GP 2015-11-01 Heidenstam & Måseskär
43 SÖNDAG 1 NOVEMBER 2015 En grundskola i Winslow Township i New Jersey, USA, skickade hem en åttaårig flicka från skolan för att hon hade för ljusgrön blus. Skolan har en strikt färgkod som måste hållas. En annan elev blev hemskickad för att hans skjorta hade fel blå nyans. Samma skjorta som han hade hela förra läsåret. VÄRLDENS GÅNG Redaktör: Kristian Wedel • E-post: [email protected] 031-62 47 51 • Telefontid: vardagar kl 10-11 GP den 9 oktober 1865. Bild: LASSE EDWARTZ Heidenstamfyren på skäret. M ysteriet med den sjöjungfru som av ett trovärdigt vittne observerades på nordvästsidan av Marstrandsön en julidag på 1860-talet är egentligen bara en utvikning från dagens huvudämne, vilket är en lysande jubilar. Månadens fyr i GP är Heidenstamfyren på Måseskär. För 150 år sedan – den 8 oktober 1865 – tändes rovoljelampan för första gången. Fyren var en 21,7 meter hög järncylinder med lanternin omgiven av ett avsmalnande fackverk av järnstänger. Spriraltrappan gick inne i röret. I princip allting finns kvar 2015. 1865 års fyr står bredvid den nutida fyren. Månadens fyr Måseskär 150 år! GP:S NOTIS AV den 9 oktober 1865 fångade en revolution. Tidigare hade det tagit åratal att mura en fyr. Nu skruvades den ihop av prefabricerade delar på några veckor. Måseskär var den första Heidenstamfyren på västkusten. Heidenstamfyrarna skulle för all framtid förändra sjöfarten. I hundratals år hade västkusten varit nästan kolmörk. Bank skutor med hälleflundra och torsk eller pustande hjulångare sögs in i brotten och förliste och sjöfararnas sista stund i livet präglades säkert av förvirring: var är vi? Vinga och Hållö fyrar fanns. Och lanterninen på Carlstens tak. Annars var det svart på väst kusten. ÖVERFYRINGENJÖREN G ustaf von Heidenstam var i oktober 1865 en 43-åring som ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt fyrar. Som ingenjör vid rikets fyr- och båkinrättning hade han i decennier seglat längs den svenska kusten. Han klev i land på blåsiga saltspolade skär, mätte och stegade, kalkylerade, ritade. Hans son –1916 års nobel pristagare i litteratur –skulle i Gustaf von Heidenstam. Verner i Marstrand. Grattis, Måseskär! en av sina sista böcker beskriva fadern som en seglare ”med sjömansblod i ådrorna”. År 1857 hade Gustaf von Heidenstam varit klar med sin stora plan över var längs Sveriges 2 400 kilometer långa kust fyrar borde placeras. Året därpå hade han börjat rita sin sensationella m onterbara budgetfyr –den kanske tidigaste Ikeabetonade insatsen i Sveriges historia. Naturligtvis ville han själv vara med när de tre stora västkust fyrarna Måseskär, Paternoster och Väderöbod monterades. Familjen Heidenstam behövde alltså en behändigt belägen operationsbas i havsbandet, inte alltför avskuren från civilisa tionens punschkvällar och pianomusik. JAG HAR INTE säkert lyckats utröna när de första gången kom till Marstrand, men det går att få en ledtråd via en talande detalj: de behövde en vagga åt lille Verner. Det bör alltså ha varit 1860 e ller 1861. De hyrde några rum på Östergatan, vid torget. Kapten Nordströms lilla dotter hade just börjat gå, lille Verner fick överta vaggan. Vaggan bevaras ännu år 2015 i Marstrand. Hembygds föreningen gör inget större nummer av den. Stenarna där den blivande nobelpristagaren barn lekt ligger alltså delvis i Marstrand, vid klipporna runt Södra Strand verket, vid Stegelviken och Store Stenmaln, i de vådliga backarna upp mot fästningen. Familjen Heidenstam tillbringade något halvdussin somrar i Marstrand. Överfyringenjören seglade till sina fyrplatser, gick med pannan i veck och funderade över var stag och mistkanoner eller gonggongar kunde placeras, funderade på om sötvattnet skulle räcka att försörja en fyrmästarfamilj. Pojken Verner gick på Marstrandsön och kikade väl på krocketspelarna som stod med sina binoklar och ljunglöfcigarrer vid gräsmattan utanför societetshuset, och han gick kanske till kajen och tittade på kabeljon som lossades från de välvda gaffel riggade bankskutorna. I bland satt han inne hos tullförvaltarfamijen Uggla och lyssnade på musiken och lekte med de tre systrarna Fredrique, Emilia och Elin. En kvalificerad gissning är att han lekte mest med Emilia. Delvis samma somrar – första gången 1862 – vandrade en annan och vuxnare nationalskald under päronträdens skuggor på Marstrands små sommargator. DET VAR EN lite prudentligt till- knäppt professor från Helsingfors, klädd i bonjour slängkappa och svart och hatt och –föreställer jag mig – med handen ängsligt på plånboken. Han hette Zacharias Topelius och arbetade för närvarande på sin stora bestseller: Fältskärns berättelser, en äventyrsaction med mycket pangpang och hästar. I den glammande bad societeten flödade punschen. I skildringarna av Topelius Marstrandssomrar – framför allt i Claes Krantz fenomenala böcker – anar man mellan raderna att att Topelius var skeptisk till dessa vulgariteter. Bad var en allvarlig sak. Balneologin var en medicinsk modevetenskap präglad av varianter med tång, gyttja, svavel, tallbad och ångskåp –och ingen sommargäst blötlade sig utan ingående konsultationer med läkare, efter vederbörlig inskrivning i badsocieten, första eller andra terminen. Det var inte tal om att kliva rakt ner i havet från stranden. En dag såg Zacharias Topelius en levande sjöjungfru. Han var fullständigt säker på sin sak. Han beskrev det noga senare. Zacharias Topelius satt i en båt tillsammans med fiskaren Fägersten. De kom från Hamneskärshållet. Sjöjungfrun plaskade i vattenbrynet på nordvästra sidan av Marstrandsön. Det verkar ha varit ungefär vid Tåudden. Den syntes fullständigt tydligt, visserligen på ganska långt håll, men klart urskiljbar, sorglöst och sensuellt plaskande. OCH PAPPA ö verfyringenjör von Heidenstam slet. Jag undrar om han var med redan i maj 1865 när 44 man i gång ute på Måseskär, däribland fyra bergsprängare och två stenhuggare. Snart for han till Göteborg ocn inspekterade fyrbyggsatsen som provmonterats i en hall hos Ericsbergs metall och tackjerns-gjuteri. När han undersökt allting – det var i juli 1865 –skruvades det ner i så små beståndsdelar som möjligt och fördes till Måseskär. Optiken var det flottaste: en fjortonhundramillimeters dioptrisk trumlins, en sfärisk spegel, en trevekig moderatörlampa för rovolja. Det var bara det röda lampglaset – stadigt rödt sken, som GP skrev – som dröjde. Det var därför Måseskär inte kunde tändas förrän den 8 oktober. FAMILJEN SKULLE ÅTERKOMMA fler härliga Marstrandssomrar, för pappa fyröveringenjören måste ju fixa både Väderöbod och Pater Noster. Verner skulle få många fler chanser att leka hos flickorna Uggla.Emilia spelade piano och de höll uppenbarligen kontakten även efter familjen Heidenstams sista Marstrandssommar, år 1868. Ty år 1880 gifte sig Verner och Marstrandsflickan Emilia till pappa fyröveringenjörens och pappa tullförvaltarens samfällda fasa. Det är osäkert om de arga papporna kände till att sonen/ svärsonen dessutom korresponderade med den fordom dystert spankulerande och bonjour klädde Marstrandssommar gästen Zacharias Topelius. Topelius, mannen som såg sjö- Måseskärs fyr. jungfrur, bad den unge skalden att skruva ner lite på vildheten i dikterna. MYSTERIETS MED d en mystiska sjöjungfrun vid Marstrandsön hade förresten retts ut redan några dagar efter observationen. Det var en engelsman som badade. Rakt ner i vattnet. Helt utan biljetter, läkaruppsikt eller personal eller ordinationer: skandalöst. Någon konstigare hade Zacharias Topelius aldrig sett. Inte hade han kunnat tänka sig att det var en människa. Jag vill gärna tänka mig att han berättade historien för Gustaf von Heidenstam, fyrbyggaren och upplysningsmannen, som uppmuntran när denne trött kom hem med huvudet fyllt av kalkyler om dioptriska trum linser och sfäriska speglar. – Herr överingenjören, nog tyckte jag att det var en kännspak sjöjungfru! OCH ÖVERINGENJÖREN SUCKADE nog trött och önskade sig hem till vännen Evald Uggla och pianot. Lille Verner var antagligen redan där. Men det är en helt annan historia. Grattis, Måseskär! KRISTIAN WEDEL [email protected]
© Copyright 2024