Lindängen mot framtiden
Lindängen mot framtiden Följeforskningsrapport STEG 3: Svara på utvärderingsfrågorna Sandra Karlsson & Göran Cars, Samhällsplanering & miljö, KTH På uppdrag av projektet Lindängen mot framtiden, Stadsområdesförvaltning Söder, Malmö Stad 1 Innehållsförteckning 1. INLEDNING ........................................................................................................................................... 4 Projektet ...................................................................................................................................................... 4 Följeforskningen......................................................................................................................................... 4 Rekapitulation: Informella programteorier och formulering av utvärderingsfrågor ............................. 6 2. RAPPORTENS SYFTE OCH DISPOSITION ......................................................................................... 8 Syfte............................................................................................................................................................. 8 Disposition .................................................................................................................................................. 9 3. PROJEKTET LINDÄNGEN MOT FRAMTIDENS PROGRAMLOGIK – EN SAMMANFATTNING 9 Projektets insatser ...................................................................................................................................... 9 Projektets tre programteorier – Formell, Informell och Kausal programteori ..................................... 11 4. PROJEKTETS FRÄMSTA MÅLGRUPPER ......................................................................................... 12 Begränsad mobilitet utanför det egna bostadsområdet ......................................................................... 13 Långtidsarbetslös ..................................................................................................................................... 15 Språkbristningar ...................................................................................................................................... 15 Komplex problematik............................................................................................................................... 16 Föräldrar jobbar inte ................................................................................................................................ 17 Könsrollsstrukturer som hindrar kvinnor .............................................................................................. 17 Fördomar hindrar arbetsmarknadsetablering ....................................................................................... 18 Kort eller ofullständig utbildning ............................................................................................................ 19 Unga är skolmotiverade ........................................................................................................................... 19 5. SAMHÄLLSSERVICE ..........................................................................................................................20 Göra vad medborgarna vill: - Säga ja! ..................................................................................................... 23 Demokratisk värdegrund: Lyhörd och flexibel för att läsa av individuella behov och möjligheter..... 24 Geografisk närhet ..................................................................................................................................... 27 Skapa mötesplatser ..................................................................................................................................30 Planera gemensamt .................................................................................................................................. 34 Ett öppet och gemensamt bemötande .....................................................................................................38 Spontana besök och öppet hus ................................................................................................................40 Göra hembesök ......................................................................................................................................... 42 Ge barn, ungdomar och vuxna ansvar .................................................................................................... 43 Anordna gratis strukturerade aktiviteter för barn och vuxna på skolan ............................................... 45 Främja förebilder ..................................................................................................................................... 50 Stödja lokalt föreningsliv och ideella initiativ ........................................................................................ 53 Fysisk utveckling från medborgarunderlag och socialt fokus ............................................................... 56 6. ORGANISATORISKA FÖRUTSÄTTNINGAR .................................................................................... 57 Styra samhällsutveckling utifrån lokala perspektiv ............................................................................... 57 Styra fysiska förändringsprocesser utifrån Stadsområdesperspektiv ...................................................60 Vara på skolan .......................................................................................................................................... 64 Dela arbetsplats ........................................................................................................................................ 65 2 Två, tre och fyrapartsamtal ...................................................................................................................... 69 Många intersektoriella officiella och inofficiella möten ......................................................................... 70 Färre ärenden ........................................................................................................................................... 71 7. ANALYS UTIFRÅN DE TRE INSATSERNA ....................................................................................... 71 Allaktivitetshuset ...................................................................................................................................... 73 Lindängen Centrum ................................................................................................................................. 77 Framtidens Hus ........................................................................................................................................ 79 8. AVSLUTANDE KOMMENTARER OCH REKOMMENDATIONER .................................................84 9. EN KORT SUMMERING – VAD HAR HÄNT SÅ HÄR LÅNGT? ...................................................... 87 10. KÄLLOR ........................................................................................................................................... 93 Litteratur................................................................................................................................................... 93 Intervjuer (Totalt: 44 stycken) ................................................................................................................ 93 11. BILAGOR ......................................................................................................................................... 95 3 1. INLEDNING Projektet År 2010 inledde Malmö stad ett initiativ för att motverka den negativa utveckling som identifierats i fem av stadens bostadsområden. För att välja bostadsområden utarbetades ett kunskapsunderlag (Stadskontoret, 2011a; 2011b) med statistik om befolkningssammansättning, utbildning, bostäder, näringsliv, sysselsättning samt inkomster. Insatsen som döptes till Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö har en duration på fem år och dess syfte är att ”bryta utanförskapet” i bostadsområdena Seved, Herrgården, Lindängen, Segevång och Holma-Kroksbäck (se t.ex. Karlsson och Cars 2013 för följeforskning av programmet). Bland de utvalda bostadsområdena finns Lindängen i den dåvarande stadsdelen Fosie, nuvarande stadsområde Söder. I stadsområde Söder (då stadsdel Fosie) tog en stadsdelstjänsteman samtidigt fram en komplementär projektansökan för en insats som hade som avsikt att stärka Områdesprogrammet Lindängen. Insatsen som kom att kallas för Lindängen mot framtiden grundade sig på erfarenheter från tidigare initiativ i stadsdelen, såsom URBAN-programmet, Ekostaden Augustenborg, SydÖstra Malmö (SÖM) Fosie och URBACT. Insatsen godkändes för finansiering av Tillväxtverket den 8e juli 2011 inom ramen för den Europeiska regionala utvecklingsfonden. Projektet Lindängen mot framtidens syfte är att minska segregationen i Lindängen och Malmö samt bidra till att det blir en hållbar social, ekonomisk och miljömässig stadsutveckling där den potential som finns i Lindängen tas tillvara. Med ett långsiktigt perspektiv är avsikten att projektet tar tillvara på den potential som finns i området för att främja sammanhållning, integrering och mänskliga resurser för tillväxt. (Projektbeskrivning, Version 2.0 090917) Projektansökan skrevs redan 2009 men projektet startades upp operativt först senare. Ansvarig för projektet på plats i Lindängen är personalen som anställts inom ramen för Områdesprogram Lindängen. Mer om projektens organisatoriska karaktäristika finns att läsa i de två föregående rapporterna som tagits fram inom ramen för följeforskningen. Det är dock viktigt att nämna att projektets organisation till vissa delar har förändrats sedan de två första rapporterna. I den här rapporten görs ingen systematisk undersökning av det organisatoriska per se utan analysen fokuserar på projektets ansatser. Följeforskningen Som en del av rapporteringen till projektets finansiärer och till stöd för utveckling upphandlades följeforskning i ett tidigt skede. Följeforskarens uppgift är att undersöka vad som är nydanande med projektet, på vilket sätt det levererar resultat som leder till att programmet fullföljs och ”särskåda hur projektet arbetar med att nå sina mål och lever upp till de kriterier som har ställts upp” (NUTEK 2008:15). Följeforskningen som inleddes i januari 2013 utförs av forskare på avdelningen för Urbana och regionala studier, Institutionen för samhällsplanering på Kungliga tekniska högskolan (KTH). Följeforskningens metod är Teoridriven utvärdering (se t.ex. Donaldson 2003; Coryn m.fl. 2011) som har det dubbla syftet att fungera både för att strukturera upp följeforskningen och att verka som stöd för lärande inom projektorganisationen. Denna processutvärdering syftar främst till att undersöka projektets mer kvalitativa aspekter; att förstå vad det är som fungerar, hur och varför. Projektets kvantitativa indikatorer, såsom antal skapade arbetstillfällen, antal nya företag samt antal nya mötesplatser är alltså inte primära för följeforskningen. Istället fokuserar utvärderingen på att undersöka om att insatsen har förändrat beteenden, åsikter, eller vad som är projektledningens 4 förhoppning: Att de boende genom deltagande i insatsens aktiviteter upplever känslan av att ”jag kan förändra min egen situation” (intervju med projektledningen). Följeforskningens analytiska verktyg Teoridriven utvärdering är både ett analytiskt verktyg och en metod. Analytiskt har metoden som mål att: Generera en mer förklarande kunskap om sambandet mellan insatser och resultat, och genom analys av verksamhetens programteori kontinuerligt förbättra insatsen Avtäcka de mekanismer genom vilka projektet påverkar det önskade utfallet, eller möter behov Avtäcka processen genom vilka projektets komponenter antas påverka utfall och under vilka villkor de här processerna tros verka Programteorin är den konstruktion enligt vilken en insats antas fungera. En programteori beskriver hur insatsen, i det här fallet projektet Lindängen mot framtiden, antas lösa den aktuella problematiken. Den innehåller ett antal propositioner rörande vad det är som händer under transformationen från input till output, alltså hur en dålig situation blir transformerad till en bättre genom insatsen genom att den gör antaganden om vilka mekanismer (kunskap, lärdomar och beteenden som de deltagande förkovrar sig) som är verksamma och som antas ge upphov till tänkta eller observerade resultat. Enligt utvärderingsforskaren Stewart Donaldson (2003) finns det inom ramen för en insats tre relaterade programteorier. Den första är den formella programteorin vilken beskriver antaganden om insatsens funktion och verkningar som återfinns explicit i policy, program och projektdokument. Den andra är den informella programteorin vilken är den, eller de teorier utifrån vilka insatsen genomförs, alltså hur insatsen har översätts från dokument till implementering; en implicit teori eller modell över hur projektet antas ge upphov till tänkta resultat enligt de som utför den. De två ovan nämnda teorierna har undersökts i följeforskningens två tidigare rapporter, med fokus på den informella programteorin. Den tredje och sista programteorin är den kausala. Denna teori beskriver empiriskt baserade antaganden om hur insatsen faktiskt fungerar. För att undersöka denna teori krävs därför insamlande av data från de aktörer som direkt eller indirekt utgör målgrupp för insatsen. Det är denna teori som den här rapporten undersöker. Följeforskningens metodologi Teoridriven utvärdering, som en metod att modifiera inom ramarna för följeforskningens uppdrag, öppnar upp för utforskning av frågor av mer kvalitativ karaktär, som i sitt sammanhang och sammantagna resultat också kan säga något om var projektet är på väg i relation till de mer övergripande målsättningarna. Teoridriven utvärdering blir således ett stöd för följeforskningen. Utvärderingsforskaren Stewart Donaldson (2003) framlägger metodens processtödjande egenskaper enligt nedan: 1. I samverkan med projektadministratörer och medarbetare utveckla en programteori/logik (den informella) som modellerar hur projektet förmodas fungera, vad som händer i ”the black-box” när input blir transformerat till output, alltså hur en dålig situation blir bättre genom insatser, och klarlägga processen av hur programmets element antas påverka utfallen av olika förhållanden 5 2. I samverkan med projektadministratörer och medarbetare formulera och prioritera utvärderingsfrågor enligt den informella programteorin 3. Svara på utvärderingsfrågorna, samt identifiera sidoeffekter, programeffektivitet och undersöka orsak och verkansamband mellan de teoretiska konstruktioner som satts upp För vardera av de tre stegen i följeforskningen utarbetas en arbetsrapport som utöver deras funktion som projektdokumentering till finansiärer används som utvecklingsstöd för projektets implementering. Den första rapporten är daterad till den 23 september 2013 och den andra fastställdes under september månad 20141. Detta är följeforskningens sista rapport vilken har som sitt främsta syfte att utforska de kvalitativa effekterna av projektet Lindängen mot framtiden. Följeforskningen presenteras avslutningsvis på en slutkonferens den 21 november 2014. Rekapitulation: Informella programteorier och formulering av utvärderingsfrågor Informella programteorier Vid följeforskningens början fanns sex aktörer på plats in Lindängen utöver den stadsdelsledda projektorganisationen och organisationen kring Lindängen centrum som består av både civil sektor, privata och offentliga aktörer. Bland dessa sex aktörer fanns tre offentliga organisationer; den statliga Arbetsförmedlingen Bryggan och de två kommunala Jobb Malmö och Individ och Familj. Övriga tre var från den idéburna sektorn; Rädda Barnen, Röda korset och Folkuniversitetet. Sedan starten har fler aktörer anslutit sig insatsen men det är främst de ovanstående aktörerna som varit delaktiga i utvärderingen; det är de som deltagit i framtagandet av respektive organisations informella programteori. Aktörerna har olika uppdrag med sig från sina hemorganisationer, men följeforskningens undersökning visar ändå att de delar grundläggande antaganden om insatsens syfte, strategier och mål. Figuren nedan visar de antaganden som aktörerna har gemensamt. Aktörerna som samverkar inom ramen för projektet Lindängen mot framtiden delar uppfattningen om att de grundläggande ansatserna för att uppnå önskade mål är att utgå från medborgarnas intressen och behov, geografisk närhet till området och medborgarna, att samverkansaktörerna delar gemensamma utrymmen och har regelbundna intersektoriella möten. I planering och genomförande av aktiviteter lägger de stor vikt på att utgå från medborgarnas behov och att hitta individuella lösningar. De avser också att det är grundläggande ta i beaktande ”hela människan” och inte bara de aspekter som rör individens klientelitet. Dessa ansatser antas förbättra vissa aspekter både för den egna och för andras organisationer samt för medborgarna. Organisatoriskt antas modellen leda till intersektoriell helhets- och samsyn för positiv utveckling i området, samt att öka den mellanorganisatoriska förståelsen för aktörernas olika uppdrag och intressen. För medborgarna antas ansatserna förbättra deltagarnas individuella och kollektiva självkänsla och självförmåga eller egenmakt samt underbygga deras känsla av sammanhang; känslan av att ”höra till”. Förhoppningen är att projektet utifrån sin deltagande demokratiska värdegrund främjar möjlighet och motivation för medborgarna att bli delaktiga i samhället; att stärka sin position på arbetsmarkanden, i demokratiska processer och också att få en ökad förståelse för och inkludering i bostadsområdet, staden, regionen och nationellt. Aktörerna anser också att insatsen har potentialen att lägga grunden för medborgarnas ökade kunskap om samhället och att de får ökat myndighetsförtroende. Rapporten överlämnades för första gången till projektledningen den 12 juni 2014 och har sedan reviderats i omgångar. 1 6 Dessa förbättringar antas i nästa steg att organisatoriskt underlätta snabbare och effektivare samhällsservice, gemensam planering och koordination av insatser, åtgärder och aktiviteter för medborgarna, synkade regelverk och till att bryta ’generationellt försörjningsstödsberoende’2. Aktörerna delar också ett antagande om att dessa faktorer kan underlätta så att alla över 16 år ska få ökad tillgång till arbetsmarknaden. Förbättringarna antas också underlätta att medborgarna blir mera aktiva i samhället; söker stöd, skapar egna aktiviteter, är inskrivna på offentliga instanser och deltar i olika aktiviteter och föreningar. Slutligen, även om de olika aktörerna har mål som är uppställda i enlighet med det egna uppdraget3, så delar de alla antagandet att de lärdomar, kunskaper, relationer och erfarenheter som möjliggörs genom Lindängen mot framtiden har potentialen att leda till de långsiktiga målen att Lindängen i framtiden kommer att bli ett tryggt och attraktivt område med fler unga och vuxna i arbete. Figur 1: Gemensamma aspekter av aktörernas informella programteorier Kommentar: Figur justerad från Coryn mfl., 2011 Formulering av utvärderingsfrågor Följeforskningens andra steg var att identifiera och formulera de utvärderingsfrågor som de olika aktörerna anser är grundläggande för att kunna utröna projektet Lindängen mot framtidens effekter, påverkan, resultat, utfall. Inom ramen för följeforskningen fokuserar utvärderingens tredje och sista steg på projektorganisationens/projektledningens formulerade frågor, med hänsyn till de andra aktörernas önskemål, samt beaktande av eventuella skillnader. Det är speciellt två frågor som är urskiljbart prioriterade, den första är den organisatoriska utvecklingen av interorganisatorisk och intersektoriell samsyn, eller helhetssyn. Alla aktörer nämner Ett uttryck som ibland används i vardagsarbetet i Lindängen för att referera till de negativa livscykler vari föräldrar, deras vuxna barn och ibland även vuxna barnbarn uppbär försörjningsstöd 3 Se följeforskningens rapport två för redogörelsen för detaljerade informella programteorier och de individuella aktörernas målformuleringar. 2 7 att helhetssyn, en gemensam förståelseram för den lokala problematiken och också förståelse för andra aktörers uppdrag och intressen, är oumbärlig för positiv utveckling av Lindängen. Den andra prioriterade frågan är inriktad mot medborgarna i Lindängen och knyter an till projektets inledande förväntan att skapa en känsla av att ’jag kan’ hos de boende. De olika aktörerna har olika beteckningar på detta; de offentliga talar ofta om individuell och kollektiv självkänsla och självförmåga, medan de idéburna aktörerna använder ord som egenmakt, ökad känsla av att vara behövd och ha inflytande. 2. RAPPORTENS SYFTE OCH DISPOSITION Social komplexitet är en integrerad del av det dagliga arbetet för tjänstemännen som arbetar inom ramen för projektet Lindängen mot framtiden. Våra offentliga sektoriserade institutioner och organisationer presenteras dagligen för olika situationer som är utmanande för den egna kapaciteten: En man kommer ständigt försent till sina möten med sin arbetsmarknadssekreterare på Arbetsförmedlingen, ibland kommer han inte alls. Utifrån det sektoriella perspektivet kan han anses vara oprofessionell, opålitlig eller rent olämplig att inneha ett jobb. Ser vi honom istället som en hel människa inom ramen för ett komplext perspektiv så har mannen ifråga en son och en fru. Hans son är allvarligt sjuk från födseln; han kan inte gå och har tre specialistläkare med vilka han träffas regelbundet. Mannens fru har tills nyligen kunnat ta sonen till sina möten, men nu när han blivit större är hon för svag för att bära honom; för att flytta honom från sängen till rullstolen, från rullstolen till bilen, från bilen till läkarmottagningen. Att ta hand om sonen är hustruns huvudsysselsättning, men nu behöver hon sin makes extra armar. Sonens läkarbesök är inte synkroniserade med faderns möten på Arbetsförmedlingen. Om vi ser till människors liv, till vårt eget liv, våra vänners liv; är vi inte alla mer än bara anställda, bara patienter, eller bara elever? Är vi inte också barn, föräldrar, vänner, kollegor, basketspelare och hästägare samtidigt; är vi inte komplexa varelser? De flesta av oss skulle nicka instämmande till en sådan fråga, visst är vi det. Det är denna grundförutsättning som är projektet Lindängen mot framtidens utgångspunkt. Så hur tar det sig i uttryck? Vilka arbetssätt anammas? Hur påverkas medborgarna av att bli sedda som integrala varelser? Hur påverkas organisationerna och verksamheterna av att se medborgarna som integrala varelser? Hur påverkas de institutionella rutinerna? Vad är möjligt att genomföra inom ramen för samhällets strukturer? Hur upplever medborgarna den samhällsservice som erbjuds? Det är dessa och andra relaterade frågor som denna rapport undersöker. Syfte De beskrivningar och analyser som återfinns i rapporten grundar sig till största del på material från intervjuer, observationer och informella samtal som följeforskarna haft med tjänstemän, representanter för olika inblandade organisationer och verksamheter, volontärer och medborgare. Ansatsen i rapporten är att försöka skapa en bild av hur dessa aktörer inte bara upplever projektet Lindängen mot framtiden utan även hur projektet skiljer sig från aktörernas tidigare erfarenheter av hemorganisationen eller kontakt med olika organisationer och institutioner. 8 För att svara på följeforskningens centrala fråga ”Hur gör projektet skillnad?” gör rapporten gör en fördjupad analys av upplevelser av: Projektets konceptualisering av dess främsta målgrupper. Projektets formulering av ’god’ samhällsservice; vad den får för konsekvenser och hur den skiljer sig från den formulering som upplevs finnas i hemorganisationen på stads- och stadsdelsnivå. Samt, hur medborgarna upplever den samhällsservice som erbjuds. Projektets organisatoriska förutsättningar; vad de får för konsekvenser och hur de skiljer sig från de förutsättningar som upplevs finnas i hemorganisationen på stads- och stadsdelsnivå. Disposition Kapitel tre innehåller en beskrivning av Lindängen mot framtidens insatser såsom de har konceptualiseras inom ramen för följeforskningen. I kapitlet beskrivs även utvecklingen av och relationen mellan projektets tre programteorier: den Formella som undersöktes i första rapporten; den Informella som var i fokus i rapport två; samt den Kausala programteorin som undersöks i denna rapport, som är följeforskningens sista. I kapitel fyra undersöks hur projektet Lindängen mot framtiden konceptualiserar dess främsta målgrupp: hur projektets aktörer uppfattar både likheter och olikheter hos de olika samhällsgrupper, individer och familjer som ses som målgrupp för projektet, samt då vilka som inte är det. Det följande kapitel fem undersöker projektaktörernas antaganden om vilken samhällservice som krävs utifrån de målgrupper som ringats in i det första steget, vilka faktiska strategier som behövs för att uppnå detta, samt hur projektets direkta (dvs. medborgare) och indirekta (dvs. medverkande aktörer) målgrupper upplever att insatserna faktiskt fungerar. Kapitel sex sedan undersöker vad aktörerna inom projektet antar är adekvata sätt att organisera arbetet utifrån den samhällsservice som projektets aktörer erbjuder för att kunna tillgodose de behov som projektets specifika målgrupper upplevs ha. Kapitel sju innehåller en avslutande analys och reflektioner utifrån de fyra insatserna. Kapitel åtta är ett slutord som diskuterar projektet utifrån Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och Tillväxtverkets målbilder. Detta kapitel följs av en källförteckning, samt av en metodologisk bilaga. 3. PROJEKTET LINDÄNGEN MOT FRAMTIDENS PROGRAMLOGIK – EN SAMMANFATTNING Projektets insatser Innan vi beger oss vidare till rapportens analyser så är det viktigt att först förstå den verklighet som omger de offentliga, privata och idéburna aktörerna inom ramen för Lindängen mot framtiden samt utsikterna och intresse för deras uppdrag. Projektet innehåller fyra insatser4. Framtidens hus och Allaktivitetshuset kan beskrivas som mötesplatser. Den förstnämnda är en intersektoriell mötesplats som används som plattform för samverkan mellan offentliga, privata och idéburna aktörer samt medborgare utifrån syftet att främja positiv utveckling på Lindängen. Den andra är en mötesplats för områdets barn, unga och vuxna där de får möjlighet att utföra och delta i strukturerade fritidsaktiviteter efter skoltid och på helger och lov. Denna mötesplats ämnar också skapa relationer 4 Mer detaljerade redogörelser av syften och mål finns att läsa i följeforskningens tidigare rapporter. 9 mellan medborgarna och offentligheten, representerad av skolan och stadområdesförvaltningen. Det mest uttalade syftet är att verka positivt för barn och ungas skolresultat men insatsen är bredare än så. Den tredje insatsen är Lindängen centrum processen som har som långsiktigt mål att genomföra en omfattande fysisk transformation av centrumet. Det är Stadsområdesförvaltningen som driver processen i samverkan med offentliga tekniska förvaltningar, privata mark- och fastighetsägare samt intresserade byggherrar. Den fjärde insatsen är till skillnad från de ovanstående inte en tangibel produkt eller sammankopplad process utan rör sig ständigt mellan olika aktörer, aktiviteter och processer. Det är Samordningsfunktionen, som kanske är svårast att beskriva och som också är svårast att utvärdera. De processer som genomförs inom ramen för Samordning berör olika aktörer vid olika tillfällen beroende på vilken fråga det är som behandlas och vilka som berörs av denna. I en workshop med projektledningen under hösten 2014 skrevs de flesta av de aktörer och processer som på olika sätt relaterar till Lindängen mot framtiden ner på en whiteboardtavla. Totalt listades 58 aktörer och då är det värt att nämna att medborgare, näringsidkare i Lindängen centrum samt offentliga förvaltningar inte alltid är listade var för sig utan har fått nöja sig med att bli medräknade som grupp. Några av dessa har tydliga kopplingar till Framtidens hus och Lindängen centrum, men andra är helt eller delvis särskilda. Lindängsbadet, Innovationsplattform Malmö Sydost, Bygga Om-dialogen, EON, Polisen, och Räddningstjänsten är ett axplock ur denna gedigna lista som innefattar offentliga, privata och civila sektors aktörer. Som en av projektledarna säger i citatet nedan så formuleras samordning inom ramen för Lindängen mot framtiden som att hitta länkar mellan aktörer som har gemensamma intressepunkter och föra samman dessa. Projektledningens roll i denna process blir också en av att förmedla ett helhetgrepp för bostadsområdet. […] de associationer jag gjorde [i en mindmappingövning] handlar egentligen om att människor träffas och snackar ihop i olika sammanhang. Och det ligger också i all den här samordningen; se till att man träffas och pratar med varann och ur det kan det hända någonting annat. Det ligger egentligen i alla de här [fyra insatserna] […]för vi gör de här kopplingarna hela tiden; för ihop folk som kan ha något intresse av det eller vinna på det, eller vill engagera sig. Kan vara en tjänsteman, kan vara någon man träffar på torget eller vem som 10 helst. Och vi har den här kunskapen, idéen om hur man kan koppla ihop saker. (Tjänsteman, projektledningen, 2014) Samordningsfunktionen är på så vis en övergripande insats som täcker in det arbete som utförs inom ramen för de andra tre insatserna men som även är uppmärksam på och kopplar ihop andra aktörer, processer och aktiviteter som på olika sätt berör utvecklingen i Lindängen. Dessa processer kan vara av mer nätverkande karaktär; de kan vara flyktiga och bestå av tillfälliga grupperingar av aktörer som samverkar kring en fråga för att sedan upplösas; eller så kan de vara av mer långsiktig karaktär och kräva resurser under en lång tid. Medverkan från projektets medarbetare i sådana processer handlar då om att föra fram frågan om Lindängens utveckling utifrån lokala helhetsperspektiv. Figur 2: Projektets insatser Projektets tre programteorier – Formell, Informell och Kausal programteori I det sammantagna utvecklingsarbetet som utförs i Lindängen finns det vissa antaganden som ligger till grund för vad som görs, hur det görs och således vad som inte görs. I det första steget finns antaganden om de medborgare som projektet riktar sig mot. Vi har valt att kalla det för projektets Främsta målgrupper. I den formella programteorin beskrivs de främsta målgrupperna utifrån en generaliserande statistisk ansats som bland annat noterar de boendes höga arbetslöshet, deras höga belastning på sociala försäkringssystemet samt deras dåliga skolresultat. Den informella programteorin utgår istället från hur projektets aktörer uppfattar både likheter och olikheter hos de olika samhällsgrupper, individer och familjer som ses som målgrupp för projektet, samt då vilka som inte är det. I det andra steget finns antaganden om vad dessa människor behöver; vilken Samhällsservice som krävs och hur den ska utformas för att vara relevant och tillgänglig. Den formella programteorin är väldigt vag i sina beskrivningar och exkluderar totalt vems och vilka behov det är som antas tillgodoses med de strategier som föreskrivs – Lindängeborna homogeniseras och deras behov är utelämnade. Utan kunskap om den informella programteorin är det därför nästintill omöjligt att förstå vad projektet ämnar göra och för vem. Den informella programteorin utgår istället från projektaktörernas antaganden om vilken samhällservice som krävs utifrån de målgrupper som ringats in i det första steget, samt vilka faktiska strategier som behövs för att uppnå detta. 11 I det tredje steget ryms antaganden om hur strategierna kan genomföras i praktiken; alltså hur arbetet organiseras för att skapa goda förutsättningar att genomföra det som önskas. I den formella programteorin ringas samordning in som viktig, likaså stadsdelens (nu: stadsområde) styrgrupp för Områdesprogam för ett socialt hållbart Malmö, men det är allt. De informella programteorierna beskriver istället i detaljerad form vad aktörerna inom projektet antar är adekvata sätt att organisera arbetet utifrån den samhällsservice som man vill erbjuda för att kunna tillgodose de behov som projektets specifika målgrupper upplevs ha. De informella programteorierna är konstruerade utifrån antaganden om hur projektet förmodas fungera och hur en dålig situation blir transformerad till en bättre genom insatsen. De säger dock inget om ifall dessa antaganden har korrespondens i verkligheten; om projektet fungerar på det sätt som aktörerna antar att det ska fungera. Det är denna fråga som undersöks i den här rapporten. Således är den sista fasen i följeforskningen att undersöka de kausala programteorierna; hur projektets direkta (dvs. medborgare) och indirekta (dvs. medverkande aktörer) målgrupper upplever att insatserna faktiskt fungerar. Figur 3: Följeforskningens analytiska teman I kapitlen nedan presenteras följeforskningens analys som baseras på målgruppernas antaganden om hur projektet Lindängen mot framtiden faktiskt fungerar. Analysen genomförs genom att koppla de informella programteorierna till de kausala, med utgångspunkt i projektets Främsta målgrupper, Samhällsservice och Organisatoriska förutsättningar. 4. PROJEKTETS FRÄMSTA MÅLGRUPPER Projektets ansats kan ses i relation till aktörernas upplevelse av traditionella sektorer och politikområden där individer upplevs reduceras till en ’minsta enhet’ utifrån varje sektors och institutions uppdrag. Individer delas upp och samlas ihop i grupper utifrån sin katalogiserade roll i varje domän. För arbetsmarknadsaktörer är individer ”klienter” eller ”kunder”; sysselsatta, arbetslösa, pensionärer och så vidare. På socialtjänsten är de "brukare"; patienter, receptorer av ekonomiskt bistånd, och så vidare. I utbildningssektorn är de "studenter" och på bostadsmarknaden är de "boende". Denna ’minsta enhet’ utgör endast en liten del av en hel människa. Genom denna standard katalogiseras individen och behandlas separat i enlighet med dennes ställning/situation i varje enskilt politikområde. Detta främjar en statisk och reduktionistisk hållning till människan som varelse. Individen blir, förenklat, reducerad till den roll som denne har i den aktuella sektorn och institutionen. […] det kan vara lite problematiskt att kategorisera så [som de gör i den centrala förvaltningen]. För att det gör ju direkt att för socialsekreteraren är detta ett rehab-ärende, 12 den kan inte komma ut på arbetsmarknaden. Eller, detta är ett arbetsmarknadsärende, de har inte några andra problem. Alltså, det är mycket så, snabba bedömningar, att man missar lite. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Aktörerna inom Lindängen mot framtiden väljer att anamma ett annat perspektiv som istället ser varje individ som en enhet och att denna enhet är inbäddad i bostadsområdet Lindängen. De kallar detta begrepp för ”Hela Människan”. Detta begrepp innefattar att se individen som en komplex varelse och att olika individer har olika behov. Min lösning är ju inte din! Ska vi skapa förändring så måste vi ge varje; om det finns 6000 invånare så finns det 6000 lösningar och kan vi vara till hjälp till det så ska vi försöka, vi kanske inte lyckas men försöka. Det är vårt uppdrag. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) Projektet står på en demokratisk värdegrund som sätter medborgarnas intressen och behov i första rummet. I praktiken handlar det om att utgå från att det är varje individ som själv vet bäst vad den behöver och därför blir en av projektets stommar att fråga varje individ hur samhällsservicen bör utformas, vilka aktörer som bör kontaktas och vilka åtgärder/aktiviteter som bör genomföras. Individuella lösningar är ett av projektets ledord men vilka är de individer som man tänker sig att insatserna riktas mot? Nedan undersöks olika konstruktioner av målgrupperna enligt följeforskningens analys av det insamlade materialet. Projektets aktörer inkluderar fler faktorer än de som ryms inom mer traditionella sektorsansatser. Många av dessa faktorer ignoreras helt eller delvis i ett sådant traditionellt perspektiv medan de blir styrande för arbetet inom projektet; det är utifrån dessa individuella faktorer som handlingsplaner och aktiviteter utvecklas. Det är viktigt att poängtera att Lindängen mot framtiden ser som sin uppgift att finnas till för alla medborgare, vilket projektets olika insatser självfallet gör eftersom de är öppna för alla medborgare som bor i området (med reservation för Lindängen centrum processen). Inom ramen för denna öppenhet finns det dock tankar kring vem det är som projektet främst riktas emot; vem som har mest behov av den samhällsservice som erbjuds. Det är denna målgrupp som beskrivs i kapitlet. Följande faktorer har identifierats som centrala för formulering av projektets huvudmålgrupp: Begränsad mobilitet utanför det egna bostadsområdet Långtidsarbetslöshet Språkbristningar Komplex problematik Föräldrar jobbar inte Könsrollsstrukturer som hindrar kvinnor Fördomar hindrar arbetsmarknadsetablering Kort eller ofullständig utbildning Unga är skolmotiverade Begränsad mobilitet utanför det egna bostadsområdet Målgruppen som Lindängen mot framtiden arbetar för är främst de som inte rör sig alls eller mycket lite utanför bostadsområdets gränser. Det kan vara både vuxna och unga och deras begränsade 13 rörelsemönster beskrivs ofta relatera till arbetslöshet och/eller till att ha avslutat högstadiet utan godkända betyg. Många boende på Lindängen rör sig inte i övriga Malmö utan man är här i sitt lilla samhälle, det är tryggt. Man är lite isolerade. Många ärenden som vi arbetar med har inte varit på arbetsmarknaden någonsin. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Det är väldigt slutna områden. Man bor här, köper sin mat här, eller bara åker till någon affär. Livet är på det här lilla området. (Tjänsteman, idéburen sektor, 2013) Ja de behöver se annat […] andra delar av världen; behöver komma ut på landet, kunna ha sett en ko liksom, såna väldigt, de har ju ingen omvärld. Deras värld är ju såhär liten, den är Lindängen och därifrån utgår de ifrån. Hela sin världsbild. Och den är helt annorlunda än hur världen ser ut. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) En konsekvens av den begränsade världsbilden är att det skapar barriärer mot resten av staden och samhället. […] de har ju förutfattade meningar i den här stadsdelen. Hur stockholmare är, men så har de inte träffat någon stockholmare, har inte träffat någon från Limhamn, från Bunkeflo, från de finare områdena. Utan: -Där är alla idioter och rasister!, va, och så vidare. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) När det gäller barn relateras begränsningarna ofta till föräldrarnas immobilitet, ofta på grund av den ovan nämnda problematiken. Genom avsaknaden av ett arbete att åka till rör sig de vuxna, föräldrarna, endast i närområdet. Barnen får då heller ingen möjlighet att åka med föräldrarna till andra områden. De ungdomar som får godkända betyg och som studerar vidare, vissa kanske trots föräldrars isolerade livsstil, upplevs snabbt förändra sina rörelsemönster. De som går på gymnasiet, vi märker att det är några som går på gymnasiet som kommer [till Allaktivitetshuset] men det är ju färre som kommer då, men det öppnas ju också en helt ny värld. Man kommer utanför Lindängen, man kommer till stan, man får nya kompisar, man har mer plugg, man kanske stannar kvar inne i stan, man kanske gör någon aktivitet, stannar kvar och fikar innan. Så plötsligt är inte behovet lika stort av att gå på en aktivitet eller vara här, det är så mycket annat som händer, för det är ju inte så att de inte gör någonting utan de aktiverar sig på annat vis, vilket är jättebra att de gör faktiskt. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) De ungdomar som refereras till i citatet är alltså inte de som tillhör projektets främsta målgrupp, utan det är de som blir kvar. Dock uttrycker aktörerna att det även finns andra orsaker till mobilitetsproblematiken. En är att ungdomar som har gått ur högstadiet och gymnasiet med godkända betyg blir diskriminerade på arbetsmarknaden på grund av deras adress eller deras namn. 14 Långtidsarbetslös De långvarigt arbetslösa är en av projektets huvudmålgrupper. När aktörerna på Lindängen pratar om att någon varit utan arbete länge så kan det handla om tio till tjugo år; det kan handla om personer som har kommit till Sverige som flyktingar för tjugo år sedan och som aldrig tagit del av den svenska arbetsmarknaden. Många av dessa personer uppbär försörjningsstöd medan andra kanske lever helt utanför samhällssystemen; vissa med alternativa inkomster från kriminell eller svart verksamhet. […] jobb är såpass viktigt för välbefinnande. Många människor, inget chockerande, man befinner sig i ett utanförskap och man kanske har utvecklat en mängd olika symptom, men grundproblemet är någonstans att man varit utan arbete i 10, 15, 20 år. För det har många. Och på vägen utvecklar man en massa andra saker. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) Arbetslöshet uppfattas å ena sidan vara grunden till att personer utvecklar en komplex social problematik, men den kan också vara orsakad av en sådan problematik, som till exempel kronisk sjukdom, drogberoende eller kriminalitet. Det kan också vara orsakat av att personen aldrig lärt sig svenska. […] många inte haft jobb på länge. Det kan bero på många saker, på olika typer av funktionshinder eller man har aldrig kommit in i samhället av någon anledning, språket och så vidare. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) Personer som levt i en sådan livssituation under så lång tid upplevs ha en lång väg att gå för att komma till arbete. […] ju längre man har varit beroende av socialtjänsten desto längre tid tror jag det tar innan man kommer vidare i livet. Det är en lång process att inte få några krav på sig och få pengar varje månad och till att faktiskt vilja göra något annorlunda med sitt liv. Det tar lång tid för dem och det är inte så konstigt tycker jag. Det är det man kan se mest tycker jag. Men det är inget som säger att man är lat på grund av det, men det är svårast att jobba med dem. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Språkbristningar En stor del av individerna som projektet riktar sig mot har stora språkbristningar. Många av de kvinnor som deltar i frivilliga aktiviteter talar väldigt lite svenska. Män, unga och barn upplevs ha bättre kunskaper men även här kan språkkunskaperna vara bristfälliga. En alarmerande situation är att även unga som är födda i Sverige upplevs ha brister i språket. Om du flyttar till ett område där du bara har svenskar, då kan du sätta in en elev; en kanske två. Om de inte har samma språk så går det jättesnabbt. Men vi har många härute som är väldigt språksvaga som faktiskt är födda i Sverige så det är lite det att den halte ska leda den lytte. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) 15 Brister i språket är ett allvarligt problem som kan leda till problem för utbildning och arbete och även för det sociala och familjelivet. Citatet ovan beskriver också att språkproblemtiken förvärras av den höga segregationen i Lindängen eftersom majoriteten av de boende är av utländsk härkomst. Familjer där föräldrarna och då speciellt mammorna inte talar bra svenska upplevs hamna i situationer där maktbalansen förskjuts. Invandrade flickor upplevs lära sig språket snabbare eftersom det ofta är de som får hjälpa föräldrarna med kontakten med myndigheter. För sönerna upplevs språket ge andra fördelar, som till exempel att de utnyttjar föräldrarnas språkbristningar och tillika isolering för att berättiga olika beteenden. I citatet nedan talar en arbetsmarknadsaktör om arbetet med arbetsmarkandsinsatser för kvinnor och unga män. Citatet beskriver den skeva dynamiken som kan uppstå i en situation där barnet talar språket bättre än föräldern. […] man ser att de här kvinnorna kan inte svenska, de har suttit hemma, de är inte förberedda att komma ut på arbetsmarknaden, väldigt långt ifrån. Men när man börjar prata om hur viktigt det är att ha rätt ordning i familjen. Många av de här killarna har ju fått bli föräldrar till sina föräldrar på grund av språket, så ser man strukturer och helheter. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) Komplex problematik En av de mest grundläggande faktorerna är konstruktionen av individers komplexa problematik som orsak till arbetslöshet och isolering. Det man märker i det dagliga arbetet är att det är svårt att få jobb för våra klienter. Och när vi sitter och jobbar dagligen så märker man att för de allra flesta så är det mer som ligger till last än att man inte har ett arbete; det finns annan problematik som gör att man inte kan gå ut och ta ett jobb. Vi har pratat rätt mycket om det, att de som kan fixa ett jobb lätt kanske är här en månad och sen så ordnar det upp sig, men de som vi arbetar med dagligen, det finns andra bekymmer som gör att man står rätt så långt från arbetsmarknaden, så rätt så långsiktigt arbete. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) I insatserna reduceras individen inte till den tjänst eller den service som erbjuds inom varje enskild verksamhet utan det är individens problematik och egna prioriteringar som är styrande för möjliga aktiveteter och handlingsplaner. Det finns det en förståelse för att det kan behövas andra typer av insatser innan en individ är redo för att ingå i en arbetsmarkandsinsats. IP1: […] det kan vara social problematik, det kan vara, liksom, missbruk, det kan vara våld, trångboddhet, utnyttjande, jag vet inte, det kan vara allt. Oftast är det inte bara ekonomin som strular när man kommer hit till oss och det kan det ju vara på andra [bostads]områden också, det vet inte jag. Men här kanske vi lär känna våra klienter så att vi ser att det är annat också, som gör, varför har man inte ett jobb? och varför funkar inte ekonomin? IP2: […], planeringarna ser ju jätteolika ut. Alltså, vissa kanske man får avvakta med planeringen för att det är något som måste lösas före, för att det är ju så, ska vi kunna; när de kommer ut i självförsörjning så vill vi att det ska vara bestående. Och det kanske det inte går om man kanske mår dåligt. Man kanske behöver ta ett steg tillbaka och jobba med det först. Men det är allt möjligt. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) 16 Genom att ta hänsyn till en komplex problematik så underbyggs möjligheten att förstå individens livssituation och att det finns hindrande faktorer som inte är så enkla att hantera vare sig för individen själv eller för den aktuella verksamheten. Ja det blir liksom moment 22 för: - Är jag arbetslös för att jag är sjuk eller är jag sjuk för att jag är arbetslös? Det är liksom, såhär då. Ofta, alltså ofta när man är här och hör de människorna berätta så tänker man ofta att: - Herregud, hur står de ut?! Liksom, det är lager på lager på lager med problem. Och då tänker man att man kan förstå att de här människorna inte kommer ur det för det ena problemet liksom; man har så mycket problem så man kommer inte ur situationen. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) Föräldrar jobbar inte En del ungdomar vars föräldrar har varit arbetslösa under en lång tid och lever på ekonomiskt bistånd upplevs få en skev bild av samhälleliga rättigheter och vad som förväntas av dem som samhällsmedborgare. IP1: Man kan säga att de unga som kommer hit, majoriteten av dem har ju föräldrar som har försörjningsstöd, kan man ju se i många fall. IP2: Ja, som ser det lite som en självklarhet; alltså att det är så enkelt. De har mest krav kan jag se: -Kan du fixa ett intyg så jag kan få den där lägenheten? Eller att: - Ni betalar hyran! Ja, men det är inte så självklart, hur skulle du gjort om du inte haft oss? Hur ser det ut för dina vänner som flyttar hemifrån? Man får ju planera för det också! Det är mycket sådär att: - Varför har jag inte fått det här? och ansöka först och sen söka jobb, hela den här biten. IP1: Det är jätteblandat på Lindängen, det går inte att säga att alla är samma grupp, det finns de som är jättemotiverade och de som inte har någon lust att göra något alls och allt däremellan också. (Tjänstemän Socialtjänsten, 2014) IP1: […] och så kanske man inte har någon i sin omgivning som har pluggat vidare: - Vad ska man då jämföra med? […] SK: Ja och ingen som jobbar heller kanske? IP1: Ja, och vad finns det då för alternativ, socialtjänsten? Alltså, det blir rätt logiskt när man tänker det; det finns, i deras värld finns inget annat. Man går i skolan, sen går man till soc. Och då har ju vi ett rätt så långt jobb framför oss att motivera att det finns annat att göra också, som är mycket roligare, finns mer möjligheter. (Tjänstemän Socialtjänsten, 2014) Könsrollsstrukturer som hindrar kvinnor En faktor som upplevs påverka kvinnans situation negativt är lokala uppfattningar om att kvinnor inte bör arbeta eller vistas ute i offentlig miljö. Detta kan gälla både vuxna kvinnor och flickor. Kvinnorna kan själva vara av den uppfattningen men då upplevs det oftare gälla äldre invandrade kvinnor. I de fall som yngre kvinnor isoleras så kan det dock bero på familjens påtryckningar och inte kvinnans egen vilja. 17 IP1: […] vi bönade och bad, grabbarna har en attityd, de säger rätt ut att: - Min syster ska inte jobba och hon ska inte si och så. Så väldigt traditionell islamsk syn som har blivit. Men det, det är i den grejen som vi möter motstånd. Men vi tror såhär att det kommer, de kan ju inte hindra, de kommer inte ha råd att driva hela familjen, de måste hitta jobb, göra sig en karriär. Här är det så. IP2: Ja precis. Det. Kvinnan sitter, oftast ska jag inte säga, men oftast så sitter man fast i olika typer av ja, kulturella vad säger man, traditioner, som gör att man inte kommer ut, men man kan ha en vilja och en önskan om att göra det. Vi ser inte kvinnan på samma sätt som vi ser männen, männen ser vi i allafall, de finns där. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) Som citatet ovan visar så upplever vissa aktörer att en islamsk kultur som utvecklats inom vissa familjer är väldigt konservativ; ofta mer konservativ än i det land som man emigrerade ifrån. En anledning som nämns är att många familjer inte levde ett religiöst liv i ursprungslandet utan tog ett fastare grepp om religionen som en identitetsbärare i det nya landet. De tros ta fasta på de religiösa lärdomar som deras far- och morföräldrar eller kanske föräldrar predikade och har således återskapat gamla traditioner som redan lämnats i det egna landet. Upplevelsen av olikhet med den svenska kulturen är ytterligare en anledning som upplevs förstärka konservativa hållningar. Det kan också vara kvinnorollen från ursprungslandet som på olika vis upplevs försvåra kvinnors etablering på arbetsmarknaden. Traditionellt arbetar och vistas vissa kvinnor i hemmet eller i intima sällskap. I många fall kan det vara både kvinnan och mannen som vill hålla kvar i denna tradition. […] där man har lyckats förhöra sig så säger många att kvinnorna lever sitt hemmaliv med sina vänner, är en sluten värld. (Tjänsteman, idéburen sektor, 2013) Utöver arbetsmarknadsproblematiken – att kvinnor antas vara aktiva på arbetsmarknaden – så blir en sådan livsstil problematisk för många kvinnor eftersom många är ensamma här med sina män och barn, och alltså saknar de släktnätverks som de haft i ursprungslandet. Fördomar hindrar arbetsmarknadsetablering Aktörerna i Lindängen upplever att det finns också externa faktorer som påverkar en individs möjlighet att etablera sig på arbetsmarkanden. En av dessa anser aktörerna vara utbredd diskriminering på arbetsmarknaden. Att individer av utländsk härkomst helt enkelt inte får chans till arbete på grund av sin bakgrund, och också, i många fall, på grund av att de kommer från Lindängen. Det bygger också mycket på fördomar; att man tror att de här individerna inte har någonting att komma med. Det jag kan tycka ör lite roligt att se; finns många av de här killarna som fast att de haft många motgångar har haft jättebra betyg i skolan. Gått färdigt sina gymnasiekolor. En del har varit väldigt traditionella, som alla killar, det ör bygg och anläggning och transport. Men det är inte bara det […]det är väldigt få, om någon, som skulle få jobb om man bara skickar CV, jag tror inte någon skulle lösa det. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) I citatet nedan berättar en intervjuperson om de reaktioner hon fick när hon först kom till Sverige, fast besluten att börja jobba med en gång. 18 Ja du vet när jag kom i Sverige, elva år sedan. Så fort jag kom jag sa: - Jag ska hitta jobb, jag ska börja jobba! Alla skrattade: - Jaja du ska hitta jobb, du vet inte hur svårt i Sverige hitta jobb! Så jag tänkte inte: - Är det sant?! Jag visste inte. (Medborgare, kvinna) Kort eller ofullständig utbildning Inom den främsta målgruppen för projektet finns människor som saknar eller har låg utbildningsnivå. Till denna grupp räknas även individer som kanske har utbildning från hemlandet men som inte har validerat sina kunskaper och examina för att de ska vara godkända för en svensk arbetsmarknad. […] så många utav dem som jag har träffat har ju haft, kan ha haft en lång, lång yrkeserfarenhet med sig från hemlandet, eller några har också haft jobb här i Sverige, men om jag ska se dem som en grupp så kan jag säga att majoriteten har kort, eller väldigt kort, eller ingen utbildning.[…]Det gäller både äldre och yngre. […] det generella är att man saknar utbildning, grundläggande utbildning eller högskola. Så här finns ett jättestort steg mellan där människor är och de krav som ställs. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2014) Många av de ungdomar som rör sig i sociala nätverk där få är i arbete och studerar eller har studerat upplevs sakna motivation till vidare studier, eller till och med att avsluta högstadiet. Denna känsla antas förstärkas ytterligare av att många som har fått godkända betyg både från högstadiet samt gymnasiet inte lyckas etablera sig på arbetsmarkanden utöver tillfälliga jobb. Ju äldre de unga blir desto mer verkar de märka av diskriminerande strukturer som påverkar deras vilja att söka sig till studier och arbete. Alltså många har stora drömmar men när det kommer till kritan: - Att vi här på Lindängen, vi kan inte. Men jag tror att de yngre alltså, dels åldern gör ju att man tror man kan mycket mer sen är det ju erfarenheterna som gör att du känner dig begränsad sen efter hand. […] och så har de inga föräldrar som gått på gymnasiet så de vet inte hur det går till överhuvudtaget. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Unga är skolmotiverade Trots vad som gärna florerar i media och andra sammanhang rörande ungas bristande motivation och skoltrötthet i områden som Lindängen så upplever aktörerna i Lindängen mot framtiden att de flesta av områdets unga är skolmotiverade. En anledning till att tro motsatsen är såklart de tidigare uppvisade låga resultaten och det höga antalet unga som avslutar högstadiet utan godkända betyg. Dock upplevs detta inte vara en direkt konsekvens av barnens och ungdomarnas inställning. Istället antar aktörerna inom projektet positioneringen att det är skolpolitiken som brister, som inte lyckas svara upp till de behov som Lindängens elever har. Det har ingenting med att det är Lindängen att göra utan tvärtom, här finns jäkla mycket ambition; tror man oftast inte; i en jävla motvind. […] Så efter bara några månader nu på skolan på andra sidan kommer de hit, här, och kan inte ett ord svenska egentligen, inte ett ord engelska heller, de pratar ett annat språk som vi kan inte, alltså. Och då: - Ja men då behöver vi hjälp! Ja, men med hemspråket, men: - Nej, ni får så här många timmar. Där har du för mig 19 skräckscenariot och, när, om vi inte får den här hjälpen. […] Och då tänker du att nu går de i 7:an och i 9:an ska de ha klarat allt som ska finnas där. Vi får fråga oss själva: - Vilken medelsvensson, vem klarar det? Ja det är genier ju, eller sådana som är fullt fokuserade och inte har problem hemma i hemmalandet eller. […]Vi fixar en hel del här ute med de pedagoger vi har, med den hjälpen vi har, den sociala, med nätverket, de lär sig att umgås och så vidare. Men i slutändan handlar det också om att de ska ha betyg och gärna får komma, efter grundskolan alltså, så de får gymnasial utbildning. Och då tänker man fan att de vill verkligen; de kämpar så de gråter nästan, man själv gråter nästan, sitter kvar här på eftermiddagarna, jobbar med läxhjälp, är med på allting, är underbara människor, men man har, man når inte upp va. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) En av utmaningarna i Lindängen är direkt relaterad till nyanlända flyktingar och hur barn och unga blir uppfångade i skolsystemet. Problematiken upplevs relatera till det fria skolvalet och bostadssegregationen. Unga som flyttar till ett område som Lindängen där många elever har utländsk härkomst och är svaga i det svenska språket får det svårare att klara utbildningskraven, ofta på mycket på grund av språkbristningar och inte skolmotivation per se. Har de kommit till lågstadiet här så är de alltså för unga för att komma in i en skola som kallas för Mosaikskolan på Värnhem som ska ta in nyanlända. De är för unga och så tycker man att de lär sig bättre i klassrummen. Ett, på papperet ser det jättebra ut och det är rätt tänkt, umgås du med svenskar och är med på det från början så lär du dig svenska lättare utan tvekan. Så är det va. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) 5. SAMHÄLLSSERVICE Utifrån en offentlig sektoriell ansats dominerar rollen som ”arbetssökande” relationen med till exempel Arbetsförmedlingen. Har individen en längre historik av arbetslöshet så kanske den även uppbär ekonomiskt bistånd och är då ”brukare” hos enheten för Individ och Familj. Kanske har individen också en sjukdomshistorik eller uppbär barnbidrag och har regelbunden kontakt med Försäkringskassan. I den traditionella strukturen av samhällsinstitutioner har individen att förhålla sig till var och en av dessa roller och det är dennes uppgift att se till att uppfylla deras respektive krav för att ta del av samhällsservicen som erbjuds. I den sektoriella strukturen har samhällsinstanser ofta väldigt lite kunskap om de andra rollerna som individen också uppbär. Figuren nedan visar några exempel på hur individen försätts i en situation där den delas upp och reduceras till varje verksamhets ’minsta enhet’. Genom detta perspektiv är det ofta så att det är verksamheten som styr relationen till individen; det är oftast individen som måste uppfylla de krav som verksamheten ställer för att kunna få ta del av den samhällservice som erbjuds. 20 Figur 4: Sektoriellt perspektiv på samhällsservice, ett exempel De offentliga aktörer som deltar i projektet Lindängen mot framtiden antar en alternativ ansats där det är individen som står i centrum och att verksamheten och individen möts; istället för verksamhetsstyrd pratar de om behovsstyrd. I behovsstyrningen inkluderas även bostadsområdet och den rumsliga skalan som central. Denna typ av perspektiv är å andra sidan inget nytt för de idéburna aktörerna, även om områdesfokus kan uppfattas som innovativt. Således blir det Lindängen som är aktörernas ’minsta enhet’. Medan aktörer som har en sektorsansats koncentrerar sig på sitt uppdrag och den roll som individen har i relation till den egna verksamheten breddar aktörerna i Lindängen mot framtiden upp panoramat till att inkludera samtliga politikområden och hur de gemensamt – alla utifrån sitt eget uppdrag - kan svara upp till de komplexa behov som en individ i det aktuella bostadsområdet har. Det är detta som kallas för Hela Människan. Aktörernas uppgift utifrån denna ansats är att se till så att bostadsområdet, i fråga om samhällsservice, svarar upp till individens behov utifrån alla domäner. Figur 5: Komplext perspektiv på samhällsservice Den komplexitetsansats som Lindängen mot framtiden har anammat kan också sägas bredda perspektivet för vad offentlig samhällsservice traditionellt innehåller eftersom den per definition blir sektoröverskridande. Det är inte bara olika offentliga aktörer som samverkar inom dess ramar utan samverkan inkluderar även privata och idéburna aktörer till lika hög grad. Ett bevis på projektets sektoröverskridande natur är att Allaktivitetshuset som första offentliga insats någonsin vann BRISpriset. Med sin rumsliga ansats bygger Lindängen mot framtiden vidare på Områdesprogrammens grundidé att ”bygga ett fysiskt skelett och sociala muskler”. Fokus på det rumsliga betyder att den fysiska platsen, bostadsområdet, blir en central faktor i utvecklingsarbetet i Lindängen. Samhällservice handlar då inte bara om sociala frågor utan det inkluderar även initiativ i samverkan för förändring av fysiska strukturer genom till exempel om- och nybyggnation av bostäder, torget, affärslokaler, biblioteket, busshållsplats, spårvagn, förbindande stråk med omkringliggande bostadsområden, osv. 21 Som figur fem ovan visar ses det fysiska, liksom alla andra politikområden, som stödjande strukturer och funktioner för medborgaren och dennes familj. De fysiska transformationernas syfte är att verka för en positiv social utveckling; som ett skelett på vilka de sociala musklerna kan byggas. Projektet utgår i enlighet med denna övertygelse alltid från medborgarna och de behov som de upplevs ha. Med bostadsområdet som universum för samhällsservicen och de boendes behov i centrum krävs en bred uppslutning av aktörer – eftersom man inte kan veta vad varje individ behöver. Därför har projektledningen gått ut brett och bjudit in flera offentliga, privata och idéburna aktörer att ansluta sig till projektet på plats i Lindängen. De som initialt accepterade inbjudan och som funnits på plats sedan tidigt i projektet, varav de flesta har berörts av följeforskningens analyser, är följande aktörer: Tabell 1: Insatser och aktörer Allaktivitetshuset Stadsområdesförvaltningen, avdelning för områdesutveckling Lindängeskolan Röda korsets ungdomsförbund Framtidens hus Stadsområdesförvaltningen, avdelning för områdesutveckling Stadsområdesförvaltningen, Individ och familj, enheten för ekonomiskt bistånd Arbetsmarknads-, gymnasieoch vuxenutbildningsförvaltningen, avdelning Jobb Malmö Arbetsförmedlingen Bryggan Röda korset Rädda barnen Folkuniversitetet Lindängen centrum Stadsområdesförvaltningen Stadsbyggnadskontoret Gatukontoret Fastighetskontoret Serviceförvaltningen Case Lab AB Bordsvisan 1 AB NCC Construction Willhem AB White arkitekter AB Fastighets AB Trianon Stena fastigheter AB Som vi beskrev i det inledande kapitlet så är dessa aktörer idag endast en liten del av alla som på olika sätt är involverade i projektet. Det är främst dessa aktörer och insatser som följeforskningen följt. Den rumsliga och dynamiska komplexitetsansatsen som Lindängen mot framtiden har antagit är utformat utifrån projektaktörernas förförståelse om huvudmålgrupper. Återigen, projektet är till för alla boende på Lindängen, men det riktar sig främst till de målgrupper som återspeglas i faktorerna i kapitlet ovan (Projektets främsta målgrupper). En av projektets ambitioner är att hitta möjliga vägar för samhällets aktörer att nå fram till individer som lever med komplex social problematik, och förhindra att individer som är i riskzonen från att hamna i sådana situationer. […] så den organisation som vi har här uppe, där man har kopplat på mer och mer, stämmer ju bättre överens med de människorna som bor här ute. Man har börjat samarbeta. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2014) Det är konstruktionen av målgrupperna som ligger till grund för utformningen av den samhällservice som insatserna i Lindängen mot framtiden arbetar med. Hur tänker man sig då att samhällsservicen måste utformas för att nå fram till och göra skillnad i målgruppernas livsituation? Nedan undersöks 22 olika ansatser för samhällservicen som erbjuds enligt följeforskningens analys av det insamlade materialet. De ansatser som följeforskningen identifierat som de mest centrala är: Göra vad medborgarna vill: - Säga ja! Demokratisk värdegrund: Lyhörd och flexibel för att läsa av individuella behov och möjligheter Geografisk närhet Skapa mötesplatser Planera gemensamt Ett öppet och gemensamt bemötande Spontana besök och öppet hus Hembesök Ge barn, ungdomar och vuxna ansvar Anordna gratis strukturerade aktiviteter för barn och vuxna på skolan Främja förebilder Stödja lokalt föreningsliv och ideella initiativ Fysisk utveckling från medborgarunderlag och socialt fokus I kapitlet undersöks parallellt hur de direkta (dvs. medborgare) och indirekta (dvs. medverkande aktörer) målgrupperna upplever den samhällsservice som erbjuds inom ramen för projektet. Göra vad medborgarna vill: - Säga ja! Projektets grundinställning till den samhällsservice som erbjuds kan vid första anblick verka enkel: Det är att säga Ja! Projektet arbetar utifrån en individuell behovs- och lösningsfokuserad ansats som antar att det är medborgaren själv som vet vad som är bäst för henne eller honom själv. När olika förslag kommer upp inom ramen för projektet så arbetar projektets aktörer utifrån att testa och försöka. Ansatsen handlar mycket om att inte låsa fast sig i gamla mönster och att vara flexibel och öppen för nya eller gamla idéer. […]försöka hålla oss öppna och flexibla och se till att vi vågar göra det folk ber om och inte säger: - Nej, det har vi prövat förut och det går inte. Därför att det kan vara något, allt från flytta en buske till att starta en ny verksamhet, men vi måste inse att vi inte vet. (Tjänsteman Stadsområdesförvaltningen, 2013) Den demokratiska värdegrunden underbygger all verksamhet inom ramen för Lindängen mot framtiden. Alla de ansatser som beskrivs nedan utgår från denna första centrala ansats. 23 Demokratisk värdegrund: Lyhörd och flexibel för att läsa av individuella behov och möjligheter Utgångspunkten i all verksamhet inom ramen för Lindängen mot framtiden är individens uttryckta behov; realisationen att det är individen själv som har drivkraften att förändra sin egen livssituation och att det är aktörernas uppdrag att stödja de förändringar som individen önskar. Man utgår alltid ifrån klienten, men jag tror att utrymmet här är mycket större [än i hemorganisationen]. […] Här tror jag lite att man börjar från andra hållet, att liksom man, du äger frågan lite mer här: - Vad vill du göra, hur ska vi komma dit? Och sen att det finns lite andra möjligheter och det går lite snabbare. […]För känner man att allting är meningslöst och att det inte kan bli bättre, då har inte vi så mycket att jobba med där utan då måste vi ju hela tiden, den biten. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Arbetet grundar sig i att utgå från det som individen upplever att den behöver och vad den vill, alltså inte vad verksamheten har i uppdrag att göra. Verksamhetsuppdraget ses som ett långsiktigt mål, men för att nå det så krävs det ibland andra insatser först. Själv försöker jag ju jobba lösningsfokuserat och utgå från vad den individen säger fast att den personen söker försörjningsstöd och har rätt mycket krav på sig att göra och redovisa. Utan jag försöker ändå utgå från vad de behöver och var de är. Och många blir lite, vad ska man säga, jag kallar det ändå för en lite tyngre målgrupp för det är det, det är precis som [namn på kollega] säger, det är inte många som kommer hit och går härifrån efter en vecka eller två, utan det är lite mer motiverande samtal som ska till. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2014) För att kunna arbeta efter denna uppfattning så har Lindängen mot framtiden initialt samlat ett brett spektra av aktörer som tillsammans har större möjlighet att arbeta med individer och familjer med komplexa problembilder och deras behov. […] vet inte riktigt vad som behövs. Tänkte att vi behöver få ut folk i jobb, och, men vi vet inte riktigt vad folk vill, så om vi samlar ihop så många som möjligt på ett ställe och säger välkomna hit, så ska vi väl kunna utröna på vilket sätt vi kan vara till hjälp genom att svara på det som folk säger att de vill ha. Och det betyder att utvecklingscentrum [i.e. Framtidens hus] ser ut som det ser ut nu. Så behöver det inte se ut om ett halvår, för det kan visa sig att folk inte var intresserade av till exempel Jobb Malmö: - Nehej! Men nu tror jag inte att det blir så, men då gör vi ngt annat [i så fall]. Föreningar och så. Eller folk kommer: - Nej men hörredu, det är detta vi behöver! Och då får vi göra det. Så det som vi egentligen har gjort är att vi har smällt upp ett ställe och sagt: - Kom hit, berätta för oss, vi är här allihopa, privat näringsliv, kommunal och statligt bla bla. Och så får vi se vad folk säger. [Receptionistens namn], receptionistens uppdrag är ju att fråga, på vilket sätt som kan vi vara till hjälp och vårt uppdrag är att säga: -Ja, det ska vi försöka lösa. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) Metodmässigt så arbetar aktörerna utifrån ansatsen att arbetet med de boende är relationsbyggande och för att ha tid att skapa personliga relationer mellan myndighetspersonen och den boende så krävs det tid. Genom att ha mer tid tillsammans med varje person ökar förståelsen för dennes livssituation. 24 Det måste du ju planera. Och vissa kanske inte har förmågan att förstå det och det är därför man måste lära känna klienten för att göra upp på bästa sätt för att ekonomin ska fungera. Men ofta så åker man väl på ett par blåsningar innan man förstår att det finns en annan problematik som gör att man bränner pengar och söker livsmedel varje månad. Det dyker ju upp saker hela tiden när man lär känna klienterna. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Den personliga relationen och kunskapen om personens problematik och livssituation upplevs leda till att tjänstemännen är mer flexibla, vilket ses som mer långsiktigt och hållbart för individen än ett handlingssätt som faller tillbaka enbart på rutiner och normer. IP1: […]har en större förståelse för att, man lär känna dem man träffar på ett annat sätt, man: - Ok, nu förstår jag varför du gjort det här och, den här gången, men till nästa gång tänk på det här. Så att man tänker, att på lång sikt, är det, att bevilja leder snarare, än att man krigar om de här småsakerna. SK: Så man kan säga att ni i och med att ni har mer tid kanske har mer tid att sätta er in i situationerna, men i de olika teamen [på hemorganisationen] att det blir mer kryss i i rutan, så upplever jag det ni säger nu? IP2: Ja men så är det. När jag kollar på min klientlista så vet jag vem varenda person är. Vi har en relation, vi har träffat personerna flera gånger, vet om vad de gör, vet om vad som har hänt. Det gör rätt mycket att man har koll på, att man vet vem personen man handlägger ansökningar och ska planera för självförsörjning är. För då vet man om vilka krav man kan ställa, var lägger man nivån någonstans. Och det är ju individuella bedömningar, och det är ju det vi ska göra och när man har jobbat så pass länge och har så pass få ärenden så tycker jag i alla fall att vi har lyckats lära känna klienterna. (Tjänstemän Socialtjänsten, 2014) Det upplevda behovet att kunna lära känna de boende grundar sig i förförståelsen att de flesta som söker sig till de offentliga aktörerna på Framtidens hus har en komplex problembild. Det är sällan som denna målgrupp är redo att gå in i en aktivitet eller åtgärd med en gång. Många är inte mogna att ta steget, många tror det, men man är inte det. Vi märker det, man påbörjar något men hoppar av ganska snabbt. Det handlar mycket om att klä på, ge dem samtalen, och samtalen är bra, låta det landa någonstans och när vi väl tycker att vederbörande: - Nu är det läge, nu kommer någon form av praktik, nu är det hett läge. Och de processerna kan ta olika lång tid. För vissa snabbt och för många lång tid, beroende på vad de har med sig in, vilka strukturer de sitter fast i, hemma och med kompisar. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) Istället för att som traditionellt direkt arbeta med riktade aktiviteter och åtgärder för sysselsättning och arbetsmarknad så krävs det ofta andra typer av arbetsmetoder som handlar mycket om att samtala med individen, att förbereda individen för vad arbetslivet kan innebära. […] egentligen, väldigt mycket coachning. Det handlar om att man ska få klart för sig: - Vilka resurser har jag, vad vill jag, vad har jag för mål att bli självförsörjande? och utifrån det så ska coachen bygga på, försöka rusta individen, ge den information som behövs för att nå målen, kanske hjälpa till med kontakter när det gäller arbetsträning, vägleda, i vissa fall kanske det 25 handlar om att man tar kontakt med vården och sådant då. Se till att det blir gjort. […] Så det är den typen av rustning vi gör då. Men mycket handlar om att hjälpa individen att själv ta beslut som leder till att man får ett jobb. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) Medborgarnas upplevelse av den personliga servicen börjar med själva mötet med sin handläggare på Framtidens hus. Intervjupersonerna beskriver hur de i deras tidigare kontakter med till exempel Ekonomiskt bistånd endast talat med sin handläggare i telefon. På Lindängen finns det mer tid till samtal och då ökar chansen för medborgaren att denne ska få den hjälp som den behöver, speciellt i de fall då individen i fråga lever i en situation med komplex problematik. En stickprovsundersökning som genomfördes inom ramen för följeforskningen visar att så sju personer av tolv upplever att deras handläggare på Framtidens hus tar sig tid for att prata med dem om deras situation. Två personer anser att det sker i hög grad och tre personer menar att det stämmer delvis. Citatet nedan är från en intervju med en person som lever med komplex problematik, inklusive kronisk sjukdom. Mycket snabbare när jag väl behövt något. En lätt grej; jag har väldigt mycket mediciner. Om jag inte haft pengar har jag fått underskrift och stämpel [för att få hjälp med medicinkostnaden]. Ofta har det gått två dagar, ibland när det är riktigt akut och egentligen inte skulle gå så har hon ändå fixat. Jag var i Kirseberg innan, då kanske jag fick medicinen 14 dagar senare och då ha gått utan medicin i två veckor. Det innebär att medicinen går ur systemet, om man har depåmediciner som jag har. Ja, jag har nog hållit mig friskast här också, för min egen hälsas skull. Jag är snurrig och virrig och glömmer att ska spara ihop till medicin, men det är inte större problem här. Att jag inte kommer ihåg har inte varit ett problem, även om jag har virrat till det så har hon haft förståelse, för hon vet min situation. Sen vet jag inte hur andra sekreterarna är, men det känns som att det är så. (Medborgare, man, 2014) Den tätare relationen mellan handläggare och klient upplevs också leda till ett mer positivt förhållningssätt som verkar motiverande för medborgaren. [Socialsekreterarens namn] har varit på mig mycket, förstått situationen, förstått mina behov. Vet inte hur jag ska förklara riktigt. Även om jag har fått återfall eller valt att sova istället för att komma på möte, så har hon: - Nämen se till att fixa det. Asså så, men inte på ett diktator sätt utan från en människa till en annan att: - Ta dig i kragen och fixa det du ska. Asså så. Hade det varit på ett annat kontor hade de sagt: - Fuck you, då får du inga pengar. Ursäkta mitt språk. Så, jag har gjort många saker som egentligen kanske inte borde fått socialbidrag för så har hon hjälpt mig rätta till dem. Så konkret jättemycket stöd och hjälp. De har kanske mindre klienter här så därför de har mer tid. Plats att gå in i varje, se deras behov. (Medborgare, man, 2014) En stickprovsundersökning som genomfördes av följeforskningen visar att så många som åtta av tolv personer upplever att deras handläggare på Framtidens hus förstår vad de behöver. Två vardera upplever att det stämmer i hög grad eller delvis. En av intervjupersonerna beskriver hur det personliga mötet och den extra tiden inte bara ökar handläggarens förståelse för medborgarens behov och livssituation; den ökar även medborgarens förståelse för det jobb som handläggaren har. 26 Sen det också att det som är jättebra här är att folk blir förbannade, att: - Åååh min ansökan, jag får inte mina pengar och bla bla bla. Någon gång har det kommit några papper och så har [socialsekreterarens namn] visat mig hur mycket jobb det faktiskt är att gå igenom en ansökan och då får man också en helt annan förståelse för hennes jobb. För jag har också varit en av dem: - Öööh, jävla sosskärring, de gör inte sitt jobb, och sitter o dricker kaffe! Men så är d faktiskt inte när man har sett att: Shitt, är det verkligen så jäkla kluddigt?! och ja, det är också en sån sak att många av sekreterarna här har kanske mer tid att visa vad som verkligen försiggår, att de jobbar faktiskt. Vilket du aldrig kan se på en större förvaltning. Det funkar inte. (Medborgare, man, 2014) Medborgarens förståelse för handläggarens jobb upplevs minska frustration och aggression vid de tillfällen som en ansökan avslås. En stor del av den ökade förståelsen kommer också som resultat av att handläggningen är mycket mer transparent i Framtidens hus, genom att medborgaren blir inbjuden till handläggarens kontor och får se mer än bara en reception och kala besöksrum. Så det är inte så att de sitter och dricker kaffe och pratar skit hela dagarna, för det har man trott, för man ser ju aldrig det; du ser ju aldrig, ja, för de gångerna som man ser dem nere där [på andra kontor] så springer de med sin kaffekopp. Och då får man genast det här: - Tss, ja de sitter och dricker kaffe, jävla... Och så går det igång. Och så får man avslag och så blir man ännu mer förbannad och så ja, då får man genast en dålig bild av hela socialtjänsten. (Medborgare, man, 2014) Geografisk närhet En av de mest centrala ansatserna i projektet är att aktörerna finns på plats i Lindängen. Detta är främst relaterat till att projektets målgrupper upplevs har svårigheter att ta sig till de centrala kontoren. Svårigheten att ta sig in till de centrala kontoren kan ta sig olika uttryck. För en del handlar det om barnpassning, för andra om psykiska besvär och andra kanske inte har råd med busskort. I kombination med otillgängligheten på centrala kontor kan ett besök hos en av verksamheterna upplevas som ett alltför avancerat projekt. Det är nära; det är snöslask och man har inte råd med busskort. Det behövs inte för vi sitter här. Det är inte mer än fem minuter, för det är ju vissa gator som vi har, men det är ju inte mer än fem minuter att ta sig hit och det gör nog väldigt mycket det också. […] Och är det sådant här väder och man är ensamstående med två barn, nej, det är inte så lätt att ta sig då. Under en specifik tid också, då en socialsekreterare finns tillgänglig, annars får man vänta en månad för att kunna få ett nytt besök. Det tror jag är en stor skillnad. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Genom att sitta på Lindängen så tänker aktörerna att fler ska använda sig av den samhällservice som finns för att göra förändringar i sitt liv. En sådan förändring är att vidga upp rörelsemönster och se möjligheter som finns utanför bostadsområdet. 27 […] många har ju inte tidigare tagit sig till Arbetsförmedlingen vilket man kan tycka är märkligt givetvis. Även om de inter tar sig in till oss och vi flyttar ut till dem så måste ju vårt mål vara att de här personerna även ska flytta sig utanför Lindängen; det finns ju inte så jättemycket arbetstillfällen i Lindängen centrum med omnejd så att säga, så måste ju få iväg dem därifrån. Inte att flytta därifrån men titta vad som finns runt om. Så att vi finns där och möter personerna där innan de har fått så mycket på fötterna att de kan ta sig någon annanstans. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) Flytten ut till Lindängen upplevs initialt inte ha tagits emot positivt av de boende som i början ofta var kritiska och misstänksamma. Eftersom tiden har gått och de boende har vant sig vid närvaron så upplever tjänstemännen att de flesta har ändrat sin uppfattning och istället ser fler positiva effekter. Jag har fått nästan bara positiv respons. I början så var det ju jättemycket motstånd, berättar de som började då, för de fick många klienter som legat längst ner i byrålådorna, som man inte har arbetat så mycket med och så helt plötsligt så kommer det att alla blir kallade på besök. Socialsekreteraren säger: - Kom och träffas, vi ska prata planering. Och att folk då: - Lämna mig ifred, eller lämna oss i fred, vi har inte behövt göra någonting på flera år, vad handlar det här om? Låt oss bara vara! Men att det har omvandlats till att folk faktiskt vill träffa sin socialsekreterare. Man hör av sig, kommer hit på spontanbesök, man kommer hit och bara pratar litegrann. Man ringer också och berättar om det har hänt något kul i ens liv som man vill berätta för sin socialsekreterare. Och det är ju en stor förändring, att man uppskattar att det finns folk tillgängliga här. Och det är oftast glada miner när man går härifrån och det säger ju en del. Och det har vi fått höra många gånger från receptionen också som ser personerna innan, när de kom precis, att folk brukar vara väldigt nöjda när de lämnar socialtjänsten. Och det tror jag inte är supervanligt [skratt]. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Citatet ovan beskriver en situation där socialsekreterarens roll har förändrats från att bara vara en tjänsteman som godkänner eller avslår ekonomiskt bistånd till att vara någon som man delar med sig av privata erfarenheter och söker stöd i ett bredare spektrum. Följeforskningens möten och intervjuer med medborgare, projektets målgrupper, visar att den nära servicen inte bara har ökat tillgängligheten; närheten har också erbjudit medborgarna en samtalspartner som de kan dela sina problem med och som de känner förstår dem. […] här det är lite mer kontakt, jag vet inte, mer kontakt. Ja, du vet mer. [Socialsekreterarens namn] till exempel, när jag pratar jag kan säga om jag har något på hjärtat också, det är inte, till exempel; man säger bara fick du mina papper när jag får pengarna och sen det är slut. Så någon gång du vet, jag tänker jag pratar för mycket. [skratt] Någon gång jag säger till henne åh [socialsekreterarens namn], jag stör dig, jag ringer igen. Eller jag glömmer till exempel något och jag ringer tio minuter efter, eller nästa dag efter. Du vet, när man har mycket i huvudet; barn, hem, jobb, allt möjligt, du vet man glömmer så man ringer igen. Så någon gång: - Oh my good, jag är så mycket så störsam och ringer hela tiden! Och sen hon är alltid sådan att hon skrattat och: - Nej det gör ingenting, du kan alltid ringa, och så, så man avslappnad lite. Och man känner sig lite annorlunda då. SK Annorlunda på vilket sätt då? 28 IP: Tryggare, tryggare och annorlunda. Och speciellt om man, du vet som jag, har ingen familjen här, och ingen släkting, det är bara min mans, så det händer någon gång att jag börjar prata med henne samma som att vi är vänner i tio år. Och jag säger allt som jag har på hjärtat om jag har problem eller om det är något som, ja, jag vet inte hur jag ska lösa. Sen hon hjälper hon mig hur mycket hon kan. Eller hon lämnar mig nummer med vem kan jag prata och såna saker. Så det känns jättejättebra. Men så när, den, hur säger man, när man har på ryggen? SK: Ryggsäck? IP: Ja, så man känner sig lite lättare ja. (Medborgare, kvinna) Närheten mellan tjänstemän och boende upplevs också påverka känslan av samhörighet i området, speciellt i de fall då tjänstemännen rör sig i den offentliga miljön, som när de går och handlar på sina raster. IP1: I början när vi var här, folk hade ingen lust att komma hit, folk var inte så glada för att träffa socialtjänsten, nu är det rätt ofta mycket leenden och sådant som man möter när man är ute. IP2: Ja, folk vill ju träffa en. IP1: Ja det är mycket så att: - Hej hej! på centrum. Ska gå och handla, så är det någon som står och ropar: - Hej hej! glatt. Det är trevligt, det tycker jag inte det var innan, det är inte alla som gör det IP3: men det händer IP1: och det gjorde det inte innan. (Tjänstemän Socialtjänsten, 2014) Att sitta i området, nära de boende och att blanda myndighetsutövning med frivilliga aktiviteter under samma tak skapar situationer där tjänstemännen får ta del av en individs utveckling på nära håll. Ja hon har ju haft bidrag sedan första dagen hon kom till Sverige så det hade ju varit roligt att se att hon går till någonting annat. Och att hon kanske inte kan liksom jobba ideellt så mycket som hon gör nu utan hon får anpassa det lite, men det blir nästa steg. För det har varit jätte, det är stor skillnad kan jag säga, och den har jag ju sett i och med att jag har följt henne så länge. […] nu ser ju jag henne och jag vet ju hur [projektkoordinationen] pratar med henne, jag vet vad de andra kvinnorna tycker om henne, de älskar henne, jag vet liksom vad hon gör för området. Därför att jag ser det själv, och visst, hon hade kunnat berätta det för mig men det är stor skillnad att se. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2014) För medborgare upplevs närheten positiv. En stickprovsundersökning som genomfördes av följeforskningen visar att fem av tolv personer upplever att det hade varit svårt för dem att besöka de olika offentliga verksamheterna om de skulle behöva åka till ett kontor utanför Lindängen. Tre personer menar att det stämmer i hög grad, ytterligare tre att det stämmer delvis. En person svarar att det inte stämmer alls och hade inte haft några problem med att göra den resan. De flesta som följeforskningen intervjuat menar att de ändå hade åkt till de olika myndighetskontoren men tillägger att det blir både enklare och oftare som de besöker dem, samt att det underlättar betydligt att olika aktörer finns på samma ställe. 29 SK: Är det någon som saknas härute? IP: Nej, inte direkt. Här är gratis juridisk hjälp, som jag använt vid en bussolycka, så, vem som ska stå för kostnader. Det finns allt. Ibland åker jag till Rosengård för arbetsförmedlaren är där ibland, men inte annars. Och på Arbetsförmedlingen är det samma människa som brukar va här. För jag är glömsk, så det är lättare ta sig dit, jag vet att, 5 minuter innan, det går snabbt att kommadit. Nej, annars, har inte fått springa rundor på hela tiden sedan jag kom hit. (Medborgare, man) Ja, jag bor här. Det är bra för mig så att jag kan komma direkt, inte ta mycket tid. Promenerar, kanske 5 minuter, inte så mycket. Om jag behöver hjälp, det finns mycket, det finns en pärm som annonserar om jobb. Jag kan komma och titta på den. (Medborgare, kvinna) Skapa mötesplatser En av de första bristerna i Lindängen som identifierades i anslutning till Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö var avsaknaden av mötesplatser i området. Inom Områdesprogrammet Lindängen har man till exempel arbetat för att få göra om en offentlig yta på Lindängen centrum till en utomhusmiljö där de boende kan samlas spontant för olika evenemang och aktiviteter. Inom ramen för Lindängen mot framtiden utvecklades istället två olika inomhuskoncept för strukturerade mötesplatser: Framtidens hus och Allaktivitetshuset. Med strukturerade aktiviteter menas att de främst syftar till att människor samlas för att genomföra en viss aktivitet tillsammans. Det kan vara en boende som besöker sin social eller arbetsmarknadssekreterare, en sygruppsträff med flera boende, möten mellan olika frivilliga organisationer med målet att metodutveckla tillsammans eller matlagning för ungdomar efter skoltid. Speciellt på Framtidens hus sker dagligen flertalet intersektoriella möten, mellan offentliga tjänstemän, privata företagsidkare, ideella representanter, boende och medborgare från andra bostadsområden. De erbjuder oss en närhet till socialtjänsten naturligtvis men också egentligen en närhet till andra aktörer på Lindängen. Helt plötsligt så träffar vi, där är ju Merit (Utbildning) till exempel som är ett privat företag, men också Röda korset och Rädda barnen som är ideella föreningar. Och helt plötsligt så får vi tillgång till dem också. Och vi kan möta deltagare. Vi kan möta folket därute på ett väldigt informellt och mjukt sätt. Tack vare, man kanske är där när Rädda barnen har någon verksamhet och träffa våra samtidigt. Närheten till olika organisationer gör att vi kanske träffar olika människor som vi inte skulle träffa själva. Och då gäller det i synnerhet kvinnor. Det har varit ett uttalat problem när vi hade uppsökare att nå kvinnor. Man når, de vi alltid nådde var de unga killarna. Och det är liksom de som har bränt bilar, om man nu hårdrar till lite, de stökiga killarna som hördes och syntes. Men unga tjejer och vuxna tjejer och gärna också vuxna män var jättesvårt. Så kvinnor överhuvudtaget var jättesvårt. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) Allaktivitetshuset är strategiskt placerad i Lindängeskolans lokaler. Det har utvecklats till en mötesplats som främst främjar möten mellan boende (vuxna, ungdomar och barn), skolans personal och stadsområdesanställda tjänstemän. 30 Ja mötesplats, att när vi hörde med medborgare tidigare, under några år nämnts att det inte finns mötesplatser för aktivitet på området. Vi visste att skolan upplevde stökig miljö, skolresultat sämre och sämre. Så det var, kunna kombinera skola med mötesplats och så kan unga på området få någonstans att vara efter skolan. Andra organisationer också kunna använda och då kunna använda lokalen på bästa möjliga sätt istället för att ha stängt på kvällen. Stärka kopplingen mellan föräldrar och skolan. De deltar. Ska inte ta för givet att föräldrar känner sig bekväma i skolan, kanske tycker att skolvärlden är främmande. Öppna skolan, skapa den här ”skolan mitt i byn” känslan. Det var tanken. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Organisationen på mötesplatserna är dynamisk så till vida att både närvarande aktörer och aktiviteter skiftar. För den idéburna sektorns aktörer har Framtidens hus visat sig vara en språngbräda in i samhället. Rädda barnen, Röda korset, Folkuniversitetet och andra organisationer som innan inte varit närvarande i området har genom Framtidens hus hittat en plattform som öppnat upp vägarna in till Lindängens andra arenor. Vissa aktiviteter som börjat på Framtidens hus har flyttat till biblioteket, Lindgården eller Allaktivitetshuset där utförarna funnit vad som anses vara mer passande sammanhang. Vi satte oss ned och tittade på att vi ska göra mer av det som funkar och något av det som funkar var mer att hitta sammanhang och för att de aktiviteter och insatserna som de gör ska bli begripliga, folk ska förstå vad de är. Det har blivit lite konstlat ibland, så till exempel bestämde vi oss att flytta över vissa saker till biblioteket, för att det blir ett bättre sammanhang på biblioteket för vissa aktiviteter. Vissa grejer flyttade vi över till Allaktivitetshuset; språkhörnan till exempel, för där har de ett kök så de kunde laga mat samtidigt som de har språkhörnan. För att skapa det. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Så har det varit jättekrångligt med dörren här [på Framtidens hus] eftersom det är efter kontorstid och så måste man sitta och lyssna på klockan därute och då kan man inte sprida sig in i lokalerna för att gå och öppna gång på gång. Så nu flyttade vi dit [Språkhörnan] i november, ner på Allaktivitetshuset. Och jag tror att det kan vara ett lyft, för det är samtidigt som kvinnogympan så det finns också tillgång till barnpassning. Ja, för några gånger så hade vi ungarna med men de pratar ju väldigt bra svenska så de tog fullständigt över så ingen annan hann ju svara på svenska förrän de skrev svaren. (Tjänsteman, idéburen sektor, 2014) De båda mötesplatserna har möjliggjort för ett mer levande socialt liv på Lindängen, delvis tack vare att de erbjuder externa aktörer en plattform för att närma sig området men också för att de erbjuder de boende en plattform att själva samlas kring gemensamma aktiviteter. Något som var omöjligt innan eftersom det inte fanns någon arena. Vissa aktiviteter som drivs av de boende på Allaktivitetshuset lockar till och med människor från andra områden till Lindängen. Det är mycket bra på Allaktivitetshuset, finns Allaktivitetshuset. Det är en bra service, eller jag vet inte, på Lindängen, för alla säger att på Lindängen finns inga aktiviteter före Allaktivitetshuset. Så nu när vi börja […] och det hjälp så vi bättre och bättre och bättre här. Allaktivetet, bättre och starkare. Så jag hoppas att den kvar, för nu när vi börja få lite 31 information. Men nu alla kvinnor, vi har när man träna mycket och titta, vi kan bättre. Så nu vi startare och starkare, så vi göra bra. Och varje, jag vet inte men, på julen och på bayram. Vi har fester också vi har. […] Innan, alla här fråga: - Vad finns? Ingenting till arab, kanske, eller till barn. Till mina barn vi går till Rosengård kanske, vill göra fest, eller göra. Och vi vill. Men nu från Rosengård kommer hit. De säger, de frågar: - [säger sitt eget namn], vad kan vi göra? Och jag frågade [personal på Allaktivitetshuset]: - De frågar mig om Allaktivitetshuset finns på Rosengård? På Allaktivitetshuset vi kan göra som vi vill. Och [folk kommer] från Holma, jag har kompisar också. Alla fantastiskt! (Medborgare, kvinna) Genom Allaktivitetshuset och Framtidens hus så har medborgarna fått möjlighet att arrangera och delta i för dem intressanta aktiviteter tillsammans med andra; mötesplatserna erbjuder dem en arena där de kan umgås och knyta nya bekantskaper. I forskning och media talas det ofta om trångboddheten som ett hinder för barns och ungdomars skolresultat och välmående. I följeforskningens intervjuer framkommer det dock att trångboddheten även hindrar vuxna från att träffas, och då speciellt kvinnor som i vissa kulturer sällan vistas på offentliga platser utomhus. Invandrade kvinnor har svårare att etablera sig i det svenska samhället, både på arbetsmarknaden och socialt. I en av följeforskningens gruppintervjuer deltog arabisktalande kvinnor som menar att de ofta blir isolerade eftersom de ofta kommer till landet utan släkt och vänner. Jag sa till dig, på hemland vi har familj, och jag har min familj, och mina grannar har familj. Vi träffades varje dag på arabland, nära varandra, alla familj nära. Du nära dina föräldrar, inte här […] Jag med mamma och syster, gå och sy med varandra. Alltså det är inga problem. Men här när alla familj, jag har inte min familj, mina grannar också har inte familj, när vi träffas vi blir familj […] Ja, stor familj. Känner, kommer ihåg vad en kvinna: - Mamma göra så, syster så, och du lika min syster! [skratt] Och våra barn leker med varandra. (Medborgare, kvinna) För de kvinnor som följeforskningen har pratat med betyder Allaktivitetshuset och Framtidens hus mycket mer än att bara vara mötesplatser för att utföra aktiviteter ihop. En av intervjupersonerna beskriver det som att de möjliggör nya vänskapsband och känslan av släktskap mellan familjer som tidigare levt väldigt isolerade. Det de har gemensamt är att de talar arabiska men att de kommer från olika länder. Hon beskriver vidare hur mötesplatserna har erbjudit dem en arena för att fira traditionella högtider och också att lära sig om varandras traditioner. Kvinnan beskriver det som tiden innan och tiden efter; hur hon har fler vänner, känner sig gladare, friskare, mindre ensam och också att de tillsammans blir starkare. IP: Vi vill träffa varandra, vi vill prata med varandra. Mina barn också. Träffa, det är mycket bra. Vet du, när föräldrar också, inte bara barn, föräldrar också. När föräldrar och barn känna sig ensam kanske, eller alla här, innan, finns ingen tid för att träffa personer från andra länder, samma land, det känna, jag vet inte. Vad som är bra, en dag, fick jag en dag gå till skola och Allaktivitetshuset. Så man behöver, jag vet inte, den känna. Alla behöver, kvinnor och män, också män kommer och tittar. Ah fru, alla glada och dricka. Om jag träffa kvinnor kanske dricka kaffe med varandra. Och finns en plats, vi känna den plats för alla. Och de säger här: Välkomna och prata med föräldrar och göra aktivitet som du vill. Bara den, vi känner här alla, det är mycket bra […] När man flyttar landet behöver familj, alla. Jag har jag mina barn och 32 man bara, och mina grannar också. När vi träffa som jag träffa min mamma och min pappa, vet du hur? [retorisk fråga, sedan tidigare resonemang] SK: Alltså att det blir en stor familj? IP: Ja stor familj, stor! [skratt] […] Ibland mina grannar har problem. […] När hon pratar med mig kanske när jag lyssnar och alla lyssnar med varandra. Och jag pratar. Och hon pratar; var finns landet och familjen och jag också. Och laga mat med varandra. Och: - Vad betyder din mat? och ja så. Det kännas mycket bra, stor familj. Ja. Stor familj! [skratt] (Medborgare, kvinna) Genom att möjliggöra för nya relationer breddas kvinnornas och deras familjers nätverk när de vistas på mötesplatserna. I citatet nedan beskrivs hur kvinnornas samlade kunskaper och erfarenheter används för att stödja barnen i deras utveckling och också hur de leder till självutveckling för kvinnorna. SK: Så har du fler vänner nu än du hade innan? IP: [skratt] Ja, jag har fler vänner. [...]Förra veckan jag träffade en kvinna, hon bra på engelska. Och hon säger att: - Jag kan hjälpa. Uj, mina barn [skratt]. Så jag har grupp, prata med barn och alla barn bra. Finns kvinna också duktig på att måla och en kvinna duktig på matlagning. Så vi träffa varandra och vi, olika kvinnor och olika favorit eller, olika saker som vi är bra på. Men de säger: - Inte jag bra. [skratt] Och finns det plats, åååh vi kan! […] Så plats hjälpa mycket, när vi ta plats. Så jag hoppas att plats och Allaktivitetshuset är starkare och starkare. (Medborgare, kvinna) En effekt av Allaktivitetshuset är att de unga på området har fått någonstans att vara på eftermiddagarna efter skolan. Huset upplevs ha haft positiv inverkan för att minska vandaliseringen av skolans lokaler, samt bidragit till bättre arbetsmiljö för elever och skolpersonal. Det har länge upplevts som ett problem från skolans håll att ungdomar och även yngre barn gärna dröjde sig kvar i lokalerna och efter att skolan låsts för dagen så blev de kvar på skolområdet. IP1: skolan alltid varit elevernas tryggaste punkt i området. Det är många elever som inte får vara ute efter skoltid, föräldrar är oroliga över det som händer på området. […] IP2: Man ville hänga kvar [inne på skolan], vi hade inget att erbjuda: - Gå hem nu, spela lite pingis på ”torget”. Man märkte att det fanns ett stort gäng runt skolan, det hände saker, rutor gick sönder, folk höll på […] de började bränna saker med, sen vet jag inte om det var för att de hade tråkigt, eller så. Blev några gripanden, poliser man störde sig på. Destruktiva saker att hitta på på fritiden gärna i anslutning till skolan, tycker jag. IP1: Ja det var mycket, de hängde kvar även på fredagar. Vi tittade: - Hur gjorde man själv när man slutade skolan? då gick man ju hem direkt, det var ju inte. Men vi hade ju alltid folk som satt kvar och så fick man själv efter arbetstid prata med dem. Så vid fyra, fem-tiden var man tvungen att köra ut elverena på vardagarna. Det känns inte så trevligt att behöva köra ut de som vill, de som verkligen ville vara kvar. SK varför ville de vara kvar? IP1: För det är den trygga punktern. I skolan får man vara för sina föräldrar. Men det är många som inte får lov att vara ngn annanstans än i skolan. Men var de kvar i skolan kände sig föräldrarna sig tryggare. 33 IP2: och det sociala att träffa andra för när du kommer hem så, inte låta dem går ut igen, passa syskonen, läxor såklart. Det är litet, så det var ett socialt liv man sökte, kontakt med andra mäniskor. (Tjänstemän, Lindängeskolan, 2014) Planera gemensamt I arbetet med gemensamma planeringar finns det ett antal mål som aktörerna inom Framtidens hus vill åstadkomma. Förkortningen av väntetider upplevs vara central för att agera medan individen fortfarande är motiverad och aktivt utsökande, med minskad risk för apati när ingenting händer på flera månader. Genom att sitta på plats i Lindängen och dela byggnaden med andra aktörer reduceras de boendes väntetider för möten med olika myndigheter kraftigt, ibland helt och hållet. […]det här med att vi kan ju faktiskt träffar klienterna och i samverkan med Jobb Malmö, Arbetsförmedlingen och alla andra, Meritutbildning, och hela paketet; att hjälpa, att de får hjälp snabbare och kan få allt på en gång utan att det tar några månader innan alla kan. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2013) En viktig aspekt av det gemensamma arbetet är också att underlätta för individen. Genom att sitta tillsammans, ha nära kommunikation och samverkan underlättas det dagliga arbetet för aktörerna genom att de snabbt kan samtala om och med sina klienter tillsammans. På så vis slipper de boende själva fungera som informationskanal mellan de olika offentliga verksamheterna. Istället har representanterna i de olika verksamheterna möjlighet att personligen vidarbefordra en medborgare till en annan verksamhet om det upplevs finnas behov; till en verksamhet som finns en dörr bort. IP1: Det är enklare att gå via våra samarbetspartners. Där borta upplevde jag att det var lättare att gå via klienten, att den gav information. Så att klienten: - Ja, men Arbetsförmedlingen sa det här. IP2: Ja det blir ju enklare för alla parter. Och just också det där att: -Ja men har du pratat med din arbetsförmedlare. Nej? Ja men du, de är här idag vi går bort och knackar på! Bara den enkla grejen gör skillnad. Och att man kan slussa direkt. Eller om det är någon som kanske är intresserad av något. IP1: Eller kanske en utbildning inom vård och omsorg av något slag: -Ja men vi frågar Jobb Malmö här nu när vi är på väg ut, frågar om de har, en utbildning som de har. Att man hittar vägar på ett annat sätt, för man tar sig inte annars tid att ringa till Jobb Malmö och fråga om de har det, eller Arbetsförmedlingen: - För vem ska man vända sig till? Och här har vi ju direkta: - Skulle den här insatsen funka? Och man kan ha en form av handledning också: - Ja den här personen, är det något som ni skulle tänka er att, eller någon som faller inom er målgrupp? Så det ja. IP3: För klienten vill ju gärna att man samarbetar, alltså de, det är ju så: - Kan inte du fråga henne det istället? (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Det här med att själv vara den som förmedlar vad de olika myndigheterna sagt och beslutat i det egna ärendet upplever medborgaren ofta som negativt eftersom det kan vara svårt att förmedla vad som sagts och för att det kan leda till onödiga missförstånd. Ansatsen i Lindängen som utgår från att de olika verksamheterna kommunicerar med varandra upplevs istället som väldigt befriande för individen. 34 Att slippa bli runtbollad till alla möjliga olika myndigheter. Alltså förr så först gå till Soc sen till Arbetsförmedlingen, medla vad de sa, och de skickar tillbaka, håller på och kluddar. Så ska jag försöka snacka paragrafer som jag inte förstår. Det är ryska för mig. Soc fackspråk, som att det förväntas att du ska förstå en tandläkare? Försöka förmedla det fram och tillbaka. Det är bättre som här, att min Arbetsmarknadshandläggare kan snacka direkt med soc så slipper jag stå för den biten, de snackar samma språk. Det har jag sluppit här, jävligt skönt. Det blir mindre missförstånd. Det är ofta missförstånd som gör att man inte får pengar, kan va att någon skulle skriva på ett papper, men missförstår, och får inte ut pengar. Då kanske man väljer att göra på fel sätt, pengar måste man ha. Så det minskar när man har allt på samma ställe. Vara bidragstagare känns inte bra och att sen åka runt halva stan, det är ett heltidsjobb, att medla mellan dem istället för att ha nätverk som här, under samma tak. (Medborgare, man, 2014) I arbetet med gemensamma planeringar har de offentliga aktörerna större möjlighet att koordinera sina insatser med varje individ vilket också minskar risken för att en redan besvärlig situation med komplex problematik förvärras genom ouppnåbara krav från flera olika myndigheter. Framförallt är det viktigast att få en enhetlig bild av: - Vad är nästa steg för den här personen? Finns det något, att vara eniga om, att finns det något som socialtjänsten ska genomföra för den här personen först innan Arbetsförmedlingen tar vid? Eller är det så att den här personen är redo för Arbetsförmedlingen? Att vi ska jobba, hitta någon form av prövningsplats? Att man har den här enheten så att den ena handen vet vad den andra gör. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) För en individ som har planeringar med olika myndigheter kan situationen verka oöverkomlig. Det är många krav som ställs och för individen, om man har utländsk bakgrund, kan det vara svårt att skilja på de olika myndigheterna och vilken roll de spelar i ens liv. Genom att arbeta med gemensamma planeringar upplever de offentliga aktörerna att det skapas ett sammanhang för individen. Det viktiga är att det blir tydligt för kunden. För många personer som inte har svenska som modersmål har ju också svårt att skilja på: - Vad är det som är socialtjänsten, vad är det som är Arbetsförmedlingen, vad är det som är Försäkringskassan? Man har liksom inte: - Ja det är någon myndighet någonstans som vill något. Och myndigheter klingar väl inte sådär jättebra i många människors huvuden. Så att finnas på plats där och kunna ha ett samtal med kunden tillsammans med Individ och familj-handläggaren och på ett tydligt sätt lägga upp en plan, hur ska vi gå vidare och att det blir tydligt för kunden. Det är nästan det viktigaste av alltihop, istället för att vi sitter på vår kammare och så säger Socialtjänsten en sak och så kommer de till oss och så säger vi en annan sak och så kanske de går knas ihop med varandra, det vet man aldrig, det har ju hänt det också. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) Konkret för individen leder den nära samverkan oftast till snabbare möten och koordinerade handlingsplaner, och det underlättar också processen att komma ut på en åtgärd eller aktivitet, ifall det bedöms att individen är redo för det. När de olika aktörerna känner varandra och vad de har att 35 erbjuda är det också lättare för varje enskild handläggare att tillsammans med individen ta kontakt med de andra aktörerna på Framtidens hus. Speciellt om man har Arbetsförmedlingen Bryggan också [om individen är inskriven där], då kan det gå riktigt snabbt att komma ut i sysselsättning. Kanske inte ett arbete och självförsörjning, men man kommer ut i sysselsättning mycket, mycket snabbare, det tror jag verkligen. Det kan ju gå på en vecka; man träffar oss, vi förmedlar kontakten vidare, till Arbetsförmedlingen, Jobb Malmö och därefter påbörjas arbetet med att hitta lämplig sysselsättning med en gång, så det kan gå himla snabbt.[…] det gör ju så mycket att vi känner varandra, vi går ju bara över till varandras kontor och pratar. Många gånger har man ju märkt att problemet kan vara att när vi har samarbete till exempel med arbetsförmedlare som sitter någon annanstans, då tar det ju mycket längre tid, man ska ringa, försöka ringa till varandra, det drar ut på tiden. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Ansatsen upplevs ha lyckats nå ut till individer som ligger långt utanför arbetsmarknaden; individer som levt länge i samhällets utkanter. Vissa individer upplevs bli väldigt glada över den möjligheten medan andra kanske uttrycker att de är nöjda som det är och blir upprörda över närvaron och uppmärksamheten. […] det innebär att det blir mer fokus på det man ska göra. Det kan bli svårare för klienten som har andra, för den som vill ha hjälp så blir det bättre, men för den som inte vill ha något stöd så blir det jobbigare för det är mindre utrymme mellan myndigheterna[…]För den individen som inte i grunden vill arbeta, utan man har anda intressen och agendor i sitt liv, så kan det bli jobbigare för att helt plötsligt är man tvungen att välja: - Vill jag behålla den livstilen? Men då kanske det får konsekvensen att jag inte får försörjningsstöd? Men om jag är beredd att göra en förändring så finns det helt plötsligt en möjlighet att få hjälp och stöd. Så det är en spänningsrelation. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) En av fördelarna med gemensamma planeringar som aktörerna inom Framtidens hus har märkt av är att det är lättare att hitta alternativa lösningar för svåra fall; individer som har levt utan arbete och uppbragt ekonomiskt bistånd under en väldigt lång tid. […] jag tycker att vi har goda resultat vad gäller att slussa människor också rätt i våra system. Det kan ju också vara så att någon som är 55 år och som inte jobbat på 15 år men som har en arbetsförmåga på deltid faktiskt kan få sjukersättning på 50 procent om vi är med och driver det här hos läkare; ser till att de hamnar rätt hos Arbetsförmedlingen så att de får en speciell utredning och blir hinderkodade, kanske får en arbetsträningsplats. Och sen har de ett arbete 50 procent, sjukersättning på 50 procent och slipper söka socialbidrag. Det händer titt som tätt. Det är långa processer, det kan ta flera år, men det händer. Och då tycker jag ändå, målet är ju någonstans: - Inte socialbidrag! Så det kan jag tycka liksom, att de hamnar lite rätt, och vi kanske är med på vägen, så länge det går. Och så stoppas det upp, lite timeout, men i dokumentationen så står det att Kalle har arbetstränat, när han är redo igen så kan han gå vidare till nästa steg istället för ingenting. Så där tror jag att vi har hjälpt varann jättemycket här att de lyfter upp ärenden som har legat länge i arkiven som har varit väldigt svårjobbade, för socialsekreterarna att få grepp om. Men så har de kanske fått lite kraft här att plocka upp 36 de där som är lite knöliga, och ta det, och så har man liksom: - Ok kan vi göra något. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2014) För medborgare med komplex problembild kan gemensamma planeringar förändra den egna livssituationen. Nyckeln upplevs vara att olika offentliga verksamheter kommunicerar och tillsammans ser helheten i ärendet. Många gånger upplever individen att det är tungrott och svårt att föra sin egen talan gentemot så många olika verksamheter. En stickprovsundersökning som genomfördes av följeforskningen visar att efter ett möte på Framtidens hus så känner fem personer av tolv att de har möjlighet att förbättra sin livssituation. Fyra säger att det stämmer i hög grad, två att det stämmer delvis, medan en person inte tycker att det stämmer alls med dennes erfarenhet. I citatet nedan beskriver intervjupersonen hur planeringsarbetet även inkluderade läkaren för att hantera en sjukdomsproblematik och utifrån de nya förutsättningarna komma in i aktivitet. SK: Hur ser du på dina framtidsmöjligheter jämfört med tidigare? IP: Ja de är bra mycket större. I och med rätt medicinering och att socialsekreteraren har pratat både med min arbetsförmedlare och läkare, och arbetsförmedlaren har parat med läkaren, så jag har sluppit och medla en massa och fått diagnosen så jag har fått rätt medicin. Det är mycket bättre. När jag mådde bra innan jag fick panikångest så var det aldrig något problem att komma och fixa allt som är runtomkring, det var när jag fick panikångest [som det blev svårt]. Men nu har jag fått hjälp med allt det. Men nu, på väg från krypande till knä och sen så förhoppningsvis kan man ställa sig upp och gå på sina egna ben helt och hållet efter OSA anställningen [Offentligt Skyddad Anställning]. Men jag ser mycket ljusare på framtiden nu än för två år sedan, av den anledningen att jag mår bättre liksom. Och hade jag inte fått hjälp härifrån så kanske jag inte hade mått så bra. Så att kort och gott så har aktivitetshuset [ref. Framtidens hus] gjort jättestor skillnad på min tillvaro och jag hoppas att det är fler som känner som jag. (Medborgare, man, 2014) Genom att anordna gemenamma planeringsmöten upplever individen hur de olika myndigheterna samlas kring det egna ärendet och att det öppnar upp för möjligheter att bolla idéer kring nästa steg tillsammans snarare än att varje myndighet har sin individuella plan som ibland krockar med de andras. En stickprovsundersökning som genomfördes av följeforskningen visar att sju personer av tolv upplever att de olika handläggarna på Framtidens hus har bra samarbete. Tre personer säger att det stämmer i hög grad och en person att det stämmer delvis. Intervjupersonen i citatet nedan upplever också att ett sådant upplägg möjliggör för en öppnare diskussion och att de egna åsikterna värderas. […] till exempel, för att en gång [Jobb Malmös handläggare] och min socialsekreterare alltså, pratade om min framtid, planering, vad ska jag göra, tillsammans, och hjälpa mig så mycket. Vi pratade tillsammans och jag använde min åsikt och de lyssnade och de diskuterade. [det kändes] bra, asså jag kunde kontakta med båda och prata med min planeringar i framtiden, behöver inte en gång prata med [Jobb Malmös handläggare] och en gång prata med socialsekreterare. […] Ja, till exempel innan sommaren min socialsekreterare kanske föreslog göra praktik, men jag tänkte att nej, bättre att jag söka ett jobb innan sommaren. Om jag hittade inte jobb efter sommaren, jag ville göra praktik. Och min socialsekreterare accepterade det. (Medborgare, kvinna, 2014) 37 Ett öppet och gemensamt bemötande Redan i uppstarten av Framtidens hus fanns det idéer om att ha en gemensam reception. Det var mycket fokus på hur bemötandet skulle anordnas och man var överrens om att det skulle utformas till en välkomnande plats både fysiskt och socialt. Idag delar aktörerna i huset på en gemensam reception och en receptionist som handhar alla ärenden. Framtidens hus har i sin ansats brutit igenom flera barriärer som många initialt inte trodde skulle kunna gå att genomföra. IP: […] vi har brutit barriärer och visat att det går och det kommer att fortsätta, man tittar på annat håll i stan: - Vad kan vi göra för vi är först. Det finns ingen annan som sitter på ett område, som sitter så här utan skyddsglas, utan, och dessutom sitter på området. Det gör man ju inte i någon. Att du har tillgång till din handläggare att du har tillgång till Arbetsförmedlingen och sådär och det har man ju insett att det går ju faktiskt att göra det och det var ju sånt som vi nästan har glömt av nu, men det var ju egentligen omöjligt att göra såhär, det skulle ju inte gå! […]att facken inte skulle ställa upp på det. Att det, för mycket, det blir ju lätt att det blir arbetsmiljöfrågor av det, att det blir en arbetsmiljöfråga istället för en utvecklingsfråga. […]Nu vet jag inte om man kan säga, att det finns en osäkerhet i detta: - Vad är det egentligen som gäller? Det finns så många oskrivna regler i detta att det måste vara så, och de vi frågar: Ja men varför då, vad är det som skulle kunna hända om vi prövar att göra på ett annat sätt? Och det visar sig ofta att: - Nej men det finns inte så mycket utan det är någonting som bara är väldigt djupt rotat i organisationen att så här gör vi, vi är rädda för folk. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Kommentaren i citatet ovan, ”vi är rädda för folk”, grundar sig i det bemötande som aktörerna upplever finns hos Ekonomiskt bistånd centralt i Stadsområde Söder men också på andra kontor i Malmö. Ekonomiskt bistånd är ofta en människas första kontakt med den här typen av myndigheter, det är dit man går för att söka om ekonomiskt bistånd och för många är det deras första kontakt med det offentliga Sverige när de är nyanlända. Det negativa i bemötandet hos Ekonomiskt bistånds centrala kontor på Eriksfältsgatan upplevs tydligast i det fysiska rummet, receptionisternas beteende upplevs egentligen inte skilja så mycket från Lindängens receptionist. De två kontoren upplevs utgå från två olika ansatser. På Lindängen upplever handläggarna att ”man utgår inte från att det ska hända något” utan att det finns en inbyggd känsla av förtroende i och med hur den fysiska miljön är konstruerad. Till exempel att besökarna, om de vill, kan gå rakt in i husets andra delar. På Eriksfält förmedlas istället känslan av att ”att det värsta skulle kunna hända”. Vi försöker ha en miljö och ett bemötande så att det inte ska uppstå såna saker, att vi tro inte att du är farlig och kriminell och vill oss illa när du kommer upp hit. Och det förmedlar vi i vår reception. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Utöver receptionens fysiska barriärer på Eriksfält iscensätts även tydliga barriärer mellan handläggaren och besökaren av de fysiska rum där de möts. IP1: Ja det finns ju rent fysiska skillnader. Det första är att vi har en annan reception, det gör ju ganska stor skillnad mot besök på Eriksfält. 38 SK: Beskriv gärna? IP2: Det är som små bås, det är ett väldigt säkerhetstänk så det är flera dörrar ut och sen är det bord, två stolar, inget mer. Det ska inte finnas något som man ska kunna kasta eller så, sen är det ju lysrör i taket. Sen finns det ju en soffa och sådär men det är ju stelt sådär. IP1: Och det är där alla besök tas emot, i de här små besöksrummen, bredvid receptionen. Där tas alla besök. IP2: Och har man inte besök, man får ju boka rummen, och har man inte ett så får man ta glasruterummet eller vad man ska kalla det. IP1: Slussen [med eftertryck] IP2: Ja, där klienten går in genom en dörr och vi genom en annan och så är där en glasruta emellan, som man kan fira upp och ner. Lite fängelse nästan, ja, men lite annorlunda. (Tjänstemän Socialtjänsten, 2014) I Lindängen tas besök istället emot på handläggarnas kontor eller så kan handläggaren komma till receptionen om det är ett mindre ärende som ska hanteras. Det fysiska rummet upplevs vara en viktig faktor till hur individen känner sig bemött när den kommer till Framtidens hus. Ytterligare en aspekt som är av vikt och som man har arbetat mycket med för att förändra är handläggarnas bemötande; hur de träffar sina nybesök och klienter. På Eriksfält upplevs mötesprotokollen vara väldigt restriktiva och säkerhetstänket upplevs skapa stigmatiserande barriärer mellan handläggare och medborgare. På Framtidens hus finns inte den kategoriseringen utan där tas alla ärenden, oavsett syfte, emot likadant. En faktor som säkert spelar in är just det faktum att Framtidens hus tar emot besökare som har olika ärenden, vilket kontoret på Eriksfält inte gör. På Lindängen hanteras heller inga ärenden inom ramen för Lagen om vård av unga. IP2: Mer välkomnande här, kanske inte känna sig som, alltså, man blir inte stämplad här på något vis. Alltså, här kan alla komma upp och det är blandning av människor tänker jag. IP1: Alltså vi pratade om det senast igår, när man kommer upp hit så blir du inte stämplad att du ska till socialtjänsten och få hjälp: - Det är någonting fel på dig. Utan här kommer man upp till Framtidens hus och det finns många olika saker som man kan göra i det här huset. Medan på stora förvaltningen på Eriksfältsgatan så är det en ingång om du ska ha hjälp av socialtjänsten och där kommer du in då till en kal reception med säkerhetsglas som hissas upp och ner och du får ta en nummerlapp och så. Eller så går du in på höger sida där du kommer till medborgarkontoret där det är soffor, det är öppen reception, det är datorer och det är konst på väggarna och såna saker. Där blir det en väldigt klar uppdelning, tycker jag i allafall, de blir en väldig skillnad. Höger eller vänster dörr. Medan här så, du kan komma och göra precis vad du vill, här är det öppet och alla får precis samma bemötande. (Tjänstemän Socialtjänsten, 2014) Medborgares upplevelse av bemötandet i Lindängen är att det är en öppen och välkomnande plats. I jämförelse med till exempel Ekonomiskt bistånd på Eriksfältsgatan 28, Stadsområdesförvaltningen Söders centrala kontor, förmedlar lokalerna i Lindängen en helt annan känsla. När du kommer in till entrén, den känslan när man kommer in är här är friskare luft, trevligare lokaler. Allting är trevligare här. Och toaletterna är inte såna blåa ljus, alltså, ja: - Fan är alla som går in på sos pundare? Varför asså? jag menar de har ändå bra kolla på vem som kommer 39 in och ut och är någon inne på toaletten en timme, ja då. Men ofta går de ju inte in och skjuter amfetamin eller heroin eller vad de nu ska trycka i sig på toaletten på soc?! […] det är en sång grej, en dum grej. Så det är trevligare här. (Medborgare, man, 2014) Bemötandet på Framtidens hus jämförs istället mer med bemötandet på ett medborgarkontor. […] på medborgarkontoret ungefär som här, det är öppet, där är reception men inga skottsäkra glas och så. […] som jag säger är det en jättestor skillnad att gå in på medborgarkontoret och Soc [centrala kontoret]. Soc känns lite som en sluss; in genom en dörr ut genom nästa, ja, nej det är inte kul. Samtidigt har jag förståelse för det, det är ju, tyvärr finns väl en hel del idioter, men man hade ändå kunna göra det på ett snyggare sätt så att det inte blir den anstaltskänslan eller, ja, man känner sig inburad när man kommer dit, känns inte bra. (Medborgare, man, 2014) För medborgaren är bemötandet i receptionen det första intrycket som han eller hon får av myndigheten. På Framtidens hus upplevs bemötandet positivt, som en miljö där man inte blir stämplad. Intervjupersonen i citatet nedan har efter sin positiva upplevelse av servicen i framtidens hus börjat delta på offentligt arrangerade Open Space möten för att utveckla nya koncept för medborgarbemötandet i centrala kontor för Ekonomiskt bistånd. Men generellt tror jag att folk har lite, alltså, lite mer koll och känner sig mer hörda här eftersom det inte är som att komma in och hälsa på en kompis i häktet, eller ja, whatever. Alltså det är, ja, jag tror det gör jättemycket. Vi har pratat, gått väldigt mycket på open space och det har vi tagit upp där, mycket att någon förändring måste göras. Alltså man kan ha skiljeväggar i glas och så men man kan göra det på ett snyggare sätt, inte så stål runt om och, det ser verkligen, vet inte om du sett. Om du kommer ner till receptionen där, och ja, du kommer förstå om du kommer dit. Det känns inte kul. (Medborgare, man, 2014) Spontana besök och öppet hus Tanken med Framtidens hus är att det ska vara en välkomnande och öppen plats, det återspeglas i receptionen men också i de olika aktörernas mottagande av besökare. På Framtidens hus är alla Lindängebor välkomna under öppettider då handläggarna från Ekonomiskt bistånd, Jobb Malmö och Arbetsförmedlingen tar emot spontanbesök om de har möjlighet. Detta görs utöver deras regelbundna telefontider. På aktörernas hemorganisationer är telefontiden en av de viktigaste verktygen som medborgarna har för att komma i kontakt med sina handläggare utöver bokade möten. På Lindängen har medborgarna möjlighet att varje dag komma upp på Framtidens hus och fråga efter sin handläggare, samt att det en eftermiddag i veckan anordnas öppet hus då handläggarna från de tre verksamheterna finns tillgängliga i receptionen och det bjuds på kaffe och kaka. Det är lättare för det är så öppet här. De kan ju bara söka, bara komma hit, det behövs inte bokas några rum eller några tider egentligen för vi är här liksom. På andra staddelar så är det ju låst överallt, låsta dörrar och så, så det är ju helt annat, man kanske känner sig mer 40 välkommen här som sökande än på andra ställen och att det är mer lättillgängligt. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) Lättillgängligheten är ett ledord som genomsyrar hela Framtidens hus. I kontrast till hemorganisationen på Eriksfält som handläggarna upplever ”sluter sig mer och mer” och istället för att möta besök blir de uppmanade att be receptionisten hänvisa till telefontiden. För medborgare, som i vissa fall ser sin handläggare på plats, men inte blir emottagen, kan denna rutin upplevas väldigt frustrerande. En av de största farhågorna med att ha öppet hus och öppna upp för möjligheten för spontanbesök var initialt att man som tjänsteman skulle utsättas för en hotbild från upprörda medborgare. Tvärtom mot denna farhåga så säger sig tjänstemännen uppleva att öppenheten, i kombination med att ta sig tid att lyssna på klienten motverkar denna typ av utbrott. IP1: Tvärtom, skulle jag nog uppleva det. Det har inte varit några incidenter med arga klienter. Det är klart, folk är ju arga men det är inte hotfullt och inget aggressivt som har hänt utan vi går ut och pratar i receptionen, träffar personen där, går in och pratar på våra kontor. Man blir lyssnad på och jag tror att det undviker de här situationerna när man slår sönder saker för att vi finns där och vi lyssnar och vi gör vad vi kan för att hjälpa till. Så jag har upplevt att det bara är positivt med det öppna. Man blir bemött som klient. Och vi har ju också skapat relationer med de flesta av våra klienter, vi träffar ju dem så ofta vi kan, mycket besök, och det är ju svårt att bli riktigt förbannad på någon och hota och bli aggressiv när man har lärt känna sin socialsekreterare, upplever jag det som. Vilket ju skapar en bättre arbetsmiljö för oss också. IP2: Absolut, jag tänker på det här med tillgängligheten, när man är tillgänglig så blir det ju en annan, ett annat klimat, Det skapar ju ganska mycket frustrationer och ja aggressivitet när man försöker nå någon i telefon, och man kommer till byrån, och det är stängda luckor och: - Vi kan inte hämta någon handläggare, nej, de har inte tid. Här blir man ju mottagen på ett lite annat sätt, allting är öppet och de vet att ni är tillgängliga. Det är lätt att få tag på er, folk kommer ut och pratar lite. (Tjänstemän Socialtjänsten, 2014) Genom att ha öppet hus så sänker man barriärer också för medborgare som kanske annars inte sökt sig till myndigheterna för hjälp. På Framtidens hus har man vid olika tillfällen haft besök av en grupp ungdomar som anses vara involverade i kriminella aktiviteter. De upplevs komma till Framtidens hus av nyfikenhet och för att veta vad som försiggår i deras område, och då öppnas en möjlighet för handläggarna att nå fram till dem. Det är ett ganska känt gäng och de kommer upp och kollar läget lite och vi, ibland så frågar man: -Jaha, har ni fått hjälp? För här ska inte folk hänga, utan här ska man få hjälp att prata med Arbetsförmedlingen, Röda korset, alla är här. Och: -Jaja jag ska prata med Arbetsförmedlingen. Ja men kom då, du behöver inte vänta här. Så då blir som: - Jasså!? så där. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Kontoret på Framtidens hus är öppet varje dag vilket underlättar för de boende i deras kontakter i huset. En stickprovsundersökning som genomfördes inom ramen för följeforskningen visar att så många som nio av tolv personer upplever att de får hjälp snabbt när de kommer till Framtidens hus. Två personer säger att det stämmer i hög grad och en person att det stämmer delvis. Citatet nedan 41 beskriver hur tillgängligheten uppskattas av boende som är vana med att behöva vänta länge på telefontider och möten. Men här till exempel, som är bra som hände förra, nej denna vecka. Jag skulle kontakta [socialsekreteraren], men hon var inte i tjänsten. Hon hade något annat. Så jag kom upp och lämnade meddelande till henne så det är också bra när det är så nära, för eftersom det skulle vara långt [annars], när jag kommer på kontoret det blir sent. Men det är nära så jag kunde hinna lämna meddelandet så hon fick det dagen efter så det är också bra. (Medborgare, kvinna, 2014) Följeforskningens undersökning indikerar dock att inte alla aktörer är lika lättillgängliga. Arbetsförmedlingen har fått mindre tid att vara ute i Lindängen vilket påverkar möjligheten till spontana besök negativt. Det blir lite tid över till möten som inte är planerade. SK: Med Arbetsförmedlingen, har du haft någon kontakt med dem än så länge? IP: Inte så mycket, jag ville prata med min handläggare på Arbetsförmedlingen men den var ledig, jag kommer vecka 39. Ja, det är svårt att träffa med dem, måste skicka email om ny handlingsplan eller fråga någonting. SK: Ok så det är inte bara att knacka på? IP: Nej nej, måste boka. De finns här en dag i veckan på öppet hus, men det är mycket människor, stanna i kö, vänta länge. Men här, bara boka en tid med [Jobb Malmös handläggare] och komma in här, behöver inte vänta så länge. (Medborgare, kvinna, 2014) Göra hembesök Jobb Malmö och Individ och familjs Ekonomiskt bistånd arbetar tillsammans med hembesök i Lindängen. Dessa besök görs främst i barnfamiljer. Besök är alltid förvarnade och sker endast om de blivit godkända av familjen. Syftet med besöken är dels att upptäcka behov som kan finnas i hemmet och dels att lära känna familjens situation närmare för att utveckla mer behovsstyrda handlingsplaner. […] Vi erbjuder alla barnfamiljer hembesök, säger att vi kan komma hem och prata planering, inte alltid välkommet. Utifrån det här att: - Varför ska ni komma hem till oss och barnen, tror du inte jag är en bra förälder? Nej, man tar den vägen, så får vi förklara att vi vill komma hem för att prata planering hemma så att du kan känna dig; att du inte behöver lämna barn osv. och även att vi kan upptäcka saker som till exempel att de sover på madrasser på golvet, barnen, har inget skrivbord. Kan vara många positiva saker som vi upptäcker, men kanske också missförhållanden, som är bra. Ju snabbare som vi upptäcker ju snabbare kan vi hjälpa till, komma in i bilden och förebygga. […]Men syftet är faktiskt att kunna erbjuda hjälp på otraditionellt sätt. […] Och när vi går ut till klienter, att vi kan boka uppföljningsmötet hemma och komma tillsammans med Jobb Malmö till exempel, en social och en arbetssekreterare. Det har vi sett många positiva delar. För vår del att prata planering när man ser helheten; när man är hemma kan man upptäcka antingen brister eller positiva resurser som kan ge mycket i planering och uppföljning. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) 42 Möjligheten att göra hembesök antas grunda sig på att aktörerna delar arbetsytor och på så vis har nära kommunikationsvägar och med lätthet kan boka in gemensamma besök. De båda aktörerna har en historia av samverkan men intervjupersonerna menar att det är först i Lindängen som de verkligen har lyckats med att skapa synergier och att planera sådana saker tillsammans. Innan, när de har varit lokaliserade på sina hemkontor så har det varit ytterst svårt att nå fram till den andra organisationen. Kommunikationsmedlen innan var email och telefon och det kunde ta lång tid innan kontakt kunde etableras med den andra parten. […] här har vi tillsammans med socialtjänsten gått hem till folk, knackat på. Och när man helt plötsligt befinner sig i hemmet hos någon så ser man andra saker. Det har vi gjort i lite omfattning men det är metodutveckling som kan bli möjlig tack vara att man sitter nära varandra. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) Intervjupersonen i citatet nedan berättar att tidigare kontakt med de offentliga verksamheter som nu finns på plats i Framtidens hus sköttes genom telefonsamtal och brev. Intervjupersonen säger att det var få möten och att det gav otrygghet. I Framtidens hus har intervjupersonen istället fått personlig kontakt med de olika handläggarna och när frågan om hembesök kom upp så upplevdes det som positivt. IP: Och sen jag träffade också [socialsekreteraren] eftersom hon var hemma på besök hos oss också [tillsammans med Jobb Malmö], så det är lite annorlunda, som är bra. SK: Så det kändes bra att [socialsekreteraren] kom hem? IP: Ja, som jag sa till dig att när man pratar i telefon, när man träffar så man vet med vem man pratar det känns lite annorlunda, kanske, jag vet inte, säkrare. Till mig det känns jättebra när man träffar den personen också. (Medborgare, kvinna, 2014) Ge barn, ungdomar och vuxna ansvar En utgångspunkt i Allaktivitetshuset är att det är deltagarna själva som bestämmer vilka aktiviteter de vill ha, i den mån det är möjligt att genomföra. Deltagarna har också möjlighet att själva anordna aktiviteter. Utöver Allaktivitetshuset egen personal är det idag främst unga vuxna och kvinnor som anordnar aktiviteter, främst utifrån egna intressen och kunskaper. Att metoden som vi använder, fråga barnen själva: - Vad vill ni ha här? Fråga föräldrar, bjuda in dem: - Vad vill ni driva, vara med i? Och sedan göra vårt bästa att det blir så. Så det är också ett sätt att lämna över det ansvaret till de som säger: - Vi vill ha fler aktiviteter! Vad vill ni ha? Ni ska vara med, ni ska hjälpa till. Som frukostklubben. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) Barn och unga inbjuds också att hjälpa till på olika aktiviteter; det kan vara de äldre som hjälper till när de yngre har någon aktivitet, eller ibland även någon som är yngre som hjälper de äldre. Deltagande och delat ansvar är ledord i Allaktivitetshuset och det upplevs ha rönt positiva effekter både för de unga själva och för miljön på skolan. 43 IP1: Så jobbar vi mycket med att de äldre eleverna är med de yngre eleverna och hjälper till och det leder ju till, att i sin tur, att de växer, och de tänker att: - Det är nästan som att jag jobbar här nu, nästan som ledare. IP2: Det kom in några till oss igår. Vi har köpt in nya kläder som alla ledare skulle ha, och så kom några killar från 8:an, och så säger de så här att: - Var är våra kläder då, var är mina kläder? Jag jobbar här, jag jobbar här. Vem är det annars som håller i roliga timmen på torsdagar va, va, vem är det? Och då är de ju med där och: - Det här är vår arbetsplats, jag jobbar här, se! De känner en väldig delaktighet i det. IP1: Ja, och det gör också att de känner att detta är deras plats; det är en plats som jag vill ta hand om, det är en plats som jag tycker om, att komma hit, och jag vill inte förstöra den salen eller så. Det är också långsiktigt att skolan blir bättre. De vågar säg till de andra att: - Håll inte på och gör så, vad håller du på med? Vi är här efter skolan. Så det är positivt bara. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) De unga upplevs mycket stolta över sitt arbete med aktiviteterna i Allaktivitetshuset. Stolta över att få ansvar, av att någon litar på att de kan klara av att ta ansvar och ta hand om de yngre eleverna. När de berättar om aktiviteterna och deras roll, att plocka fram, att hjälpa ledarna eftersom de säkert skulle klara sig men är stressade för att hinna med så blir det tydligt att de växer genom sina arbetsuppgifter. […]det finns, som är äldre än oss, och så är vi och hjälper till. Det finns barn som gillar att leka och så, så är vi med dem och leker. Roliga timmen är en sorts aktivitet som de får välja vad de vill göra. Ett tag vi skriver vad de vill göra, alla deras önskemål, så skriver vi det och gör det under året. En gång i veckan. Då, till exempel, innan vi börjar så tar vi ut sakerna. Sen när de kommer dit vi försöker få dem att vara tysta och lyssna på ledarna vad de ska berätta och så. (Medborgare, ungdomar, 2014) En elev berättar hur han blev tillfrågad att ta fram en lista på aktiviteter till Allaktivitetshuset när det skulle starta upp, vilket han gjorde, tillsammans med några andra unga. I citatet nedan berättar han om sin initiala skepsis och sedan hans förvåning och glädje över att Allaktivitetshuset faktiskt startade, att det inte var ännu ett luftslott. Till sist, känslan av stolthet att vara en del av organisationen och att få göra något positivt för de yngre. Det här att göra något för de yngre, att se till så att de är glada, att de har roligt, ta hand om dem, och sedan att få respekt och beundran tillbaka är något som alla de unga som följeforskningen pratat med nämner som en av de centrala faktorerna; respekt utifrån positiv affirmation. IP: Jag tror jag gick i sexan, eller femman, så kom [Allaktivitetsledaren], hon sa att: - Ja vi ska fixa såna aktiviteter här efter skoltid. Så jag tänkte att: - Det där kommer aldrig att hända! SK: Trodde du det? IP: Ja men alltså, hur ska jag berätta, jag tänkte typ, för det brukar alltid komma saker så, folk kommer fram med saker fast de kommer aldrig fram med medel. SK: Nej ok? IP: Så inget händer, så jag tänkte att det är en av dem, så inget händer. Så jag tänkte att det är en av dem. Så [Allaktivitetsledaren]: - Kan ni komma med, komma på idéer? Så vi kom på olika, 44 sådär. En stor lista, från fotboll till streetdance. Sen efter det så gick några månader och så. Så ett år efter ser jag att det har hänt någonting. Ser jag att de verkligen har fixat fram någonting. Fotboll, streetdance, kampsport, matlagning. Alltifrån tjej till killgrupper också, så tänkte jag att det är något stort! Sen när jag började sjuan, så var jag en del av det, alltså jag var med i aktiviteterna. Och så åttan började jag hjälpa till i några av aktiviteterna SK: Som ledare då? IP: Jag hjälpte till, ledarna, till exempel så, lekar för barn. Så var jag med och, skulle hjälpa till att ta fram sakerna. SK: Ok ta fram och hålla ordning på de yngre? Hur gammal var du då och hur gamla var de? IP: Alltså barnen var från ettan till sexan. SK: Och du gick i åttan? IP: Ja det var förra året. SK: Och hur kändes det då? IP: Ja det var så, alltså, först så tänkte jag, det var några som kände igen mig, fast efter den dagen så började såna småbarn: - [Ropar sitt eget namn två gånger]! Så tänkte, jag har blivit någonting stort nu, barnen känner igen mig! SK: Hur kändes det då, fick du press då att uppföra dig? IP: [ler stort] Ja, barnen kände igen mig och jag måste vara ordentlig! (Medborgare, ungdom, 2014) Det är inte bara de äldre som lär känna de yngre genom at hjälpa till, det kan också, inom ramen för Allaktivitetshuset vara tvärtom, att de yngre hjälper till på de äldres aktiviteter. Således har Allaktivitetshuset positiv påverkan på relationer mellan årsgrupperna åt båda håll. SK: Vad var roligast, gå eller..? IP: Nej hjälpa till! Jag är en sån som tycker om att hjälpa till. Så man fick lära känna de yngre barnen, så man fick lära känna niorna också. Så man ser dem på rasterna, känner sig sedd. Man pratade: - Du heter så, ok ok. SK: Så du lärde känna äldre också? IP: Jaja. SK: Men var du och hjälpte de äldre eller var de och hjälpte till i dina aktiviteter? IP: Nej alltså jag hade musik, förr var det från fyran till sexan. Sen efter det från sjuan till nian. Det var då jag fick känna de som var yngre än mig och de som var äldre än mig. SK: Ok så du hjälpte till på det som niorna gick på. Hur var det då, då var du ju yngre än dem och du var liksom ledare? IP: Ja så de kollade på mig att va: - Ska du hjälpa till, ok!. [skratt] Tog det konstigt, fast det gick bra. SK: Ja så du fick respekt ändå? IP: Ja absolut! (Medborgare, ungdom, 2014) Anordna gratis strukturerade aktiviteter för barn och vuxna på skolan Allaktivitetshuset är en plats för barn, unga och vuxna att både delta i och arrangera egna fritidsaktiviteter. Allaktivitetshuset är en erfarenhetsbaserad verksamhet som sätter de boendes vilja i fokus; de aktiviteter som anordnas är de som efterfrågas av de barn och unga som deltar, och vuxna har också möjlighet att starta aktiviteter som de önskar leda. Utgångspunkten är att man ville stödja 45 barn och unga i skolarbetet och för att verka positivt för skolmiljön. Därför såg man att det var viktigt att vara på skolan. Allaktivitetshuset anordnar strukturerade aktiviteter, vilket betyder att all tid är planerad och eleverna inför varje termin skriver in sig på de aktiviteter de önskar gå på. Detsamma gäller för de vuxnas aktiviteter. Alla aktiviteter är gratis. Allaktivitetshusets grundpelare är delaktighet och flexibilitet; det är de som deltar som bestämmer vilka aktiviteter som ska finnas och med flexibilitet menas att aktiviteter kan bytas ut och ändras i takt med efterfrågan. IP1: Det är ju viktigt då, att man pratar med dem att: Vad är det ni vill istället? IP2: Och kan vara föränderlig, så det är väl det då att se till att vara föränderlig, och se till att följa dem IP1: Nu har vi också, ett särskilt, när vi hade pingis för yngre, vi hade 50 barn och sen helt plötsligt så märkte vi att: -Ni vill ju inte spela pingis. De ville bara vara där och leka, då sa vi att: - Ok, då har vi inte pingis, då har vi roliga timmen istället: - Ja roliga timmen, det är mycket bättre! Ja, men då kör vi på det. På roliga timmen får man välja vad man vill göra under den timmen. Och då märkte vi att, kolla, man kan ändå ha kvar barnen men bara man pratar med dem och säger: - Vad vill ni ha? Då kör vi roliga timmen, att man är föränderlig hela tiden. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) Vissa av aktiviteterna genomförs genom att deltagarna tillsammans åker någon annanstans och också att de får bjuda in andra ungdomar till Lindängen som är aktiva i andra verksamheter. Att de ska få komma ut och se något annat. De är kanske ganska isolerade, har inte varit iväg, och kanske aldrig varit i Stockholm. Och också att ungdomar från Stockholm ska komma hit, se hur de har det här, och kunna träffa andra och prata med dem och liksom, och sen också för att vi är intresserade av deras verksamhet och bara vad man gör, hur man jobbar. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) Enligt Allaktivitetshusets personal uttrycker eleverna ofta att de tycker att det är roligare att komma till skolan nu än tidigare, att de kan koncentrera sig bättre för att de ätit frukost och trivs med att få hjälpa till. Följeforskningens intervjuer med eleverna indikerar att de upplever att miljön på skolan har förbättrats sedan Allaktivitetshuset startade. Främst så säger de att de falska brandalarmen har minskat och att det gör att de känner sig tryggare och får mer ro under lektionerna. Det var också mycket mer bråk mellan elever och lärare, samt att det var barriärer mellan de äldre och yngre som gjorde att de yngre kände sig otrygga. När Allaktivitetshuset kom så upplever eleverna att stämningen på skolan blev lugnare och intervjupersonerna nämner också att en stor del i förbättringen var att de lärde känna elever i andra årskurser. Om jag ska jämföra den med innan Allaktivitetshuset startade så var det verkligen ingen bra skola, innan 6:an och 5:an. Innan Allaktivitetshuset startade då ville jag inte vara i Lindängeskolan för det enda man hörde om det var dåligt rykte, ”slagge” varje dag, brand i skolorna, och mycket mer alltså. Någon har bråkat med någon lärare, eller någon lärare; har haft sönder någon lärares bil och så, slått sönder fönsterrutor. […] stora killar som var kaxiga 46 och [storebrodern och hans kompisar var] rädda och så. Och då jag tänkte, det är inte bra att gå i denna skola. Sen när Allaktivitetshuset började då började alla de stora gå i fotbollen och så, och vi började känna dem, och det började, alltså, de blir snällare eftersom de har något att göra. De hade tråkigt, då ville de hänga och stöka, då tycker de att det är roligt att göra brand och gå ut från lektionen. (Medborgare, ungdomar, 2014) Den intergenerationella vänskapen är något som alla elever, både flickor och pojkar, som följeforskningen pratar med nämner som en av insatsens viktigaste bidrag till en positiv och trygg stämning på skolan. Nej men alltså, då, när jag var yngre, man dömde alltid personen så: - Ok han är skallig, har tatueringar, måste vara någonting. Fast nu när man känner igen dem: - Ja han har gått här, i denna skolan, han känner denna läraren, och läraren berättar lite om han, så nej, han är en vanlig människa. […] Ja, och Allaktivitetshuset har anställt några som var innan i skolan, som för några år sedan tillbaka, kanske sex år sedan, som man känner igen dem. (Medborgare, ungdomar, 2014) Ett annat resultat som de upplever är att förstörelsen av skolans lokaler och möblemang har minskat. Då började skolan bli mycket lugnare. Kanske innan, de behövde hämta tio stolar per termin, nu kanske de behövde max en som gått sönder utan mening. Innan var det folk som tog sönder dem med mening och så. Det blev mycket lugnare i skolan. Vi kanske inte hade kunnat sitta här, för folk hade kanske gått runt o bankat på dörrar och så, men nu är det mycket lugnare. Skolan, alla hade varit på torget och fullt med folk, och stökigt. Men nu alla går hem, hämtar kläder, idrottskläder och kommer till skolan så de kan spela fotboll. (Medborgare, ungdomar, 2014) En elev upplever att de tack vara minskade kostnader för förstörelse så har skolan råd att anordna utflykter istället. Och sen, innan, kanske inte ute på utflykt och såna saker för skolan fick betala för fönster och bord och böcker och saker, men nu är det mycket roligare. För igår var vi tre dagar på läger alla nior. De sparar mycket pengar också, nu när Allaktivitetshuset är här. (Medborgare, ungdomar, 2014) Utöver själva aktiviteterna och relationskapandet mellan elever, mellan före detta elever och elever, samt mellan elever och ledare så upplevs Allaktivitetshuset ha stödjande funktioner. Allaktivitetshusets personal har en positiv identitet på skolan. Samtidigt, genom att finnas på plats på skolan även när det inte är aktiviteter så kan de fånga upp destruktiva beteenden. Ja alltså, exempel, Allaktivitetshuset, de har gjort en stor skillnad alltså, de vill det bästa av varje elev, så man, till exempel om du ser någon som håller på att röka så tar de och pratar med hans föräldrar, sen kan, alltså de pratar först med hans föräldrar. Sen ser de någon som har problem hemma så finns de alltid där och stöttar. (Medborgare, ungdom, 2014) 47 Intervjupersonerna som deltar i Allaktivitetshuset upplever alla att de får mer ut av insatsen än bara fritidsaktiviteter. De säger att de känner sig sedda, att de får respekt för vem de är, att de känner sig stärkta av att få ta ansvar. De får stöd att insatsens personal och mycket handlar om att ha tid för samtal, att bli lyssnad på. En elev summerar känslan av vad Allaktivitetshuset erbjuder så här: Alltså jag kan säga kärleken typ, alltså de bryr sig verkligen. Inte så här: - Det är mitt jobb, alltså jag skiter i det, jag får mina pengar, det är det jag bryr mig om. Nej, de alltså, de hjälper verkligen, de gör det inte bara för pengarna, de gör det för att de bryr sig om någon. SK: Och hur påverkar det dig då? IP: Alltså man blir älskad, man känner att folk bryr sig verkligen om mig, och det känns bra, det känns bra i hjärtat. (Medborgare, ungdom, 2014) Enligt lärarna är det inte lektionerna i sig som påverkas av Allaktivitetshusets närvaro utan allt runtomkring; på raster och efter skoltid. De menar att verksamheterna inte har påverkat det pedagogiska men att de väl har märkt att de elever som äter Röda korsets frukost är lugnare under lektionerna. IP1: Nej jag vågar nog säga, min upplevelse är, att det inte är varken lugnare eller värre på grund av Allaktivitetshuset på lektionerna. SK: Om vi jämför med 2010 och idag, hur är skolmiljön? IP2: På rasterna och sådant så händer det mycket mer. Alltså mellan lektionerna så ser vi en stor skillnad. SK: Då är det mer? IP1: Då är det lugnare. IP2: Mycket lugnare. Men det kan ju också vara en sådan sak att vet man att man har något att göra sen, så är man liksom mer motiverad att vara lugn, man behöver inte få utlopp för det under den kvarten som man har rast. IP1: Och sen om man kollar på, litegrann om man går förbi Allaktivitetshuset så är det oftast öppna dörrar va, där sitter tre unga tjejer och killar och snackar lite, det kan vara allt möjligt, från vad som händer ikväll till vad som händer i livet. Bara det är ju en sådan grej, att de har någon att snacka med: - Oj, går in där på rasten. De har rätt koll på schemana och få den sociala kontakten under skoltid på rasterna, från vuxna som ser och lyssnar på dig. IP2: Då blir det ju lugnare. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) När Allaktivitetshuset först kom var det många av lärarna som var skeptiska och trodde att det skulle bli mer jobb för dem. När de såg att så inte var fallet vände snart oppositionen och idag är de flesta positiva; en del deltar till och med som frivilliga och anordnar någon aktivitet. Även om lärarna inte upplever att Allaktivitetshuset har haft så stor inverkan på själva lektionerna, i klassrummen, så finns det tendenser som visar att lärarnas och skolpersonalens arbetsmiljö har påverkats positivt. Dock ska här nämnas att ungefär samtidigt med etableringen av Allaktivitetshuset så bytte skolan även ledning. Den nya ledningen arbetar mycket aktivt för att förbättra skolan och skolans miljö. […] jag vet inte vad som började med vad, men jag tycker att vi har en stark ledning [inom skolan] som har hjälpt till väldigt mycket tycker jag. Som har hjälpt till jättemycket och satsat på ungarna. Flera gånger gått in i att möblera torget när det har slagits sönder och ändå 48 försökt att ha tro på människor, alltså en annan inställning tycker jag har kommit uppifrån än innan. […]Överlag, att de vågar satsa lite på Lindängen istället för att bara vara ett bortglömt område va. Sen tycker jag personligen att ett sånt ställe som Allaktivitetshuset har ju verkligen fått det att bli positivt här. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Skolpersonal berättar att många elever innan Allaktivitetshuset dröjde sig kvar inne på skolan eller på skolans område för att umgås. Det kunde bli ganska så stökigt eftersom de var många och egentligen inte hade något att sysselsätta sig med. Vissa lärare dröjde sig kvar inne på skolan eftersom det kändes fel att slänga ut eleverna från skolan, men kunde inte stanna kvar alltför länge efter avslutad arbetsdag. När eleverna sen hängde omkring på skolområdet hände det att saker gick sönder. Även äldre ungdomar kom till skolområdet efter skoltid för att umgås. Intervjupersonerna säger att de blev väldigt stressade över situationen, först både att vara tvungna att slänga ut eleverna efter skoltid och också sen att åka hem och veta att eleverna hängde omkring på skolområdet, med äldre ungdomar, utan positiva inslag. Genom Allaktivitetshuset upplever de att situationen har förändrats för dem; de medger att det är lättare för dem att åka hem efter avslutad arbetsdag och känner sig inte lika ofta tvingade vara kvar för att prata med eleverna eftersom de nu har aktiviteter att gå på. Vi behöver inte hänga kvar av dåligt samvete på eftermiddagarna skulle jag vilja säga. Det är liksom en sån sak som inte jag personligen skulle, hade räknat med skulle bli en följd. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Men alltså det är ju också, att då har de någonting vettigt att sysselsätta sig med på fritiden så då känns det väldigt mycket skönare att gå hem. Än att man vet att nu slänger jag ut dig och nu är du tvungen att gå rätt hem och stanna hemma eller att nu slänger jag ut dig nu kommer du att samlas på torget där som de andra. Alltså, det är ju, det tycker jag är jätteskönt, man vet att där är vuxna som tar hand om eleverna, inte bara att de är här. För det är klart att de börjar förstöra saker när de inte har något att göra, har de inget att göra, vettigt. Det är likadant, på lektioner, har de något vettigt att göra så jobbar de ju. Och har de något vettigt på fritiden att göra så gör de det. Alla ungarna vill ju göra rätt, så det har blivit väldigt integrerat, och sen så har ju vi bra samarbete, kolla upp att ja: - När slutar ni på fredagar? Jaja det ser ut så här. Jaja men då kan jag lägga in det här. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Skolans ledning meddelar att vandalismen som har varit väldigt hög på skolan har minskat, det visar skolans egna incidentrapporter som blivit färre. Denna utveckling upplevs ha haft positiv inverkan på skolans personal och deras arbetsmiljö. Vandalismen har varit hög, nu är den mycket lägre. Något som ingen trodde på från början men som hållit sig. Det kostar att driva, med det som finns och material är småpengar, det är billigare än vandalism. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) […] och sen att, ändå, att det är positivt, varje gång det var en brand eller så, och det händer ju fortfarande såklart, ensstaka tillfällen, så tog man det, till slut tog jag det nästan lite personligt. Jag blev förbannad: - Nej inte nu igen! Åh vad jobbigt, ut här nu. När det skedde 49 tionde gången på en vecka jag kände mig arg, det var så det kokade i mig liksom så här, nästan våldsam. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) I och med att Allaktivitetshuset även bjuder in vuxna att delta i och genomföra aktiviteter så blir det fler vuxna som rör sig på skolan. De vuxnas ökade närvaro upplevs av skolpersonalen ha ”en lugnande effekt” på eleverna. Följeforskningens intervjupersoner från skolpersonalen upplever även att Allaktivitetshuset har en positiv inverkan på föräldrarnas trygghet, att de vet att deras barn och unga är väl omhändertagna. Nyckeln till det säger de är att Allaktivitetshuset är på skolan och att det på så vis kopplas ihop med skolans verksamhet. […], föräldrar till exempel vet att det är skolan som har hand om det, att det är på skolan som du ska vara, det är vuxna där som jobba på skolan och med skolan. Så är det en annan grej än att: - Jag vill börja på en klubb, spela där! Glöm det, i det området, aldrig i livet, du ska vara hemma liksom. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Genom att vara på skolan så har Allaktivitetshuset också nått många flickor. Runt 50 procent av alla som deltar är flickor, vilket upplevs vara en ovanligt hög närvaro för ett område som Lindängen. En del föräldrar är negativa och vill inte släppa flickor till fritidsgården, men i och med att det är på skolan, och direkt efter skolan så: - Ok, då kan hon få gå. Det känns tryggt för föräldrarna att de är kvar. De är rädda för dumma pojkar. Och det visste vi. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Många av tjänstemännen på Lindängen delar uppfattningen om att flickor ofta inte får vistas ute på området eller ens på fritidsgården. Eftersom Allaktivitetshuset är på skolan så upplever tjänstemännen att fler flickor får delta; ungefär hälften av de unga som deltar i Allaktivitetshuset är flickor. […] sen tänker jag också på att föräldrar och äldre syskon känner en viss trygghet med att det är på skolan för man förknippar skolan med någonting tryggt, och vi jobbar mycket med tjejer. När de kommer hem är det mycket de måste göra och de får inte gå ut igen, men om de säger att: - Nej men jag slutar inte två jag slutar fyra för jag har matlagning på skolan efteråt. För man är på skolan, är man inte på en skola då: - Nej, en fritidsgård, nej, det är inte så bra att du går dit […]kanske föräldrar tänker att: - Nej, fritidsgård, du får inte gå ut. Men är hon på skolan så kanske ja, jag vet hur det är; det är ett tryggt ställe, det är på skolan, och det är också en framgångsfaktor. Att det är på skolan. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) Främja förebilder En faktor i relationsbyggandet med de boende är projektets vilja att bidra till att främja positiva förebilder, speciellt för de unga som ofta upplevs vara omgärdade av negativa förebilder; av unga vuxna som är kriminella, av personer som inte jobbar, av vänner som tar droger och så vidare. Ett steg i detta arbete är att anställa personer som är från området och andra utifrån som de unga kan knyta an till på olika sätt. Detta görs genom att anställa personer som har olika kompetenser och 50 bakgrunder, för att på så vis kunna bredda igenkänningsfaktorn. I Allaktivitetshuset är denna strategi speciellt tydlig. IP1: Att vi har en väldigt blandad personalgrupp. Både ålder, bakgrund, då menar jag utbildningsmässigt, erfarenhetsmässigt, kultur, religion. Som jag tror, att vi kompletterar varandra väldigt bra, bättre än andra arbetsgrupper där man är mer homogen, där alla har kanske en viss utbildning, har växt upp i ganska lika liv, man har samma erfarenheter. Medan vi har personal som alltifrån att ha högskoleutbildningar och gått väldigt många år i skolan, och till andra som inte har gått i skolan, kanske kommit som flyktingar, och man har väldigt blandad bakgrund och erfarenheter. Så man tillsammans kan diskutera fram saker och gemensamt hitta bra lösningar för man ser saker på olika sätt […] För vi jobbar ju med olika grupper av människor. Så man måste. IP2: och att det ska vara anställda som kommer från området också. Medvetet att en viss del av de anställda kommer från området. Jag tror också att det är en fördel, men det ska inte bara vara det. Ja det tror jag var framgångsfaktorer. (Tjänstemän, stadsområdesförvaltningen, 2013) I följeforskningens intervjuer med elever som deltar på Allaktivitetshuset är det tydligt att den manlige aktivitetsledaren är en stark förebild för de unga killarna. Flera av de unga killarna nämner att det är tack vare ledaren som de både deltar i och hjälper till med aktiviteter i Allaktivitetshuset. IP1: Det är inte så lätt men det är roligt. SK: Hur kom det sig att ni började hjälpa till? [de båda killarna pekar simultant på den manlige ledaren som sitter med på intervjun] SK: Vad har han gjort då som gör att ni vill hjälpa till? IP2: Han fråga oss alltså om vi vill komma och hjälpa till, så vi sa: - Varför inte. Men jag var med en annan kille innan [som hjälpte till då med], förra året och i 7:an också. Vi var och kollade först och vi såg att de klarade det, men att de behövde lite hjälp. Alltså de var stressade, när de började, kanske fick ta ut alla saker, bygga hinderbana eller så, så jag tänkte, jag frågade [den manlige ledaren]. Tidigare hade han också frågat mig om vi ville hjälpa till och gå på aktiviteter och så, så jag frågade: - Kan jag hjälpa till på denna aktivitet till exempel? Så gick jag dit och, han sa att: - Det är klart att du får. Jag gick och när jag såg att detta var roligt ville jag göra flera andra saker. Jag började gå dit. (Medborgare, ungdomar, 2014) Ungdomarna tar ansvaret att hjälpa till på mycket stort ansvar och de ser en möjlighet att ta plats och bli sedda, både av yngre och äldre elever. Killarna som intervjuats av följeforskningen tycker nästan uteslutande att det är roligare att hjälpa till än att själva delta i aktiviteter, även om de tycker om det också. De beskriver känslan av att bli respekterade, av att bli igenkända i området, och att få en viktig roll att spela. Vid frågan om vad de vill utbilda sig till är det flera som nämner fritidsledare. SK: Vad vill du läsa då? IP: Jag vill bli polis. Först jag tänkte bli fritidsledare, sen därefter plugga vidare till polis, så jag får se, man ändrar sig hela tiden vid denna ålder. SK: Varför vill du bli fritidsledare eller polis då? 51 IP: Jag tänkte alltså, jag fick vara med här och hjälpa till. Jag tänkte att det är ändå ett roligt jobb alltså, få vara med. Jag tycker om småbarn. Så vanför inte hjälpa till, ha kul med dem. Jag tänkte, det kan vara jobbigt ibland när barn inte lyssnar, fast det kan vara, också samtidigt jätteroligt, så jag tänkte varför inte. Ja. (Medborgare, ungdom, 2014) De äldre barnen ser aktivitetessledarna som sina förebilder och i förlängningen, när de får vara med och hjälpa till på de yngre barnens aktiviteter blir de i sin tur positiva förebilder för de som är yngre. SK: Och vad är det som är roligt med att hjälpa till då? IP1: Det är roligt att umgås med småbarnen, de är roliga. De brukar springa efter oss när de har slutat och det är roligt att leka med dem. SK: Är det samma för dig? IP2: Ja, nej alltså det är samma. Barn alltså är roligt. När man ser ett barn med ett leende på ansiktet, så det är därför som det är roligt. De är gulliga också SK: Men då springer de på er här ute i centrum också då: - Hej! IP 1, IP2: Jaja! IP1: De kommer och kramar oss och så. IP2: Ja, när vi skulle hem för två timmar sen så såg alla oss. Ja roligt, du ser att de är glada, det betyder att de är glada och så. Och då de, kanske har skäms för de äldre, så de har mer respekt och inte kan skoja med dem så mycket. Men med oss de kan skoja lite mer än vad de kan med de äldre så det blir roligare för dem. SK: Och de behöver inte vara rädda för er för att ni är äldre? IP2: Nej nej, vi har aldrig visat. IP1: Vi snackar med dem på det sättet som de snackar. Och om de inte sköter sig så säger vi till dem: - Vill du ha en puss eller ska du sköta dig? - Nej jag sköter mig istället! [skratt] (Medborgare, ungdomar, 2014) Allaktivitetshuset handlar om att göra aktiviteter som de unga vill ha i kombination med att bjuda in dem att hjälpa till på aktiviteter. Pojken i citatet nedan beskriver hur han ser upp till de äldre killarna i skolan och hur han själv engagerar sig för att få till stånd en aktiviteter för både killar och tjejer i hans egen ålder. Så när Allaktivitetshuset började det var många stora som hjälper också till. Och det är mest där också som jag fick tanken att hjälpa till. De gick till fotbollen, alla till killgruppen och så. Förr fanns det ingen killgrupp för oss, så jag tänkte, jag sa, det var de äldre bara, niorna, för de tyckte att de var äldre så. Så gick jag till [en ledare], jag sa att jag vill ha tjejgrupp och killgrupp till de yngre också. Han sa att: - Ja men det är inte så många som vill. Så jag gick runt och samlade till honom en lista. Ja så, folk som ville vara med. Då såg han att det var många, så han gick vidare med det och gjorde till oss. Alla blev glada och sa att nu blir det killgrupp som vi kan också gå i. För när vi såg bilder på de killarna, de äldre, vad de gjort, och bowlat, spelat, snackat med varandra. De var många tillsammans och de var vänner. Så varför kan inte vi va så, vi gjorde också det. (Medborgare, ungdomar, 2014) Lindängen mot framtidens närvaro i området är också en del av arbetet att främja positiva förebilder, att föra personer som arbetar inom olika yrken närmare de boende så att personliga relationer 52 skapas mellan de som arbetar inom ramen för projektet och medborgare. Men det viktigaste, inom ramen för Framtidens hus, är att stödja de boende till att själva bli förebilder, att själva komma i arbete och tjäna sitt eget uppehälle. Jag tror att innerst inne vill ju alla det, gå någonstans och göra något på dagarna. Men har man varit borta från det så är det ju, så är det svårt att göra något. Ibland, folk ringer och säger att: - Jag har inte fått min lön! Jaha, ok, har du börjat arbeta då? Alltså, för vissa tycker att detta är lön och att de ska få detta utan att göra något och där har vi misslyckats. Socialtjänsten, samhället, jag vet inte vem, men allas ansvar är det, myndigheters, att faktiskt se till att folk gör något för det är bra för hälsan och välmående. Och det är barn med i bilden, hela familjen har vi. […] Som liksom ungdom som inte går i skolan: - Varför ska jag gå när ni sitter hemma hela dagarna? Det är ju så att föräldrarna är förebilder. Är de hemma så skapar de också en miljö som tillåter att man är hemma. Och ibland kommer föräldrar som är jätteledsna som vill göra någonting för barnen, motivera. […]Och därför är det svårt för föräldrarna för de kan inte vara de förebilder som de vill vara. Där gör man barnen en tjänst genom att föräldrarna får en sysselsättning. Man kanske börjar med åtta timmars praktik; där tar vi hänsyn till det sociala också. Det är ju inte familjer som alltid klarar sig själva, det finns problematik med i bilden, det finns sjukdom, hos ena föräldern kanske. Det vi gör är också att vi beviljar lite, i högre utsträckning, eller mer positiva beslut fattas för fritidsaktiviteter för barnen. Vi beviljar utöver normen så att säga och det tycker vi är viktigt, för alla barn att göra någoting någon gång i veckan, kontinuerligt, på fritiden. För det är en del i att förebygga brottslighet, till exempel kriminellt beteende. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2013) En av medborgarna som får stöd av aktörerna på Framtidens hus resonerar att det är viktigt för barnen att se sin förälder arbeta. Ja och man känner sig lite, man har lite mer självförtroende när man jobbar själv, än väntar på staten. […] Jag är fortfarande med sådan komplettering, men man känner sig annorlunda när man tjänar sina egna pengar. Och det som jag vill också, att mina barn ska inte se på mig eller sin pappa, att om jag är hemma så jag kan inte förvänta mig när de blir äldre att de ska jobba, om jag sitter hemma och min man sitter hemma, så de tittar på oss så det blir samma. Men om jag går och jobbar så är det åtminstone en som gör lite annorlunda. Så jag lär alltid mina barn att de ska gå i skolan och att jag går på jobbet, så jag säger att skolan är jobb till dem. Så de går också på jobb jag säger till dem. Så ja, det är lite annorlunda då. (Medborgare, kvinna, 2014) Stödja lokalt föreningsliv och ideella initiativ I traditionella sektoriella ansatser är det verksamhetsmålen som är i fokus. I Lindängen mot framtiden finns det en flexibilitet som är tillåtande för att processen kan vara väldigt lång, speciellt om individen har varit utanför arbetsmarknaden länge och har en komplex problematik. Allaktivitetshuset och närvaron av aktörer från den idéburna sektorn ökar individers möjlighet att börja med att involvera sig i frivilliga aktiviteter med något som intresserar dem. Det kan vara deltagande i en sygrupp, eller att lära sig att cykla. Genom att delta i olika aktiviteter får individen möjlighet att lära sig något nytt, bli del av ett sammanhang, bygga nya relationer och skapa rutiner 53 för aktiviteter utanför hemmet. De är alla viktiga erfarenheter att bygga vidare på inför att komma i arbete. Många av våra klienter har ju engagerat sig i frivilligorganisationerna och att de finns här uppe [i Framtidens hus] och gör reklam för sig själva gör nog rätt så mycket. Och som ett första steg på väg mot självförsörjning att bara komma hit och träffa andra människor […]Men det är ju så, många som sitter hemma och är isolerade och, de kommer ingenstans, här har de möjlighet att komma hit, träffa folk. Ta en fika. […] träffa folk som befinner sig i samma situation, alltså man är inte ensam, och gå till språk caféet som Röda korset har, träffa andra människor, lära sig lite svenska, eller komma till syhörnan som är jättepopulär, eller cykelskolan var ju jättepopulär […] så det tycker jag ändå är bra. För de får ju många av sina deltagare från Områdesteamet som kan berätta om vad det finns för någonting. För ibland, det är inte självklart, att man går ut och tittar: - Vad erbjuds det här för någonting? Att ta sig ut och till socialtjänsten, till huset och där kolla vad som erbjuds för någonting. Då kan man få information på en gång av sin socialsekreterare. Och då kommer vi tillbaka till relationsskapande: Socialsekreteraren som då har lärt känna att det, här finns det, här som kanske kunnat vara något för dig. Och då vet man att socialsekreteraren känner mig och kan erbjuda saker som faktiskt hade kunnat passa mig. Det tror jag gör mycket också, istället för att en socialsekreterare som man aldrig har träffat förut eller en gång ringer och säger att: - Du ska påbörja det här. Ja men: - Vad vet du om min situation och hur jag känner och vad jag tycker är roligt att göra. Utan jag tror man litar mer på vad socialsekreteraren säger och det kommer ju tyvärr förtroendet för myndigheter också, att det är så himla viktigt. Många gånger så är man ju rädd för vad som finns även om det är en frivilligorganisation: - Finns det någon baktanke med det här? (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Genom att delta i frivilliga aktiviteter som drivs i nära samverkan med personal från olika myndigheter så finns det också en tanke om att förtroendet för dessa kan komma att öka. Både aktörerna från den idéburna sektorn och från myndigheter upplever att det finns vinster i att samverka, även om det också kan finnas vissa risker. Det är främst de idéburna som oroar sig över risken att deras aktiviteter kopplas ihop alltför nära med myndighetsutövning och att det då skulle ta bort frivilligheten; att människor upplever att de måste gå på aktiviteter för att fortsätta få sitt ekonomiska bistånd. I jämförelse med andra områden i Malmö som Seved eller Rosengård som också ingår i Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö så har Lindängen ett reducerat föreningsliv; utöver några idrottsföreningar som håller till i Lindängens sportanläggningar (i anknytning till Lindänge skolan)så hittade Områdesprogrammet Lindängen ytterst få föreningar när det började på området år 2010. Det finns inga föreningar i det här området och de föreningar som är i andra områden är inte intresserade av att förlägga sig här. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Större folkbildnings och frivilliga organisationers metoder under senaste har varit att koppla upp sig mot det lokala föreningslivet men eftersom det inte finns något i Lindängen så har organisationer inte etablerats där. Intresset har funnits i perioder men man har haft svårt att se hur man kan arbeta. Det finns idag inga färdiga metoder för hur man ska kunna etablera sig i områden som Lindängen. De 54 största idéburna organisationerna som är på plats i Lindängen idag är Rädda barnen, Röda korset och studieförbundet Folkuniversitetet. Alla tre arbetar aktivt för att utveckla nya metoder som inte bygger på att man inbjuder externa frivilliga att arbeta för de boende utan istället försöker man hitta vägar för att engagera frivilliga från området. Det har dock inte visat sig vara lätt. Ja, att på olika sätt få med människor som deltagare, som aktiva, som frivilliga, det är det absolut viktigaste, för att med det skulle mycket av det andra följa, och det är det vi inte har metoder för. Det är; vårt traditionella sätt att jobba är att hjälpa dem- även om vi för ganska många år ändrade från för till med så är vi ändå ganska mycket på för; att vi startar någon verksamhet som ska hjälpa någon och så ska vi hitta frivilliga som gör det. Och det är ju inte en metod som, alltså, då når vi någonting, men vi når inte det här. Så vi måste hitta de metoderna. (Tjänsteman, idéburen sektor, 2014) Det upplevs emellertid vara svårt att aktivera de vuxna målgrupperna i olika frivilliga aktiviteter. En av de anledningar som identifierats är avsaknaden av erfarenhet från den folkbildningstanke som finns djupt rotad i det svenska samhället, men kanske inte i målgruppernas ursprungsländer. […] det är väl ett femtontal från området som jag har mött i en sån här diskussion under våren. Har jag inte fått dem att förstå, medla, med att jobba frivilligt. De säger först: - Är det inget jobb? Nej det är det inte. Och liksom: - Varför ska jag göra det om jag inte får betalt? […] Det är liksom, lära känna folk i området, göra något för en annan människa. Men det är inte napp kan jag säga. […] man ska vara uppväxt i kulturen eller liknande för att begripa hela det här med föreningar, ideellt arbete, nätverk som inte är familjen utan bygger på andra relationer, varför man ska ha det. Så det är en lång lärprocess. (Tjänsteman, idéburen sektor, 2013) Även om de anställda upplever att det är svårt att få Lindängeborna att bli aktiva inom frivilliga aktiviteter så har man genom att finnas på plats och visa att möjligheten finns lyckats motivera ett antal kvinnor. I Röda korsets sygrupp deltar främst kvinnor med svensk härkomst som bor i andra delar av Malmö. De producerar främst artiklar till försäljning för Röda korsets insamlingsverksamhet. I uppstarten kom flera kvinnor från Lindängen men det blev snart tydligt att de två grupperna hade olika mål med aktiviteten. Kvinnorna av utländsk härkomst var mer intresserade av att sy kläder och saker till hemmet, som gardiner och annat, som de själva behöver men kanske inte har råd att köpa, eller modeller som inte finns att köpa. Således, genom kontakterna i Framtidens hus startade den senare gruppen kvinnor en sygrupp med stöd av Folkuniversitetet. Trots att det resulterade i två olika sygrupper var det möjligheten att delta i den första gruppen som drog till sig Lindängekvinnornas uppmärksamhet och gav dem kunskap om möjligheten att driva en liknande aktivitet. Kvinnorna själva menar att de innan inte haft någon plats att vara på och också att de inte kunde använda symaskiner eller hade råd att köpa en. Genom stödet från Röda korset och Folkuniversitetet har nu båda grupperna de material som behövs. Flera av de deltagande kvinnorna har också köpt symaskiner som de använder hemma. Följeforskningens intervjuer med medborgare visar att det finns både vilja och motivation till att göra saker, till att starta och driva olika aktiviteter, speciellt hos kvinnor, men kanske att deras intressen är 55 specifika för deras egen situation. För kvinnorna från Lindängen ovan handlar det om att sy egna kläder eller saker till hemmet. Citatet nedan är från en kvinna som själv sökte sig till bibilioteket för att starta en barngrupp där barn med arabiska som modersmål får möjlighet att träna på språket medan de gör olika aktiviteter. Kvinnan vill på så vis öka barnens kunskaper i modersmålet samtidigt som hon också hoppas att hennes aktiviteter ska hindra barnen från att komma i olika typer av problem. Idag har kvinnans Arabiska Aktiviteter fått plats på Allaktivitetshuset och istället för att bara få plats med en liten grupp med tio barn som i biblioteket så deltar nu cirka 70 barn i tio olika grupper. Flera kvinnor, mödrar till de engagerade barnen, hjälper till och delar ansvaret för grupperna. […] varför jag tänker på arabisk aktivetet, först jag började på biblioteket med mina barn. Varför jag titta, alla barn här, mina grannars också, som besökte mina barn, de glömde arabiska. Ok, bra svenska, men glömde arabiska, och när barnen glömde arabiska de kan inte [ha bra] kontakt med föräldrar. Och började tänka; och jag bra på arabiska från mitt hemland, jag kan, och jag har också, jag vet inte vad betyder, men jag hade aktiveter på hemland på arabiska och jag kan. Jag tänker jag kan arabiska och jag kan hjälpa barn här på Lindängen. Varför gå ute och kanske är problem med varandra och olika och göra problem på området? Och jag lyssna mycket problem. […] Ok, kom och lek med varandra, och samma tid prata arabiska! Inte som skola, nej, men på, vet inte men, på aktivetet, och kan måla, kan också finns tradition, jag vet inte, ni kanske inte vet vad tradition på arabiska. Tradition. Kanske dansa också, danser olika från Libanon, Palestina, så. Och samma tid lära med varandra arabiska. De också träffa kompisar, med föräldrarna. (Medborgare, kvinna, 2014) Efter det första initiativet med Arabiska Aktiviteter för barn på Allaktivitetshuset så har engagemanget breddats och nu driver kvinnorna även olika aktiviteter för kvinnor från området som är intresserade av att lära sig arabiska. Kvinnorna driver även en matlagningsgrupp på söndagar där hela familjer är välkomna. Kvinnorna, familjerna, som deltar i matlagningen kommer från olika länder och gruppens deltagare lär sig mycket om varandras kulturer och traditioner. Och vi har också mer aktiviteter, till exempel matlagningsgrupp för kvinnor. Vi har, jag från Palestina, andra från Irak, från Libanon, olika länder. Så vi lär oss olika mat, olika, ja det är mycket bra. [Vi lär oss] också arabisk aktivetet från olika länder. (Medborgare, kvinna, 2014) Fysisk utveckling från medborgarunderlag och socialt fokus Lindängen centrum processen för samman mark- och fastighetsägare samt tekniska förvaltningar till att se på ny- och ombyggnation utifrån ett lokalt förankrat socialt helhetsperspektiv. Det är en ny ansats för alla inblandade. Processen utgår från ett medborgarunderlag och sedan har alla aktörer suttit tillsammans för att utifrån det komma fram till en gemensam helhetsplan. Medborgarunderlaget baseras på material från tidigare medborgarundersökningar samt undersökningar som gjorts i samband med Områdesprogrammet Lindängen. Många av projektets aktörer menar att det finns en stor kunskap om vad som behövs, vilka brister som finns i den fysiska miljön, utmaningen är att hitta vägar att åtgärda dessa brister. 56 I själva processen med Lindängen centrum så har man varit försiktig med att delge medborgarna alltför mycket om vad som pågår eftersom man inte vill bygga upp förväntningar om projektet inte skulle lyckas med att genomföra allt som det planerar. Man har därför varit restriktiv med information men alltid utgått från ett socialt perspektiv i planeringen. 6. ORGANISATORISKA FÖRUTSÄTTNINGAR Vi har nu kommit fram till rapportens sista tema och det är att undersöka hur aktörerna inom Lindängen mot framtiden organiserar sig för att kunna genomföra den samhällsservice som de anser nödvändig för att kunna nå fram till och göra skillnad i målgruppernas livsituation. Utifrån ett medborgarperspektiv är de organisatoriska utmaningarna föga intressanta. För tjänstemän och andra utförare av samhällsservicen är det dock här den verkliga utmaningen finns; hur ska de arbeta för att kunna genomföra det som anses nödvändigt? Nedan undersöks de metoder och verktyg som projektet har utvecklats för att skapa organisatoriska förutsättningar för samverkan som fundament för utförande av önskad samhällsservice. I kapitlet undersöks även hur de indirekta målgrupperna (dvs. medverkande aktörer) upplever de organisatoriska förutsättningarna. De ansatser som följeforskningen har identifierat är följande: Styra samhällsutveckling utifrån lokala perspektiv Styra fysiska förändringsprocesser utifrån Stadsområdesperspektiv Vara på skolan Dela arbetsplats Två, tre och fyrapartsamtal Många intersektoriella officiella och inofficiella möten Färre ärenden Styra samhällsutveckling utifrån lokala perspektiv Projektet Lindängen mot framtiden antar en rumslig ansats vilket betyder att bostadsområdet och dess invånare är centrala för utvecklingsarbetet. För att kunna styra utvecklingen i den riktningen så har en koordinator och tre projektsekreterare anställts i en samordningsfunktion av Stadsområdesförvaltningen. Den första, som är på plats sedan starten av Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö, har i uppdrag att hålla samman de båda projektens insatser och helheten i Lindängens utvecklingsarbete. De övriga anställdes speciellt för särskilda uppdrag, t. ex att arbeta med projektets fysiska förändringsprocess, Lindängen centrum processen och även med samordning av insatser kring att få fler invånare i självförsörjning. Uppdragen syftar till att skapa förutsättningar för ett ”tryggt och attraktivt Lindängen med fler unga och vuxna i jobb” utifrån en samverkansansats. Så samordning är ett effektiviseringsredskap för de satsningarna. Så då var det för mig ganska så naturligt att Områdesprogrammet skulle försöka vara det som samordnar de insatserna som sker på området. Men det är kanske inte allas synpunkt [skratt] men har vi fått det geografiska ansvaret att jobba med olika verksamheter så är det ganska så naturligt att Områdesprogrammet ska samordna det. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) 57 En stor del av uppdragen bygger på att skapa situationer där aktörer som traditionellt är bundna till sina sektoriella perspektiv öppnar upp sig och arbetar tillsammans för att hitta helhetslösningar till de olika utvecklingsinsatser som planeras och genomförs i Lindängen. […] inom samordningsprocessen händer saker så fort man börjar samordna, får man samman folk så händer saker som kanske inte skulle ha hänt om man inte samordnar. Nya saker, och hitta varandra, komma med nya idéer, nya kombinationer, nya konstellationer. Som kan leda till nya insatser, bättre insatser. Det finns en bieffekt på samordning som ofta kommer när folk hittar varandra. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) För att kunna skapa dessa processer så upplevs det att det krävs det först och främst en process för att ”först förstå vad de andra gör och varför”. Denna process kan ta olika lång tid och upplevs bygga på trygghet genom personliga relationer. Sedan krävs ett gemensamt intresse från samtliga aktörer; att det finns ett plusvärde i samverkan som motiverar deltagande. […] att lägga fram vad som blir win-win av samverkan. Om det blir bättre på torget, om man känner sig tryggare, då kanske det är lättare för skolan att attrahera fler elever och fler föräldrar flyttar in till området. Då får man köpkraft på området. Då kan man hyra ut till seriösa hyresgäster. Vi måste identifiera vad som är win-win, jobba kontinuerligt. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Organisatoriskt var koordinatorn och projektsekreterare fram tills juni 2013 knutna till stadsdelsförvaltningens nya Utvecklingschef, en tjänst som skapades för att hantera de nya utmaningar som ställdes i stadsdelen i och med Områdesprogrammet Lindängen. Utvecklingschef fick uppdraget att arbeta med utvecklingsfrågor utifrån ett rumsligt komplexitetsperspektiv. Utvecklingschefen var således inte avgränsad till en viss sektor utan rollen och uppdraget är just att överbrygga sektoriella perspektiv. [Stadsdelschefen] startade en Utvecklingsavdelning på sin förvaltning därför att hon insåg att det blev svårt att hålla i alla dessa processer. Så min roll är att driva frågan, jag har tagit över ansvaret för Områdesprogrammet, driva det […]Det administrativa är mina verktyg för att kunna driva förändringsarbete. Min roll är att ta över det och fortsätta utveckla det. […]För mig handlar det mycket om att sätta Fosie på kartan, sätta Lindängen på kartan. Hålla politikerkontakt, våga fatta beslut, göra det snabbt, hålla ihop tårtorna, se var framgångsfaktorerna är och driva ditåt. I kontakter med andra, i förvaltningsledet, i politikerledet, i stan. Det blir lite av mitt. Sen har min roll kommit in i en ny roll som inte fans innan, men jag kan känna mig rätt så fri att jag inte är i strukturen. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) I juli 2013 omorganiserades Malmös stads tio stadsdelsförvaltningar till fem stadsområdesförvaltningar, som fick var sin Avdelning för områdesutveckling. För Lindängens del, för projektets del, har etableringen av avdelningen bidragit med en tydlig styrning uppifrån för att överbrygga sektoriella perspektiv. Lokalt och centralt i hemorganisationerna upplever projektets aktörer att det ger en trygghet i uppdraget. 58 […] sen [avdelningschef för områdesutveckling] kom har hon etablerat mycket tydligare sammanvävt, mycket större. Innan [avdelningschef för områdesutveckling] kom fanns det ju ingen, det svävade ju fritt. Då fanns ingen annan styrning än den som jag gjorde [sektoriellt]. Och det var när [avdelningschef för områdesutveckling] kom in, så här att lyfta blicken och ta hela greppet. Det var otydligt för mig vem som gjorde det, […] Men sen [avdelningschef för områdesutveckling] kom på plats så har vi en partner i det sammanhanget. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2013) Genom att man har skapat en tydlig organisatorisk struktur kring det geografiska området som en helhet för utvecklingsinsatser har det skapats en känsla för gemenskap kring problematiken som området och således aktörerna står inför. Om du tänker aktörerna på Framtidens hus, och du tänker både på offentliga och frivilliga. Ja men det som är lite fascinerande är att alla har, på något sätt ett gemensamt mål, och det är att bygga upp Framtidens hus och man bygger upp en verksamhet som stärker området och som per se stärker även sina egna verksamheter eller sina egna mål. (Tjänsteman, idéburen sektor, 2013) Att arbeta utifrån ett geografiskt fokus är nytt för de sektoriella offentliga aktörerna som innan mest arbetade utifrån ett sektoriellt perspektiv. Men här har aktörerna anammat lite olika ansatser. Individ och familjs Ekonomiskt bistånd och Jobb Malmös handläggare hanterar alla ärenden som är folkbokförda i Lindängen och gör det utifrån ett generellt intag. […] förutom närheten till deltagarna och socialsekreterarna så är då att de jobbar med alla sorters ärenden. Här [på hemorganisationen] jobbar man antingen med ungdomar, vuxna, och sen så jobbar man då med så, rehabiliteringsärenden då va. Ute på Lindängen jobbar man med allt, så mycket större bredd. Så de får göra allt då. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) Arbetsförmedlingen å sin sida är snävare och arbetar bara med de långtidsarbetslösa som bor i Lindängen. Nackdelen av det är att ”man ju inte kan samverka kring de som ligger närmare arbetsmarknaden”, menar en av arbetsmarknadssekreterarna. Några konkreta utmaningar i relation till denna avgränsning är för företag som vill arbeta med sociala klausuler för att anställa lokalt. Det blir således omöjligt gå genom Arbetsförmedlingen för att hitta arbetssökande som bor i området. Detta har man istället löst genom alternativa vägar. De har skapat en organisation för att hantera detta som bygger på att [projektsekreteraren] letar upp arbetslösa som kan vara intresserade. Arbetsförmedlingen fallerar eftersom de inte har geografisk upptagning och de kan inte hitta folk som är inskrivna på andra Arbetsförmedlingskontor. [Projektsekreteraren] går genom soc och hittar folk. De sätter också upp annonser i trapphus. Det kan vara byggjobbare eller så kan det vara andra tjänster, som bovärdar, etc. (Tjänsteman, privat sektor, 2014) Som citatet visar så har projektpersonalen en stor roll att spela för att dessa anställningar ska kunna genomföras. Enligt företagets representant hade det varit svårt att genomföra utan stöd från 59 stadsområdesförvaltningen eftersom man inte hade kunnat axla den roll som projektsekreteraren har. Medan Arbetsförmedlingen i denna situation står helt utanför dessa processer. Möjligheten att kunna utveckla sådana och andra alternativa lösningar är en av grundidéerna bakom koordinationen. Projektet upplevs i grund och botten vara en plattform för uppkomsten av nya alternativa lösningar, och således har ett uppdrag att motverka att representanterna för de olika sektoriella aktörerna fastnar i diskussioner om vad som brukligt göra utan att istället se utanför de traditionella ramarna. […] man hamnar lätt i mandatdiskussioner och så väldigt tråkiga diskussioner: - Ja men då måste vi ha politiken med oss! Ja men det går inte, det måste upp på regeringsnivå. Det kan vi inte göra! Men det vi har är en samsyn i istället; att vi har bara accepterat att: - Så här ser det ut, vad kan vi göra istället, trots allt? Och det tycker jag mer och mer handlar om alla, att vi har en mer gemensam, lite mer lösningsfokuserad värdegrund, än vad vi hade i början. Förståelse för varandras uppdrag. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Det är här som koordinationen kommer in; genom att alltid se till helheten och driva frågan utifrån det rumsliga, det geografiska perspektivet. Ett exempel på en alternativ lösning där aktörer från hela samhället deltar relaterar till fastighetssäkerhet och brandskydd. [Fastighetsvärden] har stort bekymmer med lägenhetsbränder i höghuset. De har haft in räddningstjänsten för att göra hembesök. De har haft tre lägenhetsbränder de senaste veckorna. I två fall hade familjen ingen hemförsäkring, alltså ingen kompensation. De försöker göra hembesök, för brandvarnare, du vet. Och vissa lägenheter kommer de inte in eftersom det är kvinnor som är ensamma hemma; de kan inte prata svenska, får inte släppa in någon. Det är svårt. Sen hittade jag på idéen att prata med gruppen Kvinnor på Lindängen. Den består mest av arabtalande kvinnor och jag tänker att de tillsammans med brandkåren kan gå runt, eller bli ambassadörer. Är i startgropen nu. Det är ett exempel hur man långsiktigt kan skapa attraktivitet och trygghet. Men det är en liten grej, men har man, sitter man i de forumen då är det mer naturligt om man har dessa relationer. Det kopplar också till att dessa kvinnor lär sig svenska eftersom de får mer kontakt med det svenska samhället. Och också få infotillfällen själva, med brandkåren, bli ambassadörer. Och det skulle inte ha hänt om vi hade [fastighetsvärden] här, brandkåren och räddningstjänsten här och Kvinnor på Lindängen här [pekar åt tre olika riktningar]. Eftersom vi sitter och samordnar kan vi se de möjligheterna. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Styra fysiska förändringsprocesser utifrån Stadsområdesperspektiv Lindängen mot framtiden har som nämnts fyra centrala insatser: Framtidens hus, Allaktivitetshuset, den övergripande Samordningsfunktionen, samt utveckling av den fysiska miljön inom ramen för Lindängen Centrum processen. Redan i Områdesprogrammet Lindängen fanns en arbetsgrupp som kallades för Bygg Lindängen. Vid uppstarten av Lindängen mot framtiden jobbade gruppen vidare under arbetsnamnet Lindängen centrum och man började mer och mer fokusera på ombyggnation och upprustning av centrumområdet. I gruppen ingår centrala offentliga tekniska förvaltningar, 60 privata fastighets- och markägare och representanter från stadsområdet. Ansatsen är att formulera utvecklingsplaner utifrån ett lokalt geografiskt helhetsperspektiv. Många frågor som vi hanterar finns inte någon annanstans. Om fastighetsägaren skulle vilja driva en process att bygga om centrat här till exempel så kanske han hade gått in mot de tekniska förvaltningarna, och de hade inte tänkt per automatik att: - Ok, ska vi göra något socialt kring detta, vi ska bygga helhet. Nej då kanske de tittat på bygglov och att: - Du får bygga en matvarukedja med parkering. Så det jag tänker vi gör skapar en slags helhet kring alla möjliga olika processer, som är bygg och andra, och kopplar samman. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Den geografiska ansatsen säkerställs genom att stadsområdesförvaltningen har anlitat en konsult. Den person som fick uppdraget valdes ut för sin erfarenhet och kunskap av fysiska utvecklingsprocesser. Eftersom vi saknar den kunskapen, erfarenheter och kontaktnätet. […] expertis som man behöver i uppdraget och vi hittade någon som jobbat i de stora arkitektbolagen, som hade kontaktnätverk i stan.[…] har mångsidig kunskap och det saknar vi inom vårt stuprör, men vi har lärt oss under tiden. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Konsultens uppdrag är att i samverkan med områdesprogrammets personal driva den lokala utvecklingen utifrån ett helhetsperspektiv med bas i sociala, ekonomiska och fysiska faktorer. I citatet nedan beskrivs hur konsulten uppfattar situationen och projektets hållning till varför det är dags att se detta utifrån ett helhetsperspektiv. I min nuvarande roll så ritar jag ingenting utan det handlar ju om att organisera processen, som på något sätt minskar klyftorna. Och då handlar det om nya modeller: - Hur kan man satsa? Problemet är ju att: - Naej, kommunen, vi har inte råd! Privata säger att: - Nej men det finns ingen betalningsvilja där, vi kan inte investera där! Alltså, vi har kommit till någon sorts vägs ände. Och både stad och kommun har slängt in massor med pengar i de områdena de senaste åren och de har bara blivit sämre. Man står liksom: - Vad ska vi göra nu? Det handlar om att komma på nya idéer och sätt att jobba. Arkitektur är en del av detta, det är ekonomi, politik, medborgarna, att få ihop, det är mer i det fältet som man kan jobba. Och då är det i samverkan. Enskilda aktörer kan inte göra något. En enskild fastighetsägare kan inte lägga in mer pengar utan att det upprustas. Och kommunen går inte in om inte fastighetsägarna är med, och andra aktörer, och prioriteringar. Men om man samlas, då kan det bli en mycket mer massiv satsning som gör att de privata vågar satsa, investera. Och kommunen säger att: - Ja vi får nog också. (Konsult, 2014) Figuren nedan illustrerar Lindängen Centrum processens olika faser. Den började med att samla berörda aktörer såsom tekniska förvaltningar och privata mark- och fastighetsägare. Steg två var att under samtal och diskussioner lära känna varandras intressen och prioriteringar för att gemensamt kunna utveckla ett intyg, en Avsiktsförklaring, som fastslog alla aktörers förväntningar och åtaganden inför det tredje steget: Förstudien. Det tog projektet cirka åtta månader att nå fram till den punkt då alla aktörer kände sig redo att skriva under Avsiktsförklaringen. En av de centrala aspekterna som 61 ingick i Avsiktförklaringen var budgetöverenskommelser för att kunna genomföra Förstudien. Citatet nedan beskriver syftet med Förstudien utifrån den komplexa helhetsbild som projektet Lindängen mot framtiden står inför. Så satte vi igång ett program, för förnyelsen, och riktade in det mest på den fysiska utformningen. Vi tog fram en utveckling av de punkterna som finns i Avsiktförklaringen: Vad var och en vill göra och vad de gemensamma målen är. Dels är det Bygg Lindängen och Må Bra Lindängen och staddelen som så, sen är det målen och strategierna, förutsättningarna för planarbete. Sen tog vi medborgargruppens önskelista för förnyelse. Ekonomifrågorna sen. Hållbart Lindängen centrum. Samlat. Och sedan delfunktioner när man ska lösa det här med gator och torg. Attraktivt torg är viktigt. Så visst, det handlar om, som bibliotek, skolor. Bostäder vill vi ha in för ögon och öron i Centrum, det är väldigt dött så på kvällar och helger. Plus att få till bostäder, det finns inga nya bostäder här. Vill man ha något nytt eller något annat som inte är miljonbostäder så finns det inte. De som älskar sitt Lindängen de måste kunna efterfråga bostäder här. Handel, livsmedelsbutik och gym. Så lade vi fram detta. Jobbade fram detta i en projektgrupp ihop med styrgruppen. Jobbade fram detta program, där vi slog fast ambitionerna för projektet och förutsättningarna för den fysiska helhetslösningen. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Förstudien kulminerade i en Arkitekttävling där olika arkitektteam bjöds in för att utveckla förslag till fysiska helhetslösningar. Det sista steget i processen var den Syntesplan för Lindängen Centrum (Malmö stad m.fl. 2013) som togs fram genom att slå ihop de tre olika arkitektförslagen som tagits fram utifrån Förstudien. Färdigställandet av Syntesplanen är det sista steget i det som var överenskommet i Avsiktsförklaringen och när den blev klar i december 2013 så gick ärendet vidare till Kommunstyrelsen och till stadens nämnder. November 2014 fick stadsbyggnadskontoret i uppdrag att påbörja ett detaljplanearbete för Lindängen. Detaljplanen ska göra det möjligt att bygga nya bostäder och utöka handelsytor, men också att utveckla och skapa nya mötesplatser. Tanken är även att kunna utöka och utveckla Lindängenskolan och Högaholmsskolan samt kunna bygga en ny förskola. Figur 6: Lindängen centrum processen 62 Den streckade pilen som går ut från cirkeln illustrerar hur processen för att nå en transformation av Lindängen centrum måste fortsätta. Som ett första steg måste en ny detaljplan utvecklas, men det är många fler saker som måste falla på plats innan Centrumet blir transformerat. […] man har liksom bakat ihop den fysiska planen, den ska då ligga till grund för fortsatta beslut och planering och hos respektive aktör. Nu måste man liksom ta fatt i pengar och planer för nu börjar det bli skarpt läge. Det är nu det är upp till bevis, om man vill göra detta. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) För de offentliga förvaltningarna sägs processen inte vara någon nyhet: ”Det är som vi brukar arbeta”, säger en representant för Gatukontoret, men det som är skillnad är projektets sammansättning med både offentliga och privata aktörer som deltar i alla möten och också att processen drivs av Stadsområdesförvaltningen. Traditionellt brukar dialogmöten genomföras med de boende och mark- och fastighetsägare men de brukar inte delta i alla interna planerings- och förhandlingsmöten. En fysisk utvecklingsprocess drivs vanligen inte heller av stadsområdeförvaltningen utan endera av Stadsbyggnadskontoret eller Fastighetskontoret eller privata mark- och fastighetsägare som visat intresse för att bygga på egen mark. I Lindängen Centrum processen är det istället en top-down process där de offentliga, ledda av stadsområdesförvaltningen, försöker motivera de privata ägarna att bygga (Tjänsteman Stadsbyggnadskontoret, 2014). Fokus på byggande utgår också, till skillnad från en vanlig process, ifrån en lokalt anpassad helhetslösning. Ansatsen har tvingat de tekniska förvaltningarna att ”titta bredare på utveckling” (Tjänsteman Fastighetskontoret, 2014) och verkligen arbetat utifrån ledmotivet Trygghet. Man har tagit in jobbrelaterade frågor och har haft mycket utbyte och information om det lokala, säger en representant för Fastighetskontoret. I ett vanligt projekt så utgår man istället från stadsbyggande utifrån ett tekniskt perspektiv. Vanligen är det lätt att de tappar det komplexa utan det hade varit mer fokus på till exempel buller och miljöfrågor. Representanterna från de tekniska förvaltningarna upplever att processen tog väldigt mycket tid i anspråk och att den tog väldigt lång tid att få klar. Men de säger också att sådana processer kanske inte behövs överallt, utan att det är speciella lösningar för speciella fall, som Lindängen där det finns väldigt mycket privatägd mark och fastigheter. ”När kommunen äger mindre så måste man prata bredare”. (Tjänsteman Fastighetskontoret, 2014) En central utmaning i Lindängen upplevs vara att väldigt mycket av mark- och fastigheter är privatägda, då kan man inte köra på två parallella spår utan man måste samarbeta för att det ska bli något gjort, pålyser Fastighetskontorets representant. Den anlitade konsulten har gjort en liknande analys när han i sina efterforskningar hittat offentligt framtagna planprogram för Lindängen så tidigt som 1991 utan att något har blivit byggt. Utifrån ett fastighetsägarperspektiv så är helhetslösningar också ”bra för business”: Om fler har jobb så blir de bättre hyresgäster och attraktiviteten av beståndet och området höjs. Således, om beståndet får attraktiva hyresgäster så höjs husens värde och attraktivitet och då stiger de i värde. Detta är till gagn för företaget och för hela området, och det är bolagets motivation och intresse. Alla deltagande aktörer är överens om att någon form av koordinering krävs för att utveckla Lindängen centrum, men det som var överenskommet i Avsiktförklaringen är överspelat. Aktörerna har inget som binder dem samman längre och om nu den efterföljande beslutsprocessen tar för lång tid så finns det en risk att de privata aktörerna drar sig ur. 63 Alltså nu har vi ingen tidsplan, och jag har inget som helst uppdrag. Vi har inget som binder ihop aktörerna heller nu, rent formellt, utan fortsätter i den här gruppen, och så får vi liksom, och så har vi sagt på möten att vi ska samla upp vad som händer på olika fronter, vad som händer, med jämna mellanrum. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) En tjänsteman på Stadsbyggnadskontoret menar att projektets styrka även är dess svaghet. Styrkan är att man har kommit fram till ett förslag gemensamt, men svagheten är att inte alla är med hela vägen. Till exempel så har en privat fastighetsägare redan dragit sig tillbaka. Svårigheten i att få de privata att satsa är att alla inte är lika beredda och en viktig anledning till det är den svåra kostnadsnivån; alltså att kostnadskalkylerna inte går ihop. Det blir för dyrt att bygga jämfört med vad man beräknar kunna få ut. För att utjämna det svåra kostnadsläget så tittar de offentliga aktörerna på möjliga justeringar men de har i sin tur vissa riktlinjer emot särbehandling som är svåra att överbrygga. Det är i dessa diskussioner som koordinatorn har visat sig vara välbehövliga för att komma framåt genom att förstärka områdesfokuset och även genom att visa på alternativa vägar. Till exempel så har besök anordnats både i Helsingborg ochVäxjö där olika byggbolag har erfarenhet av att lyckas bygga trots kalkylerad låg betalningsvilja. Vara på skolan Det grundläggande med Allaktivitetshuset är att verksamheten har lyckats gjort skolan till sin arbetsplats och har idag accepterats som en del av skolan; som en viktig pusselbit i utbildningsarbetet. […] så tycker jag många gånger att vi kompletterar varann, att den biten får de där, och så vet vi att vi tar betygen och då vet vi redan att, det har ni berättat så då kan vi lägga energi på det och så. Jag tycker att det har blivit en väldigt självklar del av vår skola med Allaktivitetshuset och vi förlitar oss mer och mer på deras styrkor. För att vi vet att det fångas upp och och vi kan ju komma så här och säga att: - [Namn på anställd inom AAH], vi har en elev här, kan inte ni fånga upp den? För vi tror då att den har kanske, den, när den kommer hem så kanske det är alldeles för mycket annat som den behöver syssla med, den behöver ha lite andrum. Och då kan vi ju kanske fånga upp saker som gör att de växer som människor och personer på ett annat sätt. Just för oss är det så naturligt idag att det hade varit katastrof för oss om de säger att vi stänger Allaktivitetshuset. Det hade känts som en katastrof, för att det är en så viktig pusselbit idag i vår verksamhet. Ok, vi kanske hade fått igenom dem ändå, men allt det här runt om. Kunskapsmässigt kanske det inte hade gjort så jättestor skillnad, men alla de andra bitarna som får dem till att bli bra människor, känna sig som bra människor, de hade blivit så skadade. Men den här självkänslan, möjligheterna och inkluderingen och så, det är, där är ju den, så det hoppas jag verkligen den ska finnas kvar. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Både skolpersonal och stadsområdesförvaltningens personal som är anställda inom Allaktivitetshuset är överraskade av det goda samarbetet utifrån erfarenheten att skolan traditionellt, på senare år, har ansetts vara en väldigt solitär sektor. 64 De är ju en del av vår verksamhet, det är ju inte så att de har sin lilla, det får ni sköta, utan vi är en enhet här, faktiskt. Och det är ju stor skillnad bara det för jag tror att det är väldigt sällan bara det att en annan verksamhet kommer in i skolan på det sättet som Allaktivitetshuset har kunnat göra va. Att, för man har inte släppt in, eller det har ju varit; skolkulturen har ju varit väldigt fyrkantig va, och det är ju att vi har en helt annan verksamhet som en del av vår verklighet idag och en naturlig del. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Liksom i Framtidens hus så upplever representanterna för de två verksamheterna att det är väldigt nära kommunikation, så nära att man upplever att man nästan inte ens behöver formella möten. Alltså vi träffas ju hela tiden, att man kommer in, och man sätter sig med rektor eller skolpersonal, så vi har ju ett bra samarbete på det sättet men vi har inget varje vecka. Vi pratade om att vi skulle ha det någon gång i månaden, men det gör man ju ändå varje dag och då säger man att: - Ja, men detta här har vi tänkt, nu ska vi göra det, och det är det som är skönt att vi är redan på skolan, istället för att komma hit, så att man träffas ju hela tiden och är det något som händer så vet vi det, är det något som händer hos oss så vet skolan det, så man har ett nära, väldigt nära samarbete skulle jag säga. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2014) Som ett led i uppöppningen av skolan så har även andra verksamheter börjat använda sig av skolans lokaler efter skoltid, och inom ramen för Allaktivitetshuset. Röda korsets ungdomsförbund anordnar sedan starten frukostklubb, och nu har aktiviteterna utökats till att inkludera läxhjälp och språkhörna i skolans lokaler. Dela arbetsplats Både Framtidens hus och Allaktivitetshuset bygger på att olika organisationer delar lokaler. Genom att ha sitt kontor på Lindängen, nära de boende, och genom att sitta nära sina samverkansaktörer, upplever Lindängen mot framtidens personal att ansatsen att man ska komma närmare varandra stämmer. Och de som funkar det är det som vi har pratat om innan, och det låter ju så enkelt, men det är ju det där att sitta tillsammans, med en någorlunda gemensam värdegrund trots att man gör helt olika saker. Det är en framgångsfaktor som funkar. Just när man tänker på en områdessatsning, när man ska lyfta ett område, att alla har någon slags gemensam syn på att detta är möjligt och att vi kan göra det tillsammans, och man har förståelse för varandras uppdrag för det kan också lätt bli att flera går in och gör olika saker och tycker att varför gör inte den det och har åsikter. Så det funkar. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) Efter workshopen som hölls i september 2013 var det flera av aktörerna som reagerade på att de har förvånansvärt mycket gemensamt, även om man använder kanske ett litet annat språkbruk. Men genom att sitta nära varandra så upptäcker man att dessa skillnader kanske inte är så stora och oöverbryggbara som man initialt trodde. I Framtidens hus har Stadsområdesförvaltningen, Individ och familjs Ekonomiskt bistånd och Fältgruppen, Jobb Malmö och Arbetsförmedlingen Bryggan fasta kontor. Förutom 65 Arbetsförmedlingen så är detta tjänstemännens hemkontor och de arbetar i området varje dag. Arbetsförmedlingen Bryggan var initialt närvarande mer tid men är idag bara på plats tre dagar i veckan. Denna tid är då oftast uppbokad med möten vilket lämnar mindre tid till spontana besök. De andra aktörerna som kommer till huset har möjlighet att använda olika mötesrum och delade ytor, såsom vardagsrummet, för olika aktiviteter. De är också ofta välkomna att låna någons kontor om det skulle behövas. De största vinsterna med att sitta tillsammans och att träffas i det dagliga arbetet upplevs vara att det utvecklar personliga relationer mellan representanterna för de olika verksamheterna och att det skapar en förståelse för de andras uppdrag. På så vis underlättas hanteringen av ärenden för de offentliga aktörerna genom att de vet vem de ska prata med i den andra verksamheten. De känner personen och kan med lätthet gå över till dennes kontor. I effekt så påverkar det också den boendes situation som då får hjälp snabbare. […] här har vi ju också namn och ansikten på varandra och det ger väldigt mycket att man har en uppbyggd relation med varandra, att det går lite snabbare och att man vet vem man kan prata med och att det ska gå snabbt: - Nu har det här hänt. Toppen, tack då vet jag om det! Och så kan man fortsätta, det behövs inte bokas in, de här mötena en gång i halvåret för att får reda på vad som har hänt, utan vi snackar på en gång och då kommer man ju vidare snabbare, för klienten att komma vidare i sitt liv. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Både handläggaren och den boende upplevs spara mycket tid. Handläggaren slipper lägga extra tid på att försöka komma i kontakt med den andra verksamhetens handläggare över telefon eller per email för att kunna gå vidare med ett visst ärende och på så vis får den boende hjälp snabbare. I samhällets sektoriella struktur så kan det ta väldigt lång tid innan en telefon eller email kommunikationstråd avslutas kring ett fall. För samverkan blir alltid svårt när man sitter på två olika platser. Det är klart det finns telefoner men de flesta är väldigt upptagna, men i och med att man träffas hela tiden, man vet vem man ska träffa, vem man ska ta upp saker med; det blir liksom ingen dödtid någonstans utan det är tydliga kanaler hela tiden. Så det är egentligen ingen raketforskning, det är inga nya omvälvande idéer som säger att så här ska vi göra. Ja det enda som är omvälvande är att vi finns ute på områdena och ska jobba tillsammans med de här personerna, och tillsammans med Malmö stad. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) Tack vare den fysiska närheten så minskar de boendes väntetider mellan det att de blir inskrivna hos alla myndigheter och att de kan börja med sin planering och eventuellt någon aktivitet eller åtgärd. SK: Vad är det som skapar väntetiderna på andra ställen? IP1: Dels att, nu så ska de ju öka på Bryggan också, nu, att de ska få fler inskrivna. Men annars är det alltså dels att få tag på varandra som tar skitlång tid. IP2: Ja det är nästan omöjligt. Man drar sig för det. IP1: Ja, också kan jag säga att vi kanske har fått ett samtycke5 från Arbetsförmedlingen, men då har klienten inte lämnat det på Arbetsförmedlingen. Och då måste de dit och lämna Ett samtycke där den boende fyller i att han eller hon godkänner att myndigheterna kontaktar varandra i ärendet. 5 66 samtycket först innan vi kan prata med varandra. Här kan vi göra det på en gång. Här skriver de på samtycket till oss, går in på Bryggan och skriver på samtycket samma dag och sen så får vi samarbeta med varandra. Såna saker tar jätte lång tid [traditionellt] och klienten hamnar i mitten som får springa fram och tillbaka. (Tjänstemän Socialtjänsten, 2014) Genom att få en ökad förståelse för de andras uppdrag och när de finns på plats i huset kan handläggarna vara mer spontana i sin kontakt med de boende. Jag kan ju sms:a och säga: - Men kan du komma upp? Många saker kan ske på någon timme. Vad gäller informationsöverföring när något har hänt, och det händer ju saker hela tiden, det är lätt. Alltså det är lättare jobbmässigt. […] Jag tycker det är lättare att ringa, be dem komma, höra av sig: - Kan du komma hit? Det behöver inte vara kallelser flera veckor i förväg utan skulle det vara någonting så: - Ok, kom på torsdag, då kan du träffa din socialsekreterare på öppet hus och jag är där.[…]Mycket, mycket mer spontant och det är väl det jag menar med närheten och tiden. Tidsaspekten att det liksom, det är inte så krusidulligt eller vad man ska säga. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2014) Under de första åren arbetade Röda korsets representant också väldigt ofta utifrån Framtidens hus. Idag har organisationens verksamheter kommit igång och anses inte längre behöva lika mycket stöd. Vad gäller Rädda barnen och Folkuniversitetet så är deras närvaro i huset mer relaterad till de möten som anordnas. De frivilliga använder alltmer Framtidens hus som en bas att utgå från, en plattform. Möten med de boende har mer och mer börjat spridas ut i området, både till andra offentliga mötesplatser som biblioteket och Lindgården, men också till områdets gårdar. Röda korset, som är den organisation som mest kontinuerligt har varit representerad i huset, är också den som mest har erfarit att det finns vinster att hämta i ett sådant upplägg. Ja det är ju det här att vi är i ett sammanhang där vi får ständig information om vad som händer i området. Det är jättebra. Vilka projekt som är på gång, vad som händer på Allaktivitetshuset, om de har några nya grupper på gång här eller där. Det är bra informationsutbyte. Vi har de här husmötena och så en gång i månaden försöker jag gå på, för jag tycker det är bra, och då kan jag också uppdatera vad vi har på gång. Det är styrkan, och också att vi finns samlade, människor måste komma hit, och då finns det också information [om organisationen]. (Tjänsteman, idéburen sektor, 2014) Eftersom de andra idéburna organisationerna inte finns på plats lika ofta så har Röda korset utvecklat ett närmare samarbete och samverkan med de offentliga verksamheterna som representanten möter dagligen. Det indikerar att fysisk närhet mellan intersektoriella aktörer har förmågan att överbrygga upplevda barriärer och underlätta både samverkan och ibland samarbete: Det är ofta som Stadsområdets personal deltagit i cykelskolan. Jag tycker nästan att det går bättre med de offentliga. Det är väl lite mer att, att jag informerar dem om att nu har vi detta, och så pratar de med sina kunder och klienter och skickar ibland någon till mig och sådär va. Så att, det är bra. Själva då [nämner två personer från projektets personalgrupp] är ju jättepositiva, och det är ofta genom dem som jag får veta vad som är på gång i området och var jag kan komma in. (Tjänsteman, idéburen sektor, 2014) 67 I Lindängeskolan har Allaktivitetshuset fått egna lokaler som inretts men deras aktiviteter utförs på hela skolan, i dess olika salar. Skolan och Allaktivitetshuset har en speciell relation jämfört med Framtidens hus eftersom Allaktivitetshuset rent formellt genomför sina aktiviteter i skolans territorium. Idag upplever både skolans personal och Allaktivitetshuset att de är två dela av samma organisation som kompletterar varandra för elevernas bästa. Lindängeskolan har, även fast den inte formellt är en del av Lindängen mot framtiden gått ifrån verksamhetsperspektivet och anammat en ansats som utgår från individens och områdets behov. Det blir tydligt att möjligheten till samverkan och genomförande av den samhällsservice som Lindängen mot framtiden eftersträvar påverkas negativt i de fall då aktörer inte arbetar utifrån projektets mötesplatser på en daglig basis. Anledningen till att Arbetsförmedlingen Bryggan har minskat sin närvaro på Lindängen är för att organisationen har fått en mindre budget än initialt. Den personal som finns måste alltså delas med arbetet i andra områden. Ja alltså vi är ju där för att stanna men allt är en budgetfråga, så är det ju. […]det måste vi också komma ihåg att det är alltid en budgetfråga som styr och då är det regeringen som ger oss pengar, regeringen som formulerar vårt uppdrag. Ju mindre pengar man får till verksamheten, till Arbetsförmedlingen som helhet, ju mer tenderar man ju att läsa regleringsbrevet; vad är det de facto som vi ska göra och smalna av uppdraget. Och ett hot givetvis, mot den här verksamheten är att vi tilldelas ännu mindre pengar 2015, vilket vi har stor anledning att tro utifrån de signaler som kommer från regeringen. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) De som ställer sig mest oroliga till Arbetsförmedlingens minskade närvaro är samverkanspartners som står dem närmast, Individ och familjs Ekonomiskt bistånd och Jobb Malmö. Jag tror att [samarbetet] skulle kunna bli mycket bättre. Det funkar bra, men det skulle kunna funka mycket bättre. I och med att vårt uppdrag och mål är att få ut folk i arbete och i självförsörjning så måste vi ju ha jättebra kontakt med Arbetsförmedlingen för de behövs, det är de som är det sista stoppet på något sätt; som kan få till arbete, eller ett arbete med lön, eller vad det kan vara för någonting. […] de har ju inte varit här lika mycket som vi kanske hade behövt ha dem här, och det är inte [de anställdas] fel överhuvudtaget, men man märker att när de inte är här så stannar det upp. Vi vande oss vid att liksom; de var här tre dagar i veckan, och man kunde gå in och boka spontanbesök och säga till sina klienter att bara kom upp så finns de tillgängliga, men nu har det blivit mindre tid, för nu har de oftast inbokade besök när de väl är här. Så det är lite svårare nu att komma i kontakt med Arbetsförmedlingen. Och det tycker jag är jättesynd. […]Det handlar så mycket om att fånga upp motivationen och stärka den. […] Då ska vi fånga det nu, inte om en och en halv vecka, för då vet vi inte hur intresserade de är längre. De är intresserade nu, idag. Och det är perfekt: - Ja, ta på dig skorna och kom upp, vi möts. Det är ju en jättestor skillnad, för annars är det här en långrunda liksom: - Ja men vi har ett möte om tre veckor. Ja, alltså, om tre veckor då kan det ha hänt vad som helst, så det är ju, det tycker jag vi får jobba vidare med. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) 68 Två, tre och fyrapartsamtal En central ansats i Framtidens hus är att göra gemensamma planeringar för de boende som är inskrivna på Individ och familjs Ekonomiskt bistånd, Arbetsförmedlingen och Jobb Malmö. Metoden grundas på ett antagande om att underlätta för de boende i kontakten med myndigheter; istället för att ha många olika planeringstillfällen så ordnas ett möte där alla närvarar. Vid dessa möten kan även andra verksamheter delta om det finns behov, såsom Öppenvården Gustav eller den boendes läkare. Utöver att underlätta för de boende så är tanken att gemensamma planeringar också ska kunna förkorta väntetider och öka samhällsservicens tillgänglighet så att individen kan komma snabbare till självförsörjning. […] att vi skapar tiden till, och snabbheten i allt, för de som kommer hit. Och det har vi sett i statistiken. Om du kollar på ekonomiskt bistånd så är inflödet, de som kommer till nyinskrivning, att man kommer hit första gången och söker; de går ut snabbare till arbete, alltså till självförsörjning än vad man gjorde tidigare eller i jämförelse med Fosie. Och det tror jag, det är jättesvårt att säga vad det beror på men man kan tänka sig att det beror på att det går snabbare helt enkelt. Om du kommer hit första gången [till Ekonomiskt bistånd], samma dag får du träffa en arbetsförmedlare för det tar normalt tre veckor innan. Du kan också ha diskussioner med de två samtidigt och kanske till och med Jobb Malmö också, så att det är fyra stycken. Och då reder ni ut det här på en timme istället för på över en månad. Och det gör att du snabbare hamnar i rätt insats hos någon av de här tre. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) Den täta samverkan och kommunikationen mellan de olika verksamheterna upplevs också fungera som en trygghet för de boende som i större grad kan förlita sig på att aktiviteter som genomförts tillsammans med Arbetsförmedlingen registreras hos Ekonomiskt bistånd. Det är ju mycket lättare för dem ju. Och kanske tryggare för dem, vissa är så att: - Åh nej, nu vet inte min socialsekreterare om att jag har gjort allt detta! Och vi berättar ju så då går jag bara in och berättar att: - Jo men den här personen har vari väldigt aktiv. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) Lindängen mot framtidens främsta målgrupper är individer som har komplexa problembilder, det är fall som de traditionella sektorstyrda verksamheterna inte lyckats hantera adekvat, annars skulle det inte finnas människor som levt upp till 20 år utanför arbetsmarknaden och samhället. De gemensamma planeringarna som genomförs som tre, eller ibland fyrpartssamtal är ett sätt att försöka nå fram till och hitta en hållbar lösning för varje individ. […] det blir lättare, alltså, att nå folk, och att vi kan samverka, om jag inte vet vad jag ska göra med ett ärende så kan vi hjälpas åt att tillsammans komma fram till en lösning, och det är ju bra för individen också att den får hjälp från alla håll. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) Det är helheten som är viktigt. De har kunskap om individen utifrån det sociala perspektivet, och vi har kunskap och får kunskap från individen, och utifrån det kan vi göra en arbetsmarknadsbedömning och sedan att man gör en helhet av det. Det är viktigt ju. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) 69 En effekt av den nära samverkan är att representanterna för de olika verksamheterna får förståelse för de andra regelverk och organisationskulturer. Det upplevs som viktig information för att undvika missförstånd och för att kunna samarbeta. Ibland, att socialsekreterarna gör en bedömning av att, vad man får i bidrag, det har jag aldrig vetat, vad man grundar skäligheten på. Det har jag fått lära mig. Och sedan att varför, vi kan ju ibland reta upp oss på: - Varför vill de ha handlingsplanen från Arbetsförmedlingen? […] Ja, men nu är det liksom mer förståligt, att nu gör vi det tillsammans. Det handlar om kommunikation egentligen. Det är mycket man inte vet om försörjningsstöd och sociala insatser. Mycket som kan göra mer än vad man trott om vi dokumenterar på rätt sätt från vår sida. […]Jätteviktigt, då, att få en förståelse från varandras verksamheter. Vi lär oss om hur de fungerar, vilka frågor de ställer, vilka krav de ställer på sina försörjningstagare, och de lär sig om oss, hur vi arbetar. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) Okunskap och missförstånd upplevs inte bara skapa friktioner mellan verksamheterna men kan också leda till stora svårigheter för individen som i ett traditionellt sektoriellt myndighetslandskap ofta blir informationsbärare mellan myndigheterna. Det undslipper medborgaren i Lindängens samverkanskonstellationer. Ökad kunskap om varandra upplevs leda till högre tolerans för de olika organisationskulturerna samt att man som verksamhet sätter rimliga förväntningar både på individen och på den andra verksamheten. Ja det försöker vi göra, fast det blir så när man sitter på olika ställen, då blir det direkt det här att: - De där borta tycker så, och de där borta tycker på ett annat sätt. Och det kan också vara så att individen då inte förstår, det blir den som ska bära allt själv. Och då kanske inte man förstår, eller vill vara med. Och berättar olika saker för olika inblandade. Men om man träffar alla på en gång och gör en planering tillsammans då försvinner jättemycket av de här problemen. Och det handlar väldigt mycket om att socialtjänsten har sin organisationskultur och vi har vår organisationskultur och det, och olika rutiner och synsätt, och det leder till olika krav på individen, eller kan leda till. Men om man då fikar tillsammans, käkar lunch tillsammans, då hinner man ta bort allt det där. Man kan fråga varandra. Det blir väldigt mycket det att man har mer helhetssyn på individen. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) Många intersektoriella officiella och inofficiella möten Genom att dela arbetsplats med andra verksamheter sker dagligen spontana möten, i receptionen, köket, och i andra gemensamma rum. Vid dessa mer informella möten kan information utbytas kring olika ärenden och formella möten kan bokas in som en naturlig del av vardagen. Vi har mycket så där, korta tjänstemannamöten kan man säga. Alltså inofficiella och officiella där vi pratar med Jobb Malmö, vi pratar med Arbetsförmedlingen. Det är mycket prat hela tiden, det går snabb och vi bokar in saker. Och det är mycket kommunikation på olika håll hela tiden som jag tror är en skillnad mot den stora förvaltningen där det bara är socialsekreterare, eller i alla fall som det var tidigare, att det bara är socialsekreterare som sitter där. Sen har de ju andra delar av socialtjänsten i huset, som de sitter med som inte vi har. Men vi har externa 70 samarbetspartners runt oss hela tiden, som vi samarbetar mycket med. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Färre ärenden På Lindängen har de offentliga verksamheterna Individ och Familjs Ekonomiskt bistånd, Jobb Malmö och Arbetsförmedlingen färre ärenden än sina kollegor som sitter på de centrala kontoren. Den extra tiden som frigörs upplevs vara avgörande för möjligheten att hitta hållbara lösningar. I och med att vi har färre ärenden så är det mer socialt arbete; vi lär känna våra klienter mer och då dyker det upp mer saker. Man hittar mer när man har tiden att lära känna klienterna och man ser att det finns andra problem och andra saker som man kanske behöver hjälp och stöd med. Och då hade det varit bra att få ännu mer tid till att arbeta med det sociala, för enhelhetsbild. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Men det handlar inte enbart om att få mer tid utan handläggarna menar också att det är en prioriteringsfråga hur man väljer att spendera den tiden. På de centrala kontoren läggs mycket tid på det administrativa och det dagliga arbetet förvandlas lätt till att ”bara handlägga gröna ansökningar”. I Lindängen jobbar handläggarna dock aktivt med att minska det administrativa och öka det sociala arbetet genom att prioritera att träffa de boende. […] sen tycker jag att det handlar inte heller bara om att vi har tid, för nu har ju de på stora förvaltningen börjat få mindre ärenden också. Men jag tror också att det handlar om att vi tar oss tid, att vi går in med att vi ska vara öppna och vi ska träffa och vi ska, vi vill träffa. För jag upplever att det är vissa på byrån, som är lite så, när besök kommer i receptionen att: - Åh nej, hänvisa till telefontid. Medan här är det så att: - Ska jag säga att du är upptagen? Nej men jag kommer ut. Det är väl bättre att ta det här och nu. Alltså att vi vill det, vi tar oss tiden, det tar fem minuter extra, vad gör det? Alltså, det är liksom, ska man jobba här så ska man vilja träffa och göra annorlunda och man kan inte isolera sig, tänker jag. Jag tror att det är en stor nyckel till framgång, faktiskt. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Den extra tiden som frisläpps genom att ha färre ärenden används också i arbetet tillsammans med de andra verksamheterna för att metodutveckla och samverka. Metodutveckling är prioriterat i Lindängen. 7. ANALYS UTIFRÅN DE TRE INSATSERNA Lindängen mot framtidens långsiktiga mål är att Lindängen blir ett tryggt och attraktivt område där fler unga och vuxna är i arbete. För att nå detta mål arbetar projektet utifrån två parallella ansatser: Genom att främja hållbar social och ekonomisk utveckling som ämnar åstadkomma att människor upplever att de själva har kontroll över sin livssituation och att de kan förändra den, samt att de upplever att myndigheterna stödjer deras initiativ; Genom att främja miljömässig stadsutveckling som ämnar transformera fysiska strukturer utifrån en lokalt förankrad social ansats. 71 Följeforskningens uppdrag är att undersöka, analysera och beskriva hur projektet påverkar bostadsområdet; hur det påverkar medborgarna; samt, hur det påverkar de aktörer som är delaktiga i projektets olika insatser. Alltså: - Hur gör projektet skillnad? Rapporten tittar också på olika relaterade statistiska resultat som tagits fram av aktörer inom projektet. I denna rapport undersöker följeforskningen hur projektet gör skillnad genom att analysera hur projektet identifierar sina främsta målgrupper (kapitel Projektets främsta målgrupper), hur projektet utformat samhällsservicen som ämnar nå dessa grupper (kapitel Samhällsservice), samt hur arbetet med att genomföra samhällsservicen har organiserats för att kunna erbjuda den önskade servicen (kapitel Organisatoriska förutsättningar). Hur gör då projektet skillnad? Den första och mest grundläggande skillnaden som projektet gör, i jämförelse med samhällets traditionella sektorsansats, är att det ser till hela människan; projektet ser människan som en komplex varelse och att olika människor har olika behov. I denna analys inräknas även de fysiska strukturer som kan påverka individen, samt individens fritid. För att kunna nå fram till alla dessa olika individer så antar projektet att den samhällsservice som erbjuds bör vara flexibel och dynamisk; eftersom olika individer har olika behov. Projektet utgår alltså från en demokratisk värdegrund som utgår från att stärka individens, medborgarens, möjlighet att delta i samhället på lika villkor. Således, den andra skillnaden som projektet gör är att det sätter individens behov före verksamhetens behov. Den tredje grundläggande skillnaden som görs är att projektet sliter loss delar (läs personal) ur etablerade sektorers verksamheter och placerar dem tillsammans för att de gemensamt ska utveckla samhällsservice som utgår från Lindängen som rumslig skala för samhällsutvecklingen och att varje individ är komplex. I Framtidens hus skapas en ny gemensam arbetsplats; i Allaktivitetshuset bjuder skolan in tjänstemän från Stadsområdesförvaltningen att dela skolans lokaler; och i Lindängen centrumprocessen har aktörerna regelbundna möten och arbetssessioner på plats i Lindängen, i Framtidens hus lokaler. De medborgare som tar del av samhällsservicen på Lindängen har ingen eller ytterst lite vetskap om de ansträngningar som gjorts för att nå dem, men som kapitlet Samhällsservice antyder så upplever de att något är annorlunda; att de får hjälp snabbare, att de blir lyssnade på, att myndigheternas personal förstår deras problematik, att handläggarna blir något mer än en kravmaskin och istället blir en allierad som försöker göra allt i hennes eller hans makt för att stödja varje individ. För de unga och vuxna som deltar i projektets aktiviteter som inte är direkt kopplade till familjens finansiering så beskriver de hur de växer genom att de får vara en del av ett sammanhang, får ta ansvar och bli sedda och lyssnade på; att de får en roll att uppfylla. De offentliga aktörerna som delar arbetsplatsen på Lindängen upplever också, ibland stora, skillnader mellan arbetssituationen och samhällsservicen som erbjuds där i jämförelse med hemorganisationen. Det öppna klimatet, snabbheten med vilken de får kontakt med stödjande verksamheter, den extra tiden med medborgarna som gör det enklare att identifiera behov, och samarbetet som underlättar både för det egna arbetet och för medborgaren. För de idéburna aktörerna gör projektet skillnad genom att erbjuda dem en ingång till Lindängen som inte fanns tidigare, samt ett bredare nätverk och möjlighet till samarbete och samverkan mellan offentliga och idéburna aktörer. För de privata aktörerna och centrala tekniska förvaltningarna gör projektet skillnad genom att öppna upp ett samarbete dem emellan för att försöka lösa de problem som finns i den fysiska strukturen i Lindängen utifrån en social helhetsansats. Vilket upplevs som både utmanande och en potentiell möjlighet till att verkligen transformera den fysiska miljön. 72 I de tre följande sektionerna i det här kapitlet markeras några centrala aspekter av hur projektet Lindängen mot framtiden upplevs göra skillnad, för medborgarna, de medverkande aktörerna och för bostadsområdet. Allaktivitetshuset I sektionerna nedan markeras några centrala framgångsfaktorer från Allaktivitetshuset, insamlade från intervjumaterial med deltagande aktörer inom ramen för följeforskningen, samt från det material som tagits fram av organisationen Watch It, statistisk som tagits fram via Malmö stad och Lindängen mot framtidens eget material. Fritidsaktiviteter för jobbskapande, höjda betyg och jämlikhet Allaktivitetshuset har hela 2 500 besök per månad, varav 60 procent är flickor och kvinnor. Mötesplatsen har beskrivits som ”något som borde finnas på alla skolor” av före detta integrationsministern. Mötesplatsens koncept bidrar till ökad jämlikhet i semipublika rum och med en demokratisk värdegrund som utgår från de boendes önskemål och deltagande har Allaktivitetshuset som koncept vunnit BRIS-priset samt Malmö stads mångfaldspris. Utöver att skapa möjlighet till att gratis delta i och hjälpa till på strukturerade fritidsaktiviteter skapas även jobb. På Allaktivitetshuset anställs löpande nya aktivitetsledare på timbasis för att leda nya aktiviteter. Totalt har sju aktivitetsledare på Allaktivitetshuset efter en tid inom verksamheten gått vidare i andra anställningar, till exempel inom andra roller i skolan eller på fritidsgård. Denna arbetslivserfarenhet har för många varit deras första och har för dessa personer således varit en avgörande faktor för inträde till arbetsmarknaden. De samlade erfarenheterna från delaktiga aktörer påvisar att mötesplatsen har många positiva relationella och trygghetsskapande effekter. Samtidigt har Lindängeskolans elever betyg ökat, från 2012 till 2013 har de stigit med 11 procent. De elever som gick i åttan år 2012 ökade sina betyg med 12 procent. Allaktivitetshuset har också övergått från att vara en projektaktivitet till att bli en verksamhet inom stadsområdet, samt att konceptet har börjat spridas till andra bostadsområdet i Söderdå ett till Allaktivitetshuset öppnades i Hermodsdal 2013. Mötesplats för vuxna för nätverkande och relationsbyggande Genom Allaktivitetshuset har vuxna i Lindängen fått en fysisk plats där de kan samlas och umgås med gamla vänner och knyta nya bekantskaper. Många av de boende i Lindängen bor långt ifrån släkt och vänner. För de arabisktalande kvinnor som följeforskningen intervjuat betyder det att de har förlorat en naturlig ingång till umgänge. De berättar att kvinnor oftast umgås med den närmaste släkten och gör gemensamma aktiviteter tillsammans i familjerna. Utan släkt i Lindängen så blir det svårt att uppehålla dessa relationsmönster. Genom avsaknaden av mötesplatser vittnar flera av de kvinnor som intervjuats att de under många år levt isolerat och med få bekantskaper. När vi pratar om vad Allaktivitetshuset har betytt är en kvinna väldigt tydlig; hon säger att det finns ett före och ett efter. Efter, säger hon och ler, så har hon fått fler vänner och bekanta och hon har aktiviteter som hon sysselsätter sig med. Innan, berättar hon, var hon oftast ensam och hade väldigt lite anledning att röra sig utanför hemmet och kvarteret. I matlagningsgruppen som hon deltar i så träffas inte bara kvinnorna utan även deras familjer deltar. På så vis upplever kvinnorna att de återskapar en känsla av släkten och den gemenskap som de har saknat under många år. Genom de nya vänskaperna 73 anordnas fler aktiveteter och fler och fler kvinnor ansluter sig till bekantskapen. På så vis börjar nätverket växa och inkludera fler av de boende, kvinnor och deras familjer. Allaktivitetshuset är öppet för alla Lindängebor att komma, delta och starta upp de aktiviteter som de vill ha. Det enda kravet är att det ska vara en strukturerad aktivitet. De aktiviteter som startas är därför ofta inriktade till en speciell målgrupp. För kvinnorna finns det gymnastik, och i anslutning till det barnpassning. Många av dem är hemma med små barn utan möjlighet att få barnpassning så då skapas stödjande aktiviteter för att de ska kunna medverka. Flera av de kvinnor som intervjuats har deltagit i uppstarten av olika aktiveteter, till exempel sygruppen och matlagning för kvinnor, samt olika aktiveteter för barn. När de berättar om sina upplevelser och om möjligheten att få använda den fysiska platsen till aktiviteter som de är intresserade av lyser de upp som av stolthet. De tar plats, tar ansvar och många av dem säger att den största tillfredställelsen är att de får dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter till andra. Detta är något som återkommer både hos de vuxna och hos barnen som leder eller hjälper till på olika aktiveteter. För vuxna män är det inte lika mycket aktiveteter och Allaktivitetshusets personal upplever inte heller att de kanske har så stora behov att delta. Dock finns det fotboll som är välbesökt av både unga och gamla och som fungerar som en social mötesplats. Mötesplatsen minskar barriärer mellan medborgare och myndighet De vuxnas involvering i aktiveteter på Allaktivitetshuset har ibland bieffekten att de vuxna kommer i kontakt med myndighetspersoner. Till exempel när det anordnas större evenemang på området så är alla inbjudna att delta och då kan de behöva planera tillsammans med stadsområdespersonalen. Allaktivitetshuset är i skolans lokaler och även om de bedrivs efter skoltid så skapas möten mellan skolpersonal och föräldrar och andra vuxna medborgare som deltar i olika aktiveteter. Skolpersonalen som intervjuats menar att föräldrar ofta vänder sig till dem för att fråga om andra myndigheter och det blir än mer nu är de har en anledning att mötas mer regelbundet. Skolpersonalen upplever också att de kan hjälpa de vuxna mycket mer nu eftersom de med lätthet kan hänvisa dem till Framtidens hus som bara ligger några minuter från Lindängeskolan. På så vis skapas synergier mellan de två insatserna där Allaktivitetshusets deltagare kan vidarebefordras till Framtidens hus om de har myndighetsfrågor. Tillika kan besökarna på Framtidens hus bli hänvisade till aktiviteterna på Allaktivitetshuset, för dem själva eller för sina barn. De unga får tar plats och delat ansvar Allaktivitetshusets paroll är att göra det som medborgarna vill. För de unga som är intresserade av fritidsaktiviteter betyder det att de kan föreslå och utföra de aktiviteter som de är mest intresserade av som grupp. Inför varje termin undersöker verksamhetens personal vilka aktiveteter som det finns intresse av och om några nya ska läggas till. Ändringar sker främst vid terminsstarten men de kan också ske mitt i en termin om de unga gemensamt väljer att göra något annat. På så vis är huset ett flexibelt rum. Genom att de unga själva får vara med och bestämma vilka aktiviteter som ska erbjudas och också vara med och hjälpa till på aktiveteter så upplever många att de är en del av en gemenskap. Det är inte så att det är en aktivitet som de bara deltar i en gång i veckan utan många upplever att de är medarrangörer. De visar stolthet i att vara en del av organisationen och de unga som hjälper till på aktiviteterna berättar att de faktiskt tycker att det är roligare än att själva gå på aktiviteter. 74 När de unga, vilka oftast verkar vara pojkar, berättar om hur de hjälper ledarna med aktiviteterna uppvisar de en stolthet över att vara delaktiga; de berättar stolt hur de plockar fram utrustning som ska användas och hur de håller ordning på de yngre eleverna som deltar. De beskriver också att den bekräftelse som de får är en viktig del av denna känsla av stolthet, att de yngre ser upp till dem, att de känner igen dem utanför skoltid och kommer fram och hälsar. De ser sig själva som positiva förebilder, så som de själva i många fall ser aktivitetsledarna som förebilder. Det blir viktigt för dem att de yngre eleverna har det bra, att de är glada och trygga. En pojke berättar speciellt om när han såg att de äldre eleverna hade kill- och tjejgrupper och att han tyckte att det borde finnas för de yngre också. I och med att han visste att aktiviteter startas utifrån medborgarnas intresse så samlade han in namn från de elever som skulle vilja delta och som han sedan presenterade för aktivitetsledarna. Detta resulterade i att kill- och tjejgrupper startades upp även för de yngre eleverna. Pojken fick chansen att driva ett initiativ och fick gehör för det hos ledarna vilket stärkte han känsla av att han är viktig för Allaktivitetshuset – att han är ”någon”. Skolmiljön påverkas positivt Lindängeskolan upplevs ha blivit lugnare sedan Allaktivitetshuset kom på plats. Runt samma period fick skolan även en ny ledning som implementerade vissa förändringar så det är svårt att säga vad som beror på vad, men det som är tydligt för både personal och elever är att skolmiljön är lugnare och att det är mindre förstörelse. Det är mindre brandalarm som sätts av för att roa någon liten grupp elever och miljön känns på så vis tryggare. För eleverna som intervjuats upplevs brandalarmen som en viktig orsak till otrygghet, när de nu minskat känner de sig tryggare. Det har också varit positivt för utbildningen eftersom det blir mindre avbrott. De lärare som intervjuats menar att Allaktivitetshuset har haft mer effekt på tiden som eleverna inte är i klassrummen. I klassrummen märks ingen påtaglig skillnad utan det upplevs vara mer upp till varje enskild lärare. Men på raster eftersom Allaktivitetshusets personal även arbetar under skoltid så märks en skillnad. Personalen går runt bland eleverna, sitter och pratar med dem och eleverna har också möjlighet att gå till dem för att prata. Det finns mer vuxna på skolan vilket ses som väldigt positivt för trygghetsskapande. För eleverna är Allaktivitetshusets personal någon man kan gå till och prata med om allt möjligt och det känns tryggt för dem. De vet att de alltid finns där, har tid för dem och att de får ta plats. De blir sedda. Den tryggare skolmiljön låter lärarna fokusera på det pedagogiska Innan Allaktivitetshuset var det ofta som ungdomar samlades på skolgården efter skoltid. Det var äldre som kom dit för att umgås och också elever på Lindängeskolan som höll sig kvar för att umgås medvänner. Ofta var det saker som förstördes. Många elever dröjde sig också kvar inne på skolan så att skolpersonalen till sist kände sig tvingade att slänga ut dem. Det var en jobbig situation för skolpersonalen, speciellt som de upplevde att de äldre som vistades på gården efter skoltid inte var positiva förebilder. En del av personalen hade för vana att dröja sig kvar och prata med eleverna. I och med Allaktivitetshuset så kan skolpersonalen nu känna sig trygga i att eleverna inte kommer i dåligt sällskap utan kan vara kvar på skolan om de vill i sällskap av andra vuxna och sysselsatta med strukturerade aktiviteter. De äldre som brukade umgås utanför skolan kan ibland komma in men istället för att förstöra så för att hälsa. På så vis upplever lärarna en lättnad och att de nu kan fokusera mer på det pedagogiska arbetet och mindre på det sociala. 75 Allaktivitetshuset som en del av skolans verksamhet För lärarna har Allaktivitetshuset blivit som en del av verksamheten; när de pratar om skolans verksamhet så gör de ingen särskillnad. De från skolpersonalen som intervjuats säger att huset är en viktig del i det pussel som gör skolan till vad den är idag, med förbättrade betyg, lugnare miljö och mindre frustration hos både lärare och elever. […] de är ju en del av vår verksamhet. Det är ju inte så att de har sin lilla, det får ni sköta, utan vi är en enhet här, faktiskt. Och det är ju stor skillnad, bara det för att jag tror att det är väldigt sällan, bara det att någon annan verksamhet kommer in i skolan på det sättet som Allaktivitetshuset har kunnat göra va. Att, för man har inte släppt in, eller det har ju varit; skolkulturen har ju varit väldigt fyrkantig va, och det är ju, att vi har en hel annan verksamhet som en del av vår verklighet idag och en naturlig del. Vi vill ju absolut inte tänka oss utan den. (Tjänsteman, Lindängeskolan, 2014) Attraherar flickor och kvinnor En viktig faktor som Allaktivitetshuset bidrar med är att det är många flickor och kvinnor som deltar. Av de unga som deltar så är ungefär hälften flickor. En av nyckelfaktorerna till att unga flickor deltar i så stor utsträckning upplevs vara att aktiviteterna bedrivs på skolan och i anslutning till skoldagen. Många har bilden av att flickor är mer kontrollerade än pojkar och att de sällan får gå iväg på eftermiddagarna om de väl kommit hem; att de till mindre grad än pojkar får delta i aktiviteter som drivs av aktörer som föräldrarna känner sig osäkra på. Genom att Allaktivitetshuset är på skolan, en respekterad plats där flickorna spenderar mycket tid redan, så är tröskeln lägre och flickorna får delta. Som de muslimska kvinnor som intervjuats berättar så umgås kvinnor traditionellt i hemmet eller inomhus tillsammans med andra kvinnor eller familjemedlemmar. I Lindängen bor många trångt så det är trångt om utrymme i deras hem, samtidigt som många bor långt ifrån sina familjemedlemmar och inte hittat arenor för att knyta nya vänskapsband. För dessa kvinnor erbjuder Allaktivitetshuset en plats att vara på, att mötas, på egna villkor och när det passar dem i deras livspussel. Långtidsarbetslösa kvinnor känner delaktighet För de vuxna kvinnorna är Allaktivitetshuset en mötesplats och arena där de kan dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Många av de kvinnor som är aktiva har varit utan arbete i många år, vissa har aldrig arbetat i Sverige. De säger att de känner en stor lättnad över att ha hittat en plats där de kan dela med sig och känna gemenskap med andra kvinnor. I de grupper som intervjuats är det främst muslimska kvinnor som deltar, men det betyder inte att det inte är interkulturellt. Kvinnorna kommer från många olika länder och talar olika dialekter, men gemensamt talar de en typ av standardarabiska. I matlagningsgruppen på söndagar till exempel så berättar deltagarna att lära sig av varandra är en del av gemenskapen. Det kan vara matrecept från Libanon, från Egypten, från Pakistan, eller så kan det vara olika danser, traditioner och ceremonier som delas med de andra. På så vis kommer de närmare varandra trots skillnaderna i härkomst. En av kvinnorna beskriver det som att de är en familj, en stor familj, som inte bygger på blodsband utan på gemensamma intressen. Fler och fler av kvinnorna tar också chansen att dela med sig av sina kunskaper genom att starta upp aktiviteter för varandra eller för de unga. Det kan vara någon som är bra på grammatik, på att laga mat, på engelska, och så vidare. Att dela med sig upplevs vara något som är en av de centrala aspekterna som Allaktivitetshuset har fört med sig till de som deltar. Att få ta del av en gemenskap, 76 att få bidra, att känna sig behövd av någon utanför den egna familjen och få bekräftelse för at man är bra på något. Intergenerationella relationer skapar trygghet Allaktivitetshuset skapar relationer mellan olika årskurser på Lindängeskolan, genom att de äldre hjälper till på de yngres aktiveteter, och ibland vice versa. Det gör att de lär känna varandra och på så vis minskar det osäkerheten när de möts endera på skolområdet eller i samhället. En pojke berättar specifikt hur vissa kläder, frisyrer eller grupper av äldre killar kunde göra honom väldigt nervös innan. Idag känner han kanske någon av killarna i gänget eftersom de är med som ledare eller hjälper till på någon aktivetet och då blir han tryggare. Några flickor som intervjuades säger också att det inte enbart finns tuffa killar som upplevs som farliga utan det finns även tuffa tjejer. I och med att man nu skapat bryggor mellan generationerna så upplever de elever som intervjuats att de känner sig tryggare i skolan, och pojkarna tillägger att de även känner sig tryggare ute på området. Deltagande är oberoende familjens socioekonomiska status De unga som vi pratat med menar att de unga som deltar i aktiviteter på Lindängen inte bara är de som lever i ekonomiskt svaga familjer. De ungdomar som följeforskningen intervjuat och pratat med kommer från väldigt skilda bakgrunder, alltifrån de som har föräldrar som är heltidsarbetande tjänstemän till andra vars föräldrar inte arbetar. På så vis har huset en integrerande effekt även på den ekonomiska ledden, alltså inte bara intergenerationellt utan även att bryta barriärer mellan rikare och fattigare barn och unga. I flera fall så visar de elever som har arbetande föräldrar ett stort intresse för att fortsätta studera efter högstadiet. Genom de olika gruppernas umgänge på Allaktivitetshuset öppnar det upp möjligheten att influera varandra även i dessa aspekter. Känslan av att få vara ”någon” i positiv bemärkelse De unga som hjälper till på olika aktiveteter berättar att de tycker om den respekt som de får av de ofta yngre eleverna. De blir igenkända på området och de upplever att de yngre eleverna ser upp till dem, så som de i sin tur ser upp till aktivitetsledarna. De berättar att de tycker om att ta hand om de yngre, att de är roliga att leka med och att de blir glada när de är glada. Skolpersonalen och aktivitetsledarna berättar att många av de unga killar som är mest aktiva med att hjälp till, på Röda korsets frukostservering eller på Allaktivitetshusets aktiviteter tidigare hade stora problem i skolan och med att vara bråkiga, men att de nu förbättrat sina betyg och har lugnat ner sig. En av pojkarna intygar att han nu måste vara ordentlig eftersom de yngre ser upp till honom. Den respekt som de talar om handlar inte om rädsla säger de utan om att de finns där och stöttar de yngre. Lindängen Centrum Lindängen centrum är den svåraste processen att utvärdera av dessa tre eftersom man på ett plan kan säga att den har producerat ett resultat eftersom den lyckades med att göra en gemensam plan för den fysiska utvecklingen i Lindängen. Å andra sidan har den ju ännu inte lett till någon egentlig förändring i bostadsområdet, och det är i dagsläget oklart hur processen kommer att gå vidare. I dagsläget håller en detaljplan på att tas fram hos Stadsbyggnadskontoret och i den processen är olika aktörer aktiva vid olika tillfällen beroende på vad som avhandlas. I syntesplanen står det man tänker sig att Malmö stad måste gå före med investeringar i verksamheter, stadsmiljö och infrastruktur. Det står även att de privata investerarna, i utbyte mot låga markkostnader, bidrar till sysselsättning i de 77 egna fastighetsbestånden och eventuella om och nybyggnationer. Vad som kommer att bli gjort är dock fortfarande osäkert. Men en syntesplan har tagits fram gemensamt av de privata och offentliga intressenterna i Lindängen och det är den processen som diskuteras i sektionerna nedan. I syntesplanen ingår planer på nya förskolor, ett uppgraderat bibliotek eller kulturhus, samt utbyggnad av Högaholmsskolan. Lindängen centrumprocessen och arbetet på Framtidens hus har gett ringar på vattnet vad gäller utvecklingen på området. Ägaren för Lindängen centrum har börjat ta ett mer aktivt engagemang vilket blir tydligt genom bättre underhåll av ytor och fastigheter, samt att matvarukedjan Willy’s etablerat en butik i centrum. Willy’s bidrar till stabilitet genom sitt varumärke och långsiktig investering. Även om det inte är en del av utvecklingen i centrum så visar fastighetsbolaget Trianons nybyggnation av 140 nya lägenheter i angränsning till centrum att utveckling i Lindängen är på gång och att positiva faktorer tillförs. Även Stena renoverar sina fastigheter. Socialt perspektiv genom koordinator ger mervärde Lindängen centrum processen för samman mark- och fastighetsägare samt tekniska förvaltningar till att se på ny- och ombyggnation utifrån ett lokalt förankrat socialt helhetsperspektiv. Det är en ny ansats för alla inblandade. Processen utgår från ett medborgarunderlag och sedan har alla aktörer suttit tillsammans för att utifrån det komma fram till en gemensam helhetsplan. Den mest centrala framgångsfaktorn upplevs vara konsulten som anlitades av Stadsområdesförvaltningen för att hålla ihop processen och hela tiden koppla planeringen till bostadsområdet och de sociala frågorna. Det brukar vanligtvis vara endera en privat eller en offentlig aktör som driver fysisk utveckling, men här är det Stadsområdesförvaltningen som har bjudit in alla och som sätter agendan, och den är social. På så vis får de privata vara med från första början och se in på alla de processer som genomförs. Utan koordinatorn, säger representanten för en av de tekniska förvaltningarna så hade man istället fokuserat på mer traditionella frågor som buller. De offentliga aktörerna upplever att det har varit väldigt lärorikt och också utmanande att hela tiden se till helheten och hur det egna uppdraget passar in i det, är en del av ett större sammanhang. Närmare byggstart eftersom processen blir förankrad hos alla involverade aktörer Ytterligare en framgångsfaktor som de tekniska förvaltningarna identifierar är att man i en traditionell process troligen inte hade bjudit in de privata aktörerna att delta i ett så tidigt skede som man nu gjorde. De brukar bjudas in till dialogmöten men tar oftast inte en så aktiv del i planeringen. En specifik utmaning i Lindängen centrum är dock att det mesta av mark och fastigheter ägs av privata ägare. Det betyder att det är de privata ägarna som har makten att besluta om de vill förändra något eller inte. Det största hindret till om- och nybyggnation i Lindängen är att kalkylerna inte går ihop, det är inte lönsamt att bygga om eller nytt i Lindängen enligt de kalkyler som brukligt används. Mycket av planeringsarbetet har därför handlat om att kunna hitta lösningar på dessa hinder. För flera av de privata skulle det därför troligen inte finnas med i deras planering att göra några förändringar i Lindängen överhuvudtaget. Men de upplever att den process som Stadsområdesförvaltningen drog igång genom att anställa en koordinator och föra samman både offentliga och privata aktörer öppnar upp för den möjligheten om det går att hitta möjliga lösningar till kalkylerna. 78 Lös organisation ger osäker framtid för samverkanskonstellationen Till skillnad från Allaktivitetshuset och Framtidens hus så är inte Lindängen centrum processen uppbyggd organisatoriskt, mer än att det finns en samordnare. Sedan processens färdigställande av Syntesplanen så finns det inte längre något formellt gemensamt uppdrag till aktörerna. Nu ligger alltså resultatet av processen på de offentligas bord i fråga om detaljplanering, som är pågående. Även fast Lindängecentrum processen inte organiseras annorlunda än vanligt så används nya metoder: Centralt innovativa faktorer i den processen är att det är Stadsområdesförvaltningen som driver processen utifrån ett områdesfokus och att både offentliga och privata aktörer samverkar under hela processen från början till slut. Dock ser följeforskningen att Lindängen centrum är projektets sköraste insats eftersom den inte är byggd på organisatoriska förutsättningar; processen baseras på regelbundna möten mellan de olika aktörerna och är tidsbegränsad. […] och det funkar så länge som man suttit och gosat in sig som vi gjorde då i sju månader, för att vi skulle göra något ihop. Så byte mandat och så föll benen lite granna undan, och det, på något sätt så måste ju processerna tåla det för annars är de ju meningslösa om de inte tål det, men inte så lätta att hantera. (Tjänsteman Stadsområdesförvaltningen, 2014) Framtidens Hus Framtidens hus är den mest komplexa av de processer som drivs inom projektet och också den som har flest besökare; med cirka 1000 besökare per månad. Komplex eftersom den samlar offentliga, privata och idéburna aktörer på ett och samma ställe, samt utgår från en ansats där alla arbetar utifrån ett gemensamt syfte; att främja samhällsutveckling utifrån lokalt förankrade sociala perspektiv, och utifrån individens behov. Individen är inom denna ansats upplevd som en enhet och det är verksamheternas uppgift att vara flexibla för att försöka svara upp till dennes behov, till exempel för att, som figuren nedan visar, individen ska kunna få och klara av att behålla ett jobb. Alltså det finns alltid en risk att när en människa är aktiv inom olika myndigheter så har varje myndighet en egen plan för den här individen, den stackarn ska ju liksom springa mellan myndigheterna då. Här är det tvärtom, att man samlas runt individen och jag tror det är det som är styrkan här; att man har samsyn man sitter nära och man ser från olika instanser, inklusive Arbetsförmedlingen, hur man kan stötta den här personen. Och jag tror det som är styrkan i arbetet; man utgår från individen och bygger resurser kring det. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) Istället för att komma till oss: Ja det här med trångboddhet?! Ja, men inte vårt ansvar, är fastighetsägarens ansvar! Samtidigt som man väntar sig som organisation att barn ska kunna sköta sin skolgång. Man tittar på helheten i området istället för att dela upp området i våra verksamhetsmål. Lite, se hela människan konceptet som har kommit in. Vi har landat som organisation i våra respektive verksamhet, kanske historiskt, att vi har delat upp människors liv i våra verksamheter, men människor kanske inte förstår. Eller de ser kopplingen bättre än vi gör. (Tjänsteman, stadsområdesförvaltningen, 2013) I en sektoriell ansats blir det oftast individen som måste röra sig, vara dynamisk och hålla kontakt med en myriad av ofta statiska institutioner som enbart hanterar en viss del av alla delar av hennes 79 eller hans liv. I den komplexitetsansats som Framtidens hus har antagit så arbetar man utifrån mobilitet och flexibilitet från båda aktörer; individen måste som alltid röra sig mellan institutionerna men detta underlättas av att institutionerna möter upp individen och har kontakt med varandra för att svara upp till individens behov. Figuren nedan visar i ett arbetsmarknadsexempel hur individen måste navigera genom ett fält av olika samhällsinstitutioner och verksamheter för att både lyckas få och behålla ett jobb. För att underlätta individens väg är verksamheterna i Framtidens hus flexibla; de är dynamiska och hörsamma inför individens behov och samverkar med varandra för att underlätta individens process. Figur 7: Komplexitetansats kräver dynamik och flexibilitet Bildförklaring: Exempel på aktörer: SOF= stadsområdesförvaltningen; FU = Folkuniversitetet; IOF = Individ och familj; AF = Arbetsförmedlingen; RK = Röda korset; JM = Jobb Malmö; RB = Rädda barnen. För att kunna genomföra detta självpåtagna uppdrag så har de lokala verksamheterna antagit en flexibel ansats som bortser från ”hur vi alltid har gjort” till att hitta möjliga lösningar som stödjer individen i sin väg mot önskat mål (till exempel att komma i arbete som i figuren). Ofta hör man att samverkan tar så lång tid att det inte blir någon tid över för att arbeta och det säger något om hur svårt det är att påföra en samverkansansats på en traditionell sektorsorganisation. Olika erfarenheter vittnar om att det blir tungrott, att det tar för mycket tid och att det inte leder till något. Det är dock inte vad den samlade upplevelsen av Lindängen mot framtiden, och specifikt Framtidens hus vittnar om. Istället berättar de medverkande offentliga aktörerna att de spar tid, att det underlättar arbetet, att de kommer närmare medborgaren och på så vis kan erbjuda en snabbare och mer adekvat samhällsservice. De tendenser och upplevelser som aktörerna inom Framtidens hus uppvisar indikerar att samverkan upplevs naturligare, effektivare och mer hållbar när den byggs upp kring en gemensam och dynamisk organisatorisk struktur. Det skapar förutsättningar för att aktörerna i de olika verksamheterna kan utveckla gemensamma mål och blir varandras kollegor. I sektionerna nedan markeras några centrala framgångsfaktorer från Framtidens hus, insamlade från intervjumaterial med deltagande aktörer inom ramen för följeforskningen, samt från det material som tagits fram av organisationen Watch It, statistisk som tagits fram via Malmö stad och Lindängen mot framtidens eget material. Ökad förvärvsfrekvens och minskat försörjningsstöd Malmö stads verksamhetsstatistisk över försörjningsstöd visar att försörjningsstödet inte ökar i samma takt på Lindängen som i övriga Malmö. Det har också skett en fördubbling av antalet som haft 80 försörjningsstöd och blivit självförsörjande genom arbete Lindängen sedan etableringen av Framtidens hus och områdesteamet. Tabell 2: Antal som gått från försörjningsstöd till självförsörjning genom arbete eller studier År Arbete Studier 2014 Oktober 57 16 2013 45 20 2012 35 14 Källa: Malmö stad Nya arbetstillfällen har möjliggjorts genom att avtal mellan fastighetsägaren Trianon och Malmö stad. Trianon och dess underleverantörer förbinder sig att i samband med nybyggnation anställa lokal arbetskraft, i motprestation mot att Malmö stad rabatt på markhyran som trappas ner efterhand. Hittills har sju nya arbetstillfällen skapats för att arbeta med byggnation och underhåll och ytterligare fem är på gång. Trianon har också åtagit sig att anställa tio arbetslösa om året från området för att arbeta med byggnation och underhåll, samt att tillhandahålla praktikplatser. I avtalet förbinder sig Trianon att i sin upphandling av underleverantörer ställa krav på att leverantören ska skapa arbetstillfällen för boende på Lindängen. Nya områdesanställningar har även skapats inom ramen för Framtidens hus då tio nya arbetstillfällen har skapats särskilt för målgruppen unga vuxna i ålder 18-29 år som tidigare haft försörjningsstöd och varit långtidsarbetslösa. Även den fysiska miljön kommer att rustas upp tack vare samarbeten i Framtidens hus. Utifrån Trianons och Malmö stads avtal kommer cirka 300 miljoner att investeras i totalt 140 nya lägenheter på Lindängen, den första nybyggnationen och största investeringen som gjorts i området på över 30 år. Lättillgänglighet är viktig för personer med speciella behov Lite fler än hälften av de tillfrågade upplever att det är väldigt viktigt att den offentliga servicen som erbjuds på Framtidens hus finns nära. En medborgare som följeforskningen intervjuat säger att närheten har varit en av de viktigaste faktorerna för att kunna komma vidare. På grund av en komplex sjukdoms- och drogproblembild har personen svårt att komma ihåg tider och då underlättar det väldigt mycket att det bara är fem minuter till handläggaren om ett möte skulle glömmas bort. Det personliga bemötandet, den extra tiden och närheten mellan olika aktörer är andra faktorer som medborgare upplever är extra viktigt för att myndigheterna ska uppnå en förståelse för en komplex problembild och agera därefter. Frustration undviks tack vare personlig relation De offentliga aktörerna på Framtidens hus har färre ärenden och de tar sig medvetet mer tid till varje individ för att förstå problematiken som denna har samt att förklara hur saker och ting fungerar inom verksamheten. På så vis upplever både tjänstemän och medborgare att medborgarnas frustration undviks i de fall som de får avslag eller om ärenden tar lång tid. Det blir minde utrymme för missförståenden och medborgaren slipper känna sig utsatt att det är dennes fel att något glömts bort eller missats att fyllas i. Tjänstemännen på Framtidens hus säger att de haft väldigt få incidenter med frustrerade och våldsamma människor utan upplever istället att de flesta, även om de får avslag, 81 förstår och accepterar. Genom att tjänstemannen har bättre förståelse för individens problembild så minskar även den frustrationen som kan komma om individen inte känner sig hörd. Medborgare som intervjuats berättar om att de blir lugnare och känner sig tryggare när de känner att handläggaren lyssnar på dem och förstår deras perspektiv. De känner också att det skapar trygghet att få träffa och lära känna personen bakom telefonen, alltså at träffa sin handläggare i person. En kvinna berättar också att hon på ett helt nytt sätt känner att hon är del av sin egen planering och således har viss kontroll över den genom att handläggarna tillsammans med henne diskuterar sig fram till möjliga vägar att gå vidare. Det blir inte en kamp mellan myndigheten och individen utan att det upplevs som att de drar mer åt samma håll. Mötesplats som minskar intersektoriella barriärer Liksom Allaktivitetshuset är Framtidens hus en mötesplats som tar sin utgångspunkt i vad medborgarna vill. De offentliga verksamheterna som finns där idag är inbjudna att dela arbetsplatsen eftersom det finns ett stort behov av deras samhällsservice idag (främst ekonomiskt bistånd och arbetsmarknadsåtgärder). Men det är inte sagt att det alltid kommer att vara så. Liksom Allaktivitetshuset är Framtidens hus flexibel både i sin utformning och vilka aktörer som deltar, eftersom det beror på vad man upplever att medborgarna behöver. Det är upp till aktörerna själva att på olika sätt ta ansvar för sin egen närvaro och service, så länge som helhetsperspektivet kring bostadsområdet och medborgarna sätts i centrum. Den fysiska mötesplatsen som Framtidens hus erbjuder är idag delad av offentliga, privata och idéburna aktörer, där de samlas kring lokal samhällsutveckling. Framtidens hus minskar på så sätt de upplevda barriärerna mellan sektorerna. De idéburna berättar att det vanligen är svårt att nå olika offentliga aktörer men att det i huset bara är att knacka på en dörr, eller prata med någon i det gemensamma köket. Ingen av de idéburna har egna kontor i huset men de är, liksom andra aktörer, välkomna att använda mötesrum och andra delade arbetsytor. Mötesplatsen minskar barriärer mellan medborgare och myndighet Medborgarna som deltar i olika aktiviteter på Framtidens hus, till exempel sygrupperna som anordnas i samverkan med Röda korset och Folkuniversitetet, lär genom att vistas i huset känna de offentliga tjänstemännen personligt. De hejar i receptionen, i köket och småpratar om livet i allmänt. De invandrade kvinnorna som deltar berättar att de äntligen får möjlighet att praktisera sin svenska eftersom de vanligtvis inte träffar etniska svenskar. Många av dessa kvinnor har varit arbetslösa under lång tid, vissa med komplex problematik, som sjukdomar och annat. I sin naturliga kontakt med de offentliga tjänstemännen på Framtidens hus kan de bli introducerade för olika arbetsmarknadsrelaterade möjligheter. För de offentliga tjänstemännen skapar dessa möten möjlighet att lära känna individerna ännu bättre för att bättre kunna förstå varje individs situation och vad den är redo för. Flexibiliteten och ansatsen att låta saker och ting ta sin tid En ansats som Framtidens hus aktörerna arbetar med är att saker och ting får ta tid och ett ärende får gärna ta en omväg om det är det som krävs. Detta upplevs som en stor skillnad för de offentliga aktörerna som är vana med att handlingsplaner är rätt så rättframt planerade. I Lindängen och framtidens hus så arbetar man mest med människor som legat långt ifrån arbetsmarknaden under långa perioder, kanske sedan de invandrade till Sverige för 20 år sedan. Det kan alltså vara en lång 82 väg att gå från det till att börja arbeta, och det är aktörerna väldigt hörsamma för. Det är i detta arbete som det nära samarbetet och samverkan med stödjande funktioner upplevs som extra viktigt, för att snabbt kunna slussa individen till rätt åtgärd, medan den fortfarande är motiverad. Kanske kan det behövas terapi eller andra typer av behandlingsåtgärder först. Eller, så kan det vara så att deltagande i Allaktivitetshuset eller någon av de frivilliga aktiviteterna på Framtidens hus kan räcka till att börja med, för att individen ska få in de rutinerna. Huset som språngbräda in i området för idéburna aktörer Framtidens hus har i praktiken fungerat lite som en språngbräda för de idéburna aktörerna in till området. Lindängen har till skillnad från andra liknande områden inga lokala föreningar och det finns få naturliga ingångar. För de tre aktörer som tagit del i följeforskningen har Framtidens hus erbjudit en sådan ingång. De började med att komma till Framtidens hus men eftersom tiden gick så har de fått kontakt med andra verksamheter och funnit att vissa aktiveteter passar in bättre i andra miljöer. Språkcaféet har till exempel flyttat till Allaktivitetshuset, som ju är en ny mötesplats det också. Och de har också börjat samverka med Lindgården och biblioteket för andra aktiviteter. Rädda barnen har tagit ytterligare ett steg in och utforskar nu fastighetsgårdarna som möjliga arenor för att involvera de lokala barnen i olika aktiviteter. Den professionell identitet omformuleras i behovsstyrd organisation Genom att anamma en komplexitetsansats förs olika aktörer samman. De utgår i sitt dagliga arbete från individens behov, delar på en gemensam arbetsplats, har gemensamma möten, och träffas dagligen i arbetet. En effekt av ansatsen är att den intersektoriella samverkan utvecklats på ett sätt som kan påverka den professionella tillhörigheten. Denna omformulering av professionell tillhörighet finner följeforskningen vara ett centralt utfall av de organisatoriska förutsättningar som projektet etablerat, vilket tillhandahåller möjligheten att faktiskt arbeta gemensamt och områdes- och individfokuserat. Inom Framtidens hus är det främst Individ och familj och Jobb Malmö som uppvisar tecken på att mest ha integrerat en professionell tillhörighet med de intersektoriella kollegorna i huset. De offentliga tjänstemännen säger sig uppleva en kollegial stämning intersektoriellt mycket tack vare de personliga relationerna som byggs upp i att mötas dagligen. Individ och familj och Jobb Malmö har sina fasta kontorsplatser på Lindängen. Till skillnad från dem arbetar Arbetsförmedlingen Bryggans personal bara i Lindängen under några dagar i veckan och således identifierar sig arbetsmarknadssekreteraren i citatet nedan fortfarande med hemorganisationen. Vi ska ju vara här mycket, det är vårt uppdrag. Vi ska ju inte vara på vårt kontor hela tiden, så vi är här tre dagar i veckan. Det är det som är grejen, att vi ska vara ute mycket. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) En organisatorisk nackdel som identifieras av personalen på Lindängen är att de blir ”bortglömda” av sina kollegor som arbetar på de centrala kontoren. Detta skapar känslor av att det arbete som görs inte värdesätts vilket i vissa fall leder till en viss frustration med den egna hemorganisationen. Ja, men lite så, från vår egen organisation glömmer de bort oss. Alltså, de som ska vara våra kollegor, medan högre chefer eller politiker, där pratas det, men den creden kommer liksom inte riktigt ner. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) 83 Bristningen mellan hemorganisationerna och den lokala personalen verkar positivt för att utveckla den kollegiala stämningen på Lindängen, men som det ser ut idag så riskerar det å andra sidan att försvåra överföringen av de lärdomar och erfarenheter som dras från Lindängen till hemorganisationerna. Rent innovationsmässigt kan det komma att bli ett problem att inte fler känner till och/eller intresserar sig för insatserna i Lindängen, speciellt som deras syfte är att ”testa nya saker och skala upp det som fungerar”. Om de processer och arbetsmetoder som utvecklas i Lindängen inte förmedlas och förankras hos hemorganisationens anställda minskar möjligheterna för att de ska kunna växa vidare i andra kontexter. Fysisk utformning är viktig för helhetsintrycket I Framtidens hus så har man tänkt mycket på bemötandet, på medborgarnas känsla när de kommer in i huset, upp för trappan, in genom glasdörrarna, fram till receptionen och sedan hur de tas emot av de olika aktörerna. Sedan dag ett har man planerat att ha en gemensam reception och receptionist, att det skulle vara en välkomnande och öppen yta som inte skulle dela in individer beroende på vilket ärende de kom för, alla skulle behandlas likadant. Enligt de medborgare som har intervjuats så har projektet lyckats att förmedla en sådan känsla. En man säger att det känns varmt och välkomnande och att han blir emottagen som en person, inte en stigmatiserad ekonomiskt biståndstagare. Det gör stor skillnad på känslan när man sedan möter sin handläggare menar han. Den fysiska utformningen av rummet upplevs både av tjänstemän och av medborgare att förmedla att Framtidens hus är en välkomnande och positiv plats vilket de upplever lägger en bra grund för de möten som ska hållas. 8. AVSLUTANDE KOMMENTARER OCH REKOMMENDATIONER Projektet Lindängen mot framtiden är inbäddad en kontext som vidgar sig nationellt och internationellt. Det överbryggande internationella initiativet kommer från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) som genom Tillväxtverket avsatt resurser för att driva lokala projekt som ämnar bidra till regional konkurrenskraft och tillväxt. Utifrån sitt nationella perspektiv genomförde sedan Tillväxtverket en utlysning för projekt som fokuserar på utveckling av sammanhållning och arbete i storstaden. Utifrån dessa relativt abstrakta formuleringar tog Stadsområdet fram en projektansökan som var något mer konkret, med fokus på att minska segregationen i Lindängen och bidra till Malmös sociala, ekonomiska och miljömässiga utveckling. Därefter nådde projektet ner till implementeringsnivån och de tjänstemän som skulle omformulera dessa fortfarande abstrakta formuleringar till praktik. Ett första steg som gjordes var att utgå från medborgarnas perspektiv: Vad upplever medborgarna att det behövs? Lindängen mot framtidens vision blev således att Lindängen ska bli ett tryggt och attraktivt område där fler unga och vuxna är i arbete. Visionen togs fram i samverkan med Områdesprogrammet Lindängen genom medborgardialoger och samarbete med dåvarande Fosie stadsdelsförvaltning. Tabell 3: Visioner och målformuleringar Aktör Europeiska regionala Abstraktionsnivå Stad & arbetsmarknad Vision & mål Det övergripande målet med 84 utvecklingsfonden (ERUF) Tillväxtverket Stad & arbetsmarknad Stadsområde Söder, Malmö Bostadsområdet & staden Lindängen mot framtidens projektledning Bostadsområdet Strukturfondprogrammet är att bidra till en ökad regional konkurrenskraft genom en hållbar utveckling samt fler och starkare företag Bidra till en utveckling av sammanhållning och integration i/av storstaden, samt; Främja en etablering på arbetsmarknaden för de boende Projektets syfte är att minska segregationen i Lindängen och Malmö samt bidra till att det blir en hållbar social, ekonomisk och miljömässig stadsutveckling där den potential som finns i Lindängen tas tillvara. Lindängen ska bli ett tryggt och attraktivt område där fler unga och vuxna är i arbete Efter endast tre år visar projektet att man med relativt enkla medel kan förändra livssituationen för individuella medborgare. I Lindängen mot framtiden har det mest grundläggande varit etableringen av mötesplatser där människor kan träffas, endera av egna intressen eller för att komma i kontakt med någon myndighet. På mötesplatserna kommer de i kontakt med andra i liknande livssituationer men också med föreningsrepresentanter, med offentliga tjänstemän, med människor från olika länder, olika åldrar och så vidare. Listan kan göras lång. Genom möten vidgas individens nätverk, det bidrar till kunskap och nya erfarenheter. För vissa ger det en möjlighet att träna på att prata svenska, för andra att lära sig att cykla eller att sy. En del ser möjligheten att dela med sig av egna kunskaper och erfarenheter, kanske är de bra på att baka, på arabisk grammatik, eller vill lära ut den dans som de kan. Mötesplatserna i Lindängen fungerar som en brygga mellan bostadsområdets invånare – de som kanske är isolerade, kanske är långtidsarbetslösa, kanske aldrig haft en anledning att prata svenska, kanske är nyanlända flyktingar, kanske lever i kriminalitet och drogmissbruk – och det samhälle som bostadsområdet är en del av, men som ofta upplevs som väldigt långt borta. Mötesplatserna fungerar som en bro mellan den delade stadens två delar; innanförskapets och utanförskapets öar. Inom sina gränser har Lindängen både innanförskaps- och utanförskapsöar, alltså människor som arbetar eller har arbetat och nu är pensionerade, men också ett stort antal människor som aldrig eller endast tillfälligt är etablerade på arbetsmarknaden. Lindängen mot framtidens mötesplatser är främst utvecklade för att stärka den senare gruppen. Projektet utgår inte från att integration börjar med att få och klara behålla ett arbete utan att det istället börjar med personlig utveckling och relationer; relationer till andra medmänniskor och till myndighetspersoner som då har möjlighet att introducera dem det större samhället både inom och utanför Lindängen; att i små steg genom stödjande aktiviteter och åtgärder förbereda individen för och stärka individens position på arbetsmarknaden. Mötesplatserna har även den funktionen att de drar till sig arbetsplatser i form av privata aktörer som tar ett socialt ansvar och på så vis kopplas det idéburna genom frivilliga aktiviteter, offentlig myndighetsutövning genom stödjande arbetsmarknadsinsatser, samt lokala arbetsmöjligheter samman. Genom projektets samordningsfunktion så kopplas Lindängen också upp emot andra utvecklingsprocesser som sker i stadsområdet och staden och därigenom möjliggör kopplingar 85 mellan dessa och de behov som finns uttalade av bostadsområdets invånare. På så vis hämtar projektet hem relationer och medvetandegör Lindängens utvecklingsbehov hos andra externa aktörer som kanske annars hade saknat denna kunskap. Det andra av projektets mest grundläggande medel för att främja Lindängensutveckling är att samla aktörer specifikt kring bostadsområdets fysiska utveckling. Vid första anblick kan det låta som en ganska rättfram och naturlig sak att göra, men det är något som sällan görs. Lindängen har varit föremål för fysiska planer om färändring av fysiska strukturer minst sedan 1991, och troligen ännu tidigare, men ingen av dessa planer har genomförts. I Lindängen ägs marken och fastigheterna av flera olika privata aktörer medan gator, allmänna platser och infrastruktur ägs av kommunen. Utifrån ett samhällsperspektiv så ser alla aktörer att det finns vinster av att förändra vissa fysiska miljöer som upplevs otrygga och oattraktiva. Men vem vågar investera när så mycket hänger på att alla aktörer tar ansvar för sin del? Genom att samla aktörerna i förhandlingar utifrån ett socialt förankrat helhetsperspektiv har man kommit närmare om- och nybyggnation av Lindängen centrum än någonsin tidigare. Det nya centrumet skulle enligt planen vid färdigställande erbjuda fler arbetsplatser, fler offentliga mötesplatser, bredare kommersiellt utbud och ett kulturellt utbud i form av ett kulturhus/bibliotek. Dessa förändringar skulle dra till sig fler arbetsgivare, fler besökare och eventuellt även attrahera personer som inte bor i Lindängen att besöka och utnyttja den service som erbjuds. Regionalt, inom Malmö stad, skulle Lindängen centrum kunna bli en plats för arbete, handel och sociala och kulturella aktiviteter. Tankar om utsikterna för samhällsnära service En av de reservationer som vi som följeforskare hört oftast ute i verksamheterna är varför denna typ av organisatoriska lösningar inte är hållbara: - De är för dyra! Det har alltså betytt att när finansieringen för en speciell insats (de drivs oftast under projektform) tar slut så återgår allt ”till det normala”. Samverkanskonstellationer och arbetsmetoder faller i glömska och man är snart tillbaka i de traditionella fårorna. Representanter för Socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och Jobb Malmö minns alla hur de under vissa perioder arbetat i samverkan ute i bostadsområdena, nära sina målgrupper. Det var oerhört spännande, det här var ju någonting, nytt kanske inte man ska säga, men nygammalt. Alltså vi har ju jobbat så här; vi har ju suttit tillsammans med socialsekreterare, tillsammans med Arbetsförmedlingen, så har det varit tidigare. Utan då har man centraliserat oss av lika anledningar och av olika anledningar så har man inte hittat de här samarbetsformerna. (Tjänsteman, Jobb Malmö, 2013) […] vi kan dra tillbaka historien fem, sex år tillbaka i tiden; vi hade ett kontor som hette Malmö Samverkan, AF Samverkan, där vi samverkande med Malmö stad. Går till vi sen tillbaka sju, åtta år så satt arbetsförmedlare ute i lokala samhällen. Av olika anledningar, vi är en politiskt styrd organisation; vi får våra direktiv, vad vi ska göra, vad våra resurser räcker till. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2013) […]när jag började som socialarbetare [på 90-talet] så jobbade vi med allt, då var vi väldigt mycket ute och jobbade nära klienterna. Hade ett annat ideologiskt perspektiv. Vi tog ställning, 86 ideologiskt, vi solidariserade oss med klienten på ett annat sätt. (Tjänsteman Socialtjänsten, 2014) Som följeforskare får vi också höra, nästan uteslutande, att tillfälliga, specialiserade projekt får positiva effekter. […] om man utrycker sig så här; Arbetsförmedlingen, min uppfattning är, och jag tror många delar den med mig; det är att oavsett vad, oavsett syftet med någonting, oavsett vad; alla projekt som vi har på Arbetsförmedlingen ger ganska bra resultat. Och i ett projekt har man speciella förutsättningar att jobba med en viss målgrupp. (Tjänsteman, Arbetsförmedlingen, 2014) Hur det kommer att gå för insatserna i Lindängen mot framtiden går ännu inte att säga, det är, som ett av citaten ovan uttrycker, upp till politiken att bestämma. Men hur ser det ut med det finansiella? Är det dyrare att driva en områdes- och individnära samhällsservice? Det är inte följeforskningens uppgift att räkna på lön- eller kostsamheten av insatserna men utifrån våra resultat vore det av stort intresse att följa upp denna rapport med en studie som undersöker denna relation. Vad projektet Lindängen mot framtiden indikerar, efter bara tre år, är att alternativ till traditionella sektoriella arbetssätt och organisationer är effektfullt när det gäller att nå fram till och erbjuda adekvat samhällsservice till individer med komplex problembild. Tyvärr innehåller ansatsen aktiviteter som är svåra att mäta i siffror och således riskerar att falla bort när sådana kalkyler görs. Frågor som vi som samhällsmedborgare bör ställa oss är om den eventuella ekonomiska förlusten av att arbeta samhällsnära väger upp de samhällsetiska konsekvenserna av att en individ lever i utanförskap under så långa tidsperioder som 20 år. Detta är en av de frågor vi alla måste ställa oss inför vilka lärdomar vi väljer att ta fasta på från Lindängen mot framtiden och hur insatsernas framtid ser ut. 9. EN KORT SUMMERING – VAD HAR HÄNT SÅ HÄR LÅNGT? Sammantagen bedömning Vår sammantagna bedömning är att Lindängen mot framtiden – är på rätt väg mot framtiden. Ovedersägligen har framsteg uppnåtts och vägen mot de mål som satts upp är utstakad. Med detta sagt finns anledning att diskutera några utmaningar som vi anser viktiga att ta på största allvar för att inte äventyra de framgångar som uppnåtts och enligt plan ska uppnås framöver. Att inte upprepa gamla misstag – att göra rätt saker Otaliga förnyelseprogram har över åren lanserats med bästa ambitioner och löften om förändring och varaktig förbättring. Mycket få förnyelseprogram har lyckats leva upp till dessa ambitioner. Inte sällan har de åtgärder som vidtagits visat sig mindre framgångsrika – eller ibland till och med verkningslösa – för att nå de mål som satts upp. Kort och gott har förnyelseinsatserna inte förmått adressera de mekanismer och strukturer som är grunden till de problem man önskat åtgärda. Lindängens fokus på individuellt kapacitetsbyggande och vägar in till arbetsmarknaden bedömer vi som effektiva strategier för att undvika denna typ av misslyckanden. Resultaten av Lindängen mot framtiden är mätbara, påtagliga och har förutsättningar att bli bestående. 87 I forskning om boendesegregation och stadsförnyelse har riktats omfattande kritik mot de förnyelseåtgärder och insatser som kännetecknat många förnyelseprojekt. En slutsats är rätt och slätt ”att man gjort fel saker”. Inte sällan har fysisk förnyelse av hus, standardförbättringar av lägenheter och upprustning av närmiljön slukat lejonparten av de resurser som stått till förfogande. Även om denna typ av åtgärder är uppskattade av de boende har de inte förmått bidra till den sociala uppgradering som i princip varje förnyelseprojekt haft som uttalat syfte. Inte heller har åtgärderna mött de boendes värderingar av vad man upplever som mest angeläget för att förbättra bostadsmiljön och sina livsvillkor. Vår absoluta uppfattning är att Lindängen mot framtiden lyckats väl i detta avseende. Det finns en stark korrelation mellan vad som faktiskt görs inom ramen för Lindängen mot framtiden och vad boende upplever som mest angeläget. Återigen är det satsningarnas fokus på individuellt kapacitetsbyggande och vägar in till arbetsmarknaden som förklarar framgång. Avvik inte från den inslagna vägen. Vägar till integration Ett skäl till varför vi bedömer att Lindängen mot framtiden har potential att åstadkomma varaktig förändring är filosofin att utgå från lindängsbornas vardag och deras egna bedömningar och tankar om vad som krävs för att framtidsdrömmar och utvecklingsambitioner ska kunna realiseras. Det brukliga mönstret, att professionella tjänstemän gör sig till tolk för behov och lanserar åtgärder baserade i rollen ’företrädare för invånarna’ ser vi intet av i Lindängen. Praktiskt speglas denna perspektivförskjutning också i de konkreta åtgärder som vidtas. Ett mycket tydligt fokus har som en konsekvens blivit åtgärder som på ett direkt eller indirekt sätt bidrar till att förstärka möjligheten att få tillträde till arbetsmarknaden. Nyckeln till integration! Exit-strategier I perspektiv av dem framgångar som uppnåtts finns ur ett följeforskarperspektiv skäl att höja ett varningens finger. Lindängen mot framtiden är delvis finansierat av projektmedel från EU. Dessa kommer att försvinna och får då inte lämna ett vakuum som innebär att de verksamheter som idag bedrivs framgångsrikt stannar av. I god tid innan projektmedlen sinar måste utvecklas tydliga strategier där överväganden görs; om vad som kan/bör avvecklas och vad kan/bör föras vidare i helt eller delvis annan mer permanent form. Framtidens hus Framtidens hus är en mötesplats för boende och samarbetande aktörer från frivilligorganisationer, samt myndigheter, företag och andra organisationer. Mötesplatsen har omkring 1.000 besök i månaden. Verksamheten har ett tydligt ’jobbskaparfokus’ och målet att främja samhällsutvecklingen med hjälp av initiativ tydligt förankrade i lokala sociala perspektiv. På ett mycket tydligt sätt är det individen och hennes behov som styr verksamhetens inriktning. En uttalad ambition är att verksamheten inte ska drivas i formen av ett specifikt projekt. Istället är målet att verksamheterna ska vara ”självorganiserade” och” självgående”, för att minimera risken för att aktiviteter måste avvecklas p.g.a. resursbrist eller att projektmedlen uteblir. Arbetstillfällen inom byggsektorn En viktig del av arbetet i Framtidens hus rör samverkan med näringslivet för att skapa arbetstillfällen för boende i Lindängen. En markerad satsning i detta avseende har varit att träffa avtal med byggherrar och entreprenörer att anställa arbetssökande från Lindängen i olika bygg- och 88 upprustningsprojekt. Effekterna av denna jobbsatsning är, liksom på andra håll där den prövats, positiv. Många företag ser denna typ av initiativ som en möjlig del av ett CSR-ansvar (Corporate Social Responsibility). Samtidigt visar erfarenheter att företag, trots viljan att ta detta sociala ansvar, har svårt att förena det med affärsmässighet och konkurrenskraft. Ett socialt ansvar genom att anställa lokal arbetskraft som står utanför arbetsmarknaden är inte sällan förenat med merkostnader, jämfört med att anställa redan utbildade och på arbetsmarknaden etablerade individer. Av detta skäl ser vi det som angeläget att kommunen har en dialog med berörda byggherrar om förutsättningarna av utveckla och utvidga konceptet. I sådan dialog är det vanligt att analysera hur kommens mark- och planverksamhet kan formuleras för att skapa incitament hos byggherrar att axla ett socialt ansvar i byggprocessen, det kan exempelvis handla om prissättning på mark eller andra, kommunalt påverkbara, kostnader som är kopplade till byggandet. Företagsrådgivning Ytterligare en satsning har utgjorts av ”Företagsrådgivning och branschcoacher”. I en egen utvärdering av denna satsning konstateras att ”behov och önskemål kring företagsrådgivning är… väldigt lågt”. Samtidigt konstateras att ofta saknas de ”ekonomiska resurserna för att förverkliga sin idé”. Denna beskrivning av insatser för att underlätta nyföretagande är bekant. Beskrivningen från Lindängen skulle kunna gälla för många orter. Detta föranleder en reflektion och en fråga. Ofta finns verksamhetsidén och kompetensen att utveckla denna. Behovet att coachning och mentorskap inte är hindret för att etablera verksamheten. Det som är stötesten är bristen på kapital för att starta upp verksamheten. Mot denna bakgrund finns det skäl att fundera om inte fokus i denna verksamhet borde skifta, från ”coachning” till ”rådgivning och stöd för att utveckla finansieringslösningar för uppstart”. Summering – jobbskapande Aktiveter med bas i Framtidens hus har ovedersägligt bidragit till jobbskapande. Nya arbetstillfällen har bland annat skapats inom ramen för samarbetet inom byggande med företaget Trianon, vidare har ”aktivitetsledare” gått vidare till fasta anställningar”. I egenvärderingar konstateras att ”försörjningsstödet inte ökar i samma takt i Lindängen som i övriga Malmö” samt att ”antalet individer som blivit självförsörjande har nästan dubblats”. Ekonomiskt bistånd (IoF) beräknar varje år antal avslutade individer, alltså de personer som gått vidare till arbetet eller studier. För Lindängen år 2010 avslutades 52 vuxna personer, i jämförelse med 98 personer år 2014, varav 77 gick in i arbete och 21 personer började studera. Av de som avslutades var 45 procent kvinnor (arbete: 45,5%, studier: 43%). För kategorin unga vuxna (20-24 år) avslutades år 2010 11 personer och år 2014 gick hela 31 personer vidare till arbete (19) eller studier (12). En viktig del i arbetet med Framtidens hus är att göra samhällsservicen mer tillgänglig för de boende i Lindängen. Den egna statistiken på hanterade ärenden visar en tydlig ökning från 263 ärenden under februari månad 2013 till 1001 ärenden i november 2014. Möjligheten till spontanbesök, en unik tjänst där de boende har möjlighet att besöka sin handläggare på Individ och familj, Arbetsförmedlingen och Jobb Malmö, är välbesökt. I genomsnitt under januari till november år 2014 hade tjänsten totalt 2125 besök (Iof: 1691, AF: 309, JM: 125). Under samma period uppgick inbokade besök till 1392. Av 3517 besök totalt till dessa aktörer var alltså 65 procent spontana, vilket indikerar att Framtidens hus genom sin flexibilitet ökat tillgängligheten gentemot medborgarna. Medborgarservice hade 427 besök under 2014 (jan-nov) och Röda korset, en av aktörerna från den idéburna sektorn hade 423 besök. 89 Vidare görs bedömningen att de positiva förändringar av sysselsättningen som skett ”är en följd av projektets insatser”. Det finns inget som motsäger denna slutsats, men den är inte självklar utifrån den dokumentation som tagits fram inom Lindängen mot framtiden. Vad som efterlyses ur följeforskarens perspektiv är en analys och diskussion vad som kan förklara de positiva sysselsättningssiffrorna. Kärnfrågan är: Vad styrker att det är Framtidens hus som bidragit till förbättringen och om det finns andra faktorer, omvärldsförhållanden eller åtgärder som kan ha bidragit till den positiva utvecklingen. Allaktivitetshuset Allaktivitetshuset startades mot bakgrund av brist på föreningsliv, låga skolresultat och otrygghet. Allaktivitetshuset vilar på en mycket tydligt uttalad värdegrund där ”individen i fokus” kan sägas vara ett summerande uttryck. Det handlar om ett värdestyrt demokratiarbete där all verksamhet utvecklas utifrån behov och önskemål som artikuleras av de boende. Ett uttryck för denna ambition förhållningssätet att lita på människors förmåga – och att våga pröva samt tänka utanför ramarna. Detta innebär att verksamheten har ett mycket tydligt fokus mot individuellt kapacitetsbyggande. Det är inte tjänstemannens bedömningar av behov som styr verksamheten, utan istället behov och önskemål som artikuleras av de lindängenbor som deltar i verksamheten. Aktiviteterna, som består av allt från gymnastik för kvinnor till matlagning, är alltså inte huggna i sten utan byts ut och är föränderliga i enlighet med de boendes önskemål och vilja att delta i eller driva olika aktiveteter. Verksamheten vänder sig till alla lindängenbor men har ett särskilt fokus riktat mot flickor och kvinnor. Verksamheten har sin bas i skolan och bedrivs sju dagar i veckan. Verksamheten startade 2011 i Lindängen och fick från och med hösten 2013 en uppföljare i Hermodsdal. Allaktivitetshusen har 5.500 besökare per månad, av vilka hälften är flickor/kvinnor. Resultat och effekter kan mätas på olika sätt. En mätare på framgång är omvärldens bedömningar. Här kan man notera att Allaktivitetshuset vunnit såväl Malmö stads mångfaldspris som Nationella BRIS-priset. Imponerande! Resultat kan mätas också på annat sätt. Ett relevant sätt för denna satsning, som har den uttalade ambitionen att stärka individens kapacitet är att hitta mått på ”individuell kapacitet”. Här kan skolbetyg vara en bra mätare. En sådan studie visar att betygen hos elever som går i Lindängsskolans nionde klass stigit med 11 procent från läsåret 2012/2013 till läsåret 2013/14. Under samma tidsperiod ökade åttorna sina betyg med 12 procent. Lindängeskolan driver parallellt med Allaktivitetshuset ett eget förbättringsarbete för att öka måluppfyllelse och trygghet i skolans lokaler. Potentialerna att samarbeta med en komplementär aktör gör sig tydliga för skolans eget utvecklingsarbete som i likhet med Allaktivitetshuset fokuserar på trygghet och studiero, elevernas ansvar och inflytande, samverkan med föräldrar och skola och omvärlden, samt utveckling av utbildningens innehåll och former (se e.g. Malmö stad 2014). Resultaten av det samlade utvecklingsarbetet har gett positiva resultat, inte minst i betygen som vi sett ovan men också genom ökad trygghet. I den egna beskrivningen av verksamheten konstateras att ”boende i området uttrycker att allaktivitetshuset bidrar till en ökad känsla av sammanhang och skapar en ökad attraktivitet i området”. Detta kan mycket väl vara en förklaring till den markanta förbättringen av skolresultaten, men det kan också finnas andra. Som följeforskare efterlyser vi en analys och diskussion om faktorer som kan förklara utvecklingen av skolresultaten. Härvid ska förstås allaktivitetshusets roll analyseras, men för trovärdighetens skull så är det angeläget att på ett seriöst och förutsättningslöst sätt belysa 90 om också andra åtgärder i området eller omvärldsfaktorer kan bidra till att förklara förbättringen av skolresultaten. Lindängens centrum – fysisk utveckling En tredje satsning inom Lindängen mot framtiden utgörs av utveckling av Lindängens centrum och fysisk utveckling. Målet för denna verksamhet är att åstadkomma en upprustning av stadsmiljön, skapa fler bostäder, utöka handeln samt att tillskapa attraktiva mötesplatser. Medborgar- och hållbarhetsperspektiv ska genomsyra arbetet. Vår bedömning är att detta långt ifrån okomplicerade uppdrag hanterats på ett effektivt sätt inom ramen för Lindängen mot framtiden. Med utgångspunkt i en avsiktsförklaring gjordes 2013 en förstudie och togs fram en syntesplan. Nästa steg var att knyta ett byggföretag till satsningen, Trianon, och att därefter vända sig bredare mot marknaden i syfte att skapa förutsättningar för företags engagemang i Lindängen. Man har idag utvecklat samarbete med fyra byggföretag. Parallellt med dessa marknadsorienterade initiativ har skett en politisk förankring för att säkerställa att initiativ och möjligheter som öppnas ska kunna realiseras. Lindängen är i likhet med många andra förorter från miljonprogramsepoken en stadsdel där få fysiska förändringar skett sedan områdena en gång byggdes. Mot denna bakgrund är det tillfredsställande att kunna notera att mycket av konkreta fysiska insatser har skett och planeras ske inom snar framtid. Ett flertal satsningar, såväl privata som offentliga, är på gång. Inom den offentliga sidan sker utbyggnad av nya förskolor, biblioteket uppgraderas och Högaholmsskolan byggs ut. På den privata sidan sker investeringar i form av en ny butik (Willys). Trianon kommer att bygga 150 nya lägenheter och Stena sjösätter ett renoveringsprogram för sina bostäder. I en egenreflektion pekas på två faktorer för bestående framgång, ett fortsatt engagemang och privata investeringar. Vi delar helt denna bedömning och med menar att det finns anledning för de engagerade i denna satsning att nogsamt analysera vad som krävs för att bibehålla och stärka det engagemang som finns idag. Likaså finns det naturligtvis skäl att analysera vilka förutsättningar och incitament som krävs för privata investeringar. Engagemang: I Lindängen i allmänhet och inte minst i frågor rörande fysisk utveckling finns idag ett starkt engagemang. Det är utomordentligt angeläget att det bibehålls. Vägarna att göra detta kan vara många. En första bedömer vi vara att peka på och marknadsföra det som redan åstadkommits. Det finns skäl att vara stolt över det som gjorts, och talesättet att ”framgång föder framgång” känns mycket relevant. Genom att visa på det som gjorts skapas stolthet och förmedlas bilden av att ”det går om vi bara lägger manken till”. En andra åtgärd är att utveckla en mycket tydlig målbild för omvandlingen, samt att tillse att denna förankras och att kommunen fördelar tydligt ansvar och ger mandat för det fortsatta arbetet. Privata investeringar: Privata investeringar fordrar att berörda företag ges incitament att medverka. Vilka dessa incitament är och kan vara varierar. Det är avgörande för framgång och privata investeringar att en nära och förtrolig samverkan etableras mellan kommunen och berörda privata aktörer för att tillsammans diskutera vilka incitament och förutsättningar som är nödvändiga för privata investeringar. I detta sammanhang visar erfarenheter från andra håll på att kommunala investeringar (i form av service eller fysiska upprustning av exempelvis allmänna platser) kan vara effektiva. Likaså kan incitament skapas genom att kommunen anpassar markpris och planavgifter på ett sådant sätt att man stimulerar och prioriterar byggande i stadsdelar där marknadens intresse för 91 investeringar är relativt begränsat, jämför med andra stadsdelar. 92 10. KÄLLOR Litteratur Babbie, Earl (2008) The Basics of Social Research. Fourth edition. Thomson Learning Inc. Coryn, Chris L. S., Lindsay A. Noakes, Carl D. Westine and Daniela C. Schröter (2011) A Systematic Review of Theory-Driven Evaluation Practice From 1990 to 2009, American Journal of Evaluation, 32: 199 Donaldson, Stewart (2003) “Theory-Driven Program Evaluation in the New Millennium”. In Donaldson, Stewart and Michael Scriven (eds.) (2003) Evaluating Social Programs and Problems: Visions for the new Millennium, Lawrence Erlbaum Associates, Inc., Mahwah, New Jersey/London Karlsson, Sandra och Göran Cars (2013) Följeforskning av Områdesprogrammen för ett Socialt Hållbart Malmö. Programmen som byggs runt fysisk skelett och sociala muskler. 11-01-2013. Opublicerat dokument Malmö stad, Bordsvisan 1 AB, Willhem, NCC (2013) Syntesplan för Lindängen centrum. Malmö Malmö stad (2014) Elever höjde sina resultat på Lindängeskolan. Hämtad: 19jan2015. Web: http://malmo.se/Kommun--politik/Sa-arbetar-vi-med.../Omradesprogram/Nyheter/Nyheteromradesprogram/2013-10-16-Elever-hojde-sina-resultat-pa-Lindangeskolan.html, 2013-10-16 13:03 NUTEK (2008) Nytta med följeforskning: En vägledning för utvärdering av strukturfonderna 20072013. R 2008:16, Tillväxtverket/NUTEK, Projektbeskrivning, Version 2.0 090917 (2009) Projektansökan ur EG:s strukturfonder. Regionalt Strukturfondsprogram för stärkt konkurrenskraft och sysselsättning 2007-2013. Fosie/Malmö Stad Stadskontoret (2011a) Kunskapsunderlag – områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö, 2011-0202, Stadskontorets avdelning för samhällsplanering, Malmö stad Stadskontoret (2011b) Välfärds- och tillväxtrapport 2011 – Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö. Nu lyfter vi Malmö!, Stadskontorets avdelning för samhällsplanering, Malmö stad Intervjuer (Totalt: 44 stycken) 04-02-2013 04-02-2013 06-02-2013 07-02-2013 08-02-2013 11-03-2013 11-03-2013 12-03-2013 12-03-2013 13-03-2013 14-03-2013 14-03-2013 Tjänsteman, Projektledning, stadsområdesförvaltning Söder Tjänsteman, Projektledning, stadsområdesförvaltning Söder Författare av ansökan, Senior Advisor under uppstarten Projektledare, Allaktivitetshuset, stadsområdesförvaltning Söder Avdelningschef, Områdesutveckling, stadsområdesförvaltning Söder Tjänsteman, Individ och familj, stadsområdesförvaltning Söder Tjänsteman, Vård och omsorg, stadsområdesförvaltning Söder Stadsområdeschef Fosie Tjänsteman, Individ & familj, stadsområdesförvaltning Söder Tjänsteman, Arbetsförmedlingen Tjänsteman, Jobb Malmö Representant, Rädda Barnen 93 14-03-2013 04-09-2013 05-09-2013 06-09-2013 06-09-2013 28-01-2014 28-01-2014 28-01-2014 29-01-2014 29-01-2014 30-01-2014 31-01-2014 31-01-2014 31-01-2014 01-09-2014 02-10-2014 02-09-2014 02-09-2014 02-09-2014 03-09-2014 04-09-2014 04-02-2014 04-09-2014 04-09-2014 04-09-2014 05-09-2014 05-09-2014 06-10-2014 05-09-2014 04-09-2014 06-10-2014 09-10-2014 Konsult, Lindängen centrum Tjänsteman, Lindängeskolan Representant, Röda Korset Tjänsteman, Projektledning, stadsområdesförvaltning Söder Representant, Folkuniversitetet Tjänsteman, Projektledning, stadsområdesförvaltning Söder Tjänsteman, Projektledning, stadsområdesförvaltning Söder Tjänsteman, Arbetsförmedlingen Representant, Folkuniversitetet Tjänsteman, Jobb Malmö Representant, Röda Korset Tjänsteman, Individ & familj, stadsområdesförvaltning Söder Projektledare, Allaktivitetshuset, stadsområdesförvaltning Söder Representant, Rädda Barnen Medborgare, man, 30 år Tjänsteman, Stadsbyggnadskontoret Medborgare, gruppintervju med kvinnor på sygrupp Tjänsteman, Arbetsförmedlingen Tjänstemän, Workshop med projektledningen, stadsområdesförvaltning Söder Tjänstemän, gruppintervju, Individ & familj, stadsområdesförvaltning Söder Tjänstemän, gruppintervju, Jobb Malmö, stadsområdesförvaltning Söder Konsult, Case Lab Medborgare, kvinna, medelålders Medborgare, gruppintervju, elever på Lindängeskolan Medborgare, pojke, 14 år Medborgare, kvinna, 33 år Medborgare, kvinna, 30 år Tjänsteman, Gatukontoret Medborgare, kvinna, 32 år Medborgare, gruppintervju, elever, Lindängeskolan Representant, Fastighets AB Trianon Tjänsteman, Fastighetskontoret 94 11. BILAGOR Bilaga 1: Metodologi och metoder Tillvaratagande av lokal kunskap I slutet av januari 2014 genomfördes intervjuer med representanter för projektets mest centrala aktörer (i.e. projektorganisationen inom stadsområde Söder, Individ och familj, Jobb Malmö, Arbetsförmedlingen Bryggan, Röda korset, Rädda barnen och Folkuniversitetet). Syftet med dessa intervjuer var främst att ta fram empiriskt underlag till följeforskningens andra rapport men de innehöll också en avslutande del där intervjupersonen fick möjlighet att utveckla sina egna tankar kring de metodologiska utmaningarna som det innebär att samla in empiriskt material från de egna klienterna/brukarna/sökanden. Metodologiska utmaningar Som diskuterats i följeforskningens andra rapport finns det utmaningar vid genomförandet av den empiriska studien, speciellt utifrån etiska och språkliga aspekter. I en del fall där studien behöver kontakta boende som deltagit i Framtidens hus så kommer det att finnas sekretess; de anställda har inte rätt att sprida kontaktinformation. Kontakten med de anställda och deras stöd för att söka upp frivilliga är därför avgörande, och därför också tydligheten av att deltagande är helt frivilligt. I kombination med språkbarriärer så finns det en risk, som vi är medvetna om, att individen kan uppleva att det är ett krav att delta för att få fortsatt bistånd. Sådana uppfattningar kommer att motverkas till det yttersta. Alla intervjuer behandlas anonymt och på basis av frivillighetsprincipen. En annan viktig aspekt är språkbristningar som potentiellt kan missgynna intervjusituationen. Detta ska inte utgöra ett hinder för medverkan utan följeforskningen kommer i sådana fall då det är nödvändigt använda sig av ett språkstöd. Informanter/intervjupersoner Följeforskningen går i tredje steget in i en mer intensiv empirisk fas där fokus ligger på att ta reda på hur projektet upplevs av de som arbetar direkt med utförandet av olika aktiviteter på plats i Lindängen; av de lokala medborgarna; och, av de offentliga och privata aktörer som tagit del av samverkansprocessen rörande utvecklingen av Lindängen centrum. Fyra huvudgrupper har identifierats: Tjänstemän och anställda som arbetar på plats i Lindängen med att utföra projektets aktiveteter (ev. volontärer) Lindängebor som deltagit i olika aktiveteter (som deltagare) Lindängebor som inte deltagit Privata och offentliga aktörer som deltagit i framtagandet av planen för Lindängen Centrum Metoder för datainsamling De fyra informantgrupperna kräver något olika ansatser för materialinsamling. Nedan diskuteras de konsiderationer och metodiska utgångspunkter som styrt utvecklingen av verktyg för datainsamling samt utförande av densamma. 95 Tjänstemän och anställda som arbetar på plats i Lindängen med att utföra projektets aktiveteter (ev. volontärer) Följeforskningen har i sina två tidigare rapporter fokuserat på vad projektet ämnar göra, hur och vad det förväntas uppnå. Därav intresset av att främst tala med chefer och högre uppsatta tjänstemän och anställda. Nu har dock tiden kommit att undersöka hur projektet upplevs av de som arbetar aktivt med det, som tjänstemän och anställda inom de olika verksamheterna som tar del i Framtidens hus och Allaktivitetshuset. Följeforskningen kommer att kontakta tjänstemän och anställda på Stadsområdesförvaltningen, Jobb Malmö, Arbetsförmedlingen Bryggan, Individ och familj, Rädda barnen, Röda korset och Folkuniversitetet. Eventuellt kommer även individuella semistrukturerade intervjuer att genomföras. Lindängebor som deltagit i olika aktiveteter (som deltagare) Följeforskningens huvudsakliga fokus är på de personer som på olika sätt tagit aktiv del av insatserna, genom besök och aktiviteter tillsammans med de olika aktörerna på Framtidens hus eller i Allaktivitetshuset. Lindängen centrumprocessen kommer inte att undersökas genom medborgarintervjuer utan koncentreras på de inblandade aktörernas uppfattning av helhetssyn och samsyn. Informanterna kommer att inbjudas att delta i fokusgrupper/tematiska gruppsamtal. Genomförande av fokusgrupper kräver eftertanke och planering i valet av informanter. Det är viktigt att i största mån sätta samman homogena grupper och helst samla personer som känner varandra. Detta för att främja en öppen och delaktig dialog. Med homogena grupper minskar risken för ojämnt deltagande, vilket kan ske om kvinnor och män, barn och vuxna, anställda och chefer blandas i en och samma grupp. Risken är att maktpositionerna tar överhand och en grupp tar mer plats än den andra vilket är negativt för samtalet. Anställda, barn och kvinnor kan i en sådan gruppkonstellation känna sig obekväma och därför inte uttrycka sina åsikter. Fokusgrupperna är något snävare i sitt fokus än individuella intervjuer och kommer i följeforskningen att ringa in följeforskningsfrågan individuell och kollektiv självkänsla och självförmåga. Även individuella intervjuer genomförs med boende, speciellt i fall där gruppsamtal anses som svårgenomförbara, till exempel i situationer påverkade av sekretess eller då individen själv föredrar denna form. Intervjuer med första personerna är semistrukturerade vilket betyder att de är förberedda med en övergripande intervjuguide som ringar in de teman som intervjun ska inkludera. Lindängebor som inte deltagit Projektets ansvariga är intresserade av att undersöka om projektet har ”fått ringar på vattnet”; om dess implementering har haft påverkan på området och känns av för boende som inte tagit aktiv del i dess aktiviteter. En av projektets mål är att verka för hela Lindängen; att i största möjlig mån nå ut till alla boende. Snöbollsmetoden (se t.ex. Babbie 2008) är en speciellt användbar teknik i situationer då informanterna är svårnådda och det inte finns en specifik målgrupp, som i det här fallet. Metoden ökar också chansen för att följeforskningen ska nå personer som inte är kända av projektet eftersom 96 den utgår från en eller några få initiala nyckelinformanter som blir frågade om de kan föreslå fler personer som också kan delta i studien. Beroende på studiens storlek så kan dessa informanter bli frågade samma sak, och så vidare, vilket betyder att studien i varje steg kommer längre bort ifrån den ursprungliga nyckelinformanten; därav snöbollsanalogin. Snöbollsmetoden används principiellt för explorativa studier. Följeforskningen ser intervjuerna med tredje personer som en sorts kartläggning för att se spridningen av projektets effekter. Privata och offentliga aktörer som deltagit i framtagandet av planen för Lindängen Centrum De privata och offentliga aktörer som tagit del i samverkan för utvecklandet av en plan för Lindängen centrum kommer att kontaktas för att utröna hur de upplever processen, den framlagda planen och dess roll för utvecklingen av området Lindängen. Den utvärderingsfråga som är i fokus i dessa samtal är ”helhetssyn”. Både semistrukturerade intervjuer och fokusgruppssamtal är möjliga. Genomförande I juni 2014 inleddes insamlingen av empiriskt material. Under tre dagar vistades följeforskaren i Lindängen. Under dessa dagar genomfördes informella samtal och semistrukturerade intervjuer med boende. Syftet med samtalen och intervjuerna var att öka förståelsen för områdets karaktär och hur det upplevs av olika befolkningsgrupper. Intervjupersonerna kontaktades genom snöbollmetoden genom en initial källa som kontaktats av projektorganisationens ledning. Totalt genomfördes intervjuer och informella samtal med ett tiotal individer i olika miljöer i området. I början av september tillbringade följeforskaren en vecka i Lindängen för att genomföra intervjuer med lokala tjänstemän (utförare), deltagande och icke-deltagande medborgare. Totalt genomfördes fyra tjänstemannaintervjuer med totalt åtta personer, sex individuella intervjuer, samt fyra gruppintervjuer med totalt 17 personer som alla deltagit i projektets olika aktiviteter. Under veckan genomfördes också informella samtal med boende, tjänstemän och andra besökare i Lindängen. Ytterligare har informanter tillhörande gruppen aktörer som deltagit i framtagandet av planen för Lindängecentrum har deltagit i telefonintervjuer under hösten. 97
![Broschyr - Bli frivillig [SE] [utskriftsversion A5]](http://cdn3.abcdocz.com/store/data/004055992_1-61f215094c519f1fc61b0d3b7bc42a46-250x500.png)
© Copyright 2024