1. No category

Var det bättre förr.
En berättelse om 52 år i arbetslivet av Jan Svensson.
Jag föddes 1939 på gården Sjöred i Abild, är man uppväxt på en gård får man hjälpa till med lite av varje och på
detta sätt lära sig en hel del om både det ena och andra, visst fanns det tid till lek också, det var med andra
ord en lycklig , lärorik och fin barndom.
När jag fyllt 15 år var det dags för att komma ut i arbetslivet, jag började på en bilverkstad i Slöinge men tyvärr
blev tiden här kort anledningen till detta skall jag kortfattat redogöra för. En måndagsmorgon när jag kör till
jobbet med min motorcykel (att jag hade mc men inget körkort är väl preskriberat i dag) går stagen som håller fast
stänkskärmen av, detta höll på att förorsaka en omkullkörning.
Under dagen frågade jag verkmästaren om jag tillsammans med en arbetskamrat fick stanna över på kvällen för
att reparera motorcykeln, svaret jag fick var att han tyckte jag skulle kontakta ägaren och chefen för att få löfte
om att stanna över, jag lånar telefonen på kontoret och ringer chefen han är inte hemma men frun som svarar tror
inte det skall möta något hinder.
Jag och min arbetskamrat stannar kvar på kvällen för reparation av motorcykeln som tog ca. 1 tim. därefter låste
vi och åkte hem.
På torsdagen samma vecka kommer chefen till kontoret och jag blir inkallad och får då en ordentlig utskällning
som avslutas med "gör ni om detta en gång till får vi sparken båda två" då säger jag att min kompis skall väl inte
behöva få sparken han var ju bara snäll och stannade kvar för att hjälpa mig och i samma andetag säger jag, nu
när jag ändå fått träffa chefen skall jag passa på att begära löneförhöjning. Svaret jag fick: Då kan du dj.... stanna
hemma. Mitt svar kom blixtsnabbt: Ja precis lika gärna som att gå här för 50 öre/tim 48 tim/vecka det var den
lönen jag hade på min första arbetsplats.
När jag kommer hem berättar jag för min far vad som hänt, han blir givetvis betänktsam och tar först kontakt med
verkmästaren och ställer förstås frågan hur jag har fungerat på arbetsplatsen. Verkmästaren säger att jag har varit
duktig och i hans tycke passa in för att kunna bli en duktig bilmekaniker men säger i nästa andetag att ledningen
för företaget inte är den bästa
Nästa samtal ringer far till chefen, han beskriver situationen på ett helt annat sätt, när samtalet avslutats säger
pappa till mig det var tur att du kom ifrån den arbetsplatsen så snabbt som du gjorde, det kändes gott att få detta
stöd från pappa.
Eftersom verkmästaren på verkstaden jag lämnat tyckte att jag passade för yrket tar pappa kontakt med Fordförsäljaren Rickardssons i Falkenberg där han får tala med verkmästaren som säger att jag är välkommen men
först vill han att jag skall praktisera i en smedja för som han sa "det är bra om man kan värma och kröka ett järn"
Pappa var med i det kommunala i Årstads storkommun och hade på detta sätt många bra kontakter en av dom var
Viktor Nilsson i Allberg (VA Nilssons smides och järn) på frågan om jag kunde få ett halvårs praktik så blev svaret
ja.
Året är 1955 och jag har nu körkort för mc. när jag börjar hos Viktor Nilsson och hans son Erik. Om man arbetade
på hemmaplan ingick lunch varje dag ( ibland arbetade man tillsammans med Erik ute på fältet med rörläggning
bl.a. Grottelyckans nejlikeodling i Steninge) det var då fru Nilsson "Edla" som stod för maten, hon var helt otrolig
när det gällde matlagning, jag kan inte glömma hennes grönsakssoppa den var något alldeles speciell.
Erik var den som jag fick arbeta mest tillsammans med, han var en mycket
skicklig yrkesman som dessutom kunde lära ut på ett bra sätt, han var med
andra ord en mycket snäll och trevlig läromästare.
Flera av gårdarna i Allberg installerade centralvärme i mitten på 1950-talet
och här fanns möjligheter att lära sig rörinstallationstekniken på ett bra
sätt, vid denna tiden var det oljeeldning som var lösningen i dom flesta fall.
I verkstaden fick jag också lära mig både gas-och elsvetsning samt
reparation av jordbruksredskap, när man tänker tillbaka på tiden i Allbergs
smedja var det helt otroligt vad Viktor och Erik kom att lära mig inte bara i
yrket utan hur man fungerar socialt.
Bilden: Erik Nilsson.
Tidigare i texten berättade jag om min far och dom
kontakter han fått genom sitt politiska engagemang i
Årstads storkommun och som kom att påverka dom
första åren i mitt yrkesverksamma liv.
Arbetet hos V.A. Nilssons Smides och Järnaffär gav
inte bara kunskaper utan också nya vänner.
Bilden: Förtroendevalda i kommunen övre raden
fjärde från höger min far Johan Svensson och främre
raden etta från vänster Viktor Nilsson.
Ibland kan det finnas saker som man aldrig glömmer:
Jag var 18 år med nytaget körkort men utan bil det var
fortfarande mc som gällde, jag skulle till tandläkaren
i Falkenberg och det regnade ordentligt, då säger Viktor
till mig, du kan inte köra motorcykel i detta vädret du
får ta min bil, jag trodde inte det var sant, Viktors fina
bil med skinnklädsel och ädelträ på instrumentbrädan,
men det var sant och det var med en känsla av stolthet
jag åkte till stan denna regniga eftermiddag, och jag
lovar det var inte sista gången jag rattade Wolsely
4/44:an. Det var inte konstigt att man trivdes hos
Viktor och hans familj.
Året är nu 1960,det tänkta halvåret som det skulle ta att värma och kröka ett järn (som verkmästaren på Ford
firman i Falkenberg uttryck sig) hade nu blivet ett antal år i Allberg hos Viktor och hans familj där jag kommit att
känna mig som en av dom.
Det är vår och jag skall göra min värnplikt, då blir Viktor hastigt sjuk och avlider i ambulansen på väg till lasarettet,
detta var en chock för familjen. Viktors dotter Edit ställde frågan om inte jag kunde skjuta upp min värnplikt för
att på detta sätt göra det lättare för Erik med firman.
Nu var det min far som fick gripa in, det gällde att skaffa ett intyg som skulle sändas till inskrivningsmyndigheten
och det skulle vara undertecknat av betrodda personer i samhället, det blev kyrkoherde Medin och kommunalordf. Rosén som skriver under och saken var klar värnplikten uppskjuts till oktober 1960.
Oktober 1960 inryckning till värnpliktstjänst i flygvapnet. På grund av uppskovet under 6 månader kom förutsättningarna att ändras i stället för utbildning på F14 i Halmstad ( F14 hade börjat avvecklas som flottilj) kom jag att
påbörja utbildningen på F17 i Kallinge.
Utbildningstiden innefattade både militär- och teknisk del och pågick några månader. Speciellt den tekniska delen
var mycket intressant och givande, när detta var klart väntade förflyttning till F14 i Halmstad som fortfarande
hade en flygande division kvar.
Ett alldeles speciellt minne jag har från tiden på F17, vi höll på
med en övning i närheten av start och landningsbanan, då landar
en A32 Lansen helt nära där vi befann oss och jag tyckte det var en
enorm känsla och jag längtade efter att få påbörja utbildningen
till värnpliktig flygmekaniker.
Än idag tycker jag att A32 Lansen är den mäktigaste av alla.
Strax före jul 1960 blir det förflyttning till F14 i Halmstad, utbildningen är avklarad och vi får komma igång med
det vi fått lära oss under utbildningen nämligen service och underhållsarbete på en flygande division.
Jag trivs som fisken i vatten och blir efter några månader befordrad till korpral, fasen vad stolt jag blev.
Tiden rullar på och en dag säger en av flygteknikerna till mig, du som är så intresserad skulle söka till flygvapnet
för utbildning till tekniker, då säger jag att det går inte för jag saknar yrkesskola vilket var ett krav, då säger han
om du är intresserad skall jag skriva ett brev som du kan bifoga ansökningen, så blir det jag skickar in ansökan och
brevet och hör och häpnas jag kommer in och får en tjänst på F9 i Göteborg.
Jag tar ett snack med min arbetsgivare Erik i Allbergs smedja och berättar att jag kommit in på utbildning till
flygtekniker, då säger Erik har du fått en sådan möjlighet skall du ta den, det kändes skönt att få detta svar.
Den 2 januari 1962 anmäler jag mig hos CF9 överste Cappelen-Smith för tjänstgöring.
Här har jag återigen flyt det är nämligen så att flottiljen skall omskolas från flygplan J29 Flygande Tunnan till
J34 Hawker Hunter och jag hamnar på 3:dje komp. som nu skall börja utbildningen av teknisk personal, detta
var helt perfekt alla kunde i princip lika lite om flygplantypen som jag.
Efter ett antal månader var omskolningen klar och verksamheten med dom nya flygplanen kom igång, det var
lite knepigare att jobba med ett engelsktillverkat plan men det flöt på ganska bra och det togs ut ett stort antal
flygtimmar med Huntrarna.
1963 i början på året startar teoretiska utbildningen till flygtekniker, det är på Flygvapnets Tekniska Skola FTS i
Halmstad som denna utbildning sker, vi är fyra hjälptekniker ( elev som inte gått utbildningen) från F9 som skall
genomgå detta skede två som skall utbildas till elektrotekniker och jag tillsammans med Tommy Årman som anställdes samma dag som jag, skulle utbildas till flygplan/vapentekniker.
Återigen har jag tur Tommy som gått praktisk realskola i Göteborg
var en hejare på exempelvis matematik och han blev för mig ovärderlig med sina förkunskaper och sitt osjälviska sätt en verklig
tillgång för mig.
Under hela vår utbildningstid i flygvapnet bodde och pluggade vi
tillsammans.
I slutet av 1960-talet skaffad vi båda familj men vänskapen fortsatte nu på familjenivå.
Bilden till vänster: Elevkort från FTS i Halmstad.
Den 14 januari 1964 har vi klarat av utbildningen och är nu riktiga flygtekniker med bättre lön men också större
ansvar.
Min närmaste chef var flygplanmästare och hette Lars Holm vi blev väldigt goda vänner och jag fick ansvar för
ganska stora jobb och fick även möjlighet att utföra tillsyner av våra flygplan som av någon anledning hamnade
på andra förband i Sverige inte minst när incident beredskapen skull upprätthållas, då var det någon av flygförarna som med en SK16 eller SK50 stod för transporten.
Jag började ganska snart fundera på om inte jag skulle kunna komma vidare och kanske bli flygplanmästare som
Lars Holm och visst möjligheterna fanns , 1966 befinner vi oss Tommy och jag än en gång på FTS i Halmstad för
att gå en påbyggnadsutbildning som skull ge möjlighet för en flygplanmästarutbildning längre fram och utbildningen gav inte bara kunskaper det gav också resultat i plånboken vi hade full lön och traktamente och man kunde
spara en hel del pengar.
Nu har det gått ett par år med arbete på flottiljen och 1968 får vi möjlighet att söka in på flygplanmästarutbildning, och jag känner det här får inte missas vi lämnar in ansökan och efter en tid blir vi kallade till en tredagars
test på MPI Militärpsykologiska institutet i Stockholm.
Det hade ny börjat ryktas om att F9 skulle läggas ner och Tommy som absolut inte kunde tänka sig att flytta från
Göteborg var sådär intresserad av att fortsätta i flygvapnet hade lämnat in en ansökan till tandläkarhögskolan
som sökte tekniker och han hade fått ganska bra förhandsbesked.
Att Tommy var sådär intresserad märkte psykologerna på MPI och han blev inte antagen till utbildningen, men jag
var riktigt på bettet och hör och häpna jag kommer in på flygplanmästarutbildningen.
1969 Tommy Årman lämnar flygvapnet för ett nytt jobb som tekniker på tandläkarhögskolan och jag sitter än en
gång på skolbänken i Halmstad och FTS, vi är 12 elever från flygvapnet och 2 från marinen (helikopterkillar)
Bilden: Skolledning, lärare och elever efter avslutad
flygplanmästarutbildning 1969.
Artikelförfattaren trea från vänster i övre raden.
Från att ha varit anställda på flottilj var vi nu Uoff.
och anställda i Flygvapnet med allt vad detta innebär
alla hade möjlighet att få en tjänst på sina gamla förband men inte jag, F9 hade redan börjat avvecklas
det innebar att jag placerades på F9 i avvecklingstjänst
fram till att någon tjänst blev ledig på annat förband.
Några veckor senare kom besked jag hade fått en flygplanmästartjänst på F10 i Ängelholm.
Jag anmäler mig hos CF10 (överste Cappelen-Smith) jodå det var min tidigare chef på F9 som nu blivit chef på F10.
Flygplantypen på det nya förbandet var J35 Draken och den hade jag ingen utbildning på så det var ingen lätt sits
jag hade på det nya stället.
Jag var anmäld till typomskolning på J35 Draken som skulle ske på F4 i Östersund i början på 1970, jag var
uppriktigt sagt väldigt less på den sits jag hamnat i därför beslöt jag att söka tjänstledigt fram till det datum då
omskolningen skulle börja, jag hade fått löfte om att börja på Motorkompaniet senare SAAB-ANA om en tjänst
som försäljare och så blev det. Min fru och jag hade köpt en bostadsrätt i Falkenberg så boendet var ordnat.
Försäljarjobbet passade mig bra inkomsterna var bättre än i flygvapnet och jag förlängde tjänstledigheten med
ytterligare 9 månader, när tjänstledigheten gick mot sitt slut var det nya beslut som skulle tas, efter en hel del
grubbleri bestämde jag mig för avsked i flygvapnet.
Såhär kunde en annons se ut i början av 1970-talet vi
var en av dom första som lade in foto i annonseringen
det visade sig vara en fullträff kunderna kund lättare
identifiera vem dom talade med jag tror också att det
gav ett seriöst intryck.
Under dom nära 17 åren på SAAB-ANA fick jag vara med
om en fantastisk utveckling i bilbranschen en fabriksny
SAAB 99 kostade 1969 strax under 20.000 kronor en V4
strax under 15.000 vi saknade utställningshall på Kvekatorpsvägen där företaget låg men det gick att sälja bilar
ändå.
1976 flyttade vi in i nya lokaler på Motellvägen, vid invigningen underhöll Lasse Lönndal och massor med folk
kom.
Med nya lokaler ökade kostnaderna och det blev till att öka försäljningen ordentlig för att det skulle gå ihop men
det gick bra Kjell Persson och jag jobbade bra tillsammans och kunderna var märkestrogna. I mitten av 70-talet
fick vi en ny bil att sälja det var Lancia som kom in i bilden med bl.a. en liten bils som hette Lancia A112 och efter
den kom SAAB 600 som tillverkades i Italien den blev faktiskt året bil 1980.
1985 kom SAAB 9000 Turbo nu befann vi oss i det verkliga finrummet och nya kunder kom till vår bilhall.
1986 var det så dags för 9000i en mycket fin bil som tilltalade kunderna och det rullade på bra men samtidigt
kände jag att det kanske var på tiden att prova något nytt jag var ju gammal tekniker och åren rullade på så 1986
lämnade jag SAAB-ANA för ett nytt arbete på HSB fastighetsservice, i början kändes det lite konstigt att ha lämnat
ett kostymjobb och börja arbeta mer handgripligt men det var roligt man träffad många trevliga människor och
det var betydligt lugnare än säljarbetet.
Under min tid på HSB skedde också stora förändringar bostadsrättsföreningarna som var våra kunder blev helt
plötsligt momspliktiga och det kom att påverka vår bransch vi måste bli effektivare det började petas i personaltäthet m.m. men även detta gick att hantera.
2004 skulle en ersättare till mig utses det blev min son Jonas som fick jobbet på detta sätt blev han min chef dom
sista två åren jag var kvar i företaget , den 16 april 2006 lämnade jag arbetslivet det jag saknade mest var
arbetskamraterna och kunderna men jag har kvar en del styrelseuppdrag inom HSB dessutom lägger jag ner lite
arbete i hembygdsrörelsen främst då i min födelsebygd Abild så sysselsättningen är det inga problem med.
Var det bättre för? Ja jag tror det var lättare att få arbete och ta sig fram även om teoretisk utbildning saknades,
jag har inte varit arbetslös en enda dag i mitt yrkesversamma liv och det är jag tacksam för och tiden i flygvapnet
gav mig kamrater över hela Sverige.
Tommy som var min bästa vän och kamrat avled alldeles för tidigt i december 2008.