Dialog VINTERN/VÅREN 2015 Att ta ställning – att välja väg I vårt samhälle finns det många anledningar till oro. Den ökande främlingsfientligheten och rekryteringen av unga till extremistiska rörelser är två sådana. Samtidigt är det fler och fler som tar ställning och engagerar sig för de positiva motkrafterna. I detta rika nummer av Dialog handlar flera artiklar direkt eller indirekt om att ta ställning, om att välja väg. Kippavandringarna i Stockholm och i Göteborg blev stora och strålande uttryck för ställningstagande. Läs om dem, igen! Helene Egnells artikel om Improperierna utmanar alla kristna att fundera över vad som sägs och sjungs i kyrkorna under påskhelgen och Günther Liebisch utmanar Svenska kyrkan, sin egen kyrka, att ta ställning och göra upp med ersättningsteologi och antisemitism. Kaj Engelhart uppmärksammar Anna Bikonts bok Vi från Jedwabne som handlar om en skamfläck i den polska historien. Denna skildras också i Vår klass, en pjäs som spelas på Teater Galeasen i vår och som vi reserverat ett antal biljetter till (se programmet sid 23). I Teaterns presentation av pjäsen sägs det att den är ’nödvändig.’ Varför? Jo, därför att den handlar om att vara människa, om att här och nu förstå vikten av att ta ställning. Samarbetsrådets målsättning och verksamhet är mer angelägen än någonsin och vi inbjuder varje människa av god vilja att låta sig berikas genom att delta i vårt gemensamma arbete. Vi önskar alla läsare ett gott och välsignelse bringande år, ett år av beslutsamt ställningstagande och hälsar alla varmt välkomna till vårens program! För Samarbetsrådet för Judar och Kristna Gunnel Borgegård Stöd Samarbetsrådet för Judar och Kristna genom att betala medlemsavgiften! Medlem kan var och en bli som stöder Samarbetsrådets målsättning och betalar årsavgiften. För 2015 är den 200:-. Studerande, pensionär och arbetslös betalar 140:-. Samarbetsrådets plusgironummer är 441 10 55-9. >>> Omslagsbild: Från kippavandring vid Stora Synagogan i Stockholm 31 augusti 2014. Foto: Kaj Engelhart 2 dia log | vinter n/vår en 2015 Dialog vintern/våren 2015 Dialog är medlemstidning för Samarbetsrådet för Judar och Kristna, och kommer ut några gånger per år. Här presenteras vår verksamhet, diskuteras judiska och kristna trosfrågor och informeras om religionsdialog. Redaktionskommitté för detta nummer av Dialog är Gunnel Borgegård, Helene Egnell, Kaj Engelhart, Annebelle Gyllenspetz och Lars Söderholm. Tidningen är tryckt i Sverige 2014 av JustNu i Uppsala. Samarbetsrådet för Judar och Kristna grundades 1979 och är en del av The International Council of Christians and Jews, ICCJ. Målsättningen är • att fördjupa kunskapen om judendom och kristendom • att motarbeta varje form av förföljelse, diskriminering och hatpropaganda • att verka för ökad respekt för och uppskattning av varandras andliga och kulturella traditioner Verksamheten består av • föreläsningar, studiecirklar, gudstjänstbesök och aktiviteter för att påverka den allmänna opinionen • internationella konferenser som anordnas av ICCJ i samarbete med någon nationell förening Lokalavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Lund-Malmö, ansvarar för Samarbetsrådets programverksamhet. För ytterligare information Gunnel Borgegård, Luthagsesplanaden 3B, 752 25 Uppsala. Tel: 018-26 24 20; 0708-18 48 08. E-post: [email protected] Johanna Boksjö, Hagaborgsvägen 3, 247 45 Torna Hällestad. Tel: 0708-86 61 77. E-post: [email protected] Annebelle Gyllenspetz, Allmänna Vägen 11, 414 60 Göteborg. Tel. 0707-69 88 88. E-post: [email protected] Information om Samarbetsrådet finns även på hemsidan, www.samarbetsradet.se samt på facebook. dia log | vinter n/vår en 2015 Improperierna och Guds vägar Att välja väg Utforska läran och utforska den omigen! Om att ta sin historia på allvar En svensk framgångssaga ... Kippavandringar Levande konferens – om döden Fråga prästen Därför är jag med i Samarbetsrådet Ofromma bibeltolkningar Åka skridskor i Warszawa Barmhärtighet Nytt ljus på försoningsläran 4 6 8 9 10 11 14 15 16 18 20 21 22 3 Improperierna och Guds vägar Kyrkomötet har beslutat att Guds vägar, samtalsdokumentet om judisk-kristna relationer, ska aktualiseras i Svenska kyrkans församlingar. Kanske kan det leda till att fler vågar ta till sig den smärtsamma insikten om den sekulära antisemitismens rottrådar i kristen liturgi och förkunnelse. Hur blir det på långfredagen i år, kommer jag att kunna vara kvar hela gudstjänsten eller måste jag som förra året gå i förtid? Innan Improperierna, närmare bestämt. För om jag hade stannat kvar, hade jag varit tvungen att ta en diskussion med tjänstgörande präst om lämpligheten av att framföra ett verk som är ett så tydligt uttryck för kyrkans antijudiska tradition, och jag kände att jag inte riktigt orkade ta den fajten igen. Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. I Svenska kyrkans lång fredagsgudstjänst framförs ofta en mycket vacker tonsättning av Palestrina. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i Gamla Testamentet blir 4 effekten att det är det judiska folket som anklagas för att ha dödat Jesus. När jag påpekar detta ställer sig många oförstående, eller blir väldigt upprörda. ’Jag uppfattar den inte som antijudisk, jag tänker att det är mig som förebråelserna riktas emot’, säger de. Och visst, det är ju det som är poängen när vi framför Improperierna i gudstjänsten, i alla fall de senaste 70 åren. Den historiska skulden Men deras verkningshistoria ser annorlunda ut. De är del av en tradition där kristna efter långfredagens gudstjänst gick ut och trakasserade och dödade judar, brände deras hem och synagogor, som straff för att de dödat Jesus. Predikanten hade kanske citerat Luthers ord om hur man ska bemöta en jude som ’hädar’: ’Jag skulle slå honom i ansiktet och med mitt svärd. Eftersom människors och Guds lag tillåter att vi dödar en rövare, hur mycket mer är det då inte tillåtet att döda den som hädar?’ Jo, han sade faktiskt så. Enbart denna historiska skuld, som till stor del är bortträngd ur kyrkans kollektiva medvetande, borde dia log | vinter n/vår en 2015 vara nog för att för alltid bannlysa Improperierna ur gudstjänsten. Det borde inte gå att hävda dels att texten är hämtad ur Bibeln, dels att den som lyssnar ska tillämpa den på sig själv. Gamla Testamentet är visserligen fullt av förebråelser mot det judiska folket för att de bryter mot Förbundet, men när kristna kopplar ihop denna interna självkritik med Kristi lidande och död blir det helt fel. Även om jag identifierar mig med dem som har syndat, så är det judarna som är bilden för syndaren. Och det präglar undermedvetet min bild av judar. Debatt i Kyrkomötet Varför väcker det så starka känslor att peka på antijudiska teman i Improperierna och andra delar av vår liturgi och psalmskatt? Ett skäl kan vara att det är svårt att erkänna att något som är vackert också kan vara ont. Improperierna i Palestrinas tondräkt är oerhört vackra. De slår an strängar i vårt inre, som för många är förknippade med djupa andliga erfarenheter. Att det samtidigt skulle kunna förknippas med något så destruktivt som judeförföljelser är oerhört. Det går nästan inte att ta in. Och det leder också till insikten att det finns mycket i vår tradition som vi måste göra upp med. ’Vad blir kvar?’ är frågan som väcker ännu större oro. Det var en fråga som ställdes i debatten i Kyrkomötet i höstas, om biskop Åke Bonniers motion om att motverka ersättnings teologi och antijudiska teman i förkunnelsen i Svenska kyrkan. I motionen föreslog han bl a en översyn av Evangelieboken, så att inte sammanställningen av texter skulle locka predikanten till ersättningsteologiska tanke gångar. I debatten blev det tydligt att många värjde sig mot insikten att den sekulära antisemitismen har kraftiga rottrådar i kyrkans antijudiska förkunnelse och praktik genom århundradena. Den delen av motionen bifölls inte, men det gjorde den del som handlade om att aktualisera dokumentet Guds vägar. Förhoppningsvis leder detta till att fler blir redo att göra upp med kyrkans antijudiska arv! En viktig uppgift för Samarbetsrådet är att uppmuntra till studium av Guds vägar (som finns på Svenska kyrkans hemsida) och ICCJ:s dokument som återfinns i Samarbetsrådets publikation I vår tid! Helene Egnell Information om Samarbetsrådet finns även på vår hemsida, www.samarbetsradet.se samt på facebook. dia log | vinter n/vår en 2015 5 Att välja I Dialog – Våren 2014 skriver Helene Egnell om hur en grupp samtalat om ICCJ:s dokument Tid för förnyelse, som publicerats i Samarbetsrådets häfte I vår tid. I detta häfte presenteras också dokumentet Guds vägar, som antagits av Svenska kyrkans kyrkomöte. Prästen Günther Liebisch har antagit Helene Egnells uppmaning att studera dokumentet och skickat ett tänkvärt bidrag, som vi tyvärr blivit tvungna att förkorta. Så här skriver Günther Liebisch: ’I dokumentet [Guds vägar] tar man avstånd från uttalanden av Martin Luther genom att säga ”Vi lutheraner har fått vårt namn och mycket i vår förståelse av den kristna tron från Martin Luther. Vi kan dock inte acceptera eller skriva under på de våldsamma attacker som reformatorn gjorde på judarna. ”’ Inför Reformationsjubileet Inför Reformationsjubiléet 2017 finns det viktiga frågor att ställa. Den övergripande frågan rör ursprunget till judendomens och kristendomens olika vägar. Vad var orsaken till skilsmässan mellan de båda? Och vad var orsaken till judeförföljelsen fram till Shoa? Var inte Jesus och apostlarna inklusive Paulus varit judar? Vem äger arvet? Vem äger löftesorden? Paulus är tydlig i Rom.9:4 f. I centrum av en kristen Israeldefinition står det gudomliga löftet till Guds folk. Och Israel är den gemenskap som lever av löftet som det gudomliga ordet ger. Ersättningsteologi Martin Luther. Porträtt av Lucas Cranach 6 De som påstår att det gamla förbundet ersatts av det nya förbundet lägger beslag på löftesorden till Israel. Att erkänna Israels existensberättigande som Guds folk och bärare av Guds löfte får följder för det kristologiska svaret på frågan vem Jesus var! Under de senaste årtiondena har många teologer och forskare försökt att komma ifrån gamla destruktiva antiteser som lag – evangelium, tro – gärningar. Man har fått upp ögonen för lagens dia log | vinter n/vår en 2015 väg betydelse redan i Tenach (Gamla Testamentet). ’Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem’, Rom 10.5. Här är lagen inte döden utan livet. Även lagen kan vara ett medium för en Gudserfarenhet, för hans närhet och omsorg. Rättfärdiggörelsen genom tron allena Förståelsen av ’sola scriptura’ / läran om rättfärdig görelse genom tron allena måste förklaras ur den kontext som gällde för Jesus, apostlarna och för Paulus. Det gäller också förståelsen av bergspredikan i Matteus 5–7 med en lång protestantisk tolknings tradition då den första tanken i samband med bergspredikan är orden ur Psalm 130: ’Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå?’ I en annan tolkningstradition fastställer man bara omöjligheten att leva enligt dessa budord i det normala livet! Kyrkofäderna och Israel Det är nödvändigt att göra upp med kyrkofäderna som Chrysostomos, Melitto av Sardes och Augustinus, ty enligt dem är det nu existerande Israel ett misstag även om det politiska Israel naturligtvis inte kan likställas med ’Guds vilja’. Martin Luther Med all respekt för Martin Luther måste vi tydligt se den stora skillnaden mellan 1523, då Luther försvarade judarna, som vägrade att bli kristna, och 1543, då han helt spårade ur i sina skrifter. Luther dia log | vinter n/vår en 2015 själv yttrade sig tidigt på följande sätt: ’Hellre skulle jag bli en gris än en kristen när jag ser hur de kristna behandlar judarna’. Dock blev Luther besviken över att alla judar inte lät döpa sig! När han 1543 skriver hatiskt mot judarna, gör han det på ett sätt som väl skulle kunnat tjäna Himmlers anvisningar till Kristallnatten 1938! Tolkning och undervisning Att bearbeta allt detta borde vara den förnämligaste uppgiften för en teologisk fakultet och för en institution som det Svenska teologiska Institutet i Jerusalem, att utforma den teologiska utbildningen så att den får trovärdighet efter sekler av kristet makt- och prioritetsanspråk! Naturligtvis är det smärtsamt att ta itu med den egna kyrkans historia med all dess antisemitism, men det är en förutsättning för att rusta en evangeliskluthersk kyrka i Sverige för en ny tid, sannolikt som en minoritetskyrka med många utmaningar. Tyska Institutet Kyrkan och Judendom Det tyska Institutet Kyrkan och Judendom i Berlin med professor Peter von der Osten-Sacken gör ett mycket viktigt arbete med genomgång av kyrkans liturgier, trosbekännelser och texttolkningar och inbjuder till ett samarbete mellan de lutherska kyrkorna inför Lutherjubileet 2017. Günther Liebisch bearb. Gunnel Borgegård 7 Utforska läran och utforska den omigen! Krister Stendahls oerhört viktiga bidrag till judisk-kristna relationer Professor Mary C Boys, som höll 2014 års Krister Stendahl-föreläsning, tog sin utgångspunkt I ett tänkespråk i Mishna Utforska Läran och utforska den omigen, allt finns i den. Betrakta den och bli gammal och grå över den, ty det finns ingen bättre måttstock än den (Pirke Avot 5.25). Vad ville hon säga med detta? 8 Gunnel Borgegård Foto: Helene Egnell Mary Boys ville betona vikten av att vända och vrida på texten (på engelska turn it – Torah – and turn it again ...) för att finna nya sätt att förstå den. Att göra det är en helig uppgift. Det gjorde Krister Stendahl; han vände och vred på de heliga texterna, framför allt på de paulinska breven, och det ledde till att många forskare och teologer fick upp ögonen för nya tolkningar av framför allt Paulus-texterna. Han skrev mycket om kvinnor och om judar. När han blev tillfrågad om varför han gjorde det, svarade han att den kristna tolkningstraditionen inverkat negativt både på synen på kvinnor och på judar. Därför ville han vrida och vända på texterna för att se om det fanns andra sätt att tolka dem. Stendahl ifrågasatte och omvärderade mycket då det gällde synen på Paulus och på tolkningen av hans teologi. Han motsatte sig den traditionella tolkningen att Paulus blev omvänd på vägen till Damaskus. Nej, Paulus fick en kallelse, ett nytt uppdrag. Gud, som skapat både judar och hedningar, kallade Paulus att bli hedningarnas apostel utan att det för den skull var frågan om en omvändelse. Jag tror att alla kristna lyssnat till predikningar och framställningar, där fariséerna får utgöra kontrast till Jesus och hans budskap. Fariséerna får representera den mörka, stränga och hårda lagrättfärdigheten medan Jesus står för den ljusa och befriande nåden. Att detta har påverkat kristna i synen på judendom och judar är ett faktum. Lämna plats för helig avund! är ett uttryck som Krister Stendahl myntat och som fått stor betydelse i religionsdialogen. Med helig avund menade han att människor av annan trostradition själva ska beskriva sin tro och att man ska jämföra det bästa i sin egen tro med det bästa i den andres. På det sättet kan man börja förstå den andres tradition och tro och se kraften och skönheten i en annans övertygelse och göra det utan att själv ta över den och göra den till sin egen. Professor Boys intressanta föreläsning kan läsas i sin helhet på Centrum för religionsdialogs hemsida www.centrumforreligionsdialog.se – klicka på ’Krister Stendahl Memorial lecture’ Mary Boys föreläsning var den sjätte I raden av Krister Stendahl Memorial Lectures. Föreläsningarna arrangeras av Centrum för religionsdialog i Stockholms stift och av Paideia. Krister Stendahl var bl a professor vid Harvard Divinity School och biskop i Stockholm 1984–88. Under biskopstiden var han också ordförande i Samarbetsrådet för Judar och Kristna. dia log | vinter n/vår en 2015 Om att ta sin historia på allvar Med pompa och ståt och i närvaro av Polens och Israels presidenter invigdes det magnifika ’Museet för de polska judarnas historia’ i Warszawa den 27 oktober. Utställningen täcker tiden från de första judiska besökarna i Polen på 900-talet till fram till vår egen tid. Men museet vill också vara ett slags judiskt kulturcentrum som ger kunskap om judiskt liv och judisk religion och kultur och som aktivt deltar i det kulturella och intellektuella livet och samhället i Polen av idag. Museet organiserar konferenser och debatter, utbildning och skolundervisning, konserter och teater, författaraftnar och filmkvällar. Det behövs. Ingen lär förneka att det finns nationalistiska, antijudiska och revisionistiska röster i Polen, precis som i andra länder i Europa, fast mera flagrant här eftersom nazisternas jude utrotning drabbade Polen värst med dess stora judiska befolkningsandel. Den allmänna opinionen är stadd i förändring och i det offentliga livet är intresset stort för den judiska delen av polsk historia. Men många har svårt för avslöjandena om polsk medverkan i Holocaust och bemöter varje ny uppgift eller påminnelse om skamliga historiska fakta med aggressivt försvar. Ungefär samtidigt med museiöppnandet utkom den svenska översättningen av en tjock reportageoch faktabok kring massmordet på judar i den polska byn Jedwabne den 10 juli 1941. Vi från Jedwabne heter den och går på djupet med vad som egentligen hände när flera hundra judiska bybor brändes inne i en lada av sina ickejudiska grannar. Författaren, Anna Bikont, har gått igenom arkivalierna och litteraturen och spårat upp över- och efterlevande till både offren och förövarna. Smärtsam läsning om våld och förnekelse, brott och förträngning, halsstarrighet och förakt, och så några exempel på hjältemod och rättfärdighet. Massakern i Jedwabne finns med på museet i Warszawa, fast nedtonad och förvånansvärt och skickligt oprovokativ. Vad som inte finns med där, men i boken, är kyrkans roll i agitationen mot judarna. När Bikont gör sina efterforskningar på platsen bemöts hon ovänligt, oförsonligt, hatiskt av präst och troende. Lika hatiskt som den kyrkliga pressens kampanj mot judarna från tiden före andra världskriget. Som katolik idag förundras man över hätskheten och oviljan att göra upp med fördomar som att ’judarna mördade vår Herre, skändar hostian, mördar kristna barn’ och så vidare. Det finns antisemitism i Sverige också. Den skulle behöva kartläggas och åtgärdas. I avvaktan på det rekommenderas besök på museet i Warszawa och läsning, om än plågsam, av Vi från Jedwabne. Nyttigt även för oss. Kaj Engelhart Foto: Kaj Engelhart Anna Bikont, ’Vi från Jedwabne’ Övers. Irena Grönberg Bokförlaget Atlas, 2014 478 sidor dia log | vinter n/vår en 2015 9 En svensk framgångssaga ... De byggde det moderna Sverige – om judiska företagare och filantroper En svensk framgångssaga ... är namnet på Judiska museets senaste utställning i Stockholm. Den handlar om hela den judiska invandringen till Sverige. Som den förste juden i Sverige brukar Aaron Isaac räknas. Han kom hit 1774. När jag var på museet senast skulle just en skolklass tas emot för föredrag, frågor och guidning. Ungdomarna fick ta en titt på utställningen innan föredraget började. De började med att öppna glänsande luckor med frågor som: Finns det många judar i Sverige? Varifrån kom de svenska judarna? Bodde det judar i hela Sverige? Nej, judar hänvisades efter sin ankomst först till Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona och till Marstrand. Efter 1860 fick såväl judar som var födda i Sverige som invandrade judar bo i hela landet under förutsättning att de var svenska medborgare. En ytterst informationsrik och vacker katalog kompletterar utställningen. Här beskrivs så väl de rika som de fattiga judarna. Det senare känns särskilt viktigt, då de ofta försvinner i det vanliga samtalet och så blir den judiska historien lätt förvanskad och fördomsfull, vad gäller yrkesval och framgång. De fattiga judarna nämns alltså också i katalogen. 10 De bosatte sig i stor utsträckning i Nöden i Lund och på Klippgatan i Stockholm. Till Nöden kom judarna till stor del från Litauen och till Klippgatan från Polen och Ryssland. Männen från Nöden var framförallt gårdfarihandlare. De tidigare invandrarna hjälpte nykomlingar att integreras med samhället utanför. Tappa inte bort denna del i utställningen med en man (gårdfarihandlare) sittande på en pall. I utställningen och i katalogen beskrivs även många lyckosamma judiska familjer som familjerna Leja och Sachs. Familjen Leja sålde modevaror och Josef Sachs grundade varuhuset NK efter kontinentala förebilder. Bankmän och mecenater nämns också. På museet visas tre filmer i anslutning till utställningen. En av dem handlar om invigningen av NK i närvaro av Gustav V, ett stolt ögonblick för Josef Sachs. Här har jag bara nämnt en liten del av vad som visas. Utställningen är så innehållsrik och välgjord att man redan funderar på var den kan visas permanent. Mitt råd till alla är förstås: Gå och se den långt före den 31 augusti 2015. Hanna Feist-Wechselblatt dia log | vinter n/vår en 2015 Kippavandringar har blivit vanligare i takt med det ökande antalet antisemitiska angrepp. Judar och icke-judar – många vill markera sin solidaritet och sitt stöd för att judar i Sverige ska kunna visa vilka de är utan att bli trakasserade. I Stockholm ägde vandringen rum den 31 augusti och i Göteborg den 21 september. Foto: Annebelle Gyllenspetz (Göteborg, nedan) och Kaj Engelhart (Stockholm, nästa sida) dia log | vinter n/vår en 2015 11 12 dia log | vinter n/vår en 2015 dia log | vinter n/vår en 2015 13 Levande konferens – om döden ’Mer kunskaper, mer upplysning, mera insikter om skillnader och likheter skulle skapa en fredligare samvaro på jorden’. Den insikten lyfte en av deltagarna på konferensen ’Döden, döden, döden – och livet’ fram i sin utvärdering. Konferensen var den sjunde i raden på temat ’religionsdialog i genderperspektiv’, och den hölls i Allhelgonahelgen på Sigtunastiftelsen. Genderperspektivet var kanske inte lika tydligt som i tidigare konferenser, som behandlat mat, kläder, övergångsriter mm, utan fokus låg mera på att lära känna seder och bruk kring död och begravning inom judendom, kristendom och islam. Att det finns många likheter mellan judiskt och muslimskt omhändertagande av de döda blev tydligt i begravningsentreprenören jasmin Alis och medlemmen av begravningssällskapen Chevra Kadisha Renée Hirschfelds presentationer. Prästen Birgitta Söderberg lyfte fram hur begravningsseden i Svenska kyrkan befinner sig i förändring. Gränsöverskridande gråt Kvinnoperspektivet blev särskilt tydligt i Liisa Matveinens föreläsning om de karelska gråtsångerskorna – en tradition som nästan är försvunnen, men väcks till liv i nya former, något som Liisa själv gav prov på i en suggestiv sång i en mörklagd föreläsningssal. Den karelska traditionen har motsvarigheter på andra håll i världen. De tre shi’amuslimska deltagarna slogs av likheten mellan den karelska traditionen och den shi’itiska, där sorgeritualer har en mycket framträdande plats. Vi fick också prov på en shi’itisk ’gråtsång’ på video. Ann-Britt Sörensen, som forskar 14 om kyrkogårdar, tog också med kvinnoperspektivet, genom att visa några gravstenar där kvinnor framstår som subjekt och inte bara ’hustru’ till mannen vars namn och titel står högst upp på stenen. Hon påpekade också att kvinnliga landskapsarkitekter tycks rita kyrkogårdar med organiska former som kontrasterar mot de räta linjerna i den dominerande arkitekturen som män format. Att välja livet Eva Aperia, pedagog i Judiska församlingen, talade om hur man ser på döden och vad som händer efter den i judisk tradition. I sitt mycket innehållsrika föredrag konstaterade hon att spekulationer om livet efter detta inte har någon framträdande roll inom judendomen, även om de finns där. Det viktiga är att ’välja livet’ (5 Mos 30:19) och leva ett gott och anständigt liv här och nu! Konferensens sista föredrag handlade, som sig bör, om den innevarande helgen: etnologen Birgitta Meurling berättade om hur seden att tända ljus på gravarna växte fram under 1900-talets andra hälft. ’Var vill du bli begravd?’ var den inledande frågan som alla fick presentera sig med. En dyster fråga, kan tyckas, men den öppnade för personliga små glimtar som gjorde att stämningen under det dryga dygn som konferensen varade blev ljus och mycket levande. I utvärderingarna gavs många uppslag till teman för kommande konferenser, så förhoppningsvis blev detta inte den sista i serien. Arrangörer var Centrum för religionsdialog i Stockholms stift, Samarbetsrådet för judar och kristna och studieförbundet Sensus i samarbete med Sigtunastiftelsen. Helene Egnell Foto: Ann-Britt Sörensen dia log | vinter n/vår en 2015 Fråga prästen Här svarar präster och rabbiner på läsarnas frågor. E-posta din fråga till Gunnel Borgegård, [email protected] Fråga: När Jesus hänger på korset, ropar han innan han dör ’Min Gud, varför har du övergivit mig?’ Varför? Han har ju uppfyllt Guds plan och dött för att frälsa människorna. Då borde han väl istället ha ropat: ’Nu har jag fullgjort mitt uppdrag.’ Svar: Eftersom Markusevangeliet med stor sannolikhet är det äldsta av evangelierna, är det intressant att Jesu lidande och ångest där får störst utrymme. Lukas- och Johannesevangelierna som är yngre saknar detta ångestrop. Idag bygger många, inte minst Svenska kyrkan, sin teologi på den bild av Jesu mänskliga sida och det lidande som Markus förmedlar. Varför har detta lidande blivit så viktigt? I Gamla testamentet kommer Gud till människan i form av ord, Torah, och i form av ande, Shekhina. Redan Job riktar dock kritik mot detta och anser att det inte är tillräckligt. Job vill få ett tydligt bevis på att Gud, helt väsensskild från människan, evig och utan begränsningar, inser vad det är att vara människa. Gud måste därför gå in under människans livsvillkor och stanna kvar där. Tanken på Jesus som Guds inkarnation växer fram ur detta behov. Därför behöver Jesus vara både Gud och människa, helt och hållet ett uttryck för Gud och samtidigt människa med alla begränsningar. Därför är scenen i Markusevangeliet så central. Endast om Gud själv i Jesu gestalt känt dödsångest, svettats blod och hängt på ett kors och förlorat tron på Gud, endast då kan vi vara säkra på att Gud står vid sitt löfte att alltid vara med oss, hos oss och i oss. dia log | vinter n/vår en 2015 För människor som befunnit sig i dödens skugga har detta vuxit till en sammanfattning av själva meningen med tron på Gud. Med det barn som just dött i kuvösen, med den dotter som avlidit i aids och packats ner i en svart sopsäck, med den man som avrättats av terrorister, med alla som gick in i duschrummen i Auschwitz, med den åldring som dött ensam i sin sjukhussäng, med dem som drogs ner i djupet av Tsunamin, med dem alla har också Gud varit och dött. Den förtvivlan och det mörker de känt, har också Gud känt. När kyrkan säger att Jesus dog för människans frälsning, handlar det just om detta. Att Gud känner lidandet i sin egen kropp och inte överger någon i smärtan, i förnedringen, i döendet; det är själva löftet om Guds ständiga närvaro som hela bibeln är full av och som i detta rop på korset får sitt mest konkreta och oåterkalleliga uttryck. Om Jesus ropat att nu var allt klart, hade han bara varit en superhjälte. Storheten i Markusevangeliet är att Jesus är helt och hållet människa. Först när det gudomliga blivit mänskligt kan människan bli gudomlig. Själva döendet blir till transformationspunkten då det gudomliga blir mänskligt och det mänskliga blir gudomligt. Därmed innebär frälsning inte att räddas från livet utan till livet, ett liv i vilket lidande, död och uppståndelse är en del. Därför måste Jesu ropa ut sin ångest på korset. Därför måste ett kort ögonblick Gud förlora tron på Gud. Ulf Lindgren Präst i Storkyrkan 15 DÄRFÖR ÄR JAG MEDLEM I SAMARBETSRÅDET FÖR JUDAR OCH KRISTNA Religions- och kulturmöte – en tillgång i samhället Jag hade När jag, en tidigare gymnasielärare och förlags redaktör, blev tillfrågad om jag ville bli medlem i styrelsen för Samarbetsrådet för judar och kristna visste jag mycket lite om föreningens verksamhet. Jag visste nästan bara att föreningen fanns. Kväll, kanske 1950, i vårt kök i Sundbyberg. Vid bordet jag och tre andra: min mor, jesuitpater Hans Krabbe och fröken Staripolski från Polen, rabbindotter, min nya barnflicka. Vi äter kvällsvard, det talas om Gud, om judisk tro och kristen, och jag lyssnar och njuter av stämningen... Då kan man ju fråga sig varför jag lät mig väljas in i styrelsen och deltar i föreningens arbete. Visserligen förstod jag att föreningen önskade ytterligare en judisk representant i styrelsen men mer avgörande var naturligvis föreningens arbete och mål. Tyvärr har ju de senaste åren bevisat att föreningens arbete är mycket viktigt och att kunskapen om religiösa minoriteter i Sverige är alldeles otillräcklig (den judiska gruppen t.ex. består endast av ca 18 000 personer i hela Sverige). Alltför liten information och kunskap om minoritetsgrupper sprider med stor lätthet fördomar. Dessutom är det ju alltid svårare att klara kontakten med en grupp som har andra vanor, annan kulturell bakgrund, annan religion, ibland annan språklig bakgrund än majoriteten i samhället. Min erfarenhet är att Samarbetsrådet prioriterar just dessa utanförskapsproblem även om det är svårt, mödosamt och kräver mycket tålamod. Vi bjuder in intressanta och kunniga talare, ordnar seminarier och någon gång filmafton, allt för att stimulera ”möten” mellan olika religioner. Min önskan är att vi skall visa hur lika vi är och samtidigt hur spännande och intressant en annan religion och kultur i samhället är, ja att det till och med är en tillgång. Hanna Feist-Wechselblatt 16 Min invandrade katolska mor hade massor med judiska vänner. Emsheimer och Simon, Lövenherz och Warburg, Frankenstein och Székely, så hette familjerna vi umgicks med, vid sidan om söndagsmässorna i Sankta Eugenia i Stockholm. Lagom religiöst, både från mammas sida och vännernas. I mammas bokhylla stod böcker av Schalom Asch, Martin Buber, Edith Stein. Jag hade tur. På läroverket var jag som katolik och en judisk klasskamrat ’befriade från skolans kristendomsundervisning’. På håltimmarna satt vi uppflugna i en fönstersmyg i korridoren och förde intressanta samtal, inte nödvändigtvis religiösa, medan de andra matades med protestantisk kristendom. Vi kände oss privilegierade och är fortfarande vänner. Så när jag 1981 for till Sigtuna för att skriva om ICCJ-konferensen ’Tro och teologi efter Auschwitz’ i Katolsk Kyrkotidning, blev det en återkoppling till något i mitt liv som gjort paus ett par årtionden. Människorna, ämnet, tankarna, känslorna kändes nära, och jag blev kvar. I Samarbetsrådet för Judar och Kristna, småningom i dess styrelse, efterhand i redaktionen för Dialog. dia log | vinter n/vår en 2015 Därför betyder Samarbetsrådet tillgång för mig till nya impulser i en gammal relation. Mötet med alla dessa blandade och brokiga människor stimulerar mig, judiska och kristna, och programmen också. Styrelsens resa till Israel för några år sedan var en höjdpunkt, samtalen där med olika tänkande och handlande profiler oförglömliga. ICCJs årskonferens i Kraków härom året lät mig upptäcka en bok av en amerikansk maggid, Yitzhak Buxbaum, vars ’Jewish Tales of Mystic Joy’ följer mig kontinuerligt (han har också skrivit fint om Baal Shem Tov och ’Jewish Tales of Holy Women’). Buxbaum vill väcka sina judiska läsares medvetande om Guds närvaro i människans liv, varje stund och ögonblick, och den andliga glädje som uppstår ur det medvetandet. Han berättar otaliga historier om hur det kommer till uttryck, och kommenterar och fördjupar med egna reflektioner. Att träna sig i att ständigt ’leva i Guds närvaro’ är också kristna mystikers väg till gudsgemenskap, och även beskrivet i sufisk mystik. Ett fantastiskt projekt. Som katolik har jag lyckan att tillhöra en kyrka med en klok religionsteologi som jag känner mig hemma i. Andra Vatikankonciliet, som formulerade den, följde jag som student i Vatikanradions kvällssändningar på olika språk, inte minst processen kring ’Nostra Aetate’. Vilket liv, vilken dynamik, vilken process fram till det nya ansikte kyrkan visade upp. Mer och mer kunde jag identifiera mig med konciliebiskoparnas – världskyrkans – öppenhet, det goda sinnelaget, optimismen, inte minst gällande relationen till judarna och människor dia log | vinter n/vår en 2015 Foto: Tina Sundström Engelhart tur ... i andra religioner. Där är jag nu, också i min uppgift i den katolska Kommissionen för interreligiös dialog. Samarbetsrådet måste kämpa mot antisemitism och annan rasism och xenofobi, i våra egna kretsar och utanför. Studiet av kristen antisemitism i höstas kändes angeläget och väckte intresse. Fast de som mest behöver kunskap och hjälp att granska sin hållning förstås inte kommer. Det behövs finurliga idéer och metoder för att nå dem, och det är också en uppgift. Men Samarbetsrådet behövs också som en sorts värmestuga där vi får lära av varandra, umgås familjärt och dela våra minnen av, tankar om och utmaningar i vår andliga, kulturella och historiska släktskap över religionsgränsen. Fler yngre kristna och judar borde upptäcka att vi finns. ’Mir sennen do’, sade en invigningstalare på Museet för de polska judarnas historia i Warszawa nyligen, ’vi är här’ på jiddisch. Vi med! Kaj Engelhart 17 Ofromma bibeltolkningar De gick, de två, tillsammans. ’Pappa?’ sa Isak till sin far Abraham. ’Ja, pojken min?’ svarade Abraham. ’Vi har eld och vi har ved, men var är lammet som vi ska offra?’ Foto: © A lejandro Groenewold [cc –bilden är redigerad] ’Gud kommer nog att välja ut brännoffer lammet, pojken min’, sa Abraham. Och de fortsatte att gå, de två, tillsammans. Detta är Lina Sjöbergs översättning i Ofromma bibeltolkningar av några centrala verser i Genesis 22. I Bibel 2000 lyder samma verser: ’Far’, sade Isak. ’Ja, min son’, svarade Abraham. Isak sade: ’Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?’ ’Min son’, sade Abraham, ’Gud utser åt sig det får som skall offras.’ Så gick de båda tillsammans. Abraham och Isak kommer mänskligt nära i Lina Sjöbergs översättning, deras sårbarhet blir tydlig. Berättelsen får också något av en folksagas stämning. Bibel 2000 är mer distanserande. Lina Sjöberg är författare och teologie doktor med 18 inriktning mot bibelvetenskap. Hon disputerade 2007 på avhandlingen Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser. Här undersöker hon den centrala roll Genesis 16 och 21, berättelsen om Abraham, Sara och Hagar, spelar i Didriks, Anna-Stavas och Hagars öden i Sara Lidmans böcker Nabots sten och Den underbare mannen som ingår i Jernbaneeposet. Sjöberg undersöker där också om det går att vända på perspektivet, använda Sara Lidmans berättelse för att bättre förstå Genesistexterna. Ett par år tidigare debuterade Sjöberg med romanen Resa till Port Said. Om den skriver Eva Ström i SvD att kärleken mellan två omaka äldre människor sällan skildrats mer rörande. dia log | vinter n/vår en 2015 Lina Sjöberg är prästdotter, uppvuxen i Västerbotten och Tanzania i lågkyrklig miljö. Hon började studera teologi 1993 med sikte på att bli präst. Men ett år senare kände hon att hennes väg inte ledde in i kyrkan. ’Min världsbild, självbild och gudsbild började skrivas om (det pågår än – det pågår alltid)’ skriver hon. Att hon här använder verbet skriva är intressant och att det står i passivform. I Bibelhebreiskan finner Sjöberg en djupare kontakt med bibeltexterna. Hon redogör på ett intressant sätt för svårigheterna att tyda de hebreiska texterna, om de olika handskrifter som står till förfogande. Den masoretiska texten sådan den finns i den äldsta bevarade handskriften Codex Leningradiensis från 1008. Septuaginta, grekisk översättning från 200-talet påbörjad på 200-talet fvt. Qumrantexterna, som dock är fragment. I boken behandlas sex bibelberättelser. Dramat mellan Abraham, Sara och Hagar, Förstörelsen av Sodom och Gomorra, en berättelse ur Domarboken 4, Simson och Delila, David och Bat Seba och till sist Abrahams avbrutna offrande av Isak. Sjöberg läser med öppna ögon och med hela kroppen. Hon läser ofromt, ställer sig utanför en given kristen tolkningstradition. Hennes fokus är de mänskliga relationerna i texterna, inte minst deras sexuella dimensioner. I boken ger Sjöberg nyöversättningar av dessa texter. Man kommer personerna i texten närmre än i Bibel 2000. Sjöberg ger också omfattande kommentarer till texterna. I berättelsen om Saras barnlöshet, hur Sara uppmanar Abraham att göra barn med hennes slavinna Hagar, fokuserar Sjöberg på relationen mellan Sara och Hagar. Hon uppfattar att Sara har starka känslor för Hagar, kanske sexuella. I berättelsen om Lots hustru som stelnar till saltstod ser Sjöberg en alternativ tolkning. Hon tänker sig att Lots hustru stelnar av empati, när hon ser Sodoms förstörelse. dia log | vinter n/vår en 2015 I avslutningen av berättelsen om Abrahams avbrutna offrande av Isak gör Sjöberg en författares bedömning. Hon menar att textens litterära kvalitet skulle bli bättre om verserna 15– 18 uteslöts. I Bibel 2000 lyder de: ’Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham… Detta skall ske därför att du lydde mig.’ Sjöberg menar att som text skulle berättelsen vinna på att vers 14 direkt följdes av vers 19. Lina Sjöbergs nyöversättningar av dessa texter är läsvärda och värdefulla. Hennes kommentarer pekar på många intressanta ting. I vilken utsträckning hennes tolkningar är hållbara är svårare att avgöra. Ola Wikander skriver också om boken i en understreckare i SvD 23 oktober 2014. Lars Söderholm Lina Sjöberg ’Ofromma bibeltolkningar’ Makadam förlag, 2014 202 sidor 19 Foto: © Michael Bentley [cc] Åka skridskor i Warszawa Under hösten utkom en intressant självbiografisk roman med titeln ’Åka skridskor i Warszawa’ skriven av Emilia Degenius. Hon lämnade ensam Warszawa sjutton år gammal 1972 för att utvandra till Stockholm. Då lämnade hon inte bara staden utan också en svårt sjuk mor. I Stockholm fanns hennes storasyster, två år äldre, som rest ut nio månader tidigare. Ett av flera sätt att försvåra utresan och att trakassera en inte önskvärd judisk familj var att inte låta familjemedlemmar resa samtidigt. ’Vi får inga 72 timmar att packa ner vårt liv och hem. Vi hålls kvar. Min syster i trettiotretusen etthundratjugo timmar. Jag i trettiosjutusen niohundratjugo timmar.’ Det fanns fler sätt att trakassera. Emilia och hennes syster Sylwia fick under sina sista år i skolan höra att de inte behövde få några frågor i klassrummet, då de ändå enligt lärarna skulle utvandra till Israel! Trots att de skulle till Sverige måste de alltså formellt söka utresa till Israel och på så sätt blev skammen än större. Skolbetygen rasade med ens trots goda resultat. Mamman gick till alla myndigheter för att skaffa ett otal stämplar för att få respass åt döttrarna. Mutor 20 behövdes för att få de rätta stämplarna men också för att få tillbaka de höga betygen, som plötsligt hade försvunnit. Mamman hade lösningen på de flesta problemen och lyckades med oerhörd kraft ge båda flickorna en framtid i Sverige men fick tyvärr aldrig själv uppleva resultatet av sina ansträngningar, nämligen att båda systrarna funnit sig väl till rätta i Sverige. Åka skridskor i Warszawa handlar till stor del om föräldrarna och de två döttrarna men också om antisemitismen. ’Hemmet i antisemitismens barndom är inte ett hem, det är inte ett första hem, inte ett nästa, senaste eller ett sista. Hemmet i antisemitismens barndom tar ifrån dig ditt hem, gör dig för alltid hemlös.’ Läs denna roman. Det finns minst två skäl att läsa den. Språket är självsvåldigt och underhållande i sig och berättelsen med alla minnen och icke-minnen är svåra att glömma. Hanna Feist-Wechselblatt Emilia Degenius, ’Åka skridskor i Warszawa’ Ersatz, 240 s dia log | vinter n/vår en 2015 Barmhärtighet Kardinal Walter Kasper är en teolog som låter tala om sig. Han står för en pastoralt orienterad, av Andra Vatikankonciliet inspirerad syn som kommer till uttryck i det han säger och skriver. Den lite dystra stämning som på senare år rått i katolska kyrkan förbyts sakta i ljusare optimism, tack vare påven Franciskus – och kardinal Kasper, bland andra. Hans bok ’Barmherzigkeit’, i engelsk översättning ’Mercy’, Barmhärtighet, betonar att Gud uppenbarar sig i Bibeln som den barmhärtige, ja Barmhärtigheten själv. Kasper hänvisar till hur Gud meddelar sig själv till Israels folk, genom Mose och profeterna, som den tålmodigt förlåtande, osvikligt älskande och förbarmande. Han korrigerar därmed en vanlig kristen vanföreställning om den gammaltestamentlige guden som lagisk och straffande, i motsats till den milde Jesus. Och för de kristna är evangeliernas Jesus en bekräftelse av och den absoluta höjdpunkten på denna gudomliga barmhärtighet som går till det yttersta och inte väjer för lidande och död. En barmhärtighet som kyrkan alltför lite förkunnar och förmedlar i sin självbild och mission och ibland glömmer att tillämpa i sitt handlande, understryker Kasper. För att inte tala om stat och samhälle. Boken blev berömd därför att påven lovordade den – ’den har gjort mig så gott’, sade han. Det var tur, för så lockas flera att möta en spiritualitet som behövs i de religiösa samfunden i vår tid: en generös, varm och inklusiv kärleksfullhet som fäster blicken på, vem vår Gud egentligen är och till vars avbild vi är skapta. Walter Kardinal Kasper Barmherzigkeit Verlag Herder 2014 (4. uppl), 260 sidor Engelsk översättning: Cardinal Walter Kasper Mercy Paulist Press 2014, 270 sidor Kaj Engelhart dia log | vinter n/vår en 2015 21 Nytt ljus på försoningsläran Jesper Svartviks bok Försoning och förvandling (Verbum) visar på nya sätt att förstå betydelsen av Jesu död genom en närmare kunskap om judendom på Jesu tid. Svartvik argumenterar mot den tolkningstradition som ser Jesu död som ett offer som var nödvändigt för att människorna skulle kunna närma sig Gud. Kräver Gud ett offer för att kunna försona sig med människorna? Ska vi tolka Jesu död i termer av templets djuroffer? Är Gud som en feodalherre som kräver att någon måste straffas när hans ära kränkts, och det enda som är tillfyllest är att hans egen son dör? Var det hela poängen med att Jesus föddes, att han skulle offras? Det har varit en mycket inflytelserik tolkning genom kyrkans historia, men alternativa berättelser har inte saknats. Inte minst har feministiska teologer vänt sig mot den, med hänvisning till att denna försoningslära förhärligar lidande, och legitimerar våld, kvinnoförtryck och kvinnomisshandel. Argumenten mot offerteologin har främst varit etiska, och man har lyft fram bibeltexter som pekar mot andra tolkningar och motiv, som kampen mot ondskan och den rättfärdiges upprättelse. Jesper Svartvik visar att de bibeltexter som används för att stödja offerteologin i ljuset av kunskap om judendomen i själva verket leder till en helt annan teologi. Han visar också hur den teologi som fokuserar på Jesu död är grunden för förföljelsen av judar. Offret skapar inte relation Han går igenom offerväsendet i templet i Jerusalem, och visar att offret inte var något som åstadkom en gudsrelation, utan konkretiserade den redan existerande relationen. Det var inte heller så att offer måste vara förknippat med blodsutgjutelse och därför är det orimligt att tänka sig att det skulle vara nödvändigt att Jesus dog en blodig död för att 22 åstadkomma försoning mellan människorna och Gud. Jesper Svartvik ställer frågan: ’Är det så att Gud segrar och Guds vilja triumferar på grund av våldet eller är det istället så att Gud segrar och Guds vilja triumferar trots våldet?’ Svartvik omfattar den senare varianten av korsteologi. En nyckel till den ligger i hur vi förstår berättelsen om att förhänget i templet rämnade i samband med Jesu korsfästelse. En vanlig tolkning är att det betyder att vägen till Gud nu var öppen. Men Svartvik frågar sig om vi inte istället ska tolka detta utifrån den judiska seden att riva sönder sina kläder när en nära anhörig har dött. Att förhänget rämnar skulle då vara en bild för Guds oändliga sorg över att Jesus dör. Berättelsen säger då inte att vi på något sätt skulle varit fjärmade från Gud men kommit nära genom Jesu död, men den manar oss till att sörja över våldet så som Gud sörjer, att ta orden ur Mishnah på allvar: ’När en människa dör är det som om en hel värld dör.’ Påskaftonstro Jesper Svartvik varnar också för att alltför starkt betona ett ’före’ och ett ’efter’ påskens händelser. Dels leder det till ersättningsteologi, dels ger det en falsk bild av hur förändring faktiskt sker – som en långsam process. Det tar tid för oss att förstå vad påskens händelser faktiskt betyder för synen på rättvisa, fred, frihet, upprättelse, förlåtelse och försoning, skriver Svartvik. Därför lever kristna med en påskaftonstro, att inte definieras av det förgångna, utan leva i nuet med blicken riktad framåt. Försoning och förvandling är en rik bok, som refererar till aktuell forskning samtidigt som den reflekterar personligt och har en alldeles egen ton. Jag har bara tagit upp några av de spännande och utmanande teman som lyfts i boken, och hoppas därmed locka till egen läsning. Helene Egnell dia log | vinter n/vår en 2015 Välkommen till vårens program STOCKHOLM Studiecirkel: Profeten Jesaja, kapitel 56–59 Start måndagen den 2 mars kl 18.30–21.00 varannan måndag, 5 gånger totalt Välkommen till vårens spännande och intressanta studiecirkel – den femtioförsta terminen i rad! Med kapitel 56 börjar den tredje delen av Jesajaboken. Den historiska situationen har förändrats. Israels barn är inte längre i exil i Babylonien utan har återvänt till sitt land och förkunnelsens bakgrund är den situation man befinner sig i efter hemkomsten. Som tidigare tar vi oss an texterna på ett fritt och otvunget sätt, med analyser, kommentarer och samtal. Ledare: Mats Ekström, Svenska kyrkan, och Bengt Joel Mosesson, Judiska Församlingen. Plats: Högalidskyrkans församlingslokaler. T-bana: Hornstull. Pris: 200 kr. För information och anmälan var god kontakta: Bengt, 08-642 92 18, [email protected] eller Mats, 08-88 68 97, [email protected] ’Women are made, not born’ Judith Narrowe, fil dr i antropologi, analyserar med utgångspunkt i detta berömda citat av Simone de Beauvoir Ordspråksboken 31:10 ff som inleds med det likaledes berömda En idog hustru, var finner man en sådan? eller med Att finna en driftig hustru, vem förunnas det, som det står i Bibel 2000. Söndagen den 25 januari kl 15 Jakobs församlingshem, Västra Trädgårdsgatan 2. Vår klass – historia i XIV lektioner är en pjäs av den internationellt kände polske dramatikern Taduesz Slobodzianek, som spelades för utsålda hus på Teater Galeasen på Skeppsholmen under 2013 och nu tas upp på nytt. Vi får följa en polsk skolklass på tio barn – både katoliker och judar – från början av 1930-talet fram till vår tid. Smärtpunkten i pjäsen är det som utspelade sig i den lilla polska byn Jedwabne den 10 juli 1941. Om det kan man läsa mer i Kaj Engelharts recension, sid 11. Pjäsen handlar om en historisk katastrof, men också om vad det är att vara människa. Vi har reserverat 40 biljetter för Samarbetsrådets medlemmar till föreställningen lördagen den 7 mars kl 16. Boka biljetten (senast den dia log | vinter n/vår en 2015 15 januari) genom [email protected] Betala först då bekräftelse kommit på att du får en biljett. (Vi räknar med att det blir rusning.) En biljett kostar 380:-, för pensionär 300:-. Samtliga reserverade biljetter är ’bra biljetter’. Lördagen den 7 mars kl 16 Teater Galeasen Tjänaren / Den lidande tjänaren – i judiskt och kristet perspektiv Hur kan vi förstå de välkända Jesaja-texterna om Herrens tjänare? Bengt Mosesson och Mats Ekström, som i femtio terminer lett Samarbetsrådets populära studiecirkel, samtalar inför den judiska och kristna påsken – om Herrens tjänare och ger olika tolkningar. Söndagen den 29 mars, kl 15.00 i Jakobs församlingshem, Västra Trädgårdsgatan 2 På spaning ... efter judiska, katolska och lutherska spår i Gamla stans gränder Under ledning av domkyrkokomminister Ulf Lindgren. Söndagen den 26 april kl 15 – 17 Samling utanför Tyska kyrkan kl 15. Obs! ingen avgift. Årsmöte och därefter Vem var karln egentligen? Några tankar om den historiske Jesus. Biskop Åke Bonnier reflekterar över den historiske Jesus och sin egen resa med honom. Söndagen den 10 maj kl 15 i Storkyrkosalen vid Stortorget i Gamla Stan. Vid samtliga program är det gratis inträde för medlemmar i Samarbetsrådet. Icke-medlemmar betalar 50:- GÖTEBORG Göteborgsprogrammet kommer att finnas på hemsidan från och med februari, samarbetsradet.se/program Kontakta gärna Annebelle Gyllenspetz (se sid 3). MALMÖ Kontakta gärna Johanna Boksjö (se sid 3). 23 Returadress: Gertrud Lindby Åkervägen 22 137 41 Västerhaninge Foto: Kaj Engelhart Kippavandringen i Stockholm den 31 augusti 2014. Se även sid 11–13. Foto: Kaj Engelhart Vägra hata! Budkavel – vägra hata. Under 2014 har antisemitism och islamhat antagit nya, mer aggressiva former. Därför har ledare för alla religiösa samfund i Sverige, Sveriges Interreligiösa Råd, skrivit ett gemensamt upprop om att detta både strider mot vår demokrati och mot grunden i de olika religionerna. Man understryker att det inte är acceptabelt att använda våld och kränkningar i religionens namn. Uppropet Vägra hata sänds under den sista helgen i januari ut i landet och lämnas i form av en budkavel till religiösa samfund i samband med bön och gudstjänst (i Stockholm till Stora moskén, Stora Synagogan och Storkyrkan) för att läsas upp. Budkaveln överlämnas sedan till berörd minister. Ledarna har förpliktat sig att under 2015 solidariskt sluta upp i manifestationer så fort kränkningar sker mot en religion. Denna gemensamma front mot hatet är något unikt. Ulf Lindgren Projektledare 24 dia log | vinter n/vår en 2015
© Copyright 2024