Siri Karlsson
Siri Karlsson
Den 26:e februari släppte duon Siri Karlsson sitt tredje fullängdsalbum. Ett storslaget och mystiskt epos som kombinerar det
bästa från grottpsykedelia, urskogsballader och gisten drömfolk.
Siri Karlsson har alltid gått sin egen väg. De har med ena foten förankrad i en mystisk folktradition och den andra ständigt
sökande efter nya, udda influenser lyckats skapa ett ytterst personligt och egensinnigt uttryck. Samtidigt som The Lost Colony
rör sig i en samtid speglar den en kärlek till den fria improvisationsmusiken, psykedelian och folkproggen. Förra skivan
belönades med flera priser och hyllades i inhemsk och internationell press.
Den nya skivan, The Lost Colony (producerad av Jari Haapalainen), tar vid där den förra slutade. Med nyckelharpa, saxofon och
röst som Siri Karlssons självklara epicentrum har musiken blivit mörkare, mer storslagen och hårdare och duon spelar som om
livet hängde på det. Skivan har fått finfin kritik: 5/6 Gaffa, 4/6 DN, 4/5 VF, 4/5 DI, 4/5 Uppsala nya tidning..
Siri Karlsson: Maria Arnqvist – altsax, sång, piano, Cecilia Österholm – sopran-, tenornyckelharpa, sång.
Med sig har duon Torbjörn Zetterberg - bas, Simon Svärd – gitarrer och Jari Haapalainen – trummor.
Så här skrev PSL om första singeln/videon från nya plattan:
SVT.SE/PSL: TITTA: Siri Karlsson –
Andra videon från plattan är regisserad av David Giese från Uppsala:
http://youtu.be/qYGpHg4OPFQ
Så här skrev PSL om första singeln/videon från nya plattan: SVT.SE/PSL: TITTA: Siri Karlsson –
Andra videon från plattan är regisserad av David Giese från Uppsala:
http://youtu.be/qYGpHg4OPFQ
Recensioner av The Lost Colony
Urdrag
"Cecilia Österholm och Maria Arnqvist gjorde musik till SVT:s hyllade Astrid Lindgren-dokumentär. Det är en given ingång, för
om Astrid Lindgren och hennes karaktärer personifierar det gamla Sverige så är duon Siri Karlsson en bild av det nya landet.
(..) Daniel Horn, Gaffa
Dimmern har vridits ner till omslagets dova nivå och med det fångar musiken samtiden exemplariskt. För när de flesta av oss
bara vill fungera och leva tillsammans – oavsett bakgrund, religion eller hudfärg – så frodas här och nu ett motstånd, ett
mörker, som gör allt för att förhindra mänsklighetens utveckling. The Lost Colony är en gåva från mångkulturen. Ett
mångkulturens pris och ska prisas därefter. "Daniel Horn, Gaffa
”På detta sätt andas och växlar musiken mellan det lyriska och det tunga, det subtila och det lätt skruvade. Hela tiden med
Maria Arnqvists altsaxofon och piano och Cecilia Österholms nyckelharpa som musikens självklara epicentrum, mitt bland
gästmusiker och digitala klanger. (..) Man får gå tillbaka till den tidiga svenska folkproggens mest utstickande former – typ
Älgarnas trädgård – för att hitta motsvarigheter.” Ulf Gustavsson, UNT
"Musiken skiftar hela tiden, marken är osäker, spännande. Rösterna tillåts ofta stå i centrum och bära dessa stycken. Stycken
som låter mig ana små, små dunster av Bo Hansson, Midaircondo, The Flaming Lips, Åsa Jinder, Johan Hedin, ECM – allt det
men ändå inte." Timo Kangas, Lira
”Det var länge sedan jag lyssnade på något så friskt och egensinnigt” Lollo Asplund, Corren
"Siri Karlsson har helt klart förmågan att skapa musik som på samma gång är både överraskande och stimulerande." TOBIAS
MAGNUSSON, Kultur- och debattredaktör på Göteborgs Fria Tidning
”Musiken driver i väg till samma landskap som i John Bauers 1800-talsmålningar. Dimma sänker sig ned över skogen. Mossan
är tungt mörkgrön. Klippformationerna är trollgrå.” Jan Gradvall, DI
Recensioner i sin helhet:
Daniel Horn, GAFFA:
Mångkulturens enastående gåva.
Cecilia Österholm och Maria Arnqvist gjorde musik till SVT:s hyllade Astrid Lindgren-dokumentär. Det är en given ingång, för om
Astrid Lindgren och hennes karaktärer personifierar det gamla Sverige så är duon Siri Karlsson en bild av det nya landet.
Medan SD, UKIP och Front National tjafsar om vad som är svenskt, brittiskt och franskt har Siri Karlsson skapat den svenskaste
musiken just nu.
På The Lost Colony gifter sig Saharas ökenblues med Östeuropeisk klezmer. Samtidigt minner vissa passager om Jan
Johanssons Jazz På Svenska och så omfamnas nyckelharpan flera gånger om. Addera mässande körer till det. Alla dessa
delar byggs ihop och skickas ut som om det vore det mest självklara tillvägagångssättet någonsin.
Nej, det blir aldrig konstskole-konstlat och nej det blir aldrig Kalle Moraeus-klämkäckt. Däremot blir det, med Jari Haapalainen
vid mixerbordet, mörkare än någonsin. Du hör liksom Nick Cave och David Eugene Edwards oroliga själar vila över hela
produktionen. Dimmern har vridits ner till omslagets dova nivå och med det fångar musiken samtiden exemplariskt. För när de
flesta av oss bara vill fungera och leva tillsammans – oavsett bakgrund, religion eller hudfärg – så frodas här och nu ett
motstånd, ett mörker, som gör allt för att förhindra mänsklighetens utveckling. The Lost Colony är en gåva från mångkulturen.
Ett mångkulturens pris och ska prisas därefter.
Jan Gradvall, DI:
4/5 poäng
En låt på albumet heter Tid och det är precis det musiken upplöser.
Siri Karlsson är, förvirrande nog, inte en person utan en duo bestående av Maria Arnqvist, piano, och Cecilia Österholm,
nyckelharpa. Musiken driver i väg till samma landskap som i John Bauers 1800-talsmålningar. Dimma sänker sig ned över
skogen. Mossan är tungt mörkgrön. Klippformationerna är trollgrå.
När Maria Arnqvist spelar piano går det att känna Jan Johanssons andedräkt. När Cecilia Österholm spelar nyckelharpa låter
det som om hennes nyckelharpa har ett personnummer och är mantalsskriven i Stockholm.
Jari Haapalainen, som alltid prioriterar liv till varje pris före perfektion, har producerat. Albumtiteln är passande. Att lyssna känns
som att bli ledd till en förlorad värld.
(+ ligger på Jan Gradvalls A-lista)
Uppsala Nya Tidning 25 feb 2015, 4/5 p
Ett mystiskt skimmer vilar över musiken på Uppsalabekanta duon Siri Karlssons tredje skivalbum. Intrycket förstärks av det
märkliga, suggestiva omslagsfotot med en draperad person med något slags teckensymbol på den höga huvudbonaden, i en
liten roddbåt på mörkaste vatten.
Och så har vi namnet på duon, Siri Karlsson, efter en ”småländsk psalmodikon-spelerska” som visar sig vara en påhittad gestalt
– ett slags symbol för duons självklara förankring i djupaste svensk folkmylla.
Och samtidigt fortsätter duon att utforska gränsöverskridande territorier, denna gång i en drömsk och filmisk klangresa som i sitt
vemod och sin längtansfyllda resning skulle kunna vara ett sökande efter något som gått förlorat, i enlighet med albumets
lockande titel ”The lost colony”.
Siri Karlsson bryter mot den svenska folkmusikens rådande strömningar på ett uppfriskande sätt. Hos denna duo handlar det
inte om bordunideal parat med multikulti, utan en öppenhet för experiment där skir folkvisa och polska förenas med tung psych,
fritänkande jazz och en hel del annat. Man får gå tillbaka till den tidiga svenska folkproggens mest utstickande former – typ
Älgarnas trädgård – för att hitta motsvarigheter.
Lyssnaren kastas direkt in i det intensiva öppningsspåret ”Appaloosa”, med tungt groove och spejsad ordlös sång, likt en
pulserande folkdansrit från albumets fiktiva koloni. Därefter en lyrisk och vacker andhämtning i ”MNP” som interfolieras med
spretiga fraser i frijazz-anda.
På detta sätt andas och växlar musiken mellan det lyriska och det tunga, det subtila och det lätt skruvade. Hela tiden med Maria
Arnqvists altsaxofon och piano och Cecilia Österholms nyckelharpa som musikens självklara epicentrum, mitt bland
gästmusiker och digitala klanger.
Och deras samspel är verkligen något speciellt, till exempel i ”Gryning över Nallo”, när deras instrument virvlar och
sammansmälter runt samma melodistomme – men i samma spår också en ledsamt ylande saxofon som ger mej associationer
till David Bowies Berlin-skivor. Det finns gott om sådana förtätade stunder som visar Arnqvists och Österholms styrka som
musikanter.
Deras ordlösa röstsjok och producenten Jari Haapalainens rytmer knyter ihop alltsammans till en storslagen och mäktig
klangfresk, ja en av de starkaste folkmusikskivor jag hört på länge.
Bästa spår: ”Gryning över Nallo”
Ulf Gustavsson
Lira:
DUON GÅR SIN EGEN VÄG. In i mörkret. In i det svårbestämbara. In i Siri Karlssons musikaliska universum. Siri Karlsson är
inte en person, det är en duo. Ett synnerligen passande namn på en duo som inte gör det förväntade. Musiken på The lost
Colony lever mitt i ett gränsland mellan andra gränsland. Siri Karlsson annekterar liksom sin egen lilla värld. Eller stora värld,
snarare. Folkmusiken fi nns där i grunden, med melankoliska, mörka stämningar och i den ständigt återkommande
nyckelharpan; den felande länken till vårt förflutna. Siri Karlsson ser dock till att bygga sin värld med personliga byggstenar.
Elektroniskt svischande ljud, någon blinkning åt minimalistimen och storslagna, fi lmiska musiklandskap införlivas i det
multimyllrande uttryck som Siri Karlsson gör till sitt på The lost colony. Det hela känns som en sammanhängande berättelse,
“ett epos” säger skivbolaget, eller om det är duons medlemmar själva. Exakt vad som sker i denna berättelse får jag nog be att
få återkomma till, men helt klart är stämningarna i linje med albumtitelns “förlorade koloni”. Skivomslagets mystiska skepnad i
roddbåt bjuder en ledtråd som sätter fantasin i rullning. Med The lost colony tar Cecilia Österholm (nyckelharpa,
tenornyckelharpa, cittra, midi-instrument, sång) och Maria Arnquist (altsaxofon, synt, sång) ett par stora kliv vidare på sin
musikaliska upptäcktsresa. Till detta bidrar den färska kärleken till just nyckelharpan, som uppstod sedan Cecilia Österholm rest
till Frankrike och träffade en framstående nyckelharpsbyggare. Skivan är inspelad i Skåne med gäster som Jari Haapalainen
(trummor och produktion), Torbjörn Zetterberg (bas) och Simon Svärd (gitarr). Samtliga fyller i med sina penslar där så behövs.
Musiken skiftar hela tiden, marken är osäker, spännande. Rösterna tillåts ofta stå i centrum och bära dessa stycken. Stycken
som låter mig ana små, små dunster av Bo Hansson, Midaircondo, The Flaming Lips, Åsa Jinder,
Johan Hedin, ECM – allt det men ändå inte. Högt däruppe sitter Siri Karlsson på taket, dinglar med fötterna och njuter av
utsikten. Ja, nu vet jag inget mera. Kram och kyss och hjärtligt tack sen.
TIMO KANGAS
Göteborgs Fria Tidning
Folk, indie, jazz, psykedelia – det är inte lätt att greppa Siri Karlssons musik och just därför är den stimulerande,
skriver Tobias Magnusson.
Bakom namnet Siri Karlsson döljer sig inte en person, utan en duo, bestående av Cecilia Österholm och Maria Arnqvist. Med
The lost colony är de framme vid sitt tredje fullängdsalbum. Cecilia Österholm på nyckelharpa och Maria Arnqvist på piano och
saxofon är här även förstärkta med eminenta musiker som Jari Haapalainen på trummor, Torbjörn Zetterberg, bas, Simon
Svärd, gitarr och Mattias Ståhl på vibrafon.
Jag fastnar direkt för inledande Appaloosa som snabbt skapar en laddad och suggestiv atmosfär. Jag betraktar samtidigt fotot
som pryder omslaget; en kvinna, klädd i svart med en rituell symbol fäst i en huvudbonad, sitter ensam i en eka och ror på en
svart skogstjärn, på väg till den magiska plats som titeln hänvisar till: den försvunna kolonin.
Det är ingen självklar referens, men Siri Karlssons säregna mix av folk, indie, jazz, psykedelia och visa för mina tankar till
Joakim Skogsbergs mytomspunna skiva Jola Rota, som delvis är inspelad på plats i den mörkaste urskogen. Det är en
fantastisk skiva som jag ofta återkommer till då den på ett märkligt sätt verkar leva sitt eget liv. The lost colony känns också som
en skiva som är svår att få grepp om, den bjuder på motstånd, tar hela tiden oväntade vägar. Siri Karlsson har helt klart
förmågan att skapa musik som på samma gång är både överraskande och stimulerande. TOBIAS MAGNUSSON, Kultur- och
debattredaktör på Göteborgs Fria Tidning
Citat ur recensioner av Gran Fuego (2012)
“På ‘Gran Fuego’ spränger Siri Karlsson den svenska folkmusiken i tusen bitar… bara för att strax efteråt foga samman den igen. I ena
stunden nyttjar de finkänsligt sammetshandlag till detta, i andra tar de hjälp av hammare och spik. Slutresultatet är i vilket fall oändligt
fascinerande, dess känslor många och intensiva.” SONIC, JOHAN JACOBSSON
“Den rika syresättningen av Arnqvists och Österholms melodier gör att låtarna riktigt bågnar av innehåll. Sierra Nevada är en snabb, rytmisk
skogsdans. Jakob Grape börjar med en Mali-doftande gitarrslinga och övergår i busigt friformskaos. The wild wood är trolsk progg.” SVD,
KALLE TIDERMAN
“Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte klarar mig utan Siri Karlssons nyckelharpa och sax. Och blir mer och mer övertygad om att
fler måste vara kära i deras musik.” //GAFFA, MAGNUS SJÖBERG
“Where I expected more of the melodic, dreamy peaceful music of the first album, they gave me bloody good prog-folk in the best Swedish
tradition … I love the fact that these two musicians dared to start a new adventure and just did what they liked to do.” //FOLK WORLD,
EECO SHILDER 2011
“Albert Ayler och Hjort Anders filtreras genom Siris kropp på ett sätt som känns självklart. … Det är så jäkla vackert.
DALADEMOKRATEN (PEACE & LOVE REC), JOEL PÅLSSON
“Ena stunden är det vackert melodiöst och i den andra skenar allt iväg i friformsbrötiga experiment – bara för att avlösas av proggiga
tongångar som pekar både framåt och bakåt i tiden.” VÄSTERBOTTENS FOLKBLAD, HENRIK LÅNG
“Vad krävs för att göra bra folkmusik utanför den bordunfåra som under årtionden plöjts djupare av de stora banden? Hedningarna, Groupa
och andra visade vägen – men få har sedan dess brutit rejält mot det som blivit mainstream i svensk folkmusik. Risken för platt fall är stor.
Så sveps jag med i Siri Karlssons musikresa. I ”Där allting börjar” slås tonen an med syntetiska klanger, färden kantas av galaxer och
nebulosor. Saxofonen sänder polskans budskap över astronomiska nejder.” NERIKES ALLEHANDA, MAGNUS BÖRJESSON
Hela recensioner:
SONIC 4/5
“På ‘Gran Fuego’ spränger Siri Karlsson den svenska folkmusiken i tusen bitar… bara för att strax efteråt foga samman den igen. I ena
stunden nyttjar de finkänsligt sammetshandlag till detta, i andra tar de hjälp av hammare och spik. Slutresultatet är i vilket fall oändligt
fascinerande, dess känslor många och intensiva.” JOHAN JACOBSSON, Sonic # 57
SVD 5/6
Ja, svensk folkmusik spelas av många ypperliga musiker och ja, det kommer flera utmärkta skivor varje år. Men alltför få lyckas bli en
angelägenhet utanför de egna kretsarna. Om det finns någon rättvisa i världen kommer duon Siri Karlsson att bli det. I sitt musikaliska tilltal
är de i en klass för sig. Deras andra platta Gran Fuego är kort och gott fantastisk.
Maria Arnqvist (altsaxofon mm) och Cecilia Österholm (nyckelharpa) har sitt bandnamn efter en riktig Siri Karlsson, en småländsk
folksångerska och psalmodikonspelare. Men duon av i dag spänner över ett mycket vidare fält, där folkmusik, nyprogg och experimentell
instrumentalmusik möts. Jari Haapalainen har producerat och skivan gästas av flera musiker från alternativ svensk samtidsmusik, bland annat
Tomas Hallonsten (orgel), Josef Kallerdahl (bas), Simon Svärd (elgitarr) och Martin Sörbom (gitarr, slagverk).
Den rika syresättningen av Arnqvists och Österholms melodier gör att låtarna riktigt bågnar av innehåll. Sierra Nevada är en snabb, rytmisk
skogsdans. Jakob Grape börjar med en Mali-doftande gitarrslinga och övergår i busigt friformskaos. The wild wood är trolsk progg.
Vågar vi hoppas på att Gran Fuego innebär början på en period med folkmusikaliska formexperiment? Inte sedan nittiotalets storhetstid har
en folkplatta känts så löftesrik. // 26 april 2011, KALLE TIDERMAN
GAFFA 4/5
Älskvärd och folkproggig skönhet. Jag blev lite småkär i Siri Karlssons första album. I alla fall delar av det. Kombinationen av
nyckelharpa och saxofon tillsammans med ett par små pärlor till låtar, det är liksom allt som behövs för att låsa upp mitt hjärta. Visst, det
kommer med sättningen att det låter mycket av sjuttiotalsprogg över det, men det är inget som stör. Faktum är att det till och med förstärker
hela uttrycket. För det låter lika mycket folk som pop, det låter lika mycket förr som nu.
På “Gran Fuego” verkar Maria Arnqvist och Cecilia Österholm förfinat uttrycket och slipat låtarna, för här är den rena förälskelsen nära. När
de lyckas tillverka en ram för låtarna och låter allt flyta inom den, låter allt springa löst, som i “Jakob Grape”. Eller när de bara låter allt vara
ljuvt och vackert, när de nynnar sig fram till daggdoftande folk eller tröstar under mörkaste natt. Just som i den smärtsamt vackra “Sov min
kära”.
Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte klarar mig utan Siri Karlssons nyckelharpa och sax. Och blir mer och mer övertygad om att
fler måste vara kära i deras musik. //MAGNUS SJÖBERG 2011
FOLKWORD, Germany
How happy I was the moment Maria Arnqvist contacted me to tell that she and her companion Cecilia Österholm have recorded a second
album under their band name Siri Karlsson. Their debut album Mellan träden is really one of the most beautiful albums of the past ten years
and I was very curious to hear their new project. With an impressive bunch of guest musicians from the Swedish world of neo-folk-prog
music Siri Karlsson surprised me with a totally new, impressive sound. Where I expected more of the melodic, dreamy peaceful music of the
first album, they gave me bloody good prog-folk in the best Swedish tradition. The album starts friendly with Där allting börjar, a tune that is
in the same vein as their debut album, but when I listen closely I already hear this bit dark edge. With the second track Sierra Nevada they
make clear that their sound has involved a lot and that they don’t like predictable stuff. Fantastic fast and furious folk with electric guitars,
beating percussion, organ and always this great combination of sax and nyckelharpa playing the main theme. This is a song that reminds me
of top Swedish prog-folk bands such as Kebnekaise as they were on their first three albums and sort like. Even on the bit less explosive track
Passageraren that follows they add so much power by just adding this great organ sound and strong percussion. And just when I’m about to
get used to their new sound they take it all back to the acoustic basic elements and play a wonderful, small melody in Den gamle followed by
a dreamy Lament. I’m very impressed by this new album, I love the fact that these two musicians dared to start a new adventure and just did
what they liked to do. They now have released two albums which are both great and at the same time both for totally different moods. This
second album proofs that Siri Karlsson is a duo with a creative mind playing wonderful music on a high level. I already was a fan after
hearing their debut CD and I think I will be a fan for the next decades or at least as long as they keep making these great albums. //EECO
SHILDER 2011
DALADEMOKRATEN/Peace & Love 4/5
Siri Karlsson trollbinder
I sällskap av trumslagaren Jari Haapalainen (Bear Quartet) inleder de ett mystiskt folkmusikaliskt friformsjam. Albert Ayler och Hjort
Anders filtreras genom Siris kropp på ett sätt som känns självklart. Efter ett par vackra suggestiva folklåtar låtar antar Siri duoformatet och
presenterar en låt i vilken de säger sig se en äldre tant med sjalett dansandes i en skog i trakten kring Bingsjö. Dynamiken och lyhördheten
mellan saxofon och nyckelharpa är enorm. Det är så jäkla vackert. Siri Karlsson tänker i bilder och målar upp musikaliska landskap därefter.
Hade konserten ägt rum på en mer intim scen inför en mer hängiven publik hade fullpoängaren legat nära tillhands. //JOEL PÅLSSON 2011
VÄSTERBOTTENS FOLKBLAD 4/5
HÄNDELSERIKT. Bandnamnet utgår visserligen från en småländsk folksångerska, men det är också det enda som är renodlat traditionellt
med den här duon. Tillsammans gör altsaxofonisten Maria Arnqvist och nyckelharpisten Cecilia Österholm musik som öppnar dörrar till rum
du inte visste fanns, tack vare ett lika obekymrat som nyfiket tillvägagångssätt. Ena stunden är det vackert melodiöst och i den andra skenar
allt iväg i friformsbrötiga experiment – bara för att avlösas av proggiga tongångar som pekar både framåt och bakåt i tiden. Och i ”Jakob
Grape” släpper alla hämningar: den sparkas igång av ett nordafrikanskt riff och leder sedan successivt fram till en salig kakafoni av ljud. Där
nås kulmen på denna fantastiskt händelserika – och gränslösa – folkskiva. //HENRIK LÅNG 2011
Press förra skivan Gran Fuego
“Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte klarar mig utan Siri Karlssons nyckelharpa
och sax. Och blir mer och mer övertygad om att fler måste vara kära i deras musik.” //GAFFA,
MAGNUS SJÖBERG
“Where I expected more of the melodic, dreamy peaceful music of the first album, they gave me
bloody good prog-folk in the best Swedish tradition … I love the fact that these two musicians
dared to start a new adventure and just did what they liked to do.” //FOLK WORLD, EECO SHILDER
“Albert Ayler och Hjort Anders filtreras genom Siris kropp på ett sätt som känns självklart. …
Det är så jäkla vackert. DALADEMOKRATEN (PEACE & LOVE REC), JOEL PÅLSSON
”I am more and more convinced that I can’t do without Siri Karlsson’s key fiddle and
saxophone. And I get more convinced that more people must be in love with their music”
//GAFFA, MAGNUS SJÖBERG
“Where I expected more of the melodic, dreamy peaceful music of the first album, they gave me
bloody good prog-folk in the best Swedish tradition … I love the fact that these two musicians
dared to start a new adventure and just did what they liked to do.” //FOLK WORLD, EECO SHILDER
2011
“Albert Ayler och Hjort Anders filtreras genom Siris kropp på ett sätt som känns självklart. …
Det är så jäkla vackert. DALADEMOKRATEN (PEACE & LOVE REC), JOEL PÅLSSON
”Albert Ayler and Hjort Anders (fiddler) are filtered through Siri’s body in a way that feels
completely natural…. It is so damn beautiful.” DALADEMOKRATEN (PEACE & LOVE FESTIVAL REC),
JOEL PÅLSSON