2007 20 uppdaterad april 2015
Internationell straffverkställighet RättsPM 2007:20 Internationella enheten Rättsavdelningen Uppdaterad april 2015 Revidering av promemorian Promemorian utkom i december 2007. Den senaste uppdateringen skedde i april 2015 i form av ett nytt kapitel om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (avsnitt 3 s. 33–40) samt att tidigare avsnittet om överförande av verkställighet enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder har tagits bort från promemorian. Hänvisning i denna del görs i stället till Handboken om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. 1 Innehållsförteckning 1 Inledning................................................................................................ 5 2 Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ............................................................................................... 6 2.1 2.2 Internationella verkställighetslagens huvuddrag och centrala lagrum ....................................................................................................... 6 Brottmålsdomskonventionen .......................................................... 7 2.2.1 Verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen..... 8 Hinder mot överförande ..................................................................... 8 Regeringens prövning ....................................................................... 12 Framställningen överlämnas till riksåklagaren ................................... 12 Rättens prövning .............................................................................. 13 Strafföreläggande i stället för rättens prövning ................................. 15 Tvångsåtgärder ................................................................................. 16 Utevarodom ..................................................................................... 17 Specialitetsprincipen ........................................................................ 19 Verkställighet av påföljden ............................................................... 19 2.2.2 m.m. Verkställighet utomlands enligt brottmålsdomskonventionen .............................................................................................. 19 Utevarodom ..................................................................................... 20 Övriga bestämmelser ........................................................................ 21 2.3 Överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen ........................................................................................... 21 2.3.1 Verkställighet i Sverige enligt överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen .................................... 22 Överförandekonventionen................................................................ 22 Tilläggsprotokollet............................................................................ 23 Schengenkonventionen..................................................................... 25 Tvångsåtgärder ................................................................................. 26 2.3.2 Verkställighet utomlands enligt överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen .................................... 27 2.4 2.5 Annan överenskommelse med främmande stat ............................. 28 Förordnande för visst fall .............................................................. 29 2.5.1 2.5.2 2.6 Verkställighet i Sverige efter förordnande för visst fall .......... 30 Verkställighet utomlands efter förordnande för visst fall ....... 30 Gemensamma bestämmelser ........................................................ 30 2.6.1 Laga domstol ......................................................................... 30 Det efterföljande förfarandet med förverkad egendom m.m. . 31 2.6.2 2.6.3 Förordnande av annan åklagare att fullgöra riksåklagarens uppgifter .............................................................................................. 31 2.6.4 Ne bis in idem ....................................................................... 31 2.6.5 Ersättning till offentlig försvarare och transitering ................. 32 2 2.6.6 Förhållandet mellan internationella verkställighetslagen och nordiska verkställighetslagen ................................................................ 32 3 Erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen .................................................................................... 33 3.1 3.2 3.3 3.4 Inledning ...................................................................................... 33 Rättskällor .................................................................................... 33 Lagens och förordningens tillämplighet ........................................ 34 Överförande från Sverige .............................................................. 34 3.4.1 3.4.2 3.5 Kriminalvårdens samråd inför översändande av dom ............. 34 Tillstånd till undantag från specialitetsprincipen:................... 34 Överförande till Sverige ................................................................ 35 3.5.1 Sverige 3.5.2 3.5.3 3.5.4 Förutsättningar för att erkänna och verkställa en utländsk dom i .............................................................................................. 35 Anpassning av påföljden ........................................................ 35 Förfarandet i rätten ................................................................ 36 När förutsättningar för att döma till rättspsykiatrisk vård saknas .............................................................................................. 37 3.5.5 Avstående från skyddet enligt specialitetsprincipen ............... 37 3.5.6 Kriminalvårdens samråd inför begäran om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen ..................................................................... 38 3.5.7 Åtalsförbud ........................................................................... 38 3.6 Tvångsmedel vid överförande till Sverige...................................... 39 3.6.1 3.6.2 3.6.3 Allmänt ................................................................................. 39 Tvångsmedel på begäran av den andra staten ........................ 39 Tvångsmedel vid påföljdsomvandling .................................... 40 4 Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. ...................................................... 41 4.1 Tvångsåtgärder i samband med överförande av verkställighet av frihetsstraff till Sverige ............................................................................ 41 4.1.1 Gemensamma bestämmelser för tvångsåtgärder enligt nordiska verkställighetslagen .............................................................................. 42 Vad en framställning om tvångsåtgärder ska innehålla ...................... 42 Tvångsåtgärdernas varaktighet och upphävande ............................... 43 4.1.2 4.1.3 Anhållande och häktning ....................................................... 43 Reseförbud och anmälningsskyldighet ................................... 44 5 Överförande av verkställighet av domar som meddelats av internationella brottmålsdomstolar ..................................................................................... 45 6 Överförande av verkställighet enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ...................................................... 46 7 Förhållandet till lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut ............................................... 47 3 8 Förhållandet till lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ...................................................................................................... 48 9 Källor ................................................................................................... 49 Offentligt tryck ................................................................................ 49 Litteratur ......................................................................................... 49 4 1 Inledning Utländska straffdomar är i regel inte verkställbara här i landet. Genom en tämligen utspridd lagstiftning görs undantag från denna grundregel. Den viktigaste regleringen på området finns i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen - IvL), lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen – EVL) och lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen - NvL). Nordiska verkställighetslagen reglerar förhållandet mellan de nordiska länderna, europeiska verkställighetslagen reglerar förhållandet mellan EU:s stater och internationella verkställighetslagen reglerar förhållandet till övriga stater. Lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet möjliggör överförande av domar som avser kriminalvård i frihet. Utländska straffdomar kan slutligen verkställas i Sverige enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone och lagen (2003:1156) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. I denna handbok läggs tyngdpunkten på internationella verkställighetslagens bestämmelser. 5 2 Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Internationella verkställighetslagen möjliggör överförande av straffverkställighet till och från Sverige. Lagen förutsätter att det föreligger en överenskommelse mellan Sverige och den stat verkställigheten ska överflyttas till eller från. Lagen är tämligen komplicerad och har en konstruktion som till stor del bygger på hänvisningar till olika internationella överenskommelser och förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetsförordningen - IvF). 2.1 Internationella verkställighetslagens huvuddrag och centrala lagrum 1 § första stycket IvL finns ett bemyndigande för regeringen att förordna att frihetsberövande påföljd, böter och förverkande som ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål i en annan stat får verkställas i Sverige enligt bestämmelserna i internationella verkställighetslagen. Detsamma gäller böter eller förverkande som i den andra staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol. En förutsättning är att det finns en internationell överenskommelse om sådan straffverkställighet i förhållande till det andra landet (”i den mån det påkallas av en internationell överenskommelse”). Sådana förordnanden har regeringen meddelat i internationella verkställighetsförordningen. Av 1 § andra stycket IvL framgår att regeringen samtidigt, även kan föreskriva att verkställighet av en i Sverige meddelad dom avseende frihetsberövande påföljd, böter och förverkande ska kunna anförtros myndighet i en annan stat. Detsamma gäller godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot. Gäller verkställigheten frihetsberövande påföljd i form av särskild vård, kan överlämnande endast ske för rättspsykiatrisk sådan. För förståelse av internationella verkställighetslagen är det viktigt att känna till att det alltid måste finnas en överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som möjliggör överförande av verkställighet mellan staterna, att alla bestämmelser i lagen inte är generellt tillämpliga på samtliga överenskommelser; den överenskommelse som läggs till grund för överförande styr vilka bestämmelser i lagen och förordningen som 6 ska användas, att vad som i internationella verkställighetslagen och tillhörande förordning sägs om påföljd även gäller förverkande, om inte annat särskilt föreskrivs (4 § tredje stycket IvL och 3 § IvF), att alla de påföljder som anges i 1 § IvL inte kan tillämpas på samtliga överenskommelser; vissa överenskommelser avser t.ex. enbart frihetsberövande påföljd eller förverkande. 2 och 3 §§ IvL är nyckelparagrafer i sammanhanget. I lagrummen räknas fyra kategorier av överenskommelser upp. Det rör sig om brottmålsdomskonventionen, överförandekonventionen (med tilläggsprotokollet samt Schengenkonventionen), annan överenskommelse och överenskommelse för visst fall. I avsnitt 2.2-2.5 görs en genomgång av dessa fyra kategorier och de överenskommelser som ingår respektive kategori. I 2 § IvL görs hänvisningar till vilka lagrum i internationella verkställighetslagen som ska tillämpas då de olika kategorierna av överenskommelser läggs till grund för överförande av verkställighet. En del av hänvisningarna är missvisande.1 Hur lagrummet bör tolkas utvecklas i avsnitt 2.2, 2.4 och 2.5.1. 2.2 Brottmålsdomskonventionen Den ursprungliga överenskommelse som internationella verkställighetslagen bygger på är den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). Brottmålsdomskonventionen finns på Justitiedepartementets (BIRS2) hemsida som kan nås via Rånet under fliken Brott & Straff/Internationellt samarbete/Centralmyndigheten – Justitiedepartementet/Svensk version/ Lagar, konventioner m.m. Brottmålsdomskonventionen tillkom genom Europarådets arbete. Tämligen få stater har tillträtt konventionen och den tillämpas därför inte i någon större utsträckning. En ytterligare förklaring till konventionens begränsade tillämpning är att den föreskriver ett ganska komplicerat förfarande. Samtliga verkställighetsformer som anges i 1 § IvL kan överföras med stöd av brottmålsdomskonventionen, dvs. frihetsberövande påföljd, böter och förverkande. Av 1 § IvF framgår till respektive från vilka länder överflyttning av verkställighet kan ske enligt brottmålsdomskonventionen, dvs. vilka stater som har tillträtt konventionen. 4 § IvF innehåller bestämmelser om vilket språk framställningen ska vara avfattade på och vilka handlingar som ska bifogas. 1 Förhållandet är påtalat för Justitiedepartementet. Felaktigheterna beror sannolikt på förbiseenden vid de många lagändringar som skett under årens lopp. 2 Enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete. 7 2 § första stycket IvL anger vilka bestämmelser i lagen som ska tillämpas då brottmålsdomskonventionen läggs till grund för överförande. Som tidigare nämnts, se ovan avsnitt 2.1, är hänvisningarna delvis missvisande. Detta innebär, trots lagrummets lydelse, att 27 § IvL ska tillämpas medan 34 a-34 b §§ IvL (som avser överförandekonventionen) inte ska tillämpas. 4 § IvL definierar vad som avses med europeisk brottmålsdom och utevarodom. Beträffande utevarodom, se även nedan avsnitt 2.2.1, rubriken Utevarodom. Av 4 § andra stycket IvL framgår vidare att vad som i lagen anges gälla för påföljd, även gäller förverkande såvida inte annat särskilt föreskrivs. 2.2.1 Verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen 8–16 §§ IvL innehåller bestämmelser om förfarandet, som alltid inleds genom att framställningen ges in till Justitiedepartementet (BIRS). Verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen får endast ske efter framställning av behörig myndighet i den andra staten (5 § första stycket IvL). Vilken denna myndighet är får avgöras i varje särskilt fall med ledning av innehållet i den lagstiftning eller de bestämmelser som den staten har antagit och utfärdat med anledning av sitt tillträde till konventionen.3 Huvuddragen vid verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen är följande. Regeringen gör en första prövning av om framställningen kan godkännas. Om framställningen inte avslås direkt av regeringen överlämnas den till riksåklagaren. Därefter gör rätten en ytterligare prövning av framställningen. Finner rätten att framställningen ska bifallas, ska den ersätta den ådömda påföljden med den påföljd som enligt svensk lag skulle ha ådömts för samma brott i Sverige. Domstolen är därvid bunden av den bevisbedömning som framgår av den ursprungliga domen. Vid bestämmande av den nya påföljden gäller endast den begränsningen att påföljden inte får göras strängare än den påföljd som har ådömts genom den dom som begärs verkställd. Hinder mot överförande Innan reglerna kring själva förfarandet redovisas närmare, finns det anledning att redogöra för de vägransgrunder som gäller vid prövningen av en framställning. Vägransgrunderna anges i 5 och 6 §§ IvL. 5 § andra stycket IvL innehåller en uppräkning av absoluta hinder för överförande av verkställighet till Sverige. 6 § första stycket IvL innehåller en uppräkning av fakultativa hinder för överförande. 5 § IvL har följande lydelse. 5 § Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten. 3 Prop. 1972:98 s. 109. 8 Europeisk brottmålsdom får ej verkställas här i landet 1. om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande staten, 2. om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 6 § första stycket 7 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet, 3. om den dömde ej har hemvist i Sverige, såvida icke verkställighet här kan antagas förbättra möjligheterna till hans återanpassning eller den ådömda påföljden avser frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som skall verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland, 4. om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i landet, 5. om verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser, 6. om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller om här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts, 7. om den dömde genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som gjort framställning om verkställighet, för gärning som påföljden avser har frikänts från ansvar eller dömts till påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkställas eller har bortfallit till följd av preskription eller på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, eller 8. om verkställighet i Sverige brottmålsdomskonventionen. i övrigt skulle strida mot 5 § andra stycket punkten 2 IvL innehåller ett krav på dubbel straffbarhet. Utländsk brottmålsdom får enligt denna bestämmelse inte verkställas i Sverige om gärningen inte motsvarar brott enligt svensk lag. För att kravet på dubbel straffbarhet ska vara uppfyllt fordras inte att brottsbeteckningarna i Sverige och den andra staten är identiska. Verkställighet får inte heller ske om gärningsmannen, om gärningen hade begåtts i Sverige, på annan grund inte skulle ha kunnat ådömas påföljd för gärningen i Sverige. Undantag görs för det fall att gärningsmannen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat fällas till ansvar i Sverige. Vid prövning av gärningens straffbarhet i Sverige, ska de allmänna straffrihetsgrunderna, t.ex. nöd, nödvärn och samtycke beaktas men inte reglerna om preskription. Hinder mot verkställighet enligt denna bestämmelse kommer sålunda att föreligga endast i fall då gärningsmannen på grund av gärningens beskaffenhet eller förhållandena vid dess begående överhuvudtaget inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet.4 I 5 § andra stycket punkten 3 IvL anges som huvudregel att verkställighet inte får ske i Sverige om den dömde inte har hemvist här. Från denna huvudregel görs undantag, bl.a. om Sverige är den dömdes ursprungliga hemland. Med ”ursprungliga hemland” avses inte endast att den dömde är svensk medborgare utan även att han eller hon utan att ha svenskt medborgarskap har tillbringat 4 Prop. 1972:98 s. 110. 9 större delen av sitt liv här i landet. Det bör ställas ganska stränga krav på anknytning för att Sverige ska anses som den dömdes ursprungliga hemland i fall då han själv bestrider att så är fallet och därför motsätter sig överförande av verkställighet.5 5 § andra stycket punkten 4 IvL innehåller ett s.k. ordre public-förbehåll. Att domen har föranletts av otillbörlig hänsyn till den dömdes kön eller sociala grupptillhörighet, torde kunna beaktas med stöd av denna bestämmelse.6 I 5 § andra stycket punkterna 6 och 7 IvL ges bestämmelser om hinder mot överförande av verkställighet i ”ne bis in idem-situationer”. Sjätte punkten avser verkan av svensk dom och sjunde punkten verkan av dom meddelad i annan främmande stat än den konventionsstat som begärt verkställighet.7 Av 5 § andra stycket punkten 8 IvL framgår att verkställighet inte får ske om detta i övrigt skulle strida mot konventionen. Denna generalklausul kan användas t.ex. då påföljden har ålagts av administrativ myndighet, vars avgörande inte kan överklagas till domstol.8 6 § IvL innehåller en uppräkning av fall då framställning om verkställighet kan, men inte nödvändigtvis ska, avslås. Lagrummet har följande lydelse. 6 § Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan avslås 1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott, 2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt, 3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas, 4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts, 5. om påföljden ej kan verkställas här i landet, 6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten, 7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt femton år, 8. om en tillämpning av 35 kap. 7 – 9 §§ eller 36 kap. 15 § brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit. Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8. Hindret i 6 § första stycket punkten 3 IvL är tillämpligt inte bara då lagföring faktiskt pågår i Sverige vid tiden för mottagande av framställningen, utan också 5 Prop. 1972:98 s. 111. Prop. 1972:98 s. 111. 7 Prop. 1972:98 s. 112. 8 Prop. 1972:98 s. 112. 6 10 när Sverige har inlett lagföring just med anledning av den mottagna framställningen om verkställighet.9 Enligt 6 § första stycket punkten 5 IvL kan framställning om verkställighet avslås om påföljden inte kan verkställas här i landet. Härmed avses faktisk omöjlighet att genomföra verkställighet, dvs. främst situationen då den dömde inte finns här i landet.10 Genom 6 § första stycket punkten 6 IvL ges Sverige möjlighet att ifrågasätta den dömande statens bedömning av frågan om verkställighet är möjlig i den staten. Syftet med bestämmelsen är att uppmuntra berörda stater att samarbeta effektivt för att uppnå den lösning som med hänsyn till den dömdes återanpassning är den lämpligaste. Den torde främst komma till användning när situationen har förändrats efter det att framställningen gjordes.11 Det kan förefalla egendomligt att bestämmelsen i 6 § första stycket punkten 7 IvL endast utgör ett fakultativt hinder. Att den som begått brott innan han eller hon fyllt 15 år inte kan dömas till påföljd är en grundläggande svensk straffrättslig princip och det skulle därför kunna ifrågasättas om inte en sådan omständighet borde utgöra ett obligatoriskt hinder mot verkställighet av påföljd i Sverige. Skälet att man valt att låta omständigheten utgöra ett fakultativt hinder är att det är viktigt att det finns möjlighet att utan hänsyn till straffbarhetsåldern kunna överta verkställighet av utländsk dom avseende en svensk som har dömts till frihetsstraff utomlands innan han fyllt 15 år. Vid det särskilda verkställighetsförfarande som ska äga rum vid svensk domstol före verkställighet här i landet kan påföljden i ett sådant fall bestämmas med tillbörlig hänsyn till personens ålder.12 Enligt 6 § första stycket punkten 8 IvL kan verkställighet vägras om den påföljd eller det förverkande som ålagts genom den utländska domen är preskriberad enligt svenska preskriptionsbestämmelser. Framställningen kan däremot inte avslås p.g.a. att brottet skulle ha varit preskriberat enligt svenska regler om åtalspreskription.13 6 § andra stycket IvL innehåller bestämmelser om preskriptionsavbrytande handlingar företagna i den främmande staten. Om det i den främmande staten har vidtagits åtgärder som enligt det landets lagstiftning innebär att tiden för bortfallande av påföljd skjutits upp, så ska åtgärden vid tillämpning av 6 § första stycket punkten 8 IvL ha samma verkan här i landet. Enligt 7 § IvL är partiell verkställighet av domen möjlig om det framgår av domen eller om den dömande staten i samband med framställningen anger att viss påföljd hänför sig endast till det eller de brott för vilka verkställighetshinder inte föreligger. 9 Prop. 1972:98 s. 113. Prop. 1972:98 s. 113. 11 Prop. 1972:98 s. 113. 12 Prop. 1972:98 s. 114. 13 Berggren m.fl.., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:12. 10 11 Regeringens prövning Efter att framställningen kommit in till Justitiedepartementet ska regeringen göra en första prövning av framställningen. Finner regeringen uppenbart att framställningen inte gäller dom eller avgörande som avses i 1 § första stycket IvL eller att hinder mot verkställighet möter enligt 5 § andra stycket punkterna 1 – 7 IvL, ska regeringen omedelbart avslå framställningen (8 § andra stycket IvL). Avser framställningen utevarodom gäller inskränkningar i regeringens möjlighet att avslå. Angående utevarodom, se nedan innevarande avsnitt, rubriken Utevarodom. Regeringen ska därefter pröva om framställningen ska avslås p.g.a. förhållanden som anges i 5 § andra stycket punkten 8 eller 6 § första stycket punkterna 1, 4, 5 eller 6 (8 § tredje stycket IvL). Endast regeringen kan pröva om dessa hinder föreligger, se nedan innevarande avsnitt, rubriken Rättens prövning. Utöver den nu beskrivna prövningen kan regeringen även avslå framställningen om det är uppenbart att förhållande som avses i 6 § första stycket punkterna 2, 3, 7 eller 8 föreligger (8 § tredje stycket IvL).14 Framställningen överlämnas till riksåklagaren Om framställningen inte avslås ska den överlämnas till riksåklagaren för fortsatt handläggning (8 § fjärde stycket IvL). Riksåklagaren förordnar normalt en annan åklagare att utföra riksåklagarens uppgifter, se avsnitt 2.6.3. Efter att framställningen överlämnats till riksåklagaren, kan ärendet avgöras – genom prövning av rätten efter ansökan av åklagaren – eller genom strafföreläggande. Avser framställningen en utevarodom gäller ett särskilt förfarande (se nedan under särskilda rubriker). Om riksåklagaren finner att det föreligger hinder mot verkställighet p.g.a. framställningen, ska denne omedelbart hänskjuta ärendet till regeringen med ett eget yttrande (5 § IvF).15 Detta är en fråga riksåklagaren inte får delegera till annan åklagare (23 § IvF e contrario). Huvudregeln är att åklagaren ska begära rättens prövning av framställningen. Med rätten avses i detta sammanhang Stockholms tingsrätt (35 § IvL). 14 Tjänstemännen vid Justitiedepartementet (BIRS) lyfter frågan om hinder till regeringen för bedömning endast om de finner anledning att anta att regeringen skulle avslå framställningen. Denna rutin innebär att de ärenden som överlämnas till riksåklagaren och därefter till av riksåklagaren förordnad handläggande åklagare, sällan innehåller regeringsbeslut enligt 8 § IvL. Handläggande åklagare kan som huvudregel utgå från att den prövningsskyldighet som åligger regeringen har uppfyllts. 15 Det innebär att riksåklagaren kan påkalla regeringens prövning av någon av de avslagsgrunder som regeringen har att pröva enligt 8 § IvL (se fotnot i anslutning till § 8 under rubriken Regeringens prövning). 12 Rättens prövning 9 § IvL innehåller grundläggande bestämmelser för åklagarens och domstolens handläggning av saken. Vid handläggningen gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegång i brottmål om inte annat framgår av internationella verkställighetslagen. Rättens avgörande sker genom dom. Hänvisningen till rättegångsbalkens bestämmelser omfattar både de allmänna reglerna om rättegången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i de olika instanserna. Tingsrättens avgörande i målet kan alltså överklagas på vanligt sätt.16 Lagrummet innehåller vidare föreskrifter om vad som gäller då framställningen avser förverkande som angår någon annan än den dömde, t.ex. den som erhållit förverkad egendom som gåva av den dömde.17 Se även nedan angående 14 § tredje stycket IvL. Av 9 § andra stycket IvL framgår att den dömde ska höras personligen vid förhandling i domstol om han begär det. Undantag gäller för det fall vederbörande är berövad friheten i den stat där domen meddelats. Avsikten med undantaget är att den dömde inte ska överföras till Sverige förrän domstolen har godkänt framställningen. Om överförande sker tidigare riskerar han att föras tillbaka till domslandet om rätten finner att framställningen ska avslås.18 Den dömde har dock rätt till personlig närvaro i domstolsprövningens andra skede, dvs. när domstolen efter att ha godkänt framställningen bestämmer påföljd för brottet, se 11 § andra stycket IvL.19 10 § första stycket IvL innehåller bestämmelser om rättens prövning av framställningen. Rätten ska pröva om det föreligger något annat hinder mot överförande än de som avses i 5 § andra stycket punkten 8 eller 6 § första stycket punkterna 1, 4, 5 eller 6 IvL. De uppräknade vägransgrunderna prövas exklusivt av regeringen, se ovan, rubriken Regeringens prövning. Beträffande frågan om övriga förutsättningar för bifall till framställningen är uppfyllda, så är domstolen inte bunden av regeringens bedömning, som i princip inte innebär annat än ett konstaterande att det inte finns hinder mot att framställningen underkastas domstolsprövning.20 10 § andra stycket IvL innehåller en av brottmålsdomskonventionens huvudprinciper som innebär att domstolen inte får göra en ny prövning av om den dömde är skyldig till brottet. Domstolen är alltså bunden av den främmande statens bedömning av skuldfrågan. Av 11 § första stycket IvL framgår att rätten, efter att ha konstaterat att det inte föreligger hinder mot överförande, med iakttagande av bestämmelserna i 12-15 §§ IvL, ska bestämma en ny påföljd enligt vad i svensk lag är före-skrivet om påföljd för motsvarande gärning. Den nya påföljden kan vara av annat slag eller annan varaktighet än den ursprungliga domen.21 Domstolen ska alltså ”döma om” såvitt avser påföljden eller förverkandet och tillämpa det nationella påföljdssystemet med de begränsningar som anges i 12-15 §§ IvL. Den nya 16 Prop. 1972:98 s. 115. Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar, s. IvL:15. 18 Prop. 1972:98 s. 116. 19 Prop. 1972:98 s. 116. 20 Prop. 1972:98 s. 116. 21 Prop. 1972:98 s. 117. 17 13 påföljden eller förverkandet blir i alla avseenden likställt med en dom i vanligt brottmål.22 Bestämmelsen 11 § andra stycket IvL har berörts ovan i kommentaren till 9 § andra stycket IvL och innebär en ovillkorlig rätt för den dömde att när-vara vid förhandling innan ny påföljd bestäms. 12 § första stycket IvL stadgar att om den utländska domen avser frihetsberövande påföljd, så får rätten inte bestämma strängare påföljd än vad som framgår av den utländska domen. Det ska inte göras någon exakt jämförelse mellan den utländska och svenska påföljden. Den nya påföljden ska, med hänsyn till samtliga omständigheter som har betydelse för verkställigheten, bestämmas så att den dömdes situation vid verkställigheten här i landet inte blir sämre än den skulle ha varit om domen verkställts i den anmodande staten. Detta är en annan bedömning än den som t.ex. görs när ställning ska tas till fråga om ersättning för rättegångskostnad i högre rätt enligt 31 kap. 10 § rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen ska högre rätts dom anses som fällande bl.a. om den ådömda påföljden är att anse som ”svårare” än den påföljd vartill lägre rätt har dömt. I bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § rättegångsbalken finns motsvarande uttryckssätt. Det är här också fråga om en annan bedömning än den som görs enligt brottsbalken vid jämförelse mellan olika slag av påföljder, t.ex. enligt 1 kap. 5 § brottsbalken. För att markera skillnaden har i 12 § IvL valts uttrycket ”strängare” istället för ”svårare”.23 Av lagrummet framgår vidare att regeln om att den svenska domstolen inte får döma till strängare påföljd än vad som framgår av den utländska domen även gäller för det fall den utländska påföljden är lindrigare än den lindrigaste påföljden som enligt svensk lag kan följa på brottet. 12 § andra stycket IvL föreskriver att om den utländska domen avser böter så ska rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, bestämma ett bötesbelopp som i svenska kronor motsvarar det utländska bötesbeloppet. Särskilda maximibelopp gäller om det i svensk lag är föreskrivet penningböter för det motsvarande brottet och om det enligt svensk lag inte är föreskrivet svårare straff än böter för gärningen. Om fängelse ingår i straffskalan behöver däremot maximibeloppen inte iakttas men inte i något fall får högre bötesbelopp bestämmas än vad som motsvarar beloppet av de böter som ådömts genom det utländska avgörandet. Liksom i fråga om frihetsberövande påföljd gäller nämligen att bötesstraffet i den utländska domen inte får skärpas.24 Enligt 13 § IvL ska rätten när den bestämmer påföljd, i den mån det kan ske, beakta och räkna den dömde till godo dels vad vederbörande kan ha utstått av den påföljd som ådömts genom den utländska domen, dels den tid som han eller hon med anledning av den utländska domen varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet. Rätten får härvid bestämma lindrigare 22 Prop. 1972:98 s. 117. Prop. 1972:98 s. 117 f. 24 Prop. 1972:98 s. 119. 23 14 straff än vad som är stadgat för gärningen eller helt efterge påföljden. Angående frihetsberövande här i landet, se nedan innevarande avsnitt, rubriken Tvångsmedel. 14 § första stycket IvL innehåller bestämmelser om beräkning av förverkandebeloppet när domstolen ska omvandla en utländsk dom avseende förverkande av visst belopp i pengar samt värdeförverkande. För att domstolen ska kunna förverka krävs inte att det även är möjligt att förverka enligt svensk rätt. Detta innebär exempelvis att det är möjligt att verkställa ett utländskt s.k. utvidgat förverkande i Sverige. 14 § första stycket andra meningen IvL innehåller emellertid en bestämmelse som möjliggör jämkning av förverkandebelopp som enligt svensk rättsuppfattning är uppenbart orimligt. Huvudregeln är dock att förverkandebeloppet bestäms efter en ren omräkning till svenska kronor. Nedsättning av beloppet bör således ske endast i undantagsfall när det förverkade beloppet uppenbarligen överstiger vad som hade kunnat förverkas vid svensk domstol enligt svensk lag.25 14 § andra stycket IvL reglerar sakförverkande och innehåller, till skillnad från vad som gäller värdeförverkande, en bestämmelse som innebär att sakförverkande endast får ske om föremålet kunnat förverkas enligt svensk rätt. 14 § tredje stycket IvL reglerar situationen då framställningen avser förverkande som angår annan än den dömde, se även ovan angående 9 § första stycket IvL. Lagrummet gör ingen skillnad mellan sak- och värdeförverkande. 15 § IvL föreskriver att svensk strafflag ska tillämpas vid bedömningen av frågan vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott. Bestämmelsen är nödvändig för att domstolen vid tillämpning av vissa bestämmelser i rättegångsbalken i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom, t.ex.1 kap. 3 a § rättegångsbalken (domförhetsbestämmelser i brottmål), inte ska behöva tveka om vilket lands strafflag som ska vara avgörande i processuellt hänseende.26 Är den utländska påföljden böter ska, enligt 15 § andra meningen IvL, rättegångsbalkens bestämmelser om bötesmål tillämpas även om det enligt svensk lag kan följa fängelse på brottet.27 Strafföreläggande i stället för rättens prövning Om den främmande statens framställning endast avser verkställighet av böter eller förverkande kan riksåklagaren, istället för att begära rättens prövning, själv pröva framställningen (motsvarande prövning som enligt tidigare beskrivet förfarande ska göras av rätten) och utfärda strafföreläggande för det brott som påföljden avser. Detta samt vilka begränsningar som gäller för riksåklagarens behörighet att pröva sådan framställning framgår av 16 § IvL. Till skillnad från vad som gäller enligt 48 kap. rättegångsbalken kan i dessa fall ett strafföreläggande utfärdas enbart för förverkande. Förverkandet behöver alltså inte knytas till ett bötesstraff. Förklaringen till denna avvikelse från 25 Prop. 1989/90:82 s. 42 f. Prop. 1972:98 s. 120. 27 Prop. 1972:98 s. 120. 26 15 gängse bestämmelser är att brottmålsdomskonventionen förutsätter att en begäran om verkställighet kan avse enbart förverkande.28 De beloppsgränser som anges i 16 § första stycket IvL (25 000 och 30 000 kr) gäller endast strafföreläggande för böter och det torde således vara möjligt att utfärda strafföreläggande angående förverkande som avser högre belopp.29 Vid ärendets handläggning gäller i övrigt 48 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar samt 10 och 11 §§, 12 § andra och tredje styckena samt 13-15 §§ IvL. Att 48 kap. rättegångsbalken endast gäller ”i tillämpliga delar” innebär bl.a. att åklagaren inte ska anmana den dömde att erkänna gärningen, eftersom åklagaren, på samma sätt som domstolen, har att beakta att skuld-frågan inte får omprövas.30 Då åklagaren utfärdar strafföreläggande med stöd av 16 § IvL gäller 5-12 §§ strafföreläggandekungörelsen (1970:60) i tillämpliga delar (7 § IvF). Om strafföreläggandet inte godkänns, ska åklagaren enligt 16 § tredje stycket IvL begära rättens prövning enligt det tillvägagångssätt som beskrivits ovan, se innevarande avsnitt, rubriken Rättens prövning. Riksåklagaren har viss underrättelseskyldighet i förhållande till den främmande staten (6 § IvF). Underrättelseskyldigheten avser bl.a. vilka åtgärder som vidtagits på grund av framställningen. Av 24 § IvF framgår att sådana underrättelser ska sändas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den främmande staten. Eventuell översättning ombesörjs av departementet. Tvångsåtgärder Av 17 § IvL framgår att om en stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen har meddelat Justitiedepartementet att den har för avsikt att göra en framställning om verkställighet av påföljd i Sverige, eller om sådan framställning redan gjorts, så kan åklagaren under vissa förutsättningar anhålla den dömde. På ansökan av åklagaren kan rätten, under motsvarande förutsättningar, besluta om häktning, reseförbud eller anmälningsskyldighet. Lägg märke till att reseförbud och anmälningsskyldighet endast kan meddelas av rätten, som givetvis också är ensam behörig att besluta om häktning.31 Lagrummet innehåller bestämmelser som avviker från det gängse regelverket i rättegångsbalken, bl.a. beträffande tvångsmedlens varaktighet. Lagrummet hänvisar till vilka delar av 24 respektive 25 kap. rättegångsbalken som är tillämpliga. Vid tillämpningen av 24 och 25 kap. rättegångsbalken bör vad som där föreskrivs om tid för åtals väckande gälla tid för ansökan enligt 9 § IvL.32 18 § IvL innehåller bestämmelser som innebär att om en framställning om verkställighet gjorts, så kan egendom som genom domen förklarats förverkad tas i beslag om beslag hade kunnat ske enligt svensk lag i en svensk rättegång. Sådant beslut meddelas av riksåklagaren (Denna uppgift kan inte delegeras till annan åklagare; se avsnitt 2.6.3.) eller rätten. Vid tillämpningen av detta 28 Prop. 1972:98 s. 120 f. Beloppen överensstämmer med de högsta belopp som enligt tidigare lagstiftning kunde bestämmas genom strafföreläggande, se prop. 1972:98 s. 121. 30 Prop. 1972:98 s. 121. 31 Prop. 1972:98 s. 122. 32 Prop. 1972:98 s. 123. 29 16 lagrum ska det inte ske någon prövning av huruvida de i 27 kap. 1 § rättegångsbalken angivna förutsättningarna för beslag föreligger. De ska anses omedelbart uppfyllda i kraft av det utländska beslutet om förverkande. Övriga i 27 kap. rättegångsbalken angivna förutsättningar för beslag måste däremot vara uppfyllda. Där intagna regler om förfarandet och bestämmelser om beslagsförordnandets rättsverkan samt verkställighet ska enligt den uttryckliga hänvisningen i 18 § IvL till bestämmelserna i nämnda kapitel i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad i 27 kap. rättegångsbalken sägs om väckande av åtal kommer vid tillämpning av 18 § IvL istället att avse ansökan om förhandling enligt 9 § IvL.33 Den generella rätten för åklagare att använda straffprocessuella tvångsmedel är knuten till förundersökning och rättegång. Åklagaren har således inte någon rätt att använda tvångsmedel för att säkra ett lagakraftvunnet beslut om förverkande, om det inte finns en särskild regel om det. 18 § IvL är en sådan särskild regel. I övrigt är den andra staten hänvisad till att ansöka om rättslig hjälp enligt 4 kap. 23 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, om inte egendomen är föremål för ett frysningsbeslut som har verkställts i Sverige. Angående internationell rättslig hjälp och frysning, se handböckerna Internationell rättslig hjälp i brottmål och - Erkännande och verkställighet inom EU av frysningsbeslut. Utevarodom 19–22 §§ IvL behandlar förfarandet då framställningen om verkställighet grundas på en s.k. utevarodom. Begreppet utevarodom definieras i 4 § andra stycket IvL. Uttrycket omfattar inte bara dom som meddelats av domstol (såväl över- som underrätt inbegrips) efter förhandling där den tilltalade inte varit personligen närvarande. Även sådant av annan myndighet meddelat avgörande som enligt brottmålsdomskonventionen betecknas som ”ordonnance pénale, dvs. för Sveriges vidkommande straff- och ordningsbotsföreläggande, omfattas av begreppet.34 Det särskilda förfarandet tillämpas enbart om utevarodomen meddelats efter talan av annan än den dömde (19 § IvL). Undantag görs således för dom som meddelats efter talan av den dömde. Därmed avses i första hand fall då utevarodomen meddelats av högre instans med anledning av den dömdes talan men undantaget gäller även fall då den utländska statens rättsordning medger att samma instans efter särskild talan kan ompröva ett tidigare avgörande samt den dömde begagnat sig av denna möjlighet med resultatet att avgörandet fastställts eller att ny dom meddelats efter förhandling i den dömdes frånvaro.35 Av 20 § första stycket IvL framgår att när framställningen om verkställighet av utevarodomen, efter regeringens prövning enligt 8 § IvL överlämnats till riksåklagaren, ska den dömde personligen delges domen och underrättas om att han inom trettio dagar från delfåendet kan begära omprövning av domen, s.k. opposition. 8 § IvF innehåller ytterligare föreskrifter om vad underrättelsen till den dömde ska innehålla och att ett exemplar av underrättelsen, genom riksåklagarens försorg, ofördröjligen ska sändas till myndigheten i den främmande staten. Av 24 § IvF framgår att underrättelsen ska sändas till Justitiedepartementet för 33 Prop. 1972:98 s. 123 f. Prop. 1972:98 s. 109. 35 Prop. 1972:98 s. 124. 34 17 vidarebefordran till den främmande staten. Eventuell översättning ombesörjs av departementet. Opposition innebär att den dömde hos riksåklagaren anhängiggör talan om omprövning av utevarodomen. Begärs inte omprövning inom föreskriven tid tillämpas något av de två ovan beskrivna förfarandena med rättens, alternativt riksåklagarens prövning av framställningen, se ovan innevarande avsnitt, rubrikerna Rättens prövning och Strafföreläggande istället för rättens prövning (20 § första stycket IvL). Den dömde kan i samband med sin begäran om opposition begära att omprövningen ska ske av behörig domstol i den stat där utevarodomen meddelats. Riksåklagaren ska då överlämna framställningen till Justitiedepartementet som underrättar den främmande staten (20 § andra stycket första meningen IvL). Om den främmande statens domstol tar upp oppositionen till saklig prövning, förfaller framställningen om verkställighet av påföljden vid svenska myndigheter. Om den utländska domstolen avvisar oppositionen och avvisningsbeslutet vinner laga kraft, tillämpas det ovanstående beskrivna förfarandet med rättens, alternativt riksåklagarens prövning, dvs. den ordning som gäller i fråga om dom meddelad efter den dömdes hörande (22 § IvL). Om den dömde vid oppositionen begär prövning vid svensk domstol eller anför opposition utan att ange var prövningen ska ske, ska riksåklagaren vid Stockholms tingsrätt (35 § IvL) ansöka om förhandling för prövning av den dömdes talan (20 § andra stycket IvL). En sådan ansökan kan inte delegeras till allmän åklagare (23 § IvF e contrario; se avsnitt 2.6.3). Rätten kallar därefter till för-handling. Förhandlingen får inte hållas förrän viss tidsfrist löpt ut. Om den dömde uteblir från förhandlingen eller om rätten av annat skäl finner att oppositionen inte kan tas upp till prövning, ska rätten avvisa den dömdes talan. Som exempel på ”annat skäl” till varför oppositionen inte kan upptas till prövning kan nämnas situationen där den dömde återkallar sin oppositionstalan eller då närmare utredning visar att den aktuella domen inte kan betecknas som en utevarodom.36 När avvisningsbeslutet vunnit laga kraft tillämpas det ovan be-skrivna förfarande med rättens, alternativt riksåklagarens prövning av framställningen (21 § första och andra stycket IvL). Följden av ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut blir alltså att saken behandlas som om talan om opposition aldrig förts, dvs. att domen anses meddelad efter den dömdes hörande och den kan således verkställas enligt bestämmelserna för vanliga domar.37 Om den anförda oppositionen inte avvisas, ska rätten ompröva utevarodomen. Detta innebär att rätten ska göra en ny prövning i sak av målet i dess helhet enligt svensk lag.38 Detta innebär avsteg från den viktiga huvudprincipen i 10 § andra stycket IvL om att en ny prövning av skuldfrågan inte får göras. 21 § tredje stycket IvL innehåller detaljerade bestämmelser om vad rätten har att beakta vid sin prövning. Av lagrummet framgår bl.a. att jurisdiktions- och åtalsreglerna i 2 kap. brottsbalken liksom åtalspreskriptionsreglerna inte utgör hinder mot omprövning av målet. Frågan om ansvar för gärningen enligt svensk lag ska bedömas som om motsvarande brott begåtts i Sverige (21 § tredje stycket IvL). Med svensk lag menas de materiella bestämmelserna i svensk strafflagstiftning.39 Detta innebär inte att kravet på dubbel straffbarhet efterges. Gärningen måste alltså ha varit straffbar enligt lagen på gärningsorten samt utgöra brott i Sverige. Den prövning som skett i den anmodande staten av 36 Prop. 1972:98 s. 126. Prop. 1972:98 s. 126. 38 Prop. 1972:98 s. 126. 39 Prop. 1972:98 s. 127. 37 18 frågan om åtalspreskription måste också respekteras.40 Den svenska domstolen är oförhindrad att döma till strängare påföljd än vad som ålagts av den främmande statens domstol.41 Vid den ovan beskrivna handläggningen av utevarodomar gäller rättegångsbalkens regler i den mån inte annat föreskrivs i internationella verkställighetslagen (19 § IvL). Rättegångsbalkens regler är tillämpliga även beträffande den del av förfarandet som äger rum innan domstolen tar upp en anförd opposition till prövning. Därav följer bl.a. att bestämmelserna om återställande av försutten tid i 58 kap. rättegångsbalken kan bli tillämpliga när den dömde inte anfört opposition inom föreskriven tid.42 Specialitetsprincipen 23 § första stycket IvL är en s.k. specialitetsregel som innebär skydd mot rättsliga åtgärder i form av åtal och frihetsberövande m.m. på grund av tidigare brottslighet då verkställighet av påföljd överförs till Sverige och den dömde är berövad friheten i den främmande staten. I lagrummets första och andra stycke anges undantag från denna huvudregel. Förbudet mot rättsliga åtgärder avser i princip varje inskränkning av den personliga friheten som föranleds av ett tidigare brott. Bestämmelsen utgör emellertid inte hinder mot omhändertagande som innebär frihetsberövande – t.ex. psykiatrisk tvångsvård – när helt andra omständigheter än den dömdes föregående brottslighet motiverar sådan åtgärd.43 Angående den 45-dagarsfrist som anges i lagrummet kan hänvisas till NJA 2003 s. 76 och s. 133, som avser den motsvarande frist som gäller enligt den europeiska utlämningskonventionen. Det är emellertid inte självklart i vad mån dessa rättsfall har betydelse för tolkningen av 23 § IvL.44 Verkställighet av påföljden 24 § IvL innehåller regler om verkställigheten av den påföljd som bestämts enligt verkställighetsförfarandet i 11-16 §§ IvL. Påföljden ska verkställas enligt de svenska verkställighetsreglerna med vissa undantag som betingats av brottmålsdomskonventionens bestämmelser. 24 § IvL innebär att den lagstiftning och de förordningar som gäller i fråga om beräkning av strafftid, kriminalvård i anstalt och i frihet samt verkställighet av bötesstraff är fullt ut tillämpliga i här aktuella fall.45 2.2.2 Verkställighet utomlands enligt brottmålsdomskonventionen m.m. 26–34 §§ IvL innehåller bestämmelser om tillvägagångssättet då verkställighet av en i Sverige ådömd påföljd överförs till en främmande stat enligt brottmålsdomskonventionen. 40 Prop. 1972:98 s. 127. Prop. 1972:98 s. 127. 42 Prop. 1972:98 s. 124 f. 43 Prop. 1972:98 s. 128. 44 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:20. 45 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:20. 41 19 Överflyttning av verkställigheten sker som huvudregel utan åklagares medverkan. Förfarandet kan i korthet beskrivas med att Kriminalvården (vid fängelsepåföljd), Socialstyrelsen (vid rättspsykiatrisk vård) eller Kronofogdemyndigheten (vid böter eller förverkande) via Justitiedepartementet gör framställning om verkställighet hos den främmande staten. I 26 § IvL anges vissa förutsättningar för att framställning ska få göras. Framställning får inte göras om det med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket punkterna 1-8 IvL kan antas föreligga hinder mot verkställighet i den främmande staten. Vidare får framställning inte göras om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. 27-29 §§ IvL innehåller bestämmelser om offentligt biträde, hur framställningen ska vidarebefordras till den andra staten och hinder mot påbörjande av avtjänande i Sverige efter det att framställning gjorts. Utevarodom 30–32 §§ IvL innehåller bestämmelser om överförande av verkställighet av i Sverige ådömd utevarodom. I avsnitt 2.2.1, rubriken Utevarodom beskrivs hur en inkommande framställning om överflyttning av verkställighet av utevarodom ska hanteras. Bestämmelserna i 30-32 §§ IvL avser den spegelvända situationen, dvs. överförande av verkställighet från Sverige till främmande stat. 30 § IvL stadgar att om svensk myndighet gjort framställning om överförande av verkställighet och den dömde anför opposition mot domen (eller ordningsboten eller strafföreläggandet) hos behörig myndighet i den främmande staten och därvid begär att hans talan prövas vid svensk domstol, så ska riksåklagaren ansöka hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. Sådan förhandling får hållas först efter att en viss tidsfrist löpt ut. Av 30 § IvL framgår vidare att om rätten avvisar oppositionen och avvisningsbeslutet vinner laga kraft, så sänds underrättelse om detta tillbaka till den främmande staten via Justitiedepartementet. Om oppositionen inte avvisas, ska rätten, med undanröjande av domen eller föreläggandet, göra en ny prövning av frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden ålagts. Framställningen till den främmande staten förfaller i och med detta. Vid handläggningen av målet gäller rättegångsbalkens bestämmelser (30 § tredje stycket IvL). Prövning ska alltså äga rum vid huvudförhandling. Om domstolen fäller den tilltalade till ansvar och på nytt ådömer honom påföljd, kan frågan om verkställighet av denna påföljd i främmande stat aktualiseras på nytt. Den frågan får emellertid då bli föremål för en helt ny prövning enligt 26 § IvL.46 31 § IvL innehåller bestämmelser om vad som gäller om den dömde, med anledning av en framställning enligt 26 § IvL, anhållits eller häktats i den främmande staten och överförs till Sverige för att närvara vid sådan förhandling som beskrivs i 30 § första stycket IvL. Den dömde ska då anses som anhållen av svensk myndighet från den tidpunkt då han anlände hit. Från det att personen anlänt till Sverige gäller de allmänna reglerna om anhållande och häktning i 24 kap. rättegångsbalken. För det fall utevarodomen (eller föreläggandet) endast 46 Prop. 1972:98 s. 136. 20 avser böter innebär bestämmelsen att den dömde i allmänhet ska friges omedelbart efter det att han har överförts till Sverige.47 I 31 § IvL anges vidare den längsta tid för hur länge frihetsberövandet kan bestå. 32 § IvL innehåller en s.k. specialitetsregel till skydd för den som kallats till domstolsförhandling i Sverige efter anförd opposition mot utevarodom som man från svensk sida har begärt att få verkställd i annan brottmålsdomskonventionsstat. Lagrummet ger, med vissa angivna undantag, straffrättslig immunitet avseende brott begångna innan han lämnade den främmande staten. Övriga bestämmelser 33 § IvL reglerar när själva överförandet av den dömde kan ske till den främmande staten då vederbörande är frihetsberövad i Sverige eller av någon annan orsak befinner sig här. 34 § IvL innehåller bestämmelser om den spegelvända situationen jämfört med vad som beskrivits beträffande 23 § IvL, se ovan avsnitt 2.2.1, rubriken Specialitetsprincipen. Bestämmelsen gör det möjligt för regeringen att, på begäran av behörig myndighet i främmande stat och efter prövning av Högsta domstolen, medge att den dömde får åtalas, dömas eller frihetsberövas i den främmande staten för verkställighet av påföljd m.m. med anledning av brott som begåtts före överförande till den främmande staten och som inte omfattas av framställningen om verkställighet. 2.3 Överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen Den andra huvudkonventionen i internationella verkställighetslagen är den i Strasbourg den 21 mars 1983 undertecknade konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). Denna konvention är liksom brottmålsdomskonventionen ett resultat av Europarådets arbete. Ytterligare två överenskommelser har knutits till överförandekonventionen. Det rör sig om det i Strasbourg den 18 december 1997 undertecknade tilläggsprotokollet till överförandekonventionen (tilläggsprotokollet) och artiklarna 67-69 i den i Schengen den 19 juni 1990 undertecknade tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen). Tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen kompletterar överförandekonventionens bestämmelser.48 Överförandekonventionen och tilläggsprotokollet återfinns på Justitiedepartementets (BIRS) hemsida som kan nås via Rånet under fliken Brott & Straff/Internationellt samarbete/Centralmyndigheten – Justitiedepartementet – BIRS/Svensk version/lagar, konventioner m.m. Schengenkonventionen 47 Prop. 1972:98 s. 137. I prop. 1999/2000:45 behandlades frågan om Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet och den lagstiftning som protokollet och artiklarna 67-69 i Schengenkonventionen föranledde. 48 21 återfinns på Rånet under fliken Brott & Straff/Internationellt samarbete/Konventioner och överenskommelser/Övriga konventioner. Överförandekonventionen skiljer sig huvudsakligen i följande avseenden. från brottmålsdomskonventionen Endast frihetsberövande påföljder kan överföras. Förfarandet är enklare vilket ska göra den praktiska tillämpningen lättare. Överförande av straffverkställighet får begäras inte bara av domslandet utan även av den stat som önskar överta verkställigheten. Överförande förutsätter den dömdes medgivande. Konventionen är avsedd att kunna tillträdas även av stater utanför Europarådet. Konventionen drar endast upp ramen för ett överförandeförfarande. Den innebär inget tvång för parterna att bifalla en begäran om överförande. Konventionen innehåller därför inte i samma utsträckning som brott-målsdomskonventionen en uppräkning av de grunder som får åberopas till stöd för en vägran att medge överförande. Av 3 § IvF framgår till respektive från vilka länder överförande av verkställighet enligt överförandekonventionen kan ske, dvs. vilka stater som har tillträtt konventionen. 20 a och 20 f §§ IvF innehåller motsvarande bestämmelser beträffande tilläggsprotokollet respektive Schengenkonventionen. 2.3.1 Verkställighet i Sverige enligt överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen Överförandekonventionen I 25 a § första stycket IvL anges de grundläggande förutsättningarna för verkställighet i Sverige enligt överförandekonventionen. Förutsättningarna är följande. Den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här. Den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige. Den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag. Den tid för frihetsberövande som återstod när framställning om verkställighet kom in uppgick till minst sex månader, eller särskilda 22 skäl talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige. Framställningen görs av behörig myndighet i den främmande staten och ges in till Justitiedepartementet. Flera stater har liksom Sverige tillträtt såväl överförandekonventionen som brottmålsdomskonventionen. Den anmodande staten är i sådant fall enligt artikel 22.4 överförandekonventionen skyldig att i samband med framställningen ange vilken konvention framställningen stöder sig på. Regeringen prövar framställningen. Regeringen kan också själv göra framställning hos främmande stat om att verkställighet ska ske i Sverige (25 a § tredje stycket andra meningen IvL). Överförande kräver samtycke från såväl domslandet som verkställighetslandet men någon skyldighet att bifalla framställningen uppställs inte i överförandekonventionen. Det har därför inte ansetts erforderligt att, utöver de ovan angivna grund-förutsättningarna, ställa upp absoluta eller fakultativa hinder för överförande på sätt som gjorts beträffande brottmålsdomskonventionen, se ovan avsnitt 2.2.1, rubriken Hinder mot överförande. Dessa vägransgrunder kan emellertid vara vägledande för regeringen vid prövningen av en ansökan om överförande enligt överförandekonventionen.49 Den andra centrala bestämmelsen vid verkställighet i Sverige enligt överförandekonventionen är 25 g § IvL. Lagrummet erbjuder två olika tillvägagångssätt. Regeringen kan antingen själv föranstalta om fortsatt verkställighet av påföljden (s.k. fortsatt verkställighet) eller ombesörja att påföljden omvandlas till en svensk påföljd (s.k. påföljdsomvandling). Vid fortsatt verkställighet meddelar regeringen de närmare föreskrifterna som behövs för verkställighet i Sverige. Genom en hänvisning i 25 g § IvL gäller även bestämmelserna i 25 § andra och tredje styckena IvL i tillämpliga delar, vilket bl.a. innebär att verkställighet får ske i Sverige utan hinder av att påföljden är strängare än som vad som enligt svenska straffbestämmelser kan följa på brottet. Om regeringen beslutar om påföljdsomvandling överlämnas ärendet till riksåklagaren för ansökan hos rätten om ny påföljd. Riksåklagaren kan enligt 23 § IvF uppdra åt en allmän åklagare att ansöka och utföra talan i domstol (se avsnitt 2.6.3), varvid i huvudsak samma tillvägagångssätt gäller som då det rör sig om en framställning enligt brottmålsdomskonventionen, se ovan avsnitt 2.2.1, rubriken Rättens prövning. Till skillnad från förfarandet enligt brottmålsdomskonventionen, ska rätten inte pröva själva framställningen, detta har redan regeringen gjort. Rätten ska endast bestämma ny påföljd för brottet.50 Påföljden får inte omvandlas till enbart böter. 15 – 17 §§ IvF innehåller detaljföreskrifter om bl.a. framställningens innehåll. Tilläggsprotokollet Om en stat tillträtt såväl överförandekonventionen som överförandekonventionens tilläggsprotokoll, är det möjligt att överföra verkställigheten till Sverige trots att den dömde inte samtycker till det (25 a § andra stycket 49 50 Prop. 1983/84:197 s. 53 f. Prop. 1983/84:197 s. 54. 23 punkten 1 IvL). De närmare förutsättningarna anges i 25 b § punkterna 1-2 IvL. Av lagrummet framgår att samtycke inte krävs om någon av följande situationer föreligger. Om den dömde genom att fly till Sverige försöker att helt eller delvis undandra sig verkställighet av påföljden, om denna dömts ut genom en dom som vunnit laga kraft i den andra staten (25 b § punkten 1 IvL). Om domen angående påföljden, eller administrativt beslut till följd av denna dom, innehåller ett förordnande att den dömde ska utvisas från den stat där domen meddelats eller annars inte får vistas i den staten efter det att han försatts på fri fot (25 b § punkten 2 IvL). Då den dömde flytt till Sverige, ska enligt 25 f § IvL offentligt biträde förordnas om det inte kan antas att behov av biträde saknas. I de fall den dömde anhålls eller häktas eller beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelats, får det antas att han eller hon i de flesta fall har behov av offentligt biträde.51 Angående tvångsmedel, se nedan innevarande avsnitt, rubriken Tvångsåtgärder. Det första av de beskrivna fallen – flyktfallet – avser situationen då den dömde, efter att ha ådömts en påföljd i en annan konventionsstat, har flytt till Sverige innan verkställigheten av påföljden har påbörjats eller när han eller hon har flytt under den tid då verkställigheten pågår i den andra staten. Bestämmelsen är inte tillämplig i de fall när en person är dömd i sin utevaro i den andra staten. Efter att den dömde har frigetts villkorligt eller verkställigheten skjutits upp tills vidare av någon annan anledning, kan överförande av verkställighet av påföljd inte heller ske. Om den dömde i en sådan situation återvänder till Sverige och den villkorliga frigivningen förverkas eller verkställigheten av någon annan anledning återupptas därefter, kan överförande inte ske med stöd av tilläggsprotokollet. Den dömde kan i en sådan situation inte anses ha flytt från domslandet.52 Det andra av de beskrivna fallen – utvisningsfallet – innebär att verkställighet kan överföras till Sverige utan den dömdes samtycke när vederbörande utvisas eller avvisas från den andra staten eller på något annat sätt förbjudas att vistas i den staten efter det att han eller hon försätts på fri fot. Bestämmelsen innefattar varje åtgärd som innebär att den dömde inte får vara kvar i domslandet efter frigivande. Förbudet mot att vistas i den dömande staten kan beslutas samtidigt med domen när påföljden utdöms eller i anslutning till verkställigheten av den ådömda påföljden. Beslutande myndighet i den andra staten kan vara domstol eller administrativ myndighet.53 Som tidigare nämnts kan tilläggsprotokollet endast tillämpas tillsammans med överförandekonventionen och aldrig åtskild från den. Detta innebär bl.a. att 51 Prop. 1999/2000:45 s. 32. Prop. 1999/2000:45 s. 38 f. 53 Prop. 1999/2000:45 s. 39. 52 24 det tidigare redovisade förfarandet där regeringen antingen kan besluta om fortsatt verkställighet eller ombesörja påföljdsomvandling, även gäller för det fall tilläggsprotokollet är tillämpligt. I de fall personen överförs till Sverige med stöd av 25 b § punkten 2 (utvisningsfallet) gäller enligt vissa förutsättningar skydd mot lagföring och tvångsmedel på grund av brott som hänför sig till tiden före överförandet, med undantag för det brott som överförandet avser (25 h § IvL som hänvisar till 23 § IvL). 20 b-20 e §§ IvF innehåller detaljföreskrifter om bl.a. framställningens innehåll. Schengenkonventionen Vissa stater som tillträtt överförandekonventionen har inte tillträtt tilläggsprotokollet men väl Schengenkonventionen. De aktuella artiklarna i Schengenkonventionen är artiklarna 67-69. Om så är fallet kan verkställighet överföras till Sverige utan den dömdes samtycke, fast inte i lika stor utsträckning som om tilläggsprotokollet varit tillämpligt (25 a § andra stycket punkten 2 IvL). Överförande utan den dömdes samtycke får endast ske i det s.k. flyktfallet. Om den dömde genom att fly till Sverige försöker att helt eller delvis undandra sig verkställighet av påföljden, om denna dömts ut genom en dom som vunnit laga kraft i den andra staten. Angående innebörden av det s.k. flyktfallet, se ovan innevarande avsnitt, rubriken Tilläggsprotokollet. I denna typ av ärenden ska enligt 25 f § IvL offentligt biträde förordnas om det inte kan antas att behov av biträde saknas. I de fall den dömde anhålls eller häktas eller beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelats får det antas att han eller hon i de flesta fall har behov av offentligt biträde.54 Angående tvångsmedel, se nedan innevarande avsnitt, rubriken Tvångsåtgärder. Schengenkonventionens bestämmelser kompletterar överförandekonventionens bestämmelser. Övriga bestämmelser i överförandekonventionen (som inte avser krav på samtycke) gäller i tillämpliga delar.55 Detta framgår också av Internationella verkställighetslagen som föreskriver att verkställighet ska ske i Sverige enligt överförandekonventionen i denna situation (25 a § andra stycket 2). Detta innebär bl.a. att det tidigare redovisade förfarandet där regeringen antingen kan besluta om fortsatt verkställighet eller ombesörja på-följdsomvandling, även gäller för det fall Schengenkonventionen är tillämplig. 54 55 Prop. 1999/2000:45 s. 32. Artikel 69; se prop. 1999/2000:45 s. 25. 25 20 g § IvF innehåller hänvisningar till andra lagrum som bl.a. reglerar framställningens innehåll. Tvångsåtgärder Om tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen tillämpas är det enligt 25 c-25 e §§ IvL möjligt att använda tvångsmedel i form av anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet för att säkerställa verkställighet av påföljden i Sverige. Av dessa lagrum framgår att om den dömde genom att fly till Sverige försöker att helt eller delvis undandra sig verkställighet av påföljden och denna dömts ut genom en dom som vunnit laga kraft i den andra staten och detta kan föranleda en framställning om överförande av verkställighet, får den dömde, på begäran av behörig myndighet i den andra staten, anhållas och häktas om det finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig verkställigheten av påföljden. Det är möjligt att anhålla och häkta även efter att framställningen gjorts eller beviljats (25 c § första stycket IvL). Tvångsmedel kan inte tillgripas för det s.k. utvisningsfallet, endast för det s.k. flyktfallet. För häktning och anhållande gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. Bestämmelserna för anhållande och häktning avviker emellertid från de gängse bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken på flera punkter, bl.a. genom att endast flyktfara kan åberopas som grund för häktning. 25 c § andra stycket IvL anger i vilken utsträckning 24 kap. rättegångsbalken är tillämpligt. Bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken kan inte i alla delar tillämpas ordagrant. Det talas t.ex. i ett flertal av bestämmelserna om den misstänkte. Vad som sägs angående misstänkt ska i detta sammanhang istället avse den dömde.56 Av 25 d § IvL framgår att om det finns skäl att anhålla eller häkta den dömde men syftet med åtgärderna kan uppnås genom reseförbud eller anmälningsskyldighet, får dessa tvångsmedel användas istället. Även för dessa tvångsmedel gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. Bestämmelserna om reseförbud och anmälningsskyldighet i 25 d § IvL innehåller emellertid avvikelser från de gängse föreskrifterna i 25 kap. rättegångsbalken och lagrummet anger i vilken utsträckning 25 kap. rättegångsbalken är tillämpligt. Som ovan beskrivits beträffande 25 c § IvL, gäller på motsvarande sätt här att de delar av bestämmelserna som syftar till den misstänkte istället ska avse den dömde. Bestämmelser som avser om åtal har väckts eller om huvudförhandling ska hållas torde inte bli aktuella i detta sammanhang.57 25 e § IvL innehåller bestämmelser om hur länge ovan nämnda tvångsmedel kan gälla och skyldighet för åklagare och domstol att under vissa omständigheter häva tvångsmedlen. 20 c-20 e §§ IvF innehåller ytterligare föreskrifter. Av dessa framgår bl.a. att en begäran om tvångsåtgärder ska åtföljas av uppgift om den dömdes 56 57 Prop. 1999/2000:45 s. 40. Prop. 1999/2000:45 s. 40. 26 födelsetid, födelseort och hemvist, brottets beskaffenhet samt påföljdens art och längd. Det som i de flesta fall kommer att saknas är en kopia av domen i svensk översättning. Åklagaren borde emellertid kunna få tillgång till utdrag ur domen som kan redovisas för rätten. Det viktiga för domstolens prövning måste vara att kunna konstatera att personen ifråga har dömts för viss brottslighet.58 Uppgifter för att kunna bedöma den dömdes benägenhet att avvika eller på något annat sätt undandra sig verkställigheten av påföljden borde åklagaren kunna införskaffa här i Sverige eller från den andra staten före häktningsförhandlingen. Att den dömde har en viss benägenhet att avvika torde han eller hon redan visat genom att undandra sig verkställigheten av påföljden i domslandet och fly hit.59 De uppgifter som i normalfallet kommer att vara tillgängliga torde därför vara tillräckliga för att åklagare och domstol ska kunna ta ställning till användande av tvångsmedel.60 Om en begäran om tvångsåtgärd ges in till Justitiedepartementet, ska den överlämnas till riksåklagaren (20 d § första stycket IvF). Justitiedepartement ska hållas underrättat om vidtagna tvångsåtgärder (20 d § andra stycket IvF). 2.3.2 Verkställighet utomlands enligt överförandekonventionen, tilläggsprotokollet och Schengenkonventionen I 34 a–34 b §§ IvL finns föreskrifter om tillvägagångssättet vid överförande av verkställighet från Sverige till främmande stat enligt överförandekonventionen och, i förekommande fall, tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen. Ytterligare bestämmelser, t.ex. vilka länder det är möjligt att överföra verkställigheten till, framgår av internationella verkställighetsförordningen (13-20 §§ IvF avseende överförandekonventionen, 20 a-20 e §§ IvF avseende tilläggsprotokollet och 20 f-20 g §§ IvF avseende Schengenkonventionen). Enligt 34 a § IvL upptas frågan om överförande av verkställighet till främmande stat av Kriminalvården (fängelse) eller Socialstyrelsen (rättspsykiatrisk vård). Framställning om överförande får inte göras om det med motsvarande tillämpning av 25 a § första och andra styckena IvL, se ovan avsnitt 2.3.1, rubriken Överförandekonventionen, kan antas föreligga hinder mot verkställighet i den främmande staten. Som tidigare nämnts kan initiativ till överförande av verkställighet även tas av den främmande staten. Detta gäller bara om framställningen görs enligt överförandekonventionen och inte En sådan enligt tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen.61 framställning prövas av Kriminalvården eller Socialstyrelsen enligt bestämmelserna i 25 a § första stycket IvL. 34 a § IvL anger även att Kriminalvården och Socialstyrelsen i viss utsträckning kan överlämna ett ärende om verkställighet till regeringen för avgörande. Vidare hänvisas till bestämmelserna i 27-29 och 33 §§ IvL i tillämpliga delar, 58 Prop. 1999/2000:45 s. 30 f. Prop. 1999/2000:45 s. 39. 60 Prop. 1999/2000:45 s. 31. 59 61 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:35. 27 vilket bl.a. innebär att det som regel ska förordnas ett offentligt biträde för den dömde. 34 b § IvL innehåller en hänvisning till bestämmelsen i 34 § IvL som gör det möjligt för regeringen att medge att den dömde får åtalas, dömas eller frihetsberövas i den främmande staten för verkställighet av påföljd m.m. med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten och som inte omfattas av framställningen om verkställighet. Se ovan avsnitt 2.2.2, rubriken Övriga bestämmelser. 2.4 Annan överenskommelse med främmande stat I 2 § fjärde stycket IvL hänvisas till annan överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat. Med uttrycket ”annan överenskommelse” avses andra överenskommelser än de som anges i 2 § första-tredje styckena IvL. De aktuella överenskommelserna framgår av 21-21 g §§ IvF och är följande. 62 Överenskommelsen den 15 mars 2002 mellan Sverige och Kuba om verkställighet av straffrättsliga påföljder (SÖ62 2003:34) Överenskommelsen den 26 september 1989 mellan Sverige och Thailand om verkställighet av straffrättsliga påföljder (SÖ 1990:35) Överenskommelsen den 14 december 1989 mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott (SÖ 1992:5) Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen, SÖ 1991:41) Den europeiska konventionen den 8 november 1990 om förverkande m.m. (förverkandekonventionen, SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) Avtalet mellan Sverige och Australien den 18 december 1998 om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 2001:47) Avtalet mellan Sverige och Kanada den 15 februari 2000 om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 2001:43) Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen, SÖ 2004:21) Tilläggsprotokollet (till Palermokonventionen) den 15 november 2000 om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel Sveriges internationella överenskommelser. 28 med människor, särskilt kvinnor och barn (SÖ 2004:22) Tilläggsprotokollet (till Palermokonventionen) den 15 november 2000 mot människosmuggling, land-, luft och sjövägen (protokollstexten finns publicerad i prop. 2004/05:138) Vissa överenskommelser är multilaterala och i dessa fall anges de länder som överenskommelsen gäller mellan i en särskild bilaga till lagrummet, se 21 b § IvF (bilaga 1; narkotikabrottskonventionen), 21 c § IvF (bilaga 2; förverkandekonventionen), 21 f § IvF (bilaga 3; Palermokonventionen) och 21 g § IvF (bilaga 4 och 5; de två tilläggsprotokollen till Palermokonventionen). Enligt 2 § fjärde stycket första meningen IvL meddelar regeringen i sitt förordnande de närmare föreskrifterna för överförande av verkställighet till respektive från Sverige. Föreskrifterna finns i 21-21 g §§ IvF. I dessa lagrum anges tillvägagångssättet genom hänvisningar till bestämmelser i såväl internationella verkställighetslagen som den tillhörande förordningen. Vissa av föreskrifterna knyter an till den procedur som gäller enligt brottmålsdomskonventionen och andra till vad som gäller enligt överförandekonventionen. För några överenskommelser gäller identiska förfarandesätt (t.ex. 21 a och 21 b §§ IvF). I 2 § fjärde stycket andra meningen IvL anges att 25, 25 a, 25 g och 26-34 §§ IvL ska tillämpas vid överförande av verkställighet enligt de aktuella överenskommelserna. Som tidigare nämnts, se ovan avsnitt 2.1, är dessa hänvisningar delvis missvisande. Lagrummet kan därför inte tillämpas exakt enligt sin ly¬delse. Bestämmelsen ska istället tolkas med beaktande av om föreskrifterna i 21-21 g §§ IvL knyter an till förförandet enligt brottmålsdomseller överförandekonventionen. Detta innebär exempelvis att då överförande sker med stöd av överenskommelsen mellan Sverige och Kuba (21 g § IvF), som knyter an till förfarandet enligt överförandekonventionen, så ska man bortse från hänvisningen till 26-34 §§ IvL. Sker överförande med stöd av överenskommelsen mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland (21 a § IvF), som knyter an till förfarandet enligt brottmålsdomskonventionen, så ska man bortse från hänvisningen till 25 a och 25 g §§ IvL. 25 § IvL reglerar överförande av verkställighet till Sverige i de fall regeringen i sitt förordnande inte har knutit an till vare sig brottmålsdoms- eller överförandekonventionen.63 2.5 Förordnande för visst fall Även om det inte föreligger en generell överenskommelse med viss stat om överförande av straffverkställighet, kan det finnas starka skäl (t.ex. humanitära, sociala eller liknande anledningar) att i ett konkret fall kunna föra över verkställighet av ådömd påföljd till eller från Sverige. 3 § IvL gör det möjligt för regeringen att förordna om sådant överförande. Förordnande med stöd av 3 § IvL kan i och för sig avse flera än ett fall men måste avse konkreta 63 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:22. 29 och i förordnandet angivna fall. Förordnandet får alltså inte vara av generell natur.64 2.5.1 Verkställighet i Sverige efter förordnande för visst fall Som förutsättning för överförande av verkställighet till Sverige gäller enligt 3 § IvL att det rör sig om en dom eller annat avgörande som meddelats av domstol eller annan behörig myndighet i en främmande stat, att det föreligger synnerliga skäl för överförande, att den dömde är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige och att det är en frihetsberövande påföljd. Vid prövningen av synnerliga skäl beaktas bl.a. den dömdes personliga förhållanden och påföljdens återstående längd.65 Överlämnandeförfarandet regleras genom att 3 § andra stycket IvL hänvisar till 2 § fjärde stycket IvL. Detta innebär att regeringen i sitt särskilda förordnande meddelar bestämmelser om prövningen av frågan om verkställighet. Det får antas att regeringen i sitt förordnande beslutar ett förfarande som knyter an till antingen brottmålsdomskonventionen eller överförandekonventionen. Enligt 2 § fjärde stycket IvL ska 25, 25 a, 25 g och 26-34 §§ IvL tillämpas. Den i avsnitt 2.4 redovisade tolkningen av lagrummet gäller även vid verkställighet i Sverige efter förordnande för visst fall. 2.5.2 Verkställighet utomlands efter förordnande för visst fall Som förutsättning för överförande av verkställighet från Sverige till annan stat gäller enligt 3 § att det ska föreligga synnerliga skäl för överförande och att det rör sig om en frihetsberövande påföljd som ådömts en person som är medborgare eller har sin hemvist i den främmande staten. Om påföljden avser vård, kan överflyttning endast ske om det rör sig om rättspsykiatrisk sådan. Angående den närmare regleringen av förfarandet, se ovan avsnitt 2.5.1. 2.6 2.6.1 Gemensamma bestämmelser Laga domstol Av 35 § IvL framgår huvudregeln att Stockholms tingsrätt är forum enligt internationella verkställighetslagen. Undantag görs för användning av tvångsmedel enligt 25 c samt 25 d §§ IvL och förordnande av offentligt biträde enligt 25 f och 27 §§ IvL. I dessa fall gäller vanliga forumregler. I 25 c respektive 25 d §§ IvL hänvisas till bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken, dock med undantag för vissa lagrum i de aktuella kapitlen. Hänvisningen till 24 och 25 kap. rättegångsbalken innebär att de gängse forumregler i 19 kap. rättegångsbalken blir tillämpliga vid tvångsmedelsanvändning. Normalt torde rätten i den dömdes hemvistort vara rätt forum. Även bestämmelsen i 19 kap. 12 § rättegångsbalken om s.k. jourdomstol torde vara tillämplig vid tvångsmedelsanvändning enligt 25 c och 25 d §§ IvL. 64 65 Prop. 1972:98 s. 108. Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. IvL:8. 30 2.6.2 Det efterföljande förfarandet med förverkad egendom m.m. 36 § IvL innehåller bestämmelser om det efterföljande förfarandet med egendom eller dess värde som förverkats med stöd av internationella verkställighetsslagen. Huvudregeln är att egendomen eller egendomens värde tillfaller svenska staten. Lagrummet innehåller även en föreskrift om att böter som bestämts enligt internationella verkställighetslagen inte får förvandlas till annan påföljd. 2.6.3 Förordnande av annan åklagare att fullgöra riksåklagarens uppgifter Av 37 § IvL framgår att riksåklagaren, i den omfattning regeringen bestämmer, kan förordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt internationella verkställighetslagen ankommer på honom. I 23 § IvF anges att sådan delegation kan användas avseende följande uppgifter. Ansökan och utförande av talan hos domstol, utfärdande av strafföreläggande, underrättelse eller annat meddelande till myndighet i främmande stat eller begäran om tvångsåtgärd enligt 20 c § IvF. Uppräkningen innefattar inte alla beslut och åtgärder som kan vidtas av riksåklagaren enligt internationella verkställighetslagen. Det går t.ex. inte att delegera rätten att besluta om anhållande och beslag enligt 17 och 18 §§ IvL. 2.6.4 Ne bis in idem Dom som meddelats av svensk domstol efter förhandling i mål om verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen och varigenom ny påföljd bestämts, blir i alla avseenden likställd med dom i vanligt brottmål. Domen får således enligt allmänna regler fullständig res-judicata-verkan.66 Som tidigare nämnts kan överförande av verkställighet till Sverige även ske utan att en ny dom meddelas av svensk domstol, se ovan avsnitt 2.3.1. Bestämmelsen i 38 § IvL infördes för att säkerställa res-judicata-skydd också för sådana fall. Av lagrummet framgår att om en utländsk påföljd överförs för verkställighet till Sverige, får åtal för den gärning som påföljden avser inte väckas i Sverige (ne bis in idem – dvs. ej två gånger i samma sak). Förbudet mot ny lagföring i Sverige gäller endast så länge beslutet eller förordnandet om verkställighet består. Om den främmande statens framställning om verkställighet återkallas, återgår rätten att verkställa påföljden till den staten. Frågan huruvida åtal i en sådan situation kan eller ska väckas här i landet 66 Prop. 1972:98 s. 141. 31 blir då att bedöma enligt särskilda bestämmelser i 2 kap. 5 a § brottsbalken. Mer om detta i Handbok 2 kap. brottsbalken – Svensk jurisdiktion och åtalstillstånd. 2.6.5 Ersättning till offentlig försvarare och transitering 39 § IvL innehåller bestämmelser om att kostnaden för ersättning till offentlig försvarare som huvudregel ska stanna på staten. Det kan finnas anledning att frångå huvudregeln då den dömde onödigtvis har försvårat genomförandet av verkställighetsförfarandet.67 40 § IvL reglerar transitering av frihetsberövade över svenskt territorium. 2.6.6 Förhållandet mellan internationella verkställighetslagen och nordiska verkställighetslagen Av 42 § IvL framgår att internationella verkställighetslagen är subsidiär i förhållande till nordiska verkställighetslagen. Överförande av verkställighet av böter, förverkande och fängelsestraff till respektive från Sverige och annat nordiskt land, ska alltså ske enligt nordiska verkställighetslagen. Nordiska verkställighetslagen är emellertid inte tillämplig på annan frihetsberövande påföljd än fängelse, varför internationella verkställighetslagen i vissa fall kan bli tillämplig även såvitt avser förhållandet mellan de nordiska länderna.68 Rättspsykiatrisk vård är exempelvis en sådan påföljd som gör att internationella verkställighetslagen blir tillämplig trots att det rör sig om överförande inom Norden. 67 68 Prop. 1972:98 s. 141. Berggren m.fl., Brottsbalken, En Kommentar IvL:38. 32 3 Erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen 3.1 Inledning Lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (nedan kallad europeiska verkställighetslagen, EVL) träder i kraft den 1 april 2015 och innehåller bestämmelser om överförande av straffverkställighet av frihetsberövande påföljder inom EU. Reglerna i den nya lagen ersätter lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) vad avser samarbete med medlemsstat inom EU. EVL bygger på ett EU-rambeslut69, det så kallade fängelserambeslutet. Syftet med rambeslutet är att den dömde ska verkställa påföljden i den medlemsstat där den dömdes sociala återanpassning kan förväntas ske bäst, vilket anses vara i det land där den dömde är medborgare eller har sin hemvist. De svenska påföljder som kan överföras är fängelse, rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård. Regleringen bygger huvudsakligen på frivillighet men det finns också situationer där det är möjligt att överföra straffverkställighet även utan den dömdes samtycke eller medgivande från den behöriga myndigheten i den andra staten, exempelvis vad gäller dömda som är medborgare eller har hemvist i den mottagande medlemsstaten. 3.2 Rättskällor Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen. Lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.70 Förordningen (2015:109) om erkännande och verkställighet av 69 Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen 70 Propositionen 2014/15:29 om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen och Justitieutskottets betänkande Internationell straffverkställighet 33 frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (nedan kallad Förordningen). Åklagarmyndighetens föreskrifter om internationellt samarbete (ÅFS 2007:12). 3.3 Lagens och förordningens tillämplighet Europeiska verkställighetslagen gäller i förhållande till EU:s medlemsstater, förutsatt att medlemsstaten har genomfört rambeslutet. I förhållande till Danmark och Finland ska lagen tillämpas för domar med rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård som påföljd. För domar med fängelse som påföljd tillämpas, som tidigare, lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen, NVL) även i förhållande till Danmark och Finland. EVL har alltid företräde framför IVL. 3.4 3.4.1 Överförande från Sverige Kriminalvårdens samråd inför översändande av dom Det är Kriminalvården som beslutar om en svensk dom eller ett slutligt beslut om frihetsberövande påföljd ska sändas över till en annan medlemsstat för att erkännas och verkställas där. I bedömningen av om det finns förutsättningar att sända över domen tar Kriminalvården hänsyn till förhållandena i den andra staten, i förekommande fall hur den andra staten avser att anpassa påföljden och eventuella skillnader i verkställighetsreglerna. Kriminalvården kan vid denna bedömning behöva samråda med Åklagarmyndigheten, exempelvis när det pågår en förundersökning i Sverige avseende den dömde. 3.4.2 Tillstånd till undantag från specialitetsprincipen: Som redan nämnts är det Kriminalvården som avgör om en svensk dom eller slutligt beslut om frihetsberövande påföljd ska sändas över till en annan medlemsstat för att erkännas och verkställas där. Åklagarmyndigheten involveras dock i ärendet om den verkställande myndigheten i den andra staten, efter det att den dömde har överförts, begär tillstånd till undantag från specialitetsprincipen. Specialitetsprincipen innebär ett skydd för den dömde mot att åtalas, dömas eller frihetsberövas för annat brott som begåtts före överförandet än det som personen överförts för. Skyddet upphör om den som har överförts till en annan medlemsstat har haft möjlighet att lämna den staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande, om den som har överförts har återvänt till landet efter att ha lämnat det eller om den som överförts uttryckligen har avstått från specialitetsprincipens skydd. Den verkställande myndigheten i den andra staten kan också göra en framställning till Sverige om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen. En framställning ska skickas till Kriminalvården som genast ska vidarebefordra 34 den till Åklagarmyndigheten (2 kap. 14 § förordningen). Enligt 2 kap. 13 § EVL tillämpas 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Åklagaren ska därefter göra en framställning till tingsrätten, som enligt 2 kap. 13 § EVL ska meddela sitt beslut senast trettio dagar efter det att framställningen mottagits. Reglerna om behörig tingsrätt finns i 4 kap. 2 § andra till fjärde stycket EVL. En verkställande myndighet i den andra staten kan också skicka en framställning om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen direkt till Åklagarmyndigheten. I sådant fall ska åklagaren underrätta Kriminalvården om att framställningen mottagits direkt från den andra staten. 3.5 3.5.1 Överförande till Sverige Förutsättningar för att erkänna och verkställa en utländsk dom i Sverige Förutsättningarna för att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska kunna erkännas och verkställas i Sverige framgår av 3 kap 2 – 3 §§ EVL. Kriminalvården prövar om förutsättningarna är uppfyllda. Den begärande staten sänder över domen tillsammans med ett intyg med den information som behövs för bedömningen av om domen kan erkännas och verkställas. Om domen är verkställbar beslutar Kriminalvården, genom en så kallad verkställbarhetsförklaring, att verkställigheten ska ske i Sverige. Verkställbarhetsförklaringen ska innehålla uppgift om vilken påföljd som ska verkställas i Sverige och dess längd. Huvudregeln är att Sverige som verkställande stat är bunden av påföljdens art och längd såsom den fastställts i domslandet.71 Med anledning av att påföljdssystemen skiljer sig åt i medlemsstaterna finns också en möjlighet att anpassa påföljden. Det kan jämföras med påföljdsomvandling med stöd av överförandekonventionen (25 g § IVL). Kriminalvården ska underrätta den andra staten om beslutet att anpassa påföljden. Detta innebär att den andra staten får en möjlighet att överväga om domen och intyget ska återkallas. 3.5.2 Anpassning av påföljden Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige ska Kriminalvården, om anpassningen är av enklare slag, enligt 3 kap 12 § första stycket punkten 1 EVL besluta i fråga om påföljdens art eller längd. I annat fall ska Kriminalvården överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos tingsrätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Liksom för prövningen av tillstånd till undantag från specialitetsprincipen framgår reglerna om behörig tingsrätt av 4 kap. 2 § andra till fjärde stycket EVL. 71 Prop. 2014/15:29 s. 196. 35 Enligt 3 kap 12 § tredje stycket EVL kan påföljden endast anpassas till fängelse, sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård. Påföljden får enligt fjärde stycket inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden. Kriminalvården bör kunna ta beslut om anpassning i sådana fall då det till den utländska påföljden finns en motsvarighet i svensk lag men där den utländska påföljden inte direkt låter sig verkställas i någon av de verkställighetsformer som förekommer enligt svensk lag. Det kan t.ex. röra sig om att ett fängelsestraff mot en ung lagöverträdare som dömts ut i en annan stat ska verkställas som sluten ungdomsvård i Sverige.72 Om den unge däremot skulle ha blivit villkorligt frigiven från fängelsestraffet i den andra staten bör Kriminalvården dock inte fatta beslut i fråga om påföljden utan ska istället överlämna ärendet till Åklagarmyndigheten. Ett annat exempel på när Kriminalvården kan fatta beslut i fråga om påföljdens art är när det är nödvändigt att konstatera att en utländsk fängelsedom som innehåller något mindre vårdinslag ska verkställas i Sverige som fängelse. Frågan om anpassning bör för Åklagarmyndighetens del främst bli aktuell när domen avser påföljden rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård med villkorlig frigivning. Det kan noteras att det enligt rambeslutet inte torde vara möjligt att omvandla ett tidsbestämt fängelsestraff som är förenat med vissa vårdinslag till en i tiden obestämd rättspsykiatrisk vård.73 Före ett beslut att överlämna ärendet till Åklagarmyndigheten bör Kriminalvården inhämta ytterligare information om den frihetsberövande åtgärden i syfte att underlätta tingsrättens prövning.74 3.5.3 Förfarandet i rätten Kriminalvårdens beslut om att erkänna och verkställa den andra statens dom samt att överlämna ärendet för bestämmande av en ny påföljd, bör vinna laga kraft innan ärendet rent faktiskt överlämnas till Åklagarmyndigheten.75 Det torde ofta vara en förutsättning att den dömde transporterats till Sverige innan frågan om anpassning slutligt avgjorts.76 Eftersom överlämnandet till Åklagarmyndigheten att ansöka om ny påföljd i rätten sker först då verkställbarhetsförklaringen vunnit laga kraft är det först då som eventuella tvångsmedelsbeslut kan fattas, se avsnitt 3.6. Vid handläggningen i rätten gäller enligt 3 kap. 14 § andra stycket EVL rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål i tillämpliga delar. Rätten kan inhämta en rättspsykiatrisk undersökning enligt 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Förutsättningarna för åklagaren att använda tvångsmedel framgår dock av 3 kap. 15 § och 19 §, se avsnitt 3.6. Rättens avgörande sker, enligt 3 kap 14 § andra stycket EVL, genom dom. 72 Prop. 2014/15:29 s. 196. Prop. 2014/15:29 s. 127. 74 Prop. 2014/15:29 s. 131. 75 Prop. 2014/15:29 s. 130. 76 Prop. 2014/15:29 s. 130. 73 36 3.5.4 När förutsättningar för att döma till rättspsykiatrisk vård saknas Om den rättspsykiatriska undersökningen inte visar att den överförda personen lider av en allvarlig psykisk störning saknas förutsättningar för rätten att döma till påföljden rättspsykiatrisk vård. I det fallet ska rätten enligt 3 kap 23 § 4 punkten EVL besluta om att verkställighetsförklaringen ska upphävas. Innan domstolen beslutar om att upphäva verkställbarhetsförklaringen bör domstolen ge Kriminalvården tillfälle att yttra sig. I samband med detta ges Kriminalvården möjlighet att samråda med den begärande staten. Den begärande staten kan då återkalla domen och intyget så att verkställigheten återgår till den staten. Eftersom fängelserambeslutet saknar regler om återförande måste den andra staten utfärda en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet för att den eftersökte ska kunna återföras. Kriminalvården bör upplysa den andra staten om detta såväl i samband med beslutet om att överlämna domen till påföljdomvandling som när domstolen ber Kriminalvården att yttra sig.77 3.5.5 Avstående från skyddet enligt specialitetsprincipen En dömd person som överförts till Sverige skyddas av specialitetsprincipen och får därmed inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilken han eller hon överförts (3 kap. 24 § EVL). Specialitetsprincipen gäller dock inte om; den dömde efter det att han eller hon blivit frigiven haft möjlighet att lämna Sverige men inte gjort det inom fyrtiofem dagar eller återvänt hit efter att först ha lämnat Sverige, brottet eller brotten inte kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd, den dömde har samtyckt till översändandet av domen, den dömde efter överförandet uttryckligen har avstått från skyddet enligt specialitetsprincipen, eller den andra staten har lämnat sitt tillstånd till åtgärden. Den dömde kan sålunda förklara att han eller hon avstår från skyddet enligt specialitetsprincipen. Sådan förklaring ska enligt 3 kap. 17 § förordningen lämnas till åklagare. Förklaringen bör upptas av den åklagare som ansvarar för förundersökningen. Förklaringen ska antecknas på formulär som finns i Wåns/Cåbra (kontakta Internationella enheten för mall, om behovet finns innan det att formulärsmall finns tillgänglig i Wåns/Cåbra). Formuläret ska om möjligt översättas till ett språk som den dömde förstår. Om åklagaren är närvarande på telefon eller video tar den polisman som anlitas på plats hand 77 Prop. 2014/15:29 s. 132. 37 om samtyckesblanketten och ser till att den blir korrekt ifylld och undertecknad. På blanketten ska antecknas vilka åtgärder som vidtagits för att kontrollera att den eftersökte förstått innebörden av samtycket och medgivandet. Förklaringen skickas till Kriminalvårdens huvudkontor ([email protected]). Det är inte självklart att en misstänkt själv vet om att han eller hon skyddas av specialitetsprincipen. Åklagaren bör därför kontrollera i belastningsregistret om det beträffande den misstänkte finns uppgift om en utländsk ännu inte verkställd dom. Om så är fallet är det lämpligt att åklagaren kontrollerar med Kriminalvården huruvida den misstänkte är överförd till Sverige för verkställighet här. 3.5.6 Kriminalvårdens samråd inför begäran om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen Som ovan nämnts gäller inte specialitetsprincipen om den andra staten lämnat sitt tillstånd till undantag. Det kan bli aktuellt i två situationer att ansöka om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen. Dels inför ett beslut om att erkänna en utländsk dom och dels efter det att ett överförande kommit till stånd. Innan Kriminalvården beslutar att erkänna och verkställa en utländsk dom ska Kriminalvården försäkra sig om att det avseende den dömde inte pågår en förundersökning i Sverige. Detta för att undvika situationen att en lagföring skulle förhindras på grund av att den dömde efter ett överförande skyddas av specialitetsprincipen. Kriminalvården samråder med Polismyndigheten för att få information om den dömde i Sverige är misstänkt för brott. Om så är fallet kan Kriminalvården samråda med vederbörande åklagare avseende frågan om undantag från specialitetsprincipen ska begäras. Om den andra staten inte lämnar tillstånd till undantag från specialitetsprincipen, får Kriminalvården enligt 3 kap. 4 § första stycket 9 punkten EVL inte erkänna eller verkställa den utländska domen. För det fall att fråga om undantag från specialitetsprincipen aktualiseras efter ett överförande till Sverige och den dömde inte själv avstår från skyddet enligt specialitetsprincipen, kan en framställan om undantag göras hos den andra staten. Det är, enligt 3 kap. 16 § förordningen, Kriminalvården som gör framställan om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen hos den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten. Innan en framställan görs ska Kriminalvården samråda med Åklagarmyndigheten. 3.5.7 Åtalsförbud Om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige, får åtal för den gärning som påföljden avser inte väckas här i landet (4 kap. 5 § EVL). Liknande bestämmelser om åtalsförbud finns i 38 § IVL och 29 § NVL. Undantaget i 2 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken gäller alltså inte här. 38 3.6 3.6.1 Tvångsmedel vid överförande till Sverige Allmänt I ett ärende om överförande av straffverkställighet till Sverige från en annan medlemsstat kan åklagaren besluta om tvångsmedel, dels enligt 3 kap. 15 § EVL på begäran av den andra staten och dels enligt 3 kap. 19 § EVL vid bestämmande av ny frihetsberövande påföljd (så kallad påföljdsomvandling). Även när det blir aktuellt med överförande av straffverkställighet i ärenden om överlämnande med anledning av en europeisk eller en nordisk arresteringsorder kan åklagaren besluta om tvångsmedel, se Handboken om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder och Handboken om överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder. Eftersom det är åklagaren som ansvarar för beslutet om tvångsmedel men Kriminalvården som ansvarar för kontakten med den utfärdande staten är det viktigt med tät kommunikation mellan myndigheterna. Åklagaren ska tillse att offentligt biträde förordnas för den person för vilken påföljden överförs. 3.6.2 Tvångsmedel på begäran av den andra staten Den utfärdande staten får begära att Sverige beslutar om tvångsmedel för att säkerställa att den dömde stannar kvar i Sverige i avvaktan på beslut om erkännande och verkställighet av den utländska domen. När sådan begäran kommer in ska Kriminalvården genast överlämna frågan till Åklagarmyndigheten (3 kap. 12 § förordningen). För beslut om tvångsmedel enligt 3 kap 15 § krävs att flyktfara föreligger. Enligt lagrummets ordalydelse är det tvångsmedel som ska tillgripas ett anhållandebeslut eller ett beslut om reseförbud/anmälningsskyldighet som fattas av åklagaren. Förfarandet efter att åklagaren beslutat om ett anhållande (i utevaro eller efter gripande) eller reseförbud/anmälningsskyldighet styrs av samma regler i rättegångsbalken som när motsvarande beslut fattats inom ramen för en svensk förundersökning. Det innebär bl.a. att verkställighet av ett anhållningsbeslut som meddelats i den dömdes frånvaro skyndsamt ska anmälas till åklagare enligt 24 kap. 8 § RB, att den dömde ska underrättas om skälet för frihetsberövandet enligt 24 kap. 9 § RB och att, om anhållandet inte hävs, en häktningsframställan ska inges inom viss tid enligt 24 kap. 12 § RB.78 Den andra staten kan begära beslut om tvångsmedel redan före översändandet av domen och intyget. Begäran måste i så fall innehålla personuppgifter om den dömde, uppgifter om de gärningar för vilka påföljden har bestämts samt, påföljdens art och längd och eventuell tidpunkt för verkställighetens påbörjande.79 78 79 Prop. 2014/15:29 s. 199. Prop. 2014/15:29 s. 136. 39 Åklagarmyndigheten ska enligt 3 kap. 14 § förordningen underrätta Kriminalvården om de tvångsmedelsåtgärder som vidtagits, varpå Kriminalvården underrättar den utfärdande staten. Den utfärdande staten måste därefter inkomma med domen och intyg inom 40 dagar från det att tvångsmedelsbeslutet fattats, annars ska åklagaren eller rätten enligt 3 kap. 18 § EVL upphäva tvångsmedelsbeslutet. När domen har tagits emot ska Kriminalvården enligt 3 kap. 15 § förordningen genast underrätta Åklagarmyndigheten. Enligt 3 kap. 17 § EVL kan beslut om tvångsmedel även fattas efter det att domen översänts. Beslut om tvångsmedel enligt 3 kap. 15 § EVL gäller till dess den utländska påföljden börjat verkställas i Sverige, om beslutet inte upphävs dessförinnan (3 kap. 17 §). Om det först när domen och intyget översänts framkommer att Kriminalvården måste överlämna till Åklagarmyndigheten att ansöka hos tingsrätten om bestämmande av ny påföljd enligt 3 kap. 12 § EVL, ska grunden för tvångsmedelsbeslutet ändras från 3 kap. 15 § till 3 kap. 19 § EVL. 3.6.3 Tvångsmedel vid påföljdsomvandling Vid påföljdsomvandling får beslut om tvångsmedel tas utan föregående begäran från den andra staten (3 kap. 19 § EVL). Hänvisningen till 24 och 25 kap. RB innebär att samma tvångsmedel kan användas som i en svensk förundersökning. Till skillnad från beslut enligt 3 kap. 15 § EVL kan därför t.ex. rätten besluta om häktning i utevaro utan att det finns ett föregående anhållningsbeslut av åklagare. Vidare gäller samma förutsättningar för beslut om tvångsmedel som i en svensk förundersökning. Skäl för anhållande/ häktning kan således vara flykt-, kollusions- och/eller recidivfara. Grunden för tvångsmedesbeslutet torde dock i de alla flesta fall vara flyktfara. När Kriminalvården utfärdat verkställbarhetsförklaring och beslutat att överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos tingsrätten om bestämmande av ny påföljd, ska Åklagarmyndigheten genast underrättas (3 kap. 13 § förordningen). Det är dock först när verkställbarhetsförklaringen har vunnit laga kraft som ärendet överlämnas till Åklagarmyndigheten, och först då som ett beslut om tvångsmedel kan fattas. Åklagaren ska underrätta Kriminalvården om de åtgärder som vidtagits i fråga om tvångsmedel (3 kap. 14 § förordningen). Vid påföljdsomvandling sker rättens avgörande enligt 3 kap. 14 § andra stycket genom dom. Efter det att domen vunnit laga kraft övergår den dömde direkt i verkställighet. Varaktigheten av tvångsmedel med stöd av 3 kap. 19 § bör därför pågå tills dess att domen vunnit laga kraft. 40 4 Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. Nordiska verkställighetslagen och den tillhörande förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetsförordningen - NvF) innehåller bestämmelser om överförande av verkställighet av bl.a. böter, förverkande, rättegångskostnader och frihetsstraff mellan de nordiska länderna. Lagen föreskriver ett betydligt enklare förfarande än vad som gäller enligt internationella verkställighetslagen. Om verkställigheten avser påföljd som inte omfattas av den uppräkning som görs i nordiska verkställighetslagen, kan istället internationella verkställighetslagen tillämpas (42 § IvL), se ovan avsnitt 2.6.6. Den nordiska verkställighetslagen är inte konventionsgrundad.80 Det nordiska samarbetet på området bygger istället på att länderna har utfärdat i stort sett likalydande lagar. Den nordiska verkställighetslagen tillämpas i huvudsak av Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten samt övervakningsnämnderna. Svensk åklagares tillämpning av lagen begränsas i huvudsak till fall då verkställighet av frihetsstraff begärs överflyttad till Sverige från ett annat nordiskt land och landet ifråga begär tvångsåtgärder till säkerställande av verkställigheten i Sverige. 4.1 Tvångsåtgärder i samband med överförande av verkställighet av frihetsstraff till Sverige Överförande av verkställighet av frihetsstraff från annat nordiskt land till Sverige förutsätter att den dömde, när verkställighet ska ske, är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Även om dessa förutsättningar inte är uppfyllda kan verkställighet av domen ändå överföras om personen uppehåller sig i Sverige och om det med hänsyn till omständigheterna bedöms lämpligt (5 § NvL). I praktiken fäster man i detta sammanhang stort avseende vid den dömdes egna önskemål.81 Det krävs inte att den dömde samtycker till överförande. Överföring av straffverkställigheten förutsätter alltid att en framställning om detta görs av myndigheterna i domslandet till myndigheterna i den anmodade staten.82 I Sverige prövas domslandets framställning av Kriminalvården och om framställningen bifalls så omvandlas straffet till 80 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar NvL:4. Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar NvL:10. 82 Nordiska straffrättskommitténs betänkande - Straffrättslig jurisdiktion i Norden s. 97. 81 41 fängelse på lika lång tid i Sverige. Straffet verkställs därefter som om det hade ådömts genom en svensk lagakraftvunnen dom. Lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) innehåller bestämmelser som möjliggör användande av tvångsmedel i syfte att återföra en person som lagförts för brott i domslandet. I vissa situationer, se 2 § nordiska utlämningslagen, kan det föreligga hinder för utlämning. I en sådan situation kan påföljden istället komma att verkställas i Sverige enligt nordiska verkställighetslagen. För att säkerställa verkställigheten finns möjlighet att använda de tvångsåtgärder som redovisas nedan i avsnitt 4.1.1–4.1.3. 4.1.1 Gemensamma bestämmelser för tvångsåtgärder enligt nordiska verkställighetslagen Användningen av tvångsmedel i samband med överförande av frihetsstraff från annat nordiskt land regleras i 5 a-5 c §§ NvL och 5 a-5 b §§ NvF. Av 5 a § NvL framgår att om en dömd person som genom att fly till Sverige försöker att helt eller delvis undandra sig verkställighet av ett frihetsstraff och fallet kan föranleda framställning om överförande av verkställighet, får den dömde, på begäran av behörig myndighet i annat nordiskt land, anhållas och häktas om det finns risk för att vederbörande avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet av påföljden. Beslut om sådana tvångsmedel får meddelas även efter det att framställningen om överförande av verkställighet har gjorts eller beviljats. 5 b § NvL gör det möjligt att besluta om reseförbud eller anmälningsskyldighet istället för anhållande och häktning. Tvångsmedelsanvändning förutsätter en begäran om detta av domslandet. En sådan begäran ges in till Kriminalvården som i sin tur överlämnar den till riksåklagaren eller, om den dömdes vistelseort är känd, till den åklagare inom vars område den dömde har sin hemvist (5 a § NvF). Kriminalvården ska hållas underrättad om de åtgärder som vidtas med stöd av 5 a-5 c §§ NvL. Det åligger Kriminalvården att underrätta domslandet om vilka åtgärder som vidtagits och att beslutade tvångsåtgärder hävs om inte en framställning om överförande av verkställighet görs inom fyrtio dagar från tvångsmedelsbeslutet (5 b § NvF). Åklagaren bör ha fortlöpande kontakt med Kriminalvården under ärendets handläggning. Vad en framställning om tvångsåtgärder ska innehålla Det finns inga särskilda regler om vilken dokumentation som ska bifogas en begäran om tvångsmedel. Enligt förarbetena till lagen bör dock framställningen innehålla uppgift om den dömdes namn, födelsedatum, födelseort, adress i Sverige i den mån sådan finns, uppgift om de gärningar för vilka påföljden har bestämts samt påföljdens art, längd och tidpunkten för 42 verkställighetens påbörjande.83 Det föreligger alltså inget krav på att domen bifogas men sannolikt underlättar tillgång till domen ärendets handläggning och den torde tämligen enkelt kunna begäras in från domslandet. Det viktiga för domstolens prövning måste vara att kunna konstatera att personen dömts för viss brottslighet.84 Uppgifter för att kunna bedöma den dömdes benägenhet att avvika eller på något annat sätt undandra sig påföljdens verkställighet bör kunna införskaffas här i landet eller från den andra staten. Endast flyktfara gäller som tvångsmedelsgrund. Att den dömde har en viss benägenhet att avvika torde vederbörande redan visat genom att undandra sig verkställigheten av påföljden i domslandet och fly hit.85 Tvångsåtgärdernas varaktighet och upphävande Tvångsåtgärderna gäller till dess ärendet om överförande av verkställighet har avgjorts eller, om framställningen bifalls, till dess att påföljden har börjat verkställas i Sverige om beslutet inte hävts dessförinnan (5 c § första stycket NvL). Om tvångsmedelsanvändningen sker innan en framställning om överförande har gjorts, ska åklagaren eller rätten häva tvångsmedlet om inte en framställning om överförande av verkställighet görs inom fyrtio dagar från det att den dömde anhölls eller häktades eller beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades (5 c § andra stycket NvL). Det åligger svenska myndigheter att bevaka att tidsfristen inte överskrids.86 Åklagaren eller rätten ska även häva anhållande- eller häktningsbeslutet senast när det finns skäl att anta att den sammanlagda tid som den dömde har varit berövad friheten här i landet med stöd av 5 a § NvL och i den andra staten uppgår till den tid som den dömde skulle ha varit berövad friheten för det fall verkställighet av påföljden hade skett i den andra staten (5 c § tredje stycket NvL). De uppgifter som behövs för tillämpningen av denna bestämmelse torde framgå av begäran om användande av tvångsmedel. Om så inte är fallet bör åklagaren eller domstolen inhämta yttrande i frågan från den myndighet som framställt begäran.87 4.1.2 Anhållande och häktning Frihetsberövande åtgärder enligt nordiska verkställighetslagen behandlas, som tidigare nämnts, i 5 a § NvL. Vid frihetsberövande tillämpas vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. Hänvisningen till rättegångsbalken avser att fånga upp bestämmelser om bl.a. vilken domstol som har att pröva en häktning och bestämmelserna om överklagande.88 Enligt 5 a § NvL ska emellertid endast en begränsad del av bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken tillämpas. Vidare kan bestämmelserna inte i alla delar 83 Prop. 1999/2000:45 s. 43 och 30-31. Prop. 1999/2000:45 s. 31. 85 Prop. 1999/2000:45 s. 39. 86 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar NvL:12 c. 87 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar NvL:12 c. 88 Prop. 1999/2000:45 s. 39. 84 43 tillämpas ordagrant. I flera bestämmelser talas om tidsfrister för väckande av åtal och om anhållande och häktning som sker av utredningsskäl. Dessa kommer inte att bli aktuella med hänsyn till att personen ifråga redan ådömts en påföljd som vunnit laga kraft.89 Vad som i rättegångsbalken föreskrivs om offentlig försvarare ska tillämpas beträffande offentligt biträde om inte annat följer av 36 § NvL. Vid frihetsberövande torde det, utom i rena undantagsfall, finnas behov av biträde.90 Ny häktningsförhandling ska, på begäran av den dömde, hållas senast två dagar efter en sådan begäran inkommit till rätten. Ny häktningsförhandling behöver emellertid inte hållas tidigare än efter två veckor från det att häktningsbeslut senast meddelades. 4.1.3 Reseförbud och anmälningsskyldighet I stället för att anhålla och häkta den dömde kan åklagaren och rätten enligt 5 b § NvL besluta om reseförbud eller anmälningsplikt. Bestämmelsen är såtillvida underordnad 5 a § NvL att den för sin tillämpning förutsätter att det formellt sett finns förutsättningar att här i landet frihetsberöva den dömde för att säkerställa straffverkställigheten. Om så är fallet, kan reseförbud eller anmälningsskyldighet användas istället, förutsatt att ett sådant mindre ingripande tvångsmedel är tillräckligt för säkerställande av straffverkställigheten.91 Även för sådana tvångsmedel gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om brottmål. Enligt 5 b § NvL ska emellertid endast en begränsad del av bestämmelserna i 25 kap. rättegångsbalken tillämpas. De delar av bestämmelserna som syftar till den misstänkte ska istället avse den dömde. Bestämmelser som avser om åtal har väckts eller om huvudförhandling ska hållas blir inte aktuella.92 Vad som i rättegångsbalken föreskrivs om offentlig försvarare ska tillämpas beträffande offentligt biträde om inte annat följer av 36 § NvL. I de fall den dömde blir föremål för tvångsåtgärder får det antas att han eller hon i de flesta fall har behov av offentligt biträde.93 89 Prop. 1999/2000:45 s. 40. Prop. 1999/2000:45 s. 43 och 41. 91 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar NvL:12 b. 92 Prop. 1999/2000:45 s. 40. 93 Prop. 1999/2000:45 s. 43 och 32. 90 44 5 Överförande av verkställighet av domar som meddelats av internationella brottmålsdomstolar Sedan början av 1990-talet har ett flertal mellanfolkliga domstolar upprättats. Det rör sig om den av Förenta nationernas säkerhetsråd den 25 maj 1993 inrättade internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (Jugoslavientribunalen), den av Förenta nationernas säkerhetsråd den 8 november 1994 inrättade internationella tribunalen för Rwanda (Rwandatribunalen), Internationella brottmålsdomstolen och Specialdomstolen för Sierra Leone. Sverige har åtagit sig att verkställa domar som meddelats av dessa domstolar. Internationella verkställighetslagen är endast tillämplig på framställningar från andra stater eller från andra staters myndigheter.94 Eftersom de aktuella domstolarna är mellanfolkliga organ, och internationella verkställighetslagen således inte är tillämplig, har Sveriges åtaganden att verkställa domar meddelade av dessa domstolar reglerats i följande tre separata lagar. Lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) Lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen Lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone Lagarna har i princip likalydande bestämmelser beträffande överförande av verkställighet. Straffverkställighetsbestämmelserna innebär att det är regeringen (eller Kronofogdemyndigheten om det rör sig om dom avseende böter eller förverkande meddelad av Internationella brottmålsdomstolen) som efter begäran av den aktuella domstolen beslutar om överförande av verkställighet. Regeringen får meddela anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet i Sverige. I samtliga lagar görs emellertid hänvisning till 25 § IvL. Hänvisningen innebär att verkställigheten ska ske enligt svensk lag. Om tribunallagen eller lagen avseende specialdomstolen i Sierra Leone tillämpas, gäller enligt 20 h § IvF även vissa föreskrifter i internationella verkställighetsförordningen. 94 Prop. 2005/06:93 s. 33. 45 6 Överförande av verkställighet enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet Lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet bygger på den europeiska konventionen den 30 november 1964 om övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer. Föreskrifter rörande lagens tillämpning finns i förordningen (1979:163) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Lagen gör det möjligt att under vissa förutsättningar verkställa utländska domar avseende kriminalvård i frihet i Sverige. Lagen möjliggör även verkställighet i Sverige då den dömde villkorligt frigivits från en frihetsberövande påföljd. På motsvarande sätt kan verkställighet ske utomlands av en svensk skyddstillsynsdom och en svensk fängelsedom där den dömde frigivits villkorligt. Lagen är inte tillämplig inom Norden. Inom Norden tillämpas istället nordiska verkställighetslagen, avsnitt 4. Verkställighet av den utländska domen i Sverige kan begränsas till att avse anordnande av kriminalvård i frihet (s.k. begränsad verkställighet). Verkställigheten kan också ske genom att Sverige övertar hela verkställigheten av avgörandet (s.k. fullständig verkställighet). På motsvarande sätt kan överförande till främmande stat av en svensk dom begränsas till att avse överförande av kriminalvården i frihet eller ske genom att verkställigheten i dess helhet anförtros myndighet i den främmande staten.95 Fullständig verkställighet i Sverige förutsätter riksåklagarens medverkan och innebär att riksåklagaren, efter att regeringen prövat den utländska framställningen, ansöker vid Stockholms tingsrätt om att rätten ska bestämma ny på-följd (i första hand villkorlig dom eller skyddstillsyn) enligt svensk lag för brott som avses i framställningen (15-19 §§ IskL). Riksåklagaren kan delegera arbetsuppgifterna till annan åklagare. 95 Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar IskL:5. 46 7 Förhållandet till lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut Lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut (lagen om europeiska frysningsbeslut) behandlas ingående i Handbok Erkännande och verkställighet inom EU av frysningsbeslut. Lagen om europeiska frysningsbeslut har samband med internationella verkställighetslagen (och nordiska verkställighetslagen om det rör sig om Danmark och Finland) eftersom det efterföljande förfarandet, dvs. förfarandet efter det att egendomen frysts i Sverige respektive utomlands, förutsätter tillämpning av lagen om verkställande av europeiska förverkandebeslut, internationella verkställighetslagen eller nordiska verkställighetslagen när det utländska förverkandebeslutet ska verkställas i Sverige och då motsvarande svenska beslut ska verkställas utomlands. Mer om detta, se ovan nämnda handbok, avsnitt 3.6.2 och 2.3.3. 47 8 Förhållandet till lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål behandlas ingående i Handbok Internationell rättslig hjälp i brottmål. Lagen har samband med internationella verkställighetslagen och nordiska verkställighetslagen när det gäller det efterföljande förfarandet, dvs. förfarandet efter det att rättslig hjälp i form av förverkandebeslag eller kvarstad lämnats i Sverige eller utomlands. Den internationella och nordiska verkställighetslagstiftningen tar vid efter den rättsliga hjälpen och används för att verkställa ett utländskt förverkandebeslut i Sverige och motsvarande svenskt beslut utomlands. Mer om detta i ovan nämnda handbok, avsnitt 2.6.5 och 2.6.6. 48 9 Källor Offentligt tryck 1. Prop. 1972:98 med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m.m. 2. Prop. 1983/84:197 om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 3. Prop. 1989/90:82 om beslag och kvarstad i internationella förhållanden m.m. 4. Prop. 1999/2000:45 om överförande av straffverkställighet utan den dömdes samtycke 5. Prop. 2003/04:7 om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder 6. Prop. 2005/06:93 om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone 7. Prop. 2014/15:29 om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen Litteratur 1. Berggren, N-O, Bäcklund, A, Munck, J, Wersäll, F, Victor, D, Brottsbalken, En kommentar, Promulgationslag, Följdförfattningar, Norstedts Blå Bibliotek, Supplement 1, juli 2006 2. Nordiska straffrättskommitténs betänkande – Straffrättslig jurisdiktion i Norden, Nord 1992:17 49
© Copyright 2024