vilket hon förresten inte unnade sig själv heller. Fanns mat i huset, fick denna vanligen stå tills den var skämd. Då först fick gubben göra sig kalas på densamma. Mestadels gick gubben omkring i bygden och tiggde sig sin näring. Deras liv i den gamla stugan var av den art, att det trotsar all beskrivning. Sängkläder av varjehanda slag funnos i avsevärd mängd i stugan, men dessa fingo ligga obegagnade. Gubben fick frysa, och själv frös hon. Vid gummans död fanns inte så litet penningar efter henne. Då stugan strax efteråt revs ned, fann man här och var i gömslena penningar till rätt avsevärda belopp. Gamla, föråldrade sedlar påhittades också, instuckna mellan stockarna i stugans väggar och litet varstans för övrigt. Det var sålunda inte nöden, som orsakade gummans primitiva liv. Allt möjligt samlade hon och drog i hög. Avklippta naglar fingo inte ens gå till spillo. Sådana funnos nämligen förvarade, väl invirade i papper. Hennes namn var Kajsa, och gubben hette Kvist: Kvista-Kajsa var den allmänna benämningen på den märkvärdiga gumman. Till kyrkan och Herrens nattvard stod rätt starkt hennes häg, men det säges, att det endast var för att få smaka vinet, som hon åtrådde sakramentet. Det vore än mycket mera att nämna om den snåla gumman, men det sagda må vara nog. Den omtalade gumman står såsom ett avskräckande exempel på sådana människor, som genom någon slags märklig instinkt, eller vad man skall säga, fått den livsuppfattningen, att det gäller endast att ovillkorligen av det timliga samla allt, vad samlas kan, och därunder försaka och fördraga umbäranden av varje slag, därvid glömmande, att allt, som under försakelse och under umbärandets lidande blivit samlat, en gång skall lämnas. * Ha i en del andra socknar herremannen regerat vådligen, så förekom i Ransberg stundom bondemän, som med sin myndighet behärskade allt och alla och gjorde vad dem själva behagade. En nämndeman, Larsson i Torsrud, gjorde sig sålunda så gott som allenarådande, brännde sitt bränvin i frihet sedan sådant förehavande förbjudits, låg i maskopi med tjuvar och skälmar hur han behagade, åtnjutande respekt och fruktan av själva länsmannen. Han hade en vikingahövdings kynne, stark och oböjlig, bjudande även döden spetsen ända tills han nådde nittioåren. Släkten var ock stark, och självständighetslynnet inom densamma dominerande. Som ett drag av lynnet inom denna släkt berättas, att vid en bouppteckning tyckte den 11-årige sonen i huset att förmyndaren visat sig allt för »viktig». For att giva den viktige, store mannen en påminnelse om vad han kunde vänta, om han ej fogade sig efter husets vilja, steg den lille 11-åringen upp på en stol invid förmyndaren och tilldelade denne från sin sålunda förbättrade anfallsställning en kraftig örfil. Försök ej vidare med några dumheter mot oss! var pojkens mening. * Fördes även ett vilt liv när järnvägsarbetarna kommit och slagsmål mellan dem och sockenborna hörde till ordningen på helgdagar och andra lediga stunder, var det dock ännu vanligare att på allmänna sammankomster såsom auktioner, kalas och läsmöten samt på Mölltorps marknad ställa till varjehanda kalabaliker. Några gräsliga blodsgärningar, såsom planlagda rån-, mord, kunna de äldre dock ej erinra sig. Man erinrar sig blott en dråpare. Denne hade i självförsvar under ett slagsmål på en auktion utdelat ett dråpslag. Han dömdes att såsom mansbot straffas med 40 par spö och undergå 28 dygns fängelse på vatten och bröd. Stark, som han var, bekom straffet honom ej menligt. Man minnes honom som en oförarglig gubbe, som dog vid hög ålder. Man var bekant under namnet Lars Johan i Torsrud och sysslade bl. a. med tillverkning av spinnrockar. * Socknens poststation före järnvägens tillkomst hette Ranekulle. Läraren Bäckström var den siste föreståndaren för denna station i kärrpostens dagar pa Skövde-Karlsborgsvägen. Vägpost måste socknens andra poststation, kallad Örlen, betjäna sig av. Denna station är belägen i Viken, socknens nordliga del, vid vägen mot Beateberg; föreståndare handl. F. Forsell. * Sanden är förhärskande i åsarne, men urberget sticker upp här och var längre ner. Medan i närheten av kyrkplatsen järnvägen på åssluttningen rotat in ett väldigt grustag, varifrån det här förekommande utmärkta gruset fraktas vida omkring a statens järnvägar, har man nere mot sjön förr i tiden öppnat urberget och därur sökt framtaga järnmalm. »Prästberget» angiver närmare ställe å denna nu nedlagda gruvdrift. I detta berg, nära prästgården, lär också svart granit vara tillfinnandes. * Nämndemannabefattningen har här som annorstädes varit ett lämpligt uttryck for sockenbornas vilja att utmärka de mera framträdande männen av sin krets. Som socknen intill den nyligen företagna omregleringen av rättsdistrikten hade att tillsätta tvenne nämndemän, och dessa kanske ej länge innehade befattningen, men likafullt framgent som en hederstitel ofta kallades nämndemän, blev antalet sådana ej ringa. Den nuv. ord. nämndemannen, Karl Johansson, har såsom affärsman ej behov av att särskilt bemärkas med titeln nämndoman. F. b. har nämndemansposten allestädes numera börjat bemärkas som ett tjänstealiggande mera av nöden för upprätthållande av gällande förordningar än för personlig utmärkelse. Nuv. ägaren av Måsebo, A. Johansson, har under 13 års tid varit nämndeman samt innehaft en del andra befattningar. Sin gård övertog han från fadern och har förstått att på ett ändamålsenligt sätt bedriva sitt jordbruk samt har anskaffat de mest moderna lantbruksmaskiner och redskap för arbetets bedrivande. Han är född 1859. En äldre kommunalman och bemärkt sockenbo är f. d fanjunkaren P. A. Lundquister, som länge tjänstgjorde som ordf. i kommunalnämnden. Han har också gjort sig bekant som större jordbrukare. Bröderna Fredrik och Arvid Pettersson i Västerhönsa nämnas som ett par jordbrukare, vilka väl föstått konsten att av en ganska mager jord skapa en mönstergård. Fredrik Pettersson har uppfunnit en täckdikningsmaskin. som presterar ett gott arbete. Maskinen tillverkas å gården av honom själv, utom några särskilda gjutdelar, som måste tagas från annan plats. Maskinen har funnit en vidsträckt användning och sålts även till Finland. * Den bemärkte gamle industrimannen, ägaren av ångsågen i Fagersanna m. m., C. G. Sandberg, har varit mycket verksam inom socknens kommunala liv, där ofta hans inlägg och ord varit avgörande i såväl större som mindre frågor och beslut. I hela 18 år var han nämndeman. Såsom arbetsgivare har han gjort sig känd för humanitet och välvilja. Han kan betraktas som en i orten mycket respekterad och framskjuten personlighet. Nu hunnen in på ålderdomen, han ar född 1842, har han i sin verksamhet ett gott stöd av soncn, David Sandberg. * Ransbergsborna älska sin vackra hembygd, vilket också tagit sig uttryck i flera gåvor eller donationer till kyrka, skola och kommun. En fru Bäckstrom, som levde mellan åren 1808 och 1887 har riktat skolkassan med 10,000 kr. och ett par systrar Hellström ställde ockra 5,000 kr. till skolstyrelsens förvaltning samt 10,000 kr. till kommunalnämndens förfogande for understöd åt mindre jordbrukare. * De nämnda donatorerna vila å Ransbergs kyrkogård. En av de välvårdade gravplatserna därstädes gömmer stoftet av prosten Erik Gustaf Tengstrand, 1777—1853, och hans maka, Bolla Ulrika, född Gallander, 1787—1848. En son till dessa var den i Hjo bosatte läkaren Erik Tengstrand, 1814—1877, vars son, också med förnamnet Erik, ar praktiserande läkare i Stockholm och förste läkare och intendent vid Hjo bad. * Det är icke allenast från Tidan, som man sökt utnyttja vattenkraft. Om än socknens andra ström, Örlan, som leder vattnet från Örlen till Viken, ej haft vidare av fall att bjuda på, sa har man gjort ansatser att vid de stridare mindre strömmarne infånga vattenkraft. Så anlade på sin tid en byggmästare C. Spik: i den lilla bäcken vid Håkantorp ett kvarnverk, och en hemmansägare i Björkhult, Aug. Andersson, vågade anläggandet av en såg vid bäcken å sistnämnda område. Vattenbristen blev emellertid allt för påtaglig å båda dessa ställen för någon vidare framgång. Aug. Andersson anlade jämte sågverk även ett tegelbruk, som visade sig bärande, men som dock har upphört. Nämnde kan framhållas såsom ett exempel av den företagsamma och framsynta bondestammen i socknen. Han lev de mellanåren1829 och 1906. Bör-jande med »två tomma händer» blevhan hemmansägare i Björkhult ochen förmögenman Blev betrodd kommunalman, ordf. i nämnden m. m.samt nämndeman,var starkt ifrågasatt som riksdagsman, menblev härvidlag slagen av envida mäktigare motpart, den yngreBergendahl a Ryholm. Andersson ställde sig ej avogt mot prak-tiska nymodigheter; ännu i 72-årsåldern lärde han sig åka cykel.Ett par söner till honom besittanu var sin gård, av det jord-bruk han upparbetat. En son, som blev lärare, tog sig tillnam-net Andrén, som också adopterades som familjenamn av bröderna jordbrukarne i Björkhult. * Ransbergsborna äro tydligen ett framstegsvänligare och bättre folk, än de söka göra sig själva genom berättelser om vilt liv och oenighet i det framfarna. Självkritiken är ju ett vackert drag, som bådar gott för framtiden i Ransberg. Vad superiet beträffar har man har som annorstädes sökt motverka detta genom nykterhetsföreningar. Av dessa, tillhörande Blå bandet, ha som möteslokaler använts Spethults skola samt det i Fagersanna befintliga missionshuset. Inom skytteväsendet har Ransbergs skytteförening blivit uppmärksammad för sina duktiga skyttar. Såsom ett exempel på gästfriheten och vänligheten mot främlingar må anföras, att den körande och åkande ransbergsbon gärna tillbjuder vandraren på vägen att sitta upp och dela skjutsen. Dryga fasoner äro ej tolererade. Även i Ransberg har folkmängden gått tillbaka under de senaste 40 åren. Socknen hade 1880 2,892 invånare, vilket, är 656 mera än nu. * Socknens unge komminister, Nils Lindholm, blev i början av 1920, då detta skrives, befordrad till komminister i Lidköping. * Det sista uppträdandet av vargar i socknen var på 1840-talet. De äldre ha berättat, att en åtta eller nio års pojke då väckt allarm genom att bestört ha omtalat, att han sett ett par fula, konstiga hundar. Man fann snart, att det var tvenne »gråben» av äkta sort, som man hade att göra med. Formlig skallgång anställdes, men de tre bestarna lyckades man ej fälla, änskönt man tydligt iakttagit dem. * Den största tilldragelsen i socknen sedan järnvägen genomskar densamma är väl införandet av det elektriska ljuset. Om detta förtjänar att bevaras följande notis, som stod att läsa i Skaraborgs läns Annonsblad i början av år 1920: »Landsbygdens elektrifiering har, vad nu särskilt Ransbergs församling beträffar, fortskridit ganska långt. Strax före jul blev nämligen en kraft- och belysningsanläggning färdig som gör församlingens elektrifiering komplett med undantag for några mindre, avlägset liggande byar och gårdar. Utom till en mindre del av församlingen levereras all energi från Hönsa kraftverk som färdigbyggdes i fjol. Två högspänningslinjer utgrena sig och gå åt var sitt håll runtom sjön Örlen tills de nästan mötas. Å dessa äro transformatorer inkopplade som i sin tur utdela lågspänd elektrisk energi till abonnenterna. Utom energi för några tusental ljuspunkter levereras även kraft för i lantbruket nödvändiga, stationära maskiner till de flesta, ej allt för smågårdar. Dessutom drives en större torvströfabrik och något snickerimaskiner från samma kraftkälla. Om man betänker Ransbergs stora utsträckning på grund av den nämnda sjöns belägenhet i dess mitt, förstår man, att ledningssystemet måste vara mycket vidsträckt och lågspänningsnäten äro inte mindre utgrenade, beroende på gårdarnas spridda läge. Abonnenterna hava stiftat elektriska distributionsföeningar med noggranna inbördes bestämmelser.» * Mycket återstår att säga om Ransberg och dess befolkning, men till slut bör åtminstone ännu en gång erinras om den naturskönhet, som förekommer synnerligen i socknens östra del med dess sjöpartier, skog och höjder, vilka senare erbjuda de vackraste utsikter. Ett härligt panorama utbreder sig från Lunnekullen, där man utom vidderna mot Billingen och Kinnekulle har framför sig i nordväst Örlens vatten, kantat av uddar och holmar. Närmast ligger Ransbergs kyrka, med Ranekulle söder och Prästberget norr om sig. Det sistnämnda berget avslutar med en vacker udde i sjön. Utanför denna udde ligga tre holmar med de egendomliga namnen Brödö, Kötto och Fläskö. Längre ut finner man även Smörö. Sjön Viken och Vaberget har man även i ögonsikte härifrån. Från olika delar av Klevaberget har man också förtjusande syner. Innan den langa Klevaliden börjar stupa av mot Mölltorp ser man bl. a. Sju stycken sjöar. Vättern, som för skogs skull ej synes hit, finner man från en utsikt längre ner å berget, med Breviksbygden i förgrunden och Östgötalandet i fjärran. Den bästa överblicken av nejden och de större avstånden finner man vid Höghult. I sydväst och väster ser man Ålle- och MÖsseberg, Gerums, Varvs- och Plantabergen, Brunnhemsberget och Billingen och längre bort Kinnekulle. Ett 20-tal kyrkor skönjas härifrån. I nordväst och norr framträda bl. a. sjön Viken, Beatebergs kyrka jämte Tivedens skogar och bergspartier. I öster synas Vaberget och i sydöst Kråkberget jämte Hökensås sträckning, som avslutas med Klevaberget. Vätterns andra strand kan man gott urskilja långt mot norr, liksom och östgötalandet kan övcrskådas långt bort utan kikare. En färd i socknens lägre delar, särskilt i trakten av kyrkan, ger ett gott utbyte i anblicken av en fängslande natur, vacker lövskog och em rik flora i övrigt. Vid Tidan finner man anslående partier särskilt nedom Hönsa.
© Copyright 2024