Pirjo KuKKonen
I SPRÅKETS VIDA RUM
D
Pirjo Kukkonen är professor i svensk översättning
vid Finska, finskugriska och nordiska institutionen vid
humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet.
Hennes specialområden är bl.a. kultursemiotik och
översättningsforskning, och hon har skrivit om
begrepp som vetenskap, kärlek, tango, nostalgi och
tystnad. Bland hennes monografier finns Kielen
silkki. Hiljaisuus ja rakkaus kielen ja kirjallisuuden
kuvastimessa (1993), Ilon ja surun sointu. Folkloresta
poploreen (1997), och Tango Nostalgia. The Language
of Love and Longing ([1996] 2003). Hon har gett ut
vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar samt
redigerat flera antologier. Hon är också huvudredaktör
för publikationen Acta Translatologica Helsingiensia.
Hennes senaste monografi Det sjungande jaget. Att
översätta känslan och själen (2009) handlar om den
finska lyriska samlingen Kanteletar (1840) i svenska
tolkningar 1830–1989.
9 789526 825724
ISBN 978-952-68257-2-4
ISSN 1235-497X Acta Semiotica Fennica XLIV
Bild: Nationalbiblioteket, Rotundan, Ida Pimenoff
Pärmbild: Paul Forsell
Denna bok är en parallelläsning av det finska
originalet (924 s.) och den svenska översättningen
(852 s.) där syftet är att visa hur Kilpifinskan,
som länge ansågs vara oöversättbar, blir
Warburtonsvenska i en ståtlig kostymering där
språket är i huvudrollen. Språket är ”rymligt som
själva salen på Alastalo”.
I SPRÅKETS VIDA RUM: SAlEnS SPRÅK — SPRÅKETS SAl
en finska författaren Volter Kilpis (1874–1939) skärgårdsskildring Alastalon salissa.
Kuvaus saaristosta I–II (1933) är ett ”prosaepos” som Kilpi själv ville kalla sitt verk.
Det är en svindlande modernistisk och mångstämmig text som kom ut i den finlandssvenska
författaren och översättaren Thomas Warburtons (f. 1918) svenska översättning I salen på
Alastalo. En skärgårdsskildring I–II år 1997. Att läsa Kilpis modernistiska text och Warburtons
svenska översättning är som om en liten kamera och en bandspelare installerats in i människans
kognitiva och emotiva centrum, ”i tankens minsta skrymsel” i syfte att registrera varje minsta
tanke, varje minsta känsla med ett mikroskopiskt språk. Kilpis genre, språk och stil visar vilka
ofantliga resurser och möjligheter det poetiska språket har att ösa ur. Kilpi var en estet som ville
förena ”det existentiella ögonblicket och livets totalitet”. Om sitt språk konstaterar Kilpi så här:
”För mig är mitt språk den naturligaste saken i världen, men tydligen ej för andra. Jag vet mig aldrig
ha tillverkat ett enda ord, utan alla mina ord är drivna i dagen av det de uttrycker. Jag vilar över
vad jag har att säga ända tills det rätta ordet kommer. Pådrivande krafter är uttryckets fyllighet,
rytmens rätta andhämtning och helhetsbildens plasticitet, och dessa pressar fram sin ordklädsel ur
språkets djup, bara man har tålamodet att vara ett väntande och villigt medium. Ordkonsten är en
väsensprocess och inte ett medvetet byggande. Och språkets resurser är omätliga i djuplek, när man
får börja ösa ur dem.” Kilpis egen dröm var att en svensk översättning av Alastalon salissa redan
på 1930-talet skulle vara ett sätt för hans verk att komma närmare världslitteraturen. Men så
blev det inte. Först år 1997 kommer hans skärgårdsskildring i svensk översättning då bokförlaget
Atlantis i Stockholm inkluderar den i sin serie Atlantis väljer ur världslitteraturen. Nu har Kilpis
dröm till en del uppfyllts.
XLIV
Pirjo KuKKonen
I SPRÅKETS VIDA RUM
SAlEnS SPRÅK — SPRÅKETS SAl
Acta Semiotica Fennica XLIV