1. No category

I november månad 1679 rekognoscerade Carl XI tillsammans med Erik Dahlberg m. fl. de öar
och skär i Blekinge skärgård, Aspö, Trossö, Tjurkö m. fl., på vilka den nya örlogshamnen
Carlskrona skulle byggas. Vid återfärden, den 20 nov., passerades Ronneby, varvid säkerligen de
höga herrarna besågo strömfallen och diskuterade de möjligheter som här funnos att inrätta något
verk till den nya örlogsstationens och fästningens fromma.1 Mot denna bakgrund får man
säkerligen se innehållet i det brev som Carl XI den 2 dec. samma år utfärdade från sitt kvarter vid
Ljungby: 'vi haver för gott funnit att, på en bekvämlig ort uti Blekinge, som därtill är utsedd, låta
inrätta ett faktori, att allehanda dugliga och nyttiga Manufakturer (framställa) och detsamma med
fördelaktigaste komma till sin behörige effekt. Alltså synes det icke ringa vara av nöden, att vi
genom tjänliga medel söka till att därunder draga sådana Ämbetsmän och Hantverkare varutav
faktoriet må komma till sin fullkomliga perfection och fortdrivande; för den skull till att komma
detsamma så mycket bättre nå och erhålla, hava Vi förmedelst detta Vårt öppna edict velat var
och en, som lust haver under bemälte factorie sin näring att söka, och sig på ovan bemälte ort
nedersätta, med följande privilegier, villkor och förmåner benificera, skola de som vid factoriet
vilja bliva boendes, att stadigt för all borgerlig tunga såsom Contributioner, inkvarteringar,
båtsmanshall samt andra ordinarie och extraordinarie utlagor och besvär (tullar
Karta över den raserade staden Ronnebys tomter, författad år 1719.
De av faktorismederna bebyggda tomterna äro skrafferade och de av samma brukade kålgårdarna äro inramade.
En tydlig ”smedgata" har utbildats utmed "Longa eller Stora Gatan". Pilen markerar Borrverkets plats invid ån.
Ur Erixon-Kjellberg 1918.
och acciser dock alltid undantagandes) vara frie och Eximerade, men andra, som sig på landet
hellre vilja uppehålla och likväl deras försvar under faktoriet hava, icke någon inkvartering,
skatter eller utskrivning vara underkastade, utan njuta allt det, som andra våra Faktoriebetjänte
uppe i riket förlänt är. Det alle som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta, icke görandes
här emot i någon måtto ...'
Den utsedda platsen var Ronneby, eller närmare bestämt Djupadal, 1 1/2 fjärdingsväg norr om
staden. Här funnos lämpliga byggnader, vattenfall med damm och kvarn. Nästföljande år utsågs
Anders Fabritz från Örebro att, mot en årlig lön av 300 daler silvermynt2, vara faktor över det
nyinrättade verket, som skulle lyda under Generalguvernören i de skånska provinserna. Fabritz
flyttade ned med sin familj och tog kvarter i de byggnader, som funnos vid Djupadal. För de först
anlända smederna, av vilka de flesta kommenderades från Örebro faktori, uppfördes några nya
boningshus. Smederna anlände vid jultiden 1681. Samma år bestämde konungen, att faktoriet
hädanefter skulle lyda under Krigskollegium och Generalfälttygmästaren.
Bostäderna vid Djupadal voro emellertid otillräckliga, och redan 1682 bestämdes, att samtliga
hantverkare skulle flytta in till Ronneby ödetomter för att där bygga sig bostadshus och
verkstäder. I samband med Carlskronas anläggande hade staden mist sina privilegier och kort
innan även härjats av en förödande eldsvåda.3 Det fanns alltså gott om tomter inom
stadsområdet. Smederna slogo sig ner längs stadens huvudgata och i stadsområdets mitt, där så
småningom verkliga smedkvarter och smedgator utbildades. 4 000 daler anslogs till faktoriets
förkovrande. Fabritz stannade emellertid kvar vid Djupadal, vilken gård genom resolution den 10
mars förlänades honom 'att få njuta och behålla som sin rätta hemvist, dock att husen alltfort
skulle tillhöra Kungl. Maj:t'. Även rustkammaren kvarblev i Djupadal. Samma år utförde
faktoriet också sitt första uppdrag åt kronan: reparation och översyn av 1 500 musköter för
Amiralitetets räkning.
Med all kraft försökte Fabritz att sätta verket i gång och i stånd för att kunna påbörja
leveranserna av nya gevär. Rullan för 1683 upptager 33 hantverkare (mästare) av vilka 28
troligen kommenderats från Örebro, 5 säkert från Jönköping och 1 säkert från Söderhamn.
Hantverkarna voro: 8 pipvällare och -smeder, 2 borrare, 3 pistolmakare, 6 mnskötlåssmeder, 2
beredare, 2 beslagare, 2 beslagmakare, 6 stockmakare och 2 taskemakare. Pipvällaren Folke
Nilsson från örebro, som sades vara en skicklig mästare, och som dessutom kunde läsa och
skriva, utsågs att vara beskjutningsrustmästare mot en årlig lön av 50 dlr smt. Samma år fick
faktoriet sin första beställning av nytt gevär: 200 luntlåsmusköter å 3 dlr, 100 flintlåsmusköter
(med spanska snapphanelås för lantmilisen) á 3 2/3 dlr, 50 carbiner á 6 dlr, 50 par pistoler med
hjullås á 7 dlr samt 200 bantlerlaskor á 2 dlr eller tillsammans för 1816 dlr smt. De närmast
följande åren erhöll faktoriet ungefär lika stora beställningar eller för en årlig summa av 16002100 dlr smt.
År 1683 får anses som faktoriets första egentliga verksamhetsår. Sedan alla smeder fått tak över
huvudet för sig och sina familjer, som de hämtade ner från hemorten, verkstäder och smedjor,
samt material (pip-plåt, stångjärn, stockvirke och kol) kunde mot hösten tillverkningen av gevär
börja på allvar. Det var givetvis en svår arbetsuppgift att i en provins, som ännu ej hämtat sig från
fleråriga krigshärjningar och med en fientligt inställd, eller i varje fall starkt misstänksam
befolkning, organisera transporter och anskaffning av råvaror, spannmål, livsmedel m. m. Men
också andra svårigheter infunno sig. Våren 1684 var det så starkt vattenflöde, att vattnet stod högt
upp i borr- och sliphuset. Följande sommar var det så ringa vatten, att man knappast kunde arbeta
i verket. En dag på hösten 1685 sprang den stora hjulstocken sönder i borrhuset, vilket givetvis
orsakade ett längre stillestånd. Flera smeder vantrivdes, rymde hem och måste återkommenderas
genom Krigskollegii försorg. Men Fabritz lovade att med största flit och makt påskynda
tillverkningen. En stor del av 1684 års beställning kunde trots allt göras färdig och levererades till
Malmö Tyghus, som även under de följande åren fick emottaga det allra mesta av det färdiga
geväret.
Andra svårigheter, som skulle följa faktoriet under hela dess existenstid, voro förknippade med
ekonomien. Faktorn erhöll för utgifterna
Karta över gamla Ronneby stad, uppgjord omkring år 1745-1750.
Vid B. "Diupadal, här har tillförne warit Et Stycke giuteri". Vid I. "Bårhus för
gevär och bösser byggd 1679". Vid Q. "Gamla Rådhus platsen," rustkammare
efter 1688. Krigsarkivet. Nordiska Museet foto.
icke kontanta medel, utan assignationer, anvisningar, från Statskontoret, vilka skulle utbetalas av
räntmästarna i kringliggande län eller av tullkamrarna i städerna. Många gånger, tyvärr alltför
ofta, funnos inga pengar tillgängliga, utan hantverkarna fingo arbeta för av faktorn förskotterade
medel eller i värsta fall helt upphöra med arbetet. 1688 anmälde Fabritz, att han själv fått indriva
och hämta medlen på assignationerna i långt avlägsna orter i Östergötland och Kronobergs län,
vilket hittills kostat honom icke mindre än 247 dlr smt. Likaså var det svårt att få gott mynt. Från
räntmästaren i Växjö erhöll Fabritz 1683-1686 endast tunga plåtar och fyrkar. Hantverkarna voro
dessutom svåra att få att arbeta kontinuerligt när faktorn ej var närvarande och kunde övervaka
dem.
Det är svårt att få en klar överblick av faktoriets tillverkning under de första åren. Mycket
sällan, om ens någon gång, tillverkades hela det beställda geväret. Av 1685 års beställning å 200
luntmusköter, 100 flintmusköter, 50 par pistoler, 50 karbiner och 200 bantlers-taskor, voro i mars
1686 endast 70 luntmusköter, 30 flintmusköter, 25 par pistoler, 40 karbiner och 100 bantlerstaskor, alltså mindre än hälften, färdiga på rustkammaren.
Nya och flera hantverkare kommenderades ner till Ronneby och redan 1688 måste nya medel
beviljas för uppförande av 4 nya smedjor, 4 husrum och verkstäder för stockmakare samt
rustkammarens förflyttning från Djupadal till Ronneby stad, där den gamla rådstugan förhyrdes
för en årlig summa av 20 dlr smt. Byggnaden var emellertid så förfallen till tak och väggar, att
den fordrade en grundlig reparation.
Av de vapen, som för kronans räkning år 1689 beställdes vid faktorierna, fick Ronneby en
ganska ringa del, vilket framgår av nedanstående tabell:4
Ronneby
Norrtälje
Norrköping
Lunt-
Flint-
musköter
musköter
200
100
-
1
Karbiner
51
Pistoler
Dragon-
(par)
musköter
48
2
Pikar
300
246
-
-
-
3
1744
9165
500
-
1 5106
2508
822
149
60
Örebro
2 437
696
100
Söderhamn
3 170
-
-
Jönköping
1 751
260
180
2007
-
1 med spanska snapphanelås. 2 med hölster. 3 dessutom 300 hjullåsmusköter och 100 hölster. 4 därav 146 med hjullås och 28 med flintlås, alla
med hölster. 5 därav 492 med luntlås och 424 med flintlås. 6 dessutom 702 bantlertaskor. 7 med hjullås. 8 därav hälften med luntlås och hälften med
flintlås.
I januari 1690 funnos i rustkammaren 102 karbiner, 85 par pistoler, 200 luntmusköter och 100
flintmusköter.5 Tillverkningen av flintlåsen efter den nya modellen (1688) hade samtidigt tagit
sin början.
Rustkammaren fick även mottaga diverse vapen från Överste Cronhiorts regemente. Bland
modellmusköterna i rustkammaren må bl. a: nämnas flint- och luntlåsmusköter av 1688 års
modell.
Under 1691 och 1692 lamslogs tillverkningen av den sjukdom och farsot, som grasserade i
trakten. Anders Fabritz fick själv från eget hus begrava 4 lik, nämligen hustruns och trenne barns.
De flesta smederna lågo sjuka, några avledo, och även bland familjemedlemmarna rycktes många
bort. Enligt faktorirullan i maj 1692, som endast upptager 25 personer, hade blott 5 undgått
sjukdomen. Av pipvällarna var endast en, rustmästaren Folke Nilsson, frisk. De andra 3 voro
sjuka och den bäste hantverkaren av alla var död. Då 1691 års beställningar av ovan nämnda
orsaker ej kunnat göras färdiga, fick faktoriet för år 1693 ingen beställning.
Rullan 1694, som innehåller noggranna anteckningar om smedernas ålder och kvalifikationer,
upptager endast 24 personer, därav 20 mästare, 1 gesäll och 3 lärpojkar. Omsättningen av
hantverkare var stor under de förflutna tio åren och många av namnen äro nya.
Ett inventarium från år 1697 ger en kortfattad beskrivning över faktorianläggningen. Borrhuset
låg 1/8 mil från Ronneby på "1/8 hemman Diupedahl", som fordom tillhört rådmannen i staden
Ludvig Bossow (Bossåw, Budsov m. fl. stavn.). Det innehöll 4 borrbänkar och en slipsten, på
vilken tvenne kunde slipa samtidigt. Ovanför borrverket, vid Djupafors, låg en hålldamm, varmed
man kunde reglera vattnet. Inne i den forna staden lågo 18 smedstugor (bostadshus), 10 smedjor
av bräder samt 4 hus av bräder, vari stockmakarna kunde förvara torrt virke. Hålldammen och
borrverket fordrade årliga reparationer, som voro ganska kostsamma. Redan 1698 väcktes därför
förslag om att även flytta borrverket, som tycks hava varit särskilt skröpligt, in till Ronneby i
samband med en nybyggnad. Detta skedde emellertid först 1706, varom mera nedan.
Tillverkningen under 1690-talet är, svår att överblicka, då beställningarna sällan eller aldrig
kunde fullgöras. Åren 1693, 1695, 1697 och 1698 erhöll faktoriet inga beställningar genom
Krigskollegium, utan fick fullgöra tidigare beställningar eller utföra reparationer för Amiralitetets
räkning. Årligen torde högst 150-200 nya eldhandvapen av olika modeller ha tillverkats här,
medan övriga landets faktorier vid samma tid hade beställning och tillverkning av 1 000-tals
vapen. 1696 beställdes för Amiralitetets räkning 2 400 musköter och 555 par pistoler av en
modell, som 1697 tycks hava blivit fastställd av Generalamiralen Hans Wachtmeister.
Leveransen av sistnämnda vapen drog länge ut på tiden, om den ens någon gång helt fullgjordes.
De musköter, som 1698 levererades hade "fransöska flintelås". Samma år levererades 60 par
"Entre pistoler medh franska Flinte Låås á 7
"Pistolyxa m/1700 för Flottan". AM 4991.
"Entrepistol" eller pistolyxa av den typ, som även tillverkades vid Ronneby fak
tori. Det här avbildade vapnet är troligen av Jönköpings tillverkning.
Armemuseum foto.
dlr smt". Sannolikt menas med "Entrepistoler" ett kombinerat vapen av en änterbila och
flintlåspistol med tämligen rakt skaft eller stock, lika AM 4991 och 4992, vilka här avbildas.
Typen har sannolikt tillkommit under senare delen av 1690-talet, vilket måhända kan fastslås vid
en specialforskning. Armemuseums "pistolyxor" äro tillverkade i Jönköping, eller i varje fall
besiktigade av rustmästaren därstädes Jöns Norberg.6
Anders Fabritz, som i tjugo år med största flit och efter bästa förmåga handhaft faktoriets
skötsel, skrev i oktober 1699 och i mars 1700 till Krigskollegium, att han nu kände sig gammal
och skröplig. De sista åren hade han i sitt arbete haft god hjälp av sin son Petter Fabritz, vilken
var 25 år gammal. Han anhöll nu, att faktorssysslan måtte överflyttas på denne. Anders Fabritz
avled i mitten av juni, ty den 23 skrev Petter Fabritz att fadern avlidit, efterlämnande änka7 och
fyra oförsörjda barn. På landshövding Sjöblads rekommendation erhöll Petter Fabritz sysslan,
med fullmakt daterad den 3 juli 1700.
Petter Fabritz var född i Örebro och torde vid faderns nedflyttning till Ronneby ha varit
omkring 5 år gammal. Han hade studerat vid akademien i Lund, informerat sig i räkning och
bokhålleri på 'utrikes och tyska orter' samt en tid tjänstgjort vid landskontoret i Karlskrona. Han
var en mogen och stadig man och väl insatt i faktoriets alla ärenden. Dessutom lovade han att
övervaka resterande tillverkning, övertaga faderns räkenskaper, insända borgen eller Caution,
samt taga hand om familjen.
Petter Fabritz tog genast med stor energi hand om tillverkningen. Då faktoriet led brist på goda
hantverkare, anhöll han, att 8 goda pipvällare, 4 borrare och slipare samt 4 goda stockmakare
snarast måtte kommenderas från Jönköping eller Örebro, så att man kunde fortsätta tillverkningen
av nya gevär samt upprenovera gevär för Amiralitetets och Krigskollegii räkning. Det var också
högst besvärligt att ha borr och sliphuset långt borta från verkstäderna. Arbetarna måste först bära
upp de nysmidda piporna från Ronneby, borra och slipa dem vid Djupadal samt därefter åter bära
ned dem för den slutliga bearbetningen i staden. Dessutom var det omöjligt att kontrollera deras
flit och arbete när de arbetade i Djupadal. Borrverket var 21 år gammalt, svårt förfallet och
omodernt. En flyttning till tjänlig plats i Ronneby beräknades kosta endast omkring 300 dlr smt,
vilken summa fanns reserverad av 1696 års lanträntemedel. Fabritz föreslog nu allvarligt, att ett
nytt borr-, slip- och tåghus skulle uppföras enligt samma konstruktion och ritning, som av
Direktören Polhammar8 nyligen uppförts vid Norrtälje faktori.
Dammar och hus vid Djupadal voro så förruttnade att Fabritz år 1702 ansåg, att man endast
kunde använda verket några få månader till. I oktober 1703 beslöt äntligen Krigskollegium, att ett
nytt borrhus skulle uppföras enligt Polhammars ritningar. Fabritz var nu optimistisk nog att
utlova 10 gånger så stor produktion, sedan det nya verket blivit färdigt. Först 1705 togs
allvarligare steg att uppföra den nya "borr- och slipkonsten". Under tiden hölls tydligen det gamla
borrhuset nödtorftigt vid makt för faktoriets ringa produktion. Sommaren 1706 påbörjades
byggnadsarbetet i Ronneby, nedanför fallet på åns södra strand. Timmer, plank, bräder, spik och
andra byggnadsmaterial hade under tiden anskaffats. Arbetet leddes och övervakades av byggmästaren och inspektoren Birger Elfwing9 - denne hade bl. a. byggt Söderhamns och Norrtälje
faktorier - vilken under sig hade amiralitetsbyggmästaren Daniel Rosenbohm.
Vid midsommartiden, då vattenståndet var lågt, utfördes alla sprängningar och byggnadsarbeten
i strömmen av kunnigt folk från Karlskrona och av uppbådat folk från kringliggande bygd.
Faktorismederna Per Persson Hake, Jonas Jönsson Ahllm, Gumme Månsson och Börje Eriksson
smidde spik, krampor, beslag m. m. till vattenränna, vattenhjul och övriga detaljer i byggnaden.
En ny slipsten inköptes från Jönköping. Den 1 sept. stod byggnaden färdig, verket kunde sättas i
gång och arbetet börja. Byggnaden var 11 ½ alnar lång och 10 ½ alnar bred samt 11 skift hög i
väggen. Taket beskrives icke. Inne i byggnaden funnos 5 borrbänkar, 2 slipbänkar, tågbänk med
tillhöriga hjul, axlar, hjulnålar, ringar m. m. Vattenrännan var 65 alnar lång, 5 kvarter bred och 3
kvarter djup. Vattenhjulet hade överfall, men dess mått äro icke angivna. Det var säkerligen ett
både inventiöst, användbart och för tiden högmodernt strömverk, som här hade anlagts..
Kostnaderna voro också ansenliga och 1696 års besparingsmedel, 418 dlr smt, räckte ej långt.
I september 1707 inspekterades faktoriet av generalfälttygmästaren friherre Johan Sjöblad.
Protokollet från besöket, vilket varade i 4 dagar från den 9 till den 12 sept., är, jämte bilagor, det
intressantaste och mest upplysande aktstycket rörande faktoriets historia.
Först mönstrades hantverkarna: 20 mästare, 2 gesäller och 8 lärpojkar, tillsammans 30. Av den
första uppsättningen mästare voro endast 7 eller 8 kvar, alla de andra voro nya. 7 hantverkare
voro födda i Närke (Örebro), 1 i Hälsingland (Söderhamn), 11 i Småland (Jönköpingstrakten) och
12, däribland alla gesäller och lärpojkar i Blekinge. Låssmederna Mr Anders Banck10 och Måns
Person samt stockmakaren Mr Sven Håkansson voro från Ronnebytrakten, varför en viss
utbildning och rekrytering bland vapenhantverkare redan ägt rum från Blekinge.
Samtliga smeder sade sig vara nöjda både med faktorn och med arbetet. Rörplåtarna till
muskötpipor och stångjärn till pistolpipor fingo de av faktorn, som i sin tur fick det från Isak de
Besche i Västervik (troligen från Ankarsrum) och från häradshövding Rudbecks bruk "Bräken" i
Kronobergs län (Huseby?). Stångjärn erhölls också från Amiralitetsvarvet i Karlskrona. Stål till
fjädrar och låsdelar fingo de även från faktorn, som i sin tur köpte det från köpmän i
Karlskrona.11 Vissa stockhuogare skaffade stockvirke och kolbönder levererade kol av tall och
gran. Dock klagades uppå sistnämnda. Faktorismederna fingo därefter var för sig redogöra för
tillverkningen av och betalningen för de olika vapendelarna.
I generalfälttygmästarens sällskap var även rustkammarsmeden (rustmästaren) Mr Lorens
Lindberg från Stockholm och denne genomgick, besiktigade och provade allt gevär i
rustkammaren, provsköt de färdiga piporna samt lärde låssmederna att smida och härda låsfjädrar
efter det nya maneret. Mr Lindberg hade mycket att anmärka och gav dåligt betyg åt
hantverkarnas skicklighet.
Tillverkningen vid faktoriet under första delen av 1700-talet uppvisar många intressanta
nyheter, varmed Ronneby även skriver sitt namn i svensk vapenhistoria. Främst gäller detta de
"bössemörsare" av m/1700, som år 1701 till ett antal av 100 st. beställdes vid faktoriet för ett pris
av 6 dlr smt per styck.12 Av beställningen voro endast 4 provbössor färdiga 1703, vilka
inlevererades till Karlskrona och som
MÖRSAREBÖSSOR m/1700.
1. Modellbössan, AM 4054. 2. Karlskrona varv P. N:1. "Granatbössa med metallmunstycke". 3. Karlskrona varv utan signum.
Modellbössan möjligen tillverkad av Starbus, de andra tillverkade i Ronneby 1701 eller 1702. Författaren foto.
voro till 'behag och nöje'. Faktorn var emellertid ej nöjd med priset, ty det var mycket arbete på
dem och stora och svåra beslag att smida, varför han begärde 7 dlr smt per styck. Sannolikt
levererades aldrig mer än dessa 4 bössor, av vilka 2 ännu finnas bevarade, en i Karlskrona och en
i Sjöhistoriska Museet, ty de återkomma ej senare i handlingarna. Dessa bössemörsare äro de
enda säkra proven på Ronneby faktoris tillverkning. Tack vare stämplarna på lås och pipa kunna
tvenne Ronnebysmeder säkert bestämmas, nämligen:
Folke Nilsson Hammar, pipvällare och rustmästare. Född i Kumla sn, Närke, omkr. 1650,
mästare 1680, rustmästare 1681, levde ännu 1719 och bebodde tomterna nr 92 och 93 i Ronneby.
Han var en skicklig mästare i sina bästa år, men anklagades 1712 för att slarva med besiktningen.
Han har med namnteckning och sigill undertecknat flera intyg och rustkammarbesked. Sigillet
visar FN i monogram under en hammare, allt inom en pärlring. Stämpeln
återfinnes på båda
mörsarebössornas pipor (ävensom på en kvittens bland faktorihandlingarna).
Anders Banck, pistolmakare och muskötlåssmed. Född i Ronneby omkr. 1662 [enligt 1707 års
rulla, vilken uppgift troligen är felaktig. Han var sannolikt född i Bankeryds sn vid Jönköping
samt släkt med (son till) pistolmakaren Bengt Banck, som var född omkring 1631], mästare 1688,
gift. Kunde varken läsa eller skriva. Hans stämpel
finnes på den ena bössans låsbleck.
En mejselstämpel,
, på pipans undersida kan möjligen vara slagen av pipvällaren och
beredaren Sven Andersson ('Sven i Åby'), vilken var född omkring 1659 i Närke, mästare 1681
och ännu verksam 1707 enligt rullan, där han står under "Pipevällare som Bårrar och Slipar". En
fjärde stämpel
på pipans översida kan ej bestämmas till någon av de i rullorna upptagna
smederna. En Gumme Månsson, låssmed och beredare, född omkring 1675 och mästare 1695
samt ännu verksam 1707, kan tänkas, om han haft ett tillnamn på "H".
Utom här ovan nämnda smeder finnas 115-120 mästare och hantverkare nämnda i rullorna
1682-1739.
Beställningarna till kronan omfattade flintmusköter (den sista beställningen av luntmusköter
gjordes 1699) av m/1699, m/1700, m/1701, m/170413 samt av amiralitetets modell. Efter 1705
tillverkades även carbiner och dragonmusköter med halvspännarlås. Sedan det nya strömverket
byggts färdigt, ökades även beställningarna och uppgick redan 1707 till 700 vapen, amiralitetets
beställningar då ej inräknade. Tillverkningssumman ökade samtidigt till 3 270 dir smt eller ännu
mera per år. Många gånger måste arbetet avbrytas och smederna kommenderades till Carlshamns
Castell eller till Carlskrona för att reparera och laga gevär för amiralitetets räkning. De årliga
beställningarna kunde därför sällan fullgöras. I rustkammaren fanns på hösten 1709, av flera års
tillverkningar, 670 st. flintkarbiner, 540 par pistoler och 100 st. dragonmusköter med bajonett,
vilket skulle sändas till Malmö Tyghus.
På grund av en leverans av dåligt vapen till armen i Elbingen år 1704, bestämde krigskollegium
samma år, att allt gevär, som här tillverkades, skulle stämplas med stämpeln "R". Något vapen
med denna stämpel tycks ej vara bevarat.
Den svåra pest och farsot, som härjade i landet 1710-1712 kom även till Ronneby.
Landshövdingen i Blekinge, Jöran Adlersten, anmälde den 27 april i skrivelse till
Krigskollegium, att Petter Fabritz avlidit och föreslog, att till hans efterträdare måtte utnämnas
Jonas Norsten. Denne sades vara en allvarsam och stadig karl, som i 17 år tjänat ärligt, länge och
väl på häradshövding Rudbecks bruk (Huseby?). Han var god bokhållare och hade god kunskap i
allt järnsmide. Norsten (Norrsthen m. fl. stavningar) fick faktorsfullmakt den 14 maj och i
september kunde både han och landshövdingen meddela, att tillverkningen var i gång. Av årets
beställningar voro redan 75 par pistoler, 79 karbiner och 23 musköter färdiga.
Norsten tycks hava varit en ovanligt duglig och driftig man, med allvarligt uppsåt att sätta
faktoriet i gott stånd. Ekonomien vållade dock alltjämt stort besvär och Petter Fabritz'
efterlämnade räkenskaper voro i en beklaglig oreda, med stora förskott utbetalade till de olika
smederna och med ännu från 1680-talet kvarstående ouppgjorda poster. 1711 måste han anmäla
rustmästaren Folke Nilsson inför Krigskollegium, därför att denne slarvat med besiktningen och
godkänt dåligt och undermåligt gevär.14
Norsten föreslog Krigskollegium och generalfälttygmästaren, att det skulle byggas en knippoch rörplåthammare vid faktoriet, ty en sådan behövdes mer än väl för att bedriva ett gott
pipsmide. En bra och passande plats, med god tillgång till vatten, trodde han sig hava funnit vid
Stora Årsjömåla i Hoby socken, 1 1/2 mil från Ronneby. Tyvärr stannade detta förslag endast på
papperet, ty redan i november 1712 måste landshövdingen anmäla, att faktor Norsten avlidit i
pesten.
Farsoten måste ha härjat alldeles fruktansvärt, ty det sägs, att de flesta hantverkarna voro svårt
sjuka eller avlidna tillika med deras familjer. Även i faktorns hus lågo hustru och trenne barn för
döden. Endast ett par hantverkare kunde under tiden arbeta, varför ock tillverkningen under dessa
år blev obetydlig. För amiralitetets räkning reparerades och iståndsattes emellertid 1712 icke
mindre än 3 000 musköter, 1 000 karbiner, 3 000 bajonetter och 2 000 st. pistoler för en kostnad
av c:a 1400 dlr smt.
Den nu ledigblivna faktorsbefattningen söktes av amiralitetslöjtnanten Hans Schlyter i
Karlskrona, som var gift med en dotter till Anders Fabritz och alltså svåger med Petter Fabritz.
Han fick också landshövdingens rekommendation och gav stora löften att ordna upp de trassliga
affärerna efter Fabritz. Emellertid gick sysslan till Paulus von Schoting som i december 1712
eller januari 1713 erhöll fullmakt av Krigskollegium.
Också Paulus (Pål) von Schoting gick till verket med de uppriktigaste avsikter att befrämja
tillverkningen och att sätta faktoriet i gott stånd. Det nyuppförda strömverket var emellertid redan
starkt förfallet, smederna voro.genom sjukdom, död och brist på arbete så utarmade och utfattiga
att de alldeles höllo på att försmäkta. De assignationer, som han erhållit från Statskontoret, hade
visat sig värdelösa, ty han hade ej fått några som helst penningar.
En rustkammarräkning i maj 1713 upptager emellertid en icke så ringa mängd färdigt gevär
förutom ett stort antal modeller på musköter, karbiner, pistoler, bajonetter, lås m. m. Av 1710-13
års beställningar å 100 par pistoler, 100 karbiner, 300 infanterimusköter per år, allt av mj1704,
funnos i maj färdiga 181 par pistoler, 280 karbiner, 276 musköter samt dessutom 54 st.
dragonmusköter av tidigare beställning. Beställningarna för åren 1714-1724 omfattar mest
infanterimusköter, 100 – 250 – 600 per år, av m/1704, m/1714 och m/1716 samt dessutom 50 par
pistoler åren 1714-1716. Amiralitetsbeställningarna hava icke noterats. Fortfarande måste
smederna sändas till Carlshamn och Carlskrona för att reparera och iståndsätta vapen, som
levererats från andra faktorier, eller som inlämnats från de olika i landskapet stationerade
regementena. Det vill synas, som om hantverkarnas huvud sakliga sysselsättning under långa
tider endast varit gevärsreparationer.
Den 17 maj 1700 skrev Paulus von Schoting och anhöll enträget, att geväret på rustkammaren
snarast måtte få levereras till säkrare ort 'på grund av fiendens ravagerande i trakten'.
Krigskollegium beslöt att geväret, 303 flintlåsmusköter, 24 dito med tyska lås, 85 dito för
dragonerna, 480 karbiner, 36 dito med tyska lås samt 237 par pistoler, skulle flyttas till
Carlskrona, där rustkammarförvaltaren Olaus Montan kvitterade detsamma.
Sedan Carl XII a krig och den intensiva upprustningen härför avslutats, förlorade Ronneby
faktori alltmer sin betydelse som tillverkningsort. Redan delningen av 1719 års tillverkning tyder
härpå. Av vapen för sammanlagt 67 640 dlr smt fick Ronneby endast för 1935 dlr under det att
Örebro och Jönköpings faktorier tillsammans fingo för 35 000 dlr och Wira bruk för 18 000 dlr.
Nödåren satte, också djupa spår i faktoriets historia. Penningvärdet sjönk och svårigheterna att få
in medel på assignationerna tilltogo. Arbetarna ville ej taga emot mynttecken (nödmynten) och
endast mot redbart mynt kunde man få köpa pipplåt, järn, kol samt spannmål och matvaror.
Hantverkarna voro alldeles utfattiga, de bästa voro döda och de kvarvarande hade, för att
försörja sig och sina familjer, tvingats att mot betalning åtaga sig privat arbete. Detta var
visserligen, enligt Kungl. Maj as stadga angående faktorierna, strängeligen förbjudet, men faktorn
sade sig ej kunna förbjuda detsamma, då smederna ej fingo något kronoarbete.
Ännu 1718 och 1719 beställdes 700 musköter (500 infanteri- och 200 dragon-), 1723-1724 100
par pistoler och 100 infanterimusköter, men därmed upphörde också alla beställningar för
Krigskollegii räkning för en tid framåt. Strömverket förföll mer och mer och några medel för dess
reparerande beviljades aldrig. Faktorn höll det dock nödtorftigt i stånd med egna medel, men det
stod mest stilla. 1724 tillverkades endast 10 flintlåsmusköter av m/1716, 1725 var tillverkningen
något större, eller omkring 340 musköter av m/1716 och 'gamla modeller', 4 karbiner och 17 par
pistoler av 'gamla modeller'.
Paulus von Schoting avled troligen vintern 1724-1725 och efterträddes i maj 1725 som faktor
av sin broder(?) David von Schoting.
Prospect af Bohr-huuset i Ronneby.
N:r 1 är en kronoskatteskvaltkvarn. N:r 2 är kronoborrhuset. Bilaga till David
von Schotings memorial den 22 juli 1739.
Krigsarkivet. Nordiska Museet foto.
Denne bar under de närmaste åren titeln interimsfactor. Under hans första år synes tillverkningen
åter ha ökat något, ty rustkammaren visar en icke så ringa behållning av gevär, år 1729 211
musköter av m/1716 och m/1725, förutom en mängd hel- och halvfabrikat, kasserade lås av olika
slag mm. Från och med 1730 tycks det vara definitivt slut med beställningarna och
faktorihantverkarna sysselsattes huvudsakligen med reparationer av gevär från Carlskrona,
Carlshamn och andra orter.
1739 gjordes ett sista försök att sätta faktoriet på fötter igen. Här nere fanns nu 20 hantverkare,
därav dock endast 5 dugliga mästare samt 6 lärdrängar och gesäller. Övriga i rullan upptagna
voro 'uråldrige och utslitne hantverkare', vilka anhöllo om gratial och avsked. Strömverket stod
ännu upprätt, men var starkt ruinerat och helt odugligt. Faktorn föreslog att ett nytt borrhus skulle
uppföras längre upp mot strömmen, på platsen för en kronoskatte-skvaltkvarn, se prospekt här
avbildat, samt att nya hantverkare, 4 låssmeder, 4 pipsmeder, 2 borrare och 2 stockmakare, alla
dugliga mästare, skulle sändas hit från Jönköping eller Örebro.
Också detta projekt synes hava förfallit och faktoriet torde kort därefter hava utarrenderats eller
förpantats. Borrhuset härjades av en vådeld och brann ner i grunden, så att man omkring 1760
knappast kunde se dess forna plats.
Den 25 maj 1747 tillstyrkte Kungl. Maj:t att platsen, där det forna faktoriet stått, måtte upplåtas
åt handelsmannen Grahn, vilken hade för avsikt att uppföra ett faktorihus för tillverkning av
gevär och allehanda smiden. Grahn lät också med egna medel uppföra ett strömverk och på 1760talet voro 17 mästare och 9 gesäller eller lärgossar här sysselsatta med gevärsreparationer för
Kungl. Amiralitetet samt nytillverkning av "styckelåsar" efter Tygmästare Tornqvists rekvisition
och Amiralitetscollegii beställning. Det synes, som om Amiralitetet nu blivit faktoriets viktigaste
och enda arbetsgivare.
Under 1700-talets mitt göres åter flera försök att upprätta faktoriet. Detsamma nämnes i
förbigående i samband med utredningarna angående en planerad vapenexport.15 De naturliga
förutsättningarna för en blomstrande vapenindustri här på platsen syntes lovande, men det hela
förföll. Faktoriet fick mottaga nya modellgevär, bland annat år 1762 en "Infanterie Mousqvette af
1747 åhrs Modell", men nytillverkningen tycks ha varit ganska obetydlig. En av de sista
leveranserna till Krigskollegium gällde 500 Dragonmusköter m/1738, för "Carelska
Esquadronen". Besiktningsinstrumentet, daterat 1769, över leveransen visar, att samtliga vapen
voro behäftade med större eller mindre fel och alltså av dålig kvalitet.
Handelsmannen, senare assessor, Grahns son, direktören Grahn sålde faktoriet 1766 till
lantmätaren Gabriel Wickenberg för en summa av 62 000 dlr smt. I köpet ingingo samtliga
värdefulla tomter och fastigheter i staden. Wickenberg drev faktoriet huvudsakligen med reparationer av gevär från förråden i Carlskrona, men fortsatte även med en del av de under Grahns tid
beställda gevären.
Sista gången faktoriet nämnes, är i en berättelse över överste A. G. von Spångens resa till rikets
fästningar, företagen 1782. Vid gevärsfaktoriet härstädes voro ännu 14 smeder och 1 stockmakare
utan arbete, de bodde i kronotomterna, men vattenverket, som var ganska nära sin undergång,
stod stilla. "Dessa smeder draga sin värld fram som de kunna, med fuskerismide och bössors
reparerande för allmänheten. Skada är, att så mycket vatten och så dråpeligt fall ej till någon nytta
användes."
Faktoriet i Ronneby ägde alltså bestånd i omkring 100 år, från 1679 till in på 1780-talet. Dess
historia är långt ifrån lysande, men under de första 40 åren, då landet rustade och då
försvarsorganisationen byggdes upp inför stormaktsväldets sista krig, spelade det en icke så
oviktig roll i vapenförsörjningen, icke minst för den nya örlogsstationen och för fästningarna i de
nya skånska provinserna. En mera förutseende ekonomisk politik och mera driftiga ledare hade
kanske kunnat föra detsamma till ett lyckligare öde.
1
Se: Erik Dahlbergs dagbok. Carl XI's Almanacksanteckningar, Karlskrona Stads historia m. fl.
Daler silvermynt förkortas här nedan dlr stat.
3
Se Ingstad: Ronneby stads historia och Brome: Karlskrona stads historia.
4
Efter avskrift i Armemusei uppteckningsarkiv.
5
Skall givetvis vara snapplåsmusköter, sannolikast av m/1688. Se Lenk 1937.
6
Støckel 1943, pag. 685. Stämpel 3495, a, b och d.
7
Han hade tydligen gift om sig, då den första hustrun dog i farsot 1692.
8
Kristoffer Pohlhammar, 1716 adlad med namnet Polheim (Polhem).
9
Om denne se Ernst E. Areen i Svenska Vapenhistoriska Sällskapets Årsskrift 1929-1931.
10
Se här nedan om Anders Banck.
11
1704 säger faktorn, att han köpte "Steuermarker Stangen Stahl" från Lübeck och Hamburg.
2
12
Se härom i Fören. Armemusei Vänners Meddelanden IV 1941: "Bösse Mörsare" från början av 1700-talet av Th.
Jakobsson.
13
Modellårsbeteckningarna äro enligt faktoribeställningarna.
14
Redan 1708 bestämde Krigskollegium att en leverans av vapen från Ronneby till Malmö tyghus skulle besiktigas
av rustmästaren i Jönköping Samuel Nylander. Antagligen tillkom detta beslut efter klagomål över gevärets
beskaffenhet.
15
Se Malmborg i Svenska Vapenhistoriska Sällskapets Årsbok 1927-1928.