1. No category

Torsdag 8 januari 2015
Din guide t ill kollektivt rafike n
Spårvagnsnamnet
Varför heter vagnen Pompelina och vem var egentligen
Elfrida Andrée?
Pling berättar historien
bakom spårvagnsnamnen.
Smilet
Smilet var en amerikansk alligator
som levde i Sjöfartsmuseets
akvarium. Hon kom till Göteborg
1923, uppskattningsvis två år
gammal och levde till 9 februari 1987.
Så vitt man vet är 66 år ett rekordlångt liv för en alligator i fångenskap
och hon förlänades en plats i
Guinness rekordbok.
Alligatorhonan var 265 cm lång
och vägde 75 kilo när hon dog,
vilket är litet för en nordamerikansk
alligator som kan bli dubbelt så stor.
Själva smilet bestod av närmare 80
sylvassa tänder.
Det populära djuret visade sig
vara en riktig argbigga med stor
överlevnadsinstinkt. Det började
redan när hon anlände till Göteborg
tillsammans med ett antal syskon
från alligatorfarmen i Florida. Alla
syskonen dog och begravdes i hemlighet någonstans vid Korsvägen.
Därefter mobbade Smilet sakta men
säkert ihjäl två andra alligatorungar,
Olle och Gunnar.
1971 fick hon sällskap av alligatorhanen Mao (eller Mac, uppgifterna
om namnet går isär) i hopp om att
romans skulle uppstå och fortlevnaden skulle säkras. Så blev det nu inte.
En natt bet Smilet hanen så svårt att
han slutade äta av chocken. Trots
veterinärhjälp svalt han ihjäl. Efter
detta fick hon inte mer sällskap.
Smilet var också känd för sin ovilja
att röra på sig. Redan på 50-talet var
många övertygade om att hon var
död, men när det vankades mat var
hon blixtsnabbt där.
En avgjutning av Smilet finns
i dag på Naturhistoriska museet. De
faktiska kvarlevorna finns bevarade
i museets vetenskapliga samlingar,
katalogiserad som nr 17246.
Hanna Löfqvist
Tipsa Pling: [email protected]
Har du frågor om tider, priser och
biljetter eller vill lämna synpunkter
på kollektivtrafiken
– kontakta kundservice:
0771-41 43 00, vasttrafik.se
facebook.com/vasttrafik
instagram.com/vasttrafik
Produktion: newsroom.se
Bussföraren det svänger om
Efter arbetspasset svidar Anette om
ANE TT E SKY TTNE R
Anette Skyttner är bussförare
på Uddevalla Omnibus och efter jobbet håller hon kurser i linedance. Hon är också är en av
dem som drivit utvecklingen av
linedance i Sverige och startat
upp riksföreningen.
Ålder: 46 år.
Bor: Henån.
Familj: Man och två barn.
Yrke: Bussförare och linedance­
instruktör.
Färdsätt: Bil och buss.
Intressen: Linedance och heminred­
ning.
Läser: Nej.
Lyssnar på: Modern country.
DAGENS FÖRARE
Varför har du fastnat för just
linedance?
– Jag kom i kontakt med linedance
för första gången när jag var i USA
som au pair i början av 1990-talet.
Jag tyckte att det var så roligt att jag
fortsatte dansa när jag kom hem
igen. Då var det ganska få som kände till linedance i Sverige men jag
drog igång egna kurser i Söderhamn där jag växte upp och utbildade mig till instruktör.
Hur hamnade du på Omnibus i
Uddevalla?
– Det blev arbetsbrist på Swebus där jag arbetade i Söderhamn
så jag blev tvungen att söka nytt
jobb. Eftersom jag hade en kompis
som flyttat till Munkedal så
hängde jag på hit och fick jobb på
Swebus i Uddevalla och sedan
Uddevalla Omnibus. Nu har jag
jobbat och bott här Bohuslän i 17
år och trivs jättebra.
Och du tog även med dig linedance
till Uddevalla?
– Ja, det fanns ju inte här och
eftersom jag ville fortsätta med
dansen så fick jag starta egna
kurser. Vi började med nybörjarkurser i bygdegården i Stenshult
utanför Uddevalla och sedan
rullade det på med fortsättningskurser och fler utbildade sig till
ledare som kunde ta över lite av
kurserna eftersom det blev för
mycket för mig. Så småningom
flyttade jag till Henån på Orust
och nu håller jag endast kurs där.
Anette Skyttners tips på bra
countrymusik:
Keith Urban
Blake Shelton
Toby Keith
Faith Hill
Kerry Underwood
Alan Jackson
Hatten på för country. Bussföraren Anette Skyttner håller sig i form med linedance. Du har också väckt intresset för
linedance hos arbetskompisarna?
– Ja, det började med en personalfest på Folkets Hus där vi hade en
uppvisning i linedance och då medverkade några förare. Det var
många som tyckte det såg kul ut
och ville prova och ett par fortsatte
även på kursen. Nu när jag har kurs
i Henån så är det mycket släkt och
vänner som är med. Det passar alla
åldrar gammal som ung.
i stället för i ringar på åtta personer
så man behöver ingen partner. Man
dansar i olika stegkombinationer
som koreografer ritar med steg
framåt, bakåt och i sidled samt med
vändningar, snurr och handklapp.
Dansen förknippas ofta också med
cowboykläder och countrymusik
men på kurstillfällena har vi träningskläder och egentligen funkar
det med vilken musik som helst
som är taktfast. Men eftersom
countryn ligger mig varmt om hjärtat och linedance började med det
så vill jag fortsätta med det.
Vad kännetecknar själva dansen
linedance?
– Många förknippar linedance med
squaredans men skillnaden är
bland annat att man dansar på rad
Det bästa med att linedance?
– Det är otroligt roligt och väldigt
bra motion för kropp och själ. Man
rör verkligen hela kroppen och
dessutom går det fort så man blir
rejält svettig. Man får också en
stark benstomme av allt stampande i golvet. Dessutom måste man
vara koncentrerad och helt närvarande i nuet vilket gör att jag släpper allt annat och verkligen rensar
huvudet. Alla bekymmer försvinner och man laddar batterierna och
får ny energi.
Och det bästa med att vara bussförare?
– Det är fritt och man sköter sig
själv. Jag är väldigt social så jag
uppskattar också att träffar mycket folk och jag pratar gärna med resenärerna. Mina kollegor är toppen
och när man arbetar på mindre orter lär man känna varandra på ett
annat sätt än i storstaden.
Erica Holm
Foto: Jeanette Larsson
Till Europa på 90-talet
Linedance, som betyder dans på rad,
är en individuell dansform som började sprida sig i USA på 1980-talet.
I början var koreografierna enkla
där man stod på rad och tog ett par
steg framåt, bakåt och i sidled innan
man vände ett halvt varv. Efterhand
blev stegkombinationerna allt mer
avancerade och man började skriva
ner olika kombinationer som passade viss låtar.
I början av 1990-talet kom line­
dance till Europa och även till Sverige
där de första klubbarna började
etablera sig i Norrland, Skåne och
Stockholmsområdet.