1. No category

Änkefru Anna Andersson
Gunnar Ljunggren
Copyright Gunnar Ljunggren 2012
Två dagar före julafton. En vecka efter att hennes man försvunnit under en storm på Nordsjön kom
brevet. Adresserat till Änkefru Anna Andersson, frankerat med ett femöres frimärke.
Brevet var skrivet med sirlig vacker handstil. Av innehållet framgick varken vad avsändaren ville ha
sagt eller vem avsändaren var. Det var helt enkelt bara en beskrivning av hur det kunde kännas för
en kvinna att leva ensam med en dotter en blåsig decemberdag i Göteborg. I stället för avsändare
satt ett litet bokmärke med en fjäril fastklistrat i slutet på brevet.
A
nna och Gustav Andersson kom båda från Tierp. En gudsförgäten liten ort mellan Uppsala och
Gävle. Anna var uppvuxen upp i ett kristet och fattigt hemman i utkanten av samhället. Hennes far
kom ursprungligen från Pålkem i Norrbotten. Han hade tidigt tagit avstånd från statskyrkan och
anslutit sig till laestadianerna där han tjänat som både bypredikant och försångare. Trots att han inte
längre bodde i Norrbotten genomsyrades hemmet i Tierp av laestadianernas seder och bruk. Han
tillät varken Anna eller hennes mor att använda smycken eller hatt. De skulle klä sig i mörka kläder
och använda huvudduk. I hemmet fick inte heller förekomma speglar eller gardiner. Gardiner
kallade han djävulens kalsonger.
Gustav hade tvärtemot Anna vuxit upp i ett hem fyllt av liv och glädje. Familjen livnärde sig av ett
litet jordbruk. Gustavs mor var en blond och livlig kvinna, känd för sitt goda humör. Hon hade alltid
ett vänligt ord till övers till de som besökte gården. Dessutom gjorde hon den bästa mesosten i hela
trakten. Gustavs far, som många trodde var av zigenskt ursprung, kom från Garpenberg. Son till en
gruvarbetare och ättling till vallonerna som invandrat på 1800-talet.
Han var den som tog fram fiolen och spelade upp till dans vid midsommarfesterna. Han var också
den som gärna tog sig ett rus och utmanade den som vågade på armbrytning.
Trots att Anna och Gustav kom från två så helt skilda miljöer hade de funnit varandra. De träffades i
smyg. De möttes i skogen. De smög till sig kärleksstunder i någon tom hölada. Men i ett litet
samhälle som Tierp fanns det alltid ögon som såg allt. Det var omöjligt att hålla något hemligt.
Så snart det kom till Annas pappas kännedom att hon hade hemliga möten med den där tattarsonen
hade han låst in henne på kammaren och förbjudit henne att gå ut. Naturligtvis hade detta bara
resulterat i att hennes längtan efter Gustav bara blev ännu starkare.
De gånger hon tilläts lämna kammaren var för att skura golv, diska, städa. Hon fick göra alla de
sysslor som annars hennes mor brukade göra innan hon när kvällen kom åter blev inlåst på
kammaren. Så länge ljuset räckte till brukade hon sitta framför fönstret och rita i det block hennes
mor smugglat in till henne. Hon ritade nidbilder av sin far men mest ritade hon vackra bilder av sin
älskade pojkvän.
Vid flera tillfällen hade Gustav uppsökt hennes far för att försöka blidka honom men varje gång
blivit bryskt avvisad. Trots Gustavs besök och trots böner från hennes mor höll han Anna inlåst en
hel sommar.
Ryktet om den inlåsta flickan och hennes pojkvän hade delat byn i två läger.
Det laestadianska lägret tyckte fadern gjorde helt rätt. Andra som ansåg att hans agerande var
omänskligt hade slutat hälsa om de råkade mötas. I handelsboden blev det tyst så snart han kom
innanför dörren. Överallt möttes han av kalla blickar. Till slut blev trycket för stort och han fick lov
att ge sig.
Veckan före julafton gifte sig Anna och Gustav i den vackra 1300-talskyrkan och flyttade in i en
backstuga som tillhörde Gustavs föräldrar.
Anna hjälper Gustavs mor med gårdens sysslor och Gustav fortsätter att arbeta tillsammans med sin
far. Eftersom gården till största delen består av skog kommer också den största delen av
inkomsterna från skogsavverkning. Det mesta timret säljer de till sågverken runt om eller till
sulfitfabriken.
När Gustav vid några tillfällen tillsammans med sin far levererat timmer åt Mackmyra sågverk och
sulfitfabrik hade de också hjälpt till att köra ner pappersmassa till hamnen.
Medan lasten lyfts ombord på fartygen hade Gustav avundsjukt lyssnat till sjömännen när de talat
om livet ombord och äventyren i främmande hamnar. Det livet var något helt annat än livet hemma
på gården. Drömmen om ett liv som sjöman stod nu högt på hans önskelista.
Han hade berättat om sin dröm för Anna. Men hon hade bara skrattat och tyckt hans drömmar var
barnsliga. Gustav hade känt sig lite sårad men tänkt att hon nog skulle ändra sig bara han fick lite
tid på sig att förklara vad det kunde innebära i framtiden för dem båda.
Nästa gång de levererade timmer till Gävle skulle han passa på tillfället att fråga om det fanns jobb
för honom på något av fartygen i hamnen. Tillfället kom tidigare än han beräknat.
De hade inte mer än hunnit lastat av sitt timmer förrän disponenten på Mackmyra kommit ut och
frågat Gustavs far om han kände till några raska gossar hemifrån som kunde tänka sig ta hyra på
några av han båtar. Drömmen att komma ut på sjön kunde nu bli sann men först måste han
naturligtvis tala med Anna. Under de närmaste dagarna går han som katten kring het gröt utan att
veta hur han skulle berätta om disponentens förfrågan. Skulle han än en gång våga berätta om sina
framtidsdrömmar och hur deras liv tillsammans skulle kunna gestalta sig?
Anna som sett att det var något han gick och klämde på sätter honom en dag helt resolut på en stol i
köket och ber honom berätta var skon klämmer. Stammande och hackande berättar han om vad
disponenten frågat. Han bekänner att han är hjärtligt trött på Tierp. Han vill komma ut och se mer av
världen. De skulle äntligen kunna lämna sin backstuga. Flytta till Gävle. Anna skulle kunna träffa
andra människor. Få väninnor med en mer vidsynt inställning till livet än de hemma i byn. De skulle
skaffa barn som fick möjlighet att gå i en ny modern skola. Lära sig mer än vad skolfröken hemma i
byskolan kunde lära ut.
Anna måste erkänna att hon själv också börjat tycka att livet i byn ibland kunde kännas instängt.
Hon kunde mycket väl förstå hans längtan att se mer av värden. Hon förstod också att även hon
skulle se Gustav mer sällan skulle hon i alla fall få en möjlighet att skaffa sig ett arbete och få egna
arbetskamrater.
När skogsavverkningen är över packar de ihop sina få tillhörigheter, lämnar backstugan och ger sig
av till Gävle.
De flyttar in i en liten lägenhet bakom tullhuset nere vi hamnen.
För första gången har de ett eget hem långt från föräldrar, långt från det trånga Tierp.
För första gången bor de i en stad och i en lägenhet.
Allt kändes väldigt nytt och lite märkvärdigt. Visserligen var det torrdass på gården men de hade
rinnande vatten i köket och badrum i källaren.
Gustav får sin sjömansbok han blir inskriven som jungman. Snart ger han sig av på sin första
seglats.
Anna får ett erbjudande från telefonstationen i Gävle att utbilda sig till telefonist. Tillsammans med
ett antal andra unga flickor lär hon sig att koppla samtal kors och tvärs över hela Sverige. En helt ny
värld öppnar sig. Hon talar med människor från Ystad till Haparanda.
Åren går. Gustav är inte längre jungman. Han har passerat ekvatorn vid flera tillfällen. Nu står det
befaren sjöman i hans sjömansbok.
Anna har gått en kurs i engelska och får nu även koppla samtal från utlandet.
Efter ytterligare några år föds dottern Elsa.
Elsa var från början ett litet klent barn, men med Annas oändliga tålamod och ömsinta vård växte
hon upp till en pigg och glad liten flicka.
Så bröt spanska sjukan ut. Influensan tog över 37.000 människors liv, bland dem även Elsas.
Sorgen efter Elsa gjorde att Gustav inte längre ville ge sig av på långresor. Han ville komma hem
till Anna så ofta som möjligt. Därför tog han bara hyra på fartyg som gick på hamnarna kring
Östersjön och Nordsjön.
Anna fortsatte sitt arbete som telefonist men glädjen i livet fanns inte längre. Anna som tidigare
alltid varit glad och älskat att träffa vänner isolerade sig mer och mer. När Gustav kom hem från
sina resor och ville krama om sin kära hustru var hon kall och avvisande.
Gustavs båda föräldrar lämnade jordelivet med kort mellanrum. Annas pappa dog vilket inte
beredde henne någon större sorg.
Livet kändes som kall havregrynsgröt endast avbrutet av begravningar.
Nu stannade Gustav borta från hemmet under längre och längre perioder. Anna försökte förgäves
finna en ny mening i tillvaron. Att söka sig till kyrkan och religionen var henne helt främmande.
Därtill hade hon sin barndom i allt för färskt minne.
Genom en av flickorna på Telefonstationen blir hon en dag övertalad att följa med på en kurs i
krokiteckning. Motvilligt hade hon följt med. Hon hade suttit bakom sin väninna och blygt tittat
fram bakom hennes staffli när hon tecknat av den nakna modellen på podiet. Skulle det där var så
svårt? Hon hade lånat block och ett kolstift och försökt själv.
Utan att själv förstå, hade linjerna av sig själva vuxit fram på det vita pappret. Lärare och de övriga
på kursen hade varit helt förstummande när hon visat sin teckning.
Nu börjar ett helt nytt liv.
Anna skaffar ritblock, kolstift och färgkritor. Med liv och lust ägnar hon varje ledig minut till att
teckna allt hon ser. Plötsligt ser hon saker hon aldrig tidigare sett. Blommorna i det öppna fönstret
och gardinen som rör sig för vinden. Till och med bakgården med soptunnorna och de grönmålade
dörrarna till utedassen blir något vackert.
Livet hade fått en mening igen. Äntligen såg hon ljusare på tillvaron. Tankarna på Elsa återkom
alltmer sällan. Hon började åter se fram mot de dagar Gustav skulle komma hem.
Snart var det Julafton. Nu skulle hon överraska Gustav när han kom hem. Hon hade varit på torget
och köpt en gran. Hon hade beställt en julskinka och till och med köpt några julklappar.
Dagen före Julafton kommer hennes chef på Telegrafstationen in i den stora salen där flickorna
sitter fullt upptagna av julhälsningar som ska kopplas kors och tvärs över landet. Han går fram och
knackar Anna på axeln och gör ett tecken åt henne att följa med. Hon tar av sig lurarna och följer
tveksamt efter.
Hade hon inte skött sig? Hade hon kopplat samtal fel? Var det kanske en överraskning i samband
med Jul?
När hon kommer in på hans rum sitter disponenten från Mackmyra i en av fåtöljerna och väntar på
henne. Han ställer fram ett glas vatten och ber henne sätta sig ner. Av hans allvarliga uppsyn förstår
Anna att något är fel. Något har hänt. För att göra pinan kort berättar han att han just fått ett samtal
från rederiet. Båten som Gustav är på har förlist i snöstormen på Nordsjön. Ännu vet man inte om
någon överlevt men med tanke på årstiden och kylan är det föga troligt.
Tiden står stilla. Anna förstår inte vad hon hört. Var Gustav borta? Hon hade ju köpt skinka och
klätt granen. Utan att röra en min reser hon sig upp och lämnar rummet. Hämtar sina kläder och
kommer aldrig mer tillbaka.
Anna bestämmer sig för att flytta hem igen.
Tierp är sig likt. Samma trista lilla samhälle. Samma människor som hon lämnat många år tidigare.
Lite äldre lite gråare.
En stor del av hennes tid hemma på gården går åt till att sköta om sin mor som har svårt att röra sig
och dessutom blivit nästan blind. Den lilla pensionen Anna får efter sin man räcker precis till livets
nödtorft. För att dryga ut sina inkomster fortsätter hon att teckna och måla.
Folk i byn kommer till henne för att få porträtt målade av sina barn, hyllningsadresser till
födelsedagar eller helt enkelt för att köpa något fint att sätta på väggen.
Även om sorgen efter Gustav kändes allt mer avlägsen så fanns saknaden kvar.
Dagarna efter Nyår anländer ett nytt brev. Änkefru Anna Andersson. Den här gången berättar brevet
inte bara om väder och vind. Det berättar också en liten historia om fartygen i Göteborgs hamn.
Både om de stora Atlantångarna vid Amerikakajen och de mindre fartygen vid de andra kajerna. Det
är en livfull berättelse om sjömännen ombord och deras liv. Istället för en signatur har ett litet
bokmärke med en bukett rosor klistrats in i slutet. Brevet är även denna gång poststämplat i
Göteborg.
Anna kan inte förstå varför någon vill berätta detta för henne, men lägger undan brevet tillsammans
med det första i ett litet skrin som hon omsorgsfullt låser in i byrån.
Tidigt den våren avlider Annas mor.
Nu inreder Anna det som tidigare kallats kammaren till ateljé. Hon har själv snickrat ihop ett staffli
som hon ställt mitt i rummet. Så ofta hon får råd reser hon till Uppsala och köper papper, pannåer,
färger och kolstift. Att teckna och måla ger henne en inre ro. Då kan hon låta bli att tänka på allt
sorgligt som inträffat i hennes liv.
Solen skiner. Det är sensommar. En ung man går med lie och slår den lilla ängslyckan utanför
hennes fönster. Han går med bar överkropp. Anna ser hur musklerna arbetar under den solbrända
huden.
I smyg tar hon fram sitt skissblock och försöker fånga den muskulösa kroppens rörelser. Hon är så
helt inne i sitt skapande att hon inte märker när han, medan han vässar lien med ett bryne, tittar in
genom det öppna fönstret. Generad stoppar hon undan blocket. Ler lite urskuldande och frågar om
han vill ha ett glas saft. När de en stund senare sitter i den vita trädgårdsmöbeln med var sitt glas
saft och några bullar kan hon inte hålla sig. Hon tar fram sitt block och visar honom skisserna där
han slår gräset. Skulle hon våga fråga honom om han ville stå modell för henne eller skulle det
skrämma bort honom? Hon var ju en äldre kvinna så andra avsikter än att teckna kunde han ju inte
gärna tro att hon hade. Lite försiktigt lägger hon fram sin fråga. Ja, han skulle naturligtvis få betalt.
Utan att riktigt förstå varför hon ville teckna av honom tackar han ja. Det vore ju dumt att tacka nej
till så lättförtjänta pengar.
Redan nästa dag börjar de.
Efter dagens slut står han utanför hennes dörr med mössan i hand. Anna får svårt att dölja en
rysning av välbehag när hon ser hans blonda hår och de kraftiga händerna. Hon ber honom stiga in.
Lite tafatt kliver han in och ser undrande på alla skisser och halvfärdiga tavlor som står runt
väggarna. Anna har förberett en första sittning med att ställa fram en köksstol mitt i rummet och
ställt i ordning staffliet mitt emot. Hon ber honom ta av sig skjortan och sätta sig på stolen.
Att gå med bar överkropp utomhus tycker han inte känns konstigt men att klä av sig skjortan
inomhus framför en kvinna kändes främmande. Men han tänker på pengarna hon lovat, drar
blåblusen över huvudet och sätter sig på stolen med händerna i knät. Anna låter det till en början
vara så och börjar med kolstiftet dra de första linjerna. Det blir inte som hon vill. Hon går fram och
ber honom sätta sig lite mer rak i ryggen och vrida kroppen till vänster. Hon vill att han lägger
höger hand bakom nacken. Så, det blir bra. Den sena kvällssolen som faller in genom det öppna
fönstret skapar fina skuggor.
När hon känner sig nöjd säger hon åt honom att ta ner handen och sätta på sig skjortan igen. Hon
ger honom pengarna hon lovat och frågar om han vill komma igen en annan dag. Utan att tveka
lovar han att komma precis när hon vill. Mer lättförtjänta pengar än dessa hade han aldrig fått.
Hela sensommaren fortsätter de arbeta tillsammans. Anna har nu fått reda på att han heter Jonas
och bor i grannbyn.
Anna tecknar. Jonas står modell.
Hittills har Anna inte vågat fråga om han vill stå naken, men hon är nyfiken på att få se honom
precis som Gud skapat honom.
Tillfället kom utan att hon behövt be.
En dag när de arbetar som vanligt går Anna fram för att rätta till en ställning. Hon tar tag i hans
axlar och lutar honom lite framåt, mot sig. Kanske höll hon i honom lite väl länge och lite väl nära.
Jonas tappar balansen och tar tag om Anna. Plötsligt står de med armarna om varandra. Anna
genomfars av en rysning och vill inte släppa taget. Hon trycker sig mot hans unga muskulösa kropp.
De står blick stilla.
Till sin förvåning känner hon att Jonas trycker sig tillbaka mot henne.
Hon känner hur hård han blivit.
Hur det sedan gick till minns hon inte men minuterna efteråt låg de på golvet. Anna knäpper upp sin
målarrock. Hon är naken under. Utan att någon av dem säger ett ord älskar de som besatta.
På några minuter är allt över. Båda tar snabbt på sig kläderna. Anna säger ett tyst tack. Jonas bockar
och går sin väg.
Vad hade egentligen hänt? Hade hon skrämt bort honom? Anna ställer upp staffliet som ramlat
omkull och masserar sin rygg. Det gör lite ont både här och där. Något liknande hade hon aldrig
varit med om.
Under de följande dagarna ser hon inte till Jonas. Det som hänt måste ha skrämt bort honom.
En ung man och en tant. Det kunde ju aldrig gå för sig. Hon borde skämmas, men det gör hon inte.
Anna var inte ful. Hon hade fortfarande ett tjockt blont hår. Ett ansikte fullt av glada rynkor,
kroppen var fast men de kilon hon lagt på sig genom åren gick ju inte att dölja. Utan att blygas
känner hon en oerhörd längtan efter något hon saknat under så lång tid.
Resten av veckan går Anna som ett sårat djur mellan väggarna. Hon lagar sin mat men har ingen
aptit. Hon försöker måla med det blir mest kladd.
Så knackar det en kväll lite försiktigt på dörren. Anna blir torr i halsen. Det känns som hon skulle
kräkas. Hon tar några djupa andetag, går sedan sakta mot dörren och öppnar. Utanför står Jonas. De
tittar på varandra utan att våga andas. Jonas öppnar munnen för att säga något men Anna lägger sin
hand över hans mun och stänger dörren bakom dem. De står helt stilla och bara håller om varandra.
När spänningen så småningom lossnar tar hon Jonas hand och går in i köket. Anna som fortfarande
är torr i munnen sväljer några gånger och frågar sedan om han vill ha en kopp kaffe innan de börjar
jobba. Rösten låter som en kraxande kråka och båda faller i skratt. Allt känns som vanligt igen, men
på ett nytt sätt. Under de dagar de inte träffats hade Jonas varit på biblioteket och tittat i olika
konstböcker. Nu förstod han bättre vad allt gick ut på. Anna tyckte tydligen att han hade en vacker
kropp.
Under tiden de dricker sitt kaffe erbjuder sig Jonas, utan att Anna frågat, att stå modell helt naken.
Kunde han göra henne lycklig och dessutom få betalt så var väl allt i sin ordning. Ville hon sedan ha
honom till något mer så var väl det också i sin ordning. Han tyckte ju om henne och hon betalade ju
per timme.
Det var första gången han skulle stå modell helt naken. Det kändes konstigt. Hur skulle han stå?
Anna har tänt en brasa i den öppna spisen. Dels vill hon att det ska vara varmt och skönt i ateljén
dels vill hon fånga lågornas skuggor i hans kropp.
När Anna kommer fram för att visa reagerar hans kropp utan att han kan rå för det. Anna tycker att
det är förtjusande att hennes lätta beröring kan väcka hans känslor. För att lugna ner både honom
och sig själv vänder hon honom med ryggen mot sig och ber honom stå stilla.
Kolstiftet fångar varenda muskel. Linjerna, skuggorna allt blir precis som hon tänkt sig. Hon flyttar
sig och tecknar i en annan vinkel. Fortfarande blir linjerna och skuggorna precis som hon vill. När
hon är färdig säger hon att han kan vända sig om.
Till sin förvåning ser hon att han fortfarande är beredd för andra övningar än att stå modell.
Den här gången vill hon inte ligga på golvet och inte heller att allt ska vara över på en minut. Hon
leder in honom i sängkammaren. Tänder ett par ljus och kryper ner mellan lakanen. Nu är det hon
som bestämmer. Han får tränga in i henne försiktigt. Hon känner hur han fyller hela hennes inre.
När hon sedan sakta rör sig känner hon något hon aldrig känt tidigare. Det börjar som en humlas
surrande långt inne i henne. Sakta blir vibrationerna starkare och starkare innan de övergår i varma
vågrörelser som så småningom blir så starka att hela hennes kropp drar ihop sig i en lång
njutningsfull kramp. Hon får ta i allt vad hon kan för att kväva ett skri innan vågrörelserna sakta
mattas av. Vad var detta? Något liknande hade hon aldrig tidigare upplevt. Jonas hade sjunkit ner
bredvid henne och hans hårda kropp kändes nu mjuk och varm.
Nästa gång hon slår upp ögonen ligger hon ensam i sängen. Hon måste ha somnat. Var allt bara en
dröm? Spåren efter kvällens upplevelse visar att det inte var en dröm men Anna är lycklig.
Dagarna före Julafton kom det tredje brevet och som också skulle visa sig bli det sista. Adresserat
till Änkefru Anna Andersson. Denna gång beskrev brevet ett enda fartyg som brukade lägga till i
hamnen. Det fartyg som Gustav gjort sin sista resa med. I brevet fann hon ett foto av sin man
liggande på en gräsmatta med sin vegamössa på huvudet. På baksidan av kortet hade brevskrivaren
eller var det skriverskan gjort en teckning av ett ankare, en frälsarkrans och ett skepp som gick i
kvav. Kring dessa löpte en slinga med texten Sailors Grave.
Det var samma bild som den tatuering Gustav haft på sin högra överarm.
Under hela vintern kommer Jonas regelbundet. Anna tecknar och målar. De sitter framför den öppna
spisen i köket och äter middagar tillsammans. Hon tecknar av honom i skenet från den öppna elden.
De älskar. Anna trodde aldrig att hon skulle kunna uppleva en andra vår så intensivt och så lyckligt.
Men allt har ett slut.
När de första snödropparna sticker upp sina huvuden ur snön tar Jonas farväl och flyttar till
Stockholm för att söka sin lycka i storstaden.
Anna är åter ensam.
Men den här gången känner hon sig inte övergiven. Hon har haft en lycklig tid och kan nu ägna all
sin kraft åt att måla.
Hon finner samma skönhet i naturen som hon funnit i Jonas vackra kropp. Hon målar träd med
samma kraft som hos unga män. Hon målar stenblock med samma tyngd som hos en mogen kvinna.
Hon målar blomsterängar lika skira som ung kärlek och rosor så mörkt röda som den vildaste åtrå.
Tavlorna är lättsålda. Anna lever ett gott liv.
Den 23 juni, Midsommarafton finner några grannar Anna i trädgården. Hon sitter i sin älskade
korgstol med stråhatten i knät. De trodde först att hon sov. Hon såg så lugn ut där hon satt och
smålog, men Anna var död.
Det var inte någon märkvärdig död. Bara en helt vanlig midsommardöd.
Den lilla spillran av laestadianer som fanns kvar i Tierp lovade att ombesörja begravningen och allt
som hörde samman med denna.
När de gick igenom hennes tillhörigheter för att se om där fanns något av värde hade de funnit
hundratals krokiteckningar av en naken yngling. För att undvika skandal eldade de upp samtliga i
den öppna spisen.
Av Annas hela produktion återstod bara en. Den hängde på väggen hos en ung familj som just flyttat
in i en av de nybyggda egnahemhusen i Enskede utanför Stockholm.
Frun i huset visste att den föreställde hennes man men när hon frågat vem som gjort den, hade han
bara svarat.
- En vän, vilkens äng jag slog med lie och vilkens sena blomma jag skördade.