Ladda ner - Vänföreningen Judiska Museet i Stockholm
MUSEIBLADET 4/2014 Medlemstidning för Judiska Museets Vänförening En svensk framgångssaga... Vi går in i utställningen där pengarna klirrande faller ovanifrån. Detta foto har Niklas Åkesson tagit. Övriga foton från utställningen är tagna av Karl Gabor. ”Det är fantastiskt vilka utställningar ni gör på så litet utrymme!” Åke Livstedt Vänföreningens ordförande har ordet Museibladet 4/2014 MUSEIBLADET Nyhetstidning för Judiska Museets Vänförening Box 6299 102 34 Stockholm Besöksadress: Hälsingegatan 2 telefon: 08-557 735 64 e-post: [email protected] hemsida: www.jmv.se Redaktör: Annika Ehnwall Redaktionsgrupp: Ragnar Fridman (ansvarig utgivare), Yvonne Jacobsson och Rut Milchner Vänföreningens styrelse: Ragnar Fridman, ordförande Ralph Jacobsson, kassör Rut Milchner, sekreterare Krystyna Asarnoj Thomas Bloch Carl Henrik Carlsson Hanna Kessler Yvonne Leff Lennart Wolff Hanna Feist-Wechselblatt, suppleant Marianne Kaplan, suppleant Hans Kraitsik, suppleant Annonser i Museibladet Annonsstorlek Kostnad /nr 1/8 - sida 1.000 kr 1/4 - sida 1.800 kr 1/2 - sida 3.000 kr 1/1 - sida 6.000 kr Museibladet utkommer med 4 nr/år För bokning av annonser kontakta Annika Ehnwall: museibladet@ judiska-museet.se Vänföreningens medlemsavgift: Enskild medlem 250 kr/år Par 400 kr/år Ungdomar (upp till 30 år) 70 kr/år Ständig medlem enskild 3.500 kr Ständig medlem par 5.000 kr PlusGiro: 436 47 57-7 Betalningsmottagare: Judiska Museets Vänförening Tryck: Gracia Repro Stockholm AB Manusstopp nästa nummer 30 januari Full aktivitet på Museet Museets programverksamhet och utställningar är nu i full gång. Utställningen ”En svensk framgångssaga…” har invigts den 6 oktober. Vi får här berättat om en lyckad integration av judar under 1800-talet och in på förra seklet. Även de mindre lyckligt lottade beskrivs. Presentationen är mycket intressant utförd med tanke på den lilla yta som vi har till förfogande. Det är ett stort jobb som görs för att hålla igång ett levande museum. Jag vädjar till er att skaffa katalogen som är en mycket illustrativ beskrivning av kända och okända judar som verkat som mecenater och banbrytare inom flera verksamheter i det svenska samhället. Vi har redan fått mycket positivt gensvar från media med uppföljningar både i tryck, radio och TV. Utställningen kommer att pågå till den 31 augusti 2015. Programverksamheten där Museet och Vänföreningen tillsammans har aktiviteter mer eller mindre varje vecka är något som är viktigt och jag önskar att även Vänföreningens medlemmar som inte bor i Stockholm kan planera för ett eller flera besök under året. Är det dags att filma våra aftnar och på något sätt möjliggöra att fler kan ta del av dessa? Vi bör behålla tanken med hänsyn till den tekniska utvecklingens möjligheter. Förlagsgruppen Nästa projekt är en bok om barn och barnbarn till Andra generationen. Beräknas utkomma under 2015. Hemsidan Museets hemsida är en viktig informationsförmedlare och vi har hittills gjort stora förändringar för att även underlätta informationsutbyte. Bokhandeln via nätet är under uppbyggnad och vår förhoppning är att ha den klar innan årsskiftet. Våra yngre vuxna Program för att attrahera speciellt denna målgrupp planeras till den 20 november med korta presentationer(ca 6 minuter) om olika intressanta ämnen. Vår förhoppning är att öka inflödet av nya medlemmar för att aldrig underskrida nivån 1 000 medlemmar i Vänföreningen. I detta nummer får ni en smakbit på vad som komma skall i programväg – håll till godo! Välkomna till museets olika aktiviteter. Ragnar Fridman Vänföreningens årsmöte äger rum söndagen den 22 mars kl 17.00 Museibladet 4/2014 Nytt judiskt museum i Warszawa återskapar den förlorade judiska världen i Polen Innehåll Museibladet 4/2014 Under senare år har judiska museerna i Europa både ökat i antal och framför allt i storlek. De stora judiska museerna i Central- och Östeuropa, som har planerats i årtionden, har krävt astronomisk finansiering. På våra årliga museikonferenser inom organisationen AEJM (Association for European Jewish Museums), har jag under årens lopp häpnat över dessa nya museers gränslöst stora format. Hur skulle de kunna förverkligas? Var hitta den sortens finansiering? Hur kommer de gigantiska museerna mottas av allmänheten? Dessa var några av de frågor jag funderade över. Jag minns de kaxiga attityderna hos dem som presenterade planerna, inte minst för det nya judiska museet i Warszawa. Jag har också upplevt hur flera av dem har ersatts av nya ”projektledare” åren efter. Det har nämligen krävts många revideringar av ursprungliga planer och finansieringen har varit mycket problematisk. När väl arkitekttävlingen för Warszawas nya judiska museum var avgjord och byggnationen så småningom kom igång uppstod praktiska problem med glasfasaden och översvämning av undervåning. Men, intressant nog, kunde visionerna till slut förverkligas och även det finansiella löste sig. Skam den som ger sig. Man ska sikta högt! Den 28 oktober, ett år försenat, invigdes de polska judarnas historiska museum i Warszawa i närvaro av Polens och Israels presidenter. 2 Vänföreningens ordförande har ordet 3 Nytt judiskt museum i Warszawa återskapar den förlorade judiska värl- den i Polen 5 En svensk framgångssaga... En ut- ställning som väcker uppmärksamhet och nyfikenhet 5 Judenstadt - en berättelse om det judiska Prag 6 Fyra judiska invandraröden kring första världskriget 7 Om min morfars morfars morfar och fenomenet ”Port-Jews” 10 Vinterns program 13 På skattjakt i Polen 15 Emma (och Zorn!) 16 Odödlighetens elexir - nu på svenska 17 Vemodigt möte med legendar - Moshe Yassur 19 Redaktörens funderingar 20 Invigningen av ”En svensk framgångssaga...” Det nya museet är ett av de största judiska museerna i Europa. Museet heter POLIN, de polska judarnas historiska museum. Här har de polska judarnas historia återskapats virtuellt med många konstnärliga uttryck och en basutställning. - Museet är det teknologiskt mest avancerade museet i Europa. Polen var ett dynamiskt centrum för världens judar, sa museichefen Dariusz Stola vid invigningen. Att gestalta 1000 år av judisk historia i Polen har, som jag vet, varit en stor utmaning för museiledningen. Man har bemödat sig om att återskapa unika miljöer, bland annat från en gammal träsynagoga med otroligt dekorativa målningar i taket . Museet började planeras efter Sovjetunionens kollaps. Det har ritats av den finländska arkitektbyrån Lahdelma & Mahlamäki och ligger i hjärtat av det forna gettot. Det är uppfört på samma torg som monumentet till gettots hjältar från 1948 av Nathan Rapaport. Utställningen i museet har planerats av en internationell grupp av sakkunniga och kuratorer under ledning Professor Barbara Kirschenblatt-Gimblett från New York. Museibyggnaden har finansierats av Warszawa stad och det polska kulturministeriet för sammanlagt 42,5 Fortsättning på sid 4 Program på Museet under vintern (utförlig information finns på programbladet och hemsidorna) Söndag 11/1 kl 17.00 Georg Riedel, basist, jazzmusiker, tonsättare, viskompositör Tisdag 13/1kl 19.00 Pontus och Göthilda Fürstenberg Tisdag 20/1kl 19.00 Rita Bredefeldt talar om släkten Lamm Söndag 25/1 kl 17.00 Filmvisning: ”A woman named Golda” Tisdag 3/2 kl 19.00 Ricki Neuman och Kenneth Hermele samtalar: Vad behöver man som minoritet för att klara sig bra i Sverige? Tisdag 10/2 samling kl 18.40 Besök på Thielska Galleriet Söndag 15/2 kl 17.00 Morton Narrowe och Bo Hyttner samtalar om Salvador Dalís ”Israels tolv stammar” Tisdag 24/2 kl 19.00 Mia Kuritzén Löwengart om judisk filantropi i Stockholm Söndag 1/3 kl 17.00 Emilia Degenius om sin nyutkomna roman ”Åka skridskor i Warszawa” Tisdag 3/3 kl 19.00 Natalie Lantz om Sara Shilos roman ”Falafelkungen är död” Tisdag 10/3 kl 19.00 Håkan Blomqvist om Bund i Sverige 1946-1954 Tisdag 17/3 kl 19.00 Lars M Andersson om synen på judar i svensk film och skämtpress på 1920-30talet Söndag 22/3 kl 17.00 Vänföreningens årsmöte (med reservation för ändringar) Fortsättning från sid 3 miljoner euro! Judiska organisationer och donatorer från hela världen har bidragit till basutställningen med sammanlagt 33 miljoner euro! På tvåtusentalet har några riktigt stora judiska museer skapats i Europa. Tiden var då mogen. De stora museerna har alla tillkommit med respektive stats och stads finansiella stöd samt med inhemska och internationella sponsorers medverkan. Det har varit viktigt för alla aktörer att återskapa den judiska världen på de platser där livet så brutalt upphörde p g a Förintelsen. Berättelserna om judarnas liv, traditioner och rika bidrag till sina respektive hemländer förtjänar verkligen att lyftas fram! På ett sätt kan man säga att judarna genom de stora museerna (och även de mindre) återfått sin rättmätiga plats i de olika ländernas historia. Troligtvis började tendensen med de stora museerna när det världsberömda Judiska Museet i Berlin, som ritades av Daniel Liebeskind , förverkligades. Detta museum hade hundratusentals besökare redan innan det invigdes officiellt 2001. Judiska Museet i Warszawa är alltså inte ensamt om att använda den senaste teknologin för att återskapa den judiska värld som gått förlorad. Museibladet 4/2014 För ett par år sedan förvandlades en stor hangar i Moskva till ett judiskt museum. Vid förra årets AEJM-konferens för de judiska museerna presenterades detta enorma museum för oss deltagare. Jag blev uppriktigt chockad över projektets yvighet. Museet är enormt stort med hypermodern teknik, oväntade pedagogiska grepp och andra inslag t ex från det fosterländska kriget. Besökarna står bokstavligt talat mitt i historiska skeenden och fältslag genom illusioner och en verklig stridsvagn. Just detta museum har bekostats av en oligark och välsignats av Putins själv… Kanske tenderar de gigantiska judiska museerna i Central- och Östeuropa att bli en smula pretentiösa och krävande för besökarna? Det är nämligen inga museer man kan slinka in i och tittar på i en timme, utan de kräver minst 3-4 timmar. Tid är idag en bristvara! Men i Judarna i Polen var 3,3 miljoner innan andra världskriget. Var tredje innevånare i Warszawa var jude!! Endast ca 10 procent av judarna överlevde, de flesta genom att de hamnade i Sovjetunionen genom den s.k. Ribbentrop-Molotowpakten. Och senare under 1968 då det endast länder där den judiska befolkningen i stort utplånades under Förintelsen, kanske det just krävs ett museum, som syns i stadens siluett och som sätter den judiska historien och det judiska kulturarvet i landet i sitt rätta perspektiv. fanns ca 25.000 judar kvar i landet fördrev Polens kommunistiska och antisemitiska regim ca 20.000 av dessa. Vem kunde väl ana att ett stort judiskt museum skulle öppnas 46 år senare i hjärtat av Warszawas getto . Och att detta museum huvudsakligen skulle lyfta fram judarnas tusenåriga rika liv och närvaro i Polen och inte låta pogromerna och Förintelsen ta över berättelsen. Nu kan alla som vill kliva in i den virtuella återskapade judiska värld, som gick förlorad, inte bara för det judiska folket utan för deras respektive hemländer! I mitten av november skall vi alla samlas till årets AEJM-konferens i Warszawa. Jag har besökt staden flera gånger och jag var där just den gången då grundstenen lades till det nya museet. Jag ser verkligen fram emot att besöka museet och upptäcka den rika judiska världen, som en gång fanns i Polen. Jag är säker på att vi alla som deltar blir både inspirerade, bländade och möjligtvis överväldigade! Ett museum med judiskt liv har sett dagens ljus på platsen för det totaldemolerade judiska gettot i Warszawa. Det skulle hjältarna för gettoupproret säkert varit stolta över! Yvonne Jacobsson Museibladet 4/2014 En svensk framgångssaga... En utställning som väcker uppmärksamhet och nyfikenhet I skrivande stund har det gått nästan en månad sedan utställningen ”En svensk framgångssaga…” invigdes. Sällan har en utställning på museet fått så mycket uppmärksamhet i media och press och blivit så väl mottagen av allmänheten! Ett tolvtal (!) journalister från diverse tidningar, SR och SVT var närvarande på presskonferensen, som ägde rum den första oktober på Judiska Museet. Journalister från DN, SvD, Sydsvenskan, Radio Sweden på tyska och ryska, Gefle Dagblad, Dagen m fl var här! Det var en ovanligt bra uppslutning! Journalisterna intervjuade flera deltagare i arbetsgruppen! Samma dag på kvällen kl 19.15 i SVT/ABC-Nytt kom ett kort inslag ca tio minuter in i programmet! Den 14 oktober intervjuades Ricki Neuman och undertecknad på Nordegren och Epstein i SR P1, som började kl 14.09. Inslaget om utställningen kom ca kl 14.25 i programmet. Ni som är intresserade kan fortfarande lyssna på intervjun, som är på ca 10 minuter. Gå in på SR-P1-Nordegren och Epstein och ”scrolla” ner till 14 oktober… I kommande nummer av Judisk Krönika kommer Ola Larsmo att recensera vår nya utställning och Anders Q Björkman, kulturchef på SvD, kommer att skriva en artikel om judarnas lyckade integration i Sverige. Artikeln kopplar till vår utställning. därför begränsat antal personer vi lyfter fram till 14. Vi möter judiska entreprenörer och företagare, som verkat i delvis okända och ibland oväntade näringsområden. Familjerna Bonnier och Josephson är t ex inte med. Dessa har vi presenterat i andra separatutställningar. Med andra ord, ”so far so good”! Publiken strömmar till och de allra flesta är mycket positiva till utställningen. Vi är vana vid att Katalogen är ett måste. Den är både allmänbildande och intressant. Jag tror att berättelsen om hur de svenska judarna medverkade till den ekonomiska utvecklingen i Sverige och moderniseringen av vårt land är okänd för många. I katalogen berättas en mångfacetterad historia, som också handlar om de mindre framgångrika. Gemensamt för dem alla var att de lyckades integreras väl i vårt land! Hur gick det till? Gick något förlorat på vägen? ”kulturtanterna” är i majoritet bland besökarna, så icke i detta fall, nu kommer flest män! En del påpekar att vissa personer saknas i utställningen. Jag vill förtydliga att ämnet är otroligt komplext och att vi i arbetsgruppen Om ni inte hinner komma till museet, kan vi skicka katalogen till er. Priset är facilt, endast 100 kr. Porto på drygt 40 kr tillkommer. Maila till ludmila@judiska-museet. se och beställ katalogen! Eller ring till Ludmila Prokofjeva på telefonnummer 08-557 735 62. Yvonne Jacobsson Judisk historia På Museet den 12 oktober Judenstadt - en berättelse om det judiska Prag Om detta ämne föreläste Thomas Fürth, docent i historia och ordförande i Judiska släktforskningsföreningen. På Medeltiden fanns två skilda judiska församlingar i Gamla staden i Prag. De judar som kom från väst slog sig ner runt Gammalnya synagogan och judarna från Bysans bosatte sig runt Gamla skolan (där Spanska synagogan idag är belägen). De två kolonierna blandades med tiden och stängdes in i ett avspärrat ghetto (Judenstadt). Prags judar blev med tiden tyngda av förtryckande lagar. På 1500-talet tvingades de bära en gul cirkel som ett tecken på vanära. Diskrimineringen mildrades något 1784 under kejsar Josef II. Namnet på det judiska bostadskvarteret i centrala Prag, Josefov, uppkallades efter honom. Gammalnya synagogan Museibladet 4/2014 Under 1600-talet blomstrade Judenstadt och stadens judar upplevde en ekonomisk höjdpunkt. Den judiska befolkningen ökade medan den kristna minskade. År 1700 hade Judenstadt 11 000 invånare och var vid denna tid Europas mest tätbefolkade ghetto. 16-17 maj 1754 bröt en stor brand ut i Judenstadt. Hela östra delarna av ghettot brann ned inklusive Zigeuner- och Altschul. Endast de västra delarna kring gamla begravningsplatsen klarade sig. De flesta nedbrända husen kunde byggas upp på nytt. På 1890-talet bestämde sig stadens myndigheter för att riva området. Orsaken var att svåra sjukdomar grasserade och dödligheten i området var mycket högre än i andra delar av Prag. Det gamla rådhuset, fyra synagogor och den gamla judiska begravningsplatsen bevarades. Vi får även följa den judiska familjen Brandeis väg genom ghettot från Engegasse år 1794. Åren 1819 och 1821 föds parets två döttrar Josefa och Barbara. Familjen flyttar snett över gatan till Engegasse 50. I Hohe synagogan vigdes 1848 Gerson Schablin med Josefa Brandeis från Engegasse. Gerson och Josefa flyttade senare till Geistgasse i andra änden av Judenstadt. Lennart Wolff Judisk historia På Museet den 21 september Fyra judiska invandraröden kring första världskriget Det var rubriken på ett föredrag hållet av historikern Carl Henrik Carlsson den 21 september på Judiska Museet. Föredragshållaren utgick från en artikel i Riksarkivets årsbok 2014. Han talade om fyra män Leib Tikotzinsky, Michel Rosentover, Jacob Ettlinger och Jean Nessim, som alla befann sig i Stockholm i Sverige vid första världskrigets utbrott 1914. Av dessa fyra män var två ryska judar, en sefardisk och en tysk jude. Leib Tikotzinsky föddes 1870 i Suwalki. Han pendlade till Sverige från 1910 fram till 1914 och handlade med skrot och lump. Hustru och barn skulle komma senare som sed var vid denna tid. Carl Henrik berättade också att ryska judar fick vänta fem år på svenskt medborgarskap medan andra judar fick medborgarskap efter tre år. Tikotzinsky får medborgarskap för hela familjen. Men när meddelandet om medborgarskapet kom till familjen var hustrun död men de fem barnen kom till Sverige. Alla barnen gifte sig judiskt. Nu till Michel Rosentover. Han kom från Odessa och var en rik affärsman och gifte sig med en rik kvinna. Michel Rosentover reste till Petrograd, vidare till Finland och sedan till Sverige, där han stannade. En svensk kvinna ledde det företag som han startade i Sverige men det rörde sig inte om ett bulvanförhållande vilket var otillåtet och hade kunnat förhindra övriga delar av familjen att få invandra. Hustrun och barnen kom till Sverige efter att mannen i sin ansökan om medborgarskap beskrivit hur nästan allting dvs. hans hus och hem beslagtagits av bolsjevikerna. Affärerna gick dåligt och det kostade oerhört mycket att få hit familjen och 1931 gjordes en avbetalningsplan då Rosentover var ordentligt skuldsatt. Han blev sjuk och dog 1936. Skulden avskrevs. Från miljonär till fattigdom. Frun försörjdes av döttrarna. Ingen ersättning kom någonsin från Odessa. Jacob Ettlinger som föddes i Tyskland. Innan han kom till Sverige 1915 hade han hunnit bo bl.a. i Köln, London och Philadelphia. Från Sverige hade han haft för avsikt att resa till USA men stannade i Sverige och gifte sig 1917. I Sverige ledde ett företag som handlade med metaller och bergsprodukter. Jacob Ettlinger bodde i norra delen av Stockholm men tillhörde den ortodoxa gruppen och synagogan på St. Paulsgatan, vilket var ganska Carl Henrik Carlsson Foto: Nina Benneborn ovanligt vid denna tidpunkt. Han organiserade också försäljning av kosherkött, firade judiska helgdagar och bjöd hem flyktingar. Dessutom hjälpte han många flyktingar att komma till Sverige. Jacob Ettlinger förordades som medborgare 1919 vilket betyder att han var mycket önskvärd som medborgare. Chaim (Jean) Nessim föddes 1887 i Varna i Bulgarien. Om honom har Jaques Werup skrivit i sin bok. Författaren är dotterson till Jean Nessim. Jean hade tidigt hört talas om diamanter och orientaliska mattor och fjorton år gammal började han resa bl. a. till Konstantinopel och Paris. Museibladet 4/2014 I april 1914 kom Jean Nessim till Baltiska utställningen i Malmö. Han skulle återvända till Belgien men blev på grund av kriget kvar i Sverige. Han träffade en svensk flicka 1918 och gifte sig med henne. Jean Nessim började grossistverksamhet med mattor och blev Nordens största företag för orientaliska mattor. När han blev svensk medborgare måste hans svenska hustru också söka svenskt medborgarskap! I hennes handlingar framgick att hon var bulgariska med hemort Varna trots att hon aldrig varit där. Till det hör att den som inte var svensk medborgare kunde vid denna tid inte bli medlem i Mosaiska församlingen. Han eller hon flyttar i samband med medborgarskapet t.ex. från Maria församling till Mosaiska församlingen utan att egentligen flytta. Sammanfattningsvis vill jag säga att aftonen gav oss bl. a. många nya intressanta dimensioner på medborgarskap som vi knappast kunde ha anat oss till. Egentligen skulle ni naturligtvis hört Carl-Henrik berätta själv då det är svårt att göra honom rättvisa med denna korta beskrivning. Med förhoppning att ni förstår att det var en givande kväll tackar vi honom. Hanna Feist-Wechselblatt En svensk framgångssaga... På Museet den 16 september Om min morfars morfars morfar och fenomenet ”Port-Jews” Denna tisdag kväll gästade Harry R:son Svensson, doktorand på Historiska institutionens Centrum för Maritima studier vid Stockholms Universitet, oss på Museet. Det var extra roligt eftersom det delvis skulle handla om min morfars morfars morfar Fabian Philip men också det som kallas Port-Jews och det är vad jag kommer att börja med, annars kanske jag inte kommer fram till det alls utan förirrar mig i Fabian Philips liv och leverne. Port-Jews är ett begrepp som dök upp i slutet av 1990-talet när flera olika studier om judars bosättning i hamnstäder gjordes. En del av studierna räknade endast sefardiska judar som hade blivit utkastade ur Spanien i samband med inkvisitionen som Port-Jews, och som deltog i Medelhavets och Atlantens sjöfart under 16- och 1700-talen. Andra forskare inkluderade även ashkenasim. Min enkla slutsats är att utgå från att Port-Jews är judiska handelsmän bosatta i hamnstäder och som verkade tillsammans med ickejudiska handelsmän på samma villkor. Hamnstäder har alltid legat i framkanten av utvecklingen i respektive land och därför blev de judiska handelsmännen här kanske mer vidsynta snabbare än på andra håll. Att de blev accepterade och respekterade av resten av samhället i övrigt är också tydligt. En fördel som judarna hade var att de också ofta hade kontaktnät med andra judar i andra länder, vilket inte var lika vanligt bland den övriga befolkningen. Karlskrona grundades 1680. Betänk att Blekinge var danskt ända till 1658, och blev örlogsflottans huvudstation och snabbt Sveriges tredje största stad med 10.000 invånare. På den tiden såg inte Sverige ut som nu, Stockholm var den största staden och Riga, i dagens Lettland, var den näst största. Hur kommer det sig då att Karlskronas judar kan ses som Port-Jews. Det är där Fabian Philip kommer in i bilden. Fabian kom till Sverige 1776 och ganska snart bosatte han sig i Karlskrona med tillstånd av Gustav III. Enligt 1782års Judereglemente fick inte judar bosätta sig annat än i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Fabian Philip grundade segelduksfabriken 1785 tillsammans med amiralitetssekreteraren Christian Lorents Strömholm och handelsmannen Sven Johan Wahlgren. Två år senare blir Capten Mechanicus Magnus Rosensvärd också delägare. I och med detta hade Fabian kommit in i Karlskronas societet och segelduksfabriken levererade segel till hela svenska flottan. Under 1800-talets första år ska Fabian ha varit en av landets mest förmögna män. 1806 köpte han en stor fastighet i centrala Karlskrona, ett område där köpmännen hade bott sedan stadens grundande. Huset som sedan kom att kallas för Rubenska gården, hade en huvudbyggnad på 412 kvadratmeter och murad grund. Att den kom att Museibladet 4/2014 kallas för Rubenska gården beror på att Fabian endast fick ett barn, en dotter, som gifte sig med Jerachmiel Ruben. Därför kom alla ättlingar till Fabian Philip att heta Ruben. grundats året innan. Året därefter tilldelas Fabian Illis Quorum för sina insatser inom fattigvården, som han hade ägnat sig åt långt tidigare än organiseringen av fattigvården 1814. 1811 köpte Fabian Afvelsgärde, den största gården utanför Karlskrona. Det var populärt bland societeten att äga ett ”lantställe”. Gården finns fortfarande kvar i familjen. Svensk undersåte blev Fabian inte förrän eller redan 1819, intressant med tanke på att 1782års judereglemente inte avskaffades förrän 1838. Nu ägnade sig Fabian inte enbart åt att köpa saker åt sig själv utan 1814 startas en fattigvårdsinrättning med Fabian som ständig medlem i direktionen. Nästan 600 personer gavs arbete i Segelduksfabriken vilket var ungefär fem procent av Karlskronas befolkning, han matchade helt enkelt sitt arbetskraftsbehov mot stadens arbetslösa. 1815 blev han invald som arbetande ledamot i styrelsen för Kungl. Blekinge Hushållningssällskap som hade Hans dotter Eleonora gifte sig med Jerachmiel eller Joakim Ruben och de fick en stor skara barn, fem söner och två döttrar. Ett intressant faktum är att det inte var Eleonora som skickades bort för att gifta sig utan Fabian hämtade Jerachmiel från Hamburg för giftermål i Karlskrona. Det visade sig att Jerachmiel inte var någon sympatisk person och Eleonora skilde sig från honom efter tjugofyra års äktenskap. I Fabians testamente från 1833 kan man läsa att - Kvinnorna sitter i orubbat bo - Den tidigare mågen Joakim ben Moses Ruben görs arvlös - De två äldsta barnbarnen blir förmyndare - De manliga barnbarnen får läsa obehindrat på sterbhusets bekostnad - Flickorna gifts bort i Hamburg och Storbritannien Ni kan träffa Fabian på Museets utställning ”En svensk framgångssaga…” där det även går att se Illis Quorum-medaljen. Den finns även som replik i vår permanenta utställning om svensk judisk historia, det fina röda skåpet, där man också kan se stämpeln som användes på segeldukarna och Fabians sigill och lite annat smått och gott. Detta får bli min avslutning på historien om Fabian Philip för annars blir jag inte klar i tid till manusstoppet. Annika Ehnwall STÖD JUDISKA MUSEET I samband med högtidsdagar köp ett CHAJ-diplom i stället för blommor För information och köp kontakta Museet telefon 08-31 01 43, fax: 08-31 84 04, e-post: [email protected] eller besök Museet på Hälsingegatan 2 CHAJ = LIV och TALET (18 lyckotal) CHAJ-diplom måste beställas minst en dag i förväg Vänföreningens medlemmar önskas en Glad Channukah, en God Jul och ett Gott Nytt År! Museibladet 4/2014 Judiska Museet i Stockholm söker: Museichef Vår chef går i pension hösten 2015. Vänligen skicka intresseanmälan med CV till: David Neuman, ordförande i JMS c/o Magasin III Museum & Foundation for Contemporary Art Frihamnsgatan 28, 115 56 Stockholm eller via email: [email protected] Obs: Inga telefonsamtal För information om museet: http://www.judiska-museet.se 10 Museibladet 4/2014 PROGRAM VINTERN 2014-2015 Söndag 11 januari kl 17.00 Georg Riedel, basist, jazzmusiker, tonsättare, viskompositör En av våra absolut mest framstående, mest svenska och folkkära kompositörer berättar om sitt liv som musiker och sitt långa samarbete med Astrid Lindgren. Arrangör: Judiska Museets Vänförening Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Tisdag 13 januari kl. 19.00 Pontus och Göthilda Fürstenberg Makarna som blev några av de mer betydande konstsamlarna i Norden kring sekelskiftet 1900. Kristoffer Arvidsson, fil dr i konstvetenskap. Konstskribent och forskningsledare vid Göteborgs Konstmuseum. Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Tisdag 20 januari kl 19.00 Om släkten Lamm Rita Bredefeldt, docent i ekonomisk historia talar om släkten Lamm, som tillhörde en ekonomisk, social och kulturell elit i Sverige från sent 1700-tal fram till 1930-talet. Många av dess familjemedlemmar var typiska för den tidens judiska borgerskap. Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Söndag 25 januari kl 17.00 “Herregud, jag glömde vad jag skulle säga ...jag vill inte att filmen ska ta slut.” Ingrid Bergmans egna ord om A women named Golda. Bo Hyttner berättar om tillkomsten av Ingrid Bergmans sista film och visar den berömda filmen. Arrangör: Judiska Museets Vänförening Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Tisdag 3 februari kl 19.00 Vad behöver man som minoritet för att klara sig bra i Sverige? Ricki Neuman, kulturjournalist och författare samtalar med Kenneth Hermele, ekonom, humanekolog och författare. Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Tisdag 10 februari samlin kl 18.40 Besök på Thielska Galleriet. Visning under ledning av Patrik Steorn, intendent och museichef vid Thielska Galleriet. Begränsat antal platser, först till kvarn! Betalning efter bekräftelse. Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Söndag 15 februari kl. 17.00 Israels tolv stammar - fanns dessa verkligen? Bo Hyttner visar Salvador Dalis berömda tavelsvit och samtalar med Morton Narrowe om de 12 stammarna. Arrangör: Judiska Museets Vänförening Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Tisdag 24 februari kl 19.00 Judisk filantropi i Stockholm Mia Kuritzén Löwengart, doktorand i historia vid Uppsala universitet. Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 11 Museibladet 4/2014 Söndag 1 mars kl 17.00 Åka skridskor i Warszawa I Emilia Degenius nyutkomna roman Åka skridskor i Warszawa beskriver hon personligt, egensinnigt och humoristiskt sin ensamma utvandring från Polen i samband med den antisemitiska kampanj som började 1967. Emilia kom till Sverige 1972, 17 år gammal. Hon berättar själv om boken och Hanna FeistWechselblatt läser valda delar av den. Arrangör: Judiska Museets Vänförening Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Tisdag 3 mars kl 19.00 ”Du måste prata arabiska. Jag kan inte tänka som en terrorist på hebreiska.” I Sara Shilos prisbelönta roman Falafelkungen är död skildras en dag i familjen Dadons liv i en liten stad i norra Israel på gränsen till Libanon. Medan katiusjaraketerna regnar ner över staden får vi följa varje familjemedlems hantering av förlusten av familjens patriark: den berömde Falafelkungen. Översättaren Natalie Lantz berättar om översättningsarbetet med romanen. Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Tisdag 10 mars kl 19.00 Bund i Sverige 1946–1954. En judisk arbetarrörelse vid skiljevägen Håkan Blomqvist, docent och historiker vid Södertörns högskola, berättar om hur svenska Bund mötte efterkrigstidens nya värld då rörelsens massbas i Polen förintats och hur den förhöll sig till kommunism, kapitalism och det sionistiska projektet Israel. Arrangör: Judiska Museets Vänförening Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Tisdag 17 mars kl 19.00 Synen på judar i svensk film och i svensk skämtpress på 1920-30-talet Lars M Andersson, universitetslektor på Uppsala universitet. Författare till ”En jude är en jude är en jude”. Obligatorisk föranmälan: e-post [email protected] eller mån-fre 9-16 på tel 08-557 735 64 Söndag 22 mars kl 17.00 Vänföreningens årsmöte, mer information i nästa nummer Nya regler med tanke på allas säkerhet! Åhörarna skall vara på plats senast tio minuter före programpunktens början! På anmodan måste legitimation kunna visas upp! Porten kommer att låsas fem minuter efter programmets start! Vi bjuder på förfriskningar Programavgift: 80 kr Medlemmar i Museets Vänförening: 60 kr Vid förhinder meddela per telefon: 08-557 735 64 eller e-post: [email protected] Med reservation för ändringar i programmet Programmet kommer att uppdateras på hemsidorna www.judiska-museet.se och www.jmv.se Om ej annat uppges äger arrangemangen rum på Museet Adress: Hälsingegatan 2 Varmt välkomna! I samarbete med 12 Museibladet 4/2014 13 Museibladet 4/2014 Författare På Museet den 7 september På skattjakt i Polen -Min farfar berättade inte mycket om sin uppväxt som jude i tjugooch trettiotalets Tyskland. Men en historia fick jag höra om och om igen: den om skatten hans far grävde ned på tomten innan han försvann. När jag återgav berättelsen för min son tyckte han att det var självklart – har man en släktskatt måste man leta reda på den. Så inledde författaren Danny Wattin om förhistorien till sin senaste bok ”Herr Isakowitz skatt” . Det är berättelsen om hur Danny, tillsammans med sonen Leo och pappa Hans-Gunnar, bilar ner till Polen för att hitta den skatt som gammelfarfar grävde ner innan nazisterna tog hans liv. Men det fanns också en önskan om att far och son tillsammans skulle lära känna den historia som förenar dem; att tre generationer män skulle komma närmare varandra. Resultatet är en annorlunda resa genom en mörk period under förra seklet. Det är en historia om dramatiska livsöden, livsavgörande tillfälligheter och excentriska karaktärer som danats i skuggan av nazismen. Danny är barnbarn till fyra judiska förintelseöverlevare. Han är uppväxt i en stockholmsförort och familjen firade judiska helger. - Som barn ville jag inte visa att jag var jude, jag var rädd för nazister som slog ihjäl folk och därför höll jag låg profil. I 20-årsåldern började jag undra vad som hade hänt med släkten. Några började berätta. Att berätta för barnbarnen ansågs viktigt. Det var exceptionella historier om de som klarade sig undan Förintelsen. Att berätta om min släkt har legat i bakhuvudet länge. Jag har samlat material ca 20 år. Men hur skulle jag berätta historien. Sen undrade jag; vad har jag för rätt att tolka andras historia. När min son Leo frågade om skatten och ansåg att vi måste leta rätt på den tänkte jag att detta kanske kunde vara en ingång till historien. Danny berättade att han drog sig för att skriva sin självbiografiska bok och att han var orolig för att inte göra släkten rättvisa. Hur gör man när släkten upplevt andra världskrigets folkmord och med nöd och näppe undgått Förintelsen som tog sex miljoner judars liv? -Att skriva om människor som har funnits och som finns på riktigt innebar en stor utmaning. Det var svårt och nervöst. Många gånger tänkte jag ”vad håller jag på med?” Det hade varit mycket enklare att bara hitta på, för det är ett stort ansvar att berätta verkliga personers historia, menade han. Innan han bestämde sig för att ge ut boken skickade han den därför till sin pappa som förekommer en hel del i berättelsen. ”Om han inte gillar den då blir det ingen bok”, tänkte Danny. Men hans pappa tyckte om den. Båda föräldrarna godkände boken. Men var boken verkligen relevant för personer utanför släkten? -Jag var osäker på det. Det sade alla släktingar också, ”det här är jättebra men är någon förutom oss intresserade, berättade Danny. Nu har flera länder köpt rättigheterna till boken. Ibland kan det ta lång tid innan man finner formen och känner sig redo att skriva sin historia om man har släktingar som överlevt Förintelsen. Att skriva boken har gett Danny Wattin ett annat perspektiv på sitt eget liv. Rut Milchner 14 Museibladet 4/2014 BEHÖVER NI FOTOGRAF vid bröllop, jubileum och andra viktiga fester, porträtt eller reklam? Kontakta Jan Herdevall Sound & Music Studio Telefon: 021-35 79 18 Mobil: 070-738 66 22 E-post: [email protected] Hemsida: www.soundmusic.se Sound & Music Studio arbetar med foto, film och musik. betald annonsplats 15 Museibladet 4/2014 Konstnärsfruar På Museet den 2 september Emma (och Zorn!) I förra numret av Museibladet skrev jag om hur man gärna sätter stora manliga konstnärers fruar i andra hand: Man ger dem helt enkelt på tok för liten plats i deras gemensamma historieteckning. Just den gången kom jag för att lära mig mer om Emma Zorn, inte för att höra historier om hennes makes matsmältningsproblem! Men när Birgitta Sandström presenterar sin 736 sidor tjocka biografi över Zorns hustru Emma på Judiska Museet, får vi se en levande bild av denna flerdimensionella Stockholmsflicka. Birgitta Sandström var i sjutton år chef för Zornmuseet i Mora, och Emma Zorn var hennes morfars moster. Hon har ett fantastiskt källmaterial att ösa ur, som tidigare opublicerade brevsamlingar, både mellan Emma och Anders och mellan Emma och hennes mor. Man får en stark känsla av Emmas närvaro i föredraget och det är klart, Birgitta Sandström har ju verkligen levt med Emma under en lång tid. Emma föddes Lamm 1860, samma år som Anders Zorn, men med helt olika förutsättningar i livet. Emma var köpmansdotter i en assimilerad judisk familj. Hon var både bildad och frispråkig, man anar till och med, för en flicka, ett o-tidstypiskt gott självförtroende hos henne. Anders föddes utanför äktenskapet och tillhörde därmed en helt annan klass. De hade mötts 1881 när Zorn målade ett porträtt av en släkting till Emma och då blivit blixtförälskade. För Emma fanns sedan ingen annan än Zorn, konstnärsgeniet: Hon tog till sin uppgift att stötta honom livet ut. Vi första anblicken verkar det nästintill helgonlikt, med tanke på att Zorn själv inte sticker under stol med att Emma faktiskt inte alls är hans livs största passion. Birgitta Sandström är en skicklig berättare, hon är rolig och generös, och bilden av Emmas person står stark utan stöttemedel från maken. Hon slår hål på olika myter kring parets förhållande och framför allt presenterar hon en rättvis bild av de förutsättningar Emma och kvinnor ur hennes samhällsklass hade under den här tiden. Kanske är det inte så konstigt att hon helhjärtat kastar sig in i rollen som hushållerska/mamma/ producent/mecenat till sin make? Alternativet hade varit att sjunka in i glömskans dimmor bakom en minst lika krävande (men tråkig!) krösus av obestämt (men flott!) ursprung, och ägnat sitt liv åt att arrangera vaxblommor och brodera bakom spetsgardinerna i den burgna Östermalmsvåningen… Birgitta Sandström inleder föredraget: ”Vad vore Zorn utan Emma? Och vad vore Emma utan Zorn?” och det är helt klart en relevant fråga i det här fallet. Kanske var det så att konstnären Anders var Emmas stora äventyr och flykt? Att äktenskapet över huvud taget blev av berodde förmodligen på Emmas mors välsignelse, annars hade det nog inte blivit av. Jag ser framför mig löpsedeln ”Fin fröken rymmer med målarkludd!” eller liknande. Som det verkar var äktenskapet till en början lyckligt, även om paret aldrig fick några barn, till Emmas stora sorg. Men det fick sig en ordentlig törn i medelåldern då Anders Zorn hade en affär med en amerikansk konstnärinna och paret levde sedan mer eller mindre parallella liv. Förutom det verkar inte Emma ha varit särskilt svartsjukt lagd utan blev istället ofta god vän med de unga och vackra modeller som Zorn målade. Livet tog ut sin rätt för Anders Zorns del, och han dog endast 60 år gammal. Emma Zorn överlevde honom med 21 år, ständigt sysselsatt med att bygga upp Zornmuseet som ett monument över makens konst. Emmas judiska ursprung känns väldigt fjärran, bland annat verkar Midsommarafton ha varit parets största högtid. Det hade varit spännande att se hur Zorn-gården hade sett ut om hennes judiska identitet varit starkare. Det är som sagt lätt att föreställa sig Emma som övermänskligt tillåtande, men Birgitta Sandström berättar om en jordnära och lojal person som aldrig verkar förlora sig själv. Just därför framstår också Anders i ett mer förlåtande ljus. Besvärlig, otrogen och ständigt drucken, ja- men en fantastisk konstnär. Det var det den fantastiska Emma såg! Nils Harning 16 Museibladet 4/2014 Författare På Museet den 31 augusti Odödlighetens elexir - nu på svenska Möt författaren Gabi Gleichmann som berättar om tillblivelsen av sin roman Odödlighetens elixir. Romanen är en fängslande historia om judiskt liv, kärlek, sorg och livsbejakande humor från 1100-talets Lissabon till vår egen tid. Boken är utgiven i 15 länder och har fått stor uppmärksamhet. Den är just utkommen på svenska. Gabi Gleichmann kom till Sverige från Ungern som 10-åring. Han växte upp i en sekulär judisk familj. I Ungern ljög myndigheterna om allt – utom fotbollsresultaten. Hans familj köpte böcker för att finna sanningen. Så småningom gifte han sig med svensk judisk kvinna och sonen Marcel föddes. Sedan 15 år tillbaka bor Gabi i Norge. Där finns, som vi vet, endast ett fåtal judar och Gabi kände sig som den siste Mohikanen. Gabis norska hustru är från en aristokratisk familj med släktband 350 år tillbaka i tiden. Hustruns morbror som är en storgodsägare har sett till att det finns en gedigen släkttavla, men vad säger egentligen ett släktträd om individerna som gömmer sig bakom namnen? I kontrast till hustruns stamtavla blev det tydligt att Gabi inte har någon släkt och heller ingen att fråga. Hur skulle han förmedla sin judiska bakgrund – själva DNA:t – för sina fyra barn? Gabis mamma sa: -Varför skriver du inte en bok? Du får helt enkelt hitta på en historia som dina barn kan ta till sig. Litteraturen kan återskapa liv. Pennan är världens farligaste vapen. Gabi har alltid varit intresserad av den latinamerikanska litteraturtraditionen. Författare som Mario Vargas Llosa blandar skrönor med sanningar, tillåter sig att vara filosofiska och hoppar fram och tillbaka genom århundradena. Det tilltalar Gabi. Berättandet är livsviktigt. Vi pratar inte längre med varandra. På tunnelbanan sitter alla med inåtvända ansikten och blicken på sin iPhone. Det finns inga berättelser längre i vår del av världen. Berättelser existerar endast i länder där det finns förtryck. Ari Spinoza är bokens berättare. Han är döende och ensam. Han vill rädda historierna om sin släkt för eftervärlden. Och precis som i Tusen och en natt överlever han ett litet tag till genom sina historier. I Centraleuropa, liksom i boken, är ironin ett måste för att överleva. Berättelserna har förmedlats till Ari och hans tvillingbror Sascha genom en grandonkel. Han räddar barnen från den tystnadens tyranni som råder i deras hem och i deras omvärld. Berättelsen börjar i 1100-talets Spanien och slutar i vår tid i Skandinavien. En ung man uppfinner ett odödlighetens elixir. Från denna yngling vandrar kunskapen om odödlighetens elixir genom historien och genom Europa. En mängd historiska personer och platser förekommer och på frågan om vad som egentligen är sant svarar Gabi: ”Jag vet att allt är sant eftersom det är jag som har hittat på det.” Boken är en hyllning till berättarkonsten. Den vill likt latinamerikansk berättarkonst förmedla en magi och inte vara kronologisk i vanlig mening. Vårt tänkesätt är inte linjärt. Schack är centralt i boken. Schackpjäserna är symboler för livet självt Tiden har förflyttat oss genom historien precis som schackpjäser. Gabi uppmanar oss att läsa boken långsamt. Det är en kollektivroman som både vuxna, barn och barnbarn kan läsa med stor behållning. Yvonne Leff 17 Museibladet 4/2014 Jiddisch På Museet den 14 maj Vemodigt möte med legendar - Moshe Yassur Ni vet när man helt plötsligt förstår att man är med om något väldigt stort, som när man ser Jerusalem för första gången, eller kungen kanske. (Det där med kungen kan det ju råda delade meningar om så klart, men Ni förstår säkert vad jag menar!) Så är känslan när jag andäktigt sitter och lyssnar på Moshe Yassur, någon med ena foten djupt förankrad i Jiddishkulturens kärna, den andra i dagens New York. Han har sett, varit med om och hört levande Jiddischteater. Inte efterkonstruktioner med Amerikansk satsmelodi, utan THE REAL STUFF! Han är en liten prydlig man med en lågmäld framtoning och han håller sitt föredrag sittande. Alla i Judiska Museets samlingssal lyssnar hänfört på honom, sammankopplade med ett mer eller mindre brinnande intresse för Jiddisch och Jiddischkulturen. Stämningen är familjär och lite högtidlig, men blir allt mer uppsluppen efter hand. Det vilar också något lite sorgligt över föredraget - är Jiddischen trots allt på utdöende? Moshe Yassur berättar om sitt arbete på Bucharest Jiddischteater som fortfarande finns kvar, men som idag består av en enda skådespelare. Judiska Teatern i Rumänien har rötter som går tillbaka till artonhundratalet och hyste bland andra den moderna judiska teaterns fader, Avram Goldfaden, i sitt stall. Moshe själv föddes 1934 som Marcel Simon Stuermer i Iasi, en universitetsstad i nordöstra Rumänien, nära den Ukrainska gränsen. Efter kriget, som han med nöd och näppe överlevde, han sattes i koncentrationsläger, åkte han till Frankrike. Han studerade i Paris för den legendariska JeanMarie Serreau och arbetade även som assistent på en del av Ionescos första pjäser. I New York studerade han för Lee Strasberg och Harold Clurman. Moshe Yassur har regisserat i Rumänien, Israel, Tyskland, Moldavien och USA. Hans produktion av Mario Diaments (en Argentinsk dramatiker, journalist och författare)”The Book of Ruth”, en pjäs om att fly Förintelsen, hade premiär 2002 och spelas fortfarande på den statliga Judiska Teatern i Bukarest. Han talar engelska, rumänska, hebreiska, jiddisch och franska helt flytande. Han berättar att han arbetat med Beckett också, men att han var för blyg för att tala med honom. ”Jag ville säga hur jag kände det för ”I väntan på Godot”, hur vi som judar vandrat över världen precis som Didi och Gogo. Vi uttrycker vår egen tragedi tillsammans med tragedin i mänskligheten. Men jag ville inte att han skulle tro att jag ville konvertera över honom till vår sida, så jag sade inget!” Varvat med anekdoter från sitt synnerligen rika och tämligen stjärnspäckade liv, talar Yassur såklart om Jiddischens vara eller inte vara. På ett sätt skulle man kunna tänka sig att man skulle komma upplyft hem efter den här kvällen, fylld av hoppfull förvissning om att Jiddisch fortfarande är ett levande språk. Men det gör man inte riktigt. Kanske handlar det om att Moshe Yassur själv sett ett Europa till bredden fyllt av skickliga Jiddischtalande skådespelare som inte behövde hävda sin rätt till sitt egna, alldeles levande språk. Kanske är kontrasten från detta till dagens minoritetsspråk alltför stor för honom för att bortse ifrån? Han ser lite sorgset bekymrad ut, när han berättar hur få av hans skådespelare som verkligen kan Jiddisch ”på riktigt” numera. ”En, kanske två..” säger han. ”Men så ser det ju ut nuförtiden.” På frågan om han tror att Jiddischen har någon framtid, svarar han inte riktigt. Oavsett detta, som ju faktiskt är en realitet, är det en fröjd att lyssna på honom. Och att se honom, särskilt när han med strålande blick tittar på det utmärkta framförandet, på rungande Jiddisch med skilda dialekter, av Gimpel the fool under ledning av Judith Hollander. Texten var skriven av Singer och översättningen av Moshe själv. Framförandet sprakar och publiken lever sig in, kanske glimmar där ett hopp, trots allt? Moshe Yassur ser mycket nöjd ut och avslutar med att tacka för sig på samma ödmjuka sätt som föredraget är hållet i övrigt. Jiddischen lever nog trots allt, det kanske bara är den inbyggda melankolin i minnet av en annan tid som gör sig påmint? Melankolin ingår ju faktiskt i konceptet! Det är precis som Mordekhaj Gebirtig en gång skrev; Kinderyorn, size kinderyorn Eybik blaybt ir vakh in mayn zikorn; Ven ikh trakht fun ayer tzayt, Vert mir azoy bang un layd. Oy, vi shnel bin ikh shoyn alt gevorn. (Barndomsår för alltid är ni med mig När jag tänker på er, blir jag sorgsen O, så snabbt jag blev gammal!) Nils Harning Artikeln fick inte plats i förra numret av Museibladet. Red anm 18 Museibladet 4/2014 Investeringsverksamhet 19 Museibladet 4/2014 Redaktörens funderingar... ...om släkt Det var dags med en ny bild i vinjetten och äntligen kom det en där jag var mig ganska lik. Den togs på invigningen av ”En svensk framgångssaga…” av fotografen Niklas Åkesson, som tog en väldigt stor mängd bilder den kvällen. Månadsskifte oktobernovember och fortfarande temperaturer runt tio grader, häromdagen var det över femton! Om detta har med klimatförändringar att göra, så inte mig emot. När jag var någonstans runt sju-åtta år så minns jag att jag vid middagen en dag sa till mina föräldrar att jag skulle vilja bo någonstans där det aldrig var kallare än tio grader, för då skulle man inte behöva ha så mycket kläder på sig. Så vill jag ha det fortfarande, så jag uppskattar verkligen den här hösten. Nu undrar ni kanske vad det här har med släkt att göra, jamen jag är ju släkt med mina föräldrar, det kan vi inte komma ifrån och om ni har läst tidningen från början så har ni redan läst om min morfars morfars morfar Fabian Philip. Men om ni har börjat från slutet, vilket jag vet att en del gör, så får ni först läsa om några andra av mina släktingar. I början av hösten var jag på ett föredrag i Judiska Släktforskningsföreningen om den kända familjen Warburg, som hölls av Församlingens kantor, tillika en av initiativtagarna till föreningen, Maynard Gerber. Redan i våras när jag fick veta om programmet så kontaktade jag Maynard och talade om att jag tillhörde den familjen, vilket han inte hade en aning om. Jag skickade honom lite material om de tidiga förfäderna som han tackade för. När det sedan var dags att lyssna på föredraget hade jag tagit med den stora släktboken med alla släktingar från 1550 till och med 1937 när den färdigställdes. Den finns i min ägo tack vare att min mormor vågade åka ner till Tyskland efter Novemberpogromen 1938 och hämta hem den till Sverige. Jag tillhör inte någon av de rika grenarna. Faktum är att innan Simon från Kassel slöt ett skyddsfördrag med staden Warburg, därav släktnamnet, fanns familjen i Venedig och hette Delbanco. Det senare visste jag inte tidigare, fast jag har alltid misstänkt att släkten var sefardisk. Varför skulle man annars ha hittat rötter i Tyskland ner till 1550 men inte tidigare. Min mormors mormors mor hette Amalie Warburg och var född 1800. Till Sverige invandrade hennes dotterdotter Antonie, gift med Rabbin Gottlieb Klein 1883. Han hade blivit anställd av Stockholms Mosaiska Församling. De var min mormors föräldrar. Nu har säkert några av er tappat tråden, och det kan jag förstå, men det viktigaste är ju att jag inte tappar den. Jag vill passa på att upprepa mig lite eftersom det i år är etthundra år sedan Gottlieb avled. Han föddes i Ungern i staden Hommona, som idag ligger i Slovakien. Han började först studera till läkare men ändrade sig eftersom han hittade en ny judendom som inte liknade den som han hade vuxit upp med. Han studerade för Abraham Geiger och när Stockholm behövde en ny rabbin och just ville ha en elev till Geiger, sökte min mormors far tjänsten, och fick den och stannade i Stockholm till sin död den 6 april 1914. Eftersom han var född den 18 februari 1852 så upptäcker jag just nu medan jag skriver det här att jag har överlevt honom med cirka två månader hittills, jag har tänkt att fortsätta lite till. Avslutningsvis vill jag önska er alla en Glad Channukah, God Jul och ett Gott Nytt År. @nnika €hnwall 20 Museibladet 4/2014 Fotograf vid invigningen var Niklas Åkesson
© Copyright 2024