1. No category

Ljus i vintermörkret
Det kändes som om vägen blev längre och längre för varje steg jag tog. Snöovädret och den
fruktansvärda kylan gjorde inte precis saken bättre. Jag drog jackan tätare om kroppen och började
gå ännu raskare. Mitt huvud snurrade av förvirring. Det kändes som om hela min hjärna var en enda
smet som någon rörde om i och jag blev bara mer och mer fundersam ju mer jag försökte förstå. Jag
stoppade ner min stela hand i jackfickan och kramade det lilla kuvertet som låg där. Kuvertet med
brevet som var anledningen till att jag gick på den långa vägen mitt ute i ingenstans, tre tågtimmar
hemifrån.
Det var nästan en hel vecka sedan jag hittade brevet. Jag hade som vanligt blivit uppskickad på
vinden eftersom jag hade dammsugit vardagsrummet för långsamt. Det var inte första gången jag
spenderade en hel fredagskväll ensam i det iskalla vindsrummet i vår stora villa. Faktum var att jag
nog spenderat mer tid där än någon annanstans de senaste åren. Det var där jag hamnade varje gång
mina föräldrar tyckte jag gjort fel. Det räckte med att jag hade pratat med en kompis eller missat en
liten fläck när jag ofrivilligt tvättat fönsterna. Varje dag hände samma sak. De talade om för mig hur
värdelös jag var och satte upp långa listor på kylskåpsdörren med sysslor jag var tvungen att utföra.
Det var allt från att laga trasiga rör till att putsa alla fina skor i hallen, som självklart inte var mina
egna. Jag var som Askungen och mina egna föräldrar var den elaka styvmodern.
Jag kunde vindens alla delar vid det där laget och framför allt visste jag att det inte fanns en enda väg
ut. Pappa hade precis vridit om nyckeln i låset och tårarna började som vanligt rinna nedför mina
kinder. Långsamt började jag vandra omkring bland alla gamla trasiga möbler och kartonger som
fyllde större delen av rummet. På väggarna satt enorma tavlor med obehagliga ansikten som flinade
åt mig och en gul smutsig matta, som inte alls var skön att gå på, täckte den lilla golvytan av rummet
som var kvar. Jag fick anstränga mig för att se något, eftersom den enda ljuskällan var ett ensamt
stearinljus som jag hade tänt och ställt på ett soffbord i mitten av rummet. Det dunkla ljuset gav mig
alltid kalla kårar men jag hade lärt mig att ignorera den skrämmande känslan. Med tunga steg gick jag
fram till den stora bokhyllan av körsbärsträ som täckte rummets ena långsida. Sorgset drog jag med
fingrarna över alla dammiga bokryggar som fyllde den gigantiska möbeln. De var många. Trots det
kunde jag titeln på varenda en. På måfå drog jag ut den tjockaste boken med vackrast rygg och satte
mig tillrätta i en grön illaluktande fåtölj. Oengagerat öppnade jag boken och började trött bläddra
mellan sidorna och plötsligt bara låg det där, i bokens mittersta uppslag. Ett brunt litet kuvert med
stora snirkliga bokstäver som prydde framsidan. Mitt hjärta stannade, blodet i mina ådror stelnade
och mitt huvud dunkade när jag såg vad de snirkliga bokstäverna bildade. Juli, stod det. Jag intalade
mig själv att brevet inte alls behövde vara menat till mig bara för att det var mitt namn som stod på.
Jag orkade inte känna den där vågen av besvikelse som jag ändå plågades av varje dag. Nyfiket
öppnade jag kuvertet och drog ut det tunna, mintgröna brevpappret. Högt för mig själv läste jag
brevets första rad. Kära Juli, född 5/7-00. Det kunde inte vara en slump att mottagaren inte bara
delade samma namn som jag, utan även samma födelsedatum.
Första gången jag läste brevet förstod jag det inte riktigt. Det var som om orden inte kom in i min
hjärna. En vecka senare kunde jag det utantill. Vartenda ord, varenda mening och varje gång jag läste
det blev jag lika känslosam. Jag dansade av lycka samtidigt som tårarna forsade och ilskan bubblade i
mig. Att ta in att jag var adopterad, att jag i 16 år levt i en lögn var inte det lättaste. Det var självklart
inte tanken på att jag var adopterad som gjorde mig så arg och ledsen. Det var tanken på att de jag
levt med i hela mitt liv faktiskt ljugit och varit elaka på riktigt. I brevet stod det att min mamma var
för ung och inte kunde ta hand om mig när jag föddes, därför skulle jag bo hos ett par med bra
ekonomi. På min åttonde födelsedag skulle min mamma få tillbaka vårdnaden om mig. Jag har alltså
levt åtta år för länge i en mardröm jag alltid velat fly ifrån! Det var mamma som hade skrivit brevet,
hon skrev tydligt att hon aldrig ville lämna mig ifrån sig men att hon inte hade haft något val och bara
ville mitt allra bästa. Adressen hade hon skrivit längs ned i brevets ena hörn och hon lovade att hon
alltid skulle vänta på mig hur lång tid som än gick.
Långt där fram skymtade jag några hus. Vita, putsade lägenhetshus med stora fönster som det lyste
hemtrevligt i. Mina ben kändes som isbitar och jag hade sedan länge ingen känsel i mina tår men
husen spred som hopp och ljus i vintermörkret så jag kunde bara inte låta bli att öka farten. Vinden
piskade mitt ansikte hela vägen fram till huset med rätt adress och det pirrade obehagligt i magen
när jag nervöst drog upp den tunga portdörren. Sakta började jag vandra uppför den smala
stentrappan. På våning tre satt den. Skylten med texten A. Strand skrivet med samma vackra handstil
som i brevet. Jag blundade och hela min barndom spelades upp som en film i mitt huvud. Bestämt
öppnade jag ögonen igen och tryckte hårt på dörrklockan. Jag torkade mina våta ögon, rättade till
mitt långa hår och väntade i tystnad. Inifrån lägenheten hördes steg, jag knöt händerna och tog ett
djupt andetag. Dörrhandtaget drogs ner och ett svagt gnissel ekade i trapphuset när den bruna
trädörren gick upp. Först trodde jag att det var en spegel jag tittade i fast att jag på något märkligt
sätt åldrats några år. Människan framför mig hade rakt kastanjefärgat hår och hasselbruna ögon. Hon
var lång och hade fräknar på näsan. Precis som jag. Det kändes som om vi stod där i en evighet och
bara tittade på varandra. Hon granskade mig från topp till tå och plötsligt fastnade hennes blick på
brevet jag höll i min hand. Vi drog båda efter andan, sedan viskade hon:
 Juli?
Av: Nora Schönwell, Kungsklippeskolan, Huddinge kommun