1. No category

Bäst i Bruksvallarna!
Det blev en fantastisk säsongsavslutning under fjälltoppshelgen i Bruksvallarna. Efter en
säsong med stora framgångar och många höjdpunkter blev det en magnifik ketchupeffekt.
Alla 5 till kvartsfinal i Fjällsprinten, alla med top-10-placeringar i Fjälltopsloppet. Det kunde
ingen, säger ingen, förening i landet matcha!! Det var inte enskilda framgångar, det var inga
tursamma placeringar, det var inga stolpe in – det var en uppvisning i kollektiv förmåga. Nu
kan varje blötmyr tina fram, nu kommer rullgruset på Vallsberget att vara lättsprunget och
rullskidorna att rulla lättare än någonsin. För nu har ni visat att vad ni kan – och att finns mer
att hämta i ett så inspirerande gäng.
Laget i Bruksvallarna
Teknikerna Emma ”Var är nummerlappen” Sjölander, Martin ”Är det mjölk i det?”
Bergström, Maria ”men papppaaa!” Sundström, Adrian ”Jag tar A2:orna” Bergström, Kalle
”jag kanske är vass i år i alla fall” Edenroth
Sprintsuccé
Martin har efteråt sagt om USM i Garphyttan – ”det var min helg”. Som om det var ett
undantag, en engångsföreteelse. Den här säsongen visat att det inte var det. Ingen placering
utanför topp-10 vid någon juniorcup (8 tävlingar), 4 pallplatser varav en seger, JSM-silver,
juniorlandskamp och nu seger i Fjällsprinten.
4:a i kvarten var bra, kvarts- och semifinalerna gick perfekt, med säkra segrar. I finalen var de
vanliga gubbarna i fältet taggade till max. Martin förberedde en taktisk resa, i rygg på 2:an,
som vinglade ut i andra kurvan. Snabb taktikändring - ösa på, ösa på… Efterhalva finalen var
ledningen 30 meter, resten blev defilering. En helg kan var en tillfällighet, en säsong är aldrig.
Emma och Maria gjorde sina bästa sprintlopp för säsongen. Maria var lika startsnabb som i
kvartsfinalen på Sprint-SM på hemmaplan och hade inga problem att gå upp i tät. Vägen till
finalen var så säker, så säker. 4:a och lita på att Maria längtar efter sommarträningen. Emma
också klockren fram till semi där kornsnön blev ett fall och stressen gav stumma ben. 7:a med
mersmak, inte minst som favoritskidorna gick sönder och Emma åkte på Marias skidor!
Adrian (17:e) och Kalle (27:a) såg starka ut i prologen men vurpade båda i kvartsfinalerna.
Sura säger sällan så stora saker.
Fjälltoppsloppet
Skate, först i skogslandet med glesa fjällbjörkar. Sedan upp på Ramundberget med 250 m
stigning på cirka 2 km. Dessutom långt – 26 km för både herr- och damjuniorerna.
Fjällvindarna torkade snabbt ut snön, och den packad drivsnö ovan trädgränsen var ordentligt
kärv. Det blev alldeles omöjligt att valla för alla förhållanden och åkarna accepterade snabbt
att skidorna skulle gå ömsom bra, ömsom mindre bra. Det var imponerande att se hur
oberörda de var av den tunga utmaningen och dessutom förutsättningarna, de har varit med så
länge att ingen vuxen behöver tjata om att ”gilla läget” eller att ”det är lika för alla”.
Richard och jag hade rekat 2 bra langningsstället (ett ospårat från parkeringen och d-j-äv-u-ls-k-t segt att trampa upp en stig), men vi behövde också fixa reservstavar efter masstarterna.
Kurt Silver, Burträsk bistod med hjälpande händer och bil, säg inte att skidsporten inte
förbrödrar. Av loppet såg vi ungefär vad en snabb kanalzappare kan hinna med: start under
ordnade former, reservstavar som inte behövdes, ”driiiiiicka” på 2 ställen och sedan
målområdet när alla redan tackat varandra för loppet.
Kalle och Martin följdes åt en bit, tappade kontakten med varandra i den långa stigningen och
segade sig genom drevsnön med en 40sekunders lucka. Martin hade bedömt en tidig
utbrytning av en Moraåkare som utsiktslös och även ytterligare en konkurrent fick löpa fritt
en stund. I nedförsbackarna blev det andra bullar och Martin lämnade konkurrenterna efter
sig. Alla utom den djärvt satsande Daniel Svensson från Mora som höll hela vägen. Silver till
Martin och gratulationer av Daniel Richardsson var inte illa det. Kalle höll igen under den
inledande flackåkningen men betade sedan av fältet bakifrån fram till en suverän 9:e plats
Adrian såg till att ligga med i tätgruppen för att själv kunna känna om det var dags att släppa
på trycket. Loppet utvecklade sig till en seg, stabil, hög fart som sänkte modet på flera. Men
den sista gruppen på 11 åkare höll farten hela vägen och det bliv inte så stora differenser.
Ännu en 10:e-plats för säsongen för en mycket nöjd Adrian
Resan
Mala, mala inlandsväg. Avtinad och OK, men det kändes som man snurrade runt Lauker hela
tiden. Och där står en tall….och en tall till…
Boendet
Miljörörelsen hade hunnit modernisera gällivaregängets stuga med en mulltoa. Miljörörelsen
fick inga nya anhängare. Innan en oroad Richard hann med briserade Marias och Emmas
väskor över sovrummet och reträtt var inte möjlig. ”Ni kan väl äta med oss”, var en öm vädjan
i röran. Mumlande –”de må ju få se nå eta, men här??” backade mot bilen och nästa chateau
dasule. Primitiv vägbeskrivning, - ”vägen tar som slut i en snöhög” - hittar en låda hängande
delvis över ett stup, om än med bedårande utsikt. Älvsbygänget, förstärkta av 3
gällivarebröder utspralade över varje golvyta och en överdimensionerad stereroanläggning.
Kombinera dessa 2 stugors kvaliteter und sturm bringt los! Det var tur att inte Frank var med
(eller några rådiga mödrar). Och man anade en viss primitiv charm ändå. Och inte minst ett
gott kamratskap. Richard och jag kunde lämna över våra ättelägg med viss lättnad. (en senare
telefonrapport avslöjade middagen: 2 1/2 kg oxpytt på 5 man, lite grönsaker hade bara stört
kompositionerna.
Vi återvände till en magnifik stuga med 3 sovrum, barkök, allrum, öppen spis och bastu. Och
hemalagde grytor från Anki och Catharina. Kokade kaffe och saknade Frank, Björn och er
övriga. Efter att ha taggat upp med Bruce Lee toppades kvällen i vallaboden med fjärttävling
som slöt 9-1. Richard vann inte!
Vallaboden
Enastående självdrag och lättstädat grusgolv. Och ett eluttag som gick på anabola steroider.
Vädret
Vi fick 3-4 uppdaterade nätprognoser, slötittade på TV-meteorologen och spanade efter
askmolnet. Buden var till slut så många att vi inte alls visste vad vi skulle lägga och för vad.
Tävlingsområde
Vida dalgångar fulla av snö, fjällbjörk och turleder. Och dessutom Anders Blomquists
imponerande entusiasm över åkare vi knappt sett i startlistorna. Över det hela ett riktigt
aprilväder – 15 min sol, 30 min hård, byig vind och häftigt snöfall, 10 min sol, 15 min blida
osv. Sådär höll det på hela sprinttävlingen. Den tunna yta som börjat ta ihop bröts snabbt upp
redan före första prologstart. Socker och cement varvade runt den tekniska och varierande
banan åkarna verkligen gillade.
Delad glädje är dubbel glädje
Svåra val, lätta beslut
Nu flyger vi i vädret , mot nya mål
Richard och jag valla, lagade mat, uppmuntrade, langade och försökte se en Bruce Lee-film
som var kass. Sen firade vi med Taco och fint v n. Och saknade våra kamrater från
hemmaplan: Frank, Björn, Anders, Jonas och alla ni andra. Det är klart at ni ska vara här vid
nästa fjälltoppshelg!
// Jan Bergström