ambassadörerna
Whisky,
kameror
& brödrostar
Ett besök i Norrköpingsvillans källarvåning vittnar om att
Gunnel och Thomas Palmér har ett genuint intresse för det
som på gaeliska benämns uisce beatha, livets vatten.
Destillerat hälsar på hos två ambassadörer för att prata
whisky - men också kameror och brödrostar.
text Niclas Kindvall foto Kamilla Kraczkowski
A
llt började för länge sen runt
fabrikerna i Norrköping, sjunger Plura
Jonsson i en av Eldkvarns mest kända
sånger. Gunnel och Thomas Palmér är
liksom Plura från staden vid Motala ström men hade
nog valt en annan inledningsfras. Allt började för
länge sen runt destillerierna i Skottland är en
betydligt lämpligare introduktion. En tågluff 1999
blev för båda inkörsporten till en givande hobby.
Thomas hade whiskyintresset med sig sedan det
pastellfärgade åttiotalet men erkänner att det då
mest handlade om att tömma flaskorna, Gunnel var
mer tveksam. Men vi börjar inte där, vi börjar i
källaren, går nedför en brant trappa och hamnar i en
liten korridor längs vars vägg det står två upplysta
vitrinskåp. De innehåller... nej, det väntar vi också
med och fortsätter in genom en dörr till ett rum med
väggfasta bänkar och bord.
12 destillerat 2/2012
Mittemot tronar en bastant hylla med rader av
flaskor i olika utförande och storlekar. Har vi
hamnat i ett privat museum tillägnat whiskyn?
– Absolut inte, säger Thomas Palmér med
eftertryck och skrattar, något både han och Gunnel
gör ofta och gärna. De här är till för att avnjutas men
fördelen med whisky är att den går ju liksom inte åt.
– Vi dricker ganska lite, inflikar Gunnel och tittar
på sin man. Vad kan det bli? Ett par centiliter i
veckan?
– Hmm, jo, fast ibland lite mer, svarar han med ett
illmarigt leende.
– Ibland har vi gäster på middag, inflikar
Gunnel. Då är det kul att ta ner dem hit för lite
provsmakning.
– Allt är till för att drickas, säger Thomas innan
han ändrar sig:
– Fast det är klart, nån flaska kanske jag ställer undan.
2/2012
destillerat 13
ambassadörerna
Gunnel Palmér
Ålder: 55 år
Yrke: Administratör/säljare
Favorit-Mackmyra:
Jaktlycka (Special 05) – om
jag inte får välja vårt eget fat
”ThoGuns Första” elegant
bourbon (buteljerat 2002
efter att ha lagrats i 6 år och
5 månader).
Roligaste destilleriet
att besöka: Speyburn
Drömresa i whiskyns
tecken: Rundresa i Japan,
för att besöka alla destillerier,
gärna med en initierad guide.
Thomas Palmér
Ålder: 56 år
Yrke: Fastighetsansvarig
och Travel manager på SMHI
Favorit-Mackmyra:
Double Dip Bourbon
(Special 04) om jag inte får
välja vårt eget fat.
Roligaste destilleriet
att besöka: Highland Park
Drömresa i whiskyns
tecken: Samma som
Gunnel, en rundresa i Japan.
”Vi gillar att
det finns en
gemenskap
med de andra
fatägarna.”
En gång var det en
dam som blandade en
Ardbeg från 1975 med
coca-cola ...
Vi återvänder till
tågluffen i Skottland
precis innan
millennieskiftet.
Vad hände?
– Gunnel hade godkänt ett besök på ett destilleri
under resan men på något vis blev det betydligt fler,
berättar Thomas och flinar.
– Det var ju så trevligt och intressant, säger
Gunnel. Dessutom så ligger ju de flesta destillerierna
inte i stan utan på väldigt vackra platser. Det blir
liksom historia, hantverk och natur, hela paketet. Så
det dröjde inte länge förrän jag var fast också.
Sedan dess har det blivit många fler resor över
Nordsjön, ett drygt hundratal destillerier har de
hunnit med hittills och dessutom hittat nya vänner
att dela whiskyintresset med.
– Vi är ju lite halvnördiga, erkänner Thomas.
14 destillerat 2/2012
Och ju mer vi lär oss desto roligare blir det. Att
kunna prata med människor på destillerierna och de
upptäcker att vi faktiskt vet vad vi snackar om.
– Fast halvnördig, säger han sedan eftertänksamt
innan han skrattar och fortsätter:
– Jag har ju faktiskt alla besök i ett excelark i
datorn, var vi varit, vilka vi pratat med och så vidare.
Ganska nördigt va?
Ungefär samtidigt som paret Palmérs whiskyintresse väcktes på allvar så hörde de talas om en
svensk uppstickare som höll på med något i skogarna
runt Gävle. Definitivt någonting att titta närmare
på, tyckte både Gunnel och Thomas.
Det som då kallades Mackmyra partners fick
raskt två nya medlemmar som genast besökte det
lilla pilotdestilleri som höll på att byggas upp. När de
sedan ett par år senare fick erbjudandet om att köpa
ett eget 30-litersfat rådde ingen som helst tvekan.
– Från början kanske det mest var för att stötta
det härliga gänget som startade Mackmyra men
sedan visade det sig att whiskyn blev riktigt bra,
säger Gunnel. Och då blev det ju ännu roligare!
Medan de utländska flaskorna får trängas på
hyllplanen så har parets Mackmyrasamling tilldelats
ett eget skåp där de står och blänger kaxigt på sina
utomnordiska kusiner. I skåpet ligger också ett
halsband med Mackmyra-symbolen i silver som
Gunnel beställt från en silversmed. Bredvid skåpet,
ovanpå en gigantisk whiskytunna som de fått som
gåva av den store whiskyprofilen Ian Millar, står
parets första Reservefat.
– När vi hade tappat det på flaskor det så kändes
det lite tomt, berättar Gunnel. Så här kan vi inte ha,
tänkte vi. Vi måste fortsätta!
– Vi ville fortsätta vara med på resan, menar
Thomas. Vi gillar verkligen att det finns en
gemenskap med de andra fatägarna och tycker att
Mackmyra lyckas hålla det nära och familjärt trots
att företaget växer. Och det är klart att vi är lite
stolta över att ha varit med från början.
Brödrostarna då? Och kamerorna? Jo, trots att
Gunnel och Thomas Palmér säger att de inte direkt
är några samlare så finns det här och där bevis på
motsatsen. Ett exempel är förstås raden med
samtliga utgåvor i Preludiumserien som stoltserar
med en egen hylla i Mackmyra-skåpet. Två andra
indicier är de båda skåp vi passerade på vägen in i
det heliga whisky-rummet. Det ena är proppfullt
med gamla kameror av alla sorter, det är Thomas
samling. Det andra är ett brödrostmuseum, och i
det här fallet vågar inte ens Gunnel protestera mot
ordet museum.
– Det har bara blivit så, berättar hon. Jag fick
några i arv och sedan hittade jag ett par stycken
vackra till, på loppisar.
– Om jag hittar en snygg brödrost så köper jag
den. Men samling, jag vet inte, säger hon och det ser
nästan ut som hon rodnar lite.
Thomas står bredvid och skrattar.
– Vi rostar i alla fall inte bröd i dem. De får bara
stå där och vara snygga. Inte som whiskyn, den är det
meningen att man ska dricka.
Okej, med några få undantag kanske? Några droppar Preludium med coca-cola någon? Inte det? Det
tackar vi för.
»Vi besökte ett destilleri i Tasmanien
som startats av ett
företag som gjort sig
en förmögenhet i
mjölkbranschen. De
hade byggt ett
toppmodernt ställe
men lyckades inte
göra en whisky värd
namnet.För mycket
pengar och för lite
kunskap. Sedan hittade vi en kille i Melbourne som gjorde
whisky i ett lånat
garage. Den smakade
gudomligt.«
2/2012
destillerat 15