Det stora klippet?
Det stora klippet? Några aspekter på skogsmarknaden i Härnösandsdistriktet under sent 1800-tal Inledning När den filosofiskt lagde vid ingången till det 20:e seklet tog sig för att summera utvecklingen genom det århundrade man nyss hade lämnat bakom sig, kunde han eller hon bland annat konstatera att framväxten av en modern industrisektor saknade motstycke i landets historia. Till sina yttre drag är den svenska industrialiseringsprocessen väl känd. Inom loppet av en eller ett par mansåldrar gick landet i norr från att vara ett självförsörjningsbaserat jordbrukssamhälle till att bli ett penningbaserat industrisamhälle. En viktig del i denna process och i synnerhet för norrländskt vidkommande, utgjordes av sågverksindustrin som från mitten av 1800-talet i rask takt utvecklades från småskalighet till stordrift. Omfattande och djupgående förändringar i samhällskroppen följde; socialt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt, mot vilket missnöjet efterhand kanaliserades i sekelskiftets stora debatt om Norrlandsfrågan. Bland mycket annat handlade den om effekterna av att skogsbolagen för sin råvaruförsörjning i allt större omfattning köpte skogsfastigheter av norrländska bönder. Samtidigt som expansionen av trävarumarknaden rent ekonomiskt lyftes som en framgångssaga i den offentliga retoriken, såg många med oro på strukturomvandlingen av jordägandet och, som det uppfattades, hotet mot de självägande bönderna, som framför andra sågs representera stabilitet och kontinuitet i det svenska samhället. Den förbudslag som instiftades av riksdagen år 1906 och som med vissa undantag förbjöd aktiebolag från att vidare förvärva jordbruksfastigheter i de norrländska landskapen, var ett svar på denna oro. 1 Så kan helt kort problemområdet sammanfattas, med blicken fäst på hur förändringar inom råvarumarknaden för skog, hädanefter kallad skogsmarknaden, kom att få vidare konsekvenser för samhällsstrukturen.1 I det papper som nu föreligger kommer jag att diskutera några centrala aspekter av hur skogsmarknaden utvecklades i Härnösands trävarudistrikt under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Jag kommer därvid framför allt fokusera på frågor som rör marknadsstruktur, konkurrens och de drivkrafter som låg grund för en ändrad modell för försörjning av timmer till verken. Till grund för de resultat som presenteras, ännu preliminära, ligger huvudsakligen en fallstudie av skogsbolaget Strömnäs AB, ett av de större av de bolag som var verksamma i distriktet. Även inkluderas vissa empiriska nedslag i Edsele socken i västra Ångermanland. Inledningsvis kommer jag säga något om det sammanhang uti vilket arbetet med papperet har ägt rum, samt något om centrala begrepp och avgränsningar. Sammanhanget Papperet har kommit till i anslutning till ett av Riksbankens Jubileumsfond finansierat och alltjämt pågående projekt, Skogens entreprenörer. Industrialisering och modernisering i Norrlands inland, cirka 18501910, i vilket sammanlagt fyra historiker vid Mittuniversitetet ingår.2 Ambitionen med projekthelheten är att öka förståelsen för de komplexa processerna bakom den transformation som delar av det norrländska inlandet genomgick i samband med industrialiseringen. Syftet med min del av projektet har preciserats till undersöka hur skogsmarknaden förändrades inom Härnösands trävarudistrikt och med fokus på Ramsele tingslag. Begreppet skogsmarknad definieras i För en bred översikt av trävarunäringens utveckling under 1800-talet samt sekelskiftets debatt om skogsskötsel och skogspolitik hänvisas till följande verk: KarlGöran Enander; Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år (Umeå 2007); Lars Kardell, Svenskarna och skogen, del 2: Från baggböleri till naturvård (Jönköping 2004). 2 http://anslag.rj.se/sv/anslag/47207 1 2 detta fall som mötet mellan säljare och köpare, mellan utbud och efterfrågan på timmer, skogsskiften och skogshemman. Något som dels innefattar strukturella förhållanden som bestämmer marknadens former, dels de beteenden och val som kommer till uttryck genom att någon agerar på denna marknad. Till Härnösandsdistriktet räknar jag de sågverk som sorterade under Härnösands tullkammardistrikt efter 1894 samt det geografiska område varifrån dessa sågverk försörjdes på timmer, via Ångermanälven med biflöden. I tid avgränsas undersökningen till perioden mellan 1850 och 1910. Det var då den moderna sågverksindustrin anlades och så småningom volymmässigt nådde sin topp kring sekelskiftet 1900. Det var också före 1906 som skogsbolagen anskaffade huvuddelen av sitt nuvarande innehav av skogsmark i Norrland. 3 Härnösandsdistriktet och industrialiseringen Under 1800-talets senare hälft förändrades på flera och avgörande sätt villkoren för att verka på trävarumarknaden. Flottleder rensades och byggdes ut. Ångsågstekniken förändrade förutsättningarna för sågverkens kapacitet och lokalisering. Ekonomisk frihandel gynnade handel och efterfrågan. Några statistiska uppgifter får tjäna som vägledning för att i grova drag beskriva ökningen av produktionsvolymerna i Härnösandsdistriktet tiden efter 1800-talets mitt. Perioden mellan 1850 och 1875 tiofaldigades exporten av sågade och hyvlade trävaror. Vid sekelskiftet kunde man konstatera ytterligare en fördubbling. I konkreta tal handlar det om att trävaruindustrin i distriktet gick från att vid seklets mitt ha producerat för export omkring 25 000 m3 till att under 1890-talet och en bit in på det nya seklet pendla på nivåer mellan 600 000 till 700 000 m3.3 Produktionsökningen drevs på och möjliggjordes av en stabil och stigande efterfrågan från utlandet. Samtidigt var en omdaning av marknadens struktur en förutsättning för att denna efterfrågan skulle kunna tillgodoses. Jan Glete har beskrivit uppbyggnadsfasen av den moderna sågverksnäringen som ett avbrott, en diskontinuitet i utvecklingen. Ägarna till dåtidens vattensågar tog inte, av olika orsaker, taktpinnen när marknaden för trävaror förändrades kring seklets mitt. Istället utmönstrades de successivt av utländska och västsvenska handelshus som gjorde de avgörande investeringarna i teknik och infrastruktur. Detta var en process som påbörjades under 1830- och 1840talen, för att sedan fullföljas decennierna efter 1800-talets mitt. I Härnösandsdistriktet var det framför andra handelshuset, firma J. A. Kjellberg & Söner i Göteborg, som gjorde stora investeringar, varav det mest betydande var övertagandet av Kramforssågen år 1848. Men även norska, brittiska och tyska intressen gjorde sig gällande i olika bolagsbildningar under 1850- och 1860-talen.4 Följande tabell Harald Wik, Norra Sveriges sågverksindustri från 1800-talets mitt fram till 1937, (Stockholm 1950), diagram s. 221. 4 Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, (Stockholm 1987), s. 151-158. 3 4 visar den numerära utvecklingen över antalet vatten- och ångsågar i Härnösandsdistriktet mellan 1850 och 1900. Diagram 1: Antal kommersiella sågverk i Härnösands trävarudistrikt perioden 1850-1900 70 60 50 40 Vattensågar 30 Ångsågar 20 10 0 1850 1862 1871 1880 1890 1900 Källa: Harald Wik, Norra Sveriges sågverksindustri från 1800-talets mitt fram till 1937, (Stockholm 1950), bearbetning av data i tabell, s. 303-307. Örnsköldsviks trävarudistrikt (bildat genom delning av Härnösandsdistriktet år 1894) ingår inte i tabellen. De första ångsågarna i distriktet drogs igång under åren 1853 och 1854, i tur och ordning Sandö, Kramfors och Locknö. Kortsiktigt innebar de ingen större omvandling av marknadsstrukturen, parallellt satsades på uppförande av nya vattendrivna verk för att profitera på den då rådande högkonjunkturen. Faktum är att antalet vattensågar fördubblades mellan 1850 och 1862, vilket kan jämföras med att det ännu år 1862 endast fanns sex ångsågar i drift. Som diagram 1 visar är det först under 1860-talet man kan tala om en tydlig övergång från äldre till modern teknik. Mot slutet av decenniet blev antalet ångsågar påtagligt fler, samtidigt som avvecklingen av vattensågarna in5 leddes. Denna riktning förstärktes under 1870-talet, och efter konjunkturkrisen mot decenniets slut var de flesta vattensågar borta från den kommersiella marknaden. Ser man till volymerna av sågat timmer framstår emellertid redan det sena 1860-talet som en brytpunkt för skiftet mellan äldre och ny teknik. Det som utmärker Härnösandsdistriktet, gällande ägarförhållanden, är dels en viss kontinuitet genom att tidigare järnbruk efterhand gick över till att syssla med trävaror. Främst kan här nämnas det bolag som senare blev Graningeverken, vars disponent en gång lär ha yttrat om saken att ”håller vi oss inte flytande på vårt järn, så flyter vi på vårt sågade trä”.5 Dels byggdes flera av de ångsågar som tillkom under 1860- och 1870-talen via lokalt och regionalt kapital, som lade grunden för medelstora och under många år framgångsrika företag som var förankrade i olika ägarfamiljer. Till denna senare kategori hör exempelvis Strömnäs AB, och på det sättet skiljer sig Härnösandsdistriktet från distrikten längre norrut, som antingen dominerades av ett fåtal bolag eller inte alls utvecklade en struktur av regionalt förankrade företag som ackumulerade kapital för framtiden.6 Även de förändrade ägandeformerna bör ägnas viss uppmärksamhet. Det sena 1800-talets ångsågar drevs i allmänhet i aktiebolagsform. Med sin dyrare teknik och den successivt stegrade produktionsvolymen krävde de mer kapital för att kunna sättas igång och drivas än vad de gamla vattendrivna verken hade gjort. Fördelen med aktiebolagsformen, som stipulerades i en lag från 1848, var dels enkelheten att samla in kapital från många olika tecknare, dels att ansvaret för bolagets förbindelser begränsades till det insatta kapitalet. Vi ser följaktligen under 1800-talets andra hälft en successiv övergång till den nya aktiebolagsformen, först genom de nystartade sågverken, men så småningom också genom att äldre firmor ombildades. Aktiebolagsformen innebar att ägandet till bolagen lättare kunde spridas i en större krets av investerare. I takt med att vinstkapital 5 6 6 Joh. Ax. Almquist, Graningeverken: historisk skildring, (Stockholm 1909), kap. 8. Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, (Stockholm 1987), s. 166-168. ackumulerades och behövde placeras blev det därför vanligt att investerare efterhand fick betydande intressen i sinsemellan konkurrerande bolag. Genom överlappande ägande, ledning och styrelseledamöter formades olika bolagssfärer, som dock kunde förändras över tid. Jag ska här nöja mig med att peka på några sådana anknytningar. Grosshandlaren Arend Versteegh kom till Sverige från Holland vid mitten av 1870-talet och bosatte sig i Härnösand. Där blev han år 1883 huvudägare till Hernösands Ångsågs AB men skaffade sig med tiden även betydande aktieposter i flera andra bolag, däribland Strömnäs AB och Sprängsvikens AB för vilka han efter hand kom att ingå i styrelsen. Mest känd är han för köpet av aktiemajoriteten i Graningeverken år 1900. Hans bror Fritz Versteegh var parallellt grundare till, största delägare i och disponent för Sandviken från 1869 till sin död 1901. En annan affärsman som obehindrat rörde sig från det ena styrelserummet till det andra var Constantin Falck. Han var medgrundare till Nylands trävarubolag i början av 1870-talet och sedermera delägare och styrelseledamot i bland andra Strömnäs AB, Lugnviks Nya Ångsågs AB, Svanö AB, Sprängsvikens AB och Utansjö Cellulosa AB. Ett av hans största projekt var övertagandet av sågen i Björknäs år 1886, där han sedan tjänstgjorde som disponent fram till 1904.7 Bolagens förvärv av jordbruksfastigheter i Härnösandsdistriktet Så länge flottning var den enda möjligheten att i större skala kunna transportera timmer längre sträckor var skogsmarknadens räckvidd ungefär densamma som flottledens. För Härnösands trävarudistrikts del, sådant det såg ut efter avknoppningen av Örnsköldsvik år 1894, ingick således de territorier som var förbundna med Ångermanälvens flottningssystem och biflöden. En naturlig gräns drogs mot socknarna i norra Ångermanland. Samtidigt korsades Jämtlandsgränsen beträffande framförallt Ströms, Alanäsets och Frostvikens socknar samt södra Västerbottensgränsen med socknarna Åsele, Vilhelmina och Dorotea. Detta geografiska område, inalles ett 30-tal 7 Samtliga uppgifter ur N. H. Qvist, Ådalen 1 + 2, (Stockholm 1943, 1946). 7 socknar, bildade tillsammans det handlingsfält som bolagsmännen såg framför sig på kartan när de planerade sina uppköp. Det var också samma herrar skogens ägare var tvungna att vända sig till, om de ville sälja till ett bolag på marknaden. Gunte, Baunitz och Borgegård visar i en undersökning av Degerfors socken i Västerbotten att det framförallt var enskilda spekulanter, ofta handelsmän, som köpte fastigheter av bönderna före 1870talet, längre fram övergick sedan dessa fastigheter i bolagens ägo. 8 Liknande iakttagelser om privata spekulanter som i ett tidigt skede handlade med hemman och framförallt nybyggen kan tentativt göras för ångermanländskt vidkommande, där namn som häradsdomare Erik Petter Persson i Höfven och handelsman Ingelbert Erstad i Backe, även Constantin Falck, en av männen bakom Strömnäs, förekommer flitigt som tidiga spekulanter på skogshemman under 1860och 1870-talen. På samma gång är det tydligt att flera av de stora privatspekulanterna så småningom inordnades i den nya marknadsstrukturen. Så var det med de nämnda männen: häradsdomare Persson som medgrundare till Sprängsvikens Ångsåg, handlaren Erstad var en av männen bakom bildandet av Björknäs AB. Den nya marknadsstrukturen som växte fram efter 1800-talets mitt, följdes av att bolagen intill sekelskiftet 1900 la sig till med betydande arealer jord och skog i framförallt Norrlands inland. Enligt Norrlandskommitténs beräkningar förfogade sågverksbolag, bruk och enskilda sågverksägare över sammanlagt 34,3 procent av de privatägda jordbruksfastigheterna i Norrland och Dalarna år 1900. Inom Västernorrland, som dominerades av de två stora trävarudistrikten Härnösand och Sundsvall, var motsvarande andel 41,6 procent. Denna andel kom sedan att öka några procentenheter ytterligare under tiden fram till 1906, då förbudslagen trädde i kraft.9 Gunnar Arpi är den som grundligast har preciserat tidpunkten för när de så kallade bolagsköpen inleddes, genom sin undersökning av hur blivande SCA:s markinnehav tog form i Sundsvallsdistriktet. Rune Bunte, Sven Gaunitz och Lars-Erik Borgegård, Vindeln: en norrländsk kommuns ekonomiska utveckling 1800-1980 (Umeå 1982), s. 91. 9 Norrlandskommitténs betänkande, del 6 (Stockholm, 1904), tabellerna 1 och 3. 8 8 Bland annat konstaterar han att över 75 procent av förvärven ägde rum mellan 1882 och 1906, det år då förbudslagen trädde i kraft.10 Liknande resultat kommer Ove Lundberg till i sin undersökning av tre socknar i Örnsköldsviksdistriktet, även om tendensen där är lite tidigare.11 Bilden av ett förhållandevis snabbt förlopp, som tar sin början eller accelererar efter 1880, bekräftas också i mina undersökningar av Edsele socken i västra Ångermanland, enligt bilagd tabell. I den kan vi se att bolagens fastighetsköp tilltog markant under 1880och 1890-talen. Mellan 1880 och 1900 steg bolagens andel av det totala taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter från 6 till 51 procent. Bakom dessa siffror döljer sig en mängd fastigheter som bytt ägare minst en men i många fall flera gånger under perioden. Gunnar Arpi, ”Bolagens skogsförvärv i Sundsvallsdistriktet 1850-1950”, i Ragnhild Lundström (red.), Kring industrialismens genombrott i Sverige (Stockholm 1966), s. 73. 11 Ove Lundberg, Skogsbolagen och bygden: ekonomisk, social och politisk omvandling i Örnsköldsviksområdet 1860-1900 (Umeå 1984) s. 47. 10 9 Tabell 1: Skogsbolagens andel av det totala taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter i Edsele under perioden 1870–1906. År 1870 1875 1880 1885 1890 1895 1900 1906 Andel bolagsägd jord i procent Antal fastighetspos ter 3,21 6,04 6,11 19,2 25,7 33,3 51,1 58,1 6 10 17 29 44 70 87 9 Källa: Fyrktalslängder åren 1881, 1886, 1891, 1896, 1901 och 1907, Edsele kommun, D I, vol. 1-3, Sollefteå kommunarkiv (SK). För åren 1870 och 1875, se taxeringslängder för Edsele, Västernorrlands läns landskontors arkiv E Ib, vol. 219 och E IV, vol. 7, Härnösands Landsarkiv (HLA). Anmärkning: I tabellens första rad definieras ägandet av jorden utifrån aktuellt taxeringsvärde respektive år. Både krononybyggen och skattehemman ingår i beräkningen. Det som uttrycks är således bolagens andel av det sammanlagda taxeringsvärdet för samtliga jordbruksfastigheter i kommunen. I tabellens andra rad anges antalet separata fastighetsposter där bolag redovisas som ägare, vilket ger en kompletterande indikation på bolagens köpaktiviteter mellan de olika kontrollåren. En fördel med detta mått är att det är oberoende av den relativa taxeringsvärdesutvecklingen, dock undervärderas antalet köp p.g.a. fastighetsposter som efterhand lades samman. En utförlig sammanställning visar att när förbudslagen trädde i kraft år 1906 så var det sammanlagt 17 olika skogsbolag som innehade jordbruksfastigheter i Edsele socken, i större eller mindre omfattning. Störst var Sandviken med en ägarandel på knappt 10 procent, följt i fallande ordning av Graningeverken, Dals Ångsåg och Tunadal. Minst var Ramviks sågverks andel, som uppgick till bara 0,2 procent. Sett till det taxerade värdet förfogade bolagen tillsammans över 58 procent av marken. De flesta av bolagen hade sina rötter i Härnösands trävarudistrikt, och använde sig av flottlederna via Faxälven och Ångermanälven för timrets framforsling. Därutöver figurerade 10 en knapp handfull intressenter från Sundsvallsdistriktet, men de intresserade sig huvudsakligen för byarna närmast Jämtlandsgränsen som angränsade till deras hemmamarknad, geografiskt och funktionellt förbunden med Indalsälvens flottled.12 Den uppsplittrade ägarbilden, där bolagens skogsköp gjordes sida vid sida och i förmodad konkurrens, framgår ännu tydligare av en sammanställning för samtliga Härnösandsdistriktets ångermanländska socknar, gällande året 1905. Det året uppträdde sammanlagt 23 olika aktiebolag som ägare av mantalssatt jord. Den största jordägaren var Björkå AB med nästan 34 mantal och den minsta var Ulfviks AB med 0,5 mantal. Tabell 2 listar de 15 bolag som var största markägare, beräknat utifrån mantal. Tabell 2: De 15 aktiebolag som innehavde mest skogsmark i Härnösands trävarudistrikt år 1905. Bolagets namn Björkå AB Fastighetsinnehav, Antal Anmärkningar uttryckt i mantal. socknar bolaget har innehav i 33,9 19 Privilegier för järnsmide 1771, sågverk från 1859. Ombildat till aktiebolag via fusion med Offers AB och Lugnviks Nya AB år 1897. Se vidare Erik Nydahl, ”Nybyggen till reapris: bolagsköp av jordbruksfastigheter i ångermanländska Edsele socken cirka 1870-1906”, i Stefan Dalin, Makt, myter och historiebruk (Sundsvall 2014), s. 103. 12 11 Graningeverkens 28 AB 11 Kramfors AB 26,3 10 KungsgårdenMarieberg AB 17,8 14 Sandvikens AB 17,4 12 Strömnäs AB 13,7 Sandö Ångsågs 13,3 AB 15 9 Sprängsvikens AB 12,7 10 Svanö AB Wäija AB 11,1 7,2 13 12 Dals Ångsågs 7,2 AB Björknäs AB 5,5 12 16 12 Privilegier för järnbruk 1673, sågverk från 1851, ombildat till AB 1873. Privilegier för finbladigt sågverk 1744, ombildat till aktiebolag 1886. Ursprung från 1857, ombildat till aktiebolag 1886 Grundat 1868, aktiebolag från 1869. Grundat 1871 Grundat 1867, ombildat till aktiebolag 1889. Grundat 1872, aktiebolag från 1877. Grundat 1867 Grundat 1867, ombildat till aktiebolag 1870. Grundat 1885 Grundat 1882, ombildat till aktiebolag 1886. Salsåkers Ångsågs AB Dynäs AB 5,1 12 Grundat 1872. 4,5 10 Hernösands Ångsågs AB 3,1 5 Grundat 1884, aktiebolag från 1896. Grundat 1860 Källa: BiSOS, Femårsberättelse för Västernorrlands län 1901-1905, bilaga över inhemska bolags ägande av fastigheter, sockenvis. Anmärkning: Bolagens innehav av fastigheter i Jämtland och Västerbotten ingår inte i tabellen. Det som listas i tabellen är i praktiken strukturen på skogsmarknadens köparsida sådan som den tedde sig från 1870/80-talet till en bit in på 1900-talet. Vid sidan av mindre bolag och privatspekulanter handlar det om ett femtontal eller något fler stora bolag som köpare på marknaden. Några tillkom under resans gång, andra lämnade scenen, men överlag är det en påfallande stabil struktur vi ser, som växte fram i spåren av ångsågarnas etablering. De gamla bruksbolagen med rötter i 16- och 1700-talen; Graningeverken, Björkå och Kramfors, toppar listan över största skogsägare, delvis på grund av innehav av gamla privilegieskogar. Vidare kan vi se att de flesta av bolagen var verksamma över ett brett fält med ägarintressen i mellan tio och femton socknar enbart i Ångermanland. I distriktets kärnområden, såsom Fjällsjö, Junsele och Ramsele, var samtliga bolag på listan möjliga köpare. Om orsakerna till den omfördelning av jordägande som ägde rum i slutet av 1800-talet har diskuterats vitt och brett i tidigare forskning. På en mera strukturell nivå har några historiker betonat övergången från ett produktionssystem till ett annat, att bönderna inte längre behövde sin jord när de fick tillgång till annan sysselsättning och inkomst. Andra pekar på att de ökade kvantiteterna av timmer som efterfrågades av bolagen, inklusive hotet om en framtida brist, gjorde att bolagen såg sig tvungna att säkra tillgången på ett mer permanent sätt än via tidsbegränsade kontrakt. Konsensus tycks råda kring att 13 ett förbud mot långa avverkningsrätter (längre än 20 år), som instiftades år 1889, påskyndade denna utveckling. Avsikten med åtgärden var välmenad, att hindra skogens inlåsning för hemmansinnehavaren under ibland så lång tid som flera generationer. Men eftersom det ytterligare begränsade möjligheterna till långvarig planering av resurserna, så har man förmodat att den fick en motsatt verkan genom att hela hemman istället bytte ägare.13 En fallstudie av Strömnäs AB Hittills har jag presenterat marknadsstrukturens övergripande drag. I det följande kommer jag nu att presentera preliminära resultat av en fallstudie som gjorts på ett bolag som var verksamt i detta distrikt. Strömnäs AB etablerades som sågverk i början av 1870-talet och kommer enligt tabell 2 på plats nummer sex över största ägare av mantalssatt jord i Härnösandsdistriktets ångermanländska socknar år 1905. Men vad för strategier låg till grund för hur bolaget agerade på marknaden? Hur såg förhållandet till andra bolag ut? Via räkenskapsböcker, protokoll och intern korrespondens har jag från ett inifrånperspektiv följt utvecklingen på skogsmarknaden från 1870-talet och fram till sekelskiftet. Mellan gammalt och nytt – skogsbolaget tar form Till att börja med ska sägas att Strömnäs var ett av de sågverk som baserade bolagsbildningen på lokalt och regionalt kapital. Även tillhörde man den andra generationen av ångsågar, som kom till nästan tjugo år efter att de första hade anlagts. Bakom anläggningen, som togs i bruk år 1872, stod en rad prominenta ådalsbor i förening med skogsägande bönder. Startskottet var Se t.ex. Mats Rolén, Skogsbygd i omvandling: studier kring befolkningsutveckling, omflyttning och social rörlighet i Revsunds tingslag 1820–1977 (Uppsala 1979) s. 48f; Karl-Göran Enander, Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år (Umeå 2007) s. 25; Gunnar Arpi, ”Bolagens skogsförvärv i Sundsvallsdistriktet 1850-1950”, i Ragnhild Lundström (red.), Kring industrialismens genombrott i Sverige (Stockholm 1966), s. 72f. 13 14 en öppen ”inbjudan” till aktieteckning som förmedlades till allmänhetens kännedom någon gång under våren 1871.14 Varje tecknad aktie, som kostade 1000 kronor, förenades med en plikt för ägaren att årligen efter anvisning leverera 150 stycken sågtimmer till sågen. Villkoret var inte speciellt ovanligt i sin tid. Till exempel hade ett liknande sågverk i Svanö grundats enligt samma premisser i slutet av 1860-talet.15 Flera syften kan anas: dels förstås att man ville säkra sågens tillgång på råvara, dels att man inför aktieteckningen lockade skogsägande personer med att få del i förädlingsvinsten på sitt timmer. Men framförallt speglar det att marknadsstrukturen fortfarande var ordnad efter ett system där skogsägande och sågverksrörelse ännu inte sågs som en nödvändig förening. Strömnäs bildades sålunda som ett renodlat sågverk, till vilket timret var tänkt att anskaffas via pliktleveranser från aktieägarna samt så kallat köptimmer. De av aktieägarna som saknade egna skogstillgångar var tvungna att infria sina åtaganden genom att på egen hand inhandla lämplig mängd timmer eller avverkningsrätt. För detta ändamål bildades ett från sågverket fristående skogsbolag, vilket konstituerades vid ett möte på gästgivaregården i Kungsgården den 20 mars 1872 såsom Sollefteå Trävaru Aktiebolag.16 Enligt bolagsordningen, som godkändes av Kongl. Maj:t den första juni samma år, var bolagets ändamål att inom Ångermanland, Västerbotten och Jämtland ”inköpa fastigheter och skogar, för att från desamma verkställa afverkning, samt tillika genom elfrensningar tillgodogöra hittills oåtkomliga skogstillgångar och genom lämpliga åtgärder befordra och utveckla en laglig och rationel trävarurörelse.”17 Förvärven av framför allt avverkningsrätter men även några hemman genomfördes direkt från starten på ett offensivt sätt och vid en extra bolagsstämma under januari 1873 då de totala inköpen uppgick till cirka 150 000 kronor gavs klartecken för att fortsätta med inköpen upp till cirka Löst papper i styrelseprotokollsboken, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. Nils H. Qvist, Strömnäs: ett bolagsöde, (Stockholm 1953), s. 11-12. 16 Bolagsstämmoprotokoll 20/3 1872, Sollefteå Trävarubolag, SCA:s arkiv. 17 Bolagsordning för Sollefteå Trävaru-Aktie-Bolag, tryckt hos J A Johansson, Härnösand, 1873. 14 15 15 200 000 kronor. Det uttalades samtidigt att man helst såg att resterande medel skulle användas till att förvärva fastigheter med ”everldelig äganderätt” då sådana som man uttryckte det var ”förenliga med bolagets fördel.”18 Det kan tolkas på två sätt, dels att man såg långsiktigt på sina förvärv, dels att man ändå ville undvika att dra på sig fastigheter där jorden krävde tillsyn och omvårdnad. Ett belysande exempel på oviljan att driva jordbruk är att bolaget år 1874 sålde vidare ett av få hemman som inköpts efter att först en 50-årig avverkningsrätt hade intecknats.19 År 1877 slogs trävarubolaget och den besläktade sågverksrörelsen i Strömnäs samman i ett nytt gemensamt bolag. Avverkningsrätter och hemman övertogs av det nya bolaget. Samtidigt slopades leveransplikten av timmer för aktieägare. Gränsen mellan sågverksrörelsen och skogsrörelsen hade dessförinnan successivt flutit ihop. Förutom anställningen hos trävarubolaget blev bolagets inspektor, Frans Gustaf Johanzon, från 1874 också direkt anställd av sågverket som inspektor för timmerinköp och ”kontrollör öfver bolagets timmeraffärer.”20 Trävarubolaget var sålunda bara verksamt under en femårsperiod, men utgjorde i sig självt en intressant blandform mellan två olika system för råvaruanskaffning, dels ett äldre som var på väg ut, dels ett nytt som höll på att etableras. När sågverksrörelsen och skogsrörelsen slogs ihop 1877 framträder första gången för Strömnäs vidkommande det heltäckande skogsbolaget i modern mening. Årtal är dock oviktigt i sammanhanget, detta var utslag av en rörelseriktning som pågick under flera decennier och hörde samman med omstruktureringen av branschen i stort. I grunden handlar det om en övergång från en marknad som präglades av leveransvirke och enskilda skogsspekulanter, till en marknad dominerad av bolag som tog ansvar för hela kedjan från träd till planka. De äldre bolagen, som varit verksamma sedan 1850-talet och i några fall tidigare än så, anpassades också i allmänhet något tidigare. Bolagsstämmoprotokoll 29/1 1873, Sollefteå Trävarubolag, SCA:s arkiv. Bolagsstämmoprotokoll 1/7 1874, Sollefteå Trävarubolag, SCA:s arkiv. 20 Bolagsstämmoprotokoll 1/7 1874, Sollefteå Trävarubolag, SCA:s arkiv. 18 19 16 Avverkningsrätter och fastighetsförvärv Det nya sammanslagna Strömnäsbolaget leddes från 1877 och seklet ut av en styrelse som bestod av Constantin Falck, grosshandlaren Johan Fahlén och Nicolaus Qvist, den senare var dessutom bolagets disponent. Den krets inom vilken besluten fattades var således ganska liten. Samtidigt stod bolagsledningen inför flera problem att ta itu med. Ett första inställde sig den 22 februari 1878, då hela såghuset brann ner till grunden. Tack vare försäkringen kunde den emellertid återuppbyggas redan samma år, i förbättrad och utökad version. En mera långsiktig utmaning var den att finna en modell för att förskaffa och säkra tillgången på timmerråvara. Bekant är att Strömnäs liksom många andra bolag efterhand slog in på en linje som innebar att man skaffade sig den fulla äganderätten till skogsmarken. För att få en systematisk bild av bolagets köp av avverkningsrätter och hemman har jag utifrån bolagets kontraktsböcker sammanställt en tabell som visar hur de fördelade sig över tid. Av praktiska skäl har jag även inkluderat de kontrakt som ursprungligen upprättades av Sollefteå Trävarubolag. Tabell 3: Strömnäs AB:s inköp av avverkningsrätter och fastigheter 1872-1900. År 1871- 1876- 18811886- 1891- 18961875 1880 1885 1890 1895 1900 Avverkningsrätter, 16 11 24 11 50 41 antal köp Hemman, 8 3 17 30 15 23 antal köp Hemman, 0,4 0,5 1,3 5,2 1,4 3,9 uttryckt i mantal Källa: Kontraktsböcker 1872-1903, Strömnäs AB, SCA:s arkiv, Merlo. Anmärkning: För perioden 1900-05 har kontraktsböckerna visat sig vara ofullständiga, varför denna period måste kompletteras via andra källor. 17 Tabellen pekar på flera kända förhållanden, till att börja med att hemmansköpen blir vanliga först under 1880-talet. Under dess senare hälft dominerar de helt över avverkningsrätterna. Svårare att förklara framstår däremot den markanta skillnaden i fördelning hemmansköp/avverkningsrätter mellan perioderna 1886-90 respektive 1891-95. Särskilt utmärker sig att jämförelsevis få avverkningsrätter inhandlades under 1880-talet följt av avsevärt fler under 1890talet. En närmare granskning visar att det av allt att döma hänger samman med att bolagets geografiska fokusområden förändrades vid samma tid. Under 1880-talet gjorde bolaget många affärer i socknarna Fjällsjö och Åsele, men nästan inga alls i södra Ådalen, det vill säga socknarna kring Sollefteå och öster därom. Och vice versa under tidigt 1890-tal. Den mest sannolika förklaringen till denna förändring är att inspektor Johanzon under år 1891 flyttade från Näsåker till Hullsta gård i Sollefteå. I socknarna öster om Sollefteå, där han nu fick möjlighet att odla sina kontakter, var bönderna mindre benägna att sälja sina hemman, än vad de var längre upp längs älven. Johanzons flytt förklarar emellertid inte den mer generella övergången till att bolaget började köpa hemman. En konsultation av styrelseprotokollen ger inte heller några direkta svar på vad som föranlett bolagets ändrade strategier på marknaden. Ett principuttalande av styrelsen år 1884 slog förvisso fast att bolaget skulle söka ersätta den egna skog som förbrukades genom kontinuerliga inköp av nya skiften i storleksordningen 50 till 75 tkr per år, dock sägs inget om det ska vara i form av avverkningsrätter eller hemman. Inte heller sägs något om bakgrunden, men man får anta att det är dessa medel som sedan i stor utsträckning används till hemmansköp.21 De egna skogarna sågs i allmänhet som en värdefull tillgång. Med egna skogar avsågs både hemman och längre löpande avverkningsrätter. Upprepade gånger från 1880-talet och framåt gav styrelsen uttryck för en önskan om hushålla med de egna skogarna. Istället för avverkningar av hela timmerbehovet på egen mark skulle man försöka Styrelseprotokoll 31/1 1884, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 21 18 få tag på så mycket köptimmer som möjligt. Till exempel inför avverkningssäsongen 1884-85 planerades för att skaffa 100 000 sågtimmer till sågverket, varav enligt styrelsens mening ”större delen borde om möjligt inköpas och egna skogar sparas.”22 Formuleringens huvuddrag återkom vid flera tillfällen under de påföljande decennierna. Genom att köpa löstimmer, stämplingar och korta avverkningskontrakt på skogskiften kunde de egna skogarna i större utsträckning sparas för framtida behov, en tid som man såg framför sig med både fördyrade priser och försämrad tillgång på råvara. Den interna korrespondensen Styrelseprotokoll och styrelseberättelser berättar om bolagets viktiga inriktningsbeslut, men säger inte så mycket om hur arbetet gick till ute på fältet. Man kan också tänka sig att bolagsledningen tänkte sig för lite extra vad man där satte på pränt. Den viktigaste källan till hur man inom bolagsledningen resonerade om och såg på skogsmarknaden har istället varit inspektor Johanzons kopieböcker för utgående korrespondens, som gjort det möjligt att följa skogsinspektorns arbete på nära håll, vecka för vecka, år efter år. Johanzons position kan närmast beskrivas som bolagets inköpschef på plats i västra Ångermanland. I hans uppdrag ingick att styra över den kortsiktiga såväl som den långsiktiga råvaruförsörjningen. Den kortsiktiga i den meningen att se till så att rätt mängd timmer efter bolagets behov årligen utstämplades under sommaren, avverkades eller köptes in under vintern och till sist flottades ner till sågen under våren. Den långsiktiga i den meningen att se till så att bolagets försörjning på timmer av rätt kvalitet säkrades och gavs stabilitet för framtiden, till exempel genom köp av avverkningsrätter och hemman. Dock alltid efter ”noga bemärkelse” av de ”order” som han i stort sett varje vecka mottog från disponent Qvist, till vilken han lika kontinuerligt avrapporterade sin verksamhet och hur det gick med affärerna. Mellan de båda utväxlades under i synnerhet 1870- och 1880-talen ett stort antal brev, ofta flera i veckan, innan telefonen introducerades 22 Odaterat styrelseprotokoll hösten 1884, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 19 under 1890-talet och tog över en del av den funktion breven tidigare haft. Genom att kombinera Qvists och Johanzons kopieböcker har jag tagit del av stora delar av deras omaskerade affärskorrespondens som rör skogsaffärerna i västra Ångermanland, Jämtland och Västerbotten. Delar av materialet återstår att bearbeta, men i det följande redovisas några av de iakttagelser som hittills har kunnat göras. Övergången till hemmansköp Ännu vid början av 1880-talet är hemmansköp något som sällan omtalas i breven mellan disponenten och hans skogsinspektor. Marknaden för köptimmer är däremot föremål för täta diskussioner, helt naturligt eftersom bolaget var så beroende av att de årsvisa timmeraffärerna gick i lås och till ett pris bolaget var villigt att betala. Handeln vid vintermarknaderna fyllde en viktig funktion genom att sätta prisnivån för året, ”ortens pris” och göra den känd för säljare såväl som köpare. Men variationer från det officiella priset förekom, till exempel om någon ville köpa upp större kvantiteter sent på säsongen och därför erbjöd förmånligare villkor. I de fall osäkerheten om prisutvecklingen var så stor att säljare eller köpare inte vågade binda sig, kunde istället bestämmas om ett ”öppet pris” som fastställdes i slutet av säsongen utifrån då gällande priser. Även lurpassande ingick i repertoaren. I sammanhanget kan nämnas en av Johanzon lätt indignerad redogörelse för hur Sandös inspektor Klockhoff vid ett tillfälle hade lurat honom på köptimmer i Åsele med hjälp av ett nattligt sändebud. ”Då jag på måndagen hos Kellström träffade Klockhoff fick han veta att jag tänkte mig åt Åsele och aldrig kunde jag då ana, att han skulle sända bud mig i förväg, synnerligast i sådana tider som nu är då man bör vara ense om att få så billigt timmer som möjligt. (Krisåret 1879, min anm.) Klockhoff uppgaf tillika att hans faktor skulle vara i Holmträsk på timmertumning på Tis- 20 dagen och i stället reste han fort emellan byarne i Åsele för att påtinga timmer.”23 När Johanzon närmare undersökte saken uppgav ett vittne att det kommit ett ”bud på natten” till faktor Jon Jonssons hem, och att denne långt före gryningen begett sig mot byarna Hälla och Gafsele för att erbjuda bönderna ett bättre pris för sitt timmer än vad Strömnäs gav, närmare bestämt 12 öres rabatt per stock på flottningsavgiften. Väl hemkommen timmerlös från sin Åseleresa konfronterade Johanzon sin konkurrent Klockhoff, som dock förnekade all inblandning.24 Strömnäs hade generellt en återhållsam köpstrategi, som gick ut på först ta reda på vad andra betalade och sedan erbjuda samma pris. Typiskt hållen är följande order till en timmerköpare år 1881: ”Hvad timmerpriser beträffar rättar vi oss efter Kemparne och Sprängsviken så att vi icke betalar mindre än dem i allmänhet.”25 Men inte heller mer. Det som beskrivs i början av 1880-talet är hur man genom marknadens utveckling, med ökad konkurrens om köptimmer, kommer till ett läge där man mer eller mindre tvingas börja spekulera på hemman eftersom korta avverkningsrätter och köptimmer inte finns tillgängligt på marknaden i tillräcklig omfattning för att man ska våga lita på att det går att fylla bolagets behov till rimliga priser. ”Jag har nu besökt södra ådalen under förra veckan och der funnit att efterfrågan på köptimmer är stor och att alla skogsbitar som är till salu finner köpare – förra året hvar det många sk påtingare, men i år är det nära nog hvarannan bonde som fått sådant uppdrag.”26 Antalet lejda uppköpare ute i bygderna blev allt fler i takt med att bolagen på Brev från Johanzon till Qvist 26/2 1879, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 24 Brev från Johanzon till Erik Andersson i Hälla 26/2 1879, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 25 Brev från Johanzon till Hultqvist 29/10 1881, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 26 Brev till Qvist den 28/11 1881, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 23 21 marknaden blev fler, vilket gjorde att konkurrensen om timret tilltog. Eftersom tillgången på köptimmer minskade i hela regionen gällde det att säkra sina behov innan andra hade roffat åt sig. Johanzon beskriver hösten 1883 marknadsläget på följande sätt: ”Det är nu nära nog omöjligt att få köpa något skifte för afverkning – så nu måste spekulera både jord och skog om något köp skall göras.”27 Dessutom var priset på köptimmer redan så högt uppdrivet att det inte skulle bli någon större merkostnad att köpa rubb och stubb istället. ”Vill ni lemna mig medel att spekulera i hemman vare sig ensam eller i lag med andra tror jag att timmer på detta sätt skall blifva lika billigt som att köpa?”28 Efter att under dessa premisser ha gjort flera hemmansköp under åren 1883 och 1884 blir det snart en naturlig del av repertoaren för såväl Johanzon som hans principaler. Det ska dock noteras att bolaget till en början nästan värjde sig mot att dra på sig ansvaret för jorden och än värre, väl tilltagna födorådsförmåner! Det finns inget i brevmaterialet som tyder på att man redan då hade tankar om ett imperiebyggande för framtiden, som skulle betala sig för kommande generationers sågverksägare. Samlandet av jord i bolagets händer följde som en praktisk lösning på marknadssituationen men ansågs inte ha ett egenvärde. Säljarens marknad Johanzon och Qvist beskriver vid upprepade tillfällen skogsmarknaden som en ”säljarens marknad” där priserna trissas till det yttersta för vad bolaget förmår att betala. Och att bönderna även utnyttjar marknadssituationen till att pressa bolagen till eftergifter i betalningsvillkor och tiden för upplåtelse av avverkningsrätter. Vid ett tillfälle, när Johanzon köpt en avverkningsrätt på fem års tid, får han en tillsägelse av disponent Qvist att han framöver vid köp ska försöka skaffa bolaget tioårig avverkningstid, varpå Johanzon svarar att ”genom den stora konkurens som nu är på köptimmerskiften är det köparen som får lemna eftergifter.”29 Det är under 1880-talet sällBrev till Qvist den 22/10 1883, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. Brev till Qvist den 19/2 1883, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 29 Brev till Qvist den 8/12 1884, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 27 28 22 an möjligt att köpa avverkningsrätter på längre tid än tio år. Detta gör att vissa frågetecken kan resas kring den förmodade effekten av 1889 års förbud mot långa avverkningsrätter. Budskapet som förmedlas i inspektor Johanzons rapporter till kontoret är på det stora hela att regionens bönder var väl medvetna om prisläget och att många även hade förmågan att kritiskt värdera buden i förhållande till timmertillgången på sina hemman. Många gånger avböjer Johanzon erbjudna hemman och skogskiften med hänvisning till att säljarna har för stora anspråk på ersättningen. Andra gånger tvingas han förhandla om priset. Köpet av avverkningsrätter i byn Norrmoflo, Lidens socken, under hösten 1881 är ett av flera exempel på en förhandlingssituation som inte utföll med bolagets seger. Norrmoflos läge nära flottleden i nedre distriktet var perfekt för den köpare som behövde timmer som skulle nå fram till sågverket tidigt under flottningssäsongen. En första avverkningsrätt köptes in av Johanzon den 31 oktober i syfte att avverkas samma vinter för att om våren få ut timret ”på första öppet vatten.”30 Bolaget var därtill spekulant på en till avverkningsrätt, som innefattade fem ytterligare skogskiften i samma by. Johanzon hade under en tid underhandlat med säljarna och lagt ett bud på 12,000 kronor, enligt egen utsago en för bolaget bra affär. Men ”sedan säljarna sjelfva varit med och besigtigat skogen” avvisades anbudet och efter nya förhandlingar enades man om köpesumman 15,000 kronor, det vill säga 25 procent högre än ursprungsbudet.31 Bakom böndernas förhandlingsseger låg i detta fall uppenbarligen kunskap om skogsräkningens siffror översatta till rådande marknadspriser, men sannolikt också en vetskap om bolagets angelägenhet för just deras skogskiften. Vad gäller prisutvecklingen på timmer, avverkningsrätter och hemman kommer jag inte gå djupare in på den i detta sammanhang, men det kan ändå finnas skäl att göra vissa klarlägganden eftersom den ständigt återkommer i bolagsmännens diskussioner. En generell 30 31 Johanzons kopieböcker, brev till Qvist den 31/10 1881, Strömnäs arkiv. Brev till Qvist den 16/11 1881, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 23 trend som jag har kunnat se i Edsele vad gäller prisutvecklingen på hemman, är att skattelösta nybyggen ökade mest i värde, sett utifrån taxeringsvärdets utveckling. Av allt att döma beror det på att nybyggena, som innehöll stora arealer skogsmark men sämre inägor, i jämförelse med äldre skattehemman var lågt värderade vid 1800-talets mitt, följaktligen steg de också avsevärt mera i värde när efterfrågan på skogsmark tog fart. Diagram 2 visar taxeringsvärdenas kraftiga stegring tiden från 1870 och fram tills förbudslagen trädde i kraft år 1906, dels i genomsnitt för jordbruksfastigheter i Edsele: en ökning med cirka 300 procent, dels för nybyggena i Grundtjärn, Skogen och Stensjö: samtliga med 1000 procent och däröver. Mycket stora uppgångar kan också ses i faktiska försäljningsvärden.32 Genom att marknadsvärdet på skogsfastigheter på detta vis kunde stiga med flera tusentals procent inom loppet av några få decennier, förstår man att köpesummorna år 1875 såväl som år 1885 eller år 1895 kunde upplevas som både otroligt bra eller otroligt dyra, beroende på vilken position man hade, som köpare eller säljare. Se vidare Erik Nydahl, ”Nybyggen till reapris: bolagsköp av jordbruksfastigheter i ångermanländska Edsele socken cirka 1870-1906”, i Stefan Dalin, Makt, myter och historiebruk, (Sundsvall 2014), s. 95-125. 32 24 Diagram 2: Taxeringsvärdenas utveckling i Edsele åren 1870–1906; i genomsnitt för kommunen samt för tre specifika fastigheter (tre skattelösta tidigare krononybyggen). Källa: Taxeringslängder för Edsele socken 1870, 1875, 1880, 1885, 1890, 1895, 1900, 1906, Västernorrlands läns landskontors arkiv, E Ib och E IV, Härnösands Landsarkiv (HLA); Fyrktalslängder för Edsele år 1881, 1886, 1891, 1896, 1901 och 1907, Edsele kommun, D I, vol. 1-3, Sollefteå kommunarkiv (SK). Anmärkning: Tabellen uttrycker för varje år hur respektive fastighets taxeringsvärde förhåller sig till det taxeringsvärde som gällde referensåret 1870 = 100. Då ingen nämnvärd inflation förekom under perioden har inflationskorrigering inte vidtagits. Något som också behöver kommenteras i diagrammet, utöver den stigande trenden, är de häftiga rörelserna i de tre fastigheternas taxeringsvärden. Eftersom det kommunala skattesystemet var knutet till taxeringsvärdet på jord, så innebar det att förhöjda taxeringsvärden direkt slog mot skattebördan för den enskilde fastighetsägaren. Det fanns således goda incitament för den enskilde att försöka hålla nere taxeringsvärdet för att undvika ökad beskattning. Detta är en fråga som tidigare dryftats av flera historiker, därvid har mest intresse ägnats åt de lokala taxeringsnämnderna och i vilken mån skogsbolag genom representanter i nämnderna har utövat påtryckningar för att 25 hålla nere taxeringen på sina fastigheter.33 Den delen är ännu inte undersökt i Edsele, men undersökningen av Strömnäs visar att en omfattande skatteplanering förekom i form av dubbla kontrakt vid köp av jordbruksfastigheter. Det vill säga att den egentliga köpesumman fördelades på två kontrakt, ett på avverkningsrätten, ett på själva hemmanet, i syfte att undgå en förhöjd beskattning på hemmanet. Enligt den praxis, som tillämpades av de taxerande organen i åtminstone denna del av landet, ledde ett högt försäljningspris per automatik till ett kraftigt förhöjt taxeringsvärde de nästföljande åren. Vilket går tillbaka till stadganden i 1883 års bevillningsförordning om att, vid en försäljning, den aktuella försäljningssumman skulle utgöra taxeringsvärde under minst tre år efter köpets verkställande. Ett högt försäljningsvärde som vid nästa försäljning följdes av ett lägre, ledde enligt samma logik också till ett lägre taxeringsvärde. I vissa fall kunde det vara motiverat, exempelvis om ett ursprungligen skogsrikt hemman hade brandskattats på sin skog. I andra fall var det enbart på papperet. Undersökningen av Strömnäs visar att skatteplanering i denna form var mycket vanligt förekommande från mitten av 1880-talet i uttalat syfte att hålla nere officiella köpenoteringar och i förlängningen fastigheternas taxeringsvärden. De lokala ombuden och skogsaffärerna Till sin hjälp med att göra upp skogsaffärer hade inspektor Johanzon under 1880-talet framförallt ombud på frilansbasis, därefter fast anställda skogsfaktorer. Innan större affärer kom till stånd hade Johanzon och hans ombud ofta ”underhandlat” med säljarna i åratal i förväg, genom vänliga besök och pratstunder och genom att försäkra sig om ”första anbud” vid en försäljning. Köpet av Långåsen i Ströms socken vid mitten av 1880-talet är ett illustrativt exempel hur det kunde gå till när Johanzon var intresserad av att spekulera i en viss by. Redan 1883 börjar Johanzon intressera sig för nämnda by genom Se t.ex. Lars-Göran Tedebrand, Västernorrland och Nordamerika 1875-1913: utvandring och återinvandring (Uppsala 1972) s. 44; Ove Lundberg, Skogsbolagen och bygden: ekonomisk, social och politisk omvandling i Örnsköldsviksområdet 1860-1900 (Umeå 1984) s. 181ff. 33 26 att skicka dit sina ombud och även själv avlägga en visit, dock utan större framgång till en början. I ett brev till sin överordnade Constantin Falck under februari 1884 medgav Johanzon att frågan om hemmansköp i Långåsen för tillfället var för tidigt väckt men att han skulle bida sin tid och var ändå förhoppningsfull om att ro affären i hamn så småningom. ”Mags. Mattsson som underhandlat med bönderna i Långåsen mötte mig i Fjellsjö och berättade att sönerna till de äldre gubbarna skall emottaga 2ne hemman till våren hvarefter dem torde komma att sälja. Israel Mattsson som bor i närheten har lofvat meddela mig hvad och när der kan göras någonting i fråga om hemmansköp. Israel Mattsson har i östra Ström underhandlat om skogskiften och hemmansköp och om priset var billigt skulle han köpa dem i sitt namn för bolagets räkning till vi hunnit få Långåsen i våra händer.”34 Israel Mattsson var Johanzons kontakt i Fjällsjö, dels som timmerköpare och tummare, dels som informationskanal om vad som rörde sig i bygden och som en slags ”fixare” av affärer. En annan för Johanzon viktig kontakt var hemmansägaren Erik Danielsson i Hälla som under större delen av 1880-talet fungerade som bolagets ombud i Åsele socken, innan en fastanställd faktor tillsattes i distriktet. För övrigt var det med hjälp av just Israel Mattsson som en viktig del av Långåsenaffären kunde slutföras år 1887: ”Sedan Qvist var här uppe i ådalen har jag besökt Svanströms afverkningsställen i Junsele, hvarefter jag reste till Backe der jag sammanträffade med Israel Mattsson som jag lyckades förmå blifva mig följaktlig till Långåsen emedan jag viste att jag i hans sällskap lättare skulle kunna uppgöra affären med Jöns Larsson Brev från Johanzon till Falck 28/2 1884, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 34 27 och hans söner om deras 6 seland jord och skog tillsammans – så nu eger bolaget 13/16 delar jord och skog, på evärdlig tid samt fri afverkningsrätt till skogen för 3/16delar under ännu återstående 17 år – dessa 3/16delar jord hoppas jag kunna köpa för 5-6,000 kronor, så att vi 17 år härefter icke skall präsas med delning af byn.”35 För det mesta intensifierades ansträngningarna att få köpa när bolaget såg framför sig möjligheten att få en hel by i sin ägo. I exemplet ovan skriver Johanzon om risken att pressas med delning av byn. Det handlar förstås om risken för att någon delägare i byn ska begära ett dyrt laga skifte, en risk som undanröjs för den äger hela den oskiftade byn. Omvänt kunde hot om att bolaget skulle begära laga skifte utgöra en påtryckning på kvarvarande bönder att sälja sina andelar. Att inte tränga sig in i andras affärer För den som ville sälja köptimmer, avverkningsrätter eller hemman saknades det inte inspektorer och ombud att föra en dialog med. Bara i byn Näsåker var under 1880-talet tre ytterligare bolagsrepresentanter bosatta, utöver Johanzon själv. I ett sådant marknadsläge kan man ställa sig frågan hur bolagen själva förhöll sig till konkurrensen. Utifrån det källmaterial som hittills har analyserats finns inget som tyder på en mer omfattande kartellverksamhet eller att affärer på ett organiserat sätt samordnades. Men när det gällde köp av längre avverkningsrätter och hemman togs i allmänhet vissa hänsyn. I huvudsak var det två faktorer som påverkade. En av dem var släktskapen mellan bolagen. Det finns i korrespondensen mellan Johanzon och Qvist flera exempel på tillfällen då Strömnäs avstod från att spekulera på ett visst skogsskifte eller hemman, för att man inte ville lägga sig i och störa andra bolags på- Brev från Johanzon till Falck 7/4 1887, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 35 28 gående förhandlingar. Detta gällde särskilt Svanös och Sandvikens affärer. Ett exempel är från 1885 då Johanzon i hast skickade ett telegram av följande lydelse: ”Delar av Östertjern med ofri skogsdisposition kan möjligen köpas för 12 a 15 000 delen. Fem delar osålda, resten inköpt Sandviken! Skall vi mellankomma för att köpa hvad som köpas kan för? Beerman bjudit 12, 000 kr Strömnäs mellankomst brådskande.”36 Men Qvist var inte intresserad av att konkurrera med Sandviken. ”Will ej göra ogrannlaga affär gent emot Sandviken. Om deremot andra speculanter uppträda kunde vi ju öfverenskomma med Beerman gemensamt inköpa osålda delarna.”37 En annan del i det hela, utöver oviljan att göra en ogrannlaga affär, var målsättningen att samla sina ägor i större områden, helst hela byar. ”Angenämast äro alltid de affärer man gör utan intrång”, då man som ensam ägare ”kunna göra som man vill.” Och vidare att ”jag hoppas att Ni får några andra affärer tillstånd, utan att vi behöfva ingripa der andra förut planerat.”38 Precis som man själv skulle hålla fingrarna i styr när det gagnade andra bolag, förväntade man sig att andra bolag skulle hålla tassarna borta från ens egna affärer i ett givande och ett tagande för allas bästa. Om ett bolag hade fått ett speciellt ”intresse” i en by, till exempel genom att ha köpt in över hälften av jorden eller avverkningsrätterna, så ansågs det fientligt och opassande om ett annat bolag plötsligt uppenbarade sig och köpte in någon av de kvarvarande lotterna, eftersom det bidrog till att driva upp priset och försvåra en samordnad avverkning och förvaltning av byn. En viktig strategi i ett längre perspektiv var därför att få in foten, att skaffa sig företräde eller första anbud på eventuella kommande försäljningar i de byar man var mest intresserad av – ett förarbete som kunde pågå tiotals år innan en försäljning slutligen kom till stånd. Gentemot vissa konkurrerande bolag var förhållandet mer spänt än till andra. Särskilt till Graningeverken var förhållandet under tidigt Avskrift i brev från Qvist till Johanzon 12/11 1881, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 37 Brev från Qvist till Johanzon 12/11 1881, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 38 Brev från Qvist till Johanzon 12/11 1881, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 36 29 1880-tal irriterat på grund av överträdelser mot den oskrivna regeln att inte inkräkta på andras redan inmutade områden. Först var det Johanzon som hösten 1881 stal en affär mitt framför näsan på Graningeverkens ombud – på deras hemmaplan! ”Vid min ankomst till Sörgraninge hvar Graningeverkens ombud ”Kalin” derstädes stadd i samma ärende som jag, men då jag qvällen förut underrättat om min ankomst dit ville bröderna Sidner häldre sälja till Strömnäs emedan de öfriga byamännen önskade det.”39 En skarp skrivelse sändes sedermera från Graningeverken till styrelsen för Strömnäs, av innehåll att de ”äro ledsna öfver vårt köp af hemman i Graninge och säga sig ämna göra hvad de kunna att hindra oss för att få fram timmer.” 40 För Strömnäs var det ett besvärligt läge, eftersom Graningeverken ägde vattenrätten och i princip kunde stoppa utflottningen av timret från de berörda hemmanen. På grund av deras ”speciella intresse” i Graninge socken beslöts därför att gå Graningeverkens krav till mötes.41 Hemmansaffären transporterades över på dem. Ett år senare hade Johanzon varit i Backe, Fjällsjö socken, den 11 mars 1883 och där träffat Israel Mattson. Mattsson hade då underrättat om att byn Finnvatten till tre fjärdedelar var sålt till Graningeverken. Något som såväl Mattsson som Johanzon ansåg var ett övertramp mot det lämpliga. När disponent Qvist fick veta menade han att återstående fjärdedelen i byn till varje pris borde inköpas för att därigenom ”bereda Bollsta obehag” genom delningskostnader, liksom att man borde ställa fler spekulationer till sådana skogar där Bollsta hade intressen och utlöpande avverkningsrätter för att på så vis kunna ”utöfva represalier”.42 Bolagsförbudslagen träder i kraft En för bolaget stor förändring under 1900-talets inledande decennium var förändringar i ledningen, där disponent Qvist och skogsförvaltare Johanzon avgick med pension år 1904 samt Johan Fahlén Brev från Johanzon till Qvist 27/10 1880, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. Brev från Qvist till Johanzon 12/11 1881, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 41 Styrelseprotokoll 26/1 1882, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 42 Brev från Qvist till Johanzon 16/4 1883, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 39 40 30 och Constantin Falck lämnade styrelsen år 1901 respektive 1904. En ny generation företagsledare tog vid, med disponent Axel Sahlberg i spetsen. Det mogna företag den yngre generationen tog över hade under 1880- och 1890-talen successivt byggt upp en fast organisation för såväl arbetet med sågning och försäljning, som för förvaltning av den växande volymen egna skogar och avverkningsrätter. Med egna anställda förvaltare i de olika distrikten hade det tidigare beroendet av ”ombud” minskat betydligt, i vissa fall upphört. Och den försvagade position på marknaden i övre Ådalen, som framförallt Johanzons flytt till Sollefteå hade orsakat för bolaget under 1890-talets första hälft, hade under senare delen av 1890-talet kompenserats av att nya kanaler uppbringats och nya kontakter knutits av bolagets faktorer på plats i sina distrikt. Tiden från sekelskiftet 1900 och vidare in i 1910-talet präglades i huvudsak av tre omställningar. För det första slutspurten av fastighetsförvärv innan bolagsförbudslagen trädde i kraft. För det andra införandet av en ny huvudinriktning för skogsförvaltningen: att administrera bolagets egendomar istället för att försöka lägga till nya. För det tredje, återföringen av inägojord till ortsbor i enlighet med ägostyckningslagarna. Som jag kommer visa gick de på flera sätt in i varandra. Under år 1902 inhandlade bolaget en enda fastighet och till ett obetydligt belopp, vilket fick bolagets revisorer, varav den ene var flottningschefen Dandanell, att anmärka på den låga inköpstakten. Visserligen, konstaterade de, mötte det numera svårighet att till ”någorlunda lämpligt pris” inköpa skogar, men eftersom bolagets skogstillgång var för liten i förhållande till de senaste årens stegrade tillverkningsvolym och utsikterna till skogsförvärv därtill ”minskas år för år”, så behövde man agera. Deras rekommendation var att bolaget borde skjuta till alla tillgängliga medel att ”ju förr dess hellre användas” för skogsinköp, även då huvudsakligen endast tillväxtskog fanns att köpa på marknaden.43 Den nye disponenten Sahlberg ställ- Revisionsberättelse för år 1902, bilagt bolagsstämmoprotokoll år 1903, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 43 31 de utifrån samma problembild en fråga till styrelsen i samband med sitt tillträde 1904, och fick till svar en principförklaring att ”nya förvärf, där sådana till skäligt pris kunde göras, icke borde uraktlåtas.”44 Sahlbergs tillträde förde med sig att fastighetsköpen ökade i antal, samtidigt är det uppenbart att det inom bolagsledningen fanns olika åsikter om vad som kunde betraktas som ett skäligt pris, vilket försvårade för inköp. Det blir inte minst tydligt under våren 1906, när regeringens förslag om införande av en förbudslag blev känt. Sahlberg såg sig då tvungen att sända en skarp skrivelse till styrelsen, för att uppmärksamma om det som pågick i riksdagen och för att få direktiv hur bolaget skulle agera. På ett sätt kan det verka lite förvånande med en så sen, nästan yrvaken reaktion. Norrlandsutredningens betänkande hade ju presenterats för över ett år sedan och det kan inte ha kommit som en överraskning för ledande inom industrin att lagstiftningsåtgärder förbereddes. Men man förstår den bättre, om man ser den som ett inlägg i en intern diskussion där disponenten av andra i ledningen hade motarbetats från att gå fram så offensivt med jordförvärv som han egentligen velat. Om lagen antogs, vilket mycket talade för, skulle det innebära att utsikterna för fortsatta skogsförvärv avsevärt minskades” för att icke säga praktiskt taget reduceras till noll.” Enligt Sahlberg var därför varje dag dyrbar för att hinna köpa in vissa strategiskt viktiga hemman som man hade utlöpande avverkningsrätt på eller som var belägna intill Strömnäsägda marker. Utöver styrelsens beslut i ett specifikt fall, hemmanet Forsås 7 3/8 seland i Lidens sn där underhandlingar med ägarna redan pågick, efterfrågade Sahlberg ett öppet mandat att få köpa in fler lämpliga hemman, om tillfällen skulle ”yppa sig” för bolaget och det skulle krävas snabba ryck innan ett eventuellt köpeförbud skulle träda i kraft.45 Skrivelsen, som pekade med hela handen, behandlades vid ett extra styrelsesammanträde den 16 mars med följande ledamöter närvarande; Hugo Fahlén, Nils Ultvedt och Sahlberg själv. Lika som disponenten Styrelseprotokoll 22/8 1904, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. Skrivelse från disp. Sahlberg, bilagt styrelseprotokoll 16/3 1906, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 44 45 32 trodde Fahlén att det aktuella köpet och andra skulle ”befrämja bolagets sannskyldiga nytta” på lite längre sikt. Ultvedt, som spelade den försiktige generalens roll vid mötet, menade principiellt att förvärv av skogsmark genom hemmansköp hade blivit alldeles för dyrt för att bära sig och sålunda hörde en förgången tid till. 46 Utan att exakt kunna ringa in hur olika individer i kretsen kring bolagsledningen och de stora aktieägarna ställde sig i frågan, kan vi konstatera att det förekom olika uppfattningar – och att Sahlberg var tvungen att förhålla sig till dem. Sahlberg svarade själv för utslagsrösten vid mötet och fick därmed klartecken från styrelsen att agera ”efter bästa öfvertygelse” i bolagets intresse.47 En sista kraftansträngning med hemmansförvärven – en slags slutspurt – uträttades på så vis alldeles innan bolagsförbudslagen trädde i kraft. För bolagets räkning inhandlades åtta hemman och två skogsskiften, till en sammanlagd köpesumma 124, 050 kronor.48 Efter 1906 upphörde helt bolagets fastighetsköp från bönder och andra privatpersoner. Några diskussioner om att försöka kringgå lagen med exempelvis bulvanköp har jag inte hittat i bolagsarkivet. Ledningen tycks utan omsvep ha accepterat läget, till vilket säkert bidrog att det inom bolaget fanns krafter som tyckte att prisnivån på skogsmark hade skenat iväg. Nu kände man sig rätt trygga med att hemmansköpens tid var förbi. För de bolag som lagt sig till med mark innebar förbudet rentav en konkurrensfördel gentemot andra uppstickande konkurrenter, dessutom säkrades den fortsatta tillgången på köptimmer. Fortsättningsvis samlades krafterna kring att förvalta den skog som man redan förfogade över. Enligt ett inriktningsbeslut år 1908 önskade styrelsen sammanföra bolagets egendomar i så kallade ”komplexer”, stora sammanhängande områden, för smidigare avverkningar, skötsel och tillsyn. Även om man sedan 1880-talet i möjligaste mån hade strävat efter att köpa hela byar och samla sina skogStyrelseprotokoll 16/3 1906, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. Styrelseprotokoll 16/3 1906, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 48 Styrelseberättelse för år 1906, Bolagsstämmoprotokoll, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 46 47 33 skiften, så fanns det ändå ett antal solitära fastigheter i ”spridt eller afskilt läge”, där en byteshandel med andra bolag sågs som önskvärd.49 Först nu, när köpracet var över, var det meningsfullt att börja lägga detta pussel. Utifrån samma tankesätt ställde man sig positiv till att av andra bolag köpa in enstaka hemman och skogar för att få välarronderade ägor. Däremot förhöll man sig fortsatt avvaktande till att spekulera i större arealer som erbjöds av relativt hårt avverkad skogsmark, vilket sågs som alltför ekonomiskt betungande för framtiden.50 En med arronderingen närbesläktad fråga var ägostyckningarna. Samtidigt som de sista bolagsköpen roddes i hamn, gjorde den förvärvade jorden, delar av den, sitt återtåg till lokala ägare. Ägostyckningslagen av år 1896 och hur den tillämpades var till stor fördel för bolagen. Enbart under år 1906 underställdes 17 ägostyckningar bolagsstämmans prövning och godkännande.51 Ägostyckningarna var på sätt och vis lösningen på det problem Johanzon och Qvist hade grubblat på över tjugo år tidigare, det vill säga hur man skulle ta hand om inägorna till de hemman man köpte, att det var besvärligt och dyrt att äga jord och att ha arrendatorer. Nu förenades bolagets intressen med samhällets. En rapport till styrelsen hösten 1905 berättar om en avstyckningsaffär av inägojorden till ett hemman i Sunnansjö, Fjällsjö sn. Grannbonden köpte loss inägojorden av bolaget för 10 000 kronor, i avsikt att med tillförande av skog från sitt eget hemman, bilda ett nytt fullvärdigt hemman åt sin ene son. Inspirerad av sekelskiftesdebattens tankegods avslutar en påtagligt nöjd disponent Sahlberg sin redogörelse med att försäljningen ”ur jordbruks – och fosterländsk – synpunkt för själfbesuttne jordägares bevarande” hade bringats till ”sin bästa lösning.”52 Liksom den var för bolagets Styrelseprotokoll 11/9 1908, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. Till exempel övervägdes att bjuda på några av Björknäs AB:s fastigheter, medan Härnösands Ångsågs AB:s fastigheter ansågs mindre intressanta att förvärva. Styrelseprotokoll 14/9 och 8/11 1910, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 51 Styrelseprotokoll 30/6 1906; Bolagsstämmoprotokoll 1906, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 52 Rapport till styrelsen 24/11 1905, Styrelseprotokoll, Strömnäs AB, SCA:s arkiv. 49 50 34 bästa. I just detta fall är det tydligt att den köpande bonden var en högst frivillig spekulant, men i vilken utsträckning initiativen till ägostyckningarna i allmänhet kom från köparna, som ville bli självägande, eller från bolagen, som ville avhända sig marken, är motiverat en mer djuplodande undersökning än vad som ryms i detta sammanhang. 35 Sammanfattning Detta papper har berört några olika aspekter på hur skogsmarknaden i Härnösandsdistriktet utvecklades och förändrades under 1800-talets senare hälft. Bolaget Strömnäs står i fokus för den empiriska undersökning som har presenterats. Avslutningsvis kommer jag i punktform som här följer peka på de viktigaste konklusionerna. 36 - Vi kan först konstatera att inom loppet av 25-30 år, perioden cirka 1850 till 1880, så förändrades på ett radikalt sätt strukturen på skogsmarknadens köparsida. Vattensågarna ersattes av ångsågar, och med dem kom en ny sorts bolag och ägare. Den struktur som så småningom stabiliserades i Härnösandsdistriktet bestod av ett 15/20-tal större och från varandra fristående bolag, företrädesvis i aktiebolagets form och varav flera var uppbyggda med kapital som kom från regionen. - Sedan tidigare är det väl utrett att bolagens förvärv av jordbruksfastigheter i de norrländska länen påbörjades i större skala först under 1880-talet för att sedan accelerera framåt sekelskiftet. Detta bekräftas också i denna undersökning. - Vad som får tillskrivas den diversifierade ägarstrukturen i distriktet är att bolagens innehav av fastigheter i början av 1900talet ger ett något osorterat intryck. Eftersom de större bolagen köpte upp i samma socknar, sida vid sida i konkurrens, så spreds också varje bolags förvärv över stora geografiska områden. - Den mera ingående analysen av Strömnäs pekar mot att konkurrensen om råvaran mellan bolagen var hård och i överraskande hög grad fri från karteller. Dock förekom vissa hänsynstaganden. En del av bolagen var ”släkt” i form av delvis gemensamma principaler och tog av den anledningen viss hänsyn till varandras intressen. Strömnäs undvek också att spekulera i byar som andra bolag genom köp redan hade mutat in som sina. - I tidigare forskning har ofta hållits fram att införandet av en begränsning i den tillåtna upplåtelsetiden för avverkningsrätter år 1889 blev missriktad och mot sitt syfte drev bolagen till att i större omfattning än tidigare köpa hela hemman av bönderna. För Strömnäs del hörde det redan under 1870-talet till det ovanliga med avverkningsrätter skrivna på längre tid än 5-10 år. Om det kan bekräftas som ett generellt mönster, vilket mycket tyder på, är det mindre sannolikt att det förbud som år 1889 instiftades mot avverkningsrätter längre än 20 år skulle haft någon egentlig effekt på hur skogsmarknaden utvecklades i Härnösandsdistriktet. Orsaken till att bolagen började köpa, och sedan fortsatte att köpa, skogshemman får man söka hos marknadskrafterna snararare än i politiskt fattade beslut. - Den utlösande orsaken till denna utveckling, enligt Strömnäsbolagets egen version, var att köptimret vid 1880-talets början hade blivit en bristvara, som var svår att lita på, svår att planera sin verksamhet utifrån, när man inte visste från år till år om man skulle lyckas få tag i tillräcklig mängd. Ökad produktion ledde till ökad efterfrågan på timmer, vilket också sammanföll med etableringen av fler bolag som konkurrerade om detta timmer. Den bild bolagsledningen själva förmedlar är alltså att man i det närmaste tvingas börja spekulera i hemman när utbudet av köptimmer och avverkningsrätter inte svarar upp mot behoven. Genom att andra köper, så måste man själv köpa, för att inte på sikt bli utan. Detta som en pragmatisk lösning på ett bekymmer, inte primärt som ett väl genomtänkt imperiebyggande för framtiden. Prisnivån uppfattade man som hög och på gränsen till vad som kunde betalas. 37 38 - En grundläggande förutsättning som gjorde denna kursändring möjlig syns ha varit de ovan nämnda institutionella förändringarna av branschen, som innebar uppbyggande av stabila och varaktiga företag, som i sin tur började delas in i distrikt och förvaltningsområden. Till en början fanns inom Strömnäsbolaget en påtaglig ovilja att köpa hemman på grund av det besvär som sedan följde med att ta hand om jorden. När bolaget konsoliderades och bolagets tjänstemän och skogvaktare blev fler, så blev det också lättare att hantera och administrera ett omfattande jordägande. - Vad som nämns föga om i detta papper men som förstås är av minst lika central betydelse i detta drama, är förändringar på marknadens utbudssida. En av många trådar som kommer följas upp är hur kapitaliseringen av marken förändrade generationsväxlingarna inom jordbruket. En närliggande fråga är hur man lokalt hanterade den effekt som högre marknadspriser ledde till i form av förhöjda skatter på jorden, det vill säga det som Strömnäs agerade mot genom metoden ”delade avverkningskontrakt”. En annan aspekt som utreds är betydelsen av lokal spekulationshandel med nybyggen och andra skogsfastigheter innan bolagen trädde in på marknaden som köpare.
© Copyright 2024