1. No category

1
FÖRORD
Nu kommer jag att publicera hemsidan om byarna Viken, Fyrås och Solberg i Hammerdals
socken. Jag börjar med att publicera de ovärderliga anteckningarna som Arne Andersson
nedtecknat om dessa byars historia från 1300-talet till dags dato. Därefter kommer mina
beskrivningar över byarnas gårdar. Att jag överhuvudtaget kunnat göra detta tackar jag min
far, Alfred Jönsson, för. Hans osannolika minne och kunskap om gårdarna har jag försökt att
nedteckna. Min pappas kunnande kommer sig av att han arbetade mycket i skogen med män
som var till åren kommen redan då. Tack och lov lade min pappa mycket på minnet.
Ett stort tack riktar jag även till Jan Lövgren på SCA:s arkiv på Merlo slott. Han har gett mig
mycket information och de dokument han skickat mig styrker många gånger min pappas
minnesbilder. Tillsammans ger de här två källorna uppgifter som jag är stolt att kunna presentera.
Ett stort tack till Hans Stål som stått ut med mina frågor runt det datatekniska samt för korrekturläsningarna.
När jag beskriver gårdarna kommer jag att göra det i bokstavsordning vilket innebär att de
kommer i oordning vad gäller den geografiska placeringen. Namnen på gårdarna är min fars
och det finns kanske de som förbryllas över vissa namn. Gårdar kan byta namn allt efter det
att de byter ägare.
Senare kommer jag att publicera en karta över bygden där jag märket ut gårdarna. Jag har fått
tillstånd av hitta.se att publicera en karta från dem.
Arne Andersson skriver också att han ej beskrivit Solbergsvattnen vilket jag gör. Jag har tillbringat många somrar på Karelen och många är timmarna som jag varit i båten. Lokalt säger
man Uti vattnan om Solbergsvattnen. Naturligtvis har jag lärt mig av min far att hitta bland
stenarna ty de är många i Fyrsjön och Uti vattnan.
I den första delen skriven av Arne Andersson blir det i stort sett inga bilder eller fotografier.
Det blir desto mer av det min beskrivning av gårdarna som följer senare.
Någon släktforskning har jag inte ägnat mig åt. Trots detta kan vissa människor komma att
beskrivas men det är av sporadisk karaktär för att kunna visa på någon eller några personer
som bott på respektive gård.
Upprepningar finns i materialet och det får ni leva med.
Någon rättstavning är det inte fråga om, jag skriver som ord (jämtska), namn och gårdar
uttalas.
2
FYRÅS – VIKEN
Arne Andersson avslutar i sin förnämliga avhandling om Fyrås – Vikens skifteslag från 1300
till nu ”att kanske finns det någon som vill fortsätta”. Jag har i alla fall gjort en början.
Där kommer undertecknad in i bilden. Jag har frågat min far, Alfred Jönsson, om vad han vet
om dessa byar, Fyrås, Viken och Solberg. Han flyttade till Viken 1940 och han kom att arbeta
under många år i skogen. Där lärde han känna många äldre män som berättade om dessa byars
historia.
Vid några ställen i Arnes text lägger jag till eller förklarar olika saker. För att visa var jag går
in använder jag denna typ av text, arial.
SOLBERG – VIKENS SKIFTESLAG 1300 TILL NU
En krönika över de samfällda byarnas utveckling från Sigurd i Riisvik till dagens Solberg/Vikens samfällda marker – sammanställd och utforskad av Arne Andersson i Solberg i december
1982.
Det är mitt intresse för historia bakåt i tiden både för min egen gård och släkt men även för
skifteslagets historia. För att få ordning och lätttillgänglighet skrev jag ner och sammanställde
gårdshandlingarna från 1709 till nutid för nr 5 Jonkgården och från 1714 till 1830 för nr 3 Pe
Ershagården.
Samlade även dokumenterade uppgifter om skifteslaget vilket till slut blev så omfattande att
jag insåg att det borde skrivas ner. Källorna äro Johan Hemmingsson, Ede. Han har redovisat
en del utslag från Hammerdals Tingsrätt från 1600-talet i Hammerdalskrönikan.
Jag har ett digert protokoll från avvittringen 1772 med många uppgifter om gårdarna och deras bönder. Storskifteshandlingarna 1793 när skogen skiftades upp första gången ger också information. Storskiftet över inägorna 1827 och laga skiftet 1889 – 1900, dessa handlingar ger
information om byarna, gårdarna och människorna som inte funnits annars.
Har uppgifter från bystämmoprotokoll samt från landsarkivet. På lantmäteriet har jag fått kopior från avvittringen och storskiftena som äro intressanta. Tyckte även att jag skulle skriva
ned vad jag minns av pappa, Anders Larssons och farbror Olof Larssons berättelser.
Karin Olofsson, med tillgång till ordbehandlare har skrivit materialet.
Solberg den 20 – 02 – 1993.
3
Äldsta uppgiften har jag fått i Landsarkivets Diplomatarium. Den 29/9 1344 är Viken omnämnd i Registrum Eclecie Upsaliansis. Något ytterligare stod inte där. Det kan möjligen vara i något kyrkligt sammanhang. Det bör vara detta Viken i Hammerdal det är frågan om. 26/4
1347 Torsten Aslesson, Åsen, säljer sin hustrus del av fisket ”i remme” till sysslomannen
Niclas Persson.
Nästa dokumentation rör Sigurd i Risvik 1410 och 1428. Förklaringen till årtalet 1410 fann
jag i Jämtlands och Härjedalens historia. Drottning Margareta av Danmark, Norge och Sverige hade skänkt 7 000 svenska mark eller 2 000 lödiga mark till Trondheims domkyrka. Nu
skulle Jämtlands bönders halva markskatt ingå i denna gåva. Drottningen hade även skänkt
samma summa till Uppsala domkyrka, den andra halvan av markskatten skulle gå dit, det
skulle bli 600 mark för den senare halvan. Då upprättades det berömda skuldebrevet den 4/4
1410 i Mordviken mellan 117 bönder i Jämtland och drottning Margareta. Det är kalvskinn
och finns i Riksarkivet. I Diplomatariumet har jag sett Sigurd i Risviks och Arne i Gåxsjös
namn bland de 117 andra.
Bakgrunden för det andra årtalet är den välkända försäljningen av fisket i Rångnoret och älggravar i Björnkälen. Sigurd i Risvik hade blivit kallad till fogden Sten Öndsson. Hans far Önd
Pedersson hade tidigare köpt andelar i Rångnorets fiske och björngravar på Björnkälen och nu
ville sonen köpa de andelar Sigurd hade. Fisket och älggårdarna skulle ingå i kungens ”kongs
stabur”. I köpebrevet står det ”Svva mykit fiske mik tilhörer I Rånganores fiske ok ther til
svva många älghe gravva laka gr uppa biörna käll I Hammerdals sokn… 12 juni 1423”.
Särskilt bra fiske och älggårdar kunde köpas och säljas som fastigheter med erhållande av laga fasta och som beskattades. I en jordebok från 1540-talet, som förvaras i Köpenhamn, finns
uppgifter angående skinn som skulle levereras i skatt av bönder i Solberg, Viken och Fyrås.
”Wys rente (skatt) aff Jemtland”
Sigurd i Viken betalar 5 skinn i skatt, 2 skilling i afrad. Är det en ättling till den Sigurd i Risvik som omtalas 1410 och 1425, 130 år tidigare?
Anders Jonsson, Solberg, betalar två skinn i skatt, två gråskinn. Anders i Solberg betalar tre
skinn i skatt, två skilling i afrad. Lasse i Solberg betalar två skinn i skatt. Lasse i Togård betalar 1 skinn i skatt, två skilling i skatt. Mårten i Fyrås betalar 5 skinn i skatt och två skilling i
skatt. Erik i Biörsgård betalar 2 skinn, 2 skilling i skatt och två skilling i afrad.
Om det inte fanns flera bönder än dessa som betalade skatt fanns det 3 bönder i Solberg, 1 i
Viken och 3 i Fyrås. Afraden gäller nog det så kallade Solbergslandet. Man kan även se att
gårdsnamnen Togård och Biörsgård fanns 1540.
1622 den 26 februari hölls skatteting i Hammerdal då en man från Viken anklagar sina lagmän i Fyrås och Solberg för att ha huggit sönder bäverhus för honom. De anklagade sade sig
4
bara ha huggit upp en vak för att skölja en älghud. En man från Solberg anklagas för att ha
dödat två bävrar. Bävergäll var dyrbart på den tiden.
Vid hösttinget 1623 den 23 november var det en sakägare från Viken som anklagade en ”Laxmend” för att ha tagit fisk och rivit sönder näten för honom. Den anklagade nekade inte till att
ha tagit någon småfisk men däremot till att han skulle ha rivit sönder näten.
Uppgifter funna i böcker på Landsarkivet.
15 mars 1345.
Kung Magnus tillåter bönderna i Hammerdal att hålla vapensyn om vintern, trots annan tid
stadgades för Jämtland i allmänhet.
7 februari 1350.
Kung Magnus meddelar bönderna i Ragunda och Hammerdal att han under sin resa till Sankt
Olof kommer att stanna hos dem över påsken. Han flydde undan digerdöden.
Spannmål som var bonde har infört till kyrkoherberget 1571. det kan ha sitt intresse att se vad
bönderna hette. I Fyrås: Pedher 1½ spann, Mårten 1½ spann, Lussia 1½ spann, Erich 1 spann
och Nijls ½ spann.
I Wejkien: Sigurd 3 spann och Nijls 2½ spann, Oloff 1 spann, Tolsson ½ f:r, Gunborg ½
spann 1:f:r och Svven 1 spann.
1568:
Helga i Solberg ½ spann, Store Nijls ½ spann, Botolf ibiden (därstädes) ½ spann, 1 fat, Johan
3 f. Liille Niclas 1 spann och Pedher 1 spann.Wijkien: John 4 marker och Niels 4 marker,
Bothvidh 4 marker och Niels 4 marker. Store Niels 4 marker och Niels 4 marker. Mantalsregister aff Hammerdals tingslag efter tolf edsvurne män thet berättedt havffa.
BALTSARFEJDEN 1611 – 1613
Vid Baltsarfejdens början 1611 hade svenska trupper gått in i Jämtland och tvingat bönderna
att svära och skriva under trohetsed till Sverige. När Sverige förlorade kriget och Jämtland
fortfarande skulle tillhöra Norge och därmed Danmark hölls räfs och rättarting med dem som
svurit svenskarna trohet. Dessa förlorade äganderätten till sina gårdar. Detta straff drabbade
cirka 1 200 jämtar. Danske kungen ville inte gå för hårt fram så bygderna skulle bli avfolkade
så därför fick bönderna stanna som arrendatorer på sina gårdar samt betala en landskyld (böter) som straff. Vid freden i Brömsebro 1645 när Jämtland blev svenskt återfick bönderna äganderätten till sina gårdar.
5
Svvend Lauritzon havffer sworit svensken men är krötling, men hans son havffer sworit med
maffer Lauritz Svvenson men hans fader dog giffaik tribut aff goedtzitt. Odels goedtz till 2
tondeer seed. Landskyld 3½ marker.
Anders Nilsson fick 5 mrk i landskyld. Lauritz Fastensen 4½ mrk, Biörn Povvelsen 4½ mrk,
Peder Joensen 3 mrk och till sist Olluff Hemingseen er tagen Rysland der han vvar 16 aar
gammel för en knegtt havffer sworit svvensken Odlas goedtz att Ytter Solberg till 3 fgr seed.
Landskyld 1 mrk 5 sk.
SOLBERGSLANDET
Solbergslandet var ett avradsland som tillhörde kronan men som bönder i Solberg, Viken och
Fyrås fick mot arrende nyttja fiske, skogsslåtter, jakt och andra nyttigheter där. Bönderna fick
inte äga skogsmark (skatteskog) längre bort än en mil från byn, den s.k. avradsmilen. Bortom
denna mil var det kronans mark. Solbergslandet omfattade nuvarande Skyttmons och Öravattnets samt halva Mårdsjöns skifteslag. Enligt avvittringshandlingarna 1772 skulle gränsen mellan Solberg och Vikens skatteskog och kronan blivit bestämt redan 1666. Den skulle även
varit urhuggen någon gång på 1700-talet. Att skatteskogen fick sträcka sig mer än en mil från
kan bero på att Vikensbönderna anlagt en fäbodvall, Nybodarna, före 1770 nära intill gränsen
mot kronan och kanske tyckte avradsnämnden att den borde få komma på skatteskogen.
Böndernas skog kallades skatteskog därför att de betalade markskatt för den.
1645 hade sex bönder i Solberg, två i Viken och en i Fyrås genom befallningsman Jacob Christophersson Stenklyft fått rättigheter till Solbergslandet mot nio riksdaler i årlig arrendesumma. Det var då endast några kvar som Jämtland tillhörde Danmark.
Antal bönder i Solberg hade nu från 3 ökat till 6 och i Viken från 1 till 2. Det motsvarar gårdsnumren i dag.
Den 6 april 1657 klagade Hemming Biörsson och Jon Eriksson i Fyrås över att de betalat
”Två Richzdaler” till fiskalen Rafad Pålsson i avrad utan att ha fått något avradsbrev. Det sades att nämnda trakt brukats av bönder i bygden ”Men ingen årlig Afrad till Kongl. Maijistet
och Cronan gifwit”. Vid indelningsverkets tillkomst skulle avradsskatten gå till rusthållare
och till Majorens kompani. Då gick det inte längre fuska.
Den 9 sept 1666 hölls avradsransakning i Hammerdals sockenstuga inför landsbokhållare och
beffallningsman för Jämtland, länsmän, nämndemän, talvmän och tingslagets bönder. Landshövdingen Carl Larsson Sparre ”Friherre till Cronobergh, Herre till Ulfåsa och Marieberg”
hade förklarat de Danska avradsbreven ogiltiga. Han var nog inte någon vanlig strunt. De obebodda avradsland, ens nyttigheter som slåtter, bete, jakt och fiske värderades på nytt och erbjöds de tidigare innehavarna. Nya avradsbrev utfärdades. Dit hade kommit Tage Månsson,
Jöns Joenssen och Pehr Olofsson, västgöte från Fyrås som inte hade någon lott i afradslandet
”för de andra grannarnas Treskhet”. Fyråsbönderna fick igenom sitt krav hos nämnden.
6
”Hvarför blev nu slutit att alle som i ofwanskrifne byar boende ähre skole för samma land
skiäligh Afradh till sina gårdar nyttia och bruka”. Sven Olofsson, Pehr Pedersson, Erich Pedersson, Britha Änckia, Anders Pedersson, Oluff Andersson (sex från Solberg). Christen och
Peder Larsson (två från Viken). Willam Pedersson, Tage Månsson, Jöns Joenssen, Anders
Siuhlsson, Hemming Biörsson, Peder Oluffsson, Joen Pedersson (sju från Fyrås).
Tillhörigheten till Danmark hade satt sina spår i namnen. Dessa femton skulle betala årligen
12 öre silvermynt vardera, tillsammans 5 daler 20 åre årligen för Solbergslandet. Många byar
i Jämtland hade avradsland och hade tron att de skulle få behålla dem så länge avraden betalades. Men myndigheterna började uppmuntra människor att anlägga nybyggen på dessa avradsland och lockade med skattefrihet i tio till tjugo år. Tanken var nog att så småningom få in
mera skatt än vad avraden inbringade. Det blev ju också en kolonisation av ödemarker. Bönderna klagade över intrånget men 1752 kom en resolution om avvitring vilket innebar att kronans mark skulle avskiljas från böndernas skattejord. Okunniga myndigheter trodde att avvitringen skulle vara klar på två somrar men det tog hundra år.
AVVITTRINGEN
Nybyggena i Skyttmon, Öravattnet och Långvattensbrännan började anläggas 1750 och 23 år
senare skulle de bli egna skifteslag den 19 oktober 1773 påbörjades avvittringen av Solbergslandet. Sammanträdet hölls i Viken med landshövdingen och Baron Falkengren och andra
ombud. Kungörelse hade upplästs i kyrkan.
Från Viken infann sig Jonas Ersson och Göran Svensson, från Solberg Pär Larsson, Lars Olfsson, Sven och Anders Anderssöner, Daniel Persson, Per Olofsson, Lars Olofsson den yngre,
änkan Elin Danielsdotter och hennes barns farbroder Anders Jonsson, Jonkgården.
Han och Olof Persson blev senare vald som ojäviga bisittare och avlade nämndemanseden.
Anders Jonsson var min farfars farfars far. Det kan då vara genom Anders Jonsson Jonkgården som dessa protokoll finns här i gården ur vilka jag tagit uppgifterna.
Avradsbrev från den 6 september 1666 upplästes. Så och ett undersökningsprotokoll från
1764 vari framgick att sex nybyggare i Aspnäs och Skyttmon fått tillstånd att anlägga nybyggen om sex och ett halft tunnland. Att tre nybyggen om vardera ett tunnland skatt på Öravatnsbrännan fick anläggas. Nybyggena voro påbörjade sedan 1750.
Solbergs och Vikens män ingåvo en karta som lantmätare Eric Callevagen bevittnat 1765.
Denna skulle härröra från en karta affattad år 1717 av lantmätare Spole. Den visar Solbergs
och Vikens skatteskog, den börjar vid Åhrholmen i Halasjön, går nordväst mot Storflon,
Ahlahögen i öster, Löflinden till Julsångskälla, Tannetufava och Fyrsjön, går österut till
högsta Hallen. Fyrås byamän som hade en avradsslåtter vidd Halaån långt inne på Solbergs
skatteskog förklarade kartan från 1717 ogiltig. De menade att Solberg och Vikens män visade
kartan för att få ett stort stycke skog och Fyrås män skulle mista avradsslåttern vid Halaån
7
(”En slåtter som Fyråsbönderna påstod härrörde från 1666 års avtalsbrev”) om den kartan
lades till grund för avvittringen.
Solbergs män sade att 1717 hade Fyrås hemmanen inte någon slått på berörda trakt. Avradsslåttern skulle ha tillkommit vid en syneförrättning 1733 eller 1734 av skäl dom inte kände
till. Så förklarade sig Solberg och Vikens män sig nöjda med att avvittring sker samt att de då
njuta vad dem efter deras skattetal samt deras behov tillkomma bör.
Kronofullmäktige ansåg att det skulle skiftas enligt de punkter som angetts i 1666 års avradsbrev och 1717 och 1751 års kartor riktiga och giltiga. Så Fyråsbönderna hade inget för sina
minst sagt oförskämda påståenden. Man kan tro att de hade brist på mulbete och skogsslåtter
för 7 Fyråsbönder skulle samsas på lite drygt 3 000 ha medan 8 bönder i Viken och Solberg
hade 15 000 ha. 1717 års karta är intressant för den visar att det fanns fyra fäbodar på skogen,
nämligen Vikbodarna, Storåsen, Kvarnkälen och Hallbodarna.
Vid efterfrågan fick Rätten veta att hemmanen i Viken och Solberg äro skatte och den förra
utgör fem och ett tolftedels tunnland och den senare femton och sex tolftedels tunnland, tillhopa tjugo och 7 tolftedels tunnland med följande utsäden när hälvten trädes, nämligen Jonas
Ersson i Viken tre och en fjärdedels tunna, hans granne Göran Svensson två och en tredjedels
tunna, men Solbergs byamän träda allenast en tredjedel och beså de övriga två tredjedelar, Nr
1 Pär Larsson och Lars Olofsson tillhopa tre och tre fjärdedels tunna.
Nr 2 Sven och Anderssöner tillhopa fyra och en halv,
Nr 3 Daniel Persson fyra och en half tunna,
Nr 4 Pär Olofsson två och en half,
Nr 5 Elin Andersdotter och hennes barn fem,
samt Nr 6 Lars Olofsson fem tunnor tillhopa trettioen och en fjärdedels tunna korn årligen,
utom ärter som sås på trädet.
DEN 20 OCTOBER
Gick rättens ledamöter på besiktning av Vike bys ägor och lägenheter. Åkerjorden är mycket
stenbunden och besvärad av vattendrag från berget som också orsaker skugga på eftermiddagen med frostrisk på åkrarna.
Berget var då bevuxet med små granar i skrevorna. Det hade blivit grov och lång granskog när
de avverkades för inte så länge sedan. Gubbarna hade även varit upp på berget och tittat på utsikten och såg många större och mindre sjöar, tjärnar, floar och myrar men litet skog och gräsland.
DEN 21 OCTOBER
Inkom förteckning över slåttern i Viken. Varje myr är namngiven och hur många lass det gick
slå där. Ett lass var det som rymdes i en skrinda på vinterföre och beräknades till 16 – 18 lis-
8
pund, cirka 140 – 153 kg. Nr 1 slog 14 lass hårdvallshö, 19 lass hästfoder, 40 lass starrfoder
(14 lass hö, 59 lass skogsfoder) och föder 2 hästar, 10 kor, 6 ungnöt samt 40 småfäkreatur när
löv, skal och granris också användes.
Nr 2 slog 21 lass hårdvallshö, 38 lass hästhö, 79 lass starr (21 lass hö, 117 lass skogsfoder).
Detta föder 2 hästar, 8 kor, 4 ungnöt och 30 småfä.
Vid nybodarna och Kjävåskjäls fäbodvallar hade boskapen nödig föda mestadels hela sommaren. Nr 2 i Solberg brukade också dessa fäbodar. Jonas Ersson och Göran Svensson hade strax
förut anlagt Nybodarna.
Kjävåskälen är nuvarande Vikbokälen, Kjävåsflon låg bortanför och Kjävåsbackarna hitanför
alla. Dessa tre namn är ur bruk och knappast någon känner till dem. Namnen tyder på att Vikbokälen på den tiden var beväxt med tall. Nu är det bara gran. Den växlingen kan ha som orsak en stor skogsbrand som gick över Vikbokälen på 1700-talet enligt muntlig tradition.
Fiske i Fyrsjön och andra vatten säges föga svara mot förnödenheten. Kvarnställe finnes vid
Halaån en halv mil härifrån. Älg finns på skogen mest årligen. För den brukas giller men det
skulle ej ha lönat sig på senare år. Av fågelfänget kunde ge någon inkomst årligen.
DEN 22 OCTOBER
Besiktigades Solbergs by och ägor och tillhörigheter. Tyvärr finns den inte med.
DEN 23 OCTOBER
Ingåvo Vikens och Solbergs byamän en skrift som efter deras begäran intogs i protokollet.
Där framhåller de att av deras gamla slåtter blivit anslagen till nybyggarna och att de ändå
måste betala den tidigare åsatta avraden. De säger sig egentligen inte klaga men återkommer
till att det faller dem både drygt och sällsynt att mista ägor utan att utgifterna också minskar.
Dom skriver att eftersom boskapsskötseln är en ansenlig del av deras näring och det enda dom
ska använda vid Kronoutlagors betalande samt att vid missväxtår förskaffa oss säd, frökorn.
För att kunna underhålla de kreatur som behövs för detta anser dom sig behöva den skatteskog
som erkändes 1666 fast den kan synas något vidlyftig.
Kronofullmäktige androg följande: Ehuru han inhämtat följande vid undersökning att Solberg
och Vikens innehav av såväl krono som skatt till större vidd än till deras behov kunna åtgå
kunde han inte göra något slutligt avgörande förrän lantmätare Biur infann sig med kartor.
Om hans uteblivande orsakat någon gravitation i Kronans kostnad skulle han ersätta denna.
På Allmännings Avvittrings Rättens vägnar: Carol. Mag Wasell.
År 1773 den 6 december samlades myndighet och allmoge på Mo gästgivaregård till laga afgjörande företaga de då förehavda avvittringsmål rörande vist utrymmes afrösande och till de-
9
lande för Raftsjö nybygge beläget i Sikåskälens Kronoallmänning samt om Kronor´avradslanden Gåxsjöskogen, Gränåslandet och Solbergslandet med därå grundade nybyggen Ottsjön,
Laxsjön, Skyttmon, Öranvatenbrännan, Långvatnbrännan och Länglingen. Syneprotokoll blevo upplästa. I övrigt blev inte så mycket uträttat.
DEN 16 DECEMBER
Samlades Allmännings Avvittrings Rätten igen samt Solberg och Vike män samt nybyggarna
på Skyttmon, Öravatnsbrännan och Mårdsjön. Undersökningsprotokoll upplästes. På grund av
lantmätare Biur tidigare frånvaro och därmed uteblivna kartor hade det hela uppskjutits tills
nu. Men nu var han närvarande och fick uppmaning av Herr Landshövdingens och Riddarens
Högvälborne Baron Falkengrens befallning att inkomma med förklaring över orsaken till sina
tidigare uteblivanden. Han inlämnade två kartor undertecknade av lantmätare Esping år 1751.
Den ena över skatteskogen och den andra över Solbergslandet. De befinnes dock vara ofullständiga. Nu ville bönderna till lantmätaren få uppge sina ägors lägen och rymd och på kartan
tecknas. De förmodade att detta blev billigare för både skattemän och nybyggare och skulle
kartan visas nästa dag.
DEN 17 DECEMBER
Översåg rätten ovan berörda kartor men fann det osäkert om avtecknad slåtter blivit på rätt
ställe placerad. Dessutom saknades många slåttestycken, det gick heller inte säga om tunnetal
och vidd och det skulle även vara höprov och avkastning med mera.
Det överenskoms att tidigt nästa vår skulle lantmätaren avfatta och å karta lägga alltsammans
som å skogen finnes hvarvid Rätten för den skull lät förbliva. År och dag som för skrivet står.
Carol. Mag. Wasell
Har inget protokoll från nästa års avslutning av avvittringen. Vid släktforskning har jag sett
nybyggarnas namn från Skyttmon och Örevatnet i husförhörslängder införda under byanamnet Solbergslandet.
Några tankar om böndernas situation på 1700-talet.
När man läser protokollen från avvittringen och storskiftet får man en inblick i hur slitsamt
och hårt liv människorna på den tiden hade i Solberg och Viken. Bönderna skriver i en inlaga
till avvittringsnämnden att deras viktigaste näring var boskapsskötseln. För födan och för att
skaffa pengar till kronoutskylderna behövdes en ganska stor mängd boskap som det behövdes
mulbete på sommaren och vinterfoder och dom menade att det behövdes en stor areal för detta. Dom hoppades därför få det område som blivit tilldelat deras skatteskog vid 1666-års avvittringssyn vilket dom inte var så säker på. Som dom dock fick. Det var ju endast bönderna
som betalade skatt. Adeln var skattebefriad för att dom skulle bekosta militären.
10
Kyrkan skulle ha tionde av böndernas skörd. När indelningsverket bildades på 1600-talet
skulle bönderna hålla soldattorp samt avlöna soldater utan skattebefrielse som adeln fått. Jag
har några kvitton från 1796, 1797, 1800 och 1810 där Göran Andersson utbetalat korpralslön
till Anders Åhsfelt och Nils Färd. Vid förteckning över Vikens slåtter visades att nr 2 slog 144
lass foder. Det är namngett 23 myrar där dom slog skogsfoder samt antal lass på varje myr.
Dessa voro utspridda över hela skifteslaget som Nybodarna, Halasjön, Vikbodarna och över
myrar närmare byn. Det finns namn som Rövarmyran, Grismyran, Tufflon, Forsflon. Sådana
ställen som Furusjöflon, Måseflon, Bergmyran och Halkanflon verkar idag orimliga att slå
som de äro idag.
Vidare slogs feteslåttern på bägge sidor av Ammerån från Skyttmon upp till Fyrsjön och likadant vid Halaån. Om man beräknar 150 kg på varje vinterlass blir det för 144 lass 21 000 kg
foder som skulle slås med lie, bredas ut för torkning, rakas ihop till högar och bäras i fång
med ”femharva” till hästfoderhässjor eller starrlass. Det var 1,5 mil till de längst bort belägna
myrarna att gå och bära verktyg och mat. Även under pappas tid kunde det bli 12 – 13 höjanveckor innan feteforet som slogs till sist var färdigt. Han berättade att dom hade ”sommartussan” på fötterna under slåttern. Det var strumpor med påsydda lädersulor. På hösten kunde
det vara is på vattnet på morgonen som fritt gick ut och in genom ”sommartussan”.
Genom att slåttern tog så lång tid varje år blev dom nog oerhört upptränade och skickliga i att
slå och hantera ”foret”. Liorvet måste ha en viss utformning för att det skulle vara lättsamt att
slå med, det var viktigt när det skulle hanteras hela dagarna i flera månader. Det var också lika
viktigt att lien var bra. Böjen på den skulle ha rätt fason, den skulle vara vass och hålla bettet
länge. Det kunde vara stor skillnad på olika liar.
Virket som behövdes till hästforhässjor och starlass höggs på platsen. Till banden som roarna
skulle ligga på och som skulle hålla ihop störarna togs vidjeband eller björk som behandlades
som när man gör t.ex. ett halvbese. Att göra ett stort starlass riktigt som kan stå ute halva vintern utan att ta skada innan det kördes hem kan nog ytterst få idag. Det är nog endast någon
gammal uv som kan det.
På vintern skulle detta foder köras hem med häst. Skulle de då t.ex. till Nybodarna 1,5 mil och
djup snö måste de fara med flera hästar samtidigt för att hästarna skulle få byta av varandra
med att gå först annars skulle hästarna inte orkat. Det blev nog ansträngande dagar ändå.
De startade medan det var mörkt och de kom igen när det var mörkt. Det fanns inte s.k. kälkverk då som man kunde sitta framtill och styra lasset genom att med benen styra stöttingen.
Det var en släde med en skrinda och den gick lite som den ville. När lasset var färdigt och återtåget skulle anträdas kunde man sitta uppe på lasset. När det var första gången det var lös
snö vickade lasset åt ömse sidor som en båt i stark sjögång så man fick balansera lasset om
det vickade åt ena sidan. Då fick man kasta sig över åt motsatta sidan. Det hände nog att lasset
vickade omkull ibland.
11
För att belysa svårigheterna som kunde vara för bönderna får jag återge en skrivelse som Daniel Persson lämnat till häradsrätten. Den 9 marti 1796 ägde han nr 1 i Lorås om tre tunnland.
Han klagar över att han sällan får brödfödan för sig och sitt folk, än mindre något till sädeskorn (med sädeskorn menas nog utsäde) vartill frost och köld är mesta orsaken, så Gudi klagat jag för den skull är rätt mycket lidande och mången gång icke vet mig ringaste utväg till
att betala kronoutskylderna.
Nu hade han utsett ett ställe till nybyggesanläggande. Farssvedjorna kallade, gränsande mot
länsman Kiöstadius Kil eller nybygge där han trodde att det inte var frostaktigt. Denna ansökan remitterades till Lofl. Allmännings Avvittringsrätten som skulle undersöka att inte nybygget var till andras förfång, hur mycket det gick att uppodla där och hur många frihetsår nybygget skulle behöva.
Det blev nu inget nybygge för Daniel Persson som var född 1723, död 1783. (Här måste det
vara något fel med årtalen, min anm.). Han blev istället gift med Maret Ersdotter, född 1738,
som innehade nr 3 i Solberg och flyttade dit. Det var nog mindre frostlänt där. Han blev enligt
den tidens lagar förmyndare för hustrun och fick därmed ansvaret för gården.
Nu var det mycket kallare klimat från 1250 – 1900 och tiden 1550 – 1900 kallas för lilla istiden. Så Daniel Persson och andra levde i ett bistert klimat med regelbundet återkommande
nödår. Det var korn, ärter, potatis eller rovor och råg som var största avbräcket i deras föda
när det inte mognade eller förstördes av frost. När spannmålen ibland mognade och skulle
skördas var också detta ett drygt arbete. En duktig karl som gjorde lång dag kunde med skära
klara av en mäling. En hektar har tolv mälingar. Så t.ex. 2 hektar krävde 24 dagsverken. Dessutom skulle härvarna sättas upp skylar.
En annan handling som visar vilket besvär den tidens människor hade med att skaffa sig mat.
Utdrag av Häradsrättens Dombok uti Hammerdals Tingslag 28 marti 1754. Swän Swänsson
och Erik Jonsson i Viken samt Daniel Persson i Solberg anhöllo att de mot åtta öre i silvermynt i årlig avrad nyttja tvänne små fiskevatten, Blekvattnet samt Elandsjön, som ej skola vara taxerade.
Sedan Erich Olofsson och Mårten Olofsson i Gräningen fått del häraf inkommo de med påminnelse att efter en lantmätarsyn och revning de hade fått myrslåtter där fisket är beläget
med en daler 16 öre silvermynt i avrad. De förmodade sig vara närmast att nyttja fisket. De
skulle till nästa ting visa skrifter där det kunde utröna huruvida fiskevattnen äro under slåttern
begripne. De voro beredda att gå två mil med nät för att fiska i dessa. Om det hade varit före
1750 innan nybyggarna på Öravattnet börjat sitt nybygge hade de inte behövt vända sig till
Häradsrätten om lov till fisket för då hade Viken och Solbergarna rätt till Solbergslandet. Men
nu visste de väl inte vad marker och vatten som blivit tilldelat nybyggarna. Det var inte förrän
vid avvittringen 1773 som Öravattnet med sitt skifteslag gick fram till Solberg och Vikens
skifteslag.
12
Storskiftet över skogen
13
Nästa stora händelse i skifteslaget var storskiftet av skatteskogen 1793. Den var tidigare samfälld. Storskifteshandlingarna äro mycket skamfilade av ålder och användning och därför
svårlästa och delvis omöjliga att läsa. Hoppas det går att åstadkomma en restaurering av
dessa.
Gradering av äng och skog.
Undertecknad med samtliga jordägare iakttogo först ängen som uppskattades till ett mot både
dels bördighet och godhet sammanslagit värde, varvid då ett tunnland af den bästa och bördigaste ängen ansågs give 6 lass, blevo de mindre bördiga och av sämre höslag taxerade till 5½,
4, 3 ¾, 3½, 3 ¼, 2, 2½, 1½ lass tunnland. Skogsmarken med den bästa växtligheten fick graden 6, ett tunnland av andra graden fick 5, den tredje fick 3 och den sämsta graden fick 1. En
del byamän hade genom uppröjning skapat hästfoderslått. Dessa skulle inte få ersättning utan
marken skulle återgå till mulbete som ansågs kanske viktigare än slåttern.
Alla hus på fäbodvallarna upptogs och värderades. Då kan man se att nr 1 Pehr Larsson,
Övergård och nr 1 Olof Larsson, Landberggården hade hus i Storåsen och Finnbodarna. Anders och Gabriel Andersson nr 2 hade hus i Vikbodarna och Hallbodarna. Sven Andersson nr
2 hade nu efterträtts av Gabriel Andersson. Olof Persson nr 4 hade hus i Storåsen och Finnbodarna. Jonas och Göran Andersson nr 5 Jonkgården hade hus i Hallbodarna och östra Nybodarna.
Anders och Pehr Larsson nr 6 hade hus i Kvarnkälsbodarna och Böjbodarna. Alla 6 gårdarna i
Solberg voro nu delade första gången. Jonas Ersson nr 2 och Göran Svensson nr 2 i Viken hade hus i Vikbodarna och västra Nybodarna. De hade en stuga, fähus, mjölkbod och lada på
varje vall och foderlador för hästfoder ute på skogen. Starrlassen fick stå ute till de kördes
hem på vintern. Värdet på husen rörde sig mellan 3 och 1 daler, övriga hus mindre. Jonas Ersson te x hade 13 hus och lador, Pehr Larsson 17. De kommo överens om att fisket i Ammerån
skulle delas i 7 jämngoda lotter.
Lott nr 1 från Handflyn upp till Sågen (nuvarande Kvarnhällan) som genom lottning tillföll nr
3, ägare Pehr Danielsson och Lars Olofsson. Lott nr 2 från Sågen upp till Hovde tillföll Jonas
Ersson Viken nr 1. Lott nr 3 från Hovde upp till Storfettjan och Gångnätviken tillföll Göran
Svensson, Viken nr 2 och Olof Persson nr 4 i Solberg. Lott nr 4 från Storfettjan upp till Tronsnäset tillföll Pehr Larsson den äldre Olof Larsson nr 1.
Lott nr 5 större och mindre Espfjärdarna till Stängseån tillföll Jonas Hansson och Göran Andersson nr 5. Lott nr 6 Stängseån och norra Bodholmen och södra änden av norra Stödesholmen jämte Siktjärn tillföll Anders Larsson och Pehr Larsson nr 6. Lott nr 7 från Tronsnäset på
södra sidan berörde holmar till Fyrsjön tillföll Gabriel och Anders Andersson nr 2.
Det gjordes en ändring så Jonas Ersson skulle få idka fiske ifrån Kvarnhällan och inte från Sågen.
14
Solberg den 16 oktober 1793.
Pehr Larsson den äldre
Anders Andersson
Lars Olofsson
Olof Pehrsson
Jonas Hansson
Anders Larsson
Jonas Ersson
nr 1 A
nr 2 C
nr 3 E
nr 4 G
nr 5 H
nr 6 F
nr 2 M
Olof Larsson
Gabriel Andersson
Pehr Danielsson
nr 1 B
nr 2 D
nr 3 F
Göran Andersson
Pehr Larsson
Göran Svensson
nr 5 I
nr 6 L
nr 1 N
Så slutar storskiftet med följande fördelning.
Sedan all denna beredning till Storskiftesdelningens verkställande härstädes föregått, överlades huruvida och i vad ordning, vart och ett hemmans blivande skiften så i äng som skog
och utmark borde läggas utstakas varom jordägarna enhälligt överenskommet på följande sätt,
nämligen:
Nr 1 Pehr Larsson den äldre, Nr 2 Anders och Gabriel Anderssöner, nr 5 Göran Andersson
undfå de så kallade Vikbodarna med slåtter däromkring samt skog på den så kallade Kälen.
Olof Persson nr 4 och Olof Larsson nr 1 Storåsbodarna med skog och mulbete neder mot
Halaån samt slåtter som därinom äro belägna och de efter sitt skattetal försvara kunna.
Anders och Pehr Larsson nr 6 jämte Pehr Danielsson nr 3 och Lars Olofsson nr 3 bibehåller
Qvarnkälsbodarna med skog och slåtter. Göran Svensson nr 2 i Viken ensam Finnbodarna
med slåtter och mulbete till Böjtjärnbäcken efter Halaån ned till Solbergsvattnen och Ammerån. Jonas Ersson nr 1 i Viken och Jonas Hansson nr 5 undfå Hallbodarna mulbete nyttja de
gemensamt. Skogsnyttingen blir efter var och ens del och skiften (Jonas Ersson hade tidigare
haft Vikbodarna).
Gabriel Andersson nr 2 och Göran Andersson Jonkgården nr 5 få förutom Vikbodarna även
södra Nybodarna varest de en tid på sommaren hava nödigt mulbete för sina kreatur.
Pehr Larsson den äldre nr 1, Anders Andersson nr 2 samt Pehr Danielsson och Lars Olofsson
nr 3 åtaga sig att uti den s.k. Baksjöhöjden och Furusjöberget nya fäbodar anlägga samt den
däromkring belägna marken gemensamt nyttja och utan delning bruka. Anders och Pehr Larsson nr 6 förbliva vid de s.k. Böjbodarna med mulbete däromkring samt Blåmyran. Solbergsbönderna ville ha samfällt bete. Vikens män ville få skogs- och mulbete avskilt från Solberg.
Delning förrättades på sätt kartan och delningsinstrument visar.
Lantmätare Mart Sunding
15
STORSKIFTET PÅ INÄGORNA
Storskiftet på inägorna hölls 1827. På den upprättade kartan äro husen utritade så på den kan
man se vilka hus som fortfarande äro kvar. Byvägarna hade annorlunda sträckning än nu. Av
intresse är att på Lambergslarsgården nr 5 H fanns två bröder, Hans och Daniel Jonsson. En
av dessa skulle flytta till anvisad plats och bygga en ny gård. Det blev nog Daniel som byggde
upp den nya gården som är nuvarande Per Olofssons gård. På nr 6 (Jan Olofs) fanns även två
bröder, Lars Persson och Sven Bomm. En av dessa skulle utflytta till anvisat ställe nedanför
den gamla gården. Men den blev aldrig uppbyggd.
Det hade nu blivit nya ägare från storskiftet 1793 utom på nr 3 Lars Olofsson. Hemmansklyvningar hade gjorts på nr 1 Övergård, nr 5 Jonkgården och nr 6.
Nuvarande ägare.
Nr 1 A2
Nr 1 Ab
Nr 1 B
Nr 2 C
Nr 2 D
Nr 3
Nr 4 G
Nr 5 Ha
Nr 5 Ib
Nr 5 Ia
Nr 5 Ib
Nr 6 F
Nr 6 K
Nr 6 La
Nr 6 Lb
Pehr Svensson
Daniel Svensson
Lars Olofsson
Elias Andersson
Gabriel Andersson
Lars Olofsson
Hans Olofsson
Hans Jonsson
Daniel Jonsson
Sven Tall
Daniel Göransson
Erik Ersson
Pehr Andersson
Lars Persson
Sven Bomm
SCA Övergård
”
”
”
Gunnar Eriksson m.fl.
”
Orvar Nilsson m.fl.
”
Reinhold Norberg m.fl.
“
m.fl.
“
Nils Olof Berntsson m.fl.
“
Sture Olofsson m.fl.
”
Per Olofsson sterbhus
”
Elisabet S och Karin P m.fl.
”
Arne Andersson m.fl.
”
Björn Häggdalen
”
Johan Larsson efterlevnad
Jan Olof Olofsson
Jan Olof Olofsson
De två gårdarna i Viken voro inte med på storskiftet på inägorna. Det ansågs väl inte nödvändigt när det bara var två gårdar.
5 juni 1827
M.J. De Molé
Att Sve inte var med i storskiftet över inägorna har sin förklaring i att det inte blev någon bofast där förrän 1830. Berit Persson, Lorås, uppväxt i Sve har gjort en utredning om gårdarna i
Sve och deras bebyggare. Den har jag fått en kopia av. Där framgår att Pe Svensagården fick
en ägare som hette Elias Andersson som skrev under storskifteshandlingarna. Denna Elias
blev sjuk och dog 1829. 1830 sålde änkan Ingeborg Månsdotter fastigheten 2 C om 2/8 mantal
till sönerna Pehr och Anders. Bägge voro gifta och bodde på gården. De kommo överens om
att dela gården men inte den odlade jorden och husen utan en skulle göra ett nybygge. Anders
16
med hustru Brita blevo kvar på gården medan Pehr och hustru Karin Ersdotter och 10-åriga
Lisbet flyttade till Sve 1830. Det kunde ha varit någon odlad jord där eller fäbodar tidigare.
Med tanke på namnet kan spekuleras i om första början där varit ett svedje.
Dotter Lisbet gifte sig som 18-åring med Olof Olofsson född 1810 och död 1866. Han var
bondson från Länglingen. De fingo 10 barn och Olof skulle ha odlat en mäling för varje barn.
Sönerna Olof och Anders övertog gården. De passade på och delade gården underlaga skiftet
1889 – 1900. Olof gifte sig med Kerstin Hemmingsdotter. De fingo dottern Lisbet, gift med
Petter Persson, Fyrås. Deras son Haldo Persson är nuvarande ägare till den gården.
Anders som fick andra halvan av gården måste bygga nya hus. Han fick god hjälp av brodern
Sven som var en duktig timmerman. Dessa voro ogifta båda två. Sven kom att bo hos Anders.
Berits pappa Olof Nilsson var dräng hos Anders och Bertils mamma Britta var piga hos Magnus och Lisbet som hade den tredje gården i Sve. Det var en kort friareväg så det slutade med
att de gifte sig 1929 och fick sedan köpa gården av Anders. Sven bodde kvar på gården medan
Anders flyttade med sin hushållerska till Fyrås.
Den tredje gården i Sve tillkom också genom hemmansklyvning av nr 1 Landbergsgården omkring sekelskiftet. Det var en dotter född 1871 på gården som hette Märet. Efter hemmansklyvningen flyttade hon med sin son Magnus till Sve och byggde där. Måste ha varit en duktig
kvinna. Hon överlät gården på sonen Magnus och flyttade genom gifte till Tullingsås. Magnus
gifte sig med Lisbet Pålsson, Ede, och barnbarn till Lisbet som kom till Sve som tioåring. Deras son Paul gift med Sigrid innehar gården och bor där ännu men har överlämnat den till sonen Per Magnus.
JULSÅNGKÄLLAN
Måste skriva om Julsångkällan som finns som gränsmärke mellan Fyrås och Solberg på kartor
redan 1666, 1717, 1751, 1770 och 1793. Det är en blunder att den inte finns till på ekonomiska kartan. Den är källflödet för Blekmyrbäcken och ligger på 1:24 Fyrås. Rågången har flyttats från källan 500 m in på Solbergs ursprungliga mark. Det måste ha varit någon rågångsreglering då Fyråsborna fått den flyttad. I slutet av en ravin kommer vatten fram direkt ur marken. Det porlar och kvittrar inne i sluttningen av vatten som inte syns. Människorna som hörde detta 1666 tyckte väl att det lät som en julsång.
Vattnet rinner utför ravinen och bildar Blekmyrbäcken. På andra sidan Kilvägen ligger en stor
rödmosseflo som kan vara en överväxt sjö eller tjärn. I botten på denna finns mycket vatten
som får sitt utlopp och rinner underjordiskt och kommer fram vid Julsångkällan. Det är en
teori. Mossen växer rikligt där och höstflobräken har funnits där. I botten av källan och en bit
neröver bäcken består av ett mycket finkornigt sediment som är ljust och kallas bleka. En
kilometer nedströms bäcken finns en myr med bleka som kallas Blekmyren.
17
LAGA SKIFTET
Laga skiftet påbörjades den 20 oktober 1889 och blev inte färdigt förrän 1900. Det måste ha
blivit kostsamt att ha lantmätare med biträde och folk för skogsräkning, upphuggning av baslinjer, rågångar och rösläggning. Denna kostnad kan ha varit en bidragande orsak till att några
gårdar under denna tid blevo sålda till W W AB. Skifteshandlingarna äro så omfattande att
endast en del mindre avsnitt ur protokollen tas med. Kommissionslantmätare Hörnqvist inledde skiftet men slutade arbetet den 28 juni 1892 av hälsoskäl. Hans medhjälpare Auskultantlantmätare L J Filipsson övertog jobbet ensam. Denne hade en ovanligt bra skrivstil. Johan
Larsson fördröjde skiftet åtskilligt. På de två första sammanträdena var inte närvarande men
på det tredje kom han.
Han förklarade då att hans och Per Olofssons fastigheter inte skulle ingå i skiftet. Han menade
att deras fastigheter hade så ”rediga figurer att de kunde avstängas och särskildt brukas”. Sedan de på kartan fått utvisa sina skiften befanns det bara vara mindre än nio. Senare förklarade
Per Olofsson att han måste deltaga i skiftet därför att han vid första sammanträdet medgivit att
hans fastighet skulle vara med i skiftet. Johan Larsson anmälde jäv mot lantmätarna Hörnqvist och Filipsson därför att den förre skulle ha besökt grannen Anders Berg och då sagt att
Johan Larssons gård skulle komma att utflyttas för att Berg skulle få rymligt och att han skulle ha blivit utvisad av Hörnqvist när han besökt honom för att få ett utdrag ur handlingarna.
Förrättningsmännen och godemännen ansågo det anmälda jävet ej lagligen grundat. Johan anklagade även lantmätarna för att ha satt igång utstakning av baslinjer och uthuggning av skog
ur dessa för tusentals kronor.
Nils Ersa föreslog på ett sammanträde att beslut skulle tas om att ingen fick försinka skiftet
men inspektor Jonsson i Viken menade att ett sådant beslut inte gick att göra utan de fingo
vänta på utslag från Kungen för Johan Larsson hade gått till kungs med ärendet. Det blev
avslag därifrån och dessutom fick Johan betala ganska mycket. Han dog inte långt efteråt.
Hans son tillstyrkte då att gården skulle vara med i skiftet.
Vid sammanträde den 6 september 1886 hade Gabriel Gabrielsson övertagit Anders Bergs
hemman genom giftermål med Anders dotter Valborg. Vikenborna begärde att deras mark
skulle bli avskild från Solberg. Solbergarna protesterade med motiveringen att all strandslått i
Solbergsvattnen och Ammerån då skulle tillfalla Vilken. Det var en omfattande slåtter och
tydligen viktig på den tiden. Vikenborna menade att vattnet var gemensamt och därmed också
slåttern vid vattendrag. Det mesta ligger dock på land. Det blev ingen skillnad till säng och
säte mellan Solberg och Viken. Anders och Olof Olofsson, Sve, passade på och delade sin
ärvda gård. De kommo själva överens om rågångarna och märkte ut dem.
Det gjordes en beskrivning av gårdarnas alla hus. Längd, bredd och höjd mättes och all inredning beskrevs. Det var många hus på gårdarna, t ex hos Måns Persson, Landbergsgården,
fanns det 24 hus.
18
På tre gårdar fanns det trädgårdar med bärbuskar, rönn och hägg. Tre gårdar skulle flyttas ut,
nämligen nr 3 Pe Ersagården, nr 6 Johan Larssons gård och nr 5 Landberglarsgården. De två
första lågo så tätt med två andra gårdar att det skulle gå att hoppa på taken mellan gårdarna.
Det innebar stor brandrisk. Någon skulle flyttas till Solbergstorpen och någon längre bort.
Dessutom skulle det bli en ökning av åkerjorden genom att den åkerjord de tre gårdarna som
utflyttade lämnade kom till grannarna och själva odlade de ny åkermark.
Landbergsgården låg för sig själv i utkanten av byn så jag kan inte förstå varför den skulle utflyttas. Ägarna till dessa kunde själva flytta husen och få betalt av skifteslaget eller också ombesörjde skifteslaget flyttningen. Ingen av dessa gårdar blev flyttade och uppbyggda igen och
husen skulle vara borta inom vissa år.
Nr 3 Pe Ersagården såldes först till 6 bönder i Greningen. Lars Danielsson och Olof Mattsson
köpte sedan 150 ha var av nr 3 och skulle sedan köpa resten men innan dess hade W W AB´s
gubbar varit till dem och fått dem att sälja resten. Först 1656 hektar år 1884 och 158 hektar
1893 till W W AB. De voro inte intresserade av husen och åkerjorden. Johan Larsson på nr 6
hade en son, Olof, som köpte en gård i Marieby och hans fyra systrar gifte sig med bönder
och så då blev den gården inte uppbyggd.
Lars Larsson på nr 5 Lambarlarsgården var ogift. Han flyttade en loge till Solbergstorpen
innan han dog 1899.
Följande ägare med mantal äro angivna.
Nr 1
Nr 2
Wifstavarf
Eric Ersson
Grossh. Appelberg
Måns Persson
1/6 mantal
1/6 ”
1/8
1/16 ”
Sammanlagt nr 1
2 089 ha
Sven Andersson
Anders Olofsson
Olof Olofsson
Gabriel Gabrielsson
Anders Svensson Norberg
Sammanlagt nr 2
Nr 3
Wifstavarf
Olof Olofsson Roos
Magnus Ersson
Lars Danielsson
Olof Mattsson
Erik Olofsson
1/8 mantal
1/16 ”
1/16 “
1/8 ”
1/8 ”
½”
2 141 ha
Nr 5
2/9 mantal
1/9 ”
2/45 ”
1/45 ”
1/45 “
1/45 “
4/9 “
Lars Larsson
Göran Larsson
Anders Hällzen
Lars Danielsson
Olof Mattsson
1/12 mantal
1/24 ”
1/8 ”
1/8 ”
1/8 “
½ “
19
Sammanlagt nr 3
1 994 ha
Nr 4
Sammanlagt nr 5
1 950 ha
Nr 6
Nils Ersson
¼ mantal
Gabriel Gabrielsson
Olof Johansson
Per Olof Viklund
Per Larsson
Per Olofsson
¼ mantal
1/16 ”
1/48 ”
1/24 ”
1/8 ”
½”
Sammanlagt nr 4
613 ha
Sammanlagt nr 6
1 882 ha
Nr 1 Viken
Nr 2 Viken
Jöns Larsson
Inspekt. A. Jonsson
Heffners AB
1813/9216 mantal
1813/9216 mantal
1555/1608 ”
37/72 ”
Hemming Göransson
Per Göransson
Wifstavarf
”
Nicolaus Bolin
1/12 mantal
1/12 ”
1/12 ”
1/16 ”
1/48 ”
1/3 ”
Sammanlagt nr 1
2 355 ha
Sammanlagt nr 2
1 250 ha
Summa 3 3/8 gärde mantal.
Laga skiftet blev så dyrbart att fisket ej skulle skiftas. Den gamla sämjodelningen från sekelskiftet skulle fortsätta att gälla.
Försäljning av gårdar till W W i Solberg och Viken.
Solberg
1884 20/6 1 656 ha nr 3 C
1885 23/4 1 263 ” ” 1 A
1893 24/3
153 ” ” 3 C
1903 28/4
101 ” ” 6 FCd
1903 24/11
151 ” ” 6 Fd
Summa
3 244 ha
Viken
1860 28/8
832 ha nr 2 H
1891 Samfällda
1892 ”
1892 ”
2 329 ha nr 1 G
1893 ”
1896
2 ha nr 2
1903
6” ” 2
1905
27 ” ” 2
1918
178 ” ” 2
1918
205 ” ” 2
20
Summa
3 239 ha
3 244 ”
SCA:s ägda anreal i Solberg 6 483 ”
TRÄDKÖP I SOLBERG OCH VIKEN
Skogsmarkens värde fram till mitten av 1800-talet var som mulbete och skogsslåtter samt
något husbehovsvirke närmast byarna. Men 1850 fick även skogen värde i Solberg. Den 27
juli 1851 sålde Solbergs och Vikens byamän en avverkningsrätt på 40 år till P J Heffner. Det
gällde ett avgränsat område tallmo mot Skyttmon. En Wilhelm Pilo gjorde en beskrivning
1859 – 1861 på uppdrag av W W AB över bolagets hemman och skogar i Hammerdal. Han
uppskattar Solberg och Vikens skog till 13 000 tunnland. Detta bör vara trakter för skogsköpet
Furusjöberget, Baksjön och Erlandsjöklumpen varå någon märkbar avverkning ej ännu skett.
Å denna skog bör kunna erhållas minst 100 000 sågtimmer á 11 – 12 tums diameter samt 5 –
600 bjälkar om 12 – 13 tum.
Förberedelse för flottning var gjord. En kanal från Greningssjön till Baksjön, 700 fot lång var
grävd. Även en kanal från Baksjön till Getsjön, 1 000 fot, var grävd och en kanal från Stortjärn till Stenvattnet, 2 000 fot, var färdig samt Sundsbäcken från Stenvattnet ned i Halasjön är
upprensad så att den är flottbar. Dessa kanaler behövdes för att flotta virket från Baksjöhöjden
och Erlandsjöklumpen. Virket från Furusjöberget kunde höras direkt till Solbergsån (Ammerån).
Virke som kördes ned till Halaån och Solbergsån nedkommer under sommaren medans virket
som kördes till Stortjärn och Baksjön nedkommer först andra året till Sundsvall. Att flottningen var besvärlig visar en rapport den 11/8 1857 där det framgår att av det 1857 intummade
virket kvarlåg efter årets flottning 860 bjälkar, 700 sågtimmer i Edesjön, 250 bjälkar och 250
stockar vid Solbergshovde, 15 á 20 000 klampar i Språnghällarna och i Hannflyn 600 bjälkar
och 350 sågtimmer. Dessa uppgifter hade Arne Andersson fått ur en utredning gjord av Lasse
Norberg som examensprov. Han hade tillgång till W W AB:s arkiv.
Pappa Anders Larsson berättade att bolaget insåg att de inte skulle hinna avverka all skog på
avverkningsrätten så de ville göra ett nytt trädköp på samma trakt som det tidigare köpet men
med sänkt lägsta tumetal på träd som fick avverkas. Vilket tumtal det gällde minns jag inte.
Bönderna fick ett bättre pris nu för skogen. Lars Danielsson och Nils Ersa voro valda att göra
upp affärerna med bolaget och när frågan om tumtalet för minsta dimension skulle mätas på
högkant eller lågkant ansåg Lars D att det skulle vara lågkant men Nils E högkant. Då lät Lars
D. Nils E. ta på en oval snusdosa under bordet och då insåg också Nils E. att lågkant skulle
vara till deras fördel.
Avverkningsrätten gällande nu i 20 år och gjordes tror jag på 1870-talet. Har två tumsedlar, en
från 1852 och en från 1857 som visar att bönderna i Solberg då kunde leverera leveransvirke.
1852 hade Daniel Göransson och Gölin Jönsdotter i granngården gjort en gemensam virkesle-
21
verans. 1857 hade Daniel Göransson sålt virke till Grosshandlare J F Heffner, Sundsvall, för
325 daler.
Några dimensioner ur mätsedeln: 20 alnar lång och 17 tum, 25 alnar lång och 17 tum. P U
Nilsson har underskrivit mätsedlarna. Han titulerades Ekonomie Direktör och bodde på Biorsgården i Fyrås som fick namnet Herrgården när Nilsson kom till gården.
Måste dra en rolig historia i samband med Direktör Nilsson. Landshövdingen kom på besök.
Han åkte efter häst och det gick med skarpt trav in på gården. Det fanns en födorådsgubbe på
gården och han var mycket rädd om hästar och tyckte inte om fortkörning. Han var också ute
på gården när landshövdingen kom. När han stigit ur fordonet och kom fram till Direktören
sade gubben ”kör fort n hen dynga å”. Vad säger gubben frågade landshövdingen. Han förstod
inte vad han sagt men hörde väl på tonen att det var någon kritik. Det är inget att bry sig om
tyckte Direktören.
Vid laga skiftet gjordes mänga undantag (samfälligheter) för gemensamma behov. Det blev
inte mindre än 44 undantag, därav 27 vägar, 6 båtplatser, 1 lertag, 2 myrtag, 3 nättorkningsplatser, 2 kvarnplatser, 1 kvarn och sågplats, 1 kanal, 1 utsiktstorn och Långkällan. En del vägar skulle vid påfordran skifteslaget bryta redan 22 september 1900 beslöts på bystämma om
brytning av nya byvägar, nämligen väg från Måns Perssons torp till Gabrielssons gård, från
den vägen en väg förbi Nils Ersons gård till Blekfors, väg från Olof Perssons gård till Solbergstorpen. Brytningen skulle annonseras ut och bortsättas till minstjudande.
Den 11 maj 1901 beslöts om vägbryting från Hemming Viklunds gård förbi inspektor Burholm tills den möter vägen från Olof Perssons gård. 12 juni 1904 beslöts att bryta väg från
Gabrielssons gård till Vikvägen och från Olof Perssons gård till Nygården samt väg till vårdstaden (båthusplatsen på Käringnäset).
FINNBORISVÄGEN OCH STORÅSVÄGEN
Vid byastämma 12 april 1930 beslöts att bryta väg till Finnboriset. Statsbidrag erhölls men
vad som inte täcktes av detta utdebiterades, resten på fastighetsägarna enligt deras procent i
skifteslaget. På en byastämma den 24 maj 1934 yrkade E O Nilsson att vägen till Storåsbodarna skulle restaureras och grusföras från Blekfors till Inrösningsjorden dit skifteslaget var
skyldig att bryta väg. Eftersom många byamän fått utfartsväg till sina bodar och utskiften
ansåg han det rättvist att de också fingo väg. Det var fyra bönder som hade bovallar i Storåsen, nämligen E O Nilsson, Nils Nilsson, Karl Olofsson och Magnus Persson. Vägmark var
undantagen gemensamt med Vikbodarna till hitom inrösningsjorden där vägen till Vikbodarna
avvek.
Jägmästare Lindgren, W W AB, reserverade sig. Olof Persson tyckte skifteslaget skulle reparera vägen men endast dit vägarna skildes. Vid röstning vann Lindgrens förslag. Vägfrågan
var upp på några bystämmor, bl a den 31 maj 1936. A E Olofsson föreslog då bordläggning av
frågan för undersökning om statsbidrag kunde erhållas. E O Nilsson och Karl Olofsson valdes
22
att utreda frågan. Vid bystämma den 29 september 1936 upplyste E O Nilsson att om skifteslaget beslutade att bygga vägen kunde stats- och landstingsbidrag erhållas enligt länsstyrelsen.
Lindgren yrkade avslag. Han menade att skifteslaget tidigare hade delvis brutit vägen men att
den fått förfalla men en reparation kunde han gå med på.
E O Nilsson upplyste om att de inte voro intresserade av någon reparation utan yrkade på att
skifteslaget skulle bryta vägen. Han hade väl Finnborisvägen i åtanke. Vid röstning avslog bystämman detta. Storåsens män tog då ut stämning på skifteslaget. De ansågo att vad som blivit
beslutat vid laga skifte gällde och det var nog flera byamän som hade den tron. Målet var
uppe i tingsrätten flera gånger. Storåsens män hade advokat till hjälp. W W AB förde talan
emot vägbrytningen. Det berättas att skifteskartan på grund av storleken rullades ut på tingssalens golv och där kröp domare, nämndemän och Solbergsgubbar för att se det som var
aktuellt på den. Utslaget blev att skifteslaget inte var skyldig att bryta vägen. Det hade kommit en lag om enskilda vägar enligt vilken sådana vägar skulle bekostas av dem som hade båtnad (nytta) av vägen och därmed sattes besluten från laga skiftet ur spel. Vägarna ut på skogen för vilka mark blev undantagen, mark vid laga skiftet blevo inte brutna. Undantaget var
Finnborisvägen. Nu täcker ett bra nät av skogsbilvägar nästan hela behovet av vägar för
skogsbruket.
FISKEVÅRDSFÖRENINGAR
Redan 1923 hölls en bystämma angående jakt och fiske. Allt utförande av jakt och fiske som
bröt mot jaktlagen och fiskestadgan skulle beivras. Det bildades en förening för ändamålet.
Petrus Bergman valdes för fem år som bevakare och det skulle utverkas polismansskydd åt
honom. Den lille Norberg ansåg att närsom sämsjodelningen 1793 gällde borde innehavarna
av dessa sköta bevakningen på sina lotter.
1947 hölls bystämma då frågan om bildande av fiskevårdsförening behandlades. Fiskekonsulent Lappea Östersund hade kallats för information. På bystämma 26/8 1950 togs förslag om
bildande av fiskevårdsförening upp igen. Det hade då rått totalt fiskeförbud i Ammerån i tre
år. Norlen hos W W AB motsatte sig detta och menade att 1793-års sämjedelning gällde. Då
skulle W W AB ensam haft rätt till allt strömfiske i Ammerån från Handflyn till Hovde förutom ättlingarna till Lars Danielsson och Olof Mattsson som hade del i nr 3. O P Persson med
flera ansåg att vid laga skifte 1900 upphävdes sämjodelningen. Norlen föreslog att laga skifte
över fisket och vattnet skulle göras. Två personer valdes att hos överlantmätaren skaffa upplysning om vatten och fiskerätter var gemensam samt hur laga skifte skulle utfalla. Det hördes
inget från denna utfrågning.
Den 13/1 1951 beslöts på en bystämma att en fiskevårdsförening skulle bildas. Denna bildades och var i funktion till 1990. Den 17/12 1987 lämnade Lars Arne Andersson m.fl. in en ansökan om bildande av fiskevårdsområde till lantmäteriet. Det hade kommit sådana propåer att
fiskevårdsföreningarna och deras fiskekortsförsäljning skulle upphöra senast 1990. Den 18
juni 1990 kl 19.00 hölls förrättning på skolan i Solberg för ifrågasatte Solberg-Vikens Fiskevårdsområde. Förrättningsman var lantmätare Bengt Medin. I fiskevårdsområdet skulle enbart
23
Solberg och Vikens skifteslag ingå. Fiskenämnden ville ha med angränsande skifteslag men
fick ändra sig.
VATTENRÄTTEN
Nästa begivenhet som berörde skifteslaget och Solbergs och Vikenborna gällde vattenrätten.
Vattnet var odelat och därmed samfällt. I Ammerån fanns strömmar med en fallhöjd på 32
meter. Bönderna hade då majoritet i skifteslaget och i vattenrätten. Denna började få ett värde
och byamännen gjorde en del sonderingar hos eventuella spekulanter vad denna fallhöjd
kunde vara värd.
1944 eller 1945 hade de ett bud från SCA som de tyckte var bra och Sven Persson valdes att
underhandla med Amundsson i Mårdsjön som var bolagets man. Men W W AB som hade genom gårdköp hela 46 procent av skifteslaget skickade ut faktor Bergman att gå runt bland
bönderna och försöka få köpa deras mantal och därmed vattenrätt. Han lyckades få köpa av
Magnus Persson, Hanna Olofsson och Sven Persson, sammanlagt 7,677 procent av deras
mantal och vattenrätt och därmed hade W W AB majoritet med 54 procent och kunde bestämma över vattenrätten. Det hade på en bystämma strax förut bestämts att försäljning skulle
göras gemensamt och det sågs inte med blida ögon att dessa tre sålde vattenrätten och omintetgjorde affären. 1945 hade bönderna beställt en utredning av advokat Gustav Hillborn om
det kunde göras en försäljning av vattenrätten trots W W AB:s majoritet. Han fann att även
om bolaget måste rösta med reducerat antal röster nådde bönderna ändå inte upp till 2/3 dels
majoritet som behövdes för att tvinga fram en försäljning. När W W AB fusionerades med
SCA kom vattenrätten i Ammerån i SCA:s dotterbolag Båkabs domvärjo.
På 1960-talet gjordes utredningen för utbyggnad men man fann att en utbyggnad då blev för
dyr. Det var svårt att genom dammbyggnader skapa vattenmagasin och det var låg vattenföring i älven och elpriserna voro låga då och innan det var försent blev Ammerån skyddad. Så
trots alla turer i Solberg och Viken angående vattenrätten slutade det lyckligt.
GAMLA BYSTÄMMOPROTOKOLL
Har en bok med bystämmoprotokoll från 1891 till 1908. Det kan vara av intresse av att bara
läsa om vad som avhandlades på den tidens bystämmor. 1891 är det först en utbetalningslista
för rotejonen Brita Mårtensson för år 1890 och 1892 samt för Jonas Nilsson för 1891. Avgiften var gårdsvis enligt skatter från 1 till 27 kronor. 1891 finns en gånglista för Jonas Nilsson.
Han gick mellan gårdarna och fick mat och husrum. Antalet dagar han var i gårdarna gick
också efter skatter ifrån 2 till 23 dagar.
Från 1891 finns en lista över de bönder som körde ved till hjälpbehövande på Kallasbacken,
Märet Larsson och Kristin Magnusson och till Johan Gabrielsson. Den 20/1 1891 diskuterades
på bystämma om Halåbron skulle ombyggas eller repareras. Byggnadsmaterialet och arbete
skulle debiteras efter skatter. Bjälkarna skulle finnas där till den 1 april.
24
Fisket i Halasjön skulle arrenderas ut till Axsel Gyldenskepp, Storhögen, för 16 kronor per år
i fem år. Förre ordningsmannen Lars Danielsson redovisade räkenskaperna som godkändes.
Ny ordningsman blev Erik Eriksson. Den 11 maj 1892 eftersom M Holmberg, Greningen, avsagt sig fisket i Baksjön skulle Anders Johansson, Högarna, överta arrendet för 4 kr per år.
Den 20/4 1891 beslöts att Halaåbron endast skulle repareras så att den blev farbar under sommaren. Under sommaren skulle plank sågas så att bron kunde repareras ordentligt till hösten.
Det utdebiterades 2½ plank 8 x 3 tum per spannland. Måns Persson och Nils Erson hade inte
levererat bjälkar, 16 alnar och 10 – 12 tum tjocka. Nu skulle ordningsmannen köpa bjälkar av
G Gabrielsson för deras räkning.
Den 6 maj 1891 fick A Ringström och Måns Persson 116 kr för snöplogning och 2,50 för plogen.
Den 4 januari 1892 beslöts att postgången skulle fortsätta tre dagar i veckan. Det hölls auktion
och E Eriksson hade lägsta budet, 16 kr och 75 öre. Posten kom till Fyrås från Östersund. Byborna betalade från 15 öre till en krona.
Den 2 december 1891 klagades det över att det gick sakta med skiftet för lantmätare Hörnqvist och de skulle uppmana honom att få lantmätare L J Filipsson till hjälp. Hörnqvist hade
problem med hälsan.
Den 16 oktober 1892 hölls bystämma för att besluta om Halåsågen skulle ombyggas eller ej.
Före beslut skulle en sågbyggmästare Lindgren först undersöka platsen och komma med kostnadsförslag. Sedan skulle ny bystämma hållas för beslut.
Den 20 februari 1893 hölls sammanträde med Solbergs, Vikens, Fyrås, Kilens, Högarnas och
Fagerlands byamän. Gästgivaren Hans Olsson, Mo, Jöns Nilsson, Sikås och Abraham Örberg, Gåxsjö, angående omläggningsfrågorna av landsvägen från Hammerdalssundet till
Häggenås sockengräns samt vägen från Hammerdals kyrka över Gåxsjö till Föllinge gräns
samt från Gåxsjö över Raftsjöhöjden till Häggenåsgränsen.
Det uttalades att den av länsstyrelsen föreslagna vägsträckningen var högst ofördelaktig och
de ansåg det bättre att frånsäga sig statsbidrag och själva upptaga vägen med en bättre sträckning med hopp om att Hammerdals kommun var villig att tillskjuta en tredjedel av kostnadsförslaget.
Den 15/7 1893. Eftersom Gyldenskepp inte betalat arrendet för Halasjön skulle Anders Jonsson, Högarna, i två år få arrendet till 8 kronor per år.
Den 7 januari 1895. Nämndeman Nils Eriksson fick som lägstbjudande sköta posthämtningen
för 16 kr och 25 öre. Till ordningsman valdes A Norberg. Den 7 januari 1896 skulle Nils
Eriksson sköta postbärningen. De som hade Länstidningen (?) skulle betala 1/3 mer än de som
hade veckotidningar.
25
Den 15 februari 1896. F d ordningsmannen Erik Eriksson som inte lämnat redovisning av bykassan skulle få betala ränta på 159,50 kr tills han lämnat ifrån sig bykassan. Vidare beslöts
att kvarnstenarna i Halaåkvarnen skulle flyttas ur kvarnhuset till lämplig plats. Den som ville
använda kvarnstallen skulle lägga på den nytt tak.
2 januari 1897. Nu skulle arbetaren Elof Olsson sköta postbärningen för 16 kr och 25 öre.
Den 22 september 1900 beslutades om brytning av nya byvägar, nämligen väg från Måns
Perssons torp till Gabrielssons gård och från den vägen en väg förbi Nils Erssons gård till
Blekfors. Från Olof Perssons gård till Solbergstorpet. Brytningen skulle sättas bort till minstbjudande. Till vägdirektion valdes Per Larsson, Nils Ersson och Lars Danielsson, den senare
även kassör.
Den 11 maj 1901 beslöts om brytning av väg från Hemming Viklunds gård förbi inspektor
Burholm tills de möter vägen från Olof Perssons gård. Under 1902 skulle O Ryding vara postbärare för 18 kronor även1903.
Den 24 oktober 1903 beslöts att begära 50 kronor i ersättning av W W AB för skada och intrång i Halasjön. Vidare att på auktion försälja inventarier i Halaåsåg och kvarn på tid som bestämdes senare.
1904 skulle posten hämtas söndag, tisdag, torsdag och lördag för 25 kronor. Postbäraren
skulle tillse att tillräckligt antal tidningar fanns. De skulle lämnas hos Nils Karlsson, A S Norberg, Nils Ersson och Gabriel Gabrielsson.
Den 12 juni 1904 beslöts att bryta väg från Gabriel Gabrielssons gård till Vikvägen och från
Olof Perssons gård till Nygården och vidare vägen till”vålstan”. I min ungdom kallades båthusplatsen på Käringnäset ”vålstan”. Delägarna i myrtaget i Bleckmyren diskuterade om uppdelning i lotter av myrtaget samt dikning och torrläggning av detta med utlopp i Blekmyrbäcken.
Den 23 december 1905 diskuterades om förvärv av byggnadstomt för småskolan. Alla ville ha
den nära så det blev 10 olika förslag. Beslut sköts på framtiden. Det ansågs orättvist att bolagen som hade byalagets halva skattetal men endast ett fåtal åboende som voro skyldiga att leverera ved till skolan. Så beslöts att köpa veden så fick bolagen deltaga i vedkostnaden enligt
skatetal. Änkan Karin Svensdotter (Anders Strandbergs moder) hade lägsta budet för postgången.
Den 7 juli 1906. Arbetet med vägarna skulle fortsätta. Vägen från Blekmyrbäcken till sågen
(Halaån) och från Blekfors mot Storåsen till inrösningsjorden.
Den 27 oktober 1906. Bystämma med Solberg, Viken och Fyrås angående fortsättning av den
undersökning Lit och Häggenås gjort för Inlandsbanans sträckning. För alternativet Handog –
Kilen – Hammerdalssjön skulle Fyrås byamän bistå med hantlangning. Västra sträckningen
26
skulle stakas under ledning av orgelbyggaren J Landberg. Den 27 oktober 1906 lämnade J
Landberg en redogörelse för den av honom verkställda undersökning av Inlandsbanans sträckning. Att övergången av Nybyhöjden endast kunde försiggå om en skärning gjordes. Att undersökningen endast varit okulär och lutningsförhållandena endast efter den stakade linjen blivit upptagna.
Här slutar protokollsboken. Efter 1908 fram till 1930-talet finns tyvärr inga bystämmoprotokoll.
FÄBODAR
Med hjälp av gamla kartor och handlingar ska jag försöka göra en beskrivning av de fäbodar
som funnits och finns i skifteslaget. På karta från 1717 finns Vikbodarna, Storåsen, Kvarnkälsbodarna och Hallbodarna. På goda grunder kan man anta att första byggelsen var i Viken.
Den åbo som fanns där fick behov av fäbodar och anlade Vikbodarna. Han fick nog vara ensam där ute en lång tid. Så småningom anlades nybyggen i Solberg, kanske av folk från Vikengården. Odlingsläget i Viken var inte det bästa med vattenflöde från berget som även
skymde eftermiddagssolen med frostrisk. Solberg har kraftig lutning mot sydöst, är mera exponerat mot solen. Åkrarna kom i större höjdläge med mindre risk för frost. Redan 1613 var
det 6 bönder i Solberg som miste äganderätten till sina gårdar genom Baltzarfejden och samma antal bönder var det vid storskiftet 1793. När de två Vikenbönderna skulle buföra sina
kreatur till Vikbodarna måste de göra en stor krok förbi Solberg och den byns kreatur. Så då
lät lantmätare Sunding Viken nr 1 få Hallbodarna och Viken nr 2 fick Finnbodarna, kanske
för att underlätta buföringen.
Som ni vet försöker jag ta reda på hur gammal rödstugan i Viken är. Om vi ser till ovan
uppgifter så ser vi att Viken nr 1 fick Hallbodarna 1793. Det skiftet hör till röd-stugans gård.
Vi kan då på goda grunder anta att huset är i alla fall från minst 1700-talets senare del.
Göran Andersson, Jonkgården, och Gabriel Andersson, Norbergsgården, fick Vikbodarna.
Man kan spekulera i om Sigurd i Risvik hade anlagt Vikbodarna redan 1410. Man kan se att
lantmätare Sunding inte gjorde några onödiga förändringar. Bönderna fick stanna kvar i de fäbodar de av ålder haft samt att skogsskiftena fick ligga i närheten av fäbodarna.
På kartan från storskiftet 1793 finns ytterligare 4 fäbodar, nämligen Finnbodarna, Östra och
Västra Nybodarna och Furuslåtta. Som ni ser i delningsbeskrivningen och på kartan blev ett
stort område, Baksjöhöjden och Furusjöberget, odelat och samägt av fastigheterna A. C. E och
F. Dessa blevo uppmanade av lantmätare att anlägga nya fäbodar på Baksjöhöjden och Furusjöberget och dessa blevo antagligen ganska snabbt anlagda.
Furusjöbodarna, nuvarande Bergbodarna, anlades av A nr 1 dåvarande ägare Pehr Larsson nuvarande Övergård och C nr 2 dåvarande ägare Anders Andersson nuvarande Pe Svensagården
och Baksjöhöjdbodarna E och F nr 3 dåvarande ägare Lars Olofsson och Pehr Danielsson Pe
Ersagården.
27
Vike bönderna Jonas Ersson och Göran Svensson säger vid avvittringen 1772 att de strax förut anlagt västra Nybodarna.
Den 10 oktober 1836 förrättades en beskrivning av åker och äng hos Olof Johansson, ägare
till nr 3. Han uppger då att han nyligen anlagt en fäbod vid Halaån som kallas Tokmyrbodarna. Det har funnits ytterligare en fäbod som kallas Nybodarna vid Halaån en bit nedanför
Halaådammet på nr 6:3. Det finns inga hus där nu. Det har använts av gårdarna på nr 6. Det
finns heller inga hus i Finnbodarna, Östra Nybodarna, Furuslåtta och Baksjöhöjdbodarna och
på andra fäbodar är husbeståndet starkt reducerat.
Böjbodarna finns inte upptagna på kartan, antagligen för där fanns ingen uppodlad vall men
det fanns hus och bodarna använde av de två gårdar som fanns på nr 6 då Anders och Pehr
Larsson. Dessa två och Pehr Danielsson och Lars Olofsson använde Kvarnkälsbodarna. Första
stugan i Nybodarna är byggd före 1770 av Vikbönderna och stod fram till 1940-talet. Den
hade jordgolv, en eldstad mitt i rummet och rökhål i taket och nävertak. På en stock var inskuret ett årtal från 1700-talet. Denna tillföll Olof Mattsson vid laga skiftet 1900 men han lät
den tyvärr förfalla.
Förra sommaren (?) var jag ute för att leta efter tecken av Baksjöhöjdbodarna och fann så
småningom en hög gärdsel från stängsel runt vallen och nedersta timmervarvet av ett hus. Det
Växte stora träd inne i fyrkanten. Det kan mycket väl vara resterna av första stugan från slutet
av 1700-talet. Uppe på höjden finns en grotta med is i hela sommaren. Den användes som kylrum av fäbodtöserna. Bodarna användes in på 1900-talet.
Vikbodarna som finns på kartan 1717 är troligen anlagda av Vikenbönderna, när kan man inte
veta, där var dessutom senare i tiden bägge gårdarna av nr 2. Men vid storskiftet blev Viken
nr 2 Göran Svensson flyttad till Finnbodarna och Viken nr 1 Jonas Ersson nr 1 flyttad till
Hallbodarna. Kvar blev bägge gårdarna nr 2 Anders och Gabriel Andersson, nr 1 Pehr Larsson, Övergård, och Göran Andersson nr 5 Jonkgården. Genom delning av nr 5 Jonkgården
blev det fem buseten i Vikbodarna fram till laga skiftet.
Om vi tittar på ovanstående stycke ser vi att före 1793 hade Viken nr 1 och 2 andra fäbodar så
rödstugan i Viken kanske närmar sig 1750-talet då det gäller byggnadsår.
Vallen var då stor med 36 hus där. Nu är de igenvuxna med skog. Efter laga skiftet flyttades
tre av vallarna ut på de nya skiftena. På dessa finns husen kvar i mer eller mindre bra skick.
Av gamla vallen finns en liten del av Norbergsvallen med öppen stuga kvar. Av de ursprungliga 36 husen vid laga skiftet finns ett hus kvar.
Före laga skiftet när Vikbovallen var gemensam för fem gårdar berättade pappa att det var
mycket folk och mycken ungdom där, särskildt under slåttern. Under helgerna samlades folket
för umgänge och ungdomarna var uppe under de ljusa sommarkvällarna. Deras fäder vilade
sig och voro pigga och arbetssugna och uppe tidigt på måndagsmorgnarna. De fick det jobbigt
28
med att få upp och fart på ättlingarna men någon nåd till sovmorgon fanns inte. Norbergsgården hade korna i Vikbodarna till 1961. Det var sista året någon i byn hade fäboddrift.
Anders och Pehr Larsson nr 6 jämte Pehr Danielsson och Lars Olofsson nr 3 fick behålla
Kvarnkälsbodarna vid storskiftet. Olof Persson nr 1 Landberggården och Olof Larsson nr 4
(Nils Olof Berntsson) fick Storåsen. Genom hemmansklyvningar blev det fyra buseten där
varav tre äro kvar med hus och öppen vall. Hallbodarna, Östra Nybodarna och Furuslätten är i
SCA:s ägo. Det finns en stuga vid Hallbodarna.
”Gammelve” ska ha varit en fäbodvall. Efter laga skiftet anlade Sven Andersson en fäbodvall
nära byn. Olof Olofssons bodar är av senare tid.
Bergbodarna (Furusjöbodarna) anlades som vi minns av Pehr Larsson nr 1 Övergård och Anders Andersson nr 2 Pe Svensagården men genom delning av den senare 1830 tillkommo
Petter Persson och Olof Nilssons vallar där. Det finns hus på den sista och Pe Svensa vallen.
Vallen är öppen. Som vanligt hade gårdarna två fäbodar, en närmare och en längre bort från
byn, 1,5 – 2 mil.
Hämtning av smör och ost skedde med klövjehästar och förnödenheter till bodarna samtidigt.
Pappa berättade att vana gamla klövjehästar fingo gå lösa och voro mycket skickliga att undvika hinder. Klövjesadeln skrapade aldrig mot trädstammar. Det berättas att Olof Mattsson
hade en finnmärr som inte behövde någon ledsagare. Hon sattes igång på stigen till Nybodarna och sedan fick hon gå själv de 1,5 milen. Antagligen dagen efteråt lastades klövjan och så
gick hon hem till Solberg. En gång hade hon sitt föl med sig. Hemkomsten dröjde och när hon
kom hem var hon riven och blodig och klövjesadeln hängde på sned. Någon gick stigen till
Nybodarna för att se vad som hänt. Han kom till ett ställe där tecken på att strid hade utkämpats mellan märren och vad han av spår och tecken att döma ansåg vara en björn. Hon hade
kämpat duktigt och klarat både sig och fölet.
KVARNAR OCH SÅGAR
Med uppgifter från gamla handlingar ska jag även göra en sammanställning av kvarnar och
sågar som funnits inom skifteslaget. Den äldsta uppgiften är från avvittringshandlingarna
1772, där nämns att Solberg och Viken hade tillgång till kvarn vid Halaån. Nästa uppgift
kommer från storskifteshandlingarna 1793. Vid sämjodelningen av fisket delades Ammerån
upp i sju lotter då första lotten blev från Handflyn upp till Sågen. Sedan görs en ändring så att
lotten inte slutar vid Sågen utan vid kvarnen. Sågen finns utmärkt på kartan från Storskiftet
och ser ut att vara vid Kvarnhällan. Men eftersom det gjordes en ändring av fiskelotten från
sågen till kvarnen bör dessa inte ligga på samma ställe. Men det fanns då både kvarn och såg i
Springhällarna och en kvarn vid Halån. När dessa kvarnar och sågar anlades är okänt. Det
blev byggt en såg även vid Halaåkvarn. Då kan man tro att sågen och kvarnen vid Kvarhällan
kom ur bruk för det var dubbelt så lång väg dit, dessutom måste man över Ammerån.
29
Enligt bystämmoprotokoll var Halaåkvarn och såg i bruk till 1880 – 90-talet. Den 24 oktober
1903 beslöts på en bystämma att auktion skulle hållas på inventarier i Halaåsåg och kvarn. Tiden för auktion skulle bestämmas senare. För då hade såg, kvarn, spånhyvel och kvarnstall
blivit byggda vid Blekforsbäcken ännu närmare byn. Sågen vid Halaån var en ramsåg med ett
tjockt och tungt blad som lades och vässades med yxhammare. Pappa sade att det blev mera
stickor är spån av det. Det finns kvar en stenmur på båda sidor av Halaån för uppdämning av
vattnet. Det finns ett sågblad kvar här på gården. Sågen vid Blekfors var en cirkelsåg. Midsommarafton 1941 hölls auktion på sågen och kvarnen i Blekfors. Den skulle rivas. Auktionen inbringade 278,87 kronor. Tänk om gubbarna i stället hållit tak på husen och haft dem
kvar, vilken sevärdhet de varit.
Det hade byggts en modernare ramsåg, med kantverk, hyvel och rälsspår på Tornvallen. Såghuset var nuvarande Tornvallen. Det bildades ett bolag där den som ville kunde köpa aktier.
Solbergsbönderna gjorde en rejäl satsning när den byggdes 1915. Sågningen upphörde och
F.U.F.F. fick nyttjanderätten till såghuset.
Det bör även ha funnits en kvarn vid Gammelkvarnströmmen i Halaån. Vid laga skiftet gjordes ett undantag för kvarn och en väg till kvarnen 200 meter uppströms från Finnborisvägen.
Det skall enligt muntlig tradition ha funnits en kvarn mitt i byn nedanför Lidéns. Byvägen
gick inte där då utan det skulle vara en liten bäck där.
FÖRTECKNING ÖVER GÅRDARNAS ÄGARE I SOLBERG OCH VIKEN FRÅN 1700TALET OCH FRAMÖVER
Genom en del uppgifter från Landsarkivet och genom att se vilka som skrivit under storskifteshandlingarna ska jag försöka göra en någorlunda trovärdig förteckning över gårdarnas ägare i Solberg.
Först nr 1 Landberggården och Övergård om tillsammans 2½ tunnland och 2089 ha. Den
15/11 1744 sålde Olof Svensson nr 1 om 1½ trög till Sven Olofsson. 1733 vid avvittringen
uppger Pehr Larsson d ä att nr 1 sådde 3 och ¼ tunna korn. Man undrar om gården då var odelad. Den 21 november slöts avtal om att avstycka ett torp från nr 1 som Lars Larsson skulle
besitta med vissa förmåner och lägenheter men något köpebrev blev inte skrivet. Den 11 mars
1831 blev genom dom från Häradsrätten Lars Larsson fastställd som ägare till torpet. Lars
Larsson hade tagit ut stämning på Pehr Olofsson (Pehr Olofsson var då ägare till hemmanet)
för att vinna nödig säkerhet. De kommo överens och gjorde en frivillig överenskommelse.
Torpets inägor skulle vara som de voro inhägnade, vidare skulle torparen erhålla 7 lass ängsstarr på Olof Andersflon, Halasjösundet och en råk väster om gamla fäbodvallen. Vidare fick
torparen odla upp en fäbodvall vid hemmansägarens nya vall i Storåsbodarna. Stängselvirke
fick han ta. Bete för en häst och två kor och tolv småfä. Han skulle lämna 11 kappor korn i
kronor tionde samt 4 Riksdaler Banco varje år, det var ett odelstorp. Köpesumman var 6 riksdaler 32 sp. skilling.
30
Torpet är det där Lars Landberg och hustru Greta bodde och sedan deras barn Kristina, Karin
och Nils Landberg. Vid storskiftet 1793 då gården blivit delad skrev Pehr Larsson, Övergård,
och Olof Larsson, Landbergsgården, under. Olof Larsson hade övertagit gården av fadern
Lars Olofsson Landberg (f 1717) den 13/9 1780. Gården har nog fått namnet av honom. Den
23/3 1824 säljer Olof Larssons änka gården till Lars Olofsson som undertecknar storskiftet
över inägorna 1827.
Den 2/3 1828 säljer Lars Olofsson nr 1 om 1 tunnland till Per Olofsson gift med Anna Göransdotter, Jonkgården. Per Olofsson överlåter gården till dottern Gertrud, gift med Måns
Persson. Brita Månsdotter, född 7/8 1854, dotter till Måns P, gift med Olof Persson och systern Märet, född 28/1 1871, delade gården 1900. Olof Persson och Brita stannade på gamla
gården medan ogifta Märet med sonen Magnus flyttade till Sve och byggde upp en ny gård.
En duktig kvinna.
Olof Perssons son Karl Olofsson övertog Landberggården. Han gifte sig med Signe Borg. De
voro barnlösa. Gården såldes till Lantbruksnämnden. Gunnar Eriksson köpte hus, jordbruk
och ett skogsskifte vid gården.
Bernt Nilsson köpte det större skogsskiftet vid Storåsen. Märet som flyttade till Sve överlät
gården på sonen Magnus. Själv flyttade hon genom giftermål med Gabriel Jonsson till Tullingsås. Magnus fyra barn delade gården. Sonen Paul, gift med Sigrid, fick hemgården.
Vi återvänder till Pehr Larsson och Övergård nr 1 om 1½ tunnland. Pehr Larsson som i avvittringshandlingen 1773 uppger att nr 1 sådde 3 ¼ tunna korn och 1793 skrev under storskifteshandlingen. Den 2/12 1793 övertog Sven Persson gården. Den 19/11 1822 sålde Sven Perssons änka ½ hemmanet om ¾ tunnland till Daniel Svensson.
Den 19/11 1822 sålde änkan andra halvan till Per Svensson. Margit Danielsson ärvde fadern
Daniels gård och även farbrodern Pehrs gård så hon blev ägare till hela Övergård. Daniel
Nilsson, hennes son, övertog gården. Hans sålde den 23/5 1885 gården till Grosshandlare
Appelberg och W W AB om 1 263 ha. Så vid laga skiftet, färdigt 1900, hade Grosshandlare
Appelberg 1/8 mantal och Wifstavarf 1/6 mantal av gården.
Daniel Nilsson fick enligt ett kontrakt 4 000,- för gården. När W W AB sålde gården och husen till Nils Ersha begärde de 4 000,-. Då hade alltså W W AB alltså 1 260 ha bra skogsmark
till skänks. ”Baggböleri”.
Nr 2 om 3 tunnland skatte har från början varit en gård liksom alla 6 gårdsnumren i Solberg.
Den 14/3 1720: säljare: Jöns Persson
köpare: Sven Andersson, Mo
Den 21/3 1738: säljare: Sven Andersson
köpare: Anders Svensson
31
Den 4/3 1770: säljare: Anders Svensson, ett torp
köpare: Per Andersson faste 3/12 1771 ett torp.
Torpet utgjorde en utlösen av nr 2 och skulle vara en sjättedel av hemmanet. Per Andersson
var då en son till Anders Svensson. Per Månsson ägde torpet 1852 och hade kallat en lantmätare J Åsell att undersöka hur stor del av hemmanet torplägenheten utgjorde. Tingsprofessorn
Färd som företrädde Per Månsson yrkade att om torpet inte ansågs skulle utgöra 1/6 av hemmanet skulle det ha de ägor det nu innehade samt att skogsmarken skulle ökas. Därom uppstod tvist men parterna fick rådgöra till eftermiddagen. Då hade de kommit överens att för att
undvika dryg kostnad och rättegång att torparen fick de ägor han hade nu tills laga skifte över
byn faller. Då torpet fick 1/15 av hemmanet. Eftersom Färd säger att torpet gått i arv bör det
vara en Måns Persson mellan Per Andersson och Per Månsson. Men efter Per Månsson blev
det en ny Måns Persson (den Måns Tarps jag skrivit om som sålde torpet till W W AB). Detta
bör vara det s.k. Torpet där Lars Erik Hellberg bor.
Vid avvittringen 1772 var Sven Andersson 2:5 och Anders Andersson 2:6 med för nr 2. Storskiftet 1793 undertecknades fortfarande av Anders Andersson medan Sven Andersson avlösts
av Gabriel Andersson. Den senare för Norbergsgården och den förre för Per Svenssons gård
(Orvar Nilsson).
Gabriel Andersson överlät gården till Anders Gabrielsson 21/11 1810. Anders Gabrielsson
överlät gården till Gabriel Gabrielsson. Han och hustrun Elin Danielsdotter från Jonkgården
hade två barn, Brita och Gabriel. Brita gift med Anders Svensson Norberg och broder Gabriel
delade gården och Brita stannade på hemgården. Hon och Anders Svensson Norberg fick sonen Svante som övertog gården. Sonen Reinhold övertog gården efter Svante och är nuvarande ägare. Andra halvan som Gabriel (StorGabriel) gift med Lisa Andersdotter, fick sammanslogs genom giftermål med Anders Berg nr 6:2. Sonen Gabriel gift med Gunhild Holmbäck
övertog gården. Deras dotter Lisa gift med Ivan Andersson övertog sedan gården och deras
son Björn Häggdalen är nu ägare.
Får återvända till Anders Andersson som ägde andra halvan nr 2 nuvarande ägare Orvar Nilsson. Han överlät gården 2/12 1809 till Elias Andersson som skrev under storskifteshandlingen
1827. Elias Anderssons änka sålde gården till sönerna Per och Anders. De voro då gifta och
hade familj och beslöto att dela gården. Anders blev kvar på gamla gården. Per och hustru Karin Ersdotter och 10-åriga dottern flyttade till Sve och byggde upp en ny gård.
Anders Andersson överlät gården till en ny Sven Andersson som överlät gården till Svensson,
Per, som efterträddes av Sven Persson. Hans sex syskon fick ett skogsskifte vid Bergbodarna.
Sven Perssons systerson Ragnar Nilsson köpte resten av gården av honom. Ragnars son Orvar
har nu gården.
Per som flyttade till Sve överlät gården till dottern Lisbet och mågen Olof Olofsson. Deras söner Anders och Olof övertog gården och delade den under laga skiftet 1896. Olof blev kvar på
32
gamla gården och hans dotter, gift med Petter Persson, övertog gården och deras son Haldo
Persson är nu ägare till gården. Anders som byggde upp en ny gård intill den gamla var ogift
och sålde gården till Olof Nilsson och hans barn är nu ägare till gården.
Nr 3 om 2 2/3 tunnland ha.
Den 23 november 1714 hölls på ordinarie ting i Hammerdal utredning om en arvstvist. Ägaren till nr 3, Hans Olofsson, som avlidit hade varit gift två gånger med barn i bägge gifterna.
Hemmanet skulle tillfalla barnen i första giftet. Christer Hansson och en syster gift med Nils
Pålsson. Lösensumman skulle delas mellan alla barn och efterlevande änkan Ingeborg Ersdotter med sonen Hans.
Den 17 september 1716: Till följd av Häradsrättens dom har Nils Pålsson utlöst hustruns halvbroder Hans Hansson och blev ägare till hela nr 3. Är detta riktigt enligt föregående domstolsutslag skulle Christer och systern äga gården. Den 6 mars 1731 ville Nils Pålsson överlämna
hemmanet på grund av sin bräcklighet till sonen, Hans Nilsson, men detta blev inte beviljat.
Den 28 maj 1740 hänvisade han åter till sin bräcklighet och ålder, 66 år, makan så gott som
blinder och en dotter bräcklig å synen och ville nu sälja gården till sonen Olof Nilsson Dahlpil för 100 daler silvermynt.
1772 och 1793 har Daniel Persson, Lorås, och Lars Olofsson skrivit under avvittrings och
storskifteshandlingarna för nr 3. De ägde halva gården vardera genom giftermål, den förre var
från Lorås och den senare från Åsen.
Den 12/12 1772 ville Jonas Eriksson, Viken, och hustru Brita Olofsdotter, var hon kanske dotter till Olof Nilsson och därmed blivit ägare till nr 3, sälja hemmanet till styvsvärfadern Daniel Persson för 100 daler silvermynt.
Den 13 september 1788 hölls delning av nr 3 Daniel Perssons änka Märeta Eriksdotter och
hennes styvson Pär Danielsson. Den 16 september 1789 fick dottern Elin, gift med Lars
Olofsson, överta moderns del. Nya hus hade börjat byggas nedanför den gamla gården. Den
26/11 1819 säljer Elin och Lars Olofsson halva gården vardera till döttrarna Anna och Brita.
Brita gift med Daniel Göransson, Jonkgården, säljer sin del till Olof Johansson den 13/3 1830.
Den 6/10 1854 fick Per Ersa fastebrev på nr 3, därav namnet Per Ersagården. Per Ersa sålde nr
3 den 19/11 1876 till Heming Olofsson. Gården blev såld på 1880 – 1890-talet till sex bönder
i Greningen. Utskiftet gränsade mot Greningen. Lars Danielsson och Olof Mattsson köpte
cirka 150 ha vardera av Greningsbönderna och det avtalades att de skulle köpa resten senare.
Men innan dess hade någon av W W AB:s gubbar varit dit och den 20/6 1884 köpte W W AB
1 656 ha av nr 3. De sålde hellre till bolaget än till byns bönder. Vid laga skiftet skulle husen
flyttas ut och en ny gård anläggas men bolaget var inte intresserad av hus och jordbruk så nu
finns inget av gårdarna kvar. Både Lars D. och Olof M. hade söner som kunde ha övertagit
gården.
Nr 4 om 1 tunnland och 613 hektar var av någon anledning den minsta gården i skifteslaget.
33
Den 18/11 1735 sålde Jon Andersson nr 4 till Per Olofsson, Fagerdal.
Den 15/9 1778 sålde Per Olofsson till Måns Persson.
Den 29/3 1803 sålde Måns Persson till Hans Svensson och Barbro Svensdotter.
Den 30/3 1809 sålde Hans Svensson till Hans Hansson.
Den 21/2 1844 sålde Hans Hansson halva gården till Hans Hansson den yngre.
Den 16/11 1844 sålde Hans Hansson halva gården till Erik Nilsson och Malin Hansdotter,
syster till Hans.
Den 12/11 1845 sålde Hans Hansson d y halva gården till Erik Nilsson, Fyrås, som därmed
blev ägare till hela gården.
Erik Nilsson var den som kallades FärdErik. Hans son Nils Ersa övertog efter honom. Nils
Ersa köpte husen och den odlade jorden av Övergård av W W AB. Sonen Erik Olov fick den
och sonen Nils fick Nils Ersagården. Skogsmarken till den senare delades mellan bröderna.
Bernt Nilsson övertog gården efter Nils Nilsson. Nils Olof Berntsson övertog gården efter
Bernt Nilsson och är nuvarande ägare.
Nils W Nilsson övertog gården efter Erik Olof Nilsson. Dottern Ingrid övertog gården efter
Nils W Nilsson gift med Kjell Olof Eriksson och är nuvarande ägare.
Nr 5 Jonkgården om 3 tunnland och 1994 ha.
Gården ägdes odelad av Lars Jonsson. Han var ogift och barnlös och 1709 skänkte han gården
till en systerson, Jon Hansson, mot fri sytning. Jon var född 1678 och gift med Lisbeth Ersdotter. 1738 inlämnade Jon en skrivelse till Hammerdals tingsrätt att förmedelst den ålder och
bräcklighet han hade att få överlämna hemmanet till äldste sonen Hans för100 daler silvermynt. Han var 5 år gammal. Men rätten ansåg Jon Hansson ej så gammal, 50 år, att den kunde
ge honom tillstånd att avstå hemmanet. Den 25 april 1741 tillstyrkte häradsrätten att Jon fick
överlämna hemmanet till Hans mot fri sytning av föräldrarna.
Utdrag ur domboken i Hammerdals tingslag den 15 november 1748. Då ville Jon Hansson och
sönerna Hans och Anders att få dela hemmanet. Hans var gift och Anders skulle gifta sig. Rätten ansåg att gården hade så goda ägor att den kunde delas. Den 12/10 1750 hölls delning av
hus och ägor. Det fanns gott om hus för dem bägge. Det blev så småningom så att Hans flyttade ut längst ner i byn nedanför Sture Olofssons gård, den s.k. Lambarlarsgården.
Den 4/12 1790 övertog Göran Andersson nr 5 av Anders Jonsson. Han har skrivit under storskifteshandlingen. Han dog den 15/3 1822. Den 25/3 1825 övertog Daniel och Jonas Görans-
34
son nr 5. De delade gården. Jonas gifte sig med Elisabeth Israelsdotter och de flyttade till Görvik och sin del av nr 5 sålde han till Sven Tall.
Den 28/10 1859 sålde Daniel Göransson sitt hemman till sonen Lars Danielsson. Han avled
den 20 juli 1912. Lars Danielsson hade tillköpt Fyrbergsgården nr 1 och Kristentorpet i Fyrås
och en del av nr 3. Änkan Anna Danielsson och fyra barn. Två med familjer bodde tillsammans tills alltihop delades på de fyra barnen och lantmäteriförrättningen blev färdig 1918. Anders Larsson, pappa, fick genom lottning Jonkgården. 1957 övertog jag gården av pappa.
Den andra halvan som Jonas Göransson sålde till Sven Tall (han hette egentligen Sven Andersson och var från Orvar Nilssons gård) och hustru Margit Svensdotter. Gården såldes den
3/3 1847 till Gölin Jönsdotter och Nils Jönsson. Stina Nilsdotter, gift med Olof Mattsson, fick
gården genom gåvobrev den 19 oktober 1893 kl 5:14. Gården delades sedan mellan deras sex
barn. Dottern Karin fick hemgården och hennes son Teodor övertog den efter henne. Hans
döttrar Karin och Elisabeth övertog efter honom och är nuvarande ägare.
Får återgå till Hans Jonsson som fick den andra halvan av gården vid delningen 1750. Anders
och Hans delade husen och åkrarna. Det var gott om hus så endast ett fähus behövde byggas
och så blev det 18 mälingar åker på dem var. Alla åkrar hade namn. Så småningom flyttade
Hans längst ner i byn och byggde upp en ny gård. Jag kallar den för nedre Jonkgården. Han
hade 3 söner och 2 döttrar. Sonen Jonas Hansson övertog gården efter honom. Jonas skrev på
storskifteshandlingarna 1793. Han hade två söner och 3 döttrar. Sönerna Hans och Daniel
övertog gården. Vid storskiftet på inägorna 1827 delades gården igen och de blevo anmodade
att på anvisad plats anlägga en ny gård. Det blev den gård som idag kallas Pelle Oshagården.
Den 8/3 1834 såldes från en av gårdarna ¾ tunnland till Lars Larssons hustru Margit Svensdotter. Lars kallades Lambarlars d ä och gården fick namnet Lambarlarsgården. Namnet kan
ha blivit förvanskat till Lambar.
Han var gift med Anna Göransdotter från övre Jonkgården. De hade sönerna Lars (Lambarlars
d y), Göran och dottern Ingeborg. Göran övertog den nya gården och Lambarlars d y den
gamla gården. Sterbhusdelägarna efter Görans 4 döttrar och en son sålde den 7/1 1898 ¾
tunnland av skogen till Johannedals AB. 5:9 och 5:11 som går från Gravasund mot Skyttmon.
I ett senare skede köpte Olof Persson husen, inägorna och ett skogsskifte åt sin son Per Olofsson och då fick den namnet Pelle Oshagården. Anders Hellzen köpte den 8/3 1834 ¾ tunnland
av nr 5 av Daniel Jonsson.
Ingeborg gift med Per Olofsson var syster till Lambarlars d y och Göran ärvde ett skogsskifte
efter Lambarlars. Hennes barn, Olof, Anna, Brita och Ingeborg ärvde i sin tur och delade upp
fastigheten. Så nu äger Olofs sonson, Jan-Olof, 5:15. Annas del ägs av barnbarnen Anna Greta Jönsson, Birgit Jernekrantz m.fl. Det är 5:13 Ingeborg som for till Amerika och ägde
5:12. Per Nilsson från Solberg träffade henne i Chicago och fick reda på att hon skulle sälja
sitt skogsskifte. Skrev hem till sin bror Hans att han skulle köpa skiftet för hans räkning men
han köpte den för egen del 1907. Hans barn och kanske barnbarn är nu ägare till 5:12. Den 31
35
oktober 1908 köpte Olof Olofsson 1/20 mantal nr 5 av Johannedals AB. Det var den ursprungliga Hellzengården.
Omkring 1830 köpte Hällzén 1/8 mantal och Lars Larsson 1/11 mantal. Gården kom ur släkten. Hällzén var från Hälsingland. Lars son Lars övertog gården. Han dog 1899 och gården
blev såld. En systerson till Hans och Daniel, Jonas Andersson, flyttade till Gravasund och
byggde en gård där.
Olof Olofsson köpte Hällzengården och hans son Sture Olofsson är nuvarande ägare. Gården
Daniel Jonsson byggde upp kom i Göran Larssons ägo. Broder till Lars Larsson, Olof Persson, ägare till granngården köpte den och hans son Per Olofsson fick överta den och äges nu
av hans efterlevande.
Även av den övre Jonkgården blev en mindre skogsfastighet såld, Stina och Olof Mattssons
sex barn delade gården. Dessa, Karin, Gertrud, Kristina, Olov, Nils och Mattias. Mattias sålde
av 5:37 till Johannedal som den 17 september 1942 sålde till Erland Nihlen som sålde till Eric
Hellgren den 7 april 1943 och vars son nu äger skiftet.
Nr 6 om 3 tunnland 1 882 ha
23/12 1716 säljare:
köpare:
Lars Olofssons barn
Olof Larsson
25/2 1741
säljare:
köpare:
Olof Larsson
Lars Olofsson Blomin, 3 tunnland. Han uppgav vid avvittring att
gården sådde fem tunnor.
5/9 1779
säljare:
köpare:
Lars Olofsson
Anders Larsson, halva gården (Björn H)
15/9 1779
säljare:
köpare:
Lars Olofsson
Pehr Larsson halva gården 1½ tunnland (Jan Olof)
17/3 ?
säljare:
köpare:
Anders Larssons änka
Pehr Andersson (Björn)
Dottern Valborg, gift med Anders Berg, Kilen, överlät gården till Lisa Andersdotter, gift med
Gabriel Gabrielsson, omkring 1890. De överläto gården till sonen Gabriel gift med Ghunhild
Holmbäck. De överläto gården till dottern Lisa gift med Ivan Andersson de överlät gården till
nuvarande ägare, sonen Björn Häggdalen.
Återgår till Pehr Larsson som nu delade sin halva av nr 6.
36
26/11 1819 säljare:
köpare:
Pehr Larsson
Lars Persson, hälften av 1½ tunnland, ¾ tunnland (Jan Olof)
26/11 1819 säljare:
köpare:
Pehr Larsson
Per Persson 1½ tunnland hälften därav ¾ tunnland (Johan)
23/3 1825
säljare:
köpare:
Per Persson, arvtagare
Olof Persson ¾ tunnland
16/3 1826
säljare:
köpare:
Olof Persson
Sven Bom ¾ tunnland (Jan Olof)
17/4 1831
säljare:
köpare:
Sven Boms änka
Olof Persson ¾ tunnland (Jan Olof)
Denna Olof Persson efterträddes av Per Olofsson som efterträddes av Olof Persson som överlät gården till Anders Olofsson som överlät den till Jan Olof Olofsson, nuvarande ägare.
Nr 6 K Pehr Anderssons gård blev delad och fram till laga skiftet 1900 hade tillkommit den så
Kallade Johan Larsagården som då skulle flyttas ut vilket inte blev gjort utan revs bort. Men
skogen delades på hans fyra barn av vilka sonen Olof och dottern Lisbet g m Mattias Olofsson, sålde sina delar 1903 till W W AB och dottern Siggas blev såld av förmyndaren. Dottern
Lösses del g m Per Svensson ägs av sonen Johan Persson. Dottern Märet g m Per Viklund
sålde sin del till systern Sigga och äges nu av hennes barnbarn Siri Öhman. Jag är medveten
om att förteckningen över gårdarnas ägare inte är helt fullständig men jag skriver upp vad jag
känner till.
Nr 1 Viken om 3½ tunnland och 2 355 ha
Den 16/6 1701, Kristen Persson överlät nr 1 till Per Kristenssons änka och Cecilia Hansdotters barn.
Den 23/11 1717 överlät Hans Persson Viken nr 1 till Erik Örn på sina styvbarns vägnar (det
saknas en ägare mellan Hans P och Eric Jonsson).
Den 12/12 1772 överlät Eric Jonsson Viken nr 1 till Jonas Eriksson som har underskrivit storskiftet 1793.
Den 8/12 1804 sålde Jonas Eriksson halva gården till Dragon Anders Ljung och andra halvan
till Daniel Jonsson. Fortsätter med Anders Ljung och återkommer till Daniel Jonsson sedan.
Den 26/3 1819 sålde Anders Ljung Viken nr 1 om 1 13/24 tunnland till inspektor Johan Gröndal.
37
Den 14/3 1831, länsman Johan Gröndals omyndiga barn Ulla och Greta Lisa säljer till Johan
Karlsson på auktion.
Den 30/10 1850 sålde Johan Karlsson Viken nr 1 om 259/384 tunnland till Jöns och Olof
Henriksson m.fl.
Så till andra halvan av gården. Den 23/11 1813 sålde Daniel Jonsson på auktion Viken nr 1
om 1 13/24 tunnland till Erik Jonsson.
Den 18/11 1830 sålde Erik Jonsson och Ingeborg Persdotter nr 1 Viken, Skrapnästorpet till
Erik Olsson och Brita Olofsdotter.
Den 23/2 1844 sålde Erik Jonsson och Ingeborg Persdotter Viken nr 1 om 1 67/192 tunnland
till Anders Göransson och Ingeborg Ersdotter. Erik är den omskrivna trollkarlen Erik i Viken.
Anders Göransson var från Jonkgården, gift med Eriks dotter. De hade två döttrar, Ingeborg
gift med inspektor Jonsson och Brita gift med Jöns Larsson.
Sonen Anders hade velat övertaga gården men modern ville sälja. Anders var då myndig, de
andra barnen voro omyndiga. Sedan bolaget köpt gården revs husen på gamla gården. Ett nytt
bostadshus byggdes. Så kom Johan Karlsson med bröder dit från Kakuåsen som arrendatorer.
Han var sonson till den Johan Karlsson som ägde gården mellan 18/11 1831 till 1850.
Nr 2 i Viken om 2 tunnland och 1 250 ha.
Den 22/11 1702 överlät Per Larsson gården som då var odelad till Sven Göransson.
Den 11/12 1770 överlät Sven Göransson gården till Göran Svensson. Han har underskrivit
storskifteshandlingen 1793.
Den 7/12 1805 överlät Göran Svensson halva gården vardera om 1 tunnland Sven Göransson
och Hemming Göransson. Fortsätter med Hemming Göransson som överlät sin del av gården
till Hemming Hemmingsson den 20/11 1823.
Den 18/11 1830 överlät Hemming Hemmingsson gården till Sven Hemmingsson. Tillbaka till
Sven Göransson och hustru Anna Persdotter som överlät gården om 1 tunnland till Göran
Svensson. Den 23/11 1849 sålde Göran Svensson gården till kaptenskan C C Edeslsvärd, född
Ångman.
1860 blev 832 hektar av nr 2 i Viken såld till W W AB. Vid laga skiftet fanns följande ägare
till nr 2 Viken.
Hemming Göransson
Per Göransson
Wifstavarv
1/12
1/12
1/12
38
Wifstavarv
Nicolaus Bolin
1/16
1/48
Har några uppgifter om avstyckade torp i Solbergsvattnen. Bergstorpet eller nuvarande Gravasun avstyckades av nr 5:9 och 5:10, då ägt av Johannedals AB, tidigare ägd av Hans och
Daniel Jonsson. Avstyckningen gjordes för deras syster Elin gift med Anders Ersson, död
11/3 1830. Deras söner Erik och Jonas delade torpet som var 25 hektar stort. Anders Hellzen
som ägde en del av nr 5 tog ut stämning på bröderna för han menade sig ha större rätt till torpet. Men Kongl. Svea hovrätt avslog den 19 november 1886 stämningen. Näste ägare jag känner till är Norberg från Grönvik som överlät torpet till två av sina söner. De sålde torpet den
26 februari 1942 till Ture Jonsson som sålde det till Nils Gustav Österholm den 26 augusti
1942. Hans dotter är nu ägare.
Rutjontetorpet
Den 26 februari 1838 gjordes en avstyckning av ett torp från nr 2 i Viken, en gård som ägdes
av Sven Hemmingsson och Göran Viklund. Torpet köptes av Gratialisten Jöns Gren och hustrun Ingeborg Salomonsdotter. Gratialist var en avskedad soldat som fick vissa gåvor eller förmåner. Torpet var beläget på Barhällnäset och skulle odlas upp av Jöns Gren från ris och rot
till åker och äng.
Jonas Hansson Rut med hustrun Karin blev sedan ägare av torpet och då fick torpet namnet
Rutjontetorpet.
Efter den blev Erik Anton med hustrun Kristina ägare till torpet. Erik kom från Lycksele till
Borgvattnet som dräng. Kristina kom från Värmland till Borgvattnet som piga och då gick det
som det gick. De slog ihop sina påsar, gifte sig och köpte Rutjontetorpet och flyttade dit. De
hade en dotter, Maria, som blev gift med Manne Karlsson från Stugun. De övertog torpet som
då hette Erik Antonstället. Deras dotter Märta, gift med Gunnar Eriksson, blev därefter ägare
till torpet.
Karelen blev ett nytt namn på området med smålänningen Malmsten som upphovsman. Han
bodde på Bolinsgården under andra världskriget med de kalla vintrarna. Det var mycket skrivet i tidningarna om Karelen då. När Malmsten var uppe i byn och skulle gå hem sa han att
han skulle gå till Karelen. Det kunde vara 10 – 15 grader kallare där än uppe i by. Namnet
slog igenom.
Mälavågssved – Gillbergsbacken
Mälavågssved om 28 mälingar avstyckades från nr 2 i Viken, ägare Hemming Göransson, den
6/7 1872 till Johan Gabrielsson och hans son Anders Johansson. Det gränsade mot Hammarflon i söder, mot Mälavågsjärn och Mälavågen i öster. Det kom i W W AB:s ägo 1905. Senare
åbo var Johan Gillberg med hustru Imbar som bodde där till 1940-50-talet. Gillberg var från
Gillberga i Värmland och han pratade högsvenska.
39
När barnmorskan en gång varit dit vid en barnafödsel och det var avklarat sa han till barnmorskan när hon fick kaffe ”Det skulle ha varit skorpor till kaffet men som barnmorskan ser
så härjar fattigdomen i huset”.
Finnboriset 1847
Finnborisets historia är inte så gammal som man kan tro. Det är en avstyckning av nr 2 i Viken när Göran Hemmingsson som tog namnet Viklund var ägare till fastigheten. Det var Hästjägaren Jöns Sandberg hustru Kerstin Göransdotter som genom ett köpebrev den 19/6 1847
blev ägare till avstyckningen. Han skulle göra tolv dagsverken, 6 på våren och 6 på hösten
som avgäld. Torpet skulle utgöra 60 mälingar, det är 5 hektar. Pappa berättade att när Jöns
Sandberg och Kerstin gått till Finnboriset och hade en ko med tog de husly under en stor kvistig gran. Sandberg och hans efterkommande skulle åtnjuta mulbet för 4 kor och 15 småfä
samt skog till husbehov. Han hade en son med samma namn. När han var 17 år gjorde han
den präktiga stenkällare som ännu finns kvar, i övrigt finns inga hus kvar. Källaren behövde
inget underhåll. Det är troligt att hans far kunde stenarbete och lärt upp sonen. Hästjägaren
hade säkert riklig tillgång på arbete med att bygga hus för folk och fä och att göra nyodlingar.
Det ser ut att ha varit stenfri och näringsrik jord där. Olof Ersson är en senare ägare till Finnboriset och siste ägaren bör ha varit Erik på Finnboriset. Sedan kom det i W W AB ägo och
Daniel Nilsson blev arrendator där och efter honom mågen Alfred Byberg och Daniels dotter.
Erik Annersabacken
Erik Annersabacken, tidigare hette den Lövnäset, och en holme intill Olof Ingeborgholmen =
Grönbacken.
Den 24/4 1844 säljer Hans Hansson den yngre halva nr 4 till Eric Nilsson från Fyrås. Hans
hustru var från gården och faster till Hans. Torptillträdaren skulle ensam upparbeta torpet. Det
skulle utgöra en tiondel av hela hemmanet, då i fiske, skog, markrätt till fäbodvall och mulbete i Storåsbodarna. Hans var omyndig och skuldsatt så han kunde inte behålla gården. Han var
gift och behöll torpet. Hans Hansson sålde torpet till Anders Lycken, död 16/4 1883. Är det
”Lyckanders” smeden?
Anders Lycken sålde till Jonas Hansson och Karin Jönsdotter, död 19/5 1884. Hon sålde torpet till Erik Anton Andersson och Kristina Nilsson den 4/6 1891. Erik Anton som gav torpet
nytt namn sålde det till Jonas Pålsson som i sin tur sålde det till Nils Ersha, Lars Danielsson
och Olof Olofsson. Petter Persson blev ägare till torpet och hans dotterson Gunnar Ersbo äro
nuvarande ägare. Får påminna om de två av pappas berättelser som spelades på Erik Annershabacken omkring sekelskiftet.
Familjen Ersbo blev vid ett tillfälle ut för ett olyckstillbud på isen och efter denna händelse
sålde de stället till Berit Persson, Lorås, dotter till Ol-Nilsa.
40
Skruppnäset
För att förvilla kallas det Skrapnästorpet på något ställe. Vid laga skiftet ägde torparen Olof
Hemmingsson Skruppnäset avsöndrat från nr 1 i Viken. Härleddes bakåt till Eric Olsson, hustru Brita Olovsdotter som den 20/3 1829 köpte torpet av Eric Jonsson (Erik i Viken) nr 1, hustru Ingeborg Persdotter för 150 Riksdaler Banko samt årligen 32 skilling.
Fyråsberget
Många har undrat och spekulerat angående namnet Fyråsberget som ligger på nuvarande
Skyttmons skifteslag. Flera har menat att Fyråsborna har ägt detta berg någon gång i tiden.
Men så är det nog inte.
För att Skyttmons, Öravattnets och Mårdsjöns nybyggen etablerades låg detta berg på avradslandet, Solbergslandet, som var kronans mark. Det fick nyttjas mot avrad av Solberg och Vikenbönderna och en del av Fyråsbönderna.
Vid avradsrannsakan den 16 september 1666 när nya arrenden upprättades klagade de Fyråsbönder som inte hade del i avraden att de ville ha del i avraden vilket de fick. Antingen då eller tidigare hade Fyråsbönderna intagit nyttjanderätten av marken på och kring Fyråsberget
som av detta fick namnet.
Så småningom skulle vad som berättas de tyckt att arrendet inte motsvarade nyttan så de bytte
bort arrendet av berget mot smör mm. Enligt en handling hos Stig Andersson i Skyttmon har
Fyråsbönderna överlåtit avradet på Fyråsberget till Skyttmons nybyggare för 1 kg smör årligen. Det skulle ha skett mellan 1750 när nybyggarna påbörjades och 1773 när avvittringen
skedde då Solbergslandet upphörde och det delades upp i Skyttmons, Öravattnets och Mårdsjöns skifteslag. Mellan 1750 och 1793 nyttjades Solbergslandet både av de som betalade avrad sedan lång tid och nybyggarna som blev tilldelade slåttermark av myndigheterna.
Solbergsbönder lämnade en inlaga till nämnden vid avvittringen att de finner det både drygt
och sällsynt att de mister ägor (slåtter) utan att avraden sänkts. Nils Molin, Skyttmon, har berättat en historia om en man som hette ”Klamppär” som levde för mycket länge sedan på
Skyttmon. Han hade sitt namn för han var ofärdig, han gick ofta på knäna och band då fast
några brädlappar på knäna som skydd. Han bodde i ett häbre som det fanns inskuret årtal ifrån
1700-talet. Detta ska ha funnits kvar i senare tid och stått på Häbbersnäset.
Det finns en vik mittför Skyttmon som heter Häbbersfjärden och utanför denna ett långt näs
mot Ammerån som heter Häbbersnäset. Det går att tänka sig att dessa namn kommer av ovannämnda häbre. Denne Klamppär skulle ha fiskat åt Solbergsbönderna, fisk som han saltat ned
och som de hämtat hos honom.
41
Muntliga historier
Några historier som jag hört pappa Anders Larsson och farbror Olof Larsson berättat. De kunde samma historier men de flesta har jag hört av pappa.
På 1700-talet, exakt vet jag ej, ska en våldsam brand ha gått över Vikbokälen. Vinden låg mot
byn. Röken förmörkade dagsljuset. Sot och aska fördes av vinden ut över sjön där den lade sig
på ytan och skulle ha legat kvar länge. Branden närmade sig byn och folket gjorde sig beredda
att utrymma den. De skulle väl fara till fäbodarna som inte var i riskzonen och där fanns antagligen kreatur och butös. Det var nog inte mycket de kunde få med sig och husen voro de
beredda att lämna i lågornas rov. Men innan de hann lämna byn kom ett kraftigt regn och
släckte skogselden.
En annan stor skogsbrand började nere vid Grundflyn och Handflyn gick upp över Olamyrberget, Mosseflohöjden mot Erlanssjön och Stortjärn. Getare skulle ha orsakat branden.
Skogsbränder långt tillbaka i tiden fick slockna av sig själva. Bevis för den sista branden finns
fortfarande kvar. Vid Lillfurusjön är det ett några hektar stort område med gammal brandlyrtall och olikåldrig yngre tall som växt upp efter branden. Det finns inom området brandlyrtall
här och var, särskilt där inte avverkats på länge. Branden ägde rum ca 1835. Det brann även
på Skyttmoskogen samtidigt. Lars Olof Andersson, Fyrås, har berättat att när han på 1940talet avverkade på Vikbokälen tog han en del tallar med brandlyra. Vid markberedning har
både Reinhold Norberg och jag sett att det kommit fram brända kol. Dessa och brandlyrtallarna kan vara tecken från skogsbranden som det berättas om.
Platserna som Arne beskriver ovan är belägna bortanför Finnboriset om man kommer från
Fyrås. Vid Lillfurusjön stod min far ett år och passade på en älg. Han hade frusit något alldeles fruktansvärt. Hans klädsel bestod bl. a av en kavajliknande jacka. Sport- och jaktkläder var
inte utvecklade som i dagens läge.
Brandlyrtall är en tall som ”svettats” vid en skogsbrand. Barken är död men trädet innanför
barken lever. När dessa träd fälldes ville inte sågverken ha den brandskadade delen utan den
fick gå till ved, ved som var bra att elda med.
Till den första skogsbranden kan tilläggas att den kan ha bidragit till växlingen av skogsbeståndet från tidigare tall till nuvarande granbestånd. Som jag skrivit förut hette Vikbohallen i
avvittringshandlingen från 1772 Kävås Kälen och myren bortanför Kävåsbodarna sluttningen
hitanför Kävåsbacken. Dessa två senare namnen fanns kvar i min ungdom men alla namnen
äro nu borta och okända. Granen är ett pionjärträd och tar brandfällt och ytor i besittning. Den
fina granskog som blev avverkad där på 1930-1980-talet verkade jämngammal och kunde vara tvåhundra år gammal. Har inte funnit någon dokumentation om skogsbranden.
Daniel Göransson, farfarsfar född 1796 död 1878 gift med Brita Larsdotter, född 1802 från
Per Ersagården, var efter delningen ägare till en fjärdedel av nr 5 Jonkgården. Han var fiolspe-
42
leman. Han köpte en fiol av organisten i Hammerdal, N Blix. När väckelsen gick i socknen på
1850-talet ansågs fiolen vara ett syndens och djävulens instrument. Blix sålde då sin fiol till
Daniel. Blix har sitt namn i fiolen med årtalet 1850 då den blivit reparerad. Vid ett bröllop i
Övergård som hölls i den gamla parstugan skulle Blix och Daniel vara spelmän. De spelade i
var sin ända av stugan och de dansande kunde gå mellan spelmännen. Det blev som en tävlan
om vem som skulle få de flesta dansande. Från början fick Blix de flesta men eftersom natten
gick fick Daniel de flesta. Hans fiol finns ännu kvar. Han hade ett par roliga mystiska upplevelser i Halaåkvarn när han var där för att mala.
I kvarnkammaren fanns en slaf och en eldstad. Under taket gick en bjälke som fortsatte bakom muren för eldstaden. Han hade fyllt på kvarnen som sedan skötte sig själv och han satt på
slafen då han plötsligt fick höra fiolmusik från bjälken bakom muren så han såg inte spelmannen. Vid ett senare tillfälle hade han också fyllt på och satt på slafen medan kvarnen gick då
han återigen fick höra någon som stämde en fiol från samma ställe som förra gången. När
spelmannen klämde i med en polska kom det fram på golvet fyra danspar som började dansa.
De voro småväxta. Karlarna hade knäbyxor, knästrumpor, knäband och toppluvor. Pappa berättade om färgen på kläderna men det har jag glömt men byxorna voro gula. Kvinnorna hade
långa vida kjolar och största kvinnan dansade med minsta gubben. Daniel satt och hörde på
musiken och såg på de dansande. Men så hände det sig att ett par kom så nära att kvinnans
kjol svepte mot hans knä. Han skrattade då till och då försvann alltihop. När han kom hem
dagen därpå tog han fram fiolen och spelade en låt som han hört av vettergubben. Låten ska
ha funnits kvar på gehör långt in på 1900-talet men nu finns det nog ingen som kan den. Synd
att den inte blev upptecknad på noter.
Daniel Göransson och Brita hade tre barn. Göran den äldsta född 3/11 1829 var sjuklig och
dog ogift den 26/12 1862. Elin Danielsdotter född 5/7 1834 gift med Gabriel Gabrielsson,
Norbergsgården och Lars Danielsson född 21/4 1838 död 1912, gift med Anna Olofsdotter
född 24/10 1846 från Fagerdal.
Om Lars finns mycket att berätta då det är närmare i tiden. Han blev en ovanligt kraftig man
med stor arbetslust och företagsamhet. En gång var Daniel med familj i Vikbodarna för skogsslåtter. Lars kunde då vara tjugo år. Daniel bestämde en dag att Lars och en kvinna, ”rakster”
skulle gå till Rödflon och slå hästfoder. De andra skulle stanna närmare Vikbodarna för slåtter. Rödflon var en särskilt bra hästfoderslåtter som hörde till Jonkgården före laga skiftet. På
kvällen når de samlades i Vikbodarna frågade Daniel ut Lars vad han slagit under dagen. Eftersom det var namn på alla myrar och ”hästforsunn” kunde Lars tala om vad han slagit. Då
sade Daniel: ”du ha slege som två kära. Nu ska int je va bonn länger”. Han sålde också gården
till Lars som då 28/10 1859 var 21 år. Lars betalade 800 Riksdaler och födoråd som jag måste
beskriva. 24 kappar råg, 6 tunnor korn, 8 kappar ärter, fem tunnor potatis, allt i fullt mål, väl
ansat av årets gröda som det å hemmanet växer, även 3 kappar humble och en åttondels tunna
god kokfisk eller sik, 4 kappar koksalt. Föda och skötsel vinter och sommar för 2ne kor, 8 st
får eller getter med avälder till följande höst. Vidare förbehålles ett par färdiggjorda skor eller
halvstövlar för oss vardera ävenledes ett plagg färdiggjort för oss vardera av så kallad stryväv,
likaledes en skjorta och ett lintyg, nödig ved och värma, skjuts till kyrka och kvarn flera nödi-
43
ga ärenden inom socknen. För övrigt förbehålles 10 Riksdaler riksmynt till tobaksskilling, 50
lispund hårdvallshö gott och väl bärgat. Även förbehållas två mälingar öppen åker väst på
Tannan och övre Lillröningen väst om Vikbodarna, alltsammans årligen.
Hästforsunn är en glänta, öppning, där det växer ett tunt gräs med en hel del örter. Det luktade
gott om detta gräs men det var näringsfattigt så det om inte i fråga för hästarna som gick timmerarbete vintertid.
Till hus och boningsrum förbehålls hela kammarbyggningen öster på gården, nödtorft till visthus, stolphärbärget på norra sidan och framför allt en om och anständig skötsel och uppassning till dödsdagar. I sanning ett omfattande födoråd.
Lars hade börjat bygga en ny ladugård av sten som ännu står kvar. Han var då 18 år gammal.
Han gjorde det mesta arbetet själv. Det var endast när han murade väggarna under somrarna
han hade lejt en man från Högarna till hjälp men så tog det en sex år innan den var färdig. Han
bröt och letade sten på Tannan och körde hem. Han byggde en kalkugn av sten där han brände
kalksten till murkalk. Det finns rester av den bakom Hellbergs. Han höll på med arbetet vilket
väder det var och när hans föräldrar frågade honom varför han höll på med detta sent och tidigt i ur och skur sa han: ”da e min lust”. Han hade ett mål som inget kunde hindra honom att
nå.
Ladugården är 20 meter lång och 10 meter bred med tjocka murar och ganska stora fönster för
den tiden. Så småningom skulle det vara bjälkar både till golvet och till fodergällen, minst 10
meter långa och 10 – 12 tum tjocka. Han gick då 7 – 8 km till Ruven med yxa och täljbila och
täljde två bjälkar på korta vinterdagar. 1864 var ladugården färdig och han hade nått målet.
På skogsköpen som vart gjorda kunde bönder som ville få förtjänst med att köra ned virket till
Ammerån. Från början var det bara bjälkar och sågtimmer som togs ut. Farfar körde med två
hästar där, en som hette Näsström körde en och själv körde han med den andra. Detta pågick i
många vintrar. De bodde i den gamla kojan som låg på en halvö i Grundflyn. Den hade jordgolv. Bävern har fällt några stora aspar över den så den har blivit demolerad.
Farfar tyckte det var bättre förtjänst med timmerkörningen än med försäljningen av skogen.
Det brukade komma sjåare, hamnarbetare som voro arbetslösa vintertid från Sundsvall uppöver inlandet för att söka arbete. Det om en sådan till farfar som frågade på arbete och eftersom han behövde huggare fick han stanna. Körarna fick själva skaffa huggare. Han var dåligt
klädd och fick kläder, verktyg och mat. Han återkom i sju vintrar för att hugga timmer. Han
tålde inte värme. På kvällarna när de andra tyckte det blivit lagomt varmt i kojan, måste han
sitta vid dörren och ha den på glänt för att stå ut med värmen.
På 1870–80-talet byggde farfar upp ett vandringshus med hästvandring på nedre delen med
kraftöverföring till övre våningen. Där finns olika hjul på en stock som drevs med kuggdrev
och hjulen voro kraftuttag för potatisrivare, barhacka, halmhacka och en sågbänk. Åt andra
hållet går en annan stock med kuggdrev in till logens övervåning där ett tröskverk finns. Såg-
44
bänken fick han användning för när han byggde en ny mangårdsbyggnad på 1880-talet. Per
Larsson gjorde vandringen, farbror till Nils Landberg och jag tycker den är ett bevis på en
skicklig snickare.
Han inredde även den nya mangårdsbyggnaden helt och hållet och gjorde även en del möbler.
Han bodde i Jonkgården i flera år. Timmermän från Dalarna timrade huset och även ett likadant åt Olof Mattsson. Men han placerade huset på vattensjuk mark så grunden sjönk i olag.
Det berättas att Stor-Gabriel erbjudit honom att bygga på Brattåkern intill som var hans före
laga skiftet. Olof Mattsson tyckte att han hade nog med mark själv att bygga på så han tog inte
erbjudandet. Ödets ironi var att vid laga skiftet inte många år efteråt tillföll Brattåkern honom.
Ungdomen på farfars tid ville nog roa sig på helgdagskvällar och komma tillsammans. Det sades att de hade ”leikstu” där de samlades. Men det var nog en himmelsvid skillnad mot senare
tiders nöjen. Dåtidens nöjen ostade ingenting. Den manliga delen kunde ägna sig åt att ta
fång-tag och andra kraftmätningar. Vid fångtag gällde det att på något sätt få motståndaren i
mar-ken, något liknande dagens brottning. Några som tagit många fångtag voro farfar och
Måns-tarsp.
Måns bodde på Torpet där Berit och Lars Erik Hellberg bor. Det fanns en liten stuga närmare
vägen då än nuvarande stuga. Den och de övriga husen har Gabriel Gabrielsson byggt upp.
Vid laga skiftet ägde W W AB torpet. Måns hade sålt torpet till dem. Redan den 11/3 1770
skedde en avstyckning av ett torp av nr 2. Det var Anders Svensson som sålde torpet till Per
Andersson, antagligen sonen. Mantalet ligger hälften vardera på Norbergs och Per Svenssons
gård. Efter laga skifte köpte Gabriel torpet, jord och hus men två skogskiften som hörde till
behöll W W AB.
Efter denna avvikning får jag återgå till farfar och Månstarp. Ett par historier om honom. En
gång när han var liten hade han gjort något rackartyg som han visste att han skulle få smörj
för om hans mor fick tag i honom. Så han höll sig undan och började springa runt stugan med
”a tarspmor” efter. Han var en ”illkall” så han höll sig inom synhåll för att hon inte skulle
tappa sugen att jaga honom. Men till slut måste hon sätta sig och vila. De sutto vid varsin knut
ett bra tag. Till slut sa pojken ”nä mor, ma jet opp å te”. Hans far var död.
Pojken växte upp och blev en kraftig karl som följande historia visar. Den utspelades på Hammerdalsmarsnen. Det hade kommit dit en sjåare av otrevlig sort. Han tiggde brännvin av folk
och fick han inget blev han aggressiv och elak. Han var storväxt, ingen tycktes vilja göra något åt honom. Men så hände det sig att Månstarsp kom dit och det var någon där som kände
till honom och insåg att nu fanns det en möjlighet att göra något åt sjåaren. Så han gick fram
till sjåaren, pekade på Måns och sade ”den där gubben har nog brännvin”. Sjåaren rök på
Måns och sa att han skulle ha brännvin av honom. Måns gillade nog inte hans ton och sätt så
han sade ”Je ha int nå brännvin at däg”. Sjåaren vart arg och tog tag i vadmalsrocken på Måns
och sa: ”ta hit brännvin, gubbjävel”, och ryckte till så rocken revs sönder. Men detta blev för
mycket för Måns, hans blod kom i svallning. Han fick tag i byxarslet och rockkragen och lyfte
45
upp honom och slängde honom över närmaste stånd där han hamnade i sjön. Han reste sig upp
och försvann därifrån. Någon mer kontakt med Månstarsp ville han inte ha och ett problem
var löst.
Lars Danielsson var heller inte precis någon vekling. Han var i något ärende till Edefors kvarn
och såg. Där fanns en så kallad hejare, en blyklump som användes vid pålning. Den hissades
upp i en ställning och släpptes ned, t.ex. på en stockände av en stock som skulle slås ned i
mar-ken. Den vägde 45 pund eller 385 kg. det var några där som försökte lyfta denna hejare
men det var bara en som fick den en liten bit från marken. Lars skulle också försöka lyfta den
och reste sig upp helt så han hade den vid knäna.
Första antydan om att farfar och Måns ibland tog fångtag fick jag av Karin Olofsson i granngården. Hon berättade att ungdomen brukade samlas i en loge på Tannan på helgdagskvällarna för dans och samvaro. Ibland när de ville ha något att se på trugade de upp Måns och farfar
att ta fångtag. Hon sa att det var som att se ett par björnar åka ihop. Det var den tidens gratis
underhållning.
En historia om de fick jag höra av Olaus Jonsson, Högarna. Farfar gick en dag stigen upp mot
torpet där han hade ägorna. Där mötte han Måns. Efter en stund ville han (Måns) att de skulle
ta ett fångtag men farfar var inte hågad. De kanske voro i mogen ålder och så där för sig själva. Men Måns var ihärdig och till slut gick farfar med på förslaget. Måns tog ett snabbt tag i
kläderna på Lars och gjorde ett ryck så han fick Lars på knäna. Han förstod att Måns räknat ut
alltihop för att få en fallseger på sig och blodet kom väl i svallning på honom så han reste sig
upp och sa: ”Nä, vänta du, je ske ta ti je å”. detta gjorde han med besked för han lade Måns i
backen flera gånger.
En historia av Ola, farbror.
Nils Jönsa goffar i granngården och farfar skulle med sin häst fara till Grundflyn efter foder.
De körde över Solbergsvattnen och följde sedan Ammerån. Över flyarna körde de på isen men
vid strömmarna gick vägen in på land. Farfar körde först. Jag tror det var nedanför Handflyn,
där gick Nils Jönsas häst genom isen. De fick hästen in till stark is. Lars skulle hålla hästen
medan Nils gick in till land för att hugga en slana som de skulle använda för att lyfta upp hästen.
Snön var djup och Nils gammal så farfar ansåg att det skulle ta för lång tid. Så han tog och
högg gropar i isen för att få fotfäste. Han tog tag i grimman eller i selen och gjorde ett kraftigt
ryck så hästen kom upp på isen. De fortsatte sedan till Grundflyn efter ”fetefor” och sedan
hade de en och en halv mil hem. Fetefor är starrgräs som växte på fettjan. Dessa låg under
vatten på våren men då vattnet sjunkit undan slog man detta gräs, starrgräset. Näringsrikt
var/är det knappast men det höll korna vid liv. Om hästen överhuvudtaget bet i detta gräs är
oklart.
46
Pappa berättade historier om några gubbar i Solberg. De voro födda på 1830–40-talet och levde till i början på 1900-talet. Han hade sett och hört de så han kunde härma deras sätt att prata.
Pe Orsha kråsade innan han började prata och den andre, Nils Ersha, hostade till innan han
började och så sade han ”häll” i tid och otid. Det var någon som frågade honom varför han sade häll och då svarade han: ”Je säg int häll, je häll”. Det var ena tvärviggar liksom även andra
bondgubbar på den tiden voro. På äldre dagar följdes de åt uti Solbergsvattnen för att lägga
nät. Farfar, pappa och flera var på Erik Annershabacken för att slå hö. Då fick de höra några
högljudda människor som kom med båt från Stöet ner mot dem. De voro till slut så nära att de
såg vilka det var. Det var Nils Ersha och en Pe Orsha som lade ut nät. Pe Orsha rodde för han
var stumlen i benen och Nils Ersha som hade bättre ben stod i båten och lade ut näten.
Pe Orsha styrde Nils Ersha in mot vasskanten där han knytte fast nätet. Sedan tittade han upp
och sa till Pe Orsha ”ro ditn”. Sedan måste han ägna sig åt nätet men tittade upp igen och såg
att Pe Orsha inte ändrat riktning så han pekade och sade: ”Ro ditn”. Pe Orsha svarade inte och
rodde som förut, Nils Ersha såg upp igen, pekade och rev i hårdare: ”Ro ditn”. Då äntligen
hov Per Orsha upp sin röst och sade: ”Du tig du, je ror dit je vill je”. När de såg slåtterfolket
rodde de iland för att hälsa på. De voro så gemytliga och pratsamma. Sedan fortsatte de ner
mot Hovde och de hördes länge. Men gubbarna hade säkert roligt.
Det har varit skiftande ägareförhållanden på Erik Annershabacken. Farfar och Nils Ersha ägde
den tillsammans ett tag. Det är en avstyckning av nr 4. Pappa och Nils Ersha skulle dit och
”göra vårannan”. De gingo med hästarna till Halaåviken där de hade båt och rodde över till
holmen och hästarna fick simma. Någon tid fanns där en flotte så det gick flotta hästarna över.
När de kom iland letade de fram harv och skaklar och satte för hästarna. Det bodde en födorådsgumma där så hon kom ut och visade hur stort potatisland hon skulle ha. Nils tyckte att
hon inte behövde så stort ”pärlann” som hon utvisat. Så de började träta om detta. Pappa satte
igång med harvningen, han tyckte inte det var så viktigt med potatislandet. Nils och gumman
gingo in i stugan för att träta vidare. Pappa körde ett bra tag med hästarna och harven. Till slut
kom Nils ut på bron, torkade svetten ur pannan och sade till pappa: ”n far den ha hadd go
stann å vöher å trätte å mä de henn hälvetan (gumman)”. Han hade mött sin överman eller
kvinna ifråga om att träta.
Fortsätter med pappas historier om Nils Ersha och Pe Orsha. De hade blivit okontanta. De
möttes på byvägen. Nils dök burdust på Pe Orsha, hostade och sade: ”ha du sagt ätn du ske
både kok ma å stek ma”. Pe Orsha kråsade och sade: ”n, dä ha je int sagt man dä ha je sagt ätn
je skuul förshöjk å myyk mun gammelfär u da um da jek å jeck inte sa va int nu rå mä den”.
Han var inte säker på om han skulle lyckas med det.
Pappa brukade hälsa på Pe Orsha, ”goffar”. Jag tror alla i byn kallade honom goffar. Han bjöd
på kaffe. En gång hade han slagit i kaffe i koppen på bordet. Men pappa var förbolsam och
gick inte till bordet för att dricka kaffet. Pe Orsha pekade på koppen och sa: ”sir du n dan”.
47
När han blivit riktigt gammal och uttryckte detta för någon som sade att han var väl inte så
gammal, ”jo, je e nog skylstått nunen”. Han liknade sig vid kornkärvar som stått i skyl nog
länge för att tas in.
Nils Ersha och Lars Danielsson blev en gång osams vid Halaåsågen. Det var Lars sågdygn
enligt turlistan. Han var ute tidigt på morgonen, hade satt in sågbladet, hade släppt på vattnet
och höll på att rulla upp timret till sågbänken på några slanor. Det gick inte såga mindre dimensioner än 8 – 9 tum för då kunde stockarna gå av. Då dök Nils upp där och påstod tvärsäkert att det var hans sågdygn. Lars vidhöll att det var hans. Nils sa: ”da får gå heim å si ätn,
da e mett dögn”. Lars sa att det behövde han inte för han visste att det var hans dygn. Nils
fortsatte att käbbla och Lars fortsatte att rulla upp stockar men de blev lättare och lättare allteftersom han blev mer och mer uppretad. Till slut tog han stockarna mitt på och bar dem och
till slut sade han åt Nils: ”um du inte försvinn herifrån kom du få ta e sum du fåre”. Nils var
inte dummare än att han förstod att det var bäst att han försvann därifrån innan han fick smörj.
Men tidigt nästa morgon kom han hem till farfar och bad om ursäkt för att han tagit fel på sågdygn och kanske även för sitt sätt.
En gång kom Nils hem till farfar och var i fyllan. Hans tal var väl inte så hyfsat så farfar blev
arg och slängde ut honom. Lars hustru trätte på honom för att han skulle ge sig till att kasta ut
folk. ”Han skual ut” var farfars korta svar. Det fanns en högsäng, tvåvåningssäng, i köket.
Pappas plats som lillpojke var i den övre sängen. Tidigt nästa morgon vaknade han med att
Nils och hans far satt och pratade helt gemytligt. Nils hade då bett om ursäkt för gårdagen.
Färderik sa till sonen Nils Ersha: ”du ha fäll skog för en meljon du”. ”Tok häll” sa Nils. ”ja
man för sjuhundre då” tyckte Färderik.
Per Orsha hade en dotter i Amerika. Han bestämde sig för att fara dit för att se om hon hade
det så bra som hon skev i breven. Hon bodde i Chicago. Han var 69 år då och han skulle stanna ett år men det blev bara ett halvt år. När han i ett brev fick veta att prästen i Hammerdal avlidit och med tanke på sin egen ålder ville han inte riskera att dö i Amerika så därför åkte han
hem tidigare än planerat. Hans son Olof Persson skjutsade honom med häst till Östersund,
därifrån åkte han med tåg till Trondheim. Med båt därifrån till Liverpool och Amerika och
sedan tåg till Chicago. Hans dotter Imbar skulle möta honom på stationen men hon var inte
där. Då var goda råd dyra för Pe Orsha. Han gick fram till en person och frågade på jämtska
om han visste var Imbar bodde. Det råkade vara en svenskamerikan så han förstod vad han sa.
Dessutom kände han genom svenskamerikanska föreningen till Imbar och att henne far skulle
komma dit. Han hjälpte Pe Orsha att komma till Imbars hem. Hon hade väntat på honom på
överenskommen station men när han inte kom dit for hon till en annan station som hon trodde
att han kanske av misstag kommit till. Till slut måste hon åka hem. När hon kom hem gömde
sig Pe Orsha i ett annat rum. Med gråten i halsen talade hon om att hon inte hittat Pe Orsha.
Då steg han fram och sade: ”Grin int du, hen ha du skrömte det”.
Han skrev och berättade vad han sett där. Bland annat hade han fått se ett av de stora berömda
slakterierna i Chicago. Djuren fick gå i en gata som blev trängre och trängre tills bara ett och
48
ett djur rymdes i gatan. Där stod en stor neger med en stor klubba med vilken han slog djuren
i huvudet med.
Skeppsläkaren hade på ditresan frågat vad en så gammal man skulle göra i Amerika. Jo, han
skulle skaffa sig ett fruntimmer. Hemresan gick med samma båt så skeppsläkaren frågade hur
det gått med den saken. Nä, sa Pe Orsha, ”da va bare hattbrätta å knesmållan” på fruntimren
där så han var inte intresserad. Modet var väl sådant med korta kjolar och stora hattar. Resan
gjordes år 1900 och han levde många år efteråt.
Farfar var en duktig smed och tyckte om att vara i smedjan. Han gjorde bl.a. skridskor som
var omtalade för att gå särskilt lätt på isen. En gång när han kom till Halåsågen för att såga
fick han se att en grov axel var av. Dem som varit före skulle ha tagit hem axeln till byn och
fått den lagad och talat om för andra att en var av. Han tog loss axeln och skulle gå hem till
smedjan för att välla ihop bitarna. Men som han gick där fick ha se ett ställe där han trodde
det skulle gå att göra en anordning så han kunde välla ihop axeln på stället. Han gjorde en
rökgång uppför en sluttning och nedanför skulle axeln vara. Han hade bara ved att elda med
och det måste ha behövts någon slags pust. Jag var för ung att fråga hur han bar sig åt men
han fick bitarna av axeln tillräckligt heta för att välla ihop dem.
Några historier om Lambarlars som jag hört av Olafabro. Hans far, Lambarlars den äldre,
hette Lars Larsson, köpte 1830 en del av nedre halvan av Jonkgården. Den låg längst ner i byn
ne-danför Sture Olofsson. Han var gift med Anna Göransdotter från övre Jonkgården. De
fingo två söner, Lars och Göran samt en dotter som blev gift med Amerikafararen Pe Orsha.
Göran ägde Pelle Orshagården och Lars stannade på fadersgården Lambarlarsgården. Lars var
född 1830 och dog ogift 1899. Han var samtida med Månstarsp och farfar.
Ola och pappa kunde hälsa på honom ibland. Ungdomen brukade samlas hos honom på helgdagskvällarna. Den religiösa väckelsen som gick på 1850-talet gjorde att det fanns människor
som inte tyckte om att ungdomen fick vara där. En kväll när ungdomen var där kom en man
som hette ”Nish” dit och började träta på Lars för att ungdomen fick samlas hos honom. Lars
satt vid den öppna spisen och tittade på elden och skötte om den. Han satt och hörde på
”Nish” ett bra tag men tillsist steg han upp och fattade med ett tag med ena handen i ”Nish”,
lyfte upp honom och skakade honom lite grann och gick till dörren, öppnade den och satte ned
”Nish” utanför, stängde dörren och gick tillbaka till spisen. Han hade inte sagt ett ord till
”Nish”. Jag misstänker att farfar var där och berättade om händelsen eftersom det finns så
många detaljer med. De bägge Larsarna voro kusiner.
Hans broder ägde som sagt Pelle Olofssons gård en bit ovanför Lambarlarsgården. Han fick
en dag se att Lars tagit fram ”päraln” och skaklar för att ”kör milla päran”. Han visste att Lars
häst inte var lämplig för ändamålet. Det skulle vara äldre hästar som gick lugnt och visste hur
de skulle gå. Göran ställde sig bakom en husknut för att se hur det skulle avlöpa. Han misstänkte att det kunde bli något extra att se på. Lars kom ut med hästen, satte den för skaklarna
och började köra. Det gick inte så bra. Han försökte få hästen att gå som den skulle men det
gick inte. Han höll god min ett tag men blev till sist så uppretad att han gick fram till hästen,
49
tog tag i manen och ryckte omkull den och smällde på hästen med ”alspuden”, en käpp med
klyka som användes vid körningen. Sen tog han tag i hästen och reste upp den. Om han sen
gick som han skulle förtäljer inte historien.
När Lars timrade upp en loge hemma på gården berättas det att han gick till angränsande skog
och högg timmerstockar som han bar hem. Han var ensam om arbetet. När väggarna blev höga gjorde han en extra stark stege som han använde när han skulle upp med stockarna. När
han skulle upp med någon av takbjälkarna gick en pinne i stegen av. Han fick en sträckning
då så han blev något sned i kroppen so följd. Vid laga skiftet skulle husen på hans gård flyttas
ut till Solbergstorpet. Han flyttade ovan nämnda loge innan han dog 1899. Där är det möjligt
att än i dag se dimensionerna av det timmer han bar hem från skogen.
När Ola var liten pojke fick han följa sin far till Halåkvarn för att mala. Det var kärrväg dit.
När de kom fram till kvarnen hade Lambarlars just malt färdigt. Han hade bundit mjölsäckarna i en mes. Han föredrog att ro genom Solbergsvattnen och efter Halaån. Men då fick han bära säckarna från gården ned till Solbergsvattnen och tvärtom. Sedan de pratat ett tag skulle
Lambarlars fara därifrån och gick och lyfte på sig mesen med mjölsäckarna för att gå till båten. Farfar hade tänkt hjälpa honom med mesen men hann inte dit förrän han lyft på den själv.
Sen han gått sa farfar till Ola: ”Han ske va starsk en hen”.
Lars broder Göran hade en fästekvinna med vilken han hade 4 döttrar och en son. Barnen
flyttade som vuxna till Alsen. Någon tog namnet Hamberg och är upphovet till den släkten.
Gården kom i Olof Perssons ägo och sedan till hans son Per Olofsson, därav Pelle Orshagården.
Av pappa har jag hört en del historier om människor som kunde göra märkliga saker. En omtalad sådan var Erik i Viken. Han hette Erik Jonsson. Anders Göransson från Jonkgården blev
gift med hans dotter Ingeborg Ersdotter. En lappkvinna, Sunne, brukade vintertid ha sina renar på Hallen. Ibland besökte hon Erik. De voro båda vad man skulle kunna kalla trollkunniga
så de hade en del gemensamma intressen. Dessutom tror jag att de söp när de träffades. Vid
ett tillfälle råkade de ordentligt i luven på varandra. Sunne hotade Erik med represalier när
hon for därifrån. På morgonen när kvinnfolken kom till ladugården för att mjölka låg korna
och kunde inte komma upp på benen. De förstod att det var Sunne som satt trolldom på korna.
Käringarna skyndade in till Erik som låg, berättade hur det var med korna och sa: ”Ere se du
kan nuge nu så ere bäst du järe”. Erik blev inte förskräckt och menade att det blev nog någon
råd. Fram på dagen kom Sunne till Erik och bad om försoning. Hennes renar föll döda ute på
Hallen. Hon hade mött sin över man i trolldom.
På tal om Erik finns det en sägen om Eriksberg. Det skulle ha varit en lapp som blivit erbjuden en liter brännvin om han åkte skidor utför berget. Han tog risken och strök med på kuppen. Lappen hette Erik.
Ännu en historia om vettar. Karin Olofsson och Anna Britta Gabrielsson voro butöser borta i
Nybodarana. De hade följt korna bortöver Brännmyrstigen på morgonen och var på väg tillba-
50
ka. Korna skulle vara på skogen själva över dagen. Hon som gick först fick se en liten gubbe
som gick före dem. Hon tyckte han var lite konstig så hon sade till henne som gick bakom ”sir
du gubben som går före oss”! Då hoppade gubben bakom en rasklåga och försvann.
Pappa berättade om Kihlberg. Han var född på Trekilen den 5/6 1858. Gift med Ingeborg Ersdotter 1896. Han flyttade till Fyrås och bodde en längre tid i en smedja på Herrgården. Han
var en mångkunnig man som målare, smed, tandutdragare, läkemedelskunnig. Han hjälpte till
vid svåra förlossningar, blodstadgare och andra saker som kommer att framgå. Han fick en
bronsmedalj på en utställning 1897 i Stockholm för de tandläkarverktyg han själv smidit hemma. Både pappa och mamma hade fått tänder utdragna av honom. Ingeborg, makan, tog huvudet på patienten i ett stadigt grepp i armkroken.
En man hade oskyldigt blivit beskylld för att ha stulit pengar av en kompis i en skogskoja där
ett lag skogsarbetare bodde. Det var här i bygden. Den oskyldige berättade följande för pappa.
Han och några andra, däribland Kihlberg, hade kommit tillsammans en söndag. Det var någonstans i Fyrås. De satt vid ett bord och pratade och tog ett glas. Glasen hade de framför sig
på bordet. Den oskyldige kom att berätta sin historia för dem och undrade vem tjuven kunde
vara. Kihlberg sade då till honom och titta i brännvinsglaset, han skulle då få se vem det var.
Han gjorde det och fick i glaset se en bild av en man som också bott i kojan. Han skulle senare ha erkänt stölden.
Han körde en gång med häst till Gregoriemarknaden i Östersund med saker han gjort, smidit,
för att sälja. Han stannade på ett rastställe på kvällen för att övernatta, satte in hästen i stallet
och gick in. Värden på stället tyckte att han borde vakta lasset. Kihlberg sade att det går nog
bra. På morgonen när han kom ut fick han se en person som stod vid lasset och höll i någonting. Kihlberg tackade honom för att han hållit vakt och sedan fick han komma loss.
Han kunde stadga blod. Jag ska räkna upp några andra i bygden som kunde den konsten. Olof
Hemmingsson, Solbergsvattnen, Daniel Nilsson, Finnboriset, Olof Kristensson, Fyrås, Lars
Larsson, Fyrås, Erik i Viken och Olof Persson, Landbergsgården. Det kan också finnas några
jag inte känner till. Lars Olof Anderssons pappa Anders var uppe i Landbergsgården som
snickare eller timmerman. Han högg sig i foten och det blödde friskt. Olof Persson gick förbi
och såg hur det var. Då tvärstannade blödningen och Anders tuppade av. Då sade Olof ”jag
kanske tog i för hårt”.
Mamma som växte upp på Herrgården där Kihlbergs smedja och bostad låg berättade att på
slutet drabbades han av någon sjukdom med svår ångest och oro. Grannarna turades om att
vara hos honom både natt och dag. På nätterna voro de ute och gick. Han kom in en gång hos
mammas föräldrar. Han höll fram händerna och det hängde en svettdroppe i varje finger.
Något som måste dokumenteras är Pe Nilsa bua. Det var byns lanthandel och byns sociala
samlingspunkt. Per Nilsson var son till omskrivna Nils Ersha och född i nuvarande Nils Olof
Berntssons gård. Per hade varit i Amerika några år. När han kom hem skulle han väl ha någon
”fökrok”. Han och brodern Nils öppnade en affär i hemgården hos fadern Nils Ersha i salen i
51
gårdsbyggnaden. Detta pågick en tid. Men när han gift sig med dottern till Per Svensson, Sigrid, även kallad Sigga, fick han en tomt av svärfadern och byggde där ett hus med affär på
nedre våningen och bostad i de två övre. Även en mindre ladugård fanns. Han hade gått på någon handelsutbildning. Nämnas kan att tomten han fick var ganska stor och sträckte sig mot
berget.
Affären låg bra till vid byvägen och byggdes 1912. Han skötte även postutdelningen. Det
fanns ett stort skåp med fack inne i affären. Det kunde svängas ut och facken voro öppna
baktill där han lade in posten. Varje gård hade ett fack. På framsidan var en lucka som var
låsbar där pos-ten hämtades. Nyckelknippan för alla låsen hängde alltid på skåpet.
Postbussen från Östersund med post och passagerare kom så långt tillbaka jag minns kl 7. Före 1930 gick bussen bara till Fyrås. Per Nilsson och ibland pojkar fick hämta den i ryggsäck
där. I slutet på av 1930-talet var det meningen att postombudet i Solberg skulle dras in men då
åkte J Landberg på egen bekostnad till Östersund och pratade med postmästaren så potsombudet fick vara kvar.
Ungarna gick i god tid på kvällen till Per Nilsson men de höll till ute med sina hyss. När posten kom blev det trängsel kring Per Nilsson när han sorterade ut posten. Ungarna tog posten
och gick hem. Gubbarna gick också i god tid för att hämta posten. Men det var nog mycket
för få prata och ”tjeikes” med de andra gubbarna. Så när de sent omsider kom hem hade käringan och barnen redan läst tidningarna.
När mejeriet i Hammerdal byggdes på 1930-talet gjordes en mjölkbrygga hos Per Nilsson.
Mjölkbilen hämtade mjölken kl 9 och kom tillbaka med tomkrukorna kl 1. Då blev det flera
turer till Per Nilsson. På morgonen gick oftast gubbarna (bönderna) med mjölkkrukorna till
mjölkbryggan. Någon son som inte gick på skolan kunde vid enstaka tillfällen också göra det.
Tomkrukorna skulle hämtas kl 1 och sedan var det posthämtning på kvällen. Det fanns de som
gjorde tre turer per dag. Kvinnorna gingo dit endast någon gång för att handla eller för att åka
med mjölkbilen till samhället.
Vid kundingången var det ett säte längs väggen att sitta på och en handelsdisk med våg och en
pulpet avgränsande kundernas utrymme och handlarens. Särskilt vid posttid var det mycket
folk och de satt även på disken, vänd både mot kundutrymmet och mot Pers utrymme. Beroende på samtalsämne och diskussionslust blev gubbarna ibland kvar till klockan 9 på kvällen.
Per Nilsson deltog själv med liv och lust i diskussionerna som ibland kunde bli riktigt hetsiga
men när de gick hem var allt glömt. Allt inombys som vägar, gammelhagar, jakt och fiske,
våranna, höjanna, skogssarbete, vattenrätten, hingstar, ston och föl, personliga angelägenheter och krig och politik var de naturliga ämnena. Om diskussionen någon gång gick trögt kunde Ragnar, Per Nilssons son, lite luriskt föra upp något ämne som han visste var brännbart och
lyckades alltid få igång gubbarna. De insåg nog aldrig hans knep.
En gång satt Olafabru (farbror Ola) på disken vänd mot kundsidan. Strandberg satt bredvid
vänd åt andra sidan. Ola var stor och kraftig och Strandberg liten. Ragnar hade utan att någon
52
märkt med ett snöre knutit samman deras kläder. Ola reste sig för att gå ut och snyta sig.
Strandberg drogs med över disken och föll i golvet. Han trodde det var Olas fel så han blev
arg som ett bi och började boxa Ola på bröstet. Han lyfte upp honom och satte ner honom på
disken. De upptäckte så småningom hur det hängde ihop. De närvarande fick sig ett gott
skratt. Det var mycket humor bland gubbarna och månget gott skratt kunde all få där.
Torsten, sonen, övertog affären 1960. Han hade fått hem små runda kakor som liknade tjockkambröd. Strandberg blev intresserad av dem så han plockade igenom hela högen. Sedan sade
Israel Roos till honom ”Kuper en gång till å”. Gubbarna kunde i dispyter vara envisa till övermått. Erik Olof Nilsson hade i en dispyt varit envis. När de gingo hem följdes Svante Norberg
och Erik Olof åt en bit och Svante sa till honom att du måste väl erkänna att du hade fel. ”Jo,
sa Erik Olof, man je kunnit ta på änner ma”.
Historierna hittills har enbart gällt den manliga delen av byfolket. Får därför försöka komma
på någon bland den kvinnliga delen och har hört ett par roliga historier om a´Pesvensa Lösse
och Ol PershaIngre. Två bondmoror som visste sitt värde och som hade kurage att inte förneka detta. Olof Persson var vid ett tillfälle uppe på fodergällen och gjorde någonting. Han hade
foderhålet öppet. Så kom ”a´Ingre å a´Lösse” dit. Det var väl brukligt att bondmororna gick
och tittade på kreaturen hos varandra
. A`Lösse sa: ”å mä ha tallan sum når oppi hemmeln”. A´Ol PerhsaIngre ville inte vara sämre
så hon sade: ”Å ner je klappa ma på länna klapp je på tusen kronor”. Kvinnorna då hade en
väska som hängde ner från midjan där de bland annat förvarade pengar.
Ingrid hade getter för att få getmjölk och därmed getost. För getterna skulle mjölka måste de
få träffa en bock. Han luktade illa och man kunde ha en själv eller låna en. En dotter till Ingrid
var hemma tillfälligt när Ingrid höll på ordna med bocken som hon lånat. Dottern sa till Ingrid: ”Men mamma, ska du hålla på med sånt där”. ”Ja, da vill nu smaka geitosten ner da kom
hem” sade Ingrid.
Lösses son Sven hade gjort en kvinna med barn. Men det skulle inte bli något giftermål. Hon
dugde väl inte till sonhustru. Då skulle Lösse och dottern Betty fara och göra upp med kvinnan om barnet. Lösse framhöll hur rika de var. Men kvinnan hade skinn på näsan så hon sade:
”Om ni delar ert skatbo i sju blir det inte så stor del på vardera”. Då sa Lösse till Betty: ”man
hördu Betty, hu säg ma inte e rik heller”.
Anna Danielsson, ”a Lars Danelann”, hustru till farfar, som hade köpt Fyrbergsgården i Fyrås
som de brukade och hade satt potatis där en sommar. Det blev sent på hösten med upptagningen. Men nu hade de satt igång och Anna kom dit med mat. Hon mötte då Lars Larsson ”Lars i
Gröndask” som ojade sig över hur sent de tog upp potatisen. Det var så och så länge sedan de
tog upp potatisen. ”Å tjelpesta (kan översättas ungefär med kära hjärtanes) ha da då inte ete
opp dem” sade a´Lars Danielann”. Denna historia kan man få höra än idag då och då.
Per Larsson bodde i Jonkgården flera år när han byggde hästvandringen och inredde mangårdsbyggnaden. Han hade läst i någon tidning att människan ska leva av frukt vilket han
53
berättade. ”Päran e nu frukten da å, man da daug nå int ti da dom heller grannvertjes” sa
Anna.
Det var hit till gården en skogstjänsteman, jag tror det var Jägmästare Axel Schard, för att staka skogsdiken. Han kom in och det blev diskussion om skogen och Schard framförde sin
käpphäst att getterna äro skogens fiende nummer ett. A Lars Danielsson tyckte inte om hans
angrepp på husdjuren så han sade: ”Je tror da e jägmästaren som e skojens fiende”. Hur
diskussionen fortsatte vet jag inte.
En tragisk historia berättas här. Pål Hansson, Solberg, död 1699, gift med Sara Olofsdotter,
Viken. Deras dotter blev ihjälslagen av ett träd som modern fällde på henne. Saken blev skärskådad inför Häradsrätten men blev efter inkomna meddelanden av omständigheter förfallandes. Kvinnorna i äldre tider voro med t.ex. på skogsslåtter och då hade de små barn som bars i
särskilda korgar, troligtvis tillverkade av näver om hängdes på någon trädkvist under arbetet.
Har särskilt skrivit om Pe Ersha som ägnade sig mycket åt jakt och gillring. En annan vars
stora intresse var jakt är Daniel Nilsson. Han var född 1857 och dog 1944 vid 87 års ålder.
Han hade en händelserik och ovanlig levnadshistoria. De flesta uppgifterna om honom har jag
fått av Daniel Byberg som är dotterson till Daniel Nilsson.
Som jag skrivit tidigare sålde Daniel Nilsson nr 1 Övergård i mitten av 1880-talet till Grosshandlare Appelberg vilken strax efteråt sålde till Wivstavarf. Han kunde ha varit bulvan åt bolaget. Gården var 1 262 ha stor. Daniels moder Margit ärvde gården av sin far Daniel Svensson och sin farbroder Per Svensson. Hon blev gift med Nils Olofsson, Håxås. Hon var något
övermodig för hon sade till Nils: ”da dueg däg te vål gift mä mäg, en som ha en så stor gål”.
Hon sade också till sonen när han övertagit gården. ”Du e su rik se du behöv int jara nuge”.
Men enligt pappa var hon ovanligt bra på att locka hem korna genom ”kouking”.
Före laga skiftet hade Övergård del i Vikbodarna tillsammans med Jonkgården, Norbergsgården och Pe Svensagården så det var där han hört henne locka på korna. Daniel fick bo kvar på
gården i fem år efter försäljningen till i början på 1890-talet. Han flyttade då sedan som arrendator (på Måns Ollegården) till Viken och blev så småningom arrendator åt Wifstavarf på
Finnboriset. Där han bodde resten av livet. Han gifte sig första gången med Ingeborg Jonsdotter, syster till Jörn Jonsson, Solbergsvattnet. De fick sönerna Nils född den 24 maj 1883
och Gabriel född den 10 juni 1884.
Han började med sina vidlyftiga jaktresor medan han hade Övergård kvar. Han hade ett specialbeställt Husqvarna gevär med både kul och hagelpipa. Han tog sig till Strömsund och därifrån åkte han turisbåt till Bågede och sedan fraktgodsbåt till Gäddede. Då var det båttrafik upp
över Kvarnbervattnet och Jormsjöarna. Från Gäddede tog han landsvägen till Grong och
Namsos. Sedan tillbaka över Nordli och Sörli och till Ålåsen. Han skulle nämligen träffa den
beryktade jägaren Lasse i Ålviken. Där var han en längre tid. De jagade tillsammans. Daniel
sköt en älgtjur som han sålde till skogsarbetare så då fick han in pengar så han kunde stanna
där längre. Han startade jaktturer på hösten och kom hem på våren.
54
Per Svensson avverkade och bodde i Bergbodarna. Pappa högg timret åt honom. Daniel Nilsson och Pinetta var också där. De bodde i Wifstavarfstugan. En kväll gick Per och pappa till
Daniel och hälsade på. Han kom i berättartagen av jakthistorier så de blev där nästan hela natten. Pinetta råkade komma bakifrån när han skulle demonstrera hur någon älgoxe gjorde och
fick och då fick hon en vinge å hon for in i öppenspisen.
Lapp Pe Osha var en annan jägare i trakten. Han och Lasse blevo av någon anledning dödsfiender. Vid ett tillfälle i skogen när Lasse visste att Lappersha var i närheten och tänkte skjuta satte han mössan på en käpp och stack fram den vid en gran. Då sköt Pe Osha genom mössan. Lasse steg då fram med ett skjutklart gevär. Då hade han lappens liv i sina händer för det
skulle ta lång tid att ladda om mynningsladdaren. Men Lasse utnyttjade inte tillfället. Kanske
var det då de försonades. De hade ringat in samma björn en gång. Lasse var lite före med att
jaga den ur idet och hade sårat björnen som krupit in under en kvistig gran. Lasse hade just
laddat om mynningsladdaren när Pe Osha kom och ropade att han inte skulle skjuta förrän han
fick se björnen i ”syna”.
Daniels fösta hustru dog i någon sjukdom. Han skaffade sig en ny kvinna, Märit, och med
henne hade han två pojkar och en dotter. Karl, Olof och Greta hette de. Märit var från Valsjöbyn. Hon blev sjuk och äktenskapet upplöstes. Han gjorde nog flera jaktturer till Nordli och
Sörli där han blivit bekant med Pinetta Pedersdotter och fick henne med sig till Finnboriset.
De fngo två flickor, Elin och Anna. Daniels föräldrar, Margit och Nils Olofsson, levde till
1912 som födorådsfolk åt Nils Ersha som hade köpt husen och inägorna av Wistavarf.
Pe Ersha var någon av de sista ägarna av nr 3 och gav gården namnet. Han var förutom bonde
även intresserad av jakt och av historierna om honom som pappa berättat kan man tro att han
var en robust, hårdför man. En gång hade hans hund jagat upp ett lodjur på en stor sten uppe i
Hällingarn. Lodjuret kastade sig ned på hunden, tog den i famnen, kastade sig på rygg och rev
med bakbenen sönder magen på hunden så tarmarna kom ut. Pe Ersha hade nått dit så han
sköt lodjuret. Som ofta på den tiden hade han nål och tråd i rockfickan så han tog fram
sygrejorna och sydde ihop magen på hunden och han klarade livhanken.
En dag skulle han med till båthusen för att fara ut i Solbergsvattnen och han gick då förbi stället där ”Rutjonte” bodde. Dessa voro okontanta så Rutjonte bussade sin hund på Pe Ersha.
Han fick tag i hunden, tog en käke i vardera handen och rev sönder hunden, slängde den till
Rutjonte och sade ”Hen ha du steika di”.
En tidig morgon kom några grannar till Pe Ersha, de skulle till skogs för jakt. Pe hade inte
hunnit äta frukost men han tog en brödkaka, stoppade den i rockfickan och var färdig att gå på
jakt. Grannarna sa att han skulle väl äta innan de gick till skogs. Nä, sa Pe Ersha: ”Je åt bra igår”.
När Pe Ersha med flera var ute på skogsslåtter en gång och alla satt tillsammans för att äta
”tjuckmjalkssull”, då sa en till Pe Ersha att det satt en broms i hans sked. ”Ah, dä jär itnu, de
bare en broms” sa Pe Ersha och bromsen fick följa med.
55
När Johan Nilsson och Olof Larsson var till Grundflyn och Nybodarna för att ”fli opp vindfälla”. Det är 40 år sedan Johan berättade denna dråpliga historia för mig. Han var en god berättare så det kan vara därför jag minns den så pass bra men något kan jag väl ha glömt.
Det hade blåst ned vindfällen vid Nybodarna på Olas skog. Ola skulle väl få mera virke hugget senare på vintern efter jul som han skulle köra med häst till Ammerån men han ville få
vind-fällena huggna före jul innan de kom helt under snön, så kunde han även få med dessa.
Han hade frågat Johan om han ville hjälpa honom och de hade bestämt dag för avresa. Ola
bodde då på Måns Ollegården i Änge. Johan kom i god tid på morgonen. Ola låg men steg
upp och de fick kaffe av Elin Danielsson som var hushållerska åt Ola. Efter frukost skulle Ola
gå en sväng upp i byn, Fyrås. Johan tog och löv ved så det skulle finnas medan de voro borta.
Det blev elvakaffe men Ola var borta. Johan fortsatte med vedklyvningen. Det blev middag.
Ola hade inte kommit hem. Johan tog och körde hem hö. Om det var Elin som bad honom om
det vet jag ej. Till slut var det så sent på dagen att Johan ansåg att de inte kunde ge sig till att
fara med häst en och en halv mil genom skogen så han tänkte gå hem men just då kom Ola.
Han hade då varit till Bernhard Gavelius för att låna en bok som han skulle ha med på färden.
Johan sa att de inte kunde fara så sent på dagen men Ola menade att det inte var något problem. Han var van att vara ute på kvällar och nätter. Det var mörkt när resan startade. De for
vägen över Finnboriset och Bergbodarna. Det var nog besvärligt att hitta vägen i mörkret men
de kom fram till Grundflyn.
Av någon anledning körde de ner till isen och band fast hästen. Ola skulle gå och se om gamla
kojan som låg på en halvö var beboelig. Det var den inte så de återvände. Under tiden hade
hästen av någon anledning ”Kute ti tauman”, så han reste upp på bakbenen och föll på rygg
varvid övre spetsiga delen av lokträet gick genom isen. Johan menade att det var tur för annars hade hästen kunnat glida ut på svag is och öppet vatten.
De skulle nu bo i en annan koja i närheten. De kom dit och stallade in hästen och själv skulle
de hyra in sig i kojan. När de kom in i den fick de se att en bra bit av en stock i väggen var
borta. Den var rutten och hade ramlat ur. Då voro goda råd dyra. De visste att pappa hade fetjeforhässjor på andra sidan ån så de gingo och hämtade fetjefore för att täta hålet i väggen. Johan sade att det var ganska sträng kyla så det var dags att göra upp eld i öppenspisen. Jag tror
nog att de satt nära elden och fyrade på ordentligt, kokade kaffe och åt skaffning mitt i natten.
Sedan att man ska se till att det finns ved när man lämnar en koja var bra vid ett sådant tillfälle. Ola hade med sig en flaska brännvin som var graderad som han tog fram och sa till Johan
att de måste ta en grad var ur flaskan för kylans skull. Så småningom gingo de till sängs. När
de låg sa en av dem ”sir du månen” till den andre. Då kunde de se månen genom något hål.
Vilket stärkande friluftsliv.
Vindfällena de skulle ”fli upp” var belägna uppemot Nybodarna på Klämmetmon. Det var
nog Johan som stod för mesta huggningen. Han sa att Ola gick och reste upp stockarna mot
andra träd så han skulle hitta de senare. Han hade även med en stor hamiltonstövare, Roj, som
han skulle jaga hare med. En dag fick hunden upp en hare och drevet gick mot Öravattnet. Ola
56
gick efter drevet och till slut var det utom hörhåll. Men Ola fortsatte. Hunden hade fått tappt
och återvänt till Johan. När det blev mörkt måste Ola också gå till Grundflyn. När han kom dit
hade Johan och hunden varit i kojan länge.
En kväll när de kommo till kojan skulle Ola hänga upp blöta kläder till torkning framför öppenspisen. Han stod på en pall, hunden låg i sängen. Det bar sig inte bättre än att Ola miste balansen och föll handlöst i golvet. Av braket när hundra kilo nådde golvet blev hunden så
skrämd så han for som en skjuten kula på dörren och ut.
En dag skulle de ta hästen med sig till Nybodarna för att hämta hö till hästen och så skulle de
även köra in några höhässjor i en lada. Ola hade slagit vallen på sommaren. Hästen, en märr,
hade stått på stall hela tiden så hon var stallstått och ”spräk” och dessutom ”munstyv”. Det var
vissa besvär med att ha henne under kontroll. Så på återresan till Grundflyn måste Johan gå
vid hästens huvud och hålla i betslet och bromsa och Ola bromsade med tömmarna. Släden
var ny och gjord av Lars Lasse. Det var nog en stark sak. När de nådde en låga som låg tvärs
över vägen fick märren upp farten och gubbarna kunde inte hejda henne. Det tog i under släden. Det brakade bara till när en av tjetterstockarna gick av och tjetterjärrnen lossnade. ”De
hen toke” tyckte Ola om märren. Det är cirka 1,5 km mellan Grundflyn och Nybodarna. De
togo sig väl någon grad ur den graderade flaskan. Så återstod då hemresan. Några veckor efter
hemkomsten träffade Johan Ola. Han berättade då ”Je vårte klein ät´n den reisan”. Han hade
då legat förkyld någon vecka.
Min pappa förklarade att det inte var ovanligt att hästarna kunde stå upp till 3 år i stall. De var
då mera vilda än tama när de kom ut. Min morfar, Manne Karlsson, skulle en vinterdag köra
in en sådan häst. Hans svärfar stod bredvid och det bar sig inte bättre än att han rycktes
omkull av hästen och blev överkörd av släden. Nu gick det hela bra men hade en knöl i
huvudet och då sade Manne: ”jag körde över knölhuvudet på gubbfan”.
En låga som omnämns i texten var ett omkullblåst träd och de kallades för låga i och med att
de låg på marken. Var det en tall kunde de ligga en mansålder.
GÅRDSHANDLINGAR
Vad gamla gårdshandlingar kan berätta om nr 5 Jonkgårdens öden och människor som bebott
och ägt gården.
Förste kände ägare är Lars Jonsson som var ogift och barnlös. Han hade en syster, Lucia Jonsdotter, som var gift med Hans Olofsson, född 1622 och död 23/9 1685. Hans Olofsson hade
tidigare varit gift med Elin Christensdotter (kanske Christensläkten, Håxås). Hans Olofsson,
född i Lit, levde ett stilla och gudfruktigt liv. Lucia Jonsdotter och Hans hade en son, Jon
Hans-son, som av morbrodern fick nr 5 Solberg mot ”fri sytning” och skötsel till döde dagar.
Den 12:e maj 1706 hade ett gåvobrev inlämnats av Lars Jonsson till Hammerdals Tingsrätt,
sedan uppbud den 20:e november 1707 och den 30:e maj 1708. Det skulle vara 3 s.k. uppbud
innan fastebrev erhölls 1709.
57
Byråkratin är gammal. Gården var då hel och odelad av 3 tunnland. Jon Hansson hade redan
fullgjort sytning mot Lars Jonsson och vidare lovat att sin moder försörja under hennes livstid.
Antagligen hade Jon Halvarsson och hans moder, Lucia Jonsdotter, som blev änka redan 1685
och var syster till Lars Jonsson, bott på gården och hjälpt Lars med dess skötsel i många år.
Innan Jon Hansson fick fästebrev på den. Jon Hansson var 31 år när han fick fäste på gården.
Gården skulle tillhöra Jon Hansson, hans hustru, barn och arvingar till evärderlig fullfäst
egendom; med alla dess tillägor, närby och fjärran, i åker och äng, skog och mark, fiske och
fiskevatten, qvarn och qvarnställe, inom haga och utom och intet undantagandes af allt det
som till av ålder lydt och legat elr lagligen tillvinnas kan, att stå och ej återgå, så att vogder
dhen bort, som Sveriges lag förmåt, ingen må detta mera qvällja.
På häradsrättens vägnar:
Erich Sparrman
Nästa handling är från 1740 den 31:a maj.
Äro efter Häradsrättens resolution av 16:e nov 1739 tillsammankomna att syna och överlägga
huruvida Olof Larsson i Solberg haver anlagt och upparbetat torpställe in för Jon Hansson
åker och som det befanns att torpet är uppbyggt nedanför Jons åker och förland, att så äro
bägge överenskommet och slutet, som följer.
Olof Larsson skall flytta sitt torp utanför ringhagen och Jon Hansson haver åtagit sig att vara
behjälplig till hälften i allt arbete med husen och muren uti stugan. Jon skall betala murhmästaren alena och Olof skall uppsätta hängnan om torpet, alena, huvudåkern så skall Jon upparbeta en mäling till det nya torpet och den göda och så tre års tid och den övriga åkern utom
torpet skall höra on till, samt ängsland vid torpet hörer Jon till, och Olof skall få så mycken
upparbetad slått av Jon. Samma dag blev torpställe ytsatt av undertecknade, nämligen öst om
gården ungefär 1 ½ mäling utom Ringhagan. Innanför Ringhagan var den odlade jorden uppdelad mellan gårdarna. Utanför Ringhagan vidtog skogen, som var samfälld allmänning.
Därför kunde Olof Larsson få ett nytt torp utan att inkräkta på någon noder om Olof Larssons
åker --- (omkrets), som begynner ifrån en storsten öster om Vikmansväg och så vidare till 2 m
stora stenar i ett hörn av ett ….. Svedje och så i högsta åkern derifrån i öster till Vikemans väg
och sedan i den stora stenen igen denna förening tagen sin början nästkommande år 1741, att
således vara slutitgjort och överenskommit intygas av:
Olof Larsson
i Solberg
Jon Hansson
Jon Hansson, född 1678, var gift med Lisbeth Ersdotter, född 1671, barn:
58
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Lucia, född 1711, 20/7, död 1740 den 18/7, gift med Per Månsson, Ede
Gölin, född 1712, 3/12, gift, antagligen Bredkälen, barnlös änka
Hans, född 1714, 28/3, gift med Margareta Persdotter
Erik, född 1715, död i unga år
Lars, född 1717 1/3, död i unga år
Brita, född 1719 10/2
Anders, född 1723, gift med Anna Göransdotter.
Anders och Hans delade gården. Det var första delningen av gården.
1738 begärde Jon Hansson att få överlämna sitt hemman nr 5 Solberg till äldste sonen. Skrivelsen till Hammerdals tingsrätt lyder så:
Förmedelst den ålder och bräcklighet Jon Hansson i Solberg med dess hustru Elisabet Ersdotter ti---at, så att de ej längre känner sig mäktiga hävda och förestå sitt åboende skatteheman uti Hammerdals tingslag och socken beläget i Solbergs by, nr 5 bestående av trenne tunland. Räntan årligen 15 daler 26 skilling Silvermynt (Ränta var jordeskatt 15 daler 26 skilling
Silvermynt).
3 Corporals inqvartering vid Majors Compagni. Och således nu bemälte hemman medelst
föräldrar och barnens vilja och samtycke tillkänner sonen Hans Jonsson av barnen som är 26
åhr gammal arbetsför karl till bruk och besittning, för sig och dess efterkommande till en evärderlig egendom emot skjötning i dödedagar till föräldrarna samt syskonlösen efter stadgat hemmanskiöp till 100 daler Silvermynt derav föräldrarna sig själva förbehålla uti sytning
för dem bägge i dödedagar 20 daler 13/ 17 1/8 silv. t, varefter lösen fullgöres och anames
och hemmanet med alla tillhörigheter tillkännes bemälte Hans Jonsson så i närby som fjärran
intet undandes av det som hemmanet till legat och än Lagl. tillvinnes kan. Ödmjukt rekommenderas denna afhandling och cession hos och uti den högst ärade häradsrätten om gunstig dom och giltig stadsfästelse sålunda vara pacerat betyga och atestera. Hammerdal d. 8
november 1738.
Men rätten ansåg Jon Hansson icke till så hög ålder kommen att den kunde lämna honom tillstånd att ännu avstå hemmanet. Det blev alltså avslag.
1741, den 25 februari, tillstyrkte häradsrätten att Jon Hansson, som då var 63 år, bräcklig och
svag, att äldste sonen Hans må insättas på hemmanet och emottaga gamla föräldrarna till sytning. Utdrag ur domboken i Hammerdals tingslag den 15 nov 1748:
Då hade inlämnats en skrift, där Jon Hansson och sönerna Hans och Anders begärde att få dela hemmanet lika mellan sönerna. Hans var då gift och Anders skulle gifta sig. Rätten ansåg
gården hade så goda ägor och möjligheter till vidare uppodling. Saken skulle prövas av Högvälborne Herr Landshövdingen i länet commen deuren af Kongl. Majt:s Swärds order. Jon
Hansson var sjuklig i 14 år innan han dog.
59
1750 den 12 oktober.
Då hölls delning av hus och ägor. Skogsmarken var oskiftad så gården hade 3 tunnland skattedel i skifteslaget. Hans erhöll följande hus: den östra stugan, loftsbyggningen sör på gården
och södra kornladan, västra stallen, en foderlada, ett fähus med foderbord, bastutvan, en liten
stuva väst på gården och ett gammalt visthus.
Anders erhöll: Västra stugan, loftsbyggningen öst på gården, östra kornladan, södra stallet, foderbord, vedlider, fähuset och svinhuset nyttjas tillhopa tills de bygga nya. Hans fick: övre
ängsåkern, kettilsveåkern, bäckåkern, Käring-lägdåker, 2 små åkrar i långänge, västra ½ delen
stuguåker, norra ½ delen av Torpåkern, inalles 18 mälingar.
Anders fick: Östra ½ delen i Stuguåkern, södra ½ av bergåkern, södra delen i Torpåkern och
en liten åker i Storänge, inalles 18 mälingar. Vid delningen var Anders 27 år och Hans 36 år.
1758 den 18 november utrag ur Häradsrättens Dombok. 28 Marti 1758 hade Jon Hansson
skri-vit ett testamente så att sonen Anders Jonsson skulle emot skötsel till dödedagar för
föräldrar-na erhålla all lös egendom. Jon Hansson hade under sommaren avlidit utan att
testamentet ändrats. Anders Jonsson uppmanades att till övriga arvingar tillställa Häradrätten
protokoll. Sedan kunde de inom natt och år klandra testamentet om de ville.
På Häradsrättens vägnar:
Anders Wasell
Utdrag af Härads Rättens protokoll, hållet med Hammerdals Tingslag uti gisgivargården Mo
den 9 Martii 1774.
Då sökte Jonas Andersson om att få köpa Åsen nr 1 av Olof Jöransson och Märta Persdotter,
moster till Jonas, som voro barnlösa och Jonas skulle vara deras systerson. Han skulle betala
800 daler silvermynt och hålla födoråd. Jonas Andersson var broder till Göran Andersson som
övertog Jonkgården, fick fastebrev 1790, den 6 december.
Utdrag af Häradsrättens Dombok hållen å laga Hösttinget med Hammerdals Tingslag den 6
december 1793. Då hade Lars Olofsson stämt Jonas Hansson och Göran Andersson,
Jonkgården, angående fodrad tjenstelön för 2 år som dräng hos sin svärmor, enkan Märeta
Eriksdotter. Svaranden voro döttrar till Märeta Eriksdotter liksom också Lars O. hustru
delägarna skulle inkallas. Domslutet blev att eftersom Lars Olofsson kommit till enkan
Märeta och arbetat på gården utan att ha blivit anställd som dräng och dessutom genom
giftermål med dottern blev ägare till gården och fick nytta av sitt arbete på gården skulle
ingen dränglön utgå.
Utdrag af Häradsrättens Dombok hållen å Laga Höste Tinget med Hammerdala Tingslag uti
Åsens gästgivaregård den 13 september 1788. Den 24 januari 1787 hölls syn och värdering å
skattehemmanet nr 5 i Solberg av läns- och nämndemän. Innehavaren av hemmanet är afle-
60
den. Anders Jonssons änka Anna Göransdotter, thess barn äro tvenne söner, nemligen Jonas
och Göran, bägge myndiga, samt tvenne döttrar, Sara och Lisbeth, som ännu äro omyndiga
och bonden Måns Eliasson, Fyrås, till förmyndare för Lisbeth.
Husen i mann- och ladugården befinnas wäl vara så många, som till hemmanet kunna tarvas,
fast större delen äro nog gamla men ännu någorlunda brukbara, undantagandes fähuset är alldeles förfallet, och bör uppsättas ett nytt i dess ställe.
Åkern befares i godt stånd, wäl brukad och hävdad, hwarå årligen kan utsås en och tre fjärdedels tunna, enär hälften trädes förland till åkerns mera förnödenhet, fastän något avlägsen och
mycket stenbunden höslått i hemägorna kan årligen fås till nio a tio lass fäbodställe, varest äro
nödige hus, them kan och bör bärgas tjugo lass hö årligen så att med hö och skogsslåtter kan
årligen två å tre hästkreatur, sju åtta kor, tre ungnöt och små fäkreatur derefter.
Timmerskog med wedbrand jämte andra skogsnyttingar gives till förnödenhet. Husbehovsmjöl och Sågkvarnar hafva detta hemman del uti med de öfrige grannarne. Humblegård är anlagd så att ther kan fås till husbehof, och litet till salu. Fisket gifver till husbehof. Till detta
hemman gifves inga utwägar at förvärfva sig penningar, näppeligen så mycket som till Kronutslagor fordras kan.
Enär Synemännen således hafva besedt och gjort sig underrättade om detta hemmans beskaffenhet, tå, i anseende af wad anfördt är tyckes ej högra wärde therå kunna sättas än Sextioen
sex Riksdaler 32 sk. specie, och uppdrages besittningen theraf til yngre sonen Göran Andersson, hvilket war så wäl äldre broderns som Förmyndarnes samtycke. Göran var 25 år och när
han fick faste på gården.
Sidst förhölle sig modern sig följande födoråd, nämligen en och en half tunna ren säd årligen,
så twå kannor ärter, twå dito hanpfrö, föda för en ko, twenne getter, twenne får, nödigt
husrum, mat, ved och warma, skjuts till Kyrkan och andra nödige prenden, samt en nöjaktig
skjötsel till dödedagar, men åtnöjer modern var i bröd med Sonen, då hon njuter allenast
hälften som nämnt är.
Att så synat och wärderat betyga
Johan Gröndal
Nils Johansson och Eric Hansson i Fyrås.
Efter tre uppbud fick Göran Andersson fastebrev den 4 december 1790.
Anders Jonsson, född 1703, gift med Anna Göransdotter född 1723.
Dotter Lisbet född 1752 den 16/6, död i barnaår
Sonen Jonas född 1753 den 5/11, gift med Maria Mattsdotter
Sonen Göran född 1758 den 4/5, ägare till Jonkgården
61
Dottern Sara född 1756, gift med Salomon Glad, Häggenås
Dottern Lisbet född 1759 den 2/10, Frösön
Elisabeth Andersdotter skriver den 10 maj 1797 till brodern Göran Andersson, Jonkgården,
Solberg.
Min käre broder
Ditt bref af d. 29 april har jag bekommit men hant inte genast få det begärda at sända och besvara det. Jag beklagar högeligen att ingen bättring wunnits för dina ögon; warföre nu härhos
sändes den Spanska Flugan, som jag tagit hos herr Regements Fältskjären, efter din åstundan.
Om du vill anförtro dig hans försök til hjelp för dina ögon: så res hit med mötesfolket i nästa
månad och nyttja nu endast imedlertid Spanska Flugan, och oroa dessförinnan icke dina ögon
med qwacksalferi, som kan hafva den elaka påföljd, at du för alltid blifver obotelige, det Gud
afvände utan at få se dig. Kan Fältskjären ingen rådhjälp meddela. Det är därför högst angeläget at du reser hit som först.
Det gifwes wäl många i granskapet som kunna läsa hwilka stilar som hälst, både Latinska och
Swänska bättre och sämre, och alltså äfven det bref som medfölgde den med H-Ingenier Hamberg sände småsaker, om du welat anlita någon derom, men då det förmodel ej skjedt efter du
ännu synes wara i okunnighet om innehållet af nämnda brev, så får jag nu berätta at de 6 st
Barnmössorna som skickades i byttan kosta 8 skil r stycket, den stora röda mössan 24 sk r och
det mest sydda stycket 16 skr.r samt det släta 12 sk-, hvilka du är god och låter försälja, utom
en af barnmössorna, som utväljes efter behag och på mina wägnar, gifwes åt lilla Daniel. Mitt
Husbondefolk hälsar dig och ber dig wara wälkommen til början, på mötet. Jag har talt med
herr Regmänts feltskjären om bot för dina ögon, allenast du då kommer, som sagt är. Jämte
Kärliga hälsningar till Svägerskan, (Brita Larsdotter, maka till Göran Andersson) och alla
andra anhöriga och bekanta, förblihver min ende Käre broder.
Trogna Syster
Elisabeth Andersson i Wästbyn, Frösön d: 10de Maji 1797.
Hon skriver ett nytt brev den 14 maj 1797.
Min Kära Broder! Är af mig wenligen helsat.
Det bref som jag med förra posten skickade dig tror jag helt säkert at du har bekommit emedan jag bad ordinansen at han skulle lemna det i dina händer. Nu vil jag bedja dig at du skickar hit eller som jag tror at du sjelf kommer hit på Regementsmötet så var god och för hit åt
mig mitt mjöl som jag har i herberget, den ärter jag har i herberget och den jag har hos min
Swegerska Maria på Åsen så wil jag be dig at du byter med mig och låt mig få korn i stället
för ärter, och som jag hoppas lärer du giva mig brors byte. En spann hampfrö som jag har hos
dig är du god och låt i en säck och för hit till mig. Min Swegerska Imbar war skyldig mig för
62
3 alnar strige hwarför hon giver mig Korn men framför alt ber jag dig at du med altsammans
hos dig. Den spanskfluga som jag af Regements fältskär kostade 12 sk. för hwilket du gifwer
korn eller mjöl. Jag wil be dig at du lagar så at det blir en tunna altsammans jag skal betala dig
för resten. Det kött jag begärde för Gregoi har du äntligen hit. Det såller du låfte mig om Kynder mässan är du god och förer hit. En 2 eller 3 skin som jag har i herberget hwilka jag skall
ha till handskinn för hit. Nu wil jag be dig at du är god och ser efter mina saker at ingenting
förfars ochat mina fårskin ej blir skadad af råttor. Helses vendeligen til alla bekanta men alramest till min lilla Brorson Daniel, jag åstundar at få se och råka honom. Jag är din trogna Syster.
Lisa Andersson
Frösön d. 14 Maji 1797.
1803 skriver hon ännu ett brev.
Brev till Göran Andersson, Jonkgården, från hans syster Lisbeth i Frösön.
Kära Broder!
Tusende tilönskningar af lika så många fröjder och wälmågor i alla afseenden. Hjerteligen och
med oro får jag nu gifwa dig tillkänna, att ingen säd har här kunnat af mig för din räkning
uppköpas sedan kornspann nu med prut gäller 9 plåtar obetydligt af denna vahre har och
komit till afyttring, och den som möjligtvis gnolas ut sluka strax de fattiga här omkring åt sig
innan en annan wäl hinner få minsta underrättelse derom. Så ser du då, at du är bedragen i din
väntan på mig men du måste förlåta det, och själf på behagligt sätt skaffa dig utvägar gerna
önskade jag några underrättelser om tillståndet i edert hus, om åkrarnas beskaffenhet och
utseende, om bergningstiden hos er m.m. detta alt torde du benäget göra mig kunig om, med
mera som tillfredsställa en nyfiken Syster hvars glädje det är at önska dig och de dina godt
och framgent vara din
Bästa Syster
d. 25 juni 1803
Lisbeth
Hälsningar til och ifrån våra kunder
Brevets adress
Bonden
Aktad och Välförståndig
Göran Andersson
Hammerdal och Solberg
Göran Andersson har fått fyra brev från sina systrar. Sålunda skriver Sara den 13 augusti
1801:
Min huldaste Broder
63
Endast med några få rader får jag äran låta dig weta mitt nuvarande tillstånd som är gudi
lofwe hälsosamt och bra. Önskar städse få höra samma glada tidningar från dig och dina
anhöriga skulle det vara hägnesamt. 14 söndagen efter trefaldighet söndag tänker jag göra mig
en resa till Hammerdal då jag wille träffa dig vid kyrkan för at få rådgöra om några små
angelägenheter; för övrigt hälsas wändeligen till eder alla förbliver städse din huldaste syster.
Häggenås och Kougst
Den 23 augusti 1801
Bonden
Agtad och wälförstondig
Jöran Andersson
Hammerdal och Solberg
I ett utdrag från tingsrätten d. 10 december 1794 anklagar Elisabeth A. sin förmyndare Pehr
Larsson i Solberg att inte sköta hennes ärvda ägodelar och börjat sälja delar av det. Som faderlös och således försvarslös flicka dristar hon därför vända sig till rätten. Hon dristar sig till
att bönfalla om hon inte kunde tillåtas att handha sitt arv själv. Hon skulle söka att det mer
för-kovra än minska.
Rätten resolverade att Pehr Larsson skulle inom en månad överlemna reda och räkning över
sin förvaltning av Elisabeths egendom till hennes broder Göran Andersson och han skulle göra anmärkningar till Häradsrätten om han ansåg det behövdes. Underdånighet inför myndighet
var stor.
Den 23 april 1799 upprättades ett arrendeavtal mellan Göran Andersson och torparen Petter
Lund, Lorås, där han arrenderar Jonkgården på ett år. Är det Görans dåliga ögon som ligger
bakom? Lund skulle ge 4 tunnor korn, samt tjugo lass starr och sexton lass hästfoder. Göran
skulle slå nybovallen själv. Han skulle ha en halv mäling åker till kornsådd, en mäling för ärter. Ved skaffade han själv. Alla hus fick Lund begagna. Göran skulle leverera tionde för sin
åker. Halva hamplandet skulle Göran ha samt humlegården.
År 1793 den 22 april förättades arvskifte hos Enkan Märta Ersdotter. Hon var enka efter Daniel Persson. Genom sin maka Ingeborg Danielsdotter som var dotter till Märta Ersdotter blev
Göran Andersson delaktig i boet. För fyra års skjutshållning vid Munsåkers Gästgiweri hafva
bönderna Göran Andersson och Jonas Svensson i Solberg med hwarthera En Rdr. 23 sk. tillhopa Thre Rdr Specie betalt som qwitteras.
Solberg den 22 dec 1791
Eric Nordhell
Uhr Hammerdals Sockne magazin har jag undertecknad till Låns Bekommit ¾ Tunna korn i
Fullt mål; Hwilken spannemål med däri bellöpande wanlig Ränta jag å bestämd tid till utfäster
mig betala, som härmed reverseras av Hammerdal den 9 Juni 1819.
64
Wittne
Olof Edström
Jon Nordahl
Göran Andersson
År 1822 den 15 Marti hölls bouppteckning efter bonden Göran Andersson som afled den 9 februari 1822. Hans son Daniel 25 år, Anders 15 år och Jonas 4 år, dottern Märit 20 år, Anna 17
år och Ingeborg 8 år. Boets värde 1 204 Rgs. Skulder 524 Rgs. Boets behållning 669 Rgs.
Kvitton på soldatlöner. Undertecknadt tilstår jag mig hawa bekommit min lön af min rotebonde Göran Andersson i Solberg att fullt ut kvitteras af Åsen den 4 februari 1794.
Anders Åhsfäldt
Av min tilldelningsbonde Göran Andersson i Solberg har jag bekommit på 3die Corporalslönen 1 Rdr 18 sk 6 rut som qwitteras af Åsen den 30 Juni 1797.
Anders Åhsfäldt
Af min tildelningsbonde Göran Andersson i Solberg har jag utbekommit min fulla årslön för
1810, 5 R banko som jag qwiteras af Fyrås den 28 februari.
Nils Färd
Kongl Maj.ts
Min Aller Nådigaste
Konungs och Herres
Tropligtiske Tjenare
Förordnad Häradshöfdinge
över
Jemtlands och Härjeådalarnas
Med ovanstående pampiga rubrik börjar ett lagfartsbevis för Göran Andersson i Solberg. Det
hade häradsrätten wärderat till 66 riksdaler 32 sk till lösen för syskonen samt födorättsförmåner för Modern änkan Anna Göransdotter. Den 4/12 1790.
Anders Jonsson född 1723.
Gift med Anna Göransdotter född 1723.
Barn:
Dottern Lisbet född 16/6 1752, död i barnaår.
Sonen Jonas född 1753, gift med Maria Mattsdotter född 1756.
Sonen Göran född 4/5 1758.
65
Sonen Göran född 26/3 1762, gift med Ingeborg Danielsdotter född 13/3 1776. Denne Göran
övertog Jonkgården.
Dottern Sara född 23/6 1756, gift med Salomon Glad, Häggenås.
Dottern Lisbeth född 2/10 1759, Frösön. Hon skrev 4 brev till sin bror Göran, två stycken
1797, ett den 23 augusti 1801 och ett den 25 juni 1803.
Den 25 marti 1825 meddelade Hammerdals Tingsrätt lagfart för hemmanet nr 5 i Solberg om
1½ tunnland till Daniel och Jonas Göransson till hälvten vardera. Det är egendomligt att Jonas, som endast var 8 år kunde bli delägare i gården. Antagligen brukade de gården gemensamt tills Jonas blev vuxen och fick en hustru, Lisbeth Israelsdotter från Görvik och flyttade
dit i början av 1850-talet. Gården delades då och Sven Tall från Orvar Nilssons gård köpte
den. Man kan undra över att Daniel inte köpte broderns halva.
Den 28 oktober 1859 sålde Daniel Göransson sitt hemman nr 5 då om ¾ tunnland till sonen
Lars Danielsson för 800 Riksd. samt födoråd till föräldrarna samt en sjuklig broder, Göran, utgörande 24 kappor råg, 6 tunnor korn, ärter, fem tunnor potatis, allt i fullt mål väl ansat av årets gröda som det å hemmanet växer, även 3 martser(?) humbla och en åttondels tunna god
kokfisk eller sik kallad samt 4 kappar koksalt, föda och skötsel vinter och sommar för 2ne
kor, 8 st får eller getter med avgälder till följande höst. Vidare förbehålles ett par färdiggjorda
skor eller halvstövlar för oss vardera ävenledes ett Plagg färdiggjort för oss vardera av så
kallad stryväv likaledes en skjorta och ett lintyg, nödig ved och värma, skjuts till kyrka och
kvarn med flera nödiga ärenden inom socknen. För övrigt förbehålles 10 Riksdaler riksmynt
till to-baksskilling 50 lispund hårdvallshö gott och väl bärgat och övra Lillrö.
Jag har i min ägo många gårds- och andra handlingar från n:o 3, Pe Ershagården. Farfars far
Daniel Göranssons hustru Brita Larsdotter var från den gården och de tog handlingarna till
Jonkgården. Under samma tidsperiod är det säkert tre gånger så mycket handlingar från den
gården som det är från Jonkgården. Det är flera växlingar av ägare och genom ingifte från Lorås och Åsen av några karlar som ofta hade tvistemål, är orsaken till att det är många handlingar. Det är en del dråpliga episoder som utspelats. Jag skall i sammandrag skriva något ur
handlingarna.
Den första är från Lorås. Där Per Svensson, född 1679, anför att Eric Pålsson fått uppbygga
en liten stuva på faderns mark. Där skulle Eric och hans syster få bo så länge Eric levde. När
han dog och systern Marit flyttade ur stugan, tog hon med sig fönster, bord, stolar och sängar
vilket hon sannerligen inte borde gjort men jag lätt äntel dher med färbli, efter jag var glad af
med henne ur gården. En släkting till Marit kom och ville ha dörren av stugan. När han inte
fick det drog han det inför rätta.
Utdrag anno 1706 den 20 november förbjöds släktingen till Marit, Pål Persson, att ta något ur
stufwan och bordet skulle lämnas igen men stolarna och sängen fick tydligen behållas.
Den 31 marti 1712 skedde en förening mellan Per Svensson och hans syster angående hemmanets besittning i Lorås. Svärfadern Per Ersson i Wijken ville dock för ovänskaps skull be-
66
fordra mågen Per Svensson ifrån Lorås till Solberg där han försett honom med hemman. Per
Svensson, modern och syskonen ville inte därmed sig benöja utan att han på hemmanet eftersom ingen av syskonen ville överta det. Denna Per Ersson är nämnd på minnesstenen i Viken
med bl. a Sigurd i Risvik. Modern lovade att Per vid nästa arvskifte skulle få överta hemmanet. Per Ersson fick därmed låta det bero. Annars hade Pers broder Hemming Looberg gått
Swäntjänare på gården i 8 års tid och skulle ingen Swäntjänarlön uttaga utan begärde endast
så mycket att han kunde leja en karl, vilket skulle belöpa till 8 plåtar. Modern lovade att antaga sonhustrun så kär som sina övriga barn, därest hon var svärmodern lydig och hövlig.
Skulle hon av svärmodern och syskonen bli illa behandlad, skulle hon anmäla detta för sexmanne. Vilken på sin edsplikt skall angripa om svordom och oleverne förrövas. Det fadern,
Per Ersha, sökt hindra oljud och syndens ökande. Sonhustrun förmanades att inte reta modern
eller syskonen, då hon skulle bli lagligen tilltalt. Bägge sidor förmanades allvarligt att leva
till-hopa i sämja och kärlek och undfly trätor och skvaller.
Ut supra
Wittnen
Anna Hemmingsdotter
E. Hallström
Pär Svensson
Olof (bonn) Persson i Lorås
Hemming Looberg
Jon Persson i Lorås
Swän Swänsson
Per Ersson i Wiken, Märita Swänsdotter
Anno 1713 den 17 april hölls arvskifte hos änkan Anna Hemmingsdotter mellan barnen Per,
Heming och Swän, Swäns söner och döttrarna Märita, Ingrid och Anna Swäns döttrar.
År 1714 den 23 november hölls på Hammerdals ordinarie ting utredning om en arvstvist angående hemmanet nr 3 i Solberg. Ägaren Hans Olofsson, som avlidit, hade varit gift två gånger med barn i bägge giftena och detta krånglade till arvet. Hemmanet skulle tillfalla barnen i
första giftet, Christer Hansson och en syster, gift med Nils Pålsson. Men lösensumman skulle
delas mellan alla barn och efterlevande änkan Ingeborg Ersdotter med sonen Hans.
1716 den 28 september. Till följd av Häradsrättens dom har Nils Pålsson utlöst sin hustrus
halv-broder Hans Hansson med 19 daler 6 öre 10 rst. Det måste då ha blivit så att Christer och
hans syster, gift med Nils Pålsson, fick hälften var av nr 3 och att Nils Pålsson med maka
ägde hela nr 3.
Anno 1731 den 6 marti uppå Hammerdals ordinarie Laga Ting. För sin bräcklighets skull nödgas Nils Pålsson giva ifrån sig sitt skattehemman i Solberg å 2 2/3 tunnland nr 3 med övrigas
samtycke till sonen Hans Nilsson för 81 daler silvermynt med föräldrarna uti Sythning och 16
daler silvermynt, bröderna 13 daler och systern 6 daler silvermynt. Rätten väl inte kan ogilla
avhandlingen. Vilket de dock gjorde.
På Härads Rättens vägnar
Haqvin Stridberg
1740 den 28 maj sammankallade Nils Pålsson sina barn och vittnen för att komma till vist slut
och avhandling hänvisande till ovanstående resolution. 1731, som tydligen inte trätt i kraft.
67
Han framhåller sin bräcklighet och ålder, 66 år, modern så gott som blinder och ena dottern
bräck-lig å synen och hemmanet tarvar en stadig åboer och barnen äro överens om att Oof
Nilsson Dahlpil, som var omyndig 1731 får tillträda hemmanet som värderas till 100 daler
silvermynt. Därav erhåller föräldrarna 20 daler, 3 bröder 20 daler vardera. Bröderna voro
Hans, Anders, och Olof och systrarna Elin och Maria 10 daler vardera.
Utdrag ur Domboken uti Hammerdals Tingslag den 17 november 1741. Per Swänson i Lorås
androg att han var över 62 år gammal och av åtskilliga sjukdomar besvärad och nu i synnerhet
en svår huvudvärk, att han inte kan hävda sitt arvehemman nr: 1 i Lorås, bestående av 3 tunnland skatte och begärde han att äldste sonen Swän Persson, 22 år, skulle få överta hemmanet.
Framdeles överenskommes med syskonen om hemmanslösen samt försvarligen Föder och
Skjöter sina gamla föräldrar.
Uppå Härads Rättens vägnar
Johan Wasell
E. Hallström
Utdrag av Härads Rättens Dombok uti Hammerdals Tingslag 28 Martii 1757 Swän Swänsson
och Erik Jonsson i Viken samt Daniel Persson i Solberg anhölls att de mot åtta öre i silvermynt i årlig avrad, få nyttja tvänne små fiskevatten, Blekvattnet samt Erlansjön, som ej skola
vara taxerade.
Sedan Erik Olofsson och Mårten Olofsson i Gräningen fått del deraf inkommo de med påminnelse att efter en lantmäterisyn och revning de hade fått myrslåtter där fisket är beläget mot en
daler 16 öre silvermynt i avrad. De förmodade sig vara närmast att nyttja fisket. De skulle till
nästa ting visa avskrifter där det kunde utrönas huruvida fiskevattnen äro under slåttern begripna.
År 1757 den 21 october hölls värdering och syn på skattehemmanet nr: 1 i Lorås, som består
av tre tunnland. Utelämnar allt om husen men nämner att det fanns 40 mälingar åker, att de
voro frostbeläget, att det fanns ett avradsland österut till Halasjön, det var för fiskets skull,
Lorås har ingen sjö. Hemmanet värderas till 200 daler silvermynt.
1761 den 9 Martti. Daniel Persson på nr 1 i Lorås klagar över att han sällan får brödföda för
sig och sitt folk, än mindre något till sädeskorn vartill kiöld och frost är mästa orsaken, så
Gudi klagat jag fördenskull är rätt mycket lidande och mången gång icke vet mig ringaste utväg till att betala kronoutskylderna.
Nu hade han föregående sommar utsett ett ställe till nybyggesanläggande, Farssvedjorna kallade, gränsande mot Länsman Kiöstadius Kil eller nybygge, däröver var inte frostaktighet och
anhöll att få anlägga detta nybygge och något som hette Svartslutkilen skulle få ingå. Denna
ansökan remitterades till Lofl Allmännings Afvittringsrätten, som skulle undersöka, att inte
nybygget var till andras förfång, hur mycket det gick att uppodla där, och hur många frihetsår
nybygget skulle behöva.
68
Hammerdals Tingslag den 3 april 1764. Erik Jonsson i Viken krävde å sin hustrus Elin och
svägerskas Maria Nilsdöttrars vägnar arr Daniel Persson skall utbetala 50 daler till vardera för
deras andel hemmanet nr 3 i Solberg, som Daniel Persson nu innehar å sina styvdöttrars vägnar. De skulle ha haft födorådsförmåner också så länge de bodde på gården och arbetade där.
Daniel Persson menade att de inte fullgjort något arbete på gården och att han inte behövde
utge varken födoråd eller jordepenningar.
Rätten ansåg, att Erik Jonsson, nu sedan Elin med honom blivit gift och är ur stånd att hos Daniel Persson arbeta, bör hennes jordepenningar mottaga jämte ränta till sex för hundrade. Maria, som var ogift, är skyldig mot arbete hos Daniel Persson njuta födoråd eller lyfta sina jordepenningar. Daniel Persson, som i handlingen om nybygge 1761, klagar så bittert över frosten i Lorås, när han innehade nr 1 där, har nu kommit till Solberg, där det nog var lindrigare
med frosten. Han innehade nr 3 för sin styvdotter, vem det är vet jag inte. Det är stydöttrar
och styvsvärfar och moder hit och dit, så det är svårt att få något grepp om det. Han blev gift
med en Maret Ersdotter med vilken han hade döttrarna Elin och Ingeborg. Denna Maret var
ägare av nr 3 men enligt den tidens lagar blev mannen förmyndare för hustrun.
12 december 1772. Jonas Eriksson och hustrun Brita Olofsdotter i Viken ville sälja
skattehemmanet nr 3 i Solberg till styvsvärfadern Daniel Pärsson för en summa av 110 daler
silvermynt.
Den 11 Martti 1774. Förmyndare Pehr Hemmingsson i Ede sökte reda av Daniel Persson för
hans styvsysters innestående arv. Hon hade fått 2 ½ tunna korn, varav hon tagit en tunna. Daniel skulle betala 1 ½ tunna korn och dessutom 3 kor, 1 kviga, 2 getter som Daniel skulle betala med 107 daler kopparmynt. Hon hade dock fått ett kjorteltyg för 48 daler, en halsduk för
3 daler, ett mösstyg för 5 daler. Men ur fadershemmanet hade hon att fordra 30 daler 10 s.k.
16 penningar som jordepengar.
13 september 1777. Förmyndaren för gamla pigan Gunilla Persdotter påstod, att Daniel Persson skulle enligt domen 10 marte 1774 leverera ifrån sig de persedlar som tillhörde systern.
Hon hade dock fått 51 daler silvermynt. De uppmanades att rätta sig efter domen den 11
martii 1774 och skulle Daniel Persson tredskas, så har Pehr Hemmingsson frihet till laga
utmätning.
1783 den 19 Majus hölls bouppteckning hos Enkan Märita Eriksdotter efter hennes avlidne
man Daniel Persson. Arvingar voro enkan Märita Eriksdotter, sonen Pär Danielsson, myndig,
sonen Erik Danielsson omyndig, döttrarna Karin, Elin, Anna, Margreta och Ingeborg Danielsdotter. Karins man Salmon Norman bevakade hennes rätt och Lars Olofsson, Solberg, de
övriga omyndigas rätt. Hemmanet nr 3 om 2 och 2/3 tunnland värderades till 100 Rdr. Hela
boet gick till 180 Daler 16 silvermynt 8 öre räknemynt. Däri ingick 3 hästar, 9 kor, 5 ungnöt,
1 kalv, 11 getter, 14 får, 2 bockar, 5 st sämre getter, alltså 50 djur.
69
15 september 1783 hade dragon Salmon Norman stämt sin svärmor Märeta Ersdotter angående arvsrätt och boupptecknings besväljande. Följande förening beslutades, att Märeta skulle
sina styvbarn inom tre veckor avvittna. All lösegendom skulle hon överlämna till sina och
styv-barnen, för egen del skulle hon behålla två kor, en kviga, fyra getter och fyra får, ett
kalvskinnsbolster, en kudde, en åkslädesfäll, en gryta, ett tennfat, ett stenfat. Den som besitter
hemmanet betalar borgenärerna.
Den 13 september 1788 hölls delning av nr 3 mellan Daniel Perssons änka Märeta Ersdotter
och hennes styvson Pär Danielsson. En ny gård hade tydligen börjat byggas. Den som fick
den nya gården skulle få bo kvar i den gamla till de nya husen voro färdiga.
Nämnas kan att detta senare hus vars byggande var igång 1788 plockades ned på 1970-talet
och förflyttades och byggdes upp i Alsen.
Åker, äng, hästfoderslåtter, fäbodar delades också. Den nya gården föll på änkans lott. Av åkrarna finns följande namn: Rönnåkern, Brattåkern, Fähusåkern, Sandåkern och Käringåkern,
samma storlek. Det talas i handling om en Ringhagen, en hage som gick runt byns inägor.
Tre dagar senare, den 16 september 1788. Märeta Ersdotter menade att hennes halva av nr 3
skulle förbehållas hennes omyndige son Erik. Men eftersom han varken kunde tala eller hade
fullt förstånd, hade hon nu kommit underfund om att han inte kunde överta hennes del av gården och ville nu att den skulle lottas ut till en av hennes fem döttrar. Elin fick lotten.
Den 16 september 1789. Ärendet var ånyo in på Hammerdals Laga Hösteting. Nu skedde lottning igen och Elin fick rätten till halva nr 3. Vidare bestämdes födorådet till modern och hemmanets värde till 116 daler 32 skillingar specia. Den 4 december 1790 skedde 3:dje uppbudet.
Denna Elin var gift med Lars Olofsson från Åsen.
Den 6 december 1793 hade Lars Olofsson stämdt Jonas Hansson och Göran Andersson angående fordrad tjänstelön för två år, de som han varit dräng hos sin svärmoder Märeta Ersdotter.
Jonas och Göran voro gifta med Karin och Ingeborg, systrar till Lars Olofssons hustru Elin.
Rätten uttalade, att skulle Lars Olofsson föra talan i målet, skulle han till nästa ting instämma
alla delägarna i målet. Svärmodern och övriga systrar.
Utslaget vid nästa ting blev att Lars Olofsson inte hade rätt till någon dränglön. Han hade
kommit oombedd och genom giftermålet med dottern blev han ägare till gården och fick själv
nytta av sitt arbete. Han hade nog kommit dit med avsikt att själv bli ägare till gården.
21 februari 1797. Jonas Hanson hade instämt sin hustrus broder Pehr Danielsson och sin systers man Lars Olofsson för en fordran på 3 Rdr 16 skilling i jordlösen. Pehr och Lars tvistade
om vem som var skyldig att betala. Domen blev så att de fick betala hälften vardera.
21 februari 1798. Ett tvistemål om ägo nytting mellan Lars Olofsson och Pehr Danielsson
men förlikning skedde sålunda. Lars Olofsson efterlät alla anspråk på ett av Pehr upparbetade
70
för-land vid slåttern Tronsmyran och Lars fick i stället två holmar och ett gärde uti
Kvarnkälsvallen. De ägde hälften vardera av nr 3.
Den 26 Martii 1804. Anders och Pehr Larsson nr och Lars Olofsson i Solberg hade stämt
gran-nen Pehr Danielsson nr 3 för denne satt upp hägnad vid Kvarnkälens fäbodvall kring en
del slåtterägor och där mellanliggande betesställen, trots att det vid storskifte 1793 bestämdes
att mulbete å utmarken skulle vara gemensam med bygrannarna. Men sedan parterna med
domaren överlagt om olägenheterna med samfälligt nyttjande av bete kom de överens om att
Pehr Danielsson med trerohägnad skulle få inköpa sitt skifte.
29 Martii 1809. Lars Olofsson hade instämt Pehr Larsson angående skifteshägnads uppförande. Enligt ett protokoll från 3 december föregående år hade rätten uppmanat Lars Olofsson att
till detta ting instämma alla Solbergs byamän. Dessa voro Sven Persson nr 1, Olof Larsson nr
1, Anders Andersson nr 2, Enkan Anna Svensdotter nr 2, Göran Andersson nr 5, Jonas Hansson nr 5, Hans Svensson nr 4, Pehr Danielsson nr 3, Anders Larsson nr 6, Pehr Larsson nr 6,
Hemming och Göran Svensson och Jonas Erikssons änka, Brita Olofsdotter, Viken.
Där uppvisades en karta jämte beskrivning över 1792 – 1793 års storskifte. Där framkom att
Anders och Per Larssöner, Pehr Danielsson och käranden Lars Olofsson skulle kvarbliva vid
Kvarnkälsbodarna med varsina skiften med en frivillig överenskommelse om nytting av mulbete. Lars Olofssons företrädare, landsfiskal Grundén framhöll olägenheterna med samfällt
bete och yrkade på att Lars skulle få inhägna sina lotter och att grannarna skulle deltaga i
kostnaden härför. Anders och Pehr Larssöner hänvisade till förstnämnd överenskommelse,
enligt vilken de tillsammans med Lars skulle ha samfällt bete. Men om sistnämnda fick bifall,
protesterade de på det högsta om han skulle få bästa betet. Pehr Danielsson visade ett utdrag
från domboken den 26 Martii, enligt vilket han fått rätt att inhägna sitt skifte.
Rätten beslutade att kronolänsmannen och två ojäviga nämndemän skulle hålla syn hur det
förhöll sig med betet. De övriga byborna behövde inte inställa sig till nästa ting.
1 december 1809. Föregående tvist hade nu blivit bilagd för undvikande av obehag utav rättegång. Anders och Pehr Larssöner skulle på våren få flytta till Kvarnkälsbodarna och till den
18 juni årligen i sin tid nyttja mulbete på mitt, Lars Olofssons, skifte med villkor att slåttern ej
skadas genom tramp och betning. Skulle detta ske utgår ett vite av 3 riksdaler 16 skillingar.
16 september 1818. Besiktning hölls och värdering av Lars Olofsson och Elin Danieldotters
hemman nr 3 i Solberg med anledning av att de tänkte klyva hemmanet och överlämna det till
döttrarna Anna Obrita. Brita blev något år senare gift med Daniel Göransson. Men först skulle
födorådet bestämmas som blev 4 tunnor korn, 1 spann råg, ½ tunna brödämne, ½ tunna potatis (det är första gången jag stöter på namnet potatis i gamla handlingar), ½ tunna rötter, ½
fjärding kokfisk (flickorna fick ut och lägga nät), 2 kappar koksalt, 5 mark humle, 5 alnar
hampväv, ett par läderskor vardera årligen, föda och skötsel för 2 kor, 8 småfäkreatur och bostad. Sedan synades husen och besågs åkern och hemmanet värderades till 800 riksdaler
71
banko. Mågen Gabriel Gabrielsson, gift med dottern Märit, avstod från någon del i gården och
nöjde sig med utlösen.
17 november 1818. Ett likalydande utdrag från Härads Rätten.
22 november 1819. Beviljade Härads Rätten uppbud 3 gånger.
26 november 1819. Beviljades ordrikt och högtidligt fastebrev för Anna och Brita på nr 3 i
Solberg.
10 oktober 1836. Hade Olof Johansson begärt besiktning av ställen där han tänkt uppodla till
åker och äng. Om dessa genom storskifte eller annan orsak skulle frångå honom, skulle han
kunna få ersättning för arbetet. Det är intressant därför att han säger sig nyligen ha anlagt ett
fäbodställe på sydvästra sidan av Halaån vid namn Tokmyrbodarna.
24 Martii 1829 och 13 Martii 1830. Finns två handlingar om att Daniel Göranson med sin
hustrus goda råd till sin svåger Olof Johansson försäljer deras halva av nr 3 i Solberg. I en
handling från 16 september 1818 såg vi att systrarna Anna och Britta fick köpa hälften vardera av föräldrarna Lars Olofsson och Elin Danielsdotters hemman. Anna blev gift med Olof Johansson och Britta med Daniel Göransson som nu sålde sin halva till Olof och Brita.
30 st handlingar vilka varit med och behandlats på Hammerdals Tingsrätt angåenden nr 3 i
Solberg från 1706 till 1836.
Av handlingarna från 1700 och 180-talet kan man se att boskapsskötseln var den viktigaste
näringsgrenen och det var förstås så även långt före 1700-talet. Det var kreaturen som kunde
utnyttja växtligheten på skogen och myrarna och omvandla den till människoföda. På sommaren när det var bra tillgång på bete (mulbete) hämtade korna själva sin egen föda till produktion av mjölk. Under sommaren kunde det då tillverkas ost och smör även för vinterns behov.
Den mark som inte nyttjades som bete användes som slåttermark där foder för vinterns behov
bärgades. Det huvudsakliga vinterfodret hämtades från skogsslåtter. Endast en mindre del utgjordes av hö. Vi såg från avvittringshandlingar att nr 2 i Viken namngav 33 myrar runt hela
skatteskogen som den gården slog. Dessutom brukades slåttermarken på Solbergslandet. Tillsammans med de 7 övriga gårdarna blev nog detta stora område väl utnyttjat. Marken var
samfälld till 1793 så tidigare om någon ville anlägga t.ex. en fäbodvall fick han utse en
lämplig plats som var ledig för ändamålet. Vikenbönderna säger vid avvittringen att de anlagt
en ny fäbodvall, Nybodarna, för mulbete vid Vikbodarna inte räckt när nr 2 Solberg kommit
dit.
Slåtterställena annekterades också i den mån de var lediga. Det kan spekuleras i om flera voro
intresserade av samma slåtter om det blev samråd eller konfrontation.
Trots att det finns mer att forska om i Solberg och Vikens historia fann jag det lämpligt att nu
sammanställa de uppgifter jag fått fram. Folk som visste vad jag höll på med ville få materialet tillgängligt. Dessutom vet ingen hur länge man får ha hälsan. Till exempel alla torp äro
72
inte beskrivna. De äro många, t.ex. Gabriel Johansabacken, Gillbergsbacken, Buholmen, Pe
Annabacken, Skruppnäset och Erik Annershabacken i Solbergsvattnen, Rutjontetorpet (Erik
Antonstället) och Bolinsgården på Karelen. AnnaBrittatorpet, Orrtorpet och Sjöbrännan vid
Greningssjön, Solbergstorpet och två dagsverkstorp inne i byn.
Kanske finns det någon som vill fortsätta. Jag har i alla fall gjort en början.
Arne Andersson.