1. No category

På Rönneberga backar
Ett sommarspel med historisk bakgrund
Av
Elsa Lindholm
Manuset är en ordagrann avskrift av originalmanus. Pjäsen uppfördes vid Rönnebergs
härads hembygdsförenings hembygdsting den 3-4 juni 1950.
Personer
















Sören Dansker på Rönneberga
Pernilla, hans hustru
Jörgen, hans son
Kerstin, Lena och Ingmar, deras barn
Per från Åsen, bonde i Hilleshög
Lisa-Brita, hans dotter
Pål, hans son
Magister Niels Delphin, präst i Vadensjö och Örja
Klockaren
Fogden
Rutger von Asheberg, generalguvenör i Skåne
Bartholomeus Menth, borgmästare iLandskrona
Jeppe Möllare
Maren, piga på Rönneberga
Främlingen
Slåtterfolk från Rönnebergs härad. Barn
Handlingen tilldrar sig på Rönneberga backar en sommardag 1690.
/Episoden är uppbyggd kring Carl XI:s Almanacksanteckningar för året 1690, vari det bland
annat heter:”Samma dagendrog han til at bese Helsingborg, Lands-Crona och bese
ortherna, bataliernahafwe ståt uppå. ……Konglig Rådet och Fält-Marskalken Her Greve
Assenberg möthe migh …. Den 8 ååthe wij frukåst på Flinge/ Flying och så reste wij wägen
öfwer Gietingebro till Lands-Crona, hwarest iagh mönsteradhe Artelleri-Folke samt
Garnisonen.”/
Vid spelets början tågar slåtterfolket till en gånglåtsmelodi in på scenen och med den Sören,
Pernilla, Jörgen, Lisa-Brita, Pål, klockaren, Jeppe Möllare och Maren.
Slåtterfolket dansar en kort dans medan de övriga se på.
Flera ungdomar:
Klockaren:
/ropa/ Klockarfar – ge oss svar. Är detta en bra dag att slå hö och
hålla gille?
/som har en tjock bok under armen/
Nu will jagh mitt Hö afslå
Och rifwa detsamma också
I denna tid jag litet sofwa will
Och äta Lactuca med Attika till
Så står det i Bondepractican att man skall lewa. Uti denna månad
skall man om morgonen dricka friskt källvatten och äta ruteblad,
1
Mor Pernilla:
Maren:
Jeppe:
En av
ungdomarna:
Jeppe:
Ungdomarna:
Sören:
Slåtterfolket
Jörgen:
Lisa-Brita:
Jörgen:
Lisa-Brita:
Jörgen:
Lisa-Brita:
Jörgen:
Lisa-Brita:
Per från Åsen:
Jörgen:
dörty de är icke skadlige. Men man skall vakta sig för Ost och
Swineflask.
Jo, jag vill just se om klockaren låter bli min fläskeskank när vi efter
slåtterns slut skallhålla gille.
En och annan slår nog mindre hö och mera dank – Intet slåttra, bara
festa, säkert Möllar-Jeppe ville
/Gör en grimas åt Maren/
Tre ting trivas bäst i spisen: sot, grytor och käringar
Tre ting svara när en inte frågar: troll, eko och käringar
Tre ting väsa: ormar, gäss och käringar
Hör du Jeppe, du som har tjänat knekt vid kungens regemente, vad
svarar man när man talar med kungen?
Jo, det skall jag säga dig. ´När man talar med kungen då tiger man.´
/Skrattar men drager sig åt sidan när Sören Dansker kliver fram i i
skarans mitt och sjunger Skördevisan, medan de andra instämma i
refrängen./
Sång nr 1 – Skördevisan
/efter sångens slut/
Nu har vi inte tid med mera sång. Nu väntar byaängens hö på liarna
och krattarna.
/Alla vandrar ut till höger. Sist går Lisa-Brita och Jörgen/
Lisa-Brita, stanna så att jag får se dig. Kära flicka, det var alltför
länge sedan sist vi råkades och jag fick tala med dig – tjugofyra
timmar har förflutit redan.
Jörgen min, så gärna jag räcker dig mina händer.
Och din mun?
Nej inte här. Vi oss måste vakta att vi inte väcker björnen. Du förstår
nog vem björnen är.
Far din – som inte tål att se mig- jo, det vet jag.
Aldrig med en dansk får gifta sig hans dotter. Fick han se oss blev
det nog en het dag. Låt oss därför vända åter till vår slåtter.
Kära flicka, här du står uppå gården som är far mins. Du förstår nog
huru gärna jag dig ville se om den ta vården, du min kloka, rara eller
vänsta tärna.
Jo, det vore något det, att här få trippa
Att få vara själva Rönneberga-Mor
Att få gå med stor och mäktig nyckelknippa
Att ha egna kalvar, ankor, svin och kor.
Dock du vet förvisst hur saken ligger till
Att min stränge fader nej har sagt och nejigen,
Att din danska droppe blod han ej förlåta vill.
Ingen gosse tar jag, om jag ej får dig, min vän.
/in från vänster – en mager, senig, hetlevrad bonde. Kommer under
sista raden får syn på de unga tu och hetsar upp sig medan han
talar./Nej, men går ej skammen på torra landet.
Skall det kallas slåtter utav hö, det här.
Packa dej, du danske dräng, så långt du kan det.
Och du, Lisa-Brita, laga att du är inom en sekund i fart på gröna
ängen med att bärga grödan för vårt byalag annars Mäster Erik
kommer med i svängen.
Tårar i ditt slåtteröl du får i dag.’
/Lisa-Brita springer förskräckt ut till höger/
Lisa-Brita, vänta. – Fader Per, ni måste höra.
2
Per:
Sören Dansker:
Per:
Sören:
Per:
Sören:
Per:
Sören:
Prästen:
/Han tänker först följa flickan, vänder sig därpå osäkert till Per med
sin vädjan och går under dennes följande replik först tvekande och
sedan raskt efter L-B ut till höger/
Nej, jag hör ej. ”drag så långt som vägen räcker”.
/har under de sista replikerna sakta kommit från vänster i fonden och
står nu bakom per utan att denne märker honom förrän han talar/
Från hans egen gård ej du kan honom köra. Pojken kan ej hjälpa att
han blivit kär.
/vänder sig ilsket mot Sören/
Han får bli hur kär han behagar och i vem som helst men ej i dottern
min.
/Lugnt och försonligt/
Ej på Jörgens val jag klagar.
Flickan är ju rar – fast hon är din.
Säg mig, bäste granne, Skulle ej de unga få förenas och det gamla
grollet bliva glömt?
/Hårt och bittert/
Skulle jag på en gång glömma all den tunga, som jag under dessa
hårda år har blömt? Nej, bevares, jag är svensk och svensk är
trakten alltsen vid Roskildefreden Skåneland vi tog och knäckte
tappert danska makten. Skövlat landet var när hit vi drog ifrån
skogen på den andra sidan Hallandsåsen. Här jag väntade att finna
gröda, gull men blott blodig åker, svedda stenar, tomma båsen fann
jag, och jag trälat har i svettig möda tills jag nu ett magert bröd har
kunnat tjäna. Vem var den, som landet plundrat, bränt? Inte lämnat
ett strå på ängen, blad på träna? Dansken var det och som fiende
jag dansken känt.
/varmt och med visst patós/
Här min far har bott på denna gården, farfar före honom marken här
har röjt. Ingen vet vem först den jorden plöjt. Kär för mig är varje
torva vorden – när man åter kunde sätta plog i jorden sökte jag
mighem igen från fjärran stig.
/med ironi och bitterhet/
Hem – du har ditt hem på sundets andra sida och vi skall landet
bruka, vi som landet tog.Vad har inte jag i denna ödelagda nejd fått
lida fastän magra frukter börjat synas av mitt bittra knog.
När danske kungen månget gunstligt löfte gav till alla sina före detta
undersåtar varför gav inte också du dig av? Jag hört, att flera av dem
nu på Seland ståtar med goda gårdar och med feta prästegäll. Ja,
det är nå’t som väcker min förvåning.
Ej bara feta bitar gör en mäska säll. Jag är ej dansk, ej heller svensk,
men skåning. Förrädare du kallar mig, för att jag stannat kvar, för att
jag älskar detta goda härad, där jag levat från min barndomsdar och
där min släkt har varit rotfast, ärad. Ej klandrar jag dig för att du från
norr har vandrat hit att öde ställen bygga åter. Men klandra inte
heller du mitt skånska skorr fastän det främmande i dina öron låter.
Danskt är kanske i sin klang, men minns – det är ett som sedan urtid
här har ljudit.
/Under de sista raderna har prästen, magister Niels Delphin kommirt
in från höger i sällskap med klockaren/
I varje kyrka i vår bygd i skrift det finns och plånas ej ut ty så har
kungen bjudit. Ja, kära sockenbor, ni är så upptagna av er träta att ni
icke märker när man nalkas. Guds fred på denna sköna dag. Vad
gäller tvisten?
3
Per:
Prästen:
Per:
Sören:
Per:
Sören:
Prästen:
Sören:
Prästen:
Sören:
Prästen:
Klockaren:
Per:
Prästen:
Sören:
Per:
Jo, magister Delphin torde kunna säga vem som är herre i detta
land?
Vår nådige konung Carolus den elfte – Gud skydde honom.
Det lär väl finnas somliga här som hålla före att det är dess danska
majestät, Christian den femte. Fan svärte honom.
/uppbragt/
Så må det vara du och icke jag. Ty när jag efter krigens slut
återvände till min förödda fädernegård så blev jag och den svenske
kungens undersåte. Han är en sträng men rättvis herre. Eftervärlden
lär säkert tillräkna honom det att han som erövrare icke for hårt med
folket i den härtagna provinsen. Han gav ändock försäkran att de av
hans skånska undersåtar som flyktat till Danmark fick frittåtervända.
Det kan jagej förneka men sant är också att han i kungliga brev
mente att var bäst att landet genom andra än de som hade hjärtat
hängandes till danska sidan bebyggdes. Den maningen följde jag
när vi från skogen fick släppa till timmer. Jag hade bättre näring av
min furuskog på åsen än av att här bygga åter vad dansken skövlat.
Så kunde du ha blivit där. Värre var det väl för oss, som drevs från
våra gårdar först av svenska invasionen, när man tog både häst och
kreatur och svenske marskalken Horn lade land och stad platt öde
och sedan ånyo drevs bort när våra danska landsmän brände våra
gårdar för att stoppa svenskarna. 400gårdarhär i Rönnebergs, Onsjö
Harjagers härader stod öde när kriget lyktade för tio år sedan och då
kom våra nya herrar med skatter och monteringar. Att inte ryggen
knäcktes på Rönneberga bönder är ett Herrans under.
Det Herrans undret är guvernören fältmarskalken Rutger von
Aschenberg, som mer än andra har sin konungs ära. Det är han som
tagit ihåll med ödesmålen, skrivit ut timmer och efterskänkt skatter
och landgille.
Gud signe aschenberg, själv tillstädes överallt och färdig att vidtaga
åtgärder och jämka avgifter efter bondens förmåga.
Utan att därför uppoffra kronans rättigheter. Ja, vår generalguvernör
har gått tillväga med en klokhet som är nödvändig ty regeringen har
haft stora fordringar på sina skånska undersåtare. Ändå lär väl ej
Rönnebergs allmoge lämna honom i fred förklagomål.
Nej, ni får sätta upp mången klagoskrift än åt oss, magister Dephin.
Snart kan I väl skriva själv, ty efter kungens nya skoleordning skall ju
helst varje bonde kunna skriva sitt namn och därtill läsa i katekesen
och den nya psalmbok kung Carl utlovat oss.
Bevare oss Herren för så mycken lärdom. Man vill ju göra oss
klockare till skolmästare och jag vet inte vad allt vi skall få att
bestyra.
Så må vi hoppas folket här i trakten få lära ärlig svenska och det
okristliga danska språk, som ännu kan läsas i kyrkorna häromkring
försvinner.
Nej, Per, det är Herrens heliga ord, som står att läsa på våra altaren
och predikstolar, här i Vadensjö och i Glumslöv och i Asmundtorp
och i St Ibb, Ja i alla kyrkorna i denna landsdel och det må icke
människor plåna ut. Du vet Herren fråga icke efter jude eller grek,
icke efter svensk eller dansk. Vad han haver skrivit det haver han
skrivit och skam vore det över svensk man om någonsin de ord, som
minna om våra kyrkors ålder plånades ut.
Må de läsas av våra efterkommande i sekel. Amen.
/Stampar med foten och hötter med handen åt Sören/
4
Prästen:
Klockaren:
Per och Sören:
Prästen:
Jeppa Möllare:
Klockaren:
Jeppa:
Klockaren:
Jeppa:
Klockaren:
Jeppa:
Klockaren:
Pål:
Klockaren:
Pål:
Klockaren:
Pål:
Nå, klockarfar, vad tycker du att vi ska göra för att få våra kära
sockenbor lite mildare stämda mot varandra.
Jag tror att de lider av gallans hävelse och råder Sören att purgera
sig för vilket jag här har ett gott purgatz /tar upp en tenn- eller
näverdosa ur fickan/ och för Per står jag till tjänst med att låta åder
/tar upp kopphorn ur andra fickan/.
/Slår ifrån sig med båda händerna/
Nej, bevare mig.
/De försvinna förskräckt åt var sitt håll när klockaren nalkas med
kopphornet, Sören åt vänster och Per åt höger/
/Skrattande/
Jo, det var ett radikalmedel, det må jag säga för att få frid.
/Han går ut till vänster efter Sören/
/som försiktigt tittat fram bakom en buske – kommer in från höger/
Talte han om frid – Han är väl ej så fredlig själv, magister Delphin.
Från Landskrona blev han ju suspenderad för kiv och trätor.
Det var nog mest för att han tillhörde den skånska och icke den
svenska Nationen, som man vrångeligen angav honom. Du vet ju att
när han blev suspenderad som komminister i Landskrona så anhöll
Vadensjö och Örja att få behålla som sin käre kyrkoherde och
själasörjare den ärevördige och höglärde magister Niels Delphin
som ordinarie pastorem.
Sant,sant – vi vill inte byta bort honom. Han trätte vist med
magistraten i Landskrona för att man givit bort kapellandsboställets
jord till vävaren Klingelborg.
Den magistraten, ja. Där sitter ju fyra borgmästare inne i den fattiga
staden och det är netop en till var invånare, juteskälmar och
prackare inräknade. Den värste av dem var Valentin Korn, för det blir
åtta år nu till Sankt Hans som han lät piska ihjäl sin lille vaktepåg,
den han beskyllt för att ha stulit en kopparkittel. Han hängde upp
pågen naken på logen och satt själv på en stol och såg på när
drängen slog honom med hopflätade ris. Och när hans kvinna – gud
signe hennes saliga själ – av medömkan ville ge pojkens mor ett
lakan och några bräder till svepning och kista så for han ut mot
henne i hårda ord.
Ja, tvi för di räliga sta’borna.
Korn fick betala halv mansbot men drängen, han, fick mista livet, fast
han bara följde husbondens befallning. Jag vet det för jag plockade
själv ben efter honom på stans galgbacke till mina droppar mot
tandeve och huvudfluss.
Ja, du klockare vet vad ingen annan känner. Men säg, den här
borgmästaren Menth, som nu är, den säger di är en reputerlig karl.
Bevares, han har gjort mycket för att få borgare till stan. Men det
gick sämre för honom när han blev häradshövding i norra och södra
Åsbo, för han begrep inte målet och satte en halv åsna i vartdera
häradsvapnet.
/kommer krypande in bakom en buske, stiger till hälften upp och
viskar/
Jeppa, Jeppa, är far gången?
Va’ smyger di i krattet efter?
Du tiger väl, klockarfar, för du vet hur sträng far är och det svider när
man randas med mäster Erik.
Hålla god hustukt är en faders plikt. Vad är det ni två har för
smussleri?
Jo, skatten…….
5
Klockaren:
Jeppa:
Klockaren:
Jeppa:
Pål:
Klockaren:
Pål:
Jeppa:
Pål:
Klockaren:
Pål:
Klockaren:
Jeppa:
Klockaren:
Pål:
Klockaren:
Lisa-Brita:
/avbryter och slår ifrån sig/
Fy tala inte om skatten en sån här skön dag. Det kryper ju kallt i
kroppen på en när man tänker på vad den där lede skattepressaren
skall taga ut av en stackare. Aldrig har väl svenska folket suckat
under tyngre skattebördor än nu.
Han menar skatten på Hilleshög. Jag minns gott hur veckan före jul
det året 1676 danskarna befallde att Hilleshögs och Säby byar skulle
stickas i brand och byborna fick ge sig uppåt Skånes mörka
skogstrakter sedan kreaturen släpptes lösa och finna sin föda som
de kunde.
De blev väl till färsmat åt glupska krigare i bägge lägren.
Ja, ja, nog minns jag min Rosa-Flora, min rödbrokiga kviga. Hon var
så …….
/Jeppa torkar sig med handloven i ögonen/
/avbryter ivrigt/
Hilleshögsbonden på nr 19 han hann att stoppa sitt silver i en ihålig
stam innan han flydde – det var massor av silver han hade, hela
stammen full.
Är det den skatten ni är ute efter? Hilleshögsbonden, Niels Olufsen,
kom ju tillbaks efter kriget och kunde bygga upp sin gård medsamma
och sitta där som fri bonde när andra i trakten var utblottade. >Nog
har han hittat reda på sin skatt själv.
Sonen han, Oluf Nilsson, som är fjorton år nu, han var ett spädbarn
när de flydde upp till Hallandsåsen och låg gömda i Hålrugen i
halfannat år. Han har visat mig en riktig silverbägare en gång och
där var nog fler av dem, som de aldrig funnit.
Ja, ser du klockare, har där funnits ett gömställe så måste det vara
under de gamla pilestubbarna, som nu står på fader Pers mark.
Och så finns det jättehögar också – och i dem finns det guld. Botilla,
Lars Peder Mattses mormor, hon fann en stor guldpeng i åkern
utanföre en av högarna när hon gick vall som glytt.
Akta er för högamannen!
Jag är mer rädd för far än för högamannen.
/gör korstecknet/
Ta i stål
Du klockare vet ju hur stjärnorna skall stå när man skall söka skatter.
Du får din andel av skatten om vi finner den och i varje fall en sup
om du vill läsa något över våra spadar.
Då får vi hoppas ni intet finner för en sup den vet man var man har
när man tar den men silver och guld är bara till bekymmer att
förvara.
Skynda er innan far får se oss.
/mässar medan han går ut till vänster tillsammans med de andra/
Vilka äro de hemliga talen
Som giva kraft och väga tyngre?
De äro tre och sju och tolv
Och sexhundrasextiosex
Sex dagar Gud allt skapat
Sexabramhärtighetsverk
Sex stenkrukor uti Kana
Sex blev mörkt i allo lande
Sex alnar goliats längd
/kommer springande från höger/
6
Jörgen:
Lisa-Brita:
Jörgen:
Fogden:
Lisa-Brita:
Fogden:
Lisa-Brita:
Fogden:
Lisa-Brita:
Fogden:
Lisa-Brita:
Fogden:
Lisa-Brita:
Fogden:
Mor Pernilla och
Maren:
Fogden:
Pernilla:
Maren:
Fogden:
Pernilla:
Fogden:
Pål, Pål, olycklige påg. Kom strax tillbaka till ängen. Märker far att du
är borta så blir det hasselsoppa i stället för slåtteröl. Nej, det halp
inte. Nu har han dragit iväg med Jeppa Möllare på skattletning igen.
/som kommit in från höger omedelbart efter Lisa-Brita/
Leta efter skatter – det behöver inte jag. Min skatt är mig så nära.
Och ändå så fjärran.
Sång nr 2
Duetten
Ger far din inte med sig tar jag värvningoch då får jag ett kronotorp
som kungen lovat. Mark finns alltid att bryta för starka nävar och är
jag väl svensk soldat kan far din ej klaga på min danska börd.
/inridande från vänster. Stor, tjock, skrikig, skränig. Översittarton./
Hå där. Hör upp där, bondlurk. Ser du inte vem jag är – kungens
fogde. Tag hästen.
/Jörgen hjälper honom att sitta av/
Stå ej och gapa, tös. Har du inte sett en grann karl förr? Bra stall och
gott foder till kungens fogdes häst och inga konster. Säg till i köket
att jag är här och att det bästa sättes på bordet. Vem bor här?
/Jörgen ut med hästen/
Sören Dansker i Rönneberga.
En dansk, som fått behålla gården – ja, den skall jag klämma. Är du
hans dotter?
Nej, min far kallas Per från Åsen.
Javisst ja. En från skogsbygden som lagt sig till med gård här efter
krigen. Den skall jag klämma. Nå, vems är gården intill far dins?
Niels Olufsen i Hilleshög.
Jojo, en karl, som haft medel att bygga upp sin brunna gård med fyra
längder utav sten. Den skall jag klämma. Och ödegården nedanför
backen – vems är den?
Jesper Mads’ i Råga Hörstad. Han stupade i kriget och sonen…….
/avbryter/
har ännu inte vålat sig att bygga upp gården. Ja, den skall jag
klämma. Var blir di av i huset? Tänker ingen ta emot mig?
/Slår ilsket med ridkäppen i bänken på gårdsplanen/
Allt folket är på ängen……
Jag skall nog banka fram dem.
/Slår ännu ilsknare/
/ut från huset i fonden, niger ödmjukt inför fogden/
Hr fogde. Ni önskar? Husbonden är på ängen.
/till Pernilla/
Men du har nycklarna till visthusboden, serjag. Duka fram – sdet
bästa. Jag är van vid herrskapsbord och jag är förbålt hungrig – fast
det är skräp med appetiten.
/viskande till Lisa-Brita/
Får han veta att vi har slåtteröl i dag lär det inte bli mycket traktering
kvar för då tar han de bästa bitarna och tar resten med sig till staden
där man sällan ser fyllda fat.
/till fogden beskäftigt/
Visst har vi mat idag, hr fogde. Vi skall ha gille.
/Smackar med läpparna/
Gille.
/förtrytsamt/
Så pigan snackar. Sille sa hon, sillesoppa skall vi ha. Och rovor kan
vi också bjuda.
Sill och rovor. Å, vet hut käringar.
7
Maren:
Pernilla:
Lisa-Brita:
Fogden:
Mor Pernilla:
Fogden:
Maren:
Främlingen:
Fogden:
Främlingen:
Fogden:
Främlingen:
Lisa-Brita och
Jörgen
Mor Pernilla:
Främlingen:
Jörgen:
Främlingen:
Fogden:
Lisa-Brita:
Främlingen:
Stina-Brita:
Främlingen:
Lisa_Brita:
Främlingen:
/gapande och oförstående/
Jamen, fläsket……….
/raskt avbrytande/
Fläsket, ja, det var för sorgligt. Tjuvpack ifrån stan stal det just i natt.
/till Lisa-Brita/
Lisa-Brita, tag här nyckelknippan, skynda in och lås ordentligt
källardörren.
/ut i fonden/
Lås?
Lås upp, sa jag, så att vi kan bjuda hr fogden det bästa vi stackare
ha.
Sill och rovor – och min appetit som är så klen. Nå såtag då hit
smöer och bröd och korv och ost och ägg och pölsa – jag får nöja
mig med det. Men fort. Annars skall jag klämma fram det.
/klatschar med ridkäppen/
Iiiiiih, jag löper.
/springer ut i fonden, följd av mor Pernilla, som lugnt går ut. Fogden
skrattar belåtet/
/kommer ridande från vänster, insvept i grå ryttarkappa/
Guds fred.
/ovänligt/
Vad är han för en kältring?
Är I husbond’ här på gården?
Är du från vettet, karl. Tar du mig för bonde? Jag är kungens fogde.
Å, är det värst så fint folk.
/Stiger av hästen/
/in från fonden. Lisa-Brita med en stånka öl, som hon räcker fogden/
Ber fogden hålla till godo med en skvätt öl så länge.
Jag är bara en ryttare på väg från Flyinge, som ber att få rasta ett
slag innan rider vidare till Landskrona för min häst är trött.
I är främling här på trakten, det höres.
Ånej, främling är jag väl inte. Jag har varit förr här på dessa backar
och jag har ridit från Sireköpinge och Tirups ängar en annan
sommardag.
Sånt patrask som far landet runt utan varaktig stad borde jag
klämma. Men när jag nu klämt de uppstudsiga bönderna får jag
spara krafter till min resa till Medivi kurbrunn och få bot för min dåliga
aptit.
/till främlingen/
Nog är det mat till honom ocksåhärinne även om fogdens aptit inte
är så dålig som han säger.
Jag har själv ett stycke bröd i sadeltaskan men min häst är törstig.
Var kan jag få vatten?
Jörgen tar nog hand om den.
/Jörgen ut till höger med hästen/
Varför går en vacker flicka som du med ögonen fyllda av tårar en
skön dag som denna? Var det den ynglingens fel?
Nej, inte Jörgen – han har inga fel. Fast nu vill hanbli soldat och
lämna gården och mig för min fader kan ej förlika sig med att han är
av dansk börd, och dock är både han och hans far goda
rönnebergabor.
Jag har själv varit med om att slå danskarna här på dessa backar
men lika fullt har jag äktat en dansk kvinna, som jag har hjärteligen
8
Lisa-Brita:
Per:
Främlingen:
Per:
Lisa-Brita:
Fogden:
Främlingen:
Fogden:
Främlingen:
Fogden:
Per:
Fogden:
Klockaren:
Främlingen:
Klockaren:
Lisa-Brita:
Per:
Sören Dansker:
Fogden:
Sören:
Fogden:
Sören:
Främlingen:
Ören:
kär. Bättre hustru har ingen man.Hon är mild som en duva och
älskad av alla.
Här kommer far.
/in från höger/
Tiilgiv att jag trängt mig in på gården här. Jag rastar endast efter
ritten.
Håll till godo. Gården är ej min, så ser gärna både fogdar och tiggare
på den danske förrädarens mark.
Far, säg inte så. Främlingen är en svensk soldat och har likväl äktat
en dansk kvinna.
/som slutat dricka och torkar öl från munnen/
Så är han också en förrädare.
/brusar upp/
Tänk på vad du säger. Det kan kosta dig….
/lugnar sig/
Jag menar – du skulle icke säga så, ty för den ädla kvinna, som är
min hustru borde du falla på knä.
Jag faller inte på knä för någon.
Det lär väl också vara svårt med den magen.
Vakta han sig att jag inte klämmer honom. Det behövs folk att bryta
ned de gamla stadsmurarna i Landskrona och till det sätter vi vad
löst folk vi kommer över, för bönderna får man piska dit och borgarna
är inte villigare. Min gode vän generalguvernören tackar mej för varje
kältring jag piskar dit.
Känner nådig fogden generalguvernören Aschenberg?
En av mina bästa vänner. Skaffa hit mer öl, tös.
/in från från vänster vid sista repliken/
Ja, Lisa-Brita, om du hade skvätt till mig med. Men inte av sjunde
ölet.
Vad är det för sort?
Vet han inte att det finns sju sorters öl:
Starka fasa – medelrasa
Bästöl – nästöl – prästöl
Skomakardreck
Sen slår jag reset i en spann
Och dä ä inte stort bättre än vann
/har tagit stånkan av fogden och går ut i fonden/
Min dotter får inte gå som piga på denna gården.
/in från fonden/
Din dotter äralltid välkommen på denna gården. Så är ock hr fogden
och varje ärlig vägfarare han vare svensk eller dansk.
Han, rönnebergare, står sig gott.
Här står sig ingen gott ännu i detta härad, det vet I väl fogde. Krigets
olyckor vilar alltjämt hårt över oss. Godåren har givit oss litet korn i
skeppan men mera hade vi haft om icke 1200 bönder varit
uppbådade att bryta Landskrona vallar.
Klagar han på generalguvernören? Det är han som befallt det och
själv fördelat vallarna åt manskapet från varje härad.
Gud fri mig om jag klagar på Aschenberg. Om vi nått någon välmåga
här är det hans förtjänst.
Det kanske är kungen han klagar på?
Långt mindre, Gud skydde honom, ty under kung Carlhar vi fått leva i
tio års fred och han har hjäerta för bönderna och förståelse för
Skåne.
9
Fogden:
Främlingen:
Fogden:
Sören:
Fogden:
Främlingen:
Fogden:
Maren:
Fogden:
Främlingen:
Fogden:
Per:
Klockaren:
Fogden:
Maren:
Klockaren:
Främlingen:
Sören:
Fogden:
Främlingen:
Lisa-Brita:
Främlingen:
Sören:
Prästen:
Menth:
Sören:
De övriga;
Han har inte mycket till hjkärta när han gick till räfst med sina
förmyndare.
/hårt/
Som ridit illa halt den svenska hästen.
Svårt har han farit fram med adelsgodsen och på bara skinnet
skrapat mången välbesutten man.
Som tagit sin rikedom från bönderna och småfolket.
Och så fordrar han rent omänskligt mycket av sina ämbetsmän.
Är I inte kungens fogde?
Jo och jag kan bevisa det genom att klämma honom.
/in med en stånka öl, som hon djupt nigande räcker fogden/
Nå, hit med stånkan.
Om I känner generalguvernören Ascheberg så väl vill I icke
överbringa det här brevet till honom. Det ärett budskap, som det nog
passar bättre att en så förnäm herre som fogden lämnar.
Ja, hit med det. Jag möter nog min vän innan jag åker till Medevi för
min dåliga aptit.
Klockaren kan låta åder.
Det kan jag – både för båldrar och sten och för hjertats hävelsen och
magens pina. Men det är ingen bra tid nu när solen löper i
Tvillingarna, ty då bör colerici taga till vara för bad, åderlåtande och
för all överflödig mat och drick intill S:t Bartolomeus dag.
Jag håller heller inte av överflöd. Hämta mig en kanna öl till.
/Maren tar kannan och försvinner i fonden/
Inte för att det är något för mig som är van vid alicant, mumma, anis
och fullgott rostockeröl med citroner och nejlikor. Men det går ju att
dricka.
Vad är det som rullar på vägen? Är det de danska ryttarna vid ljusan
dag.
Vad talar I om danska ryttare?
Här på rönneberga högar hör vi varje natt när kyrkklockan slår tolv
hur alla danska ryttare som föll i striden mellan Sireköpinge och
Tirups ängar med vapenbrak far över backarna liksom de gjorde den
gången aftonen före Apostlarnas Fördelningsdag i året 1677. Man
söger att om det bullret höres mitt på dagen bådar det stort
främmande.
Vad blir maten av? Jag svälter.
Får det vara ett stycke bröd.
/in med en ny stånka till fogden och en mindre till främlingen/
Tack, kära flicka. Jag dricker för din lycka och för din hjärtevän. Må
ni tillsammans få bruka jord i denna välsignat vackra trakt.
Du sade det. Det är en välsignad trakt, som åter spirarav gröda, som
skyler den av kriget brända jorden.
Sång nr 3
Rönnebergavisan
/in från vänster tillsammans med borgmästare Bartholomeus Menth/
Hr borgmästaren och presidenten Menth från Landskrona har just
kommit körande hit från staden, ty en kurir har mält att denna
morgon klockan tu drog konungen, hans majestät kung Carl den
elfte från Flyinge över Getingebro mot Landskrona.
Och nu vill jag i underdånighet här på gården vänta kungens
ankomst.
Gud bevare honom.
/utom fogden och främlingen/
10
Menth
Sören:
Fogden:
Främlingen
Fogden:
Fanfarer
Ascheberg:
Menth:
Ascheberg:
Främlingen:
Ascheberg:
Klockaren:
Främlingen:
Menth:
Gud bevare honom.
Hr generalguvernören Ascheberg har ock sänt bud att han tillika
kommer hit i kungens följe. Tillsammans har de travelerat genom
Skåne och hans majestät har mönstrat garnisonen i Malmö och i går
var han i Dalby. I Landskrona skall han i dag mönstra artillerifolket
samt garnisonen med dess fyra companier utav överste Rhnskölds
regemente.
Gack genast utpå ängen, Jörgen, kalla samman folket, att de samlas
här och hylla landets konung när han med följe drar förbi.
/som blivit ytterligt nervös/
Det är beklagligt. Jag ville gärna stanna men ni vet ju, hr president
Menth, att mina kommissioner brådska. Och fast jag ej fått mat och
dryck så kallar PLIKTEN.
Å, stanna bara – tänk vad Ascheberg blir glad att se er.
/ryter/
Hit med hästen – snabbt för satan. Om ni hinner så ge mej en stånka
öl till och ett fårlår, som jag kan gnaga på.
/Fanfarer blåses, trumma höres utanför scenen/
/rider in, vördnadsfullt hälsad av de närvarande. Främlingen har
dragit sig långt tillbaka/
/hälsar med en djup reverens/
Hr generalguvernör, hövding över Landskrona län, fältmarskalk,
greve och kungligt råd. Vi ha mottagit kuriren och stadens borgare
stå ren vid gamla stadsporten. Kaptenerna Dobrikoffski och de Witt
rida ut med sina kompanier för att möta hans majestät, så snart de få
signal.
/bestört/
Kungen är han då inte redan i Landskrona? Klockan tu i morse gav
han sig av från Flyinge allena, osedd. Det är vådligt i dessa trakter
där ännu gror illa dolt agg till svenska makten.
/kliver raskt fram mitt på scenen, slår tillbaka ryttarkappan och blottar
sin uniform/
Min käre Ascheberg, Min hjärtans vän och kämpabror. Här står jag
välbevarad.
Eders majestät.
/Han stiger av hästen, som någon leder bort och de närvarande falla
på knä/
/ofrivilligt och överväldigad/
Gråkappan
Ja, som gråkappan lyste det mig att än en gång få rida ut ibland mitt
folk och låna dem mitt öra och lyssna fritt till deras sorger och
bekymmer och pröva deras trohet.
/gör tecken till folket att resa sig/
Jag ville veta hur det stod till i den erövrade provinsen och jag ville
ensam över marker, där jag i unga år vann icke blott vann militär
seger utan också vann tro på mig själv och min sak så att jag kring
mig samlade mitt folks förtröstan och framtidshopp. Du min käre
Ascheberg var den gången vid min sida i striden, som du nu är i fred.
Dig har jag kvar av mina trogna vänner. Min käre Lindsschöld har jag
nyss följt till graven och jag rider nu till Landskrona, där tio år sedan
min oförglömlige Johan Gyllenstierna just kommen från mitt bröllop,
greps av febern, som släkte hans levande alltid raska flamma. Hans
hus finns kvar?
Ja, ers majestät, det står, vid torget – fast mycket annat brutits ned
och just ej många hela byggnader finns i Landskrona.
11
Främlingen:
Menth:
Sören:
Främlingen:
Ascheberg:
Sören:
Per:
Ascheberg:
Sören:
Främlingen:
Asccheberg:
Främlingen
Han stupade ej i krig, min stackars Jan, men för arbetsbördan och
med honom stupade hans stolta planer, som vi lät Erik Dahlberg
desseignera, att göra staden till en verklig landets krona och södra
provinsernas huvudstad. De råd han trofast gav mig till mitt rikes inre
skötsel har till dels jag följt – men här där jag blickar ut över Öresund
erinrar jag mig också hur hans önskan var att stärka och befästa
Sveriges yttre ställning genom en ärlig vänskap med Danmark, vilket
skulle tillstädja de bägge nordiska staterna att fritt taga sitt parti i
Europas stora brytningar. Ej blev det som han tänkte. Hur står det nu
till i Landskrona?
Denna staden har många missgynnare. Borgerskapet finner ej sin
utkomst och beger sig till andra orter. Den stora garnisonen är
betungande för den lilla staden. Från sjön har vi den allra minsta
tillförseln av rikets städer och vi vill nu för strandbryggornas
underhåll utbedja oss hjälpkörslor från Rönnebergs och Onsjö
härader. Ingen tillförsel av säd äger rum därav att hallänningar,
göingar och smålänningar fara hoptals om här på landet och
uppköpa för pengar lantmannen all den spannmål till köps
bekomma, den de till en del själva uttröska hos bonden.
Undras det Eder att Landskrona stad är utarmad och att bonden
hellre säkert mynt av dem, som komma hit och därtill själv tröska än
att han ger sig till staden, där han får mer löften än penningar och
riskerar överfall på vägen av soldater och kältringar. Tung
hoveritjänst får bönderna göra vid Landskrona ladugård och
husbonden själv tages ut till vägarbete.
Fram med all din klagan. Guvernören tål att höra.
Gud ska veta att jag blivit van därvid.
När landets herre uppmanar mig så vill jag föra allmogens här i
rönnebergs talan. Om hoveriet är en tung börda är vi dock nöjda att i
hr Aschebergs tid skyldigheterna blivit fastställda och ej går efter
godtycke och även att löningsstat skall upprättas för tjänstefolket.
Det sista är inget att vara nöjd åt, ty blir lönen lika överallt faller det
sig svårt för slättfolket att få drängar. De lär hellre dra till
skogsbygden där arbetet är lättare.
Där ser ers majestät att klagan står mot klagan.
I en klagan är vi alla överens. Knektarnas förtryck av en värnlös
allmoge. Fotfolket far illa fram med allehanda pressyrer och nöjer sig
ej med husmanskost utan vill ha välfägnad och brännvin och värre
än är ryttarna, som tjudrar sina hästar i bondens säd. Lag och rätt är
under värjans och gevärets tvång.
Undersåtarna ha att utan knot fullgöra åtagna eller ålagda
skyldigheter men i deras enskilda förhållanden är jag synnerligen
män om att deras klagomål bli hörda och att genom landshövding
och guvernör, så ock genom lägre tjänstemän var och en hjälpes
tillrätta.
Av proffessionen soldat blev jag satt till skånska
generalguvernmentet efter salig Jan Gyllenstierna. Jag satt i
Göteborg, en gammal man, med hustru och huset fullt av barn,
berövad en god del av mina krafter och utmattad av travajer, med
gods och egendomar förarmade och dessutom med gäld överhopad.
Jag var obenägen att flytta till Skåne men följde ändock min konungs
bud och har nu i tio år efter förmåga trots ovanan vid
förvaltningsärenden skött mitt uppdrag.
Och intet annat än gott har Gråkappan hört om dig. Jag önskar att
alla mina ministrar voro så trogna och flitiga och menade väl med
12
Maren:
Klockaren:
Ascheberg:
Fogden:
Ascheberg:
Fogden:
Klockaren:
Slåtterfolket:
Främlingen:
Per:
Sören:
Per:
Främlingen:
Lisa-Brita:
Maren:
Främlingen:
Mor Pernilla:
Främlingen:
Prästen:
Främlingen:
mig som fältmarskalken Ascheberg, vars namn skall minnas till
evärderliga tider i denna trakt.
/har kommit in med ett fårlår åt fogden, vilken med detta under
armen söker smyga sig bort men mötes av klockaren/
Nå, nå hr fogde. Glöm inte brevet som ni skulle lämna till er vän
generalguvernören.
Vad är det för brev?
Jo, nådig hr fält---- hr malt---- hr palt--- hr råd--- hr nåd
/sträcker brevet till Ascheberg, som bryter det/
/läser/
Låt se: Sätt överbringaren av detta brev i tornet på Landskrona
citadell en fjorton dagar så att han slipper resa till Medivi surbrunn.
Ge honom intet annat än vatten och bröd, ty det minskar nog magen
och förbättrar aptiten samt inverkar kanske på hövligheten, som han
väl behöver lära, ty hövlighet är en god sak. Ni får gärna klämma
honom.
Carolus Rex
/sjunker på knä/
Jag tror han kunde böja knä till slut.
/och de övriga samt barnen inmarscherande från höger.
Sång vid inmarschen
Dans
Efter dansens slut applådera alla/
Glad ungdom se mig alltid högst förnöjder och efter slutad möda
rätt till dans.
/Till Lisa-Brita/
Men i ditt öga, flicka, tåren ännu dröjer. Ditt hjärtas vän, var finns han
någonstans?
/Jörgen stiger fram/
Träd fram du unge sven invid din flickas sida och lägg utidin starka
näve hennes hand. Jag ej ifrån Rönneberga backar ej vill rida förrän
jag sett beseglat detta band. Och som trolovningsvittnen fram jag
bjuder: er präst, er guvernör och så hr Menth. Nå, fader Per, om
giftet ni förbjuder så låt det strax för alla vara känt.
Nej, nådigaste kung, jag bara ödmjukt tackar så är jag glad att bo på
dessa backar och få en uktig svärson som kan sköta plog.
Se på de båda unga som stå hand i handen, min käre granne, Per,
kan inte också visom sträva här gemensamt, fast i skilda landen vi
sett dagens ljus, försonta bli?
Som du har sagt – jag tar mig inga later.
/räcker Lisa-Brita en pung/
Här Lisa-Brita, tack för dejligt öl.
Gud signe – Jörgen, ser du – gulddukater. Elva stycken.
/till barnen/
Tyst då, glyttar, med ert gnöl. Inte får i första ledet fram ni tränga.
Snälla gumma – låt dem komma till sin kung. Fast som far jag
räknas blande de stränga högt jag älskar döttrar små och sonen ung.
Ser jag andras plantor gro, jag gärna sänder tanken till Konsör och
till mina egna små.
/Barnen förs fram till kungen/
Konung, lägg på barnens hjässor Edra händer.
Må det städs i livets skiften väl er gå.
Amen.
/till Jeppa och Pål/
13
Jeppa:
Per:
Jeppa:
Främlingen:
Ascheberg:
Främlingen:
Sören:
Folket:
Lisa-Brita
Folket:
Prästen:
Alla sjunger:
Du, som står där borta med din spade. Du är visst en gammal uttjänt
knekt. Men ditt unga sällskap hör ej till de glade.
Ajajaj, han har fått byxan spräckt.
Har han vatt på skattjakt nu igen, den dumma pågen?
Olycksaligt gick det till, ty bäst vi grov kom din gumse och körde oss
ut i rågen. Nu av klockarens liniment har vi starkt behov.
/gnider de ömma kroppsdelarna/
Jag vill ge er råd, var ni skall söka skatten: Norr härom jag ögnade
en fälad full av sten. Gräven flitigt där – om dagen, ej om natten.
Skatten är den gröda ni får bärga sen.
Konung: med en bön ännu ni blir besvärad. Här på denna plats ät
Rönneberga giv vapnet, som skall föras av ett härad där man denna
dag har jordat gammalt kiv.
/överlämnar vapenskölden till konungen/
/håller upp Häradsvapnet/
Svart är hästen som ert härads goda mull. Den skall giva eder lön för
all er möda. Se hans hovar, som slår i marken, är av gull och
hoppets gröna träd flitens frukter lysa röda.
Länge leve vår stormäktigaste och käre kung Carl.
Hurra!
Länge leve den dygdädla och mild drottning Ulrika.
Hurra!
På denna sköna dagav mycken lycka har vi hyllat vår hembygd och
vår konung. Låt oss också rikta vår tacksamhet till all god gåvas
givare. Bisp jesper Svedberg har för den psalmbok, som kung Carl
vill giva oss inom kort, skrivit den psalm, som skall sjungas i vårt
land genom sekler:
Sång 4
Ps. 317 i 1696 års psalmbok: den blomstertid ni kommer
14
Skördevisan
Melodi: Viljen i veta viljen i förstå
Viljen i veta
Varthän vi nu ska gå
med liar och rivor så glada?
Ängarna de grönska
och dem skall raskt vi slå
och snart skall vi fylla vår lada.
För här finns mannatag
och flickor med behag.
Så gladeligt, så gladeligt
vi muntert vill liarna svänga.
Vintern var aldrig så hård och sträng
att vi ej fick sommaren skåda.
Tusen blomster nu ståndar på vår äng
Dit går vi tillsammans vi båda.
Och solen morgonröd
går snart till aftonglöd.
Så gladeligt, så gladeligt
Viljen i veta
varthän vi skall gå
när liar och rivor vila,
ängen är slagen,
och stackarna de stå?
Jo, då skall till gillet vi ila.
Där mat och dryck vi få
och spelman finns också.
Så gladeligt, så galdeligt
vi alla i dansen vill svänga.
15
Rönnebergavisan
Melodi: Det haver så nyligen regnet
/dansk folkvisa/
Över Rönneberga backar sol sig höjer
famnar ömt bygden, som vi håller av.
Mellan ljusgröna boklövstrålen dröjer
och den fladdrar se’n lustigt ned mot hav.
Rönnebergs svarta häst
spänns för plogen som bäst
Åkrarna väntar – och göken gal i väst
Våren nalkas med älskogsmilda vindar,
krusar Sundet, där vita segel gå.
Sommarn kommer med doft av hö och lindar,
vallmon rodnar och lindblom lyser blå.
Skördar mogna mot höst.
Säker kaka ger tröst
När vi lyssna till vinterstormens röst.
Näktergal slår i Sireköpingsparken
Vida kyrktornet syns från Vadensjö.
Rik på gröda kring Svalöv ligger marken
och i Sundet sig reser sagans ö,
och ifrån Rosenhäll
skådar vi varje kväll
solen sänka sig bortom Hvens kapell.
Korn bär jorden i Örja och i Tofta
och i Säby stå granna kor i rad.
Uppå hävdernas blad nämns Tirup ofta
Åldrigt templet är i Felestad.
Härslöv och Hilleshög
- är platser, som dög
re’n när vikingen ut i världen flög
Varje träd, varje stig, vi känna alla,
här där hembygden sluter oss i famn.
Vita kyrkor med klockors klang oss kalla
Vart vi blickar vi möts av kära namn.
Fiskelägen vid strand,
trygga gårdar på land Allt oss binder med samma fasta hand.
16