Pirjo KuKKonen I SPRÅKETS VIDA RUM D Pirjo Kukkonen är professor i svensk översättning vid Finska, finskugriska och nordiska institutionen vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Hennes specialområden är bl.a. kultursemiotik och översättningsforskning, och hon har skrivit om begrepp som vetenskap, kärlek, tango, nostalgi och tystnad. Bland hennes monografier finns Kielen silkki. Hiljaisuus ja rakkaus kielen ja kirjallisuuden kuvastimessa (1993), Ilon ja surun sointu. Folkloresta poploreen (1997), och Tango Nostalgia. The Language of Love and Longing ([1996] 2003). Hon har gett ut vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar samt redigerat flera antologier. Hon är också huvudredaktör för publikationen Acta Translatologica Helsingiensia. Hennes senaste monografi Det sjungande jaget. Att översätta känslan och själen (2009) handlar om den finska lyriska samlingen Kanteletar (1840) i svenska tolkningar 1830–1989. 9 789526 825724 ISBN 978-952-68257-2-4 ISSN 1235-497X Acta Semiotica Fennica XLIV Bild: Nationalbiblioteket, Rotundan, Ida Pimenoff Pärmbild: Paul Forsell Denna bok är en parallelläsning av det finska originalet (924 s.) och den svenska översättningen (852 s.) där syftet är att visa hur Kilpifinskan, som länge ansågs vara oöversättbar, blir Warburtonsvenska i en ståtlig kostymering där språket är i huvudrollen. Språket är ”rymligt som själva salen på Alastalo”. I SPRÅKETS VIDA RUM: SAlEnS SPRÅK — SPRÅKETS SAl en finska författaren Volter Kilpis (1874–1939) skärgårdsskildring Alastalon salissa. Kuvaus saaristosta I–II (1933) är ett ”prosaepos” som Kilpi själv ville kalla sitt verk. Det är en svindlande modernistisk och mångstämmig text som kom ut i den finlandssvenska författaren och översättaren Thomas Warburtons (f. 1918) svenska översättning I salen på Alastalo. En skärgårdsskildring I–II år 1997. Att läsa Kilpis modernistiska text och Warburtons svenska översättning är som om en liten kamera och en bandspelare installerats in i människans kognitiva och emotiva centrum, ”i tankens minsta skrymsel” i syfte att registrera varje minsta tanke, varje minsta känsla med ett mikroskopiskt språk. Kilpis genre, språk och stil visar vilka ofantliga resurser och möjligheter det poetiska språket har att ösa ur. Kilpi var en estet som ville förena ”det existentiella ögonblicket och livets totalitet”. Om sitt språk konstaterar Kilpi så här: ”För mig är mitt språk den naturligaste saken i världen, men tydligen ej för andra. Jag vet mig aldrig ha tillverkat ett enda ord, utan alla mina ord är drivna i dagen av det de uttrycker. Jag vilar över vad jag har att säga ända tills det rätta ordet kommer. Pådrivande krafter är uttryckets fyllighet, rytmens rätta andhämtning och helhetsbildens plasticitet, och dessa pressar fram sin ordklädsel ur språkets djup, bara man har tålamodet att vara ett väntande och villigt medium. Ordkonsten är en väsensprocess och inte ett medvetet byggande. Och språkets resurser är omätliga i djuplek, när man får börja ösa ur dem.” Kilpis egen dröm var att en svensk översättning av Alastalon salissa redan på 1930-talet skulle vara ett sätt för hans verk att komma närmare världslitteraturen. Men så blev det inte. Först år 1997 kommer hans skärgårdsskildring i svensk översättning då bokförlaget Atlantis i Stockholm inkluderar den i sin serie Atlantis väljer ur världslitteraturen. Nu har Kilpis dröm till en del uppfyllts. XLIV Pirjo KuKKonen I SPRÅKETS VIDA RUM SAlEnS SPRÅK — SPRÅKETS SAl Acta Semiotica Fennica XLIV
© Copyright 2024