1. No category

Han var född Fritzl,
försvann och hade hemligheter
eller
Så skulle det i alla fall ha kunnat vara
Johan Pettersson i januari 2015 (uppdaterad i april 2015, efter korrekturläsning)
Innehåll
Förord
1
1. Innan han föddes
2
2. Hans barndom
4
3. Han blev visst far
7
4. Ny stad och nytt namn
11
5. Nytt land
19
6. Fru och barn i det nya landet
23
7. Barnen växer upp
31
8. Barnbarn
42
9. Ålderdomen
49
10. Hans sista tid
58
11. Efter hans död
68
Efterord
81
Förord
I slutet av april 2008 spreds nyheten om det så kallade Fritzlfallet över hela världen. En
österrikisk man vid namn Josef Fritzl hade i nästan 24 år haft sin dotter Elisabeth inlåst i sin
källare, och till alla andra, inklusive sin fru, sagt att Elisabeth hade rymt hemifrån och gått
med i en sekt när hon var 18 år. Jag tyckte att fallet var intressant, men då var jag för stunden
upptagen av ganska mycket annat. Mer tid fick jag 2010. Då sökte jag i bokhandlar på
Internet efter den, så vitt jag vet, enda bok på svenska som direkt handlar om fallet. Den var
slutsåld i alla e-butiker jag hittade, men originalversionen på engelska fanns, vilken jag
beställde. Därefter kom jag på att den svenska översättningen av boken kanske gick att låna
på något bibliotek. Jag fann att så var fallet och lånade den då. Därmed var det alltjämt den
svenska översättningen av boken jag hann läsa först, för en leverans av en bok från ett land till
ett annat tar lite tid. I den boken (författaren heter Hall, och mer information om de källor jag
har använt, ofta ganska utförlig information, lämnar jag i huvuddelen av dokumentet) står att
det inte bara är Elisabeth i släkten som en gång försvann. Där nämns även, liksom i en artikel
i den svenska tidningen Aftonbladet (mer om det tar jag också upp längre fram), att en manlig
person i släkten också försvann en gång i tiden. Det är om honom min text handlar. Vissa
uppgifter om personen är sanna, men det mesta har jag hittat på eftersom han aldrig hittades
efter att han försvunnit. Här nämner jag, ifall läsaren undrar över vissa uppgifter i texten, att
det bara är i förbigående som släktingen nämns i samtliga källor jag har använt. Inga uppgifter
om hans syskon eller om år eller datum för födelse eller död för vare sig honom eller de andra
i hans direkta familj har jag hittat, så allt sådant har jag hittat på. På ett engelskt forum på
Internet (texten innehåller många länkar, men här länkar jag inte, för då avslöjas det för tidigt
hur han var släkt med Josef och Elisabeth Fritzl) hittade jag att det i Österrike finns
privatlagar som hindrar landets myndigheter att lämna ut personers födelse-, äktenskaps- och
dödscertifikat. Därmed vet inte många dessa uppgifter, vilket innebär att jag har stort spelrum
för att hitta på när han, som med mycket större sannolikhet än Jesus har funnits i verkligheten,
föddes och dog, samt även vad han gjorde i sitt liv, framför allt efter försvinnandet.
En av de källor jag har använt, House of Horrors: The Horrific True Story of Josef Fritzl, The
Father From Hell av Nigel Cawthorne från 2008, är en e-bok. Den har filändelsen epub,
vilket gjorde att det inte gick att öppna den innan jag sökte efter ”epub” på Google. Detta
dokument kan också kallas för en e-bok. Texten, som antingen kan läsas på en bildskärm eller
utskriven, innehåller som sagt ganska många länkar. Läser du dokumentet på en bildskärm
kan du direkt klicka på sådana för att komma till en annan internetsida, såvida du är
uppkopplad och den sidan inte har tagits bort från Internet när du läser det. Här står till
exempel, när du har dragit ner rullningslisten till den första stora figuren på sidan, att
filändelsen pdf (Portable Document Format) har stöd för mer än vad de flesta andra format för
e-böcker har stöd för. Dokumentet är skrivet i Word, och därefter konverterat till pdf med
hjälp av denna sida. Det går även bra att läsa det utskrivet. I regel har jag förklarat det mesta
av länkarna i texten, och använder länkar på de ställen där mer information om det jag för
stunden tar upp finns att hämta. Således bekräftar jag även att det i dessa fall inte är några
påhittade uppgifter jag kommer med. Jag har också tänkt på möjligheten att dokumentet kan
komma att omvandlas till en riktig bok, som då publiceras på svenska – och därefter kanske
översätts till andra språk. I så fall får det modifieras så att länkarna tas bort, och istället får
åtminstone vissa av länkarna förklaras tydligare i texten, åtminstone bör det nämnas från
vilken sida på Internet det har hämtats. När jag hittade på den ursprungliga versionen 2010
hade jag överhuvudtaget inte tänkt att jag skulle skriva ner det, men ifall jag skulle glömma
vad jag då tänkte (en version som jag åtskilliga gånger har modifierat) fattade jag till slut
beslutet att skriva ner det. Läs min spännande historia om den ovan nämnde mannens liv.
1
1. Innan han föddes
Som nämns i början av den engelskspråkiga (ej till svenska översatta) boken I'm No Monster:
The Horrifying True Story of Josef Fritzl av Stefanie Marsh och Bojan Pancevski, som kom ut
2009, efter att rättegången mot personen i den bokens titel var klar och denne hade dömts för
brott, bodde ett par år in på 1890-talet en familj som hette Fritzl i det hus som Cawthorne
långt senare kom att kalla ”House of Horrors” i titeln på sin bok och sin e-bok (jag har endast
använt e-boken, främst på grund av platsbrist). Göran Grip använde liknande ord i titeln på sin
svenska översättning av Allan Halls bok Monster: The Story of Josef Fritzl and His 24 Year
Reign of Terror, tryckt 2008. Den bokens svenska titel är Skräckens hus: Berättelsen om Josef
Fritzl och hans 24-åriga terrorvälde. Varför Grip översatte titeln så kan man fråga sig.
Jag föreställer mig att herr Fritzl förutom fru och barn hade minst två syskon. Från en bror
som emigrerade till andra sidan Atlanten härstammar dels en idrottsman vid namn Josef Fritzl
(hittad 2011, tror jag, via googling på ”Josef Fritzl” med sökverktyg inställda på ett par år före
2008, men numera hittar jag inte längre några hemsidor på Internet med idrottsresultat från
Josef Fritzls amerikanske namne på det sättet) och dels antingen Helen G Fritzl (död 1967)
eller hennes make ifall hon gifte sig innan hon relativt ung dog. (Hittad via googling på ”Fritzl
1967”, det år som flera böcker och tidningars hemsidor nämner att en senare och mera känd
man vid namn Josef Fritzl första gången greps för en våldtäkt. Observera även att det var först
efter att namnet Fritzl hade blivit känt i världen som sidan med Helens gravplats las ut på
Internet, samt att det går att länka till startsidan och hitta att sajten med gravar skapades redan
1995). Fritzl d. ä. hade också en syster som hade ett barnbarn som efter första världskriget
flyttade från det nya lilla Österrike (som förlorade såväl kriget som en massa landområden)
till Sverige. Hon är morfars mor till en tjej med ett helt svenskt namn, vill jag minnas, som
någon gång troligen 2009 eller 2010 skrev kortfattat i sin blogg:
”– Har jag nämnt att jag är släkt med Fritzl?”
Även den googlingen tror jag att jag gjorde på hösten 2011. Jag hittar inte längre den sidan.
Kanske att hon har lagt ner sin blogg eller åtminstone ändrat uppgifter i den.
Jag föreställer mig också att herr och fru Fritzl, som jag räknar med föddes omkring eller
något år före 1850, flyttade från den österrikiska landsbygden till en adress i en närbelägen
tätort, som många torde ha gjort i slutet av 1800-talet. De bosatte sig på Ybbsstrasse 40 i den
lilla staden Amstetten. Fritzls hade ett antal barn. Marsh & Pancevski nämner endast en då
vuxen dotter, Anna, som torde ha varit född i början av 1870-talet, och som då var gift och
försökte, dock utan resultat, att få egna barn. När jag läste det spekulerade jag i om hon
kanske hade endometrios, det som Kate McCann nämner att hon har i boken Madeleine: Vår
dotters försvinnande och det fortsatta sökandet efter henne, tryckt 2011. McCann löste det
med provrörsbefruktning, vilket inte gick på 1890-talet. Det löstes istället med hjälp av en
annan kvinna. En av Annas yngre bröder föreställer jag mig hette Josef och föddes 1884. Han
var då elva år när hans svåger den 30 november 1895 (i efterordet redogör jag för hur jag har
tänkt ut det, liksom en del annat jag har hittat på) blev oäkta far till en dotter som kom att heta
Maria. När hon var liten kom hon att skiljas från sin riktiga mor och istället fostras av sin far
och hans fru, det vill säga Anna som var född Fritzl.
Då hade inte Josef några barn, men började ungefär vid den tiden fundera på en framtid med
en riktig familj. När han blev äldre och Maria växte upp träffade han en flicka som var född
1886, bodde närmare en annan stad i närheten och påminde något om den lilla söta Maria.
2
Innan dess funderade han faktiskt en hel del på Maria, då de ju inte var biologiskt släkt, men
föräldrarna och framför allt Anna var inte så förtjusta i det. De blev lite mer förtjusta i att han
till slut träffade en annan flicka som verkade närmare ett ideal. Familjemedlemmarna var
dock något rädda för att hon skulle acceptera Josefs intresse för Maria och några av hennes
jämnåriga kompisar. Tur var att det intresset av sig självt minskade när Maria var ca tolv år
och hade blivit lite mer aggressiv och frånstötande när morbror Josef närmade sig. Det gick i
alla fall aldrig så långt att det någonsin blev sex dem emellan, och inte mellan Josef och
någon annan flicka i Marias ålder heller, bland annat tack vare den nya flickan som under
1900-talets första decennium bosatte sig i Amstetten. Efter att ha lärt känna varandra lite
bättre beslöt hon och Josef sig för att först förlova sig och ett tag därefter att gifta sig. De hade
då hittat en trävilla i utkanten av Amstetten, i vilken de bosatte sig.
Ingen annan, vare sig i familjen Fritzl eller i Josefs frus familj, såg någon anledning till att
opponera sig mot det nya paret. Även Maria gladdes åt att Josef hade hittat en annan kvinna,
så att han nog inte mer skulle besvära henne. Hon kunde inte heller låta bli att hoppas, även
om det har ett visst mått av motsägelse, att den nya fru Fritzl, till skillnad från hennes allt mer
besvärliga styvmor, kunde få egna barn (helst flickor tänkte hon för sig själv). Förutom
storasyster Anna hade Josef även en bror född 1879, en syster född 1882 och en yngre bror
född 1886. Samtliga dessa syskon hade gift sig innan Josef gifte sig. Av de tre bröderna Fritzl
var det utan tvekan Josef som mest besvärade Maria, men hon, liksom den övriga familjen,
såg det naturligt att även Josef bildade familj. Under 1900-talets första decennium hade såväl
hans storebror som hans åldersmässigt närmaste storasyster blivit föräldrar. 1909 fick brodern,
som stannade i Amstetten, en son som också kom att heta Josef. Senare föddes Rosa, som
kom att bli gudmor till den Josef Fritzl som hela världen lärde känna i april 2008. De övriga
syskonen flyttade till andra delar av Österrike. Systern flyttade till Sankt Pölten, en större stad
i Nedre Österrike (samma dåvarande kronland och nuvarande delstat som Amstetten) och den
yngste brodern flyttade till dåvarande kronlandet (nuvarande delstaten) Kärnten. Från hans
ende son, som föddes 1911, härstammar dels företagaren Erwin Franz Fritzl, dels den
Elisabeth Fritzl som la ut ett Word-dokument på Internet 2004 (hittas lätt via googling med en
lämplig tidsinställning, men komplicerat att direkt länka till den sidan från denna e-bok) och
dels den Franz Fritzl som i slutet av maj 1999 var vittne till en svår brand i en vägtunnel i
Österrike (det hittas om man skriver ”Fritzl” i sökrutan på Uppsala universitetsbibliotek, och
sedan väljer avancerad sökning, tidningsartikel och ett lämpligt sista publiceringsår, det vill
säga senast 2007, man får då upp tidningsartiklar på andra språk än svenska).
Ungefär vid årsskiftet 1909/10 blev Josefs fru gravid. En dotter föddes den 29 september
1910. Drygt ett år senare föddes en dotter till. Hon kom till världen den 21 november 1911. På
hösten 1912 upptäckte fru Fritzl att hon återigen var gravid och den 30 april 1913 föddes en
son. Föräldrarna funderade på ett namn åt honom. Josef stod på tapeten, men slutligen
bestämde de sig för att döpa honom till Franz. Som faddrar valdes Maria (även om hon först
var något tveksam, men hon förknippade honom snart med de sidor av pappa Josef som han
visade när han var på bra humör) samt en morbror som föddes 1892 och dog så ung att Franz
inte kom ihåg honom. Dödsorsak? Jo, naturligtvis första världskriget. Om läsaren inte har
förstått det än så är det denne Franz som är huvudpersonen i denna e-bok. Återstoden handlar
om hans spännande liv, enligt min tolkning och mina påhitt. Framför allt vad han gjorde från
och med 1939 utgörs av påhitt, som jag dock anser skulle kunna vara på riktigt. I titeln står ju
bland annat ”Så skulle det i alla fall ha kunnat vara”.
3
2. Hans barndom
Strax efter hans födelse blev det ljusare och även lite varmare, men knappast någon långvarig
sommarvärme, åtminstone inte om man får tro Florian Illies som 2012 skrev boken 1913:
Århundradets sommar. Illies nämner att det i Wien var utomordentligt dåligt väder i början av
sommaren och riktigt kyligt i slutet. Det året upplevde de som bodde i Wien den kallaste
augustimånaden under hela 1900-talet och det låter inte rimligt att tro att det var en särskilt
bra sommar i Amstetten heller. Man kan då fråga sig hur den lille Franz Fritzl och andra som
föddes i Centraleuropa på våren 1913 påverkades psykiskt av att inte uppleva någon ordentlig
sommar under sitt första levnadsår.
På hösten 1913 fick han i alla fall en kusin, då den i kapitel 1 i denna e-bok nämnde Josef som
föddes i Amstetten 1909 fick en lillebror, och de närmaste åren därefter såg varken Franz,
hans systrar, hans kusiner eller hans kamrater sina respektive fäder så ofta på grund av det
under den tiden rådande första världskriget. De två äldsta av bröderna Fritzl blev dock uttagna
till västfronten, vilket innebar att det ibland var möjligt för dem att åka hem på permission.
Under sådana permissioner avlades kusinen Rosa, som kom att födas den 29 februari 1916 (på
själva skottdagen alltså) och till sist även en lillasyster till Franz. Hon föddes den 11 mars
1918. Vad farbrodern i Kärnten beträffar så kom han varken tillbaka efter kriget eller hittades
stupad, men då han var gift och hade en son på sju år vid krigets slut antog man att han måste
ha dött i kriget. Han är alltså en av de ca 837 000 saknade efter första världskriget från det
dåvarande stora riket Österrike-Ungern. Tanken på att en släkting var saknad efter ett krig
etsade sig med tiden fast hos Franz allteftersom han blev äldre och lärde sig skilja mellan krig
och fred. Under kriget kom gudmodern och styvkusinen Maria att spela en större roll. På
något sätt verkade hon som en extra mor till Franz. Hon var ju precis 17 år och fem månader
äldre än han, och kom även, åtminstone enligt vad det verkar, att se något speciellt hos just
Franz bland alla hennes yngre manliga (styv)kusiner och andra små pojkar.
Hans tidiga barndom kännetecknades alltså av en vädermässigt mycket dålig sommar, ett krig
som förlorades av hemlandet, en ofta frånvarande far och att han var den ende pojken av först
tre, senare fyra, syskon. Gällande en frånvarande far spekulerar såväl Cawthorne, Hall, som
John Glatt (i boken Secrets in the Cellar: A True Story of the Austrian Incest Case that
Shocked the World som kom ut 2009 strax innan rättegången om den inlåsning och den incest
en yngre släkting dömdes för) i om den numera kände Josef Fritzls problem delvis beror på en
än mer frånvarande far än vad Franz upplevde. Franz lekte även ganska mycket med sina
kusiner. Det visade sig dock att kusinen som var född på hösten 1913 hade ett svagt hjärta.
Franz trodde att det betydde att han inte kunde bli kär – själv fick han ju viss kärlek från
modern och Maria – men det visade sig betyda att kusinen var lite svag. När det väl hade
blivit fred dog kusinen sex år gammal i oktober 1919. Lite tidigare hade han och Franz lekt en
något häftig lek och Franz undrade om han på något vis kunde vara ansvarig för kusinens död.
Så började Franz skolan. Han blev nära vän med en klasskamrat vars efternamn var Dunkl.
Det var självklart också en pojke, eftersom det på inget sätt går att förutsätta att pojkar och
flickor i mindre städer i det katolska Österrike fick gå i samma klass omkring 1920. Efter
andra världskriget däremot visar Hall i den engelska originalversionen av sin bok ett fotografi
på Josef och hans klasskamrater. Både pojkar och flickor syns. Dessutom intervjuade
Cawthorne en av Josefs klasskamrater vid namn Gertrude (det namnet låter i alla fall
kvinnligt). En annan klasskamrat till Josef Fritzl, som såväl Hall som Marsh & Pancevski
intervjuade, var den nämnde herr Dunkls son Karl, som måste vara född 1937 då det i båda
dessa böcker nämns att Josef var två år äldre än sina klasskamrater.
4
En annan stor händelse, som han såg det, året han fyllde sju var när Maria gifte sig. Om det
skriver Hall tydligast (Marsh & Pancevski nämner inte årtalet, bara att hon gifte sig). Franz
mindes när han bevittnade bröllopet i kyrkan. Han betraktade bruden och stämningen. Det
hade också gått ett tag sedan han såg Maria sist. Det torde bero på att hon hade hittat en man
som var mer i hennes egen ålder, eller möjligen lite äldre än hon. Därefter väntade Franz,
liksom det nygifta paret, på att de skulle få barn. Åren gick men inget barn föddes. Det
nämner Marsh & Pancevski tydligast. Hall nämner bara att Maria var gift på 1920-talet.
Kanske att Maria trodde att hon, liksom sin styvmor, inte kunde få barn.
I hans egen familj blev det också lite mer spänt. Farfadern dog 1921 och farmodern dog 1925.
Mamman började anklaga pappa Josef för att inte längre bry sig så mycket om henne. Hon
hade även hört rykten om att han tidigare mest hade varit intresserad av småflickor och själv
närmade hon sig de 40. Det blev åtminstone en 40-årskris förutom att hennes far hastigt dog i
början av 1926 (hennes mor dog innan Franz föddes). Den äldsta dottern skulle snart fylla 16
och förr eller senare tänkte hon skaffa en pojkvän. Det är ju känt att incest förekom lite senare
i familjen Fritzl, och det är möjligt att sådant kan gå i arv från farfar till sonson. Hur som helst
var det i rent samtycke i detta fall. I en annan bok som Hall skrev tillsammans med Michael
Leidig 2006, vilken har titeln Flickan i källaren: Berättelsen om Natascha Kampusch, nämns
att sex före 16 års ålder aldrig kan ske med samtycke. Det kan vara rätt, men när Hall skrev
Monster… antog han felaktigt att man 1984 (här handlar det om Elisabeths inlåsning) i
Österrike blev myndig vid 18. På denna tyska Wikipediasida står att det var 2001 som
myndighetsåldern sänktes från 19 till 18 års ålder i Österrike. Hall nämner att Josef hade tänkt
på att låsa in Elisabeth som myndig, så att polisens intresse för det fallet skulle vara lågt redan
från början, men såväl Cawthorne som Glatt nämner att polisens intresse för fallet svalnade
först efter Elisabeths 19-årsdag i april 1985.
Det var i september 1926, när frun var hos några bekanta och de yngre syskonen var i skolan,
som Josef Fritzl d. ä. tänkte ”visa sin äldsta dotter vad sex är”. Äktenskapet sviktade redan då
och det blev minsann inte bättre av att frun kom hem lite tidigare än väntat. Det är inte helt
omöjligt att det hade hänt någon gång tidigare, men det är ju Franz som är huvudpersonen och
det var inget som han bevittnade i alla fall. Fadern och dottern hann inte avsluta samlaget
innan nyckeln oväntat hördes i dörren och in kom modern. De kom med en massa ursäkter hit
och dit, men det hjälpte föga. Äktenskapet sprack. Innan fadern flyttade från Amstetten hann
hela familjen sluta ett avtal om att inte berätta för någon enda människa utanför familjen om
incesten. Det avtalet lyckades alla hålla. Kanske att det ligger i släkten att kunna bevara
hemligheter, då ju en senare person i familjen Fritzl kunde bevara en hemlighet länge. Året
därefter tog ytterligare ett äktenskap slut. Det var Marias barnlösa äktenskap. De källor jag
har använt är lite oense om hur det äktenskapet tog slut. Hall menar att maken dog, men
Marsh & Pancevski menar att de skilde sig. Kanske att Marsh & Pancevski förväxlade dessa
två äktenskap med varandra. I så fall är mitt påhitt sant, åtminstone beträffande just det
faktumet, och kanske även att mycket annat av det jag nämner verkligen har hänt?!
1928 flyttade fru Fritzl med sina fyra omyndiga barn till staden där hon föddes. Franz och
hans lillasyster fick nya skolkamrater (storasystrarna hade nog slutat skolan då). De sågs i den
staden som något udda, bland annat för att deras föräldrar var skilda, vilket inte kan ha varit så
vanligt i det katolska Österrike på den tiden. Här började även Franz att drömma om
framtiden. Han funderade på att flytta till USA, gifta sig och bilda familj där utan att många
bekanta från Österrike skulle få veta det. Han skulle inte ofta kontakta familjen, föreställde
han sig. Han planerade alltså att börja i princip ett helt nytt liv, men han berättade aldrig
någonsin om sina planer för någon. I den nya staden hade han även lite svårare att få nära
5
vänner än vad han hade haft i Amstetten, men det tog han inte särskilt hårt. Han var något av
en enstöring redan tidigare och kom om möjligt att bli det än mer nu. Till skillnad från hans
systrar accepterade han även på något sätt incesten i familjen och tyckte ibland något synd om
sin far, en man som hans mor varken lät honom eller någon av hans systrar få träffa längre.
Så slutade han skolan, utan att ännu ha någon flickvän. Han funderade lite på sin styvkusin
Maria. Nu var hon ju ensam, men bodde i en annan ort, vilket dock i sig inte sågs som ett
avsevärt problem när det fanns taxi, tåg och bussar. Kanske att det med tiden även kunde bli
av att ta körkort. Han tyckte att de två hade en del gemensamt, men hon var ju en bra bit äldre
än vad han var. Han hade även funderat på kusinen Rosa, med vilken han under barndomen
hade haft riktigt kul några gånger, men de träffades inte så ofta nu längre när han bodde i en
annan stad. De äldre systrarna däremot började skaffa sig några pojkvänner.
För Franz blev det vid den tiden inte av att ta något körkort, då bilismen ännu var rätt så ung.
Däremot fick han ett arbete som gesäll på ett snickeri i staden. Bara män och pojkar var på det
arbetet. Franz umgicks en del med kamraterna på sitt arbete, men han förde inte så mycket
diskussioner. Han var en av de fyra som var yngre där, en som knappast syntes. Inga direkta
diskussioner om hans bakgrund fördes, vilket han gillade, men han tyckte ändå att han
saknade något, kanske de bästa stunderna i hans barndom i Amstetten. Strax före julen 1932
fick han höra att Maria hade bosatt sig hos sin styvmor, alltså hans nu ganska gamla faster
Anna, i det hus i Amstetten där hans farmor och farfar bodde när han var liten, det vill säga
det hus som blev känt i världen i april 2008. Att Maria bosatte sig i det huset 1932 nämner
Marsh & Pancevski. Året därefter lämnade hans bägge äldre systrar hemmet, för att flytta till
andra bostäder i den nya staden. Ingen av dem ville, i alla fall inte än, flytta tillbaka till
Amstetten, även om pappa Josef inte längre bodde där.
Lite politik diskuterades i de umgängeskretsar Franz var. I tidningar och på radio (som
familjen nyligen hade skaffat) nämndes i början av 1933 att en man som var född i Österrike
hade blivit ledare i Tyskland. Han hette visst Adolf Hitler och företrädde en politisk ideologi
som kallades nazism. Vissa tyckte att det var något sådant Österrike behövde. Andra var mer
skeptiska. Franz var aningen tveksam, men flera av dem han mest umgicks med trodde på
nazismen. Till dessa sa Franz att han också gjorde det. Kort därefter omvandlades även
Österrike från en demokratisk republik till en diktatur. På Wikipedia (här väljer jag att inte
länka, då det är allmänna fakta det handlar om, dessutom kanske du läser detta i utskriven
form istället för på en bildskärm) står det att Österrikes ledare Engelbert Dollfuss tillhörde
austrofascismen, som var en regim som hårdhänt slog ned på all opposition och förbjöd
nazismen. Efter det trodde Franz lite mer på Hitlers idéer, för han stödde i alla fall absolut inte
kommunismen, som vid det här laget rådde endast i det dåvarande Sovjetunionen under
Stalin. Franz var dock inte direkt intresserad av politik, och han beslöt redan vid denna tid att
inte bli medlem i något parti, om han inte skulle bli absolut tvungen. Han hade för övrigt
aldrig heller, till skillnad från vissa av hans kamrater i såväl den ena som den andra småstaden
han hade bott, någonsin varit medlem i någon förening (idrottsförbund, scouterna e.d.). Att
vara med i någon förening såg han av någon anledning (utan att han själv riktigt visste varför)
med viss skepsis. I början av 1934 genomförde den nya regeringen nedskärningar, vilket
innebar att han måste sluta på sitt arbete. Det tog han inte direkt hårt, men efter det kom hans
ölkonsumtion att öka. Att han drack öl ibland nämns endast i Halls bok, av de fyra böcker
eller e-böcker om familjen Fritzl som jag har haft möjlighet att få tag i. Han hade i mindre
skala druckit öl tillsammans med några av sina arbetskamrater tidigare, men inte lika mycket
som flera av de andra. Så fyllde han 21 år den 30 april 1934. Då blev han myndig och därför
får detta kapitel lov att ta slut.
6
3. Han blev visst far
I maj 1934, när Dollfuss, enligt Wikipedia, just hade utfärdat en ny författning som gjorde att
Österrike omvandlades till en ”Ständesstaat” efter korporativa och fascistiska mönster,
förenade med auktoritärt formad katolicism, sökte Franz ett nytt jobb på ett sågverk i staden
där han bodde. Hall nämner i alla fall att han året därefter hade ett sådant jobb, i en annan stad
än Amstetten. Det är därifrån jag har antagit att hans mor var från den staden (som Hall inte
nämner vid namn), och att han själv bodde där ett tag. Då det var efter sommaren och det inte
var säkert att han skulle få det jobbet beslöt han sig för att tillbringa ett par månader i sin
barndomsstad. Ingen i familjen hade något direkt emot det. De såg det som en naturlig önskan
som borde kunna uppfyllas, och dessutom var han ju myndig nu. Då det även fanns en ledig
bostad i Amstetten tänkte ingen direkt på vad det skulle kunna få för kort- respektive
långsiktiga konsekvenser, så det var därmed bara att bosätta sig ett tag i Amstetten, fast inte i
villan i utkanten av staden där han bodde som liten, för där bodde andra nu.
Var skulle han då bo? Jo, Marsh & Pancevski nämner att Maria på grund av ekonomiska
svårigheter hade börjat hyra ut vissa lägenheter i sitt hus. Vid den tiden verkade inte faster
Anna vara kvar. Om hon var död eller hade flyttat någon annanstans får vara osagt, men i
huset fanns det nu plats för en till. Marsh & Pancevski nämner även att det var 1934 som en
ny relation mellan Maria och ”en man som vi vet mycket lite om” började. Även Hall skriver
om den relationen samt att mannen var kusin med Maria. Ingen av de övriga böckerna eller
den e-bok jag har läst nämner direkt något släktskap mellan dem.
Då blev det ett återseende mellan dessa två gamla bekanta ett litet tag. Franz berättade en del
om sin tillvaro i den nya staden och lite om sin familj, men inte ett ord om att hans far hade
haft sex med hans syster. Orsaken till hans föräldrars skilsmässa låg helt och hållet på andra
plan. Franz undrade även hur det var att ha sex med en kvinna. Han hade aldrig haft det än i
alla fall, och Maria trodde nog att hon inte kunde bli gravid, så nu fick han tillfälle att pröva
hur det var att ha sex, ifall han senare skulle träffa en mer jämnårig kvinna. Maria var ju nu
nästan 40 år och själv var han 21. Förutom Maria och övriga släktingar som kusinerna Josef
och Rosa träffade han även några andra gamla bekanta i Amstetten, bland andra herr Dunkl i
sällskap med en flicka som han också kände från barndomen. Det blev några korta
ordväxlingar dem emellan. Medan Franz hyrde ett rum i Marias hus, och älskade lite med
henne utan att någon av dem någonsin trodde att det skulle bli känt i familjen eller av andra,
fick han ett brev (han hade ingen egen telefon på sitt rum) hemifrån om att chefen på det
arbete han hade sökt hade kallat honom till en intervju. Efter en rätt så kort men välfylld tid i
Amstetten tog han en taxi hem, gick på intervjun och kunde senare börja arbeta på sågverket.
Så gick livet vidare. Folk som kände honom hade lärt sig att vara lite försiktiga med att ställa
frågor om saker som till exempel vad han hade gjort under sommaren i Amstetten, för de
visste hur han reagerade på sådant. Han drog sig undan eller svarade kortfattat och började
prata om något annat istället, och då förstod de att han betraktade dem som lite för närgångna,
när de ställde frågor som de inte heller borde ha något med att göra. Då hade han hittat ett
hållningssätt till andra som han tänkte var något att satsa på längre fram också. Stämningen på
hans nya arbete liknade den på hans gamla. Han träffade både några gamla bekanta och
många nya människor. Han höll ingen utåtriktad profil utan var en av många, en som inte sågs
eller framträdde särskilt mycket. I brist på annan bostad bodde han kvar hos sin mor och sin
lillasyster, och det kan ses som tur att systern var hos en bekant och modern var på väg ut en
gång när telefonen ringde. Han svarade och sa:
7
– Mamma ska gå ut och [systerns namn] är inte hemma, så vi kan prata öppet. Vad gäller det?
Det var Maria som ringde. Hade han glömt något när han besökte henne i somras eller? Hon
verkade lite upprörd och ville tala med honom utan att någon annan kunde höra vad de sa.
Hans mor hade annat att tänka på än att fundera över vad det gällde och gick därmed ut, så de
kunde verkligen prata utan att någon annan lyssnade. Då sa Maria något som han först trodde
var ett skämt, men hon lät upprörd och allvarlig. Dessutom hade de ju haft sex utan
preventivmedel, så det hon sa kunde ju vara sant. När det visade sig att det var sant följde en
period av förhandlingar. Man kom fram till att besluta det som följer.
Till skillnad från faderns och systerns incest var det ingen som såg det att Franz hade gjort
Maria gravid som olagligt. Olämpligt kanske, men inte olagligt. De var ju bägge myndiga och
inte släkt biologiskt. Alla kände då att det var tur att incesten inte hade resulterat i graviditet,
vilket ju detta hade gjort. ”Ett barn behöver två föräldrar”, tänkte man också och på detta sätt
kunde det även lösa sig var Franz skulle bo, åtminstone den närmaste tiden. På bägge håll
kom man fram till att det var lämpligt att Franz för en obestämd framtid skulle flytta hem till
Maria. En hake var det dock. Det väntades att barnet skulle födas på våren 1935, och Franz
kunde inte utan vidare få sluta på sitt arbete före sommaren, men det kom att lösas med att
han kunde fortsätta på arbetet till juni och sedan sluta. Även hans pappa Josef kontaktades.
Efter viss fundering kände han att det skulle bli kul att bli farfar. När inte den övriga familjen
var där hoppades han att han skulle få åka till Amstetten och hälsa på den nya släkten som
skulle bestå av hans son, hans systerdotter och hans sondotter eller sonson. För Maria fanns
det heller inte så mycket att välja på nu. Hon fick lov att acceptera att Franz flyttade in i
hennes lägenhet (inte i ett annat rum i huset denna gång). Hon hade under sommaren 1934
berättat för bekanta i Amstetten vem han var, och vissa av hans egna bekanta hade ju också
känt till deras förhållande. När det syntes att hon snart skulle föda gick det alltså inte att
hemlighålla vem som var fadern. Franz själv tyckte också att det verkade häftigt, men undrade
lite hur det skulle fortsätta. Han försökte i alla fall att satsa på att bli en så bra far som möjligt.
I samtliga källor som jag har tillgängliga, det vill säga alla böckerna och e-boken samt den
engelska Wikipediasidan om Fritzlfallet, står att det datum en gosse kom till världen var den 9
april 1935. Han kom att heta Josef i förnamn, enligt vad jag tror för att en eller flera äldre
släktingar hette så. Bortsett från Marsh & Pancevski nämner källorna mer eller mindre klart
att efternamnet Fritzl kommer från hans far. Marsh & Pancevski nämner istället att Maria
valde sin styvmors födelseefternamn. Därmed kan man ju anta att Hall har rätt när han påstår
att föräldrarna till den man som i slutet av april 2008 blev känd i världen för att ha hållit sin
dotter inlåst i sin källare i nästan 24 år var kusiner på sådant sätt att hans farfar och hans
styvmormor var syskon.
Av Hall att döma är det inte troligt att Franz var i Amstetten när sonen föddes. Istället har jag
hittat på att han på sitt arbete sa att han hade blivit far och skulle snart sluta. När han hade
fyllt 22 år sa en kollega som var tio år äldre, hette Josef Becker och var född i Linz (var enligt
Nordisk familjebok, tryckt 1930, huvudstad i delstaten Övre Österrike redan då och hade vid
den tiden drygt 100 000 invånare) att han hade en kusin i Linz som var född precis samma
datum som Franz. Kusinen hade det vanliga tyskspråkiga namnet Walter Becker, fick Franz
veta. Franz frågade om kollegan hade berättat för sin kusin om honom, och fick svaret att
nuförtiden träffades de nästan aldrig. När Franz slutade på det arbete som han hade haft i
nästan ett år fick han ett intyg av sin chef, på vilket det stod att han hade arbetat på sågverket,
så att han kunde söka liknande jobb på den meriten längre fram. Därefter flyttade han hem till
Maria och lille Josef. Vid den tiden började det även märkas att hans mor var en aning dålig.
8
Franz hade föreställningar om att tillsammans med Maria på ett jämställt sätt kunna ta hand
om ett litet barn, men de blev sällan uppfyllda. Han tänkte tillbaka på den traditionella
familjemodell som han hade upplevt när han var liten, med en far och en mor som var gifta
och hade barn. Han tänkte på att av de tre i hans nuvarande hushåll var det endast han som var
född inom ett äktenskap, som visserligen kom att upplösas efter 17 år, men det höll ju i alla
fall under i princip hela hans barndom. Han tyckte även att Maria var en helt annan människa
nu – kanske att hon blev det i samband med födandet eller kanske att det skulle ha blivit så
ändå. Hon var hårdare, och det var viktigt att allt som hände blev på hennes villkor. Som tröst
fanns öl, vilket han ibland drack men inte helt utan att tänka på vilka konsekvenser en stor
ölkonsumtion kunde ha. Det hände även att det blev slagsmål mellan de två föräldrarna när
Josef var liten. I böckerna jag har läst är det främst fadern som får skulden. Framför allt Hall
beskriver att han vid den tiden sågs som supig, opålitlig och lat. I en intervju som gjordes
2008 beskriver Josef sin far som en odåga som aldrig tog ansvar och som bedrog hans mor.
Det är dock, som jag tidigare har nämnt att Marsh & Pancevski hävdar, inte särskilt mycket vi
idag med säkerhet vet om Josefs far. Det är ju därför jag skriver denna e-bok, i vilken jag tar
upp de fakta som vissa påstår sig veta, samt hittar på det mesta utifrån hur jag anser att det
kunde vara. Jag hävdar därmed att det vanligaste var att det var Maria som började med
bråken, men till lillpojken sa hon att det var hans far som utlöste bråken.
I alla fall fick Josef två faddrar. Hans gudmor blev Rosa och hans gudfar blev den yngste
sonen till den faster som Franz hade och som flyttade till Sankt Pölten. Den mannen hade en
äldre syster och en äldre bror, vilken dödades i andra världskriget. Själv föddes han 1915 och
gifte sig 1939 med en kvinna som föddes 1918 i Amstetten, och under ett par år var hon
klasskamrat med lillasystern till Franz, alltså innan de 1928 flyttade från Amstetten. Han
skadades i andra världskriget och hamnade senare i rullstol. 1985, efter att Josef hade lurat i
sina bekanta att Elisabeth hade rymt, men i själva verket hade låst in henne i källaren, flyttade
paret till Amstetten där frun dog 1998. Själv kom han att leva till 2007. Varför påstår jag
detta? Jo, jag hittade på Internet ett släktfotografi, som torde vara taget i början av 2000-talet,
med en person i rullstol i förgrunden. Det är textskyltar vid vissa personer med uppgifter om
vilka de är, men det är ingen skylt vid den personen. Jag vill minnas att jag har sett fotot flera
gånger. Först trodde jag i alla fall att det var en man då han verkade ha lite skägg, men då
anletsdragen är modifierade är det troligare att det var modifieringen som såg ut som
skäggväxt. Jag såg sedan ett liknande foto med en lite mindre modifiering av anletsdragen,
och efter det är jag, åtminstone då personen har hatt så att det mesta av håret döljs, inte helt
säker på kön. Dock har personen långbyxor medan Josefs fru har klänning, så jag tror alltjämt
att det är en man. Som hastigast nämner även Glatt fotot, men inget om vem den personen är.
Även Rosa var död när fotot togs. Hon var för övrigt den enda kvinnliga kusinen till Franz
som var född Fritzl och blev vuxen utan att gifta sig och byta efternamn. Hon hette alltså Rosa
Fritzl i hela sitt liv.
Vad föreställer jag mig att Franz gjorde i övrigt vid den tiden? Jo, han hade inget arbete, men
funderade på att söka något. Han fick i alla fall en liten bekantskapskrets, i vilken bland andra
barndomsvännen Dunkl och dennes tidigare nämnda flickvän, som nu var hans fru, ingick.
Gjorde han möjligen värnplikten? Som här framgår beslöts det efter första världskriget att
värnplikten i Österrike skulle dras in, men den återinfördes den 1 april 1936. På Uppsala
universitetsbibliotek finns gamla svenska tidningar på mikrofilmer. I Dagens Nyheter från den
2 april 1936 hittade jag att Österrike hade återinfört värnplikten, alltså när Franz var nästan 23
år. I ingen av de böcker eller den e-bok jag har läst står att Josef gjorde värnplikten. Han var
ju bara 20 år 1955 när ockupationsmakterna från andra världskriget lämnade Österrike och
värnplikten infördes igen. Om denne man, som föddes i Österrike, står det att han, liksom
9
andra österrikiska män, gjorde värnplikten vid 18 års ålder (vilket ju varken var möjligt för
Fritzl d. ä. eller för Fritzl d. y.). I övrigt nämner Hall & Leidig att den österrikiska datalagen
förbjuder militären att lämna ut detaljerad information. Därför lämnar jag en eventuell
värnpliktstjänstgöring åt sidan och hävdar att Franz gjorde värnplikten om han skulle, annars
inte. Han blev i alla fall inte frikallad enligt dåtidens mått mätt.
Modern kände nu att hon inte hade långt kvar. Hon skrev ett testamente, i vilket det stod att
Franz fick ärva betydligt mer än hans systrar. Anledningen var att han var det enda av hennes
barn som hade ett eget barn. Så dog hon på hösten 1937. Systrarna blev besvikna på
testamentet och såg det som bäst för alla parter om de därefter undvek Franz och hans nya
familj så mycket som möjligt. Franz lät det också få vara på det sättet. I början av 1938 dog
dessutom den äldste farbrodern, det vill säga fadern till kusinerna Josef och Rosa.
I bekantskapskretsen diskuterade man ibland det politiska läget. Nu började man diskutera
den kommande tyska annekteringen. Som de flesta österrikare ville Franz att det lilla landet
skulle bli en del av det större Tyskland. Han trodde nu också mer på Hitler än vad han hade
gjort tidigare. Hall, liksom Aftonbladet från den 14 mars 2009, nämner att Josef och hans far
hälsade Hitler välkommen när den nye ledaren besökte Amstetten den 14 mars 1938. Det var
ett par dagar efter annekteringen, så Österrike var då en del av Tyskland. Det är så gott som
endast vid det tillfället man med säkerhet vet någonting som Franz Fritzl överhuvudtaget
gjorde. Det är främst i tidningsartikeln hans namn står, ifall någon skulle kunna tro att det är
jag som har hittat på att Josef Fritzls far hette Franz. I efterordet diskuterar jag det ytterligare.
Senare under den tid som var kvar tills andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 hände
en del i familjen. Först gifte sig de bägge äldre systrarna. Sedan flyttade de båda med sina
makar, vilka bägge var födda i den andra staden och ingen av dem har någonsin bott i
Amstetten, till södra delen av det nuvarande Tyskland, vilket ju då var inom samma land. Det
blev även tydligt att lillasystern hade en pojkvän. Franz fick helt klart för sig att det även finns
en by i det gamla Tyskland som heter Amstetten. Pappa Josef d. ä. beslöt sig för att flytta
tillbaka till Amstetten nu när exfrun var död, och han ju hade sin son och sin sonson, men
ingen av sina döttrar, där. Det var något oväntat för Franz, men han kände att det skulle bli
alltför besvärliga diskussioner om han protesterade mot det, så han lät fadern flytta hem och
få träffa sin sonson lite oftare. Besvärliga diskussioner med Maria blev tyvärr allt vanligare.
Franz gick när det var som värst hemma ut på promenader för att få lite ro. Han upptäckte i
början av 1939 att ingen längre bodde i huset där han hade växt upp. Några månader senare,
när Josef hade fyllt fyra år, fick Maria definitivt nog. Franz kunde nu bo i det nämnda huset,
vilket dock var mycket mer förfallet nu än när han senast bodde där, och då var han inte
välkommen i hennes hus längre. Såväl Hall, Glatt som Cawthorne nämner att Josefs mor
kastade ut hans far 1939, sannolikt på våren, för Hall och Glatt nämner att det var ungefär ett
år efter det tyska övertagandet av Österrike. Även på den engelska Wikipediasidan står att
fadern lämnade hemmet när Josef var fyra år. Marsh & Pancevski nämner istället, i samband
med en intervju med Karl Dunkl verkar det som, att denne hävdar att hans far, fadern till en
annan av Josefs klasskamrater och även (sannolikt felaktigt) Josefs far under andra
världskriget var krigsfångar i Sovjetunionen. De släpptes 1948. Klasskamraternas fäder var
välkomna hem, men det var i samband med det som Josefs far inte var välkommen, enligt
Dunkl. Troligen tänker han på sin egen far och blandar ihop händelser. Hall nämner att vad
som hände med Josefs far efter att han blev utslängd är osäkert. Även här nämns det. Därför
kan det från och med nu bli spännande att läsa resten av denna e-bok, för efter detta bygger
allt som direkt handlar om mannen som ursprungligen hette Franz Fritzl på mina påhitt.
10
4. Ny stad och nytt namn
När han hade flyttat in i huset, som låg ganska dolt och hade en källare med fönster som
syntes tydligt när man var alldeles utanför det, bad han släkt och vänner att inte kontakta
honom den närmaste tiden. Han sa att han helst ville tänka igenom sin situation själv. Då inga
andra under den tiden heller såg någon anledning till att kontakta honom fick han det som han
ville. Alla andra trodde i alla fall att de inte hade sett honom för sista gången. Det fanns ju en
viss risk att det kunde bli krig och det var något man såg som en liten fara, men varken Franz
eller någon av hans nära bekanta var vid den tiden i full färd med att förbereda sig för ett
kommande krig. Franz smidde istället andra planer i villan. Han funderade på att gå ner i
källaren, men fann det lämpligast att hålla till uppe i villan där han ju också var ostörd. I
samband med det kom han att tänka på att det inte fanns några fönster i Marias källare. (Såväl
Hall, Glatt som Cawthorne nämner att det fanns en liten källare där innan Josef byggde ut den
omkring 1980, och ingen nämner något om att källaren i ”Skräckens hus” någonsin byggdes
om mellan 1939 och 1980.) Det såg han som en fördel (det verkar ligga i släkten). Han
bestämde sig även för att åka därifrån ett tag, troligen för att återkomma inom en obestämd tid
som han räknade med kunde vara några månader. Han hade då ingen telefon, inget jobb,
prenumererade inte på någon tidning och betalade ingen hyra eftersom han stod som ägare till
ett rätt så fallfärdigt och därmed billigt hus. Så det var inga problem att ta ut rätt så mycket
pengar på banken (det gick utan att han såg någon nära bekant som undrade vad han tänkte
göra), ta med sitt pass (ifall det kunde bära av utomlands) och ge sig av med tåg, till att börja
med till den stora tyska huvudstaden Berlin.
På stationen i Amstetten såg han ingen bekant heller, så när han väl var på tåget hade (utan att
han då var säker på det själv) en helt ny och en helt annorlunda del av hans liv börjat. Under
resan lekte han med olika scenarier om det kunde vara möjligt att aldrig återvända, men kom
fram till att det nog inte skulle vara så lätt att aldrig någonsin återvända till trakten där han
hade släkt och vänner. Som alla kartor över Centraleuropa visar går den närmaste vägen från
Amstetten till Berlin över det nuvarande Tjeckien. Vilken väg han tog ligger utanför e-bokens
huvudtema, men som här framgår var nuvarande Tjeckien ockuperat av Tyskland sedan mars
1939. Det var således under alla omständigheter en inrikesresa han företog sig.
När han var framme i Berlin tog han för två veckor, under sitt riktiga namn Franz Fritzl, in på
ett litet och dåligt ljudisolerat rum på ett hotell som låg ganska centralt i den mycket folkrika
staden. Som här framgår var Berlins befolkning då drygt fyra miljoner invånare, det vill säga
större än när detta skrivs. Franz kände att han gillade storstaden. Han tänkte att här kan man
lätt gömma sig. Han visste i alla fall ingen från någon av de två österrikiska småstäder han
hade bott i som säkert hade flyttat till Berlin. Därmed kände han ingen där och ingen kände
heller honom. Efter de första två veckorna tyckte han ännu inte att tiden var mogen för att åka
hem. Då det var både dyrt och obekvämt på det hotell där han vistades skaffade han en
sovsäck och tänkte leva som luffare i storstaden ett tag. Han tänkte att det måste kunna gå då
det ju var sommar. Det gick också. Han höll för det mesta till en bit norr om centrum. Då han
var söderifrån och hade kunnat ta sig till Berlin helt i hemlighet utan att någon enda som han
kände visste det, och ville behålla sin hemlighet, såg han det naturligt att hålla till på andra
sidan centrum från hans hem räknat. Staden utgjorde en buffert. Mest höll han till vid parken
Humbolt Hain och nära en tågstation som enligt Nordisk familjebok, tryckt 1925, hette
Stettiner Bahnhof då och nu heter Berlin Nordbahnhof enligt Google Maps. (För alla ställen,
gator m.fl., som jag namnger i Berlin har jag använt både kartan i Nordisk familjebok och
Google Maps för att se vad som är med i båda, och jag har utgått från att alla namn som gällde
både 1925 och idag även gällde under Hitlertiden).
11
Under den här tiden trivdes han riktigt bra. Han tyckte det var skönt att slippa konfronteras
med en massa människor. Han klarade luffarlivet bättre än vad han innan hade väntat sig. Det
är möjligt att det ligger i släkten. Alla de fyra ”evangelisterna” (Hall, Glatt, Cawthorne samt
Marsh & Pancevski) nämner att hans sondotter Elisabeth levde som luffare i Wien ett tag
under vintern 1982-1983. Då var det dock vinter och hon var bara 16 år och hade rymt
hemifrån, så hennes föräldrar och syskon saknade henne. Men Franz levde sitt luffarliv på
sommaren, var 26 år och hade ingen familj som saknade honom. Vid den tiden började han
fundera på att ”gå under jorden” och kalla sig något annat. Det hände att han träffade andra. I
augusti kom han i kontakt med ett gäng killar i ungefär hans egen ålder. Det började med att
de presenterade sig, och han sa då att han hette Franz – men kom genast på att han kunde ha
sagt att han hette något annat. När de hörde hans dialekt frågade en av dem om han var från
Österrike. Han svarade att han var från Linz, vilket de tog naturligt. De frågade honom inte
mer om vad han gjorde i Berlin, och han gick efter ett tag därifrån och återkom aldrig mer till
stället där det gänget brukade hålla till.
I övrigt var ju det stora samtalsämnet vid den här tiden att det verkade som att det skulle bli
ett nytt krig snart. I boken Berlin: En stads historia, tryckt 2010, nämner Folke Schimanski att
Berlin var den stad där det var lättast att gå under jorden under kriget. Man skyddades av
storstadens anonymitet. Det var även ungefär så Walter, som han började fundera på att kalla
sig hädanefter, tänkte. Om det inte blev något krig, eller ett kortvarigt, mycket snabbt vunnet
krig kunde han ju ta sig tillbaka till Österrike och där försöka skapa försoning med Maria och
få se Josef växa upp (troligen skulle han flytta från sitt hus i Amstetten till ett annat ställe i
Österrike), men om det blev ett utdraget krig planerade han att försöka skaffa sig en bostad i
Berlin under ett annat namn, antagligen Walter Becker, som han ju tidigare hade hört att en
man i Linz hette, ifall någon skulle kontrollera om det fanns en man som hette Walter Becker
och var född i Linz den 30 april 1913. I likhet med hans farbror i Kärnten skulle Franz Fritzl
från Amstetten komma att saknas i detta krig, som förhoppningsvis i alla fall inte skulle bli ett
andra världskrig, och Tysklands seger såg då ut som given, men det var ju inte säkert att han
själv skulle överleva kriget, och om han inte överlevde skulle nog Franz Fritzl hittas död och
förhoppningsvis skulle ingen komma på att han hade använt två olika namn. Han valde för
säkerhets skull att vänta lite med att söka en bostad under ett nytt namn. Som hemlös såg han
det inte som stor risk att han skulle behöva vara med och anfalla Polen, men om han inte
hittade en bostad före vintern och kriget fortsatte ansåg han att läget skulle bli kärvare.
Han var nu alltså i full färd med att smida planer på ett helt nytt liv, som ett krig tyvärr kom
att underlätta för. Han tänkte om och om igen. Han skulle definitivt inte sätta några sådana
planer i verket om det inte blev ett stort krig, och innerst inne hoppades han då verkligen inte
att det skulle bli något stort krig heller. Det är idag allmänt känt att det inte blev som han
hoppades på den punkten samt att det andra världskriget inleddes då tyska soldater anföll
Polen den 1 september 1939. För konkreta uppgifter om krigsstarten nämner Antony Beevor i
boken Andra världskriget, tryckt 2012, att den tyska armén hade uppbådat nästan tre miljoner
man, samt att det i Berlin blev föga festligt när det blev känt att såväl Storbritannien som
Frankrike hade förklarat Tyskland krig ett par dagar in i september 1939. Ett par veckor
senare kände han att han måste handla. Han hittade en telefonkatalog, i vilken han slog upp
och hittade Walter Becker i Linz. Han testade även med att slå numret. Han tänkte att om det
blir svar så befinner sig i alla fall inte den riktige Walter Becker i Berlin nu. Det blev svar.
Han hittade på att han hade fått uppgifter om att en man vid namn Josef Fritzl skulle ha det
numret, men Walter Becker svarade att det måste vara ett misstag. ”Vi som bor här heter
Becker, det är jag, Walter, och min fru Anna” (eller om han sa Hanna). Då bad Franz om
ursäkt, la på luren och försökte fortsätta med sin nyligen påbörjade bluffverksamhet.
12
Schimanski nämner dels att Berlin sedan slutet av 1800-talet hade varit beryktat för att vara
den stora ”hyreskasernstaden” i Europa och dels att det under kriget var brist på arbetskraft.
Därmed var det inga problem för Walter (hädanefter kallas han så) att först skaffa sig en
hyreslägenhet och sedan ett arbete. På hösten 1939 hittade han en lägenhet på Liebenwalder
Strasse i nordvästra delen av staden. Han hade innan dess orienterat sig lite i storstaden och
hittat en gata längre åt sydost med det snarlika namnet Liebigstrasse. Men han kunde vid den
tiden inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att han senare skulle lyckas mycket bättre med att
hålla sin familj borta från att snoka i hans tidigare liv för att han sa att han hade bott på
Liebigstrasse istället för på Liebenwalder Strasse. Det är möjligt att man för att få hyra en
bostad i Berlin 1939 egentligen behövde visa någon legitimation. Om så var fallet följde inte
hyresvärdarna det. Paret som hyrde ut lägenheter behövde pengar och ville ha hyresgäster, så
det visade sig gå fint att flytta in i en lägenhet under en tid då kriget dessutom pågick.
Möjligen skulle det inte ha varit lika lätt att få en bostad om det dels varit en annan hyresvärd
och dels inte varit krig. Han sa självklart att han hette Walter Becker och var från Linz. Det
accepterades av paret och därmed gick lösningen av problemet med att skaffa en bostad över
hans förväntan. Han kom att träffa vissa grannar ibland, men ville helst hålla sig borta från
alltför nära kontakter, vilket visade sig inte heller vara något problem. Värdparet hade tre
barn, av vilka en dotter på 17 år och en son som den 24 oktober (när han var nyinflyttad
alltså) fyllde 15 år, bodde hemma. Dessa hade han ibland kontakt med, men han tackade nej
till att delta på sonens 15-årskalas.
Tärningen var nu kastad. Han kände att ingen återvändo fanns. Dock kom han på vissa saker
som han ansåg att han helt enkelt måste göra för att kunna fortsätta leva som en helt annan
person än tidigare. Han hade lite pengar på sitt konto under namnet Franz Fritzl i en lokal
österrikisk bank, vilken han i telefonkatalogen inte hittade i Berlin men väl i Linz. Han kände
dessutom inte till Linz särskilt bra och kände heller ingen som han med säkerhet visste bodde
där. Dessutom hade han hemma i huset i Amstetten sitt arbetsgivarintyg, vilket han trodde sig
kunna förfalska med hjälp av sin skrivmaskin och byta sitt eget respektive företagets namn på,
så att det såg äkta ut. Med originalet i hand, som han senare kunde bränna upp, skulle nog
förfalskningen se äkta ut om han måste visa ett arbetsgivarintyg. Han hade nog även annat där
hemma som han fann det bäst att ta hand om. Han måste alltså åka till Linz och där ta ut alla
pengar han hade på sitt bankkonto, för att sedan förhoppningsvis kunna öppna ett nytt konto i
en bank i Berlin under namnet Walter Becker. Han hade hittat en bank i vilken han ansåg att
det var osannolikt att den andre Walter Becker hade sina pengar. Han funderade även på om
det kanske hade varit bättre att hitta på ett helt nytt namn, så att det aldrig skulle kunna bli
någon risk att två personer förväxlades, men det var så dags att tänka på det nu. I Linz skulle
han även orientera sig i staden ifall han senare skulle träffa någon som kände till Linz, så att
inte den personen skulle kunna bli misstänksam. Med taxi skulle han en mörk höstkväll,
förhoppningsvis för allra sista gången, åka hem och lägga ifrån sig sitt pass där, så att ingen
skulle kunna tro att Franz Fritzl hade stuckit utomlands utan stupat i kriget. Hemma skulle
han även ta hand om det han fann nödvändigt att ta hand om. Banken kanske skulle skicka ett
brev hem till honom angående avslutningen av hans konto, så hemresan fick inte bli av för
tidigt. Det gick nästan helt som han hade planerat. Han tog in på ett hotell i Linz (som Franz
Fritzl), ordnade sin affär på banken utan att någon frågade honom om anledningen, stannade
mest inne men gick ut ibland, tog en kväll när det dessutom regnade lite en taxi hem, lämnade
där sitt pass samt hämtade brevet och andra ”nödvändiga saker” utan att någon såg honom
(taxichauffören visade inte heller att han undrade över något). Dock såg han i Linz en kvinna
han kände igen. Hon nickade även åt honom, men det var mycket folk ute så det blev tack och
lov inte av att föra något samtal. Kvinnan var en gammal bekant från Amstetten, som han inte
riktigt kom ihåg namnet på, men han hade absolut sett henne även omkring 1935.
13
Hemma i sin nya bostad i Berlin kände han sig nöjd. Det något oplanerade men nödvändiga
Österrikebesöket hade gått utan problem, men en bekant hade han råkat se. Han kom då på att
han kunde ändra sitt utseende något, så att svaret på frågan om han hade helskägg eller inte
därefter skulle bli det motsatta mot det tidigare svaret (det tas upp mer i efterordet). Han insåg
även att han definitivt inte skulle behöva åka till Österrike igen. Då han inte hade hur gott om
pengar som helst såg han det som mer eller mindre nödvändigt att söka ett arbete som Walter
Becker. Då kunde ett aningen förfalskat intyg behövas. Enligt den självbiografiska boken
Catch Me If You Can, tryckt 1980, har dess författare Frank Abagnale flera likheter med
huvudpersonen i denna e-bok. Inte bara att han var tredje barnet i en syskonskara på fyra och
att hans föräldrar hade skilt sig, utan att han även gjorde en massa förfalskningar av intyg och
annat, men det var först på 1960-talet. Tilläggas skall att jag hade tänkt igenom historien om
Josef Fritzls far innan jag kom att tänka på att Abagnale kanske kunde användas som
nyckelperson, och jag kände då inte till Abagnales familjeförhållanden, ifall läsaren undrar.
Om Franz, förlåt Walter, visste någon annan som hade förfalskat något är oklart. Det tog
också lite tid, men till slut hade han skrivit ett falskt intyg som han tyckte såg äkta ut.
Vintern följde utan att han hittade något jobb. Pengarna låste han in i ett skåp hemma. Vid
julen funderade han på om bekanta i Österrike hade börjat sakna honom. Han undrade också
om han någonsin skulle få veta något om någon annan i hans familj. Kanske att listor över
stupade i kriget skulle komma upp på något bibliotek e.d. så att han kunde se om bekanta stod
med på de orter han hade känt folk i. Stod de inte med så levde de antagligen, om han nu själv
skulle överleva kriget vill säga. Han började även drömma om lille Josef på nätterna. En gång
drömde han att Josef hade efterträtt Hitler som Tysklands diktator och gjort totalt slut på
kriget. Sedan vaknade han och kände sig fäst vid sin familj och försökte då verkligen att tänka
på andra saker. Han hoppades i alla fall att det skulle gå bra för Josef, hoppades att han kunde
få några fosterföräldrar, för han vågade inte lita på att Maria skulle klara av uppfostrandet
själv. Han tänkte, men trodde inte på det, att det kanske skulle bli något stort av Josef. Att han
skulle bli känd som politiker, skådespelare eller något annat. Då undrade han om det kunde bli
avslöjat att han var Josefs far, men då det ligger i släkten att inte vilja visa sig utåt trodde han,
på gott och ont, att han nog aldrig mer skulle få veta något om vad Josef gjorde.
Klart var i alla fall att han dels på grund av den riktige Walter Becker och dels för att han
hade släkt i hemlandet knappast kunde stanna kvar i Tyskland efter kriget, om han nu skulle
överleva och om det någonsin skulle bli fred. Det var USA han i första hand planerade att
bosätta sig i. Där måste han väl ändå kunna glömma att tänka på gamla bekanta. En kväll i
början av 1940 gick han på en föreställning (det var verkligen inte ofta han gjorde det, men
han kände att han behövde bli lite social) med Zarah Leander, som var från Sverige. Han kom
då på att det var närmare till Sverige, så det kunde kanske vara ett alternativ. Hans syssling,
som jag skrev om i kapitel 1, var ungefär lika gammal som Maria och bodde i Malmö (en stor
stad i södra Sverige, ifall detta översätts till andra språk och läses av folk som bor långt
utanför Sverige), men han hade bara sett henne när han var riktigt liten, och ingen av dem
skulle kunna känna igen varandra nu, så Sverige kunde möjligen vara ett alternativ.
Han valde för säkerhets skull att tills vidare varken skaffa telefon eller prenumerera på någon
tidning. På våren 1940 kunde han i alla fall få ett jobb på ett sågverk ganska nära sitt hem.
Han visade sitt förfalskade intyg, tänkte ”nu kan det vara kört” och svalde. Men chefen bara
ögnade igenom det och sa att det gick bra att ta ett vikariat för en som skulle ge sig ut i kriget.
Denne var med och invaderade Danmark eller kanske Norge den 9 april. Walter kunde då
börja ett nytt jobb. Han tänkte dels på att än var inte Sverige ockuperat, så det kunde verkligen
vara en möjlighet att flytta dit, och dels på att det ju var på Josefs femårsdag som några länder
14
längre norrut ockuperades. Han hoppades att Josef inte skulle fråga någon om vad hans pappa
gjorde och inte misstänka att fadern kunde ha rymt och senare leta efter sin far. Det var
åtminstone ingen annan från hans ”gamla liv” han trodde något sådant om. Andra skulle nog
strunta i honom, men hans egen son skulle möjligen, om de bägge överlevde kriget, försöka ta
reda på den riktiga sanningen om sin far. Att så inte skedde bekräftar både Hall och
Cawthorne. Innan Josef var vuxen borde väl kriget vara slut och han själv skulle vistas på ett
ställe som skulle vara svårt även för Josef att hitta utan ansträngning. Det var på det nya
arbetet någon för första gången sedan han knappt ett år tidigare hade åkt från Amstetten
frågade honom om hans familj. Väl förberedd på det som han var svarade han att hans
föräldrar var båda nästan 40 år när han föddes, han hade inga syskon och hans far dog i första
världskriget. Sedan tog hans mor hand om honom. Hon dog när han var 20 år. Han hade i hela
sitt liv bott i Linz, men önskat att komma därifrån. En flickvän (utan att han sa något namn,
för det hade de väl ändå inget med att göra) hade gjort slut. Han hade aldrig varit gift och han
hade inga barn. Alla köpte den förklaringen utan frågor och han kände att han hade lyckats.
På arbetet gick det också bra. Det märktes att han hade arbetat med något liknande tidigare, så
han var då ingen bluffmakare. Det verkade som att han inte ville prata så mycket med de
andra om sitt tidigare liv, men det var han inte ensam om på den arbetsplatsen.
Det blev dock inte så länge han kunde vara på sin arbetsplats innan han kom att befinna sig på
annat håll. Till viss del för att det kändes bra för honom, med hans påhittade historia, att inte
umgås med samma människor i det civila under alltför lång tid, då dessa personer kunde ställa
obehagliga frågor, men huvudsakligen för att armén behövde folk drog han ut i kriget för
kommande anfall av länder som dittills varit förskonade. Redan här kan skrivas att Antony
Beevor nämner i boken Berlin: Slutstriden 1945, tryckt 2002, att strax före krigsslutet hade
alla tyskar mellan 17 och 45 år inkallats. Det måste ifrågasättas. Folk måste väl ha behövts på
civila arbetsplatser (skolor o.d.)? I boken Drottningens hemlighet, tryckt 2013, nämner
dessutom Johan Åsard att en man som fyllde 45 året efter krigsslutet inte deltog i kriget som
soldat. Han hette Walther Sommerlath och var såväl företagsinnehavare som medlem i
nazistpartiet. Inget av dessa ”privilegier” hade Walter Becker, så det är inte så troligt att han
hade sluppit undan att gå med i kriget, när han nu hade både bostad och arbete. Oklart är om
han själv valde att hamna så långt norrut på kontinenten som möjligt eller om det var ren tur.
Här minskade risken att han skulle träffa någon gammal bekant. Han kom med i armégrupp
18, vilken enligt Beevor (2012) den 10 maj 1940 invaderade Nederländerna. Han åkte dit i ett
pansarfordon som en för honom dittills okänd man körde. Själv hade han ju inte körkort.
Varken på resan eller på fältet ställde någon denna gång personliga frågor. Alla tänkte på
kriget. Efter att ha varit med om att besegra Nederländerna och Belgien bar det av mot norra
Frankrike. I slutet av juni kapitulerade även Frankrike och ett vapenstillestånd slöts. Trots att
det var ett hårt liv var Walter för det mesta på bra humör. Han tänkte nu mindre på gamla
bekanta, men när han gjorde det hoppades han att de inte tänkte på honom. Han tillhörde inte
dem som stannade kvar i de ockuperade områdena för att kontrollera dem, utan åkte hem till
Berlin där han kunde sova i sin egen säng och kanske även gå tillbaka till sitt arbete. Det gick
att återgå till arbetet, för vid den tiden var några arbetskamrater och krigade i Storbritannien.
Arbetskamraterna vande sig vid honom och frågade inget mer om hans bakgrund. Själv blev
han också mer van vid sitt nya liv. Det kunde väl gå att se lite mer av Berlin? En solig dag i
september tog han en promenad åt andra delar av staden. Han var nära att tappa hakan då han
såg en man med en fru och en son på ca tre år. Mannen var tack och lov upptagen med att
prata med sin familj, så han tittade inte åt Franz Fritzl, som ju då såg något annorlunda ut och
använde sitt nya namn. Han tänkte: ”Det måste väl vara han som är jämnårig med [min två år
äldre syster], vi har ju känt varandra och vi sågs väl sist i Amstetten när Josef var ca ett år?”
15
Han gick hem och tittade efter i telefonkatalogen. Jo, mycket riktigt. Mannen från Amstetten,
som hade ett rätt så ovanligt namn, ett tjeckiskt efternamn, stod med i katalogen på en adress
nära där Fr …hm… Walter hade sett honom. ”Tur att han inte verkade se mig och känna igen
mig”, tänkte han. Han måste vara försiktigare. Med tiden skulle han nog glömma hur hans
barndomsbekanta såg ut och de skulle även glömma hur han såg ut, men den tiden var inte
inne än. Han beslöt sig för att snarare studera Berlin på kartor än i verkligheten och bara gå ut
om det var nödvändigt, och inte ofta långt hemifrån. Han tänkte att det längre fram kanske
skulle kunna gå, åtminstone i ett annat land med ett annat språk, att säga att han hade bott i
Berlin i större delen av sitt liv. Än pratade han österrikisk dialekt men kom på att han, utan att
ha tänkt på det innan, hade börjat prata lite mer som berlinare gjorde. Tyskar skulle ännu
absolut ta honom som sydtysk eller österrikare, men utlänningar skulle han kanske kunna lura
i att han var från Berlin. När han ändå hade tittat i den lokala telefonkatalog han hade hemma
kom han på att han borde gå till ett numera bekant ställe ganska nära hans bostad, på vilket
alla Tysklands telefonkataloger fanns och kolla om den riktige Walter Becker fortfarande
bodde i Linz. Som tur var fann han att så var fallet.
Sedan följde ett par lugna månader, men i Bonniers världshistoria 17, tryckt 1986, står att
Hitler i hemlighet (för ryssarna alltså) under sommaren 1940 hade planerat att anfalla
Sovjetunionen. För att genomföra det behövdes omgrupperingar av tolv divisioner från väst.
Beevor (2012) visar tydligt att armégrupp 18 berördes. Via brev fick Walter information om
hemliga möten för truppen under senhösten. Det var svårt att tacka nej till en julfest, som dels
kunde vara för den sista julen utanför slagfälten och dels träffade han inte sina arbetskamrater
där. Han hade inte heller väntat sig att träffa en man från Linz där, men där tog han fel. En
gemensam bekant till dem båda, som inte hade sagt till Walter att han kände en till från Linz,
presenterade herrarna för varandra. Mannen från Linz såg ut att vara ca 40 år, och det skulle
väl gå att manipulera bort honom. Mannen berättade om sig själv och sa att han 1922 hade
flyttat till Berlin, där han trivdes bättre än i Linz. Han kände en som hette Peter Becker och
frågade om de var släkt. Walter, som inte hade pratat särskilt mycket med den gemensamme
bekante, sa att hans föräldrar var från Tyrolen. De hade flyttat till Linz, där han föddes. Hans
far dog i första världskriget och därefter flyttade han med modern till en by lite väster om
Linz (åt motsatt håll mot Amstetten alltså), så han kände knappt någon i Linz, men det kändes
mer naturligt att säga att man är från en storstad än från en liten by. Därmed verkade han klara
sig ur detta. Han hade tänkt på risken med att till vissa säga något om sitt förflutna och till
andra något helt annat. Därför hade han dittills följt samma mall, med påhitt om vem han var.
Nu fanns en liten risk att det kunde spricka, men i stora Berlin glömmer väl andra vad han
som hastigast har sagt om sig själv till dem. Om nu någon som hade hört en historia pratade
med någon annan som hade hört något annat om Walter fick han aldrig veta. Han förberedde
sig nu på när det stora landet i öster snart skulle besegras, kriget skulle ta slut och han skulle
flytta till antagligen USA eller Sverige. I april 1941 gick han ut i vårsolen och undvek att titta
folk i ögonen. Han såg en gravid kvinna med en stor mage, men tittade sedan bort. Kvinnan
var från den andra österrikiska staden där han hade bott men där han kände färre än i
Amstetten. Hon tyckte att han var lik någon. ”Det var väl Fritzl han hette, Heinz Fritzl, tror
jag, men det var nog inte han utan bara likt”, tänkte hon. Sedan fick hon annat att tänka på när
hon hade fött sitt barn och hennes make (som var helt okänd för huvudpersonen) hade skadats
svårt i en strid. Inga fler obehagligheter i form av att han såg någon gammal bekant eller
träffade någon från sin hemtrakt följde. Jag vet inte om det gick att titta i tidningar från övriga
delar av dåvarande Tyskland på bibliotek eller liknade ställen i Berlin ca 1940, men även om
så var fallet lät han medvetet bli att titta i tidningar från barndomstrakterna, då han såg risken
för att falla tillbaka och använda sitt gamla namn m.m. Nej, nu hade hans nya liv börjat. Han
klarade av att inte låta intresset för sin riktiga historia få överhanden.
16
Den 22 juni 1941 startade invasionen av Sovjetunionen. Över 4,5 miljoner soldater deltog.
Armégrupp 18 var enligt Beevor (2012) den allra nordligaste, så Walter kom nu att tillbringa
de närmaste åren i trakten runt Leningrad (numera Sankt Petersburg). Det kändes skönt att
vara både långt från Berlin och framför allt långt från barndomstrakten. Dock kände han snart,
och fick även höra av andra, att det var mycket fattigare här än i västra Europa. Tiden gick,
men någon total seger blev det inte. I den långa väntan fick han bland annat träna på att köra
en pansarvagn. Instruktören tyckte att han körde bra och hade lätt för att lära sig saker. Han
hoppades att han skulle kunna ta körkort som Walter Becker längre fram, men en viss risk
med en legitimation med ett falskt namn fanns ju. Han kom nu mer än tidigare att tänka på
fördelen med att han inte hade ett körkort som innehöll namnet Franz Fritzl. Han fick även en
fråga av en 20-årig pojke om han var från Österrike och kunde inte svara annat än:
– Ja, hur så?
Pojken sa att han var från Amstetten men hade som liten flyttat med sina föräldrar till den
tyska Östersjökusten. Hans efternamn var något bekant. En flicka i Walters lillasysters klass,
som han dock aldrig hade känt särskilt väl, hade också det efternamnet. Walter förnekade
både att namnet var något bekant och att han kände någon i Amstetten, men frågade sedan om
pojken umgicks med släkten från Österrike och fick svaret att viss brevväxling förekom, men
pojken kom knappt ihåg hur hans kusiner i Amstetten såg ut. Trots att Walter nu hade träffat
en som han hade gemensamma bekanta med kunde masken hållas. Ingen skulle nog komma
på att han hade en helt annan bakgrund än vad han hade angett.
Ett tag därefter fick man höra den fasansfulla nyheten att tyskarna hade slagits tillbaka i
Stalingrad och därför kunde slås tillbaka även här. Det gällde att hålla ut och ta vara på livets
goda, tänkte man. Det gick att få tag i alkohol här, men Walter saknade lite den tyska ölen.
Han kom även att tänka på att hans sexlust hade minskat betydligt. Beevor (2012) nämner ett
ryskt slott som hade förvandlats till en tysk officersbordell, och framför allt i boken från 2002
nämner han att det var vanligt i slutet av kriget, när ryssarna hade trängt in i Tyskland, att
ryska soldater våldtog tyska kvinnor. Det blev inte av för Walter att ha sex, men det var ingen
som tänkte på att just han inte hade sex med någon rysk kvinna.
Så blev det en reträtt 1944. Beevor (2012) nämner att de överlevande i armégrupp 18 trängdes
tillbaka längre västerut. Krigets sista vinter höll armégruppen till isolerat från övriga tyskar på
halvön Kurland i nuvarande Lettland. Där tänkte Walter på att det fria landet Sverige ligger på
andra sidan vattnet, men han sa inte till någon att han hade planer på att flytta dit, och som tur
var hörde han inte att någon annan planerade att bosätta sig i Sverige heller. Han började
märka att han hörde en aning sämre nu. Det var den enda lilla krigsskadan dittills, men så blev
han i början av 1945 skjuten i benet. Han klarade sig, men ett tag hade han svårt för att gå. En
anledning till att han klarade sig så bra var att en annan som ingick i hans trupp var läkare.
Denne hade viss utrustning och kunde ge goda råd. Så fick man i början av maj höra att Hitler
hade tagit sitt liv, just på Walters 32-årsdag. Då kunde han och andra tyskar bege sig hem och
fundera på sina framtider.
Hemma i Berlin vilade han sig lite först. Sedan blev det av att planera för framtiden. En läkare
sa att han kanske skulle få svårt att springa och idrotta längre fram, men att gå vanligt skulle
det nog inte vara problem med. Hans bostad hade klarat kriget. Hyresvärdinnan sa dels att
hennes make hade stupat och dels att hon tyckte att Walter bröt mindre på österrikiska nu än
1939. Då fick han än tydligare idén om en framtid i Sverige. USA låg ju så långt bort, och var
dessutom Tysklands fiende i kriget. Mycket hastigt visade ett grannpar, som han tidigare bara
17
i förbigående hade träffat, att de hade fått en liten flicka som snart skulle fylla två år. Inte
tänkte de i det läget på att fråga Walter om något, och själv drömde han om att det kanske
kunde bli ett äktenskap med en utländsk kvinna och därefter barn som inte skulle få veta att de
kanske hade en halvbror som var född i Österrike. Jag skrev ”kanske”, eftersom Walter då
inte räknade med att någonsin få reda på något om Josef, som kunde vara död.
Walter kunde inte gå till sitt gamla arbete, dels för att arbetsplatsen hade bombats i slutet av
1943 (Schimanski skriver att nästan 70 000 byggnader totalförstördes i ”Battle of Berlin”) och
dels för att chefen var spårlöst försvunnen. Han fick dock tag i en förvaltare som hade sett
honom på arbetsplatsen och kunde skriva ett intyg innehållande att Walter Becker hade varit
anställd på ett sågverk som hade bombats i kriget. Gick det att få ett pass, så att han kunde
flytta utomlands? Ja, före den 1 juli ingick hela Berlin i den sovjetiska ockupationszonen, och
Beevor (2002) skriver att Reymann gladeligen utfärdade pass till tyskar som innan dess hade
kunnat fly från kriget. Enligt Wikipedia dog Reymann först 1988, och var i livet kommendör i
den sovjetiska zonen. Därmed kunde e-bokens huvudperson få ett pass med namnet Walter
Becker, utan att någon brydde sig om att kontrollera vad han egentligen hette.
Enligt vad jag har hittat fanns det ingen tillgänglig svensk ambassad eller liknande i det av
andra länder ockuperade Berlin strax efter kriget. Han kunde då inte gå den vägen. Istället
föreställer jag mig att han i olika annonser hittade både ett arbete och en bostad i Stockholm.
Åtminstone omkring 2000 vill jag minnas att det inte var så lätt att bara flytta utomlands utan
att ha fått ett arbete i det andra landet. Hur det var gällande tyskars flytt till Sverige 1945 vet
jag inte, men huvudpersonen hade definitivt för avsikt att permanent bosätta sig i något annat
land än (åtminstone östra) Tyskland eller Österrike, så det måste ha underlättat om han både
kunde få en bostad och ett arbete på samma ort i utlandet. Han svarade på platsannonsen, och
eftersom en ny period av mycket snabb expansion för Sveriges industri hade startat kunde han
få den platsen om han kunde hitta en bostad. Han fann hos en hyresfirma att en man i
Stockholm annonserade att han hyrde ut bostäder. Då mannen kunde tyska följde en ny
brevkommunikation. I väntan på besked om en bostad hände det som följer.
Då svenska Krigsarkivet finns antar jag att han på ett bibliotek kunde hitta listor över de som
hade stupat i kriget. Han hittade att såväl hans far Josef som hans kusin Josef hade stupat
1944 (lite ifrågasatt källa, då jag hävdar att det som står där inte är helt rätt). Fadern, som det
året fyllde 60, kan ha tillhört det Beevor (2002) kallar Volkssturm. Denne skriver: ”Eftersom
alla tyskar mellan 17 och 45 år redan hade inkallats var Volkssturm en blandning av yngre
och äldre”. Han fick då till slut rätt i att hans far verkligen dog i ett krig. Han fann även att
Josef Becker hade stupat, men Walter Becker stod inte med i någon lista. Han stod istället
med i telefonkatalogen. Han fick även idén att han i Sverige kunde säga att han var från östra
Berlin, som då var ockuperat av ryssar. Han hade märkt att bevakningen var hårdare vid
gränsen till den sovjetiska zonen än vid andra zongränser. Själv bodde han i ett område som
enligt Schimanski den 1 juli blev engelsk zon och i augusti fransk zon. Han lånade vissa
böcker för att studera det nya landet och språket. Men han ville inte köpa så mycket nytt, för
han ville inte ta med sig så stor packning till det nya landet.
Efter att ha sett fotografier på den nya bostaden i Stockholm bestämde han sig. Man kom fram
till att han kunde få hyra bostaden från och med den 1 oktober 1945. Innan dess skänkte han
möbler till vissa som hade blivit hemlösa efter kriget och han sov i sin sovsäck. Till
hyresvärdinnan sa han att han hade hittat en bostad ”på annan ort” utan att få motfrågan om
vilken ort. Till de som hade hand om folkbokföringen fick han lov att säga att han skulle flytta
till Stockholm, men ingen av hans bekanta fick veta att han skulle flytta utomlands.
18
5. Nytt land
Det gick att skaffa en flygbiljett från en flygplats i Berlin till Bromma flygplats. Resan fick
lov att bli med flyg, eftersom det då inte kunde gå någon tågfärja från Sassnitz till Trelleborg.
En förstörelse av hamnen i Sassnitz ledde till att trafiken ställdes in mellan 1945 och 1948. På
flygplatsen i Berlin visade han sitt falska pass, som togs för äkta. Apropå resor med falska
pass nämner Illies att Josef Stalin 1913 åkte till Wien med ett pass i vilket det falska namnet
Stavros Papadopoulos stod. Oklart är om e-bokens huvudperson kände till det, men med
uppgiften om vad Stalin gjorde innan han blev kommunistledare i Sovjetunionen har jag visat
att det verkligen har kunnat gå att resa utomlands med falska pass. Walter hade meddelat
hyresvärden i Stockholm att han skulle flyga, och hyresvärden sa då att han kunde skjutsa
Walter i sin bil från Bromma flygplats till hans nya lägenhet, vilken låg ganska centralt i
Stockholm. Där skulle hyreskontraktet undertecknas på eftermiddagen den 1 oktober. Han
hade sovsäcken och lite annan packning med sig; han hade ju både levt som luffare och hållit
till i skyttegravar, så på den punkten skulle det nog inte bli några problem tills han kunde
skaffa möbler. I Berlin hittade han en möbelaffär ganska nära sin bostad, men nu hade han en
enkel biljett till ett helt nytt land med ett, än så länge, nästan helt främmande språk.
Under resan från Berlin till Bromma, som tog ca fyra timmar utan mellanlandning, funderade
han på vad han visste om Sverige. Inte mycket, men landet hade visst sluppit undan två
världskrig. Nobelpriset delades ut i huvudstaden Stockholm, som hade ca en halv miljon
invånare, trodde han. Under kriget fick han höra talas om att en svensk man vid namn Folke
Bernadotte hade räddat krigsfångar. Först i augusti fick han veta att denne var släkt med
Sveriges gamle kung Gustaf V. Landet var stort och glest befolkat, och hade en bergskedja i
nordväst på gränsen till Norge. Han ville minnas att sysslingen i Malmö hade några små barn
när hans föräldrar skilde sig 1926, men efter det trodde han inte att hans familj hade haft
någon kontakt med henne. Han flög nog över landet nu, men han satt inte vid fönstret, så han
såg inte landet tydligt. Hans medpassagerare som satt vid fönstret var en äldre man som läste
en engelsk tidning, så det blev ingen konversation med någon på flyget. Sedan kom han inte
på något mer han visste om Sverige. Planet gick visst ner för landning nu.
Hyresvärden stod vid sin bil och väntade. Inga större problem med att hitta varandra var det,
eftersom hyresvärden hade skickat ett fotografi på sig själv. Walter var sedan han började vara
Walter mycket rädd för att bli fotograferad. Därför hade han beskrivit hur han såg ut. Även
om han beträffande skägg såg något annorlunda ut än tidigare skulle nära bekanta från
Österrike fortfarande absolut känna igen honom om de såg honom på ett tydligt fotografi, till
exempel i en tidning. Inte var det vanligt att han såg fotografer i Berlin, men redan innan han
träffade sin hyresvärd såg han folk som tog kort, dock inte på honom verkade det som. Han
tänkte att det säkert fanns turister i Sverige som tog kort just vid flygplatsen, och hoppades att
han senare inte skulle råka ut för fotografer eller journalister, åtminstone inte den första tiden i
Sverige. Hyresvärden verkade vara än äldre än vad Walter hade trott av kortet, men han var
trevlig och pratade bra tyska. Endast en gång hade de pratats vid i telefon, då Walter ringde
från en telefonhytt. Annars hade all kommunikation skett med brev. Under resan till bostaden
berättade hyresvärden lite om Stockholm. Walter lyssnade inte riktigt på allt som hyresvärden
sa, men när han nämnde att Brauns väntade på honom där hemma såg han frågande ut.
Hyresvärden ville absolut minnas att han hade sagt att en tysk familj bodde i huset. Men om
värden hade nämnt det i telefon hade Walter missat det. Jag har ju skrivit att han efter en
massa skjutningar i kriget hörde något sämre. Redan nu nämner jag att i Sverige trodde
svenskar när han inte förstod vad de sa att orsaken var att han hade ett annat modersmål, och
tyskar trodde att orsaken var att det var länge sedan han hörde och pratade tyska.
19
När de kom ”hem” skrevs hyreskontraktet på och Walter Becker blev registrerad som boende
i Stockholm, samtidigt som Franz Fritzl var registrerad som boende i Amstetten. Som jag
nämnde i slutet av kapitel 3 var det först 1948 som österrikiska krigsfångar släpptes från
Sovjetunionen. Därefter torde Franz Fritzl ha registrerats som saknad efter kriget, då han inte
var med bland de släppta krigsfångarna. Alltså hade en och samme man lyckats med att vara
registrerad som två män i nästan tio år. Innan han och hyresvärden skildes åt sa hyresvärden
att han själv var 75 år och sedan 1943 änkling. Han hyrde ut lägenheter i hög ålder och
hänvisade till att kungen var 87 år. Brauns var från Hannover, och hade bott i huset sedan
1925. De hade tre barn på mellan 13 och 18 år. Walter frågade om hyresvärden visste i vilken
ockupationszon Liebigstrasse, som han sa att han hade bott på, låg. Han fick varken
motfrågan att det väl inte var så gatan hette eller svaret ja. Då sa han att det var i den
sovjetiska zonen. Han sa att hans egen bostad förstördes i kriget och den sista tiden bodde han
hos en kompis, med vilken han dock inte kom så bra överens.
När han blev ensam i sin nya svenska lägenhet kände han att det skulle kunna bli spännande
att bo där och upptäcka det nya landet. Lägenheten var både något större och något mer
ljudisolerad från grannar än den i Berlin, vilket han tyckte var bra. Innan han träffade folk
måste han tänka ut en något modifierad bluff om sitt förflutna. Han kom på att han alltjämt
måste säga att han var född i Linz i Österrike, då det visst fanns tyskar i hans närhet och
dessutom var det ju den uppgiften han var van vid att framföra nu. Han ville inte riskera att
råka säga något som var rätt om sitt förflutna utan att tänka sig för. Hans föräldrar föddes
1873 och 1874. Han hade inga syskon. Fadern dog i första världskriget. Därefter hade modern
svårt att ta hand om honom, så han blev därför bortadopterad. 1919 flyttade han med sina
adoptivföräldrar till östra Berlin. Alltsedan dess hade han bott på olika ställen i det område i
Berlin som nu hade hamnat i den sovjetiska zonen. Hans mor dog 1923 och sedan dess hade
han inte varit i Österrike. 1933 dog adoptivfadern och i början av 1945 dog adoptivmodern.
Strax innan hon dog fick han av henne veta att hans barndomshem i Linz hade förstörts i
kriget, vilket även var fallet med alla hans bostäder i Östberlin. Han hade verkligen krigat i
Sovjetunionen, och även träffat en och annan flicka men aldrig så nära att det hade blivit sex.
Nu hade han alltså inga som helst anhöriga från sitt förflutna och ingen gammal bostad var
kvar. Därmed hoppades han, ifall han rent av skulle få en familj (vilket han innerst inne nu
kände att han ville, men risken att känsliga frågor om hans förflutna kunde ställas fanns ju),
att det aldrig någonsin skulle bli tal om att åka och snoka i hans förflutna trakter. Då var det ju
osäkert hur länge ryssarna skulle stanna kvar, men det hade varit tal om ett kommunistiskt
maktövertagande i en stor del av Europa och det var känt att det var hårdare regler om man
skulle besöka Sovjetunionen än Västeuropa. Han hade inte varit medlem i nazistpartiet och
endast strax efter deras maktövertagande, samt en gång under OS 1936, hade han sett Hitler.
Som jag har nämnt kunde han snart börja på sin nya arbetsplats i Stockholm. Han visade det
intyg han fått i Berlin, alltså inget förfalskat denna gång, och kunde börja arbeta. På den nya
arbetsplatsen var det lite si och så med kunskaperna i tyska hos de andra, vilket på sätt och vis
kändes förträffligt. Ingen där frågade honom någonting alls om hans privatliv under den första
tiden. Han var den ende på hans avdelning vars modersmål var tyska. Det gick även ett par
veckor innan det ringde, eller kanske att någon knackade, på dörren hemma. Han öppnade och
herr Braun presenterade sig. Först var det bara en kort presentation, men efter ett tag blev det
riktigt trevligt att ha kontakt med både herr och fru Braun, vilka bodde i samma hus, men inte
på samma våningsplan som han, så de var inte de närmaste grannarna. Om sig själv sa han en
del av det jag redogjorde för ovan utan att de såg någon anledning att ifrågasätta något. Det
mesta av kommunikationen med dem bestod i att Brauns berättade om Stockholm och övriga
Sverige, samt försökte lära honom det svenska språket.
20
Brauns frågade bland annat om han var släkt med den från Tyskland invandrade kände
färgkemisten Wilhelm Becker (Beckers färg känner så gott som alla svenskar till), men
Walter svarade att han aldrig hade hört talas om honom. Brauns berättade att färgkemisten var
från deras hemtrakt och troligen hade avlidit innan de själva flyttade till Sverige. Under sin
första vinter i Sverige fick han också veta att kungen hade en sonson som var gift med en tysk
kvinna (vilket han inte alls hade känt till när han bodde i Berlin), vilken hade fyra små flickor
och var gravid igen. Han förstod nu svenska så pass väl att han visste att det spekulerades i
om det kunde bli en prins denna gång. Strax innan hans 33-årsdag blev det också klart att man
i Sverige firade valborgsmässoafton på hans födelsedag mer än i Österrike, Berlin i krigstid,
eller där han var på fältet under kriget. Det såg han snarast som en fördel, att den dagen på
den plats där han nu bodde inte bara innebar att det var hans födelsedag. På så vis kunde andra
människor den dagen ha något annat än honom att tänka på. Inför sin 33-årsdag hade han sagt
att Brauns fick titta in en liten stund, men han bjöd inte på något riktigt kalas. Brauns tittade
in på eftermiddagen. De sa att under förmiddagen hade prinsessan Sibylla äntligen fått en son
(att det var på förmiddagen bekräftas av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer i
boken Carl XVI Gustaf: Den motvillige monarken, tryckt 2010). Det tyckte han var än mer
passande, att en pojke som kanske kunde bli Sveriges kung en gång i framtiden råkade födas
just på hans första födelsedag i Sverige. Därmed var det nog inte fel att han inte hade hittat på
ett felaktigt födelsedatum, med tanke på alla andra felaktigheter han framförde.
Strax därefter dog den gamle hyresvärden. Därmed var det en mindre som han hade haft
brevkommunikation med i Berlin och hade uppgift om hans riktiga adress i västra (istället för
i östra) Berlin som var kvar i livet. Hans arbetsgivare hade fortfarande kvar adressen, men
honom träffade varken Walter eller de andra på jobbet så ofta. Till dem hade han sagt att han
hade bott i Östberlin, och dittills hade inte chefen brytt sig om att kolla hur det verkligen var
och senare informera de andra på arbetsplatsen om att han ljög om sin adress, vilket skulle
kunnat leda till att de tänkt att han som sa sig heta Walter Becker inte var att lita på i övrigt.
Det kom aldrig att ske innan arbetsgivaren gick i pension 1961, och inte heller senare med en
arbetsgivare som han inte hade haft brevkommunikation med i Berlin. En ny hyresvärd ersatte
den gamle, men han behärskade tyska sämre än vad Walter vid den tiden behärskade svenska.
Självklart hade han som mål att lära sig det svenska språket. Då kunde han dels prata med
svenskar (det var ju inte alls säkert att de kunde tyska), och därmed känna sig mindre utanför i
det land det verkade som att han skulle bo länge i, och dels föreställde han sig att det skulle
kunna hjälpa honom att glömma att han var från Österrike (glömma sin familj) och hade bott i
Tyskland (två då ockuperade länder, vilkas framtider var ytterst osäkra). Men han var lite
tveksam till att gå en kurs i svenska tillsammans med andra tyska invandrare. Han ville helst
inte träffa många tyskspråkiga, då han trodde att de nog skulle fråga honom mer om hans
bakgrund än vad Brauns dittills hade gjort. Brauns blev också något trötta på att undervisa
honom i svenska, och tyckte det skulle vara bra om han fann sig i att gå en kurs tillsammans
med andra. De förstod dock hur han kände, och på våren 1946 kom man fram till att han
kunde annonsera på anslagstavlor, i tidningar o.d. efter en svensk (han framhöll det som
viktigt att det inte skulle vara en tysk utan en svensk) som kunde undervisa honom privat i
svenska. Brauns hjälpte honom att skriva svenska och tyska annonser, i vilka de angav sitt
telefonnummer (Walter hade ingen telefon än), så kunde den som ville nappa på det kontakta
dem och de skulle föra det vidare till Walter. En som hette Anita svarade att hon ville
förbereda sig lite först, men kunde absolut tänka sig att undervisa Walter privat i svenska.
Hon började ge honom privatlektioner på hösten 1946. Då Walters och Anitas bekantskap inte
var slut efter kursen tar jag upp mer om Anita längre fram, och resten av detta kapitel får
handla om vad Walter gjorde utanför kursen och vad hans anhöriga gjorde fram till ca 1950.
21
Det började alltmer uppmärksammas att en ”järnridå” mellan Öst- och Västeuropa höll på att
bildas. Winston Churchill nämnde det den 5 mars 1946. Walter hade både sedan ryssarna fick
överhanden i kriget och när han betraktade de olika ockupationszonerna i Berlin känt av den
kommunistiska viljan att stänga ute allt icke-kommunistiskt. Den känslan fick han nu en
tydlig bekräftelse på och hoppades därmed att det i än högre grad skulle motverka en möjlig
familj att vilja besöka hans påhittade bostäder på andra sidan järnridån i Östberlin. Tanken på
”en möjlig familj” blev fullt reell när han hade känt Anita ett tag, och när det visade sig att
hon, liksom han, var fullständigt emot kommunismen, tänkte han att det verkade kunna vara
möjligt att hålla sin familj hemma i Sverige. När han fann att de bägge österrikiska städer han
hade bott i, till skillnad från Linz, låg i Sovjetunionens ockupationszon (för Linz och
Amstetten nämner såväl Marsh & Pancevski som den tyska Wikipediasidan om Österrike det)
tänkte han att han kanske borde ha talat sanning om sin födelseort, men det gick inte att ändra
på det nu. Han fick istället säga att han knappast mindes hur det såg ut där han bodde i Linz,
för han var ju knappt sex år när han flyttade från Linz till Östberlin.
Före den 1 januari 1947 kände han knappast av någon nackdel med Sverige, men när systemet
med personnummer infördes betraktade han det med skepsis. Han anpassade sig dock snart
till att ”storebror” hade lite kontroll över befolkningen. Han fick ett personnummer som
bekräftade hans riktiga födelsedatum och, för den som förstår alla siffror, att han var född i
utlandet. Han tänkte att det var då tur att varken Österrike eller Tyskland hade något system
med personnummer när han bodde där. I början av 1947 var det VM i ishockey. Det visade
sig att trots att Österrike var ockuperat av andra länder hade landet kvar sitt ishockeylag. I
Dagens Nyheter från den 24 februari 1947 fann han att Österrike hade slagit Sverige med 2-1
i slutspelet. Hela den svenska texten var dock jobbig för Walter att ta sig igenom. Här letade
jag på Internet efter om Österrike har kommit till final i något VM, fann sedan datumet och
kollade i tidningen som finns på mikrofilm på Uppsala universitetsbibliotek. Faktumet att det
ockuperade Österrike hade kvar sitt ishockeylag gav honom en liten fundering på om
ockupationsmakterna kanske skulle lämna Österrike, men för Tyskland verkade det, i alla fall
lite senare, som att det skulle komma att delas i två länder, Öst- och Västtyskland.
Vad gjorde hans anhöriga under tiden strax efter kriget? Jo, till skillnad från vad han hade
varit mest rädd för intresserade sig Maria absolut inte för honom, och därmed kom inte heller
Josef att göra det. Den första i hans släkt som saknade honom var hans kusin Rosa. Hans eget
hus i Amstetten förstördes i kriget, troligen utan att han själv någonsin fick veta det, men det
gör ju inte så mycket eftersom han kände att han aldrig mer kunde åka tillbaka dit. Rosa gick
till huset och fann i ruinerna något som såg ut att vara resterna av hans pass. Hon ringde till
hans systrar för att prata lite om Wa …hm… Franz med dem. Alla systrarna svarade att de
helst ville vänta och se. ”Om han kommer tillbaka är han välkommen, annars har han nog inte
överlevt kriget”, var vad man kom fram till. ”Om hans pass kunde hittas borde han i alla fall
inte ha rymt till något annat land”, var en till synes logisk slutsats man drog. Det var inte klart
vilken armégrupp han tillhörde. Vissa män tillfrågades, men ingen var helt säker på när han
hade sett Franz sist. Till slut sa en bekant att han trodde att han hade sett Franz i sin trupp i
början av kriget, men sedan dess absolut inte tänkt på att just Franz av alla inte längre var
kvar. Med den informationen brydde sig varken Rosa eller någon av systrarna om att kolla i
listor över vilka som stod med i de olika trupperna, om det nu hade gått. Den tillfrågade
mannen kom senare på att han nog hade sagt fel till Rosa, men han hann inte träffa henne igen
innan han flyttade till Sankt Pölten. När Franz inte kom tillbaka efter den sovjetiska
fångenskapen 1948 antog man att han tillhörde den stora grupp som hade dött i kriget och inte
blivit identifierade. Ibland tänkte vissa därefter på att han möjligen kunde komma tillbaka,
men ingen trodde på allvar att han kunde vara kvar i livet, i synnerhet inte efter 1950.
22
6. Fru och barn i det nya landet
Anita föddes i Stockholm den 3 april 1917. Hon var äldst av fyra syskon. Hennes tre yngre
bröder föddes 1919, 1922 och 1929. Hennes far föddes i Stockholm 1888 som det yngsta
överlevande barnet av tre. Såväl farmodern som farfadern var från den svenska landsbygden.
Farmodern var från trakten utanför Uppsala och farfadern var från ett område strax norr om
Stockholm som var rena landsbygden när han var liten i mitten av 1800-talet, men nu är en
bebyggd förort. Hennes mor föddes i Uppsala 1890, men flyttade med sina föräldrar till
Stockholm vid fyra års ålder. Modern hade en två år äldre bror som bara blev 21 år gammal.
Något år därefter dog även morfadern, som inte hann få några barnbarn. Mormodern, som
föddes 1866, kom däremot att leva ända till hösten 1958, och var således i livet när Anita hade
hittat den man som det blev giftermål med.
Anita växte upp i ett förhållandevis välbärgat hem i stadsdelen Östermalm. Hon mindes inte
sin farfar som dog en naturlig död vid 63 års ålder då hon själv var ett och ett halvt år gammal
(det var ju strax före första världskrigets slut, men Sverige deltog inte i kriget). Hon fick vad
man kan kalla en uppfostran som under den tiden sågs som naturlig. Hon ifrågasatte nästan
aldrig någonting när hon var liten, utan tog allt som hände som naturligt. När hennes bröder
växte upp tyckte både hon och föräldrarna att de alla frågade mer än vad hon själv gjorde.
Framför allt pappan tyckte att hon borde ifrågasätta mer och påpeka när något är annorlunda
än hon tycker att det borde vara, men mamman tyckte snarare, liksom hon själv, att det inte
verkar bra att kritisera andra, för då kan man själv bli kritiserad och det är ju i sådana lägen
det kan bli krig och det vill väl ingen ha igen? Pappan gav då med sig och hoppades att det
skulle gå bra för Anita – att hon först skulle klara sig bra i skolan och sedan bli lyckligt gift
med en man som det inte fanns en massa frågetecken kring. I skolan märkte hennes lärare att
hon hade lätt för att lära sig saker. Hon lärde sig lätt att skriva på riktigt bra svenska, men hon
pratade ganska sällan innan hon var tolv år. Hon började prata mer när hennes yngste bror
föddes, men man trodde inte att det enbart hade med det att göra.
Till skillnad från sin blivande make som aldrig hade deltagit i någon förening var hon ett tag
med i en teatergrupp. Hon följde med en jämnårig kamrat, som hon dessutom var avlägset
släkt med, till en teatergrupp, men det visade sig att Anita inte hade riktigt samma talang för
skådespel som den andra flickan. Efter några år slutade hon definitivt i teatergruppen och
satsade mer på skolan istället. Många trodde att den andra flickan var kusin med Anita, men
riktigt så nära släkt var de inte. Det hände ibland att det var släktmöten, vilket Anita tyckte var
ganska intressant när hon var ung. Förutom mormodern med en syster (en bror fanns också,
men han hade emigrerat till USA innan Anita föddes) var det bara på fädernet hon hade släkt.
Hon hade ingen helt jämnårig kusin, men på släktmötena träffade hon kusiner, vilka var födda
mellan 1906 och 1924, samt fastrar och farbröder. De flesta kusinerna var äldre än hon och
hon tänkte redan då att det inte kan vara rätt att gifta sig med en släkting. Något direkt intresse
för släktforskning (till en början enbart gällande sin egen släkt) hade hon inte, och om möjligt
kom det att bli än mindre när hon blev lite äldre. Hon och den äldste brodern läste både tyska
och engelska på läroverket (Wikipediasidorna om läroverk och engelskundervisning anger att
det på den tiden var lite annorlunda än idag). När de ville prata om något som bara berörde
dem och inte den lite yngre brodern började de prata något av dessa språk, men han gick till
föräldrarna och sa att nu pratar de obegripligt igen. Då fick de viss tillsägelse om att de skulle
prata så att lillebror förstår och kan vara med dem i samtal, men i övrigt kan man inte säga att
det fanns några problem i den familjen när barnen växte upp. Senare satsade hon på att bli
språklärare och familjen stödde med glädje det yrkesvalet. Hon kom att ta studenten med
ganska bra betyg. När hon just hade fyllt 19 år dog hennes farmor.
23
Sedan hon var liten hade familjen prenumererat på den stora svenska dagstidningen Dagens
Nyheter. På så sätt följde de vad som hände i Sverige och den övriga världen. Ingen i Anitas
familj var direkt politiskt intresserad, men alla röstade åtminstone till höger. Anita var något
intresserad av Tyskland, men mer av det tyska språket än av landet. Hon trodde i början av
Hitlers tid vid makten att han var något som Tyskland behövde, men blev mer skeptisk senare
och ändrade definitivt uppfattning när kriget hade börjat. Hon läste till lärare i engelska och
tyska vid Stockholms högskola (bytte 1960 namn till Stockholms universitet) och tog examen
där under den tid som andra världskriget pågick. Det var tur att hon innan dess hade hunnit
besöka både England och Tyskland. På sommaren 1938 flög hon till England och på
sommaren 1939 åkte hon tåg genom Tyskland. Ett tag vistades hon i Berlin. Det kan vara
möjligt att hon någon gång råkade få se sin blivande make där, eftersom han nyligen hade
”rymt” dit, men i så fall blev det i den stora folkmängden endast ett snabbt ögonkast, och
ingen av dem kunde när de träffades sju år senare på ett helt annat ställe säga att honom/henne
har jag säkert sett en gång tidigare. Dessutom hade ju, som jag har nämnt, åtminstone han
ändrat utseende något under den tiden.
Hon hade skaffat en egen lägenhet strax innan hon började sitt arbete som lärare i engelska
och tyska på en vanlig skola i Stockholm. Hon fortsatte med att prenumerera på DN (Dagens
Nyheter, hädanefter använder jag förkortningen av utrymmesskäl) och lyssnade rätt så ofta på
radio. Hennes äldste bror hade hittat en flicka som var två år yngre än han själv och vars
föräldrar strax efter första världskriget flyttade från England till Sverige, där barnen senare
föddes. De hann både gifta sig och få tre barn, alla pojkar, innan Anita till slut gifte sig. Det
var dock en man som hon trivdes med ett tag. Han var också från Stockholm, de hade gått i
samma skola och deras föräldrar kände varandra. De förlovade sig och han flyttade in hos
henne. Vad han främst såg som en fördel med henne var att hon aldrig tjallade om något. Hon
accepterade fullständigt att han var medlem i ett av Sveriges många ordenssällskap (har du
möjlighet att klicka på länken ser du att ett sådant är en sammanslutning av människor med
gemensamma mål och icke-medlemmar hålls utanför). Hon såg det som ett bra sällskap, men
tyckte att det var naturligast att inte gå med själv. Hon sa inget till någon av sina bekanta att
han var med i det sällskapet heller, men problemet var att han hade glömt att tala om för
henne att han hade hållit hemligt för sina föräldrar att han var med i sällskapet. En kväll när
han var på ett möte ringde hans mor oväntat. Då råkade Anita säga till modern att han var på
ett möte hos ordenssällskapet. Modern reagerade häftigt på det, och när sonen kom hem sa
han till Anita att hon bara skulle ha sagt att han var ute. Han kallade henne för en riktig
tjallare och därefter flyttade han därifrån och förhållandet var slut. Främst för att slippa att han
eller någon annan i hans familj skulle ringa henne (och skälla, som hon såg det), men även för
att andra konstiga telefonsamtal hade förekommit, bestämde hon sig då för att säga upp sitt
abonnemang. På arbetet och i telefonhytter fanns telefon, och hon hade mor, far, mormor,
syskon, arbetskamrater och grannar, som kunde hittas i katalogen om andra ville henne något.
Anita fick nu en ny föreställning om hur hennes perfekte make borde vara. Det var en man
som inte hade nära kontakt med sina föräldrar eller andra anhöriga, gärna en från Tyskland
som hade tagit sig, eller skulle ta sig, till Sverige under eller efter kriget, om kriget någonsin
skulle ta slut. Det var kanske även bäst om hon inte heller kände till hans bakgrund innan de
träffades första gången. Hon tänkte att det skulle vara kul om hon privat kunde få undervisa
en tysk i svenska. Troligen fanns det kurser där tyskar hade svenskundervisning tillsammans,
men ingen sådan kurs hade någon ledig plats som hon kunde ta. Det gick ett tag och kriget tog
slut. Så hittade hon en annons som hon verkligen fastnade för. Det fanns visst en tysk man
som ville stanna i Sverige och få privatundervisning i svenska. Hon svarade att det verkade
mycket bra, men hon ville ha lite förberedelse först, så att kursen kunde starta på hösten 1946.
24
Innan privatundervisningen startade kände både Walter och Anita att det skulle bli spännande
att få en privat lärare/elev som var ogift och av det andra könet. Anitas anhöriga var också lite
spända på det och de flesta av dem hoppades att det skulle bli mer än bara svenskundervisning
en tid och därefter slut. Anita trodde inte att det stred mot den svenska lagen att i sin egen
bostad driva sådan verksamhet. Hon hade inte registrerat verksamheten hos någon myndighet
och drev den därför helt ideellt. Walter behövde alltså inte betala för den. Ingen av de relativt
få människor hon hade berättat det för undrade heller om det stred mot lagen. Det kändes på
något sätt bra för henne att ingen av hennes nära anhöriga var vare sig polis eller journalist –
ett faktum som någon annan än hon själv skulle bli mest tacksam för, visade det sig senare.
Hennes far hade från början varit lite emot utlänningar, men det gick över hennes förväntan
att han dels accepterade att brodern gifte sig med en som härstammade från England och dels
att hennes föräldrar kom bra överens med det engelska paret, så ett äktenskap med en tysk
skulle väl accepteras av föräldrarna? Samtidigt var den näst yngste brodern på väg att få en
svensk flickvän, så det var då inte bara utlänningar syskonen kom att fastna för. Walter trodde
inte heller att Anitas verksamhet stred mot lagen. Han funderade istället på om han hade brutit
mot någon tysk eller svensk lag genom att utan vidare ta ett nytt namn och till alla han
träffade säga att han hade en helt annan bakgrund än sin riktiga. Möjligen att det inte var helt
okej enligt någon paragraf i någon lag, men han hade ju varken mördat någon (utanför krig),
rånat någon bank, våldtagit någon eller låst in någon, så det fanns mycket som var betydligt
värre än det han hade gjort. Då han hade klarat av att berätta felaktigheter för andra hoppades
han att inte heller Anita skulle misstänka att han ljög om sin bakgrund, så han var vid gott
mod när han för första gången tog sig till sin nya utbildning.
I början av utbildningstiden tänkte Anita att hon nog hade hittat en man av det slag hon sökte.
Han verkade något vilsekommen i början, men det såg hon som naturligt. Efter att ha tänkt
igenom sin situation än en gång fann även Walter efter ett tag att en bättre hustru än Anita får
man säkert leta efter. Det kändes som att det var hon eller ingen som gällde, och då han ville
bli så svensk som möjligt och hon önskade att få träffa honom även utanför kursen och bjuda
honom på caféer o.d. verkade det bäst att tacka ja så länge. Det verkade därmed som att det
snarare skulle bli hon än att det skulle förbli ingen. Nu kände han även att hans sexlust
verkade hålla på att komma tillbaka.
Hon godtog hans påhittade historia och såg det som helt naturligt, men dessvärre synd, att han
varken hade några nära anhöriga kvar i livet eller några gamla bostäder eller arbetsplatser som
inte hade förstörts i kriget, samt hade bott på andra sidan det som senare blev järnridån ända
sedan han var en liten pojke. Visst tänkte hon att han kanske hade någon hemlighet som han
inte ville berätta, eller åtminstone vänta med att berätta tills de känt varandra lite längre och
absolut bestämt sig för att bli ett par. Då skulle han kanske berätta mer om sitt förflutna om
han själv ville, men på grund av det som hade hänt i hennes första relation skulle hon inte, i
alla fall inte på länge, ställa frågor som hon nu förstod att han inte tyckte att hon hade något
med att göra innan de kände varandra riktigt bra. Gällande honom kom hon inte på något
annat vettigt sätt att ta reda på något än att fråga honom själv. Det eventuellt osäkra
beträffande honom kom hon bara att tycka var spännande. Walter frågade till en början inte
heller henne just de frågor som han inte ville att hon skulle ställa till honom. Hon berättade
dock det mest väsentliga om sin familj utan att han frågade. Han hade visserligen hittat på ett
namn på ett företag i Östberlin som han hade arbetat på, och chefen på hans nuvarande arbete
hade det riktiga namnet på företaget i Västberlin, men det var en klart mansdominerad
arbetsplats han var på och han träffade inte chefen ofta, så han såg det inte som någon större
risk att det skulle bli avslöjat. Hon hade klart sagt att hon inte kände någon mer än han som
hon visste arbetade där, och han hade inte till någon arbetskamrat sagt att han kände henne.
25
Innan utbildningen bluffade Anita själv lite för att få lämpligt material. Hon sökte upp en
person som hade lett en kurs i svenska för en grupp tyska invandrare och sa att hon arbetade
som forskare och behövde material. På så vis fick hon reda på vilket material som normalt
ingick i kurser i svenska för tyska invandrare. Hon använde det materialet och fann att Walter
både hade lätt för att lära sig svenska och för att smälta in i den svenska miljön. Det är möjligt
att det ligger i hans släkt att ha lätt för att såväl lära sig ett nytt språk som att anpassa sig till
kulturen på ett nytt ställe. Omkring 30 år senare kom Josef att besöka Thailand tillsammans
med en kamrat. Enligt Hall berömde kamraten honom för att han pratade bra engelska, medan
Marsh & Pancevski nämner att kamraten tyckte att han lätt smälte in i den lokala kulturen.
Själva kursen Anita gav Walter varade i ungefär ett läsår. Då använde hon det nämnda
materialet i sin undervisning, men hon träffade honom även mycket vid sidan av kursen. På
sommaren 1947 kunde Walter riktigt bra svenska. Det var mest tack vare Anita, men även i
viss mån tack vare grannar, böcker och tidningar samt att han bodde och arbetade i Sverige.
Anita tyckte inte att han därefter behövde ha någon strikt undervisning i svenska utifrån något
kursmaterial, men hon ville gärna ha fortsatt kontakt med honom, samtidigt som han ville ha
fortsatt kontakt med henne, bland annat för att få se hur lätt det var att ha en kvinnlig svensk
bekant som accepterade honom som en blandning av den person han uppgav sig vara och den
person han verkligen var, och som en gång skulle kunna bli fru Fr …hm… Becker!
Första gången Walter träffade Anitas familj var vid ett tillfälle vid julen 1946. De andra i
familjen blev glada och hoppades att Anitas bekantskap med Walter inte skulle ta slut när det
ansågs att han var klar med sin utbildning. Mycket mer om honom fick familjen inte veta då.
Det var istället på sommaren 1947 som Anitas familj fick reda på att Walter inte hade en enda
anhörig som var kvar i livet och hade bott i det numera stängda (ur deras anti-kommunistiska
synpunkt) Östberlin i nästan hela sitt liv. Som väntat började en i familjen ifrågasätta honom.
Anitas far la fram hypotesen att han kanske varken hette Walter Becker, var född den 30 april
1913, saknade barn, föräldrar eller syskon eller någonsin hade bott i Berlin. Det var i alla fall
klart att hans modersmål var tyska, och Anita tyckte det lät på hans dialekt som att han nog
var från Österrike eller södra Tyskland, men hon var inte helt säker på det utan litade istället
på att det han sa var rätt. Alla de övriga i familjen gick till mothugg mot fadern med ord som:
– Snälla pappa, anta istället att det han säger är rätt!
Därefter visade Walter sitt tyska pass. Då verkade i alla fall en del av det han hade sagt
stämma. Fadern undrade dock fortfarande något, men kände att han inte längre kunde
opponera sig. När det verkade som att hon hade hela familjen med sig kändes det bra både för
Walter och för Anita. Efter att ha känt varandra och hållit ihop i drygt två år (utan direkta
protester från någon) bestämde de sig för att förlova sig på hösten 1948. Walter flyttade då in
hos Anita. Han hade innan dess frågat henne om det fanns några tyskar i huset och fått svaret
att Anita i alla fall inte kände till det. Ett efternamn verkade tyskt, men Anita sa att de som
bodde där pratade klar svenska. Därmed bodde Walter inte längre i samma hus som andra
med tyskt modersmål. Det kändes som en befrielse, men givetvis sa han inte det till någon.
Det var också mycket bra, åtminstone tills vidare, att Anita saknade telefon. Inte för att han
trodde att någon gammal bekant från Österrike skulle kunna få nys om att han fanns där, men
det kändes på något sätt tryggast att vara utan telefon så länge det gick. Såväl i Berlin som på
båda ställena i Stockholm där han dittills hade bott fanns det förråd i källarna. Som singel
hade han aldrig använt något av sina källarförråd eftersom han inte hade så fullt med saker i
sina lägenheter, men Anita använde sitt källarförråd och då kom Walter också att göra det.
Han fick tanken att man skulle kunna gömma vad som helst i sin källare, men om man delar
den med någon går det ju inte att gömma något för den personen i källarförrådet.
26
Julen 1948 firade hela familjen inklusive Walter tillsammans. Det verkade fungera bra. Då
samtalsämnet inte handlade om hans familj var det lätt att prata med honom om vad som helst
annat på svenska. Om han inte förstod vad som menades direkt så förstod han åtminstone
efter att den han talade med upprepat det eller började prata lite tydligare. Kom man att prata
om något känsligt sa han bara något i stil med:
– Men, jag har ju sagt att jag inte har någon familj!
Då hade han manipulerat Anita och hennes familj så som han tidigare hade manipulerat folk
som ställde vad han kallade ”närgångna frågor”. Och de kom att lära sig vad man bör och inte
bör säga om man pratar med honom eller med någon annan, om Walter var så nära att det var
möjligt att han hörde vad de andra pratade om. I övrigt var det mest den äldste broderns tre
små barn på mellan ett och fyra år som spred glädje och intresse den julen, vilket kan ha
räddat Walter från att familjen istället mest intresserade sig för honom.
Då Walter var nästan 36 och Anita nästan 32 år pratade de i början av 1949 om att det kanske
var dags att ta nästa steg nu, det vill säga att gifta sig. Bröllopet planerades till början av
sommaren. Innan dess följde både Anita och Walter artiklar som skrevs i DN, som Anita stod
som prenumerant på, om händelser i Europa. Den 13 maj stod det att författningen för den nya
västtyska staten höll på att utarbetas och den 24 maj stod dels att författningen var klar och
dels att förhandlingar om Österrikes fred pågick. Walter tyckte det kändes bra att läsa lite om
sina gamla hemtrakter, utan att det verkade finnas någon risk att Anita kunde komma på att
han hade ljugit rakt upp och ner för henne om sitt tidigare liv. Vid den tiden var det alltså klart
att Tyskland skulle delas i Öst- och Västtyskland, men inget var klart för Österrike.
Strax innan de skulle gifta sig satt de ute på ett café i försommarsolen. En man i 30-årsåldern
betraktade dem och gick lite försiktigt fram. Walter såg honom och tänkte: ”Men herre gud!
Vad världen är liten.” Försiktigt frågade mannen på tyska om paret möjligen pratade tyska.
Anita svarade att de gjorde det och undrade lite vad denne man ville. Walter svarade då också
ja, och den andre mannen försäkrade sig då om att han absolut hade sett Walter i Berlin. På
sommaren 1945 hade han en tjänst på det bibliotek som Walter ganska ofta besökte för att få
information om både Sverige och om huruvida gamla bekanta stod med i listor över stupade i
kriget. Inga tydliga samtal hade det då blivit mellan de två männen, och de kände varken till
vad den andre hette eller var i Berlin han bodde. Nu uppstod dock en ordentlig konversation.
Mannen frågade om de bodde i eller gästade Sverige samt om Anita var svensk eller tysk.
Eftersom hon var med var det självklart sanningen om vad Walter hade gjort sedan han
flyttade till Sverige som mannen fick veta, men han fick även informationen om att Walters
bostad i Östberlin hade förstörts och att han hade föredragit att gå över till ställen på
Västsidan om inget hindrade. Själv sa mannen att han tillfälligt var utbytesforskare vid
Uppsala universitet och bodde i Uppsala men just nu besökte Stockholm innan han skulle
flytta tillbaka till Tyskland. Hemma i Tyskland skulle han sedan försöka flytta från Västberlin
till det nybildade Västtyskland. Då han sa att han bodde i Uppsala kom Anita in i samtalet
eftersom hon dels hade släkt i Uppsala och dels hade besökt Uppsala ganska mycket som ung,
även om det var länge sedan sist. Ställen som inte Walter kände till, men de båda andra visst
kände till diskuterades, men några gemensamma bekanta i Uppsala verkade det i alla fall inte
som att de hade. När Walter tyckte att det oväntade återseendet av en man som han knappast
någonsin hade känt drog ut på tiden avrundade han med att säga att det var trevligt att råkas
och önskade den andre mannen lycka till i fortsättningen. Mannen önskade även dem lycka
till med äktenskapet och gick vidare. Anita var då glad över att hon hade träffat en som kunde
bevittna att Walter verkligen hade bott i Berlin, vilket hennes far hade ifrågasatt, och kände att
27
hon kunde lita på sin blivande make. Själv pustade han ut och tänkte att det var då tur att det
inte var någon som han hade känt bättre, vare sig i Berlin eller i Österrike, som han träffade i
Sverige när han var tillsammans med en kvinna som var, eller skulle bli, hans fru. Anita
berättade för sina föräldrar om samtalet med den trevlige mannen, och fadern insåg då att han
nog hade varit lite överdrivet misstänksam mot sin dotters tilltänkte make.
Så blev det bröllop. Bland gästerna fanns Anitas familj och några av hennes kolleger som var
lärare på samma skola som hon. Ingen av Walters arbetskamrater var bjuden. Han hade endast
en gång som hastigast sett frun till en arbetskamrat när hon besökte sin make på arbetsplatsen,
och han tyckte att arbetet är en sak och familjen en annan. Av de många bröllopsgästerna var
det bara två som kände Walter bättre än vad de kände Anita. Det var herr och fru Braun, vilka
han hade bott granne med och som även hade hjälpt honom med att hitta en hustru. Det
kändes således bra för alla närvarande att både han och hon hade bekanta som var med på
deras bröllop. Därefter var kontakterna med Brauns mer sporadiska. De träffades ibland, men
inte lika ofta som innan han var gift. Kort efter deras eget bröllop var det ett bröllop till i
familjen. Anitas bror gifte sig med en kvinna som föddes 1925, bodde i Stockholm och hade
bara svenska rötter. Walter och Anita var med på deras bröllop, och det kändes bra för dem
båda att fadern nu hade blivit svärfar till tre personer, och därmed förhoppningsvis inte skulle
betrakta just Walter med särskilt stor skepsis. De åkte med tåg och buss på bröllopsresa till de
svenska fjällen. Han ville se lite mer av det Sverige som ligger längre norrut än Stockholm
och det såg hon som helt naturligt. Så att han inte ville åka närmare sin barndomstrakt
reflekterade hon inte det minsta över. Den nordiska passunionen infördes visst först 1954, och
han hade inget svenskt pass. Han hade bara sitt tyska pass. De tänkte lite på att det även kunde
vara kul att besöka Norge, men hon förstod till fullo att det var besvärligt för honom och fann
ingen direkt anledning att ifrågasätta det. Han tyckte att den svenska fjällvärlden var underbar.
Han hade bara ett par gånger varit i Alperna när han var yngre, men det var mer än 20 år
sedan och det var lite annan natur, så man kan inte direkt säga att han var särskilt van vid den
miljö han nu vistades i.
När de hade kommit hem från bröllopsresan var det snart dags för ett släktmöte. Walter hade
dittills träffat Anitas föräldrar, mormor och syskon med familjer, men ingen mer avlägsen
släkting. Han tänkte att ifall det skulle bli barn har de ju en stor släkt på mödernet, så han
deltog gladeligen. Han fann ett intresse i att få träffa så många i Anitas släkt som möjligt, utan
att han uttryckte det intresset för någon. På mötet fann han ganska många okända människor.
För några presenterade han sig som Anitas make, men annars sa han inte så mycket. Det
visade sig att Anitas äldsta kusinbarn var en pojke på snart 14 år, det vill säga född samma år
som Josef. Han försökte då att tänka på annat, men kunde inte komma helt ifrån att han hade
en son som måste tro att fadern hade stupat i andra världskriget. När han efter mötet fick lite
tid över undrade han för sig själv hur Josef hade det. Han hoppades att inte Maria hade
vårdnaden, utan att det fanns några fosterföräldrar (han hade ju lurat i alla svenskar som han
hade ett nära umgänge med att han själv hade haft adoptivföräldrar). Kanske att Rosa var gift
och att hon och hennes make hade vårdnaden om Josef nu. Han kom även att tänka på att han
på biblioteket i Berlin nog inte hade tittat på om hans egna systrars makar hade överlevt kriget
eller stod med i listor över stupade. De bodde ju senast i Tyskland, och han tittade bara på de
orter i Österrike som han själv hade bott i. Han såg det som möjligt att han nu kunde ha, för
honom helt okända, syskonbarn, men han försökte så gott det gick att glömma sin egen gamla
familj och i Sverige få egna barn födda inom ett äktenskap. De försökte, men inget barn
föddes. Var han eller hon för orolig? Hennes svägerska, som hade gift sig strax efter dem,
blev i alla fall gravid på hösten 1950. En pojke föddes den 3 maj 1951, tre dagar efter Walters
38-årsdag, som nu var flaggdag i Sverige när Carl Gustaf var kronprins efter Gustaf V:s död.
28
På hösten 1951 kände sig Anita lite annorlunda. Hon hade sina aningar om varför och gick till
en läkare som gav det klara beskedet. Då Walter ju var lite hemlighetsfull, fast på ett sätt som
hon tyckte passade i deras förhållande, valde hon att vänta så länge det gick innan hon sa det
till honom, men han tittade ibland på hennes mage och förstod ganska snart. Då sa hon att hon
hade känt det ett tag och även pratat med en läkare som hade bekräftat att hon hade rätt, men
valt att vänta med att säga något till Walter innan han själv upptäckte det. Just det tog han inte
så hårt, men han kände nu att en ny prövning kunde vara på väg. Han ställde sig en rad frågor.
Vad skulle det bli? Svärföräldrarna hade fyra barnbarn som alla var pojkar. Någon gång måste
det väl bli en flicka? Men vad ville han själv ha? Skulle det bli en pojke så hoppades han att
sonen skulle bli mest lik sin mor, och därmed inte så lik Josef, som han ju försökte glömma.
Skulle det bli en flicka så fick han själv försöka hålla sig, för att inte bli som sin far, som ju
hade haft sex med hans syster. Det kunde ju möjligen bli tvillingar. Förra gången han fick
veta att han hade gjort en kvinna gravid var han ju inte hos henne, så det var verkligen till viss
del nytt för honom också, vilket kunde rädda honom från att bli avslöjad. Bara nu inte barnet
skulle råka komma på honom och misstänka att han hade hemligheter. Med frun hade det ju
dittills gått. Han hade verkligen ibland funderat på att berätta sanningen, men insett att det nog
skulle vara mer till skada än till nytta, så han stod på sig. Om läget drastiskt skulle ändra sig
till det sämre var han beredd på att avslöja sig själv och berätta om sin riktiga bakgrund, men
då det läget ännu inte hade inträffat hoppades han verkligen att det inte skulle göra det när han
hade ett litet barn heller. Under hela graviditeten drömde han endast en gång om Josef, och
inte som en ung man på 16 år, utan som en liten pojke på fyra år, så han var kanske på väg att
glömma sin verkliga bakgrund. Anita tyckte att han var lite nervös, men det är väl naturligt
när man för första gången ska bli far, tänkte hon och tyckte inte att det var något konstigt med
det. Några veckor in på vårterminen kände hon att det snart var dags och tog då föräldraledigt.
I mars fick hon skjuts till BB av en granne, och den 23 mars 1952 blev hon för första gången
mor, och han kunde inte säga annat än att det även var första gången som han blev far. Det
blev en flicka, som de bestämde sig för att döpa till Margareta.
En sak som bekanta, och kanske även läsaren, undrade över när de gifte sig var om de hade
annonserat i någon tidning om händelsen. Nej, de var båda överens om att bröllopet bara
berörde dem och nära bekanta till dem. Ett svartvitt fotografi togs, på vilket han inte riktigt
tittar in i kameran. De sparade fotografiet för att visa eventuellt tillkommande barn. Det var
för övrigt första gången, bortsett från när passfotot togs, som han medvetet hade blivit
fotograferad på de senaste tio åren, och inte ett enda fotografi, förutom det på passet, från
tiden innan han bodde i Sverige hade han med sig i flytten till Sverige. För att inte avskärma
sig helt från omvärlden beslöt de i alla fall att (utan fotografi) ange på ett ställe i en svensk
dagstidning att de hade fått en dotter. Jag har själv kollat i DN på mikrofilm att det vid den
tiden vanligen var fler som annonserade under ”födda” än under ”vigda”.
Både han och hon och den övriga familjen tyckte snart att den lilla flickan var lik både sin
mor, sin mormor, sin morfar och vissa övriga för dem kända släktingar. Hon var även något
lik sin far, och han sa att hon hade vissa drag av sin farmor, som han mindes henne. Han
tänkte även att hon inte var direkt lik Josef och var då mest glad över att det hade blivit en
flicka. När hon var nästan ett och ett halvt år gammal föddes en flicka till i släkten, då Anitas
näst yngste bror fick ett barn till. Alla gladdes åt det och hoppades att de två små kusinerna
skulle komma bra överens. Det kändes vid den tiden riktigt bra för huvudpersonen. Han hade
lyckats bevara sin hemlighet. Ingen ställde nu ”känsliga frågor” och än var Margareta för liten
för att fråga honom om hans förflutna, så han hade god tid på sig att tänka igenom hur han
skulle svara när det så blev dags. Som alltid tänkte han ut vad han skulle svara om någon
frågade, men om ingen frågade fann han det bäst att inte berätta mycket om ”känsliga saker”.
29
Ett ämne, som kunde vara känsligt, kom nu att diskuteras. Alla Anitas bröder, liksom många
andra bekanta, hade körkort, men själv hade hon inte tagit något. Det hade ju inte han heller.
Åtminstone en uppgift som han hade lämnat om sig själv var riktig. Men när han var make
och familjefar sågs det som naturligt att de skaffade bil, och för att få köra en bil måste man ju
ha körkort. Det var mest andra som kom med förslaget, inklusive Anita. Även Walter ville
gärna ha körkort, om det kunde gå. Han tänkte igenom situationen och kom fram till att han
var registrerad som boende i Stockholm under namnet Walter Becker. Han hade ett arbete, var
gift och hade barn. Han hade även kvar sitt tyska pass. Han tänkte att det inte borde vara
några problem med att skriva in sig på en trafikskola och ta körkort. På hösten 1953 började
både Walter och Anita på samma trafikskola. Det kändes tryggt för honom att hon var med.
Om bilskolläraren på teorilektionerna sa krångliga svenska ord som han inte hörde eller
förstod kunde hon vara tolk. Idag gäller att man måste visa legitimation för att få körkort. Om
så även var fallet på den tiden, och hans tyska pass inte gällde i Sverige, var det inga problem
med att ansöka om ett ID-kort på det ställe som svarade för det vid den tiden. På ett körkort
behövs en namnteckning. Han skrev sin namnteckning och var nära att skriva ett F, men kom
genast på att rätta till det så att namnet började på W. Sherlock Holmes skulle absolut ha blivit
misstänksam, men ingen annan än e-bokens huvudperson kom någonsin att tänka på att
namnteckningen möjligen såg något konstig ut. Strax före sin 41-årsdag fick han sitt körkort
och i veckan därefter fick Anita sitt. Det firade de med att bland annat ha sex utan
preventivmedel. Sedan Margareta föddes använde de vanligen preventivmedel.
På sommaren 1954 skaffade de en bil. Både han och hon prövade på att köra, men senare var
det oftast han som körde. I slutet av sommaren kände Anita att hon var gravid igen. Denna
gång kunde hon inte när det var dags att föda be samme granne om hjälp med att skjutsa
henne till BB, för grannen hade flyttat och en ny granne som inte verkade ha bil hade flyttat in
istället. Det och andra faktorer – till exempel att Anita varken hade sett sin förste pojkvän
personligen på mer än tio år eller hans namn i telefonkatalogen, och att bekanta mer eller
mindre tydligt krävde att de skulle vara kontaktbara, till exempel om lillflickan råkade ut för
något när hon var med andra barn utan att någon förälder var med – gjorde att de fick lov att
teckna ett telefonabonnemang på hösten 1954. Walter tänkte att det väl kan få gå med en
telefon då. Nu var ju dessutom Josef 19 år. Tänk om han skulle bosätta sig i Stockholm! Hur
som helst så kollade Walter därefter varje år i telefonkatalogen om Josef eller andra gamla
bekanta från Österrike stod med. Det var bara ett enda år han glömde det, eller om det inte
blev tillfälle till det. Det året var 1981. Nu har jag inte själv haft möjlighet att kolla i alla
telefonkataloger över Stockholm, men jag vet att man kan kontakta den myndighet som har
hand om folkbokföringsärenden (idag är det Skatteverket) och fråga efter födelsedatum på en
person som man har namn och adress på. Om han mot förmodan någon gång hittade något
misstänkt i någon telefonkatalog ringde han när han var ensam till den myndigheten och
frågade efter personens födelsedatum, och fann i så fall att personen i telefonkatalogen inte
var hans gamla bekanta utan en namne. Graviditeten gick bra, och eftersom det dittills hade
fungerat med en flicka hoppades han att det skulle bli en flicka denna gång också, men han
var lite rädd för att det skulle bli en pojke som var lik Josef. Hur som helst så var de ju snart
42 och 38 år och använde nu alltid preventivmedel, så fler barn skulle det väl ändå inte kunna
bli. När det var dags ringde Anita efter en taxi till BB, och den 12 februari 1955 föddes, tack
och lov tänkte han utan att säga det högt, en flicka som de gav namnet Lena. I en svensk
dagstidning annonserade de (utan fotografi) även denna gång att en dotter var född.
Vid den tiden hade Anitas yngste bror flyttat till den ganska stora mellansvenska staden
Västerås, och där träffat en flicka som det skulle kunna bli en relation med, men alla andra i
Anitas nära släkt bodde kvar i Stockholmstrakten.
30
7. Barnen växer upp
När han nu hade två små flickor, och troligen en 20-årig pojke som ingen i hans nya familj
hade hört talas om, hände en sak som många säkert tyckte var jättebra. Och om han inte hade
fått idén att byta namn och leva ett nytt liv hade han absolut också själv tyckt det var bra, men
nu såg han en liten risk att det kunde avslöjas att han hade fler familjemedlemmar än vad han
hade sagt. Han läste i DN den 16 maj 1955 att Österrike var fritt. Järnridån hade flyttats längre
österut, så hans barndomstrakter låg nu inte längre under Sovjetunionen utan under det fria
Österrike. Det kunde innebära att om Josef fortfarande levde (han visste ju inte säkert, då han
varken hade sett eller hört någonting från sin son på 16 år) så var det, som han såg det, mindre
problem än tidigare för Josef att få möjlighet att åka utomlands och leta efter sin far. Han
tänkte igenom den nya situationen och kom fram till att det nog inte var så stor risk ändå.
Varför skulle Josef tro att hans far hade flytt till just Stockholm av alla ställen? Nej, det var
nog inte så stor risk att bli hittad här, i synnerhet inte om han höll sig borta från fotografer,
journalister och folk från Österrike så gott som det gick. Sedan han flyttade till Sverige hade
han ännu inte träffat någon annan som han med säkerhet visste var från Österrike, men så
hade han ju de senaste tio åren mer eller mindre ansträngt sig för att hålla sig borta från
österrikare och istället ägnat sig åt sin nya svenska familj. Anita sa också att det ännu var
alldeles för tidigt, men om barnen senare ville och om han själv inte heller hade något emot
det, kunde en framtida resa till Österrike vara något att tänka på. Han svarade att så kunde
kanske vara fallet, men han kände knappast till landet och han kände definitivt ingen släkt där.
Han sa att han i alla fall trodde att han hade avlägsna släktingar i landet, men vem kunde veta
vilka som hade överlevt världskrigen? Där han själv bodde i Linz såg det, hade han fått veta
av sin adoptivmor, helt annorlunda ut nu än när han var liten, inte bara till följd av krig utan
det hade även förekommit omfattande ombyggnationer på 1930-talet. Anita förstod då att han
inte var så förtjust i idén att besöka Österrike, så om inte flickorna själva absolut ville åka dit
kunde det lika gärna få vara. ”När flickorna är vuxna kan de ju ta sig dit själva”, diskuterades
det. Han funderade på en vettig lösning och kom fram till att Anitas gamla mormor kunde ju
inte leva så länge till. Hon var dessutom från ett förmöget hem och hade tydligt sagt att
svärfadern gjorde allt för att hitta något att anmärka på gällande Anitas make. Därför kunde
de kanske få ärva mer pengar än Anitas syskon när hon dog, och i så fall köpa en
sommarstuga i Sverige, helst norr om Stockholm, så att frun och barnen kunde vara där på
sommarloven istället för att bry sig om att vilja se hans, av krig förstörda, barndomstrakter.
När barnen var små var det framför allt Anita som uppfostrade dem och lärde dem att prata
och räkna. Walter fick mest vara åskådare och bevittna barnens framsteg. Margareta pratade
mycket när hon var tre år och fick även vara med mamma när hon lagade mat och bakade. Det
verkade hon tycka var intressant. Lena var redan som liten mer tyst och tillbakadragen. Hon
var därmed rätt så lik sin mor, men Margareta var mer lik andra släktingar, både på fädernet
och på mödernet kunde han påstå. Han kom att tänka på sina systrar och undrade hur de hade
det nu. Ingen av döttrarna var tack och lov mycket lik någon av sina fastrar, men han kunde se
vissa likheter mellan Lena och hans äldsta syster. Margareta var mer en blandning av hans
mor och de andra systrarna. Det ville nu till att han tänkte sig för, så att han inte råkade säga
att han hade någon syster. Han hade ju sagt att det bara var hans mor som han säkert kom ihåg
hur hon såg ut. Han kunde även säga att han hade sett fler släktingar på kort, men hade inte
kvar korten, och fick i så fall säga att barnen verkade påminna om dem. Bara de inte skulle
undra mycket över föräldrar eller syskon till honom, utan istället förstå att han tyvärr inte
hade någon i sin gamla familj kvar i livet och att han var från ett annat land där man pratade
annorlunda än här. Han var i alla fall säker på att det var en mycket mer demokratisk fostran
än när Josef var liten. ”Anita är då en bättre mor till mina barn än vad Maria var”, tänkte han.
31
Det märktes snart att utrymmet var för litet för fyra personer. På hösten 1956 blev en större
lägenhet i närheten ledig, och de flyttade dit. Under en flytt glömmer familjen att tänka på
andra saker, men man träffar ju nya människor som kanske undrar lite över honom och hans
familj, i synnerhet om de skulle vara från Tyskland eller Österrike. Om Beckers, när barnen
var lite större, kunde skaffa en villa i utkanten av Stockholm skulle det nog vara bra för
barnen, för de ville gärna röra på sig. I så fall skulle de, om de var nöjda, inte behöva flytta
något mer innan Walter och Anita var gamla. Anita var också med på att skaffa en villa, men
han hade inte pratat om idén med en sommarstuga än. Han ville fundera på svar på eventuella
frågor först innan han föreslog det, men han hoppades verkligen att de skulle kunna hitta en
sommarstuga om några år när barnen var lite större. Skulle mormodern vara kvar i livet fick
den i så fall lov att vara billig. Under flytten var det mycket att bära och han blev lite trött i
benen. Han hade ju en skada från kriget som vanligen inte kändes, men när han tog i hårt
kändes det. Han hoppades att det inte skulle besvära honom mycket i resten av livet.
Det var ungefär vid julen 1956 som Margareta klart förstod att hennes far dels hade pratat ett
annat språk än svenska när han var liten och dels inte hade sina föräldrar kvar i livet. Då var
hon, som den som läser denna e-bok tydligt måste inse, något äldre än vad Josef var när han
för sista gången någonsin såg sin far. Margareta sa då att det var synd att hennes farmor och
farfar var döda (vilket ju verkligen var helt rätt, men tre fastrar och en halvbror, vilka han
aldrig hade berättat om, fanns ju nog också) när hennes mormor och morfar och även hennes
mormors mor levde. Walter började då, för att få henne att tänka på andra saker, säga vad
vanliga föremål heter på tyska. Det kom både Anita och Margareta att tycka var kul. Senare
började även Lena peka på saker och säga det svenska ordet. Då fick någon annan först säga
det tyska ordet och sedan förklara att saker heter olika på olika språk. Hon förstod det inte
helt, men började snart själv att ange både det svenska och det tyska ordet på saker i deras
hem. Det imponerade även på morföräldrarna när de kom på besök.
Något som Walter såg som en stor fördel var att det ganska nära deras bostad fanns ett
daghem, där deras och andra små barn kunde vistas när båda föräldrarna var på sina arbeten.
Främst Anita, men även han en aning, kom att lära känna personalen på daghemmet. De
betraktades som alla andra småbarnsföräldrar, utan att någon på daghemmet undrade över just
dem. Om inget daghem hade funnits ansåg han att han skulle ha det betydligt besvärligare. Då
skulle det troligen bli hans svärföräldrar (barnens morföräldrar) som passade barnen, och i så
fall var han rädd att de skulle säga saker om honom som kunde medföra att Margareta, och
Lena när hon blev lite äldre, började misstänka att deras far hade lämnat oriktiga uppgifter om
sin barndom till sina egna barn. När barnen var på daghemmet var alltid deras mamma, och
även deras pappa, nära till hands om något skulle hända, men det hände aldrig att de, varken
hemma eller på sina arbeten, fick någon telefonsignal från daghemmet om att något hade hänt.
På försommaren 1957 behövde de göra en dagsresa utanför Stockholm. Och eftersom Lena
bara var två år ansåg alla att det var bäst att bägge flickorna höll till på daghemmet, där de
trivdes. Vart skulle de åka och varför? Jo, Anitas yngste bror i Västerås gifte sig med en
kvinna som föddes 1930 och hade hela sin släkt i Västeråstrakten.
I augusti 1957, när han enligt Marsh & Pancevski (enda källan som nämner vilka datum alla
Josefs frus barn föddes) hade blivit farfar utan att ha en blekaste aning om det, fick Anita en
elev som var från en by i Österrike nära Walters hemtrakt. Namnet var inte bekant, men han
rådde henne att inte nämna att han var född i Linz, såvida det inte skulle visa sig bli täta
kontakter med den österrikiska familjen. Det blev det inte, så han klarade sig. Pojken var jude
och hade under kriget räddats till Sverige, tillsammans med sin mor. Hans far dog i ett
koncentrationsläger. Walter trodde ett litet tag på Hitler, men han var absolut inte judehatare.
32
1958 hände några saker i Anitas släkt. I mars dog hennes äldste farbror rätt så hastigt. Han
hade fem egna barn, så Beckers fick inte ärva något. Walter kände att han ville höra hemma i
släkten, så han var med Anita på begravningen. Farbrodern hade, när han levde, inte undrat
lika mycket över honom som fadern först hade gjort, men de hade inte heller träffats så ofta.
Farbrodern hade en son som Walter aldrig tidigare hade träffat, eftersom denne inte var med
på det släktmöte som Walter deltog i 1949. Sonens fru var född i södra Sverige, men hennes
föräldrar, som bägge var döda nu, var från den nordligaste delen av Västtyskland, nära
gränsen till Danmark. Anita kände inte heller till det, eller hade kanske glömt det, då hon inte
hade haft mycket kontakt med sin fem år äldre kusin sedan han gifte sig så hon kände
knappast hans fru. Den familjen bodde nu i Nynäshamn (en kuststad en bit söder om
Stockholm) och paret, som var åldersmässigt nära Walter (han var ett år äldre och hon var ett
år yngre), tyckte det var intressant att han var med och hedrade deras far/svärfar och att det
fanns en till i släkten som hade tyska rötter. Walter sa att det kändes rätt att vara med när
släkten träffades och delade en sorg. Han berättade också att han själv inte hade någon släkt
och att han ju i övrigt inte alls var från samma del av Tyskland som hennes släkt. Mer prat
blev det inte, och släktingarna verkade inte vara misstänksamma. Deras 15-årige son tyckte
det var lite pinsamt när föräldrarna pratade med okända människor och tittade lite frågande på
Walter. Anita sa senare att han var en glad liten pojke på tre år när hon senast såg honom.
Både på hans och på hennes arbetsplats diskuterades under våren den stora idrottstävlingen
som skulle äga rum i Sverige i juni 1958, det vill säga fotbolls-VM. Flera bekanta skaffade då
det nya mediet, en tv-apparat. Men Beckers tyckte att det i deras lägenhet inte fanns någon
lämplig plats för en tv. Han kände även en viss rädsla för att det kunde hända något i hans
hemtrakter som skulle göra honom nervös om det gick ut i tv, när han hade en familj som
trodde att han hade helt andra hemtrakter. Men i övrigt såg han flera fördelar med att ha en tv,
till exempel att de kunde titta på filmer hemma, och frun och barnen kunde ha något annat att
göra än att tänka på honom och undra vad han gjorde innan han flyttade till Sverige. De kom
hur som helst fram till att det var bäst att vänta med att skaffa en tv, och just nu satsa på att
försöka hitta en villa eller en större lägenhet som hade bättre plats för en tv, och troligen
därefter skaffa en tv. Han kände även en viss rädsla för hur det skulle kunna bli under
fotbolls-VM, och bad familjen att inte vara på plats och titta på det utan istället ta del av vad
tidningar och radio nämnde om det. Han sa att det under OS i Berlin 1936 (vilket han inte såg
på, eftersom han ju på riktigt fortfarande bodde i Amstetten då) var stökigt och många fyllon
som slogs och väsnades omkring anläggningen när han gick förbi. Han sa även att han inte var
åskådare på en enda tävling under OS utan följde resultaten i tidningar (han sa att han hade
prenumererat på Berliner Morgenpost), på radio och vad vissa sportintresserade bekanta sa.
Anita tyckte också det var bäst att hålla sig hemma under matcherna. Som här framgår blev
fotbolls-VM riktigt lyckat för honom, för Östtyskland deltog inte och varken Österrike eller
Västtyskland spelade någon match i Stockholm. Innan han visste det hade han varit rädd för
att Österrike skulle spela matcher i Stockholm och gamla bekanta få se honom i värsta fall.
Flickorna lärde sig allt mer och det var då för väl att det fungerade så bra som det gjorde. De
ifrågasatte honom inte vid den här tiden, men Margareta blev mer livlig och stökig, vilket
både han och Anita tyckte var lite irriterande. Det var mest Anita som sa till då. Själv valde
han att titta bort och tänka att det nog går över när hon blir lite äldre. Samtidigt började gamla
mormor bli allt sämre. Anitas far fyllde 70 år den 25 oktober. Flickorna hade gjort några
tygfigurer som föreställde en hund och en docka, vilka de gav till sin morfar. Han blev glad
över det, men oroade sig för om Walter var en bra far eller om han var lite för passiv – och
hade han alltjämt några hemligheter? Fadern undrade också hur det skulle gå för sin gamla
svärmor. Svaret på det kom den 17 november 1958. Vid 92 års ålder lämnade hon då vår jord.
33
Då hennes dotter redan var 68 år och pensionerad och Anitas bröder var tämligen rikt gifta,
samt även för att Walter hade genomlidit två världskrig, som de övriga i släkten hade sluppit
göra, och för att svärfadern verkade ifrågasätta Walter, hade Anitas mormor testamenterat det
allra mesta till Anitas familj. Det blev mer än vad de hade väntat sig. Bröderna undrade lite,
men ingen brydde sig om att vidta några åtgärder, så det blev en hel del pengar för familjen
Becker att röra sig med. Han tänkte att det påminde om när hans mor hade dött, men det
kunde han ju inte säga högt.
De letade efter en villa i utkanten av Stockholm och hittade en som de bestämde sig för att
köpa på våren 1959. Den låg lite längre ifrån där hennes föräldrar och bröder bodde, vilket
främst han, men även hon, tyckte var bra. Den hade bra plats för en tv, så de köpte snart en
svartvit tv. Flickorna gillade att se på vissa tv-program. Margareta var nu också lite mindre
stökig, men hon var mer öppen än Lena. Det var alltid hon som tog initiativ till saker och
Lena följde mest efter sin storasyster. Barnen kom i alla fall mycket bra överens, och ingen av
dem hade undrat mycket över sin fars förflutna än. Nuförtiden var även Walter mer öppen än
tidigare. Då han ju hade varit på flykt från sin barndomstrakt i 20 år tänkte han att hans
bekanta i Amstetten måste ha glömt hur han såg ut, så de skulle nog inte känna igen honom
nu. Barnen hamnade på ett annat daghem nu, där personalen var lika bra och förstående som
på det förra, och i augusti skulle ju Margareta börja skolan. Villan påminde en del om det hus
Walter växte upp i och även senare bodde i den sista tiden innan han ”rymde” till Berlin, men
den var större och modernare. Häckar skymde från insyn, men den låg i ett område med andra
villor, så förr eller senare skulle de väl bli bekanta med grannar. Alla i familjen var nöjda med
huset, men det var kanske innerst inne något som Walter ansåg kunde ha varit annorlunda.
Först ett tag efter inflyttningen kom han på vad det var. Villan hade en källare med ganska
stora fönster och ingen vind alls. Att ha några hemligheter i källaren var således inte så lätt.
Han tänkte tillbaka på sin barndom och mindes vad hans far och hans syster hade gjort. Då
han inte var hemma när det hände visste han inte säkert om det hade hänt i källaren eller uppe
i huset. Han började själv få lite tankar om sina döttrar, men det kändes vid den tiden bättre att
ha dem sittande i knäet så att han kunde gunga dem och berätta historier för dem och skämta
rått med dem så att de efteråt skrattade, och om de höll sina händer på hans kropp och killade
honom kändes det bättre än att verkligen ha sex med någon av flickorna. Han hoppades att det
skulle fortsätta så. Det var dock rätt sällan han rörde vid flickorna, och när han gjorde det
kände han sig mest spänd och tänkte efteråt att det kunde ha blivit bättre njutning. Att beröra
flickorna och njuta av det var alltjämt mest fantasier. Han sa till familjen att i Berlin hade han
bara bott i lägenheter, men någon gång hade han varit hemma hos en som bodde i en villa som
han då ville minnas var lite lik villan i Linz där han bodde de första åren av sitt liv. Deras nya
villa påminde något om dessa villor. Kompisen hade de sista åren under skoltiden gått i en
annan skola än han och de hade inte setts sedan slutet av 1920-talet.
I Anitas familj hände ett par saker även vid denna tid. De fick bland annat veta att svägerskan
i Västerås var gravid. Dessutom höll den äldste broderns svärföräldrar från England på att
bygga om sin villa i en förort till Stockholm. Brodern hjälpte dem och var på väg att hämta
några brädor. Det dröjde så länge innan han kom tillbaka att svärfadern gick för att kolla. Han
hittades vid liv, men svårt skadad och inte vid medvetande. Det verkade som att han hade
snubblat och fallit över en hård sten. Ambulans tillkallades och han tillbringade drygt en
månad på ett sjukhus. Han hamnade därefter i rullstol och pratade något annorlunda, men han
hade inte tappat minnet. Det var mest hans föräldrar, hans fru, hans tre söner och hans
svärföräldrar som besökte honom på sjukhuset. Lite dispyter efter arvet från mormodern hade
uppstått mellan Anita och resten av familjen, så hon höll sig mest till sin nya familj i sitt nya
hus, med en pålitlig (men ibland lite hemlighetsfull) make och två små glada flickor. En gång
34
åkte de dock och hälsade på den skadade brodern. Walter hade ju deltagit i ett krig, så han
hade sett många värre fall, vilket han på besöket berättade en del om. Det kändes bra för Anita
att han var med, men hon och de andra i familjen undrade hur det skulle gå för brodern.
Walter tänkte för sig själv att nu har ju familjen något annat att tänka på än honom, och det
verkade positivt, men det kunde ju hända att brodern inte hade så långt kvar i livet. Hemma
frågade flickorna lite om hur det skulle gå och fick svaret att morbrodern kommer tillbaka,
men han kommer nog att behöva använda en rullstol. Walter visade då flickorna några ärr på
sitt ben till följd av krigsskadan och sa att även han en gång hade fallit och skadat sig, men
inte riktigt så allvarligt. Flickorna hade också märkt att han inte hörde vad de sa om de
pratade lågt, men då skrek de lite högre och han förstod i regel, annars fick mamman säga det
tydligare. Innan flickorna gick i skolan tyckte både Walter och Anita att de inte skulle prata
om att han hade varit med om ett krig. Därför väntade de tills flickorna hade gått några år i
skolan innan de berättade att hans skador berodde på kriget.
På sommaren 1959 tyckte alla i familjen i regel att det var skönt att vara ute i trädgården. De
hade en ganska liten trädgård, men det gick att sparka en fotboll en kort sträcka där, vilket
flickorna tyckte var roligt. Walter prövade lite, men kände efter ett tag av sin skada och sa att
flickorna kunde spela med varandra, vilket även de tyckte var bra. Margareta sparkade bollen
rätt bra och lärde Lena att sparka rätt, så de var båda rätt så bra på fotboll när sommaren var
slut och Margareta skulle börja skolan. De närmaste grannarna var ett par i 50-årsåldern som
inte hade några små barn. De kom att träffas under sommaren och det var mest Anita som
skötte snacket, men Walter kom självklart också i kontakt med dem. Frun hade avlägsna
släktingar i Västtyskland, vilka hon inte hade sett sedan hon var liten. Walter kände sig nu
nöjd och hoppades att allt skulle fortsätta att gå lika bra som dittills. Något orolig för att
Margareta skulle få klasskamrater som hade släkt i Berlin eller Österrike var han, men när
skolan hade börjat fann han att ingen i klassen hade någon nära släkt i närheten av där han
tidigare hade bott. I september fick flickorna en liten kusin i Västerås. Det var en pojke, som
man ganska snart konstaterade hade en grav utvecklingsstörning. På pojkens mors, men inte
på hans fars (Anitas brors), sida finns flera med utvecklingsstörning, så det är nog ärftligt.
På hösten 1959 började han prata om att det nog skulle vara bra med en sommarstuga. Vissa
arbetskamrater till honom hade verkligen sommarstugor ganska nära Stockholm, vilket han
kortfattat tog upp med Anita, men han sa inte att de stugorna låg nära Stockholm. Hon hade
också bekanta som hade sommarstugor, både nära Stockholm och längre bort, och tyckte att
idén med en sommarstuga var bra, men hon ville helst ha en stuga rätt så nära Stockholm. Han
ville hellre ha en stuga ganska långt från Stockholm, till exempel i Dalarna (ett stort svenskt
landskap som ligger en bit nordväst om Stockholm och har många skogiga berg, ifall detta
översätts och läses av folk boende långt utanför Sverige). Det var första gången som de var
riktigt oense om något, och även första gången som han röt till och krävde att det skulle bli
som han ville. Han sa bland annat att flickorna ju aldrig hade varit långt utanför Stockholm
utan bara åkt bil i närområdet och att det nog skulle vara bra för dem att få se andra delar av
Sverige. Hon tänkte då igenom situationen och kom fram till att det nog inte skulle vara så
dumt om de kunde hitta en stuga i Dalarna i alla fall, men om det skulle visa sig vara
besvärligt så kunde det kanske bli en stuga lite närmare. Han sa ett par veckor senare att han
föreställde sig att det nog är i Dalarna som det mest liknar trakten kring Am… host host, ja
trakten kring Linz i Österrike där han bodde när han var riktigt liten. Här var han nära att råka
nämna sin riktiga födelseort, men då Anita hade fullt upp med andra tankar och flickorna
lekte på sitt rum var det ingen som reagerade, men själv tänkte han att han fick lov att skärpa
sig, så att han inte råkade avslöja någon sanning ofrivilligt för familjen. Flickorna tyckte att
det skulle bli spännande att ha en sommarstuga, så de såg fram emot att vara där på somrarna.
35
Inget var helt klart före julen när de träffade Anitas föräldrar och bröder. Hon sa att de
funderade på att skaffa en sommarstuga, men inte var de hade tänkt att den skulle ligga.
Föräldrarna och bröderna tyckte att det verkade bra om de kunde hitta någon. Fadern var
mycket glad över att äktenskapet åtminstone fungerade och att Walter verkade vara en bra
make och far, och det var ju det viktigaste, inte vad han hade gjort innan han bodde i Sverige,
så allt verkade naturligt. De hittade i början av 1960 en annons om en sommarstuga nära sjön
Siljan i mitten av Dalarna, ca 200 km från Stockholm. De åkte först och tittade på den, och
fann att den låg i ett område nära andra stugor, men rätt så avskild från den närmaste. Den var
ganska rymlig och hade en större uteplats än trädgården till villan i Stockholm, så de
bestämde sig för att köpa den. Walter frågade för säkerhets skull Anita om hon hade några
bekanta från Dalarna. Hon svarade att hon trodde att en studiekamrat från tiden på
Stockholms högskola var från Falun, men honom hade hon inte träffat på nästan 20 år och hon
kom inte på någon annan som hon visste var från trakten nära deras nya stuga. Det tyckte han
lät bra, utan att säga det rakt ut. I april 1960 köpte de stugan.
På våren 1960, medan familjen Becker var i färd med att säkra sin framtid i en sommarstuga,
hände vissa saker som Walter kände var något oroande, men tack vare att familjen var i färd
med något var det ingen av de andra i familjen som tydligt reflekterade över det ökande
samarbetet mellan Sverige och Österrike. I början av april var Österrikes förbundspresident
Adolf Schärf på statsbesök i Sverige, vilket stod i DN den 5 april 1960. I den tidningen stod
även att en österrikisk vecka i Stockholm skulle äga rum i Kungliga hallen i mitten av maj och
innehålla diverse utställningar av en mängd österrikiska företag. Innan dess, närmare bestämt
den 3 maj, hade European Free Trade Association (EFTA) bildats, som både Sverige och
Österrike blev medlemmar i. Walter kände då att det var tur att han hade sagt att han inte hade
växt upp i Österrike, utan i det som när han fick en svensk familj var Östtyskland. Men han
var något orolig för hur det skulle fortsätta. ”Tur att vi nu i alla fall har en sommarstuga”,
tänkte han för sig själv och hoppades att ingen annan i familjen så länge han levde skulle vilja
besöka något av de ställen som han hade sagt att han hade bott i innan han flyttade till
Sverige. För stunden var ingen annan i familjen tack och lov särskilt intresserad av att besöka
Kungliga hallen och beskåda Österrikeveckan heller, utan de nöjde sig med vad massmedia
tog upp om det. Utställningen ägde inte heller rum särskilt nära där de bodde. Själv märkte
han att han höll på att bli lite gråhårig, och de senaste 21 åren hade han ju tillbringat utanför
sitt födelseland. Därmed skulle väl ingen gammal bekant från Österrike känna igen honom på
lite avstånd? En dag när Anita var på sitt arbete, Margareta i skolan och Lena på daghemmet
tog han i hemlighet ledigt från sitt arbete och tog bilen till Kungliga hallen och tittade på
utställningen. Han hoppades att varken någon gammal bekant eller någon som kände hans fru
skulle få se honom. Det gick som han hade hoppats, men han vågade inte tillbringa lång tid
där. Sommaren 1960 bestod mest av att köpa saker till stugan. Det var lite jobbigt och tärde
något på hans krigsskadade ben. Han kom då att tänka på att stugan varken hade någon källare
eller någon vind, men det gjorde inte så mycket då han för stunden inte kom på något konkret
föremål som han skulle vilja gömma för alla andra.
Så gick ett år utan att så mycket hände. Walter glömde bort sin äldsta systers 50-årsdag, men
kom på det ett par dagar senare. Han hoppades därmed att även hans gamla bekanta hade
glömt bort honom helt. Margareta gick i andra klass nu, och hon hade det ganska bra i skolan.
Hon tog ibland hem kompisar som hon lekte med. Det var mer Anita än Walter som pratade
med dem, men han träffade dem några gånger också. Margareta berättade lite i skolan och för
sina kompisar att de hade en sommarstuga i Dalarna, vilket de tyckte var ganska intressant.
Sommaren 1961 tillbringade Beckers den mesta av tiden i stugan. De hade sagt upp sin
prenumeration på DN för ett tag och prenumererade istället på Mora Tidning på sommaren
36
1961 fram till början av augusti. På väg till stugan tog de en liten omväg över Västerås där de
hälsade på Anitas bror och hans fru och en liten pojke på knappt två år. Senare under den
sommaren fick de besök av såväl den brodern (han åkte ensam utan sin familj), föräldrarna
som de övriga bröderna med familjer. För han som satt i rullstol gick det också, med andras
hjälp, att ta sig upp och ner för trappan och köra lite inne i stugan. Alla tyckte att stugan var
ett bra köp, det vill säga ingen hade då i tankarna att köpet av den innerst inne var en fint av
Walter för att hindra att hans familj skulle åka till hans gamla hemtrakter, så att hans
hemlighet att han hade ljugit rakt upp och ner om sin bakgrund riskerade att avslöjas. Inte ens
Anitas gamle far tänkte på det, och faktumet att den inte låg närmare hans förflutna trakter,
utan istället längre ifrån, var det ingen som tänkte på, så det kändes som att han hade lyckats. I
de andra stugorna i området var det bara svenskar som höll till. De var mestadels från trakten
omkring, men en familj bodde i Stockholm och en annan familj hade tidigare bott nära
Stockholm, efter att Walter flyttade dit. Alla som de träffade i området var helt okända för
dem bägge, men strax innan de skulle åka hem i augusti 1961 visade det sig att Anita och de
andra från Stockholm hade en gemensam bekant, vilken Anita dock inte hade träffat på länge.
Bägge de nämnda paren från Stockholmstrakten var då lite över 60 år.
Hemma i Stockholm läste de i ett par dagar i DN, och såg även på tv, att Östberlin, där han
sagt att han hade bott i 26 år, hade spärrats av. Under hösten byggdes den första versionen av
muren färdigt. Då det totalt blev fyra versioner av muren som byggdes fram till 1980 väljer de
flesta (alla som jag har hittat) att inte nämna vilket datum den första murversionen var
färdigbyggd, men när det var helt klart att en mur hade byggts kände sig Walter ännu säkrare
än tidigare på att det kunde gå att hålla sin familj borta från där han sagt att han hade bott i lite
mer än hälften av sitt liv. Både Walter och Anita kände sig ganska säkra på att kommunismen
skulle stanna i Östeuropa länge till, antagligen hela resten av deras liv, och muren skulle nog
inte rivas medan de levde. När nu även chefen på hans arbetsplats hade gått i pension så att
ingen, utom kanske de som hade hand om folkbokföringen, hade någon uppgift om hans
riktiga adress i Berlin (här var han inte säker på om de hade hans senaste adress i Berlin eller
bara hade registrerat på vilken adress i Stockholm han bosatte sig 1945, men han hoppades
verkligen att ingen skulle kontakta dem för att fråga, och ingen hade, så vitt han visste, gjort
det än och fått ett annat svar än väntat i alla fall) tog han risken och visade de andra i familjen
på en nyköpt karta över Berlin var han hade bott. Han pekade extra tydligt på Liebigstrasse
och visade att gatan som han bodde på mellan 1934 och 1945 nu låg bakom en nybyggd mur.
Han sa även att om det inte hade varit för muren, eller om han hade bott i Västberlin, skulle
han fundera på att någon gång ta med sig familjen och visa var han hade bott, men på grund
av omständigheterna sa han att de måste förstå att det verkligen inte var lämpligt att företa sig
en sådan resa nu, och troligen inte under resten av hans liv heller. Även Anita försökte
övertyga flickorna om att det inte var lämpligt att åka till Berlin på länge, och flickorna
förstod det. Det lät tack och lov inte som att någon av flickorna särskilt gärna ville åka till
Berlin vid den tiden heller för då hade de, åtminstone Margareta, frågat mer.
Lite senare hände det att de vissa år var i stugan även på vintern, för att till exempel åka
skidor, men Walter och Anita var i alla fall aldrig någonsin på plats vid spåret när Vasaloppet
kördes. Däremot läste han i DN den 5 mars 1962 att en svensk man på 26 år (lika gammal
som Josef alltså) vid namn Janne Stefansson hade vunnit Vasaloppet. Då tänkte han lite på
Josef och undrade om han möjligen snart skulle bli känd för något, men så länge det inte
inträffade var det ingen fara, tänkte han. Ett tag därefter, närmare bestämt den 1 april 1962,
hände ytterligare en sak som gjorde det något svårare för familjen att enkelt resa utomlands,
då utrikesflygtrafiken flyttade från Bromma till Arlanda. När avståndet mellan hemmet och
närmaste utrikesflygplats hade ökat sa Walter att flygresor utomlands var krångligare än
37
tidigare och borde företas endast om det ansågs vara absolut nödvändigt. Då ingen annan i
familjen direkt längtade till Österrike eller Berlin gick det hem. Flickorna längtade mest till
sommarstugan. Där var de det mesta av sommaren 1962. Då köpte de en eka och rodde ofta ut
på Siljan. Både Margareta och Lena lärde sig att ro rätt så bra den sommaren. De skaffade
även en telefon i stugan, främst på begäran av nära släktingar, ifall något skulle hända.
Lena pratade nu lite oftare än tidigare. Hon frågade Margareta hur det var i skolan. Margareta
svarade att det i alla fall ibland var bra i skolan, men tyckte att lillasystern var lite väl frågvis,
så man kan säga att hela familjen längtade till hösten, då Lena skulle börja skolan. Något
orolig var Walter även denna gång för att hans barn skulle få klasskamrater som hade släkt i
Berlin eller Österrike. Det blev inte så denna gång heller. Dock var det en pojke i klassen vars
föräldrar var från Ungern. De hade lyckats fly till Sverige i början av andra världskriget.
Fadern föddes 1915 i samma stora land som Walter. De kom att träffas ibland, men de fann
snart att de inte hade så mycket gemensamt, så det blev inget nära umgänge mellan dem.
Vid den tiden hade en ny livsmedelsaffär nära deras bostad öppnats. Föreståndaren och hans
fru, som satt i kassan, pratade som om de var från Dalarna. Det var mest Anita som handlade
där, och hon kände ju till hur hennes make ville ha det, så de sa till en början inget om att de
hade en sommarstuga i Dalarna. Så läste de i en tidning att han som ägde affären fyllde 50 år
den 30 mars 1963. Dels var han alltså jämnårig med Walter och dels verkade han vara från
Dalarna, kanske från trakten nära deras sommarstuga, men de väntade med att säga att de
hade en sommarstuga vid Siljan. Inför sin egen 50-årsdag satte Walter upp annonser i diverse
tidningar om att all eventuell uppvaktning på hans födelsedag undanbads. Han skrev inte att
det var just 50 år han skulle fylla och inte heller angav han hela sitt namn, utan kallade sig
bara W. Becker. Därmed såg han det inte som någon större risk att någon som såg annonsen
skulle förknippa den med den riktige Walter Becker från Linz som hade samma födelsedatum.
Så vitt han visste hände det aldrig heller att dessa två herrar någonsin förväxlades med
varandra. På hans 50-årsdag passade familjen istället på att åka till Uppsala och se på det
traditionella valborgsmässofirandet där.
Något senare fick de veta att affärspersonalen var från Leksand samt att hennes föräldrar och
hans mor, liksom syskon till dem, bodde kvar i Leksand. Inte bara därför, utan även för att de
ville se lite annat också, var de det mesta av sommaren 1963 på annat håll än i stugan. De åkte
bland annat till Norge. Det var första gången som flickorna var utanför Sverige. Walter sa att
de österrikiska Alperna inte var lika vackra som de skandinaviska fjällen och att det både var
mycket svårare och mycket dyrare att ta sig dit. Ingen opponerade sig öppet mot det pladdret,
och på hemvägen besökte de några släktingar till Anita som hade en stuga i de svenska fjällen.
Under det läsår som följde riktades många blickar mot Österrike, då 1964 års vinter-OS hölls i
Innsbruck i Tyrolen, just den delstat i vilken han hade sagt till familjen att han hade avlägsna
släktingar som han träffade när han var riktigt liten. Det var dock inte i Innsbruck utan i en by
i nordöstra Tyrolen. Han sa att han inte med säkerhet visste om han hade släkt i den stad som
var aktuell i sportvärlden mellan den 29 januari och den 9 februari 1964. Sedan 1960 hade han
inte känt av något tecken på att Sverige och Österrike på grund av EFTA hade kommit
närmare varandra. Redan då var han glad för att det inte var i EG (nuvarande EU) som de
bägge länderna var medlemmar. De andra i familjen var tack och lov inte heller särskilt
intresserade av att se på sport på tv, och de visste alla vid den tiden mycket väl att det var
känsligt att fråga honom något om hans förflutna, utan att någon med säkerhet visste exakt
varför, och ingen ville hamna i besvärliga situationer. Därför blev det inga bestående problem
till följd av att OS ägde rum i hans födelseland. Flickorna tyckte bättre om att åka skidor nära
38
hemmet än att se på skidåkning och annan sport i tv. De åkte båda skidor riktigt bra. Även
Walter med sitt krigsskadade ben fann att skidåkning, givet att det inte var i en besvärlig
uppförsbacke, var mindre påfrestande än löpning och mycket annat. Han åkte skidor ibland,
men inte särskilt ofta och inte heller särskilt fort, när han nu hade fyllt 50 år.
För att senare utan större problem kunna hålla till i sin stuga på somrarna berättade Anita för
affärspersonalen att de hade en sommarstuga nära Siljan, men hon sa inte exakt var första
gången hon nämnde det. Då många handlade i affären var ju dessutom makarna Becker bara
ett par av många. De kom dock att träffas ibland och det blev klart att frun föddes 1916, så de
var alltså i samma generation som Beckers. De hade även två döttrar; en som föddes 1940, var
gift och på våren 1964 hade en dotter och ett barn till på väg. Den familjen bodde nu i
Ludvika i södra Dalarna. Den yngre dottern föddes 1945 och hjälpte nu ibland till i affären.
De sa att de ibland besökte släkten i Dalarna, men när de hade affären att passa kunde de inte
vara borta från Stockholm så länge. Det tyckte Walter lät bra, utan att säga det.
I övrigt hände en del saker i Anitas släkt under de närmaste åren. Det blev 1964 klart att
svägerskan i Stockholm hade hittat en annan man, med vilken hon tyckte att det var lättare att
prata om djupa känslor än vad det varit med hennes make (Anitas bror som föddes 1922). Det
blev då skilsmässa och 1965 gifte hon om sig. De två barnen följde med sin mor. Han hittade
också en annan kvinna, som föddes 1928. De gifte sig 1967. Även brodern i Västerås tyckte
att han kände sig lite motarbetad av sin frus släkt. De skilde sig 1965 och efter det flyttade han
tillbaka till Stockholm. På hösten 1965 dog en farbror till Anita. Hon var med på
begravningen, men Walter var på sitt arbete och flickorna var i skolan. Händelserna i familjen
medförde att Anita mer än tidigare accepterade Walter som han var. Hon, liksom hennes
gamla föräldrar, tänkte att alla syskonen ska ju inte skilja sig så kort tid efter varandra, vilket
hon också sa till Walter. De höll ihop och accepterade varandras olikheter, vilket föräldrarna
tyckte var bra. Den äldste brodern satt nu i rullstol, men han var lyckligt gift och de bodde
närmare svärföräldrarna än föräldrarna. Då det ju var hos svärföräldrarna olyckan hade skett
ställde de mer än gärna upp som extraföräldrar åt sina barnbarn. Svärföräldrarna var födda
1897 och 1899, och var därmed lite yngre än Anitas gamla föräldrar. Själv tänkte Walter att
han måste vara försiktig så att han inte råkade avslöja något, för det kunde innebära att
äktenskapet kunde ta slut. Han tänkte tillbaka på hur det gick i hans föräldrars äktenskap, men
han kunde ju inte säga något om det. Han tyckte i alla fall inte att det verkade vara särskilt
stor risk för att hans äktenskap skulle upplösas på samma sätt som hans föräldrars äktenskap
hade gjort. Innerst inne kände han ibland en liten lust att ha sex med någon av sina döttrar
(vem av dem spelade mindre roll), men det verkade aldrig bli något lämpligt tillfälle till det
och om han tänkte på något annat gick den lusten över. Han försökte så ofta som möjligt att
tänka på andra saker, som till exempel på att hans svärföräldrar ju inte kunde leva så länge till.
Nästa påminnelse om att han var från Österrike och även hade (eller hade haft) en son som nu
var 30 år, fick han när han i mars 1966 såg på Eurovision Song Contest i tv, som österrikaren
Udo Jürgens vann (sidan i länken visar att han är knappt ett år äldre än Josef). Han tyckte att
Jürgens påminde något om Elvis Presley, som han säkert någonstans, men han mindes inte
var, hade hört eller läst föddes 1935. Då tänkte han på Josef och försökte föreställa sig honom
som 30 år. Möjligen att Josef hade barn. Kanske att Walter var farfar utan att veta om det.
Familjen hade bara åkt på bilresor norr om Stockholm. Men flera i både Margaretas och i
Lenas klass hade berättat att de hade besökt Kolmårdens djurpark, som invigdes året innan. I
maj 1966 passade familjen på att åka dit. Walter sa att det kunde vara intressant där, men inte
att det var närmare hans barndomstrakt. Om någon annan i familjen tänkte på det sa ingen det
39
så pass högt att han hörde det. Hela familjen tyckte att besöket var intressant. Det var även det
längsta söderut både Walter och Anita någonsin hade varit sedan de blev ett par – och
någonsin kom att vara innan de bägge var döda. På sommaren var de mest i stugan och i
augusti var de med på ett släktmöte, det första som flickorna någonsin var på. Walter
beklagade att han inte hade någon kontakt med sina avlägsna släktingar och att han inte heller
säkert visste vilka som levde, men sa även att på mödernet hade hans barn i alla fall en stor
släkt. Han träffade både okända människor och några gamla bekanta. Lite ordväxlingar blev
det med kvinnan i Nynäshamn som härstammade från nordvästra Tyskland. Hon sa bland
annat att deras son hade flyttat till Skåne (ett landskap i södra Sverige) och Walter sa att de nu
hade en sommarstuga i Dalarna. De pratade svenska, för de var båda mest vana vid det nu.
Sedan hände inte så mycket de närmaste åren, förutom att han under vintern 1967-1968 kände
en ordentlig värk i benet. Först sa han ingenting om det, men Anita såg att han hade problem,
så det blev att kontakta ett sjukhus. Troligen var det en följd av krigsskadan, och efter en
behandling blev det betydligt bättre. Han fick åka hem efter ca två veckor på sjukhuset. Han
missade under den tiden vad som stod i DN och andra tidningar, det vill säga om det i svenska
tidningar stod när sonens våldtäktsdom hade fallit missade han det. I österrikiska tidningar
verkar det, åtminstone enligt tillgängliga källor, snarare stå när en arrestering sker än när en
dom faller. Marsh & Pancevski nämner ett datum i oktober 1967 när det stod i en lokaltidning
att Josef hade arresterats för en våldtäkt. Samma sak beskriver Glatt, som dels nämner vilket
datum det i polisrapporten stod att arresteringen skedde (några dagar innan det stod om det i
tidningen) och dels att domen föll ett par månader senare, men ingen nämner något om att det
något visst datum stod i någon tidning att domen hade fallit. Då det inte är så lätt att utan ett
(åtminstone ungefärligt) givet datum leta på mikrofilmer efter en viss uppgift i en tidning har
jag låtit det vara och antagit att det kan ha stått något datum i DN när domen föll, så som det
den 27 oktober 1967 stod att en namngiven polsk författare hade fått en fängelsedom för att
hon hade skrivit saker som ansågs kunna vara skadliga för det kommunistiska styret.
Nästa stora nyhet som berörde ställen där Walter hade sagt att han hade bott innan han
flyttade till Sverige stod i DN den 29 september 1969. Socialdemokraten Willy Brandt hade
då vunnit valet i Västtyskland. En månad senare stod det i DN att Brandt sökte förhandlingar
med olika länder i Östeuropa, till exempel med Östtyskland, men även med fler
kommunistländer. Det verkade dock inte som ett definitivt slut på det kalla kriget, då ju
Berlinmuren var kvar, vilket han sa till familjen. Margareta, som då var 17 år, sa att det
möjligen skulle vara lättare att besöka Östberlin nu, men ingen annan i familjen visade något
intresse för det. Walter sa att han ju många gånger tidigare hade sagt att det inte fanns något
från hans tidigare liv att se på där, och dessutom var det fortfarande nästan bara bakom den
1969 befintliga muren han hade varit före krigets slut, så Västberlin kände han knappt till alls.
Då tänkte Margareta att det alltid är liknande saker farsan säger om det är hans tidigare liv det
gäller, så det är väl bäst att det får vara med en resa till Berlin eller Linz så länge han lever,
men efter hans död vill jag nog besöka de ställen där han säger sig ha bott tidigare.
Det var dock bara när det gällde hans tidigare liv som han var motsägelsefull. I övrigt sa han
inte emot om flickorna var ute länge vissa kvällar och kom hem fulla eller liknande saker.
Sådant hände, men inte ofta, och vid den tiden drack han själv ”måttligt”, alltså lite mindre än
när han var ung. Ingen i familjen var heller storrökare, men alla hade någon gång rökt. Det var
oftare Anita som protesterade om flickorna var besvärliga. Det hände, men man kan inte på
något sätt säga att det, bortsett från att han hade lämnat felaktiga uppgifter om sitt tidigare liv,
var några problem i familjen. Självklart träffade flickorna pojkar ibland, men ännu hade ingen
fast relation uppstått. Anita såg fram emot att bli mormor och Walter tänkte att det borde väl
40
även kunna gå att få barnbarn, givet att varken de eller deras fäder var för nyfikna på honom. I
april 1970 var han, men inte de andra i familjen, på herr Brauns begravning. Han träffade då
för första gången deras barnbarn och kände att han innerst inne ville ha egna barnbarn, men
han tänkte inte vädja till flickorna om det, utan det var helt upp till dem, ansåg han.
Flickorna klarade sig ganska bra i skolan, och de funderade på vad de skulle göra när de hade
slutat skolan. Margareta tog studenten 1971. Därefter började hon i en trafikskola. Hon
övningskörde även med sin far och sin mor ibland den sommaren. Då var dock Anitas far
svårt sjuk. Han dog i augusti. Därmed var den som mest hade ifrågasatt Walter ur tiden. Lite
fick de ärva, men inte mer än hans övriga barn. Då ett lugn hade bevarats var det ingen som
öppet ifrågasatte Walters bakgrund, som hans svärfar hade gjort, men alla andra i familjen
tänkte innerst inne att det mycket väl kunde hända att svärfadern hade rätt. På hösten fick
Margareta sitt körkort och året därpå fick hon sitt första fasta arbete, i vilket hon hade
tystnadsplikt. Därför får inget mer om det skrivas här (det är ju dessutom hennes far som är
huvudpersonen i denna e-bok). Hon flyttade hemifrån, till en lägenhet i södra Stockholm
vilken låg lite närmare hennes arbete. Walter kände att han inte kunde protestera mot det när
hon var myndig, men han ville inte helt förlora kontrollen över vad hans vuxna barn gjorde.
Därför bad han Margareta att tala om det mesta som hände för föräldrarna, med hänsyn dels
till vad han hade hört om Anitas förste pojkvän och dels till en egen historia om en
klasskamrat till honom som delvis var sann, men han gjorde problemet mer likt fallet med
Anitas förste pojkvän och sa att det var i Berlin det hade hänt. Margareta blev något sur och
hoppades att farsan skulle låta henne få leva sitt eget liv längre fram. Hon kände även att hon
inte utan vidare kunde åka till Berlin eller Österrike, inte utan omfattande planering i alla fall.
Hans vagt nedsatta hörsel ansåg läkare bero på ljud från skott i kriget. Till 1974 såg han dock
helt bra, men märkte då att hans syn drastiskt försämrades. Han fick svårt att läsa text i
tidningar. Därmed kan han ha missat branden i Josefs värdshus, vilken alla källor bara anger
år och inte datum på, och där svenska turister kan ha varit. Han fick då glasögon, vilket
hjälpte. Snart fick han även en ny bekantskap. Anitas yngste bror, som nu bodde i Stockholm,
hade en ny fru. Hon föddes i februari 1935 i Finland, men har ett svenskt namn och svenska
som modersmål. Hennes far som hade skadats i andra världskriget gick nu med kryckor. Hon
hade varit med en pojke, vilket resulterat i en dotter 1956. Förhållandet tog slut och 1961
flyttade hon med dottern till Stockholm. Första gången Walter träffade henne var det ganska
intressant. Han glömde för ett tag att hon var lika gammal som hans son och lyssnade istället
på hennes berättelse. Han berättade då om sitt liv och hon verkade förstå honom bättre än de
svenskar som inte direkt hade upplevt kriget. Hennes dotter gillade dock inte direkt moderns
nye make och hans släkt, så de väntade tills hon var myndig innan de gifte sig 1974. Några
barn i det äktenskapet blev det inte, då ju både han och hon hade var sitt barn från tidigare
förhållanden, men Walter fick en ny bekantskap som verkade förstå honom.
Lena tog studenten 1974 och började då övningsköra. Hon hade något svårt för bilkörning,
men fick till slut sitt körkort i mars 1975. Hon fick sedan ett arbete i en förort och flyttade dit.
Det var i en annan kommun, men det var i alla fall närmare hem än från Margaretas bostad.
Anita tyckte att Walter hade varit lite väl hård när Margareta flyttade, så denna gång gick
flytten lite smidigare utan en massa tillsägelser om att Lena måste berätta om allt som hände.
Margareta kände nu mer än tidigare att fadern gillade Lena bättre än henne eftersom Lena var
blygare och hon själv var mer framåt, men hon drog sig ändå för att diskutera vad som helst
med sin far. Margareta träffade nu en gammal skolkamrat med det klart svenska namnet Jan
Lundquist. De är jämnåriga (han föddes den 8 oktober 1952) och har gått i samma skola, men
inte i samma klass. Då hade även hennes äldste kusin (på mödernet) blivit far.
41
8. Barnbarn
När barnen hade flyttat kändes det lite vemodigt. Det blev aldrig av för Walter att ha sex med
någon av sina döttrar, men det var först när de var utflugna som han ett tag kände att han
saknade det mer än någonsin tidigare. Han sa inget till Anita om att det verkade som att hans
kropp ville ha yngre kvinnor. De själva hade inte heller sex så ofta vid den tiden. Anita trodde
att det skulle vara bra om de kunde träffa lite andra människor nu när barnen var utflugna. I
affären var hon bekant med personalen, vilka på sommaren 1975 hade ordnat med vikarier ett
tag. Walter gick då med på att bjuda dem till deras sommarstuga. Det blev ett trevligt möte.
Paret i affären hade knappast vetat någonting om Walter tidigare. Först nu fick de veta att han
var född i Österrike. Innan trodde de att han var från Tyskland, och kanske släkt med mannen
som grundade Beckers färg, men nu blev det klart att det inte var så. Mannen berättade en del
om sig själv. Han sa bland annat att han hade gått i samma klass som den kände spelmannen
Knis Karl Aronsson, vilken Beckers hade hört talas om men aldrig träffat personligen. Paret
hade flyttat till Stockholm 1947 med två små flickor. Den äldsta bodde nu i Ludvika och hade
tre barn. Den yngsta bodde med sin make och två döttrar, födda 1969 och 1971, i samma
förort som Lena. Hennes bästa kompis från skoltiden hade flyttat till Bremen i Västtyskland.
Svärsonens föräldrar, vilka föddes 1913 och 1915, bodde sedan 1968 i samma villaområde
som Beckers. De kunde alltså ha träffats. Walter hade en man på förslag, men han var inte
säker på om det var han som affärsföreståndaren menade. Fruns föräldrar levde fortfarande,
men hans far dog 1960 och hans mor dog 1973. Walter tyckte att det var rätt så trevligt att
prata med dem, bland annat för att han då glömde att oroa sig för annat, vilket ju dittills hade
gått bra. På hösten träffade han mannen som affärsföreståndaren hade pratat om. Fler som var
födda 1913 hade nu alltså barnbarn, vilket ju han också möjligen hade, men det var inget som
han säkert visste. Han började längta lite mer efter äktenskapliga barnbarn.
Så blev det visst OS i Innsbruck igen 1976, eftersom andra kandidatstäder hade hoppat av. De
såg en del av det på sin då nya färg-tv. Margareta såg också lite av det och berättade för nya
bekanta att hon troligen hade avlägsna släktingar i Tyrolen. Det verkade som att hon och Jan
kunde bli ett par, men de ville båda vänta lite innan det var klart att de passade ihop. Lena sa
däremot inget om det till någon som inte redan visste att hennes far var född i Österrike. Inget
avslöjande blev det på grund av detta vinter-OS heller. Så blev det klart att Sveriges kung Carl
XVI Gustaf hade fått en tysk flickvän. Det stod i DN den 13 mars 1976 att hon ett litet tag
hade bott i Berlin. Walter sa att namnet Sommerlath absolut inte var bekant, men den familjen
flyttade ju till Berlin först 1938 och bodde 1976 i Västtyskland, så han ansåg sig inte kunna ha
mycket gemensamt med Sveriges blivande drottning. På kungaparets bröllopsdag var hela
familjen Becker med de två vuxna döttrarna i sommarstugan. De ville alla ha lugn och ro från
vad som hände i Stockholm. Det var också då som Margareta berättade om Jan. Den lilla
dispyt som hade rått mellan far och dotter hade lugnat sig. Alla hade vant sig vid den nya
situationen och även Walter såg det som naturligast att döttrarna bodde på andra ställen. En
fördel var att det ju kunde innebära en än mindre risk att det blev avslöjat att hans bakgrund
var annorlunda än vad han hade sagt, när det var två personer färre han dagligen träffade.
Anita fick också lite annat att tänka på. Hennes mor blev allt sämre. Den 14 november 1977
dog hon, och de fick ärva mer än de bröder som hade bytt äktenskapspartner. Jan hann träffa
Margaretas mormor, som sa att hon hoppades att de skulle bli lyckligt gifta. Ett tag därefter
fyllde Walter 65 år. Då gick han i pension och därefter ökade kontakterna lite med både
affärsföreståndaren Dahlin och hans bekante, som hade det mycket vanliga svenska
efternamnet Nilsson. De var tre lika gamla herrar som nu var pensionerade, och ingen av de
andra föreställde sig något anmärkningsvärt om Walters bakgrund.
42
Margareta och Jan beslöt sig för att förlova sig på sommaren 1978. Nästan ett år senare gifte
de sig. De åkte på bröllopsresa med flyg till Spanien. Således flög de över Västtyskland, men
ganska långt från både Berlin och Österrike. Allt hade ju gått bra så långt, och de pratade mest
om sin framtid och letade för stunden inte efter saker som möjligen kunde vara fel angående
vad Walter hade sagt om sig själv. Vem är då Jan Lundquist? Jo, han har inga syskon. Hans
far föddes den 5 juni 1920 och hans mor föddes den 11 augusti 1923. De var bägge från
landsbygden i norra Södermanland, ca 50 km väster om Stockholm. De flyttade till en
lägenhet i Stockholm när de hade gift sig 1950. Alltså bodde Walter i Stockholm tidigare än
de. Lägenheten ligger ett par kvarter från villan där Beckers bodde. Men de hade varken
träffat Walter eller Anita innan det blev klart att deras barn var ett par. Jan hade gått i samma
skola som Margareta, men inte i samma klass, och de hade inte sett något särskilt med
varandra under skoltiden. Det blev istället först på 1970-talet, när de råkade bo nära varandra,
som de kom på att de kanske kunde passa bra ihop. Självklart träffade Walter både Jan och
hans föräldrar en del innan deras barn gifte sig. Han fann att de verkade vara trevliga och att
de vid den tiden inte undrade så mycket över vem han var. De var helt svenska och hade, trots
stavningen av efternamnet, ett namn som absolut låter svenskt. Då såg Walter ytterligare en
fördel med att han i sitt svenska äktenskap bara hade döttrar, och ingen son. Han tänkte att om
de gifter sig är det troligt att de byter efternamn. Därmed lever inte det påhittade namnet
Becker kvar efter att han och Anita har avlidit. Namnet Margareta Lundquist säger ju inget
alls om att hennes far är från något annat land än Sverige. Dock var Lena fortfarande ogift och
hade, så vitt Walter visste, ingen partner än, men han hoppades nu mer än tidigare att såväl
Lena som Margareta skulle bli lyckligt gifta, helst (men inte absolut nödvändigt) med
svenskar, så att namnet Becker bara skulle bli en kort övergående parentes i familjens historia.
Margareta och Jan annonserade (utan fotografi) i en dagstidning om att de hade gift sig. Både
Lena och Margaretas nya familj prenumererade på DN och de hade båda telefon. Walter såg
det som en trygghet att kunna ”distanskontrollera” sina barn. Därmed var det bra att de bodde
ganska nära och hade telefon. Bland bröllopsgästerna fanns släktingar från både hans och
hennes familj samt några andra bekanta, dock inte morbrodern i rullstol. Han fick allt svårare
att klara sig. På hösten togs han in på ett sjukhus och i december dog han där. Svärföräldrarna
ordnade med begravningen. Därefter fick Anita höra av fru Dahlin, som hade haft affären
(efter herr Dahlins pensionering ägdes den av andra), dels att hennes make hastigt hade
insjuknat och dels att hennes yngsta dotter, som bodde rätt så nära Lena, hade cancer. Herr
Dahlin dog den 1 mars 1980. Kort därefter träffade Lena för första gången Dahlins dotter och
hennes familj. Paret hette Görel och Stig Nilsson. Stigs föräldrar kom då i än närmare kontakt
med Beckers. Även dem betraktade han som trevliga och inte speciellt intresserade av vad han
gjorde innan han flyttade till Sverige. Gällande Vasaloppet 1975 stod det i DN den 3 mars inte
bara att segraren var från Östtyskland utan även namnet på hemorten, som enligt kartboken
Den stora bilatlasen | EUROPA, tryckt 2010, ligger långt från Berlin. Men då familjen hade
mycket annat i tankarna glömdes det snart bort. DN från den 3 mars 1980 nämnde bara att den
23-årige österrikaren Walter Mayer (utan ort) vann. Han funderade på namnet och trodde att
han hade känt någon vid namn Meier, men inte med stavningen Mayer, så segraren var nog
från en okänd familj, men skulle han vara från en känd familj gjorde det inget.
På våren 1980 kom en stor nyhet i familjen. Margareta var gravid. Walter trodde att han helst
ville ha en flicka som barnbarn, men kom på att han inte helt klart såg framför sig hur Josef
såg ut när han var nyfödd 45 år tidigare, så det var nog inte hela världen om hans med
säkerhet första barnbarn skulle bli en pojke. Hur som helst skulle ju barnbarnet ha ett annat
efternamn än Becker och det kunde ju hända att Walter inte skulle leva så länge till, eftersom
han snart var 70 år gammal. I så fall skulle hans barnbarn troligen snart glömma sin morfar.
43
Den 31 oktober 1980 blev den man som alla hans bekanta trodde hette Walter Becker morfar.
En pojke föddes då. Han kom att döpas till Peter. De flesta tyckte att han var lik pappa Jan.
Walter tyckte att han möjligen var lite, men inte mycket, lik den för alla andra i familjen ännu
helt okände Josef. Med Peters födelse blev en osäkerhet som Walter hade känt i ca 20 år till
en säkerhet. Nu hade han absolut säkert ett barnbarn, och kanske även fler, vilka han försökte
så gott det gick att låta bli att tänka på. När Josef var 45 år gammal såg Walter det som mindre
troligt att han skulle söka upp sin far, då han ju inte hade gjort det tidigare. Dock drömde han
fortfarande ibland att en ung man kom på besök och presenterade sig som Josef. Han och
Anita, ibland var döttrarna också närvarande, diskuterade vem denne främmande man var. Då
brukade han vakna och vara glad över att det inte var på riktigt det hände, samt för att han inte
pratade i sömnen. Nej, varken hans riktige son eller någon annan som påstod sig vara ett oäkta
barn till honom från Tyskland eller Österrike sökte någonsin upp honom eller någon annan i
hans svenska familj. Apropå det verkar det inte heller någonsin ha hänt, när hans vid den tiden
okända sondotter Elisabeth verkade lämna flera barn till sina föräldrar och sedan snabbt sticka
iväg, att någon annan som inte ville ta hand om sitt eget barn lämnade barnet till Fritzls och
låtsades att det var Elisabeth som återigen hade gjort det. Hade det hänt hade ju Josef förstått
att det var en bluff och då är det möjligt att hans hemlighet skulle ha avslöjats betydligt
tidigare, men då ingen gjorde så avslöjades varken Josefs mörka hemlighet, eller hans fars
hemlighet att han hade uppgett sig vara en annan person än han var innan han hade varit
morfar ett bra tag (jag avslöjar inte i förtid när något kanske avslöjades).
1981 hände en del i familjen. Förutom att Peter växte och lärde sig att gå och prata fick de på
våren veta att fadern till svägerskans dotter, som bodde i Finland, hade dött. Svägerskans egna
föräldrar var också rätt så gamla, så både hon och maken (Anitas yngste bror) kände att de
ville flytta från där de nu bodde. På sommaren flyttade de till en by i södra Finland, nära där
hennes föräldrar bodde. Dottern, som var 25 år, stannade kvar i Stockholm och tyckte det var
jättebra att modern och styvfadern flyttade därifrån. Henne var inte Walters familj i kontakt
med, då hon bodde i en helt annan del av Stockholm, men hon var nu gift och mor till en son
som är drygt ett år äldre än Peter. Brodern och hans fru sa att Walter och Anita gärna fick
hälsa på dem i Finland någon gång. De planerade att åka till Finland och besöka dem 1982.
Men innan dess kom de i kontakt med fru Dahlin. Hon berättade att hennes dotter, som Lena
nyligen hade lärt känna, nog inte hade långt kvar i sin svåra cancer. Det tog slut den 3 oktober
1981. Sedan var Stig Nilsson utan fru och hans döttrar Helene på tolv år och Malin på snart
tio år var utan mor, medan Lena fortfarande var ogift. Beckers hade rätt så mycket kontakt
med Nilssons och kom bra överens med dem. Lena tyckte också att Stigs familj var trevlig, så
det såg nu ut som att det skulle kunna bli Stig Nilsson, som föddes den 26 september 1943
och därmed är nästan tolv år äldre än Lena, som skulle bli hennes make. Innan det var klart
hur det skulle bli med den saken gick Anita i pension när höstterminen slutade i december
1981, strax innan hon fyllde 65 år alltså. Walter förberedde sig därefter på att åka till Finland
med en bilfärja. Dittills hade han bara varit i Sverige och Norge sedan han bosatte sig i
Stockholm, och det hade varken blivit av för honom eller för Anita att skaffa, eller i hennes
fall förnya, något svenskt pass. Det hade bara inte blivit så, då behovet att resa utanför Norden
inte hade varit så stort (indirekt hade nog Walter påverkat lite på den punkten). Visserligen
tänkte han att det nog skulle kunna gå att skaffa ett svenskt pass – eftersom han ju hade
körkort, bostad, äktenskapscertifikat m.m. i namnet Walter Becker – men det blev inte av,
trots att han bodde det mesta av sitt långa liv i Sverige.
1982 sa de för ett tag upp prenumerationen på DN och besökte släkten i Finland. Troligen var
det på sommaren som den stora branden drabbade Josefs värdshus, där det kanske fanns
svenska turister, och det kom ut i tidningar. Marsh & Pancevski nämner i alla fall att det var
44
på sommaren, men ingen annan nämner ens ett ungefärligt datum, bara att det var år 1982
som värdshuset brann. Eftersom både Walter och Anita var pensionerade då kan det ha varit
när som helst under 1982. Det är i alla fall mycket möjligt att det stod om det i DN, då
Cawthorne nämner att det stod om det i en lokaltidning samt att både Josefs namn och ett
fotografi på honom publicerades i den tidningen. Återigen var alltså Josefs far bortkopplad
när medierna var på honom. Jag bedömer att denna gång är det troligare än någon gång
tidigare att hans son kom ut i svenska medier eftersom den branden, enligt Hall, var
allvarligare än branden 1974, men fadern missade i så fall både tidningsartikeln och ett
eventuellt inslag på tv-nyheterna. Det var för övrigt trevligt i Finland. Walter kom i kontakt
med de gamla föräldrarna och de pratade lite om minnen från kriget. På sommaren 1982 (var
Walter och Anita än var då) var det mest Margaretas familj som höll till i sommarstugan. På
området träffade de några andra nyblivna föräldrar. Därmed fick Peter några lekkamrater där
också, förutom dem han redan hade i Stockholm. Fru Dahlin flyttade i juli hem till Leksand,
strax innan hennes far fyllde 90 år. Hon, som var äldst av syskonen, var 66 år och modern var
nu 89 år. Modern dog i februari 1983 och fadern dog i januari 1985. Både mormodern och
morfadern till Görel Nilsson levde alltså när hon själv dog i cancer 1981. En annan bekant
som dog på våren 1982 var fru Braun, men Walter var inte med på hennes begravning.
Vid julen 1982 kom två nyheter i familjen. Dels var det bestämt att Lena och Stig skulle
förlova sig, och dels trodde Margareta att hon var gravid igen. Förlovningen ägde rum på
våren 1983. Då var det också klart att Margareta skulle få barn i slutet av sommaren. Eftersom
Walter hade börjat tänka lite mer på Josef efter Peters födelse hoppades han att alla andra som
härstammade från honom själv och Anita skulle bli flickor. Han var ju på väg att få två flickor
som styvbarnbarn och räknade knappast med att Lena och Stig skulle få några egna barn, men
även det var ju fullt möjligt. Han såg mer fram emot äktenskapet, så att en i familjen fick det
vanliga svenska namnet Lena Nilsson. Därmed skulle namnet Becker definitivt inte leva kvar
i den släkten när både han och Anita var döda. Det verkade då vara något troligare att hon
skulle leva längre än han, men troligen skulle hon aldrig komma på att hans födelsenamn var
Franz Fritzl, även om hon skulle leva långt efter hans död. Senare kommer jag att svara på
frågorna om Lena fick några barn samt vem av makarna Becker som dog först, och kanske
även på andra frågor som läsaren har ställt sig, och nu svarar jag på frågan vilket kön hans
andra svenska barnbarn fick. Det blev en flicka som föddes den 2 augusti 1983. Hon döptes
till Emma. Då hade ju Walter även fyllt 70 år. Jag nämnde att inför sin 50-årsdag hade han
annonserat om att folk inte skulle uppvakta honom. Några sådana annonser behövde aldrig
mer sättas ut. Det hände aldrig att andra än familjemedlemmar och mycket nära bekanta
uppvaktade honom. Däremot besökte vissa kolleger Anita både när hon fyllde 50 och när hon
fyllde 60 år. Själv höll han sig mest i skymundan vid dessa tillfällen.
Walter var glad över att ha fått en flicka som barnbarn, utan att han sa det högt till någon i
eller utanför familjen. I september 1983 gick han och Anita ut på en promenad. Då var det en
annan äldre man som verkade stirra lite på dem. Walter tittade åt ett annat håll, men Anita såg
att mannen var lik hennes förste pojkvän. Hon sa inget om det till Walter och när han inte var
närvarande passade hon på att titta efter om mannen stod med i telefonkatalogen. Det gjorde
han inte, men han kunde kanske ha bytt namn eller ha ett hemligt telefonnummer. Hon var
ganska säker på att det var han, men då de inte brukade gå just där verkade det inte spela
någon roll. För honom måste i alla fall namnet Becker ha varit okänt, så han borde inte kunna
hitta henne i telefonkatalogen. Visserligen kunde han möjligen kontakta andra bekanta och
den vägen få reda på var Anita bodde, men hon såg inte det som särskilt troligt. Hon hoppades
att han inte skulle vara säker på att den han sett var en gammal bekant, utan tro att hon var lik
en av hans gamla bekanta. Några år senare såg hon hans dödsannons i en tidning.
45
Vid julen fick de ett julkort från Anitas kusin i Nynäshamn, i vilket det stod att deras son hade
återvänt till Stockholm och bosatt sig i en lägenhet relativt nära Beckers hus. Honom hade de
dock nästan aldrig träffat, så om inte han ville kontakta dem valde Walter att säga att Anita
fick bestämma om de någon gång skulle träffas, eftersom det ju var en i hennes släkt. De kom
att träffas på ett släktmöte i augusti 1984, men inte annars. Släktingen hade även mycket att
göra i sitt nya arbete, vilket kan vara ett av skälen till att de inte träffades. I juni gifte sig Lena
och Stig. Då kom en ny familj in i släkten. Stigs far föddes den 6 mars 1913 (han var alltså
något äldre än Walter) och hans mor föddes den 2 mars 1915. Han hade även en äldre bror
som föddes 1940, bodde i Bålsta (ett samhälle ca 40 km nordväst om Stockholm), var gift och
far till tre barn i samma ålder som Stigs egna barn. Efter att deras mor hade dött och deras
mormor hade flyttat fick Helene och Malin i princip nya morföräldrar som bodde rätt så nära
dem, och då de hade en sommarstuga i Dalarna kunde flickorna följa med dit och träffa sin
riktiga mormor. Så blev det också. Walter stod som ägare till stugan, liksom till huset och
bilen, men Anita stod som prenumerant på DN. Dock var de själva mindre ofta i stugan nu när
de var gamla. Det var mer deras barn med familjer som var där, oftast under olika säsonger på
somrarna. Det verkade inte vara stor risk att barnen skulle åka och snoka i Walters gamla
hemtrakter nu när Willy Brandt hade avgått och det kalla kriget pågick för fullt.
Lena och Stig annonserade (utan fotografi) i en dagstidning om att de hade gift sig. Walter
tänkte då att det ju kan finnas många som heter Stig Nilsson respektive Lena Becker som
kunde ha gift sig med varandra i Stockholm vid den tiden. De bodde ju i en annan kommun,
men vigseln ägde rum i Stockholms kommun (i DN vid den tiden stod i regel ett ortsnamn i
äktenskapsannonser). Stig kände till att Walter inte ville att hans barn skulle resa med sina
familjer till Berlin eller Österrike, och det förstod han bra. Han hade inte heller sagt till många
av Görels gamla bekanta att han hade gift om sig. De sa att de skulle åka till södra Sverige,
och nog även till Danmark, på sin bröllopsresa. Walter tänkte att det var lite närmare hans
tidigare bostadsorter, men hela hans lögn hade ju dittills gått långt över hans förväntan, och
skulle han invända mot det såg han det som en större risk att hans barn och deras familjer
skulle ifrågasätta honom mera. Därför lät han det gå. Först när de hade kommit hem fick han
veta att de även hade åkt in i det nordligaste av Västtyskland. Stig hade tidigare med sin
familj besökt Görels vän i Bremen. Därmed kan man säga att ett av skälen till att han inte åkte
längre in i Västtyskland med sin nya fru än att de just passerade gränsen var rädslan för att
Görels vän kunde komma på att han hade gift om sig. Walter var då mycket nöjd med sin nye
svärson, som också verkade vara något hemlighetsfull. På släktmötet sa de inte heller till
någon att de hade varit i Tyskland, vilket Walter tyckte var mycket bra.
Det hände inte så mycket i Walters svenska släkt det närmaste året. Peter och Emma
tillbringade dagarna på ett daghem, och familjen Lundquist besökte ibland både deras far- och
deras morföräldrar. Det tyckte Walter också var bra, att träffa sina barnbarn ibland men ha
viss distans till dem ifall de skulle ställa känsliga frågor om hans förflutna. Peter var ganska
livlig, men ännu hade han inte frågat sin morfar något känsligt. Inte mycket i hans svenska
släkt hände som sagt, men det var ju vid den tiden som en för honom okänd sondotter
uppgavs ha rymt, men inget om det hittade Walter i DN. Glatt nämner att Josef och hans fru
de närmaste åren därefter gav intervjuer i tidningar och i tv angående att Elisabeth var
försvunnen. Om det någonsin togs upp i svensk tv såg han det inte, och han läste inte särskilt
ofta någon annan dagstidning än DN. I januari 1985 dog den avlidne svågerns svärmor, som
var född i England, och i maj blev Walter något chockad när han fick veta att Lena var gravid.
Han hoppades att det barn som skulle födas, troligen något efter årsskiftet, skulle bli en flicka.
I familjen Lundquist pratades det mycket om att Peter och Emma skulle få en kusin, vilket
även var tur att Walter fick veta. Den 8 januari 1986 föddes en son som döptes till Daniel.
46
Strax efter Daniels födelse ringde Görels vän till Stig. Hon hade skilt sig och flyttat från
Bremen till södra Stockholm. Hon blev lite häpen när han sa att han hade gift om sig och fått
en son. Det oväntade samtalet avslutades innan han hann säga att hans nye svärfar hade bott i
Berlin mesta tiden innan han flyttade till Sverige. Om det skulle bli mer kontakt längre fram
tänkte han att Walter nog skulle acceptera att han sa det. Walter tyckte det var bra att Stig inte
sa någonting om honom, men han var beredd på att det kunde bli fler kontakter. Det blev det
dock inte, eftersom hon flyttade till Malmö på sommaren 1986. Han tyckte inte heller direkt
att Daniel var lik Josef, men han hoppades ändå inte att han skulle få fler barnbarn innan han
dog. Strax därefter fick han veta att hans yngste svågers svärfar i Finland hade dött. De hade
ju träffats och pratat med varandra 1982. Nu var Walter även så gammal att han tappade
mycket hår. Han fick också allt svårare att höra vad folk sa. Under natten vid månadsskiftet
februari/mars 1986 väcktes han av sin fru. Hon hade vaknat av att polisbilar med fulla sirener
for omkring. Då hörde han också sirenerna och undrade vad som hade hänt. Det var ju då
Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Walter fick en hörapparat på våren 1986, vilket
han tyckte hjälpte, men inte heller med den hörde han lika bra som före kriget. Vad
Wimbledonmästaren 1985 och -86 Boris Becker beträffar sa han bara att de kunde vara släkt.
Det var även 1986 som tv-serien Macken sändes. Vanligen nämns det bara att gruppen heter
Galenskaparna och After Shave. Anita tyckte att hon hade svårt för att lära sig namn nu när
hon var äldre. Walter sa att han också hade lite svårare för att lära sig namn nu än när han var
yngre. Det var i alla fall ett namn på en av medlemmarna i gruppen han fastnade för. Då
namnet Per Fritzell stod med i rollistan tog han sig friheten, när bara han och Anita var i sitt
hem och barnen och barnbarnen var på andra ställen, att säga att han trodde att han hade känt
någon i Berlin som hette något liknande. Han ville minnas att det stavades Fritzl. Han
bokstaverade namnet muntligt, vilket fick räcka. Han hoppades då att han skulle få andra
tankar och att det inte skulle bli fler infallsvinklar från tidigare delar av hans liv snart. Ingen
senildemens hade han tack och lov än och han hoppades verkligen att han inte skulle få det
heller. I så fall fanns ju risken att han kunde börja prata en hel del om tiden i Österrike, vilket
kunde innebära att hans hemligheter skulle avslöjas. Det gällde alltså att skärpa sig nu.
Något annat de fick veta på hösten 1986 var att den avlidne svågerns änka hade flyttat hem till
sin gamle far. Denne kom att leva ända till 1991. Walter tänkte då att det skulle vara bra om
döttrarna med sina familjer bosatte sig något närmare honom, när han nu var gammal. Han
ville ha lite mer kontroll över vad barnen och barnbarnen gjorde, utan att de skulle känna av
att han ville kontrollera dem. Att Lena hade åkt in i Tyskland utan förvarning tyckte han
borde räcka, utan att han sa det högt. Familjen bodde då dessutom väl utspridd över olika
delar av Stockholm med omnejd, och det var ett bra villaområde han själv bodde i. Lite
mindre vänligt verkade det vara där barnen bodde. Det var det han framförde när han
uttryckte sin önskan över att ha familjen mer samlad. Barnen tyckte också att om de bodde
närmare fadern kunde de ju ha större kontroll över honom. Därmed var alla med på att flytta
till det villaområdet någon gång, givet att någon bra villa där blev ledig.
Familjen Lundquist flyttade till en villa lite närmare, men inte så nära att de kunde se varandra
hemifrån, i juni 1987, alltså strax innan Peter skulle börja skolan. Innan dess fick Walter veta
att en arbetskamrat till Jan hade gift sig med en kvinna vars mor var från den österrikiska
staden Waidhofen, som ligger nära Amstetten. Det var rätt så länge sedan någon direkt vink
från hemtrakten kom, så Walter frågade Jan vad han hade sagt om sin familj och fick svaret
att Jan hade sagt att hans svärfar var född i Linz, men mestadels hade bott i Berlin innan han
flyttade till Sverige. Walter mumlade något om att Waidhofen nog låg nära Amstetten. Sedan
sa han att det nog var fel. ”Amstetten ligger ju i Västtyskland, och kanske också i Österrike.
47
Det var nog just Waidhofen jag tänkte på. Jag kände i Berlin några som var därifrån, men har
nu glömt vad de hette.” Han frågade sedan Jan efter deras namn ifall det möjligen kunde låta
bekant. Namnet lät inte bekant (inte på riktigt heller), vilket han sa till Jan. Han fick lite
senare veta att svärmodern till Jans arbetskamrat bodde i en mindre svensk ort och var född
1931. Dessutom verkade inte Jan vara direkt fundersam över hans tidigare liv, så livet fick gå
vidare. Nu när Josef var 52 år och dittills hade hållit sig borta från både den svenska familjen
och svenska medier, så vitt han visste, såg Walter det inte som troligt att han någonsin mer
skulle få veta något om sin ursprungliga familj. Det var bra att inte Josef verkade ha hittat
honom, men möjligen lite synd att han inte visste något om någon i sin ursprungliga familj,
men så blir det ju om man sticker iväg och börjar ett helt nytt liv, tänkte han.
Både han och Anita hade varit ovanligt friska sedan de pensionerades, men 1987 drabbades
hon av en åkomma som i augusti fick opereras bort på ett sjukhus. Under den tiden besökte
ofta Margareta och barnen honom. Walter och Peter tittade då i en bok som Margareta hade
lånat. Då råkade han säga att han ville minnas att Josef hade liknande kläder som en av
personerna i boken. Han uttalade det fortfarande på tyskt vis. ”Jåsef?” frågade Peter. (Jag
minns att en nyhetsuppläsare på tv uttalade namnet så då Josef Fritzl dömdes i mars 2009,
tidigare hade jag inte tänkt på det särskilt, men logiken torde också säga att namnet ska uttalas
något annorlunda på tyska än på svenska.) Walter kände då att han måste tänka till så att han
inte i hög ålder började avslöja sin hemlighet för någon i eller utanför familjen. Han sa att det
var några gamla bekanta, men det var nog fadern som hette Jåsef, eller Josef (med annat uttal
och annan betoning) på svenska, och sonen hette visst Johannes. Det var modern Anna som
han kände bäst i den familjen. Margareta kom då in i rummet, och Peter sa att morfar hade
känt någon som hette något så konstigt som Jåsef. Hon förklarade att vissa namn uttalas olika
på olika språk. Hon nämnde en annan bekant som hette Adam Hall. På engelska skulle han
heta Äddam Hål. Det tyckte Peter lät roligt. Därmed blev det ingen mer diskussion om
morfaderns gamla bekanta – i detta känsliga läge när hans fru var intagen på sjukhus, men det
var sagt att hon skulle tillfriskna igen, och Margareta var nyinflyttad och Peter skulle snart
börja skolan. Därefter förklarade han för Margareta att hela familjen han hade nämnt dog i
kriget. Han hade varit barnvakt åt dem en gång och då längtat efter egna barn, men han bad
om att det inte skulle bli någon mer diskussion om de avlidna Josef, Anna och Johannes
Müller. Margareta undrade lite, men hon visste vid det här laget att man inte skulle ifrågasätta
hennes far. Det är då det kan bli obehagliga diskussioner, så där får man lägga ner. Vad han
än hade gjort tidigare så var han nu en bra far och morfar tyckte alla i familjen. Diskussionen
glömdes snart. Anita blev helt frisk och kort därefter började Peter skolan. Walter gjorde en
självrannsakan. Det gällde att vara försiktig och inte råka säga en massa namn på gamla
bekanta. Han tog den missen så hårt att det aldrig kom att hända något liknande igen. Han
funderade även på om det kunde finnas nackdelar med att hans barn bodde nära. Risken att
han skulle bli avslöjad kunde öka efter att den hade varit så liten så länge. Än bodde inte Lena
så nära, men det förekom vissa smärre kravaller i området där hon bodde.
Vad som mer hände innan Berlinmuren revs 1989 var att han fyllde 75 år. Gäster var bara
barnen med familjer och även farföräldrarna till Peter, Emma och Daniel. De pratade lite om
gamla minnen, men inte mycket om hans tidigare liv, då det ju var så länge sedan han bosatte
sig i Sverige. Peter var ganska duktig i skolan. Hans far åkte skidor bra, och när det fanns snö
åkte även Peter och Emma skidor och klarade det bättre än Walter när han var liten. Han sa att
han inte hade åkt skidor mycket i sin ungdom, utan mer i Sverige. Då han ju bara var sex år
när han flyttade till Berlin var det ingen som frågade om han hade åkt skidor i skidnationen
Österrike. Det var inte heller allmänt känt att Jan åkte skidor. Peter var inte så lik Josef, men
Daniel var lite mer som Josef var i den åldern, så det gällde att skärpa sig.
48
9. Ålderdomen
På hösten 1989 inträffade de stora omvälvningarna i Berlin, liksom i övriga Östeuropa, då
kommuniststyrena avskaffades i de flesta länderna, vilket resulterade i att muren revs. I
kapitel 7 skrev jag att varken Walter eller Anita trodde att muren skulle rivas medan de levde,
men de fick fel. Till en början valde han att titta åt ett annat håll när den siste Sovjetledaren
Michail Gorbatjov talade om ett närmande till väst. Den 13 juni 1987 läste han i DN att
USA:s president Ronald Reagan besökte Västberlin och ville förhandla med Gorbatjov om att
riva muren, men han tog det inte på allvar. Då var ju även hans fru dålig och Margareta var på
väg att flytta, så han hade mer akuta saker att tänka på, men kände sig samtidigt glad över att
familjen hade annat att tänka på när det hände saker i Berlin. Lite värre var det när han läste i
DN den 3 maj 1989 att järnridån mellan Ungern och Österrike hade börjat rivas. När det sedan
var klart att det kalla kriget var slut tyckte han på sätt och vis att det var bra att han och hans
fru var gamla. Så det skulle väl inte bli av för dem att besöka Berlin nu i deras höga ålder, i
synnerhet inte när han inte hade något svenskt pass – med tanke på vad han hade sagt om att
alla hans bostäder hade förstörts av kriget, och även med tanke på att Anita ju hade varit i
Berlin 1939 och hade, som han ville tolka det, tydligt sagt att det verkade mycket stressigare
där än i Stockholm (hon hade mens då, och han hade märkt att det hände att hon var lite mer
gnällig vid mens). Men hur var det med hans barn och barnbarn? Både Peter och Emma kunde
vissa ord på tyska, men ännu hade ju inte Emma börjat skolan så det var nog långt kvar tills
hans ättlingar vågade åka och snoka i hans barndomstrakter. Ändå såg han en tydlig risk för
att det kunde ske längre fram, om inte före så efter hans död.
När det på framsidan i DN den 10 november 1989 tydligt stod att Berlinmuren faller sa även
Anita att hon var för gammal för att åka till Berlin igen. Vid julen diskuterade familjen
händelserna i Östeuropa. Man kom fram till att framtiden var osäker, så någon resa till först
Berlin och sedan Österrike skulle nog inte bli av den närmaste tiden. Efter att ha levt med att
ljuga för andra om sitt ursprung i drygt 50 år kände sig Walter lite ålderssvag vid 76 års ålder.
Han trodde att det nog var psykiskt på grund av de plötsliga ändringarna i Berlin. De andra i
familjen märkte också att han inte var så pigg längre. De funderade lite på om han kanske
hade ljugit om sin bakgrund, men båda hans barn hade hört att han en gång innan de föddes
hade träffat en som kunde bekräfta att han hade bott i Berlin, så de trodde mest att han höll på
att bli gammal. Fram tills dess hade han ju hela tiden varit helt frisk bortsett från några smärre
krigsskador. I början av 1990 kände han, delvis efter press från familjen, att han måste söka
läkare. Inga direkta fel hittades dock. Under våren blev han bättre när han försökte vänja sig
vid hur Berlin då fungerade, och det verkade inte vara stor risk att ättlingarna skulle åka och
snoka i hans trakter än på länge. Senare det året hände en sak som han kom på att han kunde
ha fördel av. Då han själv inte ville berätta mycket om vare sig sin barndom eller hur det var
på hans arbete i Sverige innan han pensionerades, hade Margareta valt att berätta så mycket
som möjligt om vad som hände i hennes liv, såvida det inte var något som hon absolut inte
tyckte att han borde få veta. På så vis hoppades hon att fadern också skulle berätta lite mer. I
juli hade en manlig arbetskamrat till henne turistat med sin familj i Östeuropa. Då dog hans
far hastigt. Han hade en yngre bror som var hemma, och han gick på grund av dels resan och
dels ett missförstånd miste om ett arv, som brodern fick istället. Boupptecknaren hade tolkat
det som att Margaretas kollega hade flyttat från Sverige, och det hela var inte helt löst efter
semestern när Walter fick höra talas om den historien. Han tänkte då på att även han eller
Anita kunde avlida hastigt, vilket kunde vara problem om barnen var ute och reste. Själva var
ju såväl Margareta som Lena rädda för att han inte skulle gilla att de reste och snokade i hans
barndomstrakter medan han levde, så Margareta tvekade inte att berätta det för sin pappa,
även om hon inte på allvar trodde att han skulle börja berätta mer om sitt tidigare liv först då.
49
Så började Emma skolan. När hans barnbarn med klart svenska namn gick i skolan oroade
han sig inte så mycket för vilka klasskamrater de fick. Även om någon skulle vara från någon
av de österrikiska småstäder han hade bott i gjorde det inget om Peter, Emma eller Daniel sa
att morfadern var född i Linz. Han hade ingen kontroll över barnbarnens klasskamrater, men
det hade aldrig hänt än att Peter hade haft en kompis från Tyskland eller Österrike med sig
hem till honom, och han räknade med att Margareta skulle säga till honom om någon av
hennes barns klasskamrater var från hans hemtrakter. Det hade hon inte gjort. Därför frågade
han inte heller något om det. Han var istället beredd på att hitta på en lämplig bortförklaring
om det skulle behövas. Men det behövdes inte när Emma hade börjat skolan heller.
Året därpå flyttade Nilssons, när Stigs döttrar var utflugna, till en villa rätt så nära Lundquists,
men lite längre från Beckers hus. Det kändes bra för honom att hans barn bodde närmare
varandra än honom. Om det var något av hans barnbarn som han tyckte hade drag av honom
själv och även lite av Josef, så var det Daniel. Han var rätt så mycket för sig själv när han var
äldre än vad Josef varit när de sist sågs. Han verkade i alla fall inte vara besvärlig, och varken
Lena eller Stig oroade sig mer än vad småbarnsföräldrar normalt gör heller, så allt verkade
vara bra. Liksom Josef har ju Daniel två halvsystrar. Möjligt är att det, åtminstone delvis, var
det faktumet som medförde att Walter tyckte att Daniel var lik Josef. Skillnaden var ju att alla
Stigs barn kände varandra, men av hans egna barn visste varken Josef (om han levde) eller
någon av döttrarna att de hade något halvsyskon. Om han inte tänkte på sin gamla familj
kändes det bäst, och så gammal som han var nu gjorde han inte det så ofta. Det var inte heller
så ofta Anita hade haft kontakt med sin släkt den sista tiden. Ingen kontaktade dem när hennes
kusin i Nynäshamn dog på hösten 1991, utan det fick de läsa om i en tidning, men på Anitas
75-årsdag den 3 april 1992 ringde hennes bror och sa att hans dotter som föddes 1953 hade,
precis som han själv hade gjort 1964, skilt sig. Hon bodde nu i Borås. Därmed hade Anita ett
syskonbarn som bodde i Götaland (den sydligaste av Sveriges tre landsdelar). Alla hennes
övriga syskonbarn bodde ännu i Svealand (Sveriges mellersta del, där bland annat Stockholm
ligger) och inget mer av syskonbarnen hade skilt sig. Brodern i Finland skickade ett fint kort,
och svägerskan som var änka och härstammade från England berättade en del om sina barn
och barnbarn. Eftersom både hon och Anita hade egna familjer träffades de i princip aldrig
annars nuförtiden, vilket Walter tyckte var bra.
Inte så mycket hände det närmaste året. Barnens familjer hade inget större intresse av att åka
till de trakter han tidigare hade bott i, tack och lov. De fick däremot på våren 1993 veta att en
av döttrarnas kusiner med familj (en fru, en pojke på 15 och en flicka på 13 år) under
sportlovet hade varit på skidsemester i Österrike, dock ganska långt från hans hemtrakter. Den
familjen hade flera gånger tidigare semestrat i andra länder, och den här gången blev pojken
långvarigt förkyld efter semestern, men han återhämtade sig helt innan sommaren. Walter sa
då i samband med sin 80-årsdag till familjen att det är enklare att åka på skidsemester till de
svenska och norska fjällen. ”Man kan ju även bli sjuk av att åka så långt hemifrån.” Familjen
tänkte då att han ju delvis hade rätt, men alla visste att han inte ville att någon skulle snoka i
hans barndomstrakter. På sin 80-årsdag fick han också en video. Båda barnens familjer hade
video, men själv hade han inte haft någon innan dess. Därefter hände det ibland att de hyrde
filmer eller spelade in tv-program.
När Daniel började skolan var det inga problem heller. Att han var rätt så mycket för sig själv
och inte pratade så mycket tyckte Walter bara var bra. Det minskade risken för att han skulle
fråga något känsligt. Peter frågade morfadern lite mer, men han hade lärt sig vad som var
känsligt att fråga vid den tiden. Han hade en gång öppet frågat Walter om han någonsin hade
sett Hitler. För sina döttrar hade han berättat, utan att de hade frågat, att han vid något tillfälle
50
hade sett Hitler (se vad jag skrev om det i kapitel 5) och samma svarade han när Peter frågade.
Nu verkade det i alla fall inte vara särskilt troligt att han skulle få fler barnbarn, när hans egna
barn var ca 40 och en svärson var 50 år. Ibland tänkte han att det ju kunde hända att han hade
okända barnbarnsbarn i Österrike, eller var de nu kunde bo. Det kändes i alla fall inte troligt
att han skulle kunna leva så länge till att han kunde få några äktenskapliga barnbarnsbarn i
Sverige, men Stigs bägge döttrar hade nu inlett relationer med var sin pojke, så det kunde
kanske bli ett slags barnbarnsbarn på det sättet. I Stigs familj var dock något annat på väg att
hända nu. Strax efter jul blev hans far svårt sjuk och den 20 februari 1994 dog han. Av de tre
herrarna som var födda 1913 och hade haft ganska goda kontakter – Dahlin, Nilsson och han
själv – var nu endast han själv kvar i livet.
Sedan var det under 1994 gemensamma diskussioner i Sverige och Österrike, och även i
Finland, där de ju hade släkt, samt i Norge, om dessa länder även i fortsättningen skulle vara
helt suveräna eller gå med i det nybildade EU. Det var beslutat att folkomröstningar skulle
hållas i dessa länder, först i Österrike. Det stod i DN den 13 juni 1994 att fler än väntat hade
röstat ja till ett EU-medlemskap i Österrike. Själv hade Walter sedan länge bestämt sig för att
rösta nej till ett svenskt medlemskap, men han var lite orolig för hur den övriga familjen
skulle rösta, samt vad ett medlemskap kunde innebära. Det blev lite diskussioner i familjen.
De andra trodde att de skulle rösta ja, men ingen var helt övertygad. Han sa att han nog också
skulle rösta ja. Därmed blev det inga besvärliga diskussioner om hur de skulle rösta i familjen,
men alla andra trodde att han nog skulle rösta nej. I Svensk uppslagsbok, tryckt 1951, står att
för att få bli svensk medborgare måste en utlandsfödd ha bott i Sverige i minst sju år och ha
varit hederlig hela tiden. Walter fick bli svensk medborgare på hösten 1952, då han ju även
både hade ett arbete och en familj i Sverige. Sedan dess hade han röstat i alla riksdagsval och
nationella folkomröstningar, men aldrig någonsin i något kyrkoval. I riksdagsvalen hade såväl
han som Anita alltid röstat på Moderaterna (hette till 1969 Högerpartiet), vilka nu drev en
kampanj för ett svenskt medlemskap i EU, men han tänkte ändå rösta nej, och gjorde så den
13 november, men alla andra myndiga i hans familj röstade ja. De tänkte att efter hans död
skulle det bli lätt att inom unionen åka till Linz och Berlin, och i bästa fall hitta var han hade
bott. Även efter folkomröstningen sa han till sin familj att han hade röstat ja, och den 14
november läste han i DN att det i alla fall bara var en liten majoritet som röstade ja i Sverige,
efter att större majoriteter hade röstat ja till EU-medlemskap i såväl Österrike som Finland.
Därefter fick de veta av brodern i Finland att hans svärmor hade dött, samt att han hade haft
vissa nya kontakter med sin första fru och sin son i Västerås. Själva hade varken Beckers eller
deras barn haft några kontakter med dem efter deras skilsmässa 1965, och de visste inte heller
hur det nu var med dem. De fick veta att broderns första svärföräldrar hade dött i slutet av
1980-talet samt att sonen nu bodde på ett hem för utvecklingsstörda.
När 1995 hade börjat märkte han ingen större skillnad sedan alla länder han hade bott i hade
blivit medlemmar i EU. Det var ju inte heller Tyskland som var ordförandeland längre, och
dessutom var han gammal nu. I övrigt märkte de att deras gamla tv fungerade konstigt, så de
skaffade en ny med en inbyggd funktion för text-tv. Därefter såg de ibland nyheter på text-tv
och använde även funktionen för att texta tv-program, vilket hjälpte om de inte hörde vad som
sades i tv-rutan. Även Anita hörde en aning dåligt på ålderns höst. Lite senare var det
Margaretas familj som var först i hans svenska släkt med att i sitt hem skaffa något som då
var nytt, men när detta skrivs använder de allra flesta i världens rika länder det, med ett eller
annat medium. Ja, det är naturligtvis Internet jag menar. Familjen Lundquist skaffade en
stationär dator med uppringd Internetuppkoppling. Walter fick se hur det fungerade. Han
tänkte att det möjligen kunde vara något att ha, men han visste inte om det skulle kunna gå att
hitta några uppgifter om hans gamla familj där. Om han skulle våga testa det utgjorde ändå
51
Anita definitivt ett hinder, så han trodde inte att det var något för honom. Josef var ju 60 år då,
om han levde, och om han någonsin hade deltagit i något svenskt medium hade hans far
missat det. Walter hade, vad han då mindes, aldrig heller stött på någon säker gammal bekant
i något tv-reportage eller någon tidningsartikel, men flickor kunde ju ha gift sig och bytt
efternamn. Dessutom hade han efter mer än 55 års boende utanför Österrike glömt namnen på
många av sina barndomsbekanta. Han mindes inte heller något tv-reportage eller någon
tidningsartikel som var från någon av de två österrikiska småstäder han hade bott i, men
självklart från Berlin och även någon gång från Linz, men det var i dessa fall aldrig något som
vare sig berörde honom eller något som familjen hade någon större anledning att misstänka att
det på något sätt kunde beröra honom. Och det var verkligen inte ofta han hade sett något från
Linz i något svenskt nyhetsmedium. Han trodde inte heller att det kunde vara möjligt för
familjen att på Internet hitta uppgifter om hans tidigare liv som han hade hållit hemliga, så
han tog det inte så hårt att nära anhöriga nu hade Internet. Nilssons hade ännu inte Internet.
Helene förlovade sig på sommaren 1995 och på våren 1996 gifte hon sig med en man som
föddes 1968 och heter Leif Ström. Senare det året flyttade Malin ihop med en jämnårig man
vid namn Niklas Hallman.
Själv var han rätt så pigg för sin höga ålder, men han fick allt svårare att gå. De funderade på
att flytta från villan till en lägenhet, nu när de var gamla. Det var mest Anita som pratade om
det. Walter ville hellre bo kvar så länge det gick. De hade ju två barn med familjer som bodde
ganska nära och de närmaste grannarna var ett yngre par som hade hjälpt dem med
snöskottning och gräsklippning, men inte ifrågasatt något. En gång före sommaren 1997
råkade Walter sträcka sitt krigsskadade ben. Just då gjorde det så ont att han inte kunde ta sig
fram. Som tur var hände det hemma. Anita ringde genast efter en ambulans. Han fick
behandling på ett sjukhus där hans ben läkte och han kunde därefter åka hem och gå lika bra
som tidigare, åtminstone med en käpp som han blev tilldelad. Självklart tänker jag mig att
någon gång under tiden han var intagen på sjukhuset kan det ha stått något om hans
ursprungliga familj i DN då han inte hade möjlighet att läsa det (hade datumet framgått hade
jag ju kollat i DN:s mikrofilmrulle). Det torde läsaren vid det här laget ha förstått – utifrån vid
vilka tillfällen jag tidigare har valt att koppla bort Josef Fritzls far, samt att e-bokens titel
innehåller frasen ”Så skulle det i alla fall ha kunnat vara”. Det skulle ju verkligen kunna vara
så att varje gång det dittills hade stått något om hans son i den enda dagstidning han
prenumererade på hade han missat just den artikeln, även om det är mycket osannolikt. Vad
antar jag då kan ha stått om Josef i DN denna gång? Jo, någon gång 1996 sålde han sitt
värdshus, vilket han hade köpt 1973, alltså långt innan han låste in Elisabeth i sin källare (det
nämns i all litteratur om Fritzlfallet som jag har använt). Såväl Glatt som Marsh & Pancevski
nämner även att det var den 3 augusti 1997 (de andra nämner inte datumet) som Josef tog upp
ett av de barn han hade avlat med Elisabeth medan hon var inlåst i källaren, men påstod att
hon själv hade lämnat barnet utanför dörren till hans hus. Att det inte då spekulerades i hur
Elisabeth kunde veta att hennes föräldrar var hemma under semestertid, medan de ju brukade
vara i värdshuset vid den tiden på året kan, såvida inte alla glömde att tänka på det, förklaras
endast med att Fritzls nämnde försäljningen i diverse medier, kanske även långt utanför
Österrike. Om de gjorde så finner jag det rimligt att anta att Elisabeths bekanta drog slutsatsen
att hon måste ha läst i någon tidning, eller kanske hört på tv eller radio, eller möjligen hittat på
Internet, att värdshuset såldes tolv år efter att hon ”rymde”.
Under tiden han var på sjukhus fick Anita några idéer. Om de skulle flytta var det bra om
gammalt skräp rensades bort, givet att Walter också var med på det. Hon kom att tänka på att
det var länge sedan hon såg kartan över Berlin. Hon letade efter den i villan, men hittade den
inte. Sedan kom hon att tänka på att den kunde ligga i källaren. Där hittade hon den i en
52
skrivbordslåda. Kartan var sliten. Västra delen verkade vara bortriven och det var en gammal
markering med en blyertspenna vid Liebigstrasse. Hon tänkte att det måste vara Walter som
hade lagt kartan där, kanske för att den var inaktuell, eller hade han gömt kartan där för att
hindra att familjen skulle hitta den lätt och fråga honom mer om vad han gjorde innan han
flyttade till Sverige? Hade han bott där han sa att han hade bott, eller på ett annat ställe i
Berlin? Hon tänkte lite på vittnet de träffade 1949. Hon ville minnas att det var i det som fram
till den tyska återföreningen 1990 kallades Västberlin de hade träffats, men efter nästan 50 år
hade hon glömt både hans namn och det mesta som de pratade om. Hon ville också minnas att
hon någon gång hade hört att Stockholms stadsarkiv hade hand om Stockholms folkbokföring
innan skattemyndigheten övertog den uppgiften. Om hon skulle våga ringa till stadsarkivet
och fråga om de hade någon uppgift om adressen i Berlin innan han flyttade till Stockholm.
Hon trodde i alla fall att de skulle svara och att de inte utan vidare skulle underrätta honom
om att någon hade frågat dem om det, enligt den svenska offentlighetsprincipen. Hon trodde
dock inte att Stockholms stadsarkiv hade uppgifter om föräldrar eller eventuella syskon till
honom, eftersom de inte hade bott i Sverige. Beckers hade fortfarande en gammal telefon med
nummerskiva. Därför kunde inte Walter via knappar på telefonen hitta de senast uppringda
numren. Deras teleoperatör brukade inte heller skicka listor till dem med uppgifter om vilka
de hade ringt till, med nummer och kanske till och med namn, men för säkerhets skull valde
hon att inte ringa hemifrån. Hon gick istället till en telefonhytt för att ringa till stadsarkivet.
Själv har jag skickat ett e-postmeddelande till Stockholms stadsarkiv för att fråga vilka
familjemedlemmar en person som har varit död länge hade. Det var Skatteverket som
hänvisade mig dit. Stadsarkivet svarade på frågan och nämnde även att personen föddes i
Sverige, bodde ett tag i ett annat europeiskt land, men flyttade före 1945 till Stockholm. De
angav datumet för flytten till Stockholm samt i vilken utländsk församling personen bodde
innan. Någon adress frågade jag inte efter, men jag utgår från att de kan ange det också om
det är det man frågar efter. När Anita frågade föreställer jag mig alltså att hon fick svaret att
den Walter Becker som föddes den 30 april 1913 senast bodde på Liebenwalder Strasse i
Berlin, men stadsarkivet visste varken något om hans familj, hur länge han hade bott där eller
kunde på rak arm svara på om den gatan under det kalla kriget låg i Öst- eller Västberlin. För
sådana uppgifter fick hon istället kontakta någon folkbokföringsansvarig i Berlin. De sa något
företagsnamn, men hon hörde inte riktigt namnet. Då sa de att om hon tyckte att det var
nödvändigt att få fram dessa uppgifter kunde hon vända sig till Tyska ambassaden eller
möjligen hitta på Internet vem i Berlin hon kunde fråga. Hon bad dem upprepa namnet på
gatan, och kom fram till att det var något liknande Walter hade sagt, men nog inte riktigt
samma. Hon tackade för de svar hon hade fått och la på luren. Hon kände sig glad över att ha
fått bekräftat att hennes make verkligen var född det datum han hade angett, samt att han
åtminstone direkt innan han flyttade till Sverige, och därmed troligen också tidigare, absolut
hette Walter Becker, men hur var det med gatan? Han hade sagt att han bodde på samma gata
mellan 1934 och 1945. Då hans bostad förstördes i kriget hade han de sista månaderna inget
hem, utan höll till på olika ställen, om vilka hon nu inte riktigt kom ihåg vad han hade sagt.
Hon reagerade inte heller nämnvärt på att det inte riktigt var samma gatunamn Walter och
stadsarkivet hade angett. Hon trodde att gatan kanske hade bytt namn efter nazistiska och
kommunistiska styren, utan att reflektera över att det väl borde ha varit adressen 1945, även
om gatan hette något annat när hon ringde, som noterades vid flytten. Hon reflekterade mer
över att hon hade hittat ett sätt att ta reda på uppgifter om Walters bakgrund, vilket hon borde
berätta för sina barn innan han åkte hem från sjukhuset, och tydligt betona att det måste vara
först efter hans död de fick kontakta de som har hand om folkbokföring i Tyskland och
Österrike. Hon kallade sina två vuxna döttrar med deras makar, men utan deras barn då de
ännu inte var myndiga, till ett möte som bara berörde Walters närmaste anhöriga.
53
Barnen undrade en del över varför Anita hade stämt detta möte. Deras familjer hade den
senaste tiden haft lite mer kontakt med varandra och med andra bekanta, men lite mindre
kontakt med sina gamla föräldrar. Endast Margareta tänkte att det kunde betyda att någon
hemlighet hade avslöjats, men eftersom den gamle mannen var över 80 år och intagen på
sjukhus trodde alla mest att Anita skulle säga att läkarna hade konstaterat att hans liv snart var
slut. De fick höra att så inte var fallet. Han skulle snart få åka hem och kunde leva i mer än 15
år till. Anita kände sin familj så väl att hon räknade med att de skulle kunna bevara en
hemlighet fram till Walters död. Hon passade på att ta upp vad hon hade hittat ifall hon själv
snart skulle dö, och betonade att hon via Stockholms stadsarkiv hade fått uppgifter om att han
både var född på angivet datum, hette Walter Becker även i Berlin samt hade bott där han sa
(den sista punkten var ju inte helt rätt, men hon ville inte att någon diskussion om det skulle
blossa upp). Hon sa också att de efter hans död, men absolut inte innan, kunde kontakta de i
Tyskland och Österrike som har hand om folkbokföringen och fråga vilka hans föräldrar var,
om han verkligen hade haft några adoptivföräldrar som hette vad han hade sagt och så vidare.
Hon ville med andra ord att hennes barn verkligen skulle få veta vem deras far var, och ifall
hon fortfarande levde ville hon också säkert veta vem hennes make hade varit. Hon var mest
rädd för att han antingen hade haft besvärliga vårdnadshavare eller begått ett fruktansvärt
brott innan han flydde till Sverige. Inte ett ord om vad som diskuterades på mötet fick de säga
till någon. Walter skulle absolut inte få veta att de hade haft något möte, och till barnen skulle
de säga att mormor hade hittat hur man nog kan få reda på uppgifter om morfars barndom av
andra än honom, men det var absolut inte tänkbart förrän efter hans död och de fick under
inga omständigheter säga något till honom. Alla lovade Anita att hålla tyst. Lena sa även att
hennes familj kanske skulle skaffa en dator med Internetuppkoppling snart samt att Stigs
första svärmor i Leksand, som ju Anita hade känt i mer än 30 år, var ganska dålig nu.
När han hade kommit hem från sjukhuset verkade allt vara precis som tidigare. Anita såg
möjligen något lurig ut, men hon sa att hon var glad att han hade kommit hem. Hon var noga
med att lägga in Berlinkartan i skrivbordslådan precis som hon fann den och några andra
hemligheter hade hon inte hittat, vare sig i källaren eller i villan. Även han började tänka på
att det kanske snart var dags att flytta till en lägenhet. Inomhus kunde han ta tunga steg utan
käpp, men utomhus använde han käpp när han gick. Han gick inte heller så ofta ner i källaren
nu när han var gammal och hade stora svårigheter att röra sig smidigt, men så hade han ju, till
skillnad från en nära släkting som endast han i hans svenska familj kände till, inga betydande
hemligheter i sin källare.
Lenas familj skaffade en dator med uppringd Internetuppkoppling i september 1997. Den 2
oktober dog Stigs första svärmor i Leksand. Hon var född den 23 juni 1916 och var därmed
tre år yngre än Walter. Han och Anita åkte på hennes begravning och tittade då även till
sommarstugan. I början av somrarna var det mest Lenas familj som var i sommarstugan. Stigs
döttrar tyckte det var härligt att fira midsommar i Dalarna, och då besöka sin mormor och
gratulera henne på hennes födelsedag. Senare på somrarna var det mest Margaretas familj
som var i stugan. De höll ofta till där på Emmas födelsedag den 2 augusti. Då de yngre i
familjen brukade vara där på somrarna, samt för att hindra att de skulle åka och snoka i
områden där Walter tidigare hade bott var det inget tal om att sälja stugan. Det tyckte tack och
lov ingen annan i familjen heller. Senare på hösten var det klart att Malin var gravid, och strax
innan hon födde en son den 21 april 1998 var det klart att Helene var gravid. Hon födde en
dotter den 18 oktober 1998. Därmed hade Stig nu två barnbarn och eftersom ingen av
systrarnas riktiga morföräldrar levde kunde man i princip säga att Walter och Anita nu hade
barnbarnsbarn. Det blev ingen direkt konversation dem emellan om att först Österrike (andra
halvåret 1998) och sedan Tyskland (första halvåret 1999) var ordförandeland i EU, men han
54
kände alltid en viss oro när det var något som svenska medier tog upp från trakter där han
tidigare hade bott. Det var tur att det i DN den 30 maj 1999 endast stod om en våldsam brand i
en vägtunnel nära Salzburg i Österrike, och inte ett känsligt namn på något vittne, vilket jag i
kapitel 1 nämnde att jag hade hittat i en annan tidning. På hösten 1999 hittade de en annons
om en lägenhet på första våningen i ett hus ganska nära. Efter att ha bestämt sig för den,
rensat ut vissa saker och kontaktat en auktionsfirma flyttade de in där i mars 2000. I
utrensningen kom skrivbordet i källaren med Berlinkartan med. Först efter att de hade blivit
av med det kom han att tänka på det, men han trodde inte att det kunde göra så mycket då
kartan dels var gammal och dels inte avslöjade något som han hade hållit hemligt. De på
auktionsfirman hittade den och kastade den. Lite senare kom även Anita på att skrivbordet var
borta, men det gjorde inte heller henne något då hon ju ett par år tidigare hade kontaktat
familjen angående vad de kunde, men inte absolut måste, göra efter hans död. Hon tänkte att
de borde kunna hitta lämpliga uppgifter på Internet om vem de kunde kontakta.
Lägenheten låg dels något närmare Stockholms centrum och dels något längre ifrån där deras
barn bor, men Beckers hade fortfarande mycket närmare till barnens bostäder än till centrum.
Strax efter flytten dit fyllde Anita 83 år. Hennes båda barn med familjer hade tänkt ut en
present som de trodde kunde vara lämplig. Innan dess hade de besökt föräldrarna i deras nya
lägenhet och konstaterat att det fanns ett utrymme där, i vilket presenten fick plats. Själv hade
hon inte väntat sig att få en sådan, men Walter hade tänkt på att det kunde vara möjligt, men
inte direkt troligt, att de skulle komma att äga en sådan medan de levde. Nu fick de i alla fall
en dator med ett inbyggt modem. Anita kände sig då tvungen att teckna ett avtal med en
leverantör för uppringd Internetuppkoppling, och därefter kunde de surfa på Internet. I början
var Margareta ofta på besök och visade sin mor och sin far hur man surfar, vilket de lärde sig
ganska snabbt. Det var Anita datorn stod på, men Walter använde den ibland. Datorn hade en
svensk version av Windows 98 som operativsystem och Internet Explorer 5 som enda
webbläsare. Tydligt ser du på bilden i länken att man lätt kunde hitta till historiken, och
eftersom Windows 98 inte hade avancerade säkerhetsfunktioner för olika användarkonton var
det inte lätt att skapa flera användarkonton. Därmed ansåg han att Anita direkt kunde se om
han hade sökt på något känsligt från tiden innan han flyttade till Sverige, så han tog inte den
risken. I sin självbiografiska bok Ett stulet liv, tryckt 2011, anger den tidigare kidnappade
flickan Jaycee Lee Dugard att hon, nog något tidigare, fick tillgång till Internet, men hon
kunde inte söka efter sin mor, då hennes kidnappare ”fick henne att tro” att han kunde
övervaka allt hon gjorde på Internet. Visst blev hon väldigt många gånger lurad av sin
kidnappare, men i just detta fall verkar han ha haft rätt. Historik finns ju i alla webbläsare, och
kan rensas, men i så fall upptäcker andra i hushållet att historiken har rensats, och hittar inte
alla sina tidigare besökta sidor. Walter ville i princip hitta information om Amstetten och han
tänkte att han möjligen kunde hitta Josef på Internet. Men han motstod den frestelsen och
försökte även denna gång att tänka på något annat. Han kände att han måste försöka leva tills
efter Anitas död. Först då ansåg han sig kunna söka efter ”känsliga saker”.
Då det gamla paret under våren 2000 hade mycket annat att tänka på följde de inte så noga
händelserna i Österrike, men de kunde givetvis inte helt undgå att höra talas om att EU riktade
sanktioner mot landet, för att det högerpopulistiska Frihetspartiet med Jörg Haider som ledare
hade ingått i regeringen. Den 5 februari stod det i DN att många österrikare protesterade mot
den nya regeringen samt att EU hade börjat frysa ut Österrike. Åtminstone efter flytten, när
Walter fick lite mer tid att tänka på det, tyckte han mest att sanktionerna var bra eftersom
avståndet mellan Sverige och Österrike äntligen hade ökat. Till familjen sa han än en gång att
Österrike är botten. Sanktionerna upphävdes dock efter drygt ett halvår, vilket nämndes i DN
den 13 september. Walter hoppades att det inte kunde ha så stor betydelse, då han ju var 87 år.
55
Peter hade vid den tiden hunnit med att ta studenten, skaffa körkort, göra värnplikten och
flytta hemifrån. Han bodde sedan hösten 2000 i en lägenhet lite närmare Stockholms centrum.
Ett tag under gymnasietiden hade han en flickvän, men hon hittade senare en annan kille som
hon tyckte att hon passade bättre ihop med. Emma gick på gymnasiet. Hon hade relativt lätt
för det rätt så omfattande skolarbetet, men ingen säker pojkvän. Daniel gick i grundskolans
åttonde klass. Han var rätt så mycket för sig själv, och om möjligt något mindre lik sin morfar
än tidigare. Han var inte heller direkt lik Josef så som gubben mindes honom som fyraåring.
Hans halvsyster Malin var återigen gravid, men hon var ännu inte gift. Den 5 november 2000
födde hon ytterligare en son. Då det vid den tiden var vanligt med barn utanför äktenskap
reagerade ingen i familjen på det, men Walter tänkte tillbaka på hur det var när Josef föddes.
Det hade ju också varit utom ett äktenskap, men ingen annan likhet med Malins barn verkade
finnas. Själv hade han nu svårt att röra sig, hade nästan inget hår och var rynkig, men han var
fortfarande ovanligt klartänkt. Anita däremot hade något svårare att minnas saker i sin höga
ålder. Walter kom att tänka på att Josef nu var 65 år. Därmed var han nog pensionerad. Då
verkade det absolut inte vara troligt att Josef skulle leta upp sin far. Inte heller såg det ut som
troligt att han vare sig skulle hitta sin son på Internet eller någonsin få reda på något om
någon i hans gamla familj. Förhoppningsvis skulle ingen i hans svenska familj heller, vare sig
när han levde eller efter hans död, kunna få reda på mycket om hans tidigare liv.
Beckers kom i kontakt med några av sina nya grannar, men det var mest folk som var
betydligt yngre än dem som bodde i huset. Inget annat namn som verkade helt tyskt stod på
husets namnskylt vid ytterdörren, och Walter sa numera aldrig till någon första gången de
träffades att han inte var född i Sverige. Det var först efter att folk hade frågat, tyckt att hans
namn lät tyskt eller hört att han bröt en aning på tyska som han sa att han var från Tyskland,
men inte till någon svensk sa han nuförtiden att han var född i Österrike. Honom veterligen
berättade ingen annan i familjen numera särskilt mycket om hans förflutna för sina bekanta
heller. Dessutom hörde han nu ganska dåligt, även med sin hörapparat, så det var mest Anita
som hade kontakt med deras nya grannar. En sak som diskuterades i huset när de flyttade in
var om fastigheten skulle anslutas till ett bredbandsnät. Det resulterade i att fastigheten fick
tillgång till bredband i september 2000. Senare på hösten bytte Beckers internetleverantör.
Därefter kunde de surfa på Internet betydligt snabbare än tidigare. Vid den tiden var också
Peters fastighet ansluten till ett bredbandsnät, så han hjälpte ibland sina morföräldrar med att
surfa. Det hände även några gånger att Margareta och Lena med sina familjer använde
föräldrarnas bredband för att surfa på Internet snabbare, men de kände alla att det inte var rätt
att låna någon annans dator när de själva hade tillgång till Internet, men långsammare. Walter
såg mest fördelar med bredband. Det gick nu snabbare om han via Google skulle söka efter
något, men ännu drog han sig för att besöka ”känsliga sidor”. De upptäckte även att det gick
att köpa saker på Internet. Han beställde till exempel en bok om datorer den vägen.
Vad som sedan hände var att 2001 gifte sig Malin och Niklas till slut. Walter och Anita var
gamla men pigga. Hennes svenske bror däremot blev under hösten svårt sjuk. Han dog den 2
november 2001. Därmed hade Anita bara ett syskon kvar i livet, och han bodde i Finland. De
hade ju besökt honom 1982. Dessutom hade Margaretas familj besökt honom 1995, alltså
första året som såväl Sverige som Finland var med i EU. De stannade inte så länge, och om de
diskuterade misstankar om att Walter hade hittat på oriktiga saker om sitt förflutna var det
inget som han fick veta i alla fall. Brodern hade också åkt hem till Sverige ett par gånger. Han
och hans fru hade då bott hos hennes dotter, och de hade då träffat Beckers och andra i hans
släkt. Själv hade ju Walter ingen aning om huruvida hans systrar och andra barndomsbekanta
levde eller inte. Han tänkte inte så ofta på dem nu, och inte så ofta på Josef heller. På hösten
2001 var det också klart att Helene var gravid igen. Hon födde en son den 22 februari 2002.
56
Strax därefter, när den gamla fru Nilsson hade fyllt 87 år och hade ganska många
barnbarnsbarn (fyra av dem var Stigs barnbarn, men som jag nämnde i kapitel 8 hade han en
äldre bror, vilken nu också hade barnbarn), blev hon svårt sjuk. Hon kom att tillbringa ett
drygt halvår på långvården innan hon slutligen dog den 9 december 2002. Walter och Anita
var med på hennes begravning. Då visste ingen hur länge till de båda skulle leva eller vem av
dem som skulle dö först. På hösten 2002 anslöts villaområdet där Margareta och Lena bor till
ett bredbandsnät. Därmed kunde Walter och Anita surfa fritt på Internet med sin
bredbandsuppkoppling utan att någon annan lånade deras snabba uppkoppling. Walter hade
ingen egen e-postadress. Den enda e-postadress hushållet hade var Anitas e-postadress hos
deras internetleverantör. Det var också hon som skickade alla deras e-postmeddelanden.
Walter hade istället googlat på Berlin, Linz, Österrike och vissa kända personer från ställen
nära där han tidigare hade bott, men ännu hade han inte vågat googla på Josef Fritzl eller
Amstetten, för det skulle ju Anita kunna se i historiken och därmed undra vad det var för
person och stad, och då kanske misstänka än mer att han hade hittat på nästan allt om sitt
förflutna. Han ville ju inte gärna att Anita skulle bli sjuk eller dö, men han tänkte ibland att
Gud kanske ville att han skulle leva så länge att han via Internet kunde hitta uppgifter från sin
barndom, så i viss mån väntade han på att Anita skulle bli så pass dålig att det inte fanns något
som hindrade honom från att söka i sina förflutna trakter. Men han hoppades verkligen att
Anitas insjuknande skulle gå fort och inte bli lika utdraget som fru Nilssons.
Tiden gick. Walter fyllde 90 år, men var fortfarande pigg och helt klar i huvudet. Något han
hade gynnats av sedan den 1 januari 2002 var att Sverige inte hade samma valuta som både
Tyskland och Österrike nu hade. De länderna hade båda övergett sina tidigare valutor och gått
över till euro. Dock beslöts det att Sverige skulle ha en folkomröstning om euro. Han sa till
sin familj att han ju var van vid att betala med svenska kronor, och dessutom var han nu
mycket gammal, så han både sa till familjen att han tänkte rösta nej och röstade nej. Även
andra i familjen sa till honom att de var skeptiska till att byta valuta. Dock besökte Lenas
familj släkten i Finland under ett par dagar på sommaren, vilket han fruktade kunde påverka
deras beslut. Han blev i alla fall glad när han läste i DN den 15 september 2003 att en
majoritet av invånarna i Sverige hade röstat nej. Därmed kändes det som att avståndet till de
ställen där han bodde innan han flyttade till Sverige hade ökat en aning.
Vad som mer hände 2003 var att Emma flyttade till en lägenhet rätt så nära där Peter bodde.
Den är dock lite nyare än Peters lägenhet. Hon tog körkort på hösten efter att hon hade fyllt 18
år. På hösten 2003 märkte Walter att det inte gick att starta hans gamla bil, och eftersom den
var i för dåligt skick för att säljas tog skroten hand om den. Beckers var då också för gamla
för att köpa en ny bil. Därefter tog de taxi om de skulle någonstans, om inte något av deras
barn eller barnbarn hade möjlighet att skjutsa. Anitas bror dog ju på hösten 2001. Ganska
precis två år senare dog hans änka. Hans första fru levde dock fortfarande, liksom hennes nye
make. I början av 2004 fyllde Daniel 18 år. På sommaren blev han klar med sitt körkort. Jans
far blev svårt sjuk på hösten 2004 och dog den 28 november. Därmed hade både Walter och
Anita överlevt många bekanta. De var gamla och ibland trötta, men ännu höll de bägge ut. År
2004 var det en österrikiska vid namn Elfriede Jelinek som fick Nobelpriset i litteratur. Det
stod i DN den 11 december att hon var 58 år, alltså född året efter Walter flyttade till Sverige.
Via googlande fann han att hon inte alls var från hans hemtrakt heller. Vid den tiden var det
också klart att Malin var gravid igen. Hon födde en dotter den 6 februari 2005. Lite senare
fyllde Walter 92 år. Strax därefter kände sig Anita dålig. Hon föll i golvet. Walter tänkte att
hon nog skulle återhämta sig. Därför väntade han lite med att ringa efter en ambulans. När
hon inte vaknade ringde han till slut, men då var det aningen sent. Anita fördes till ett sjukhus,
där hon dog den 10 maj 2005. Walter blev till slut änkling efter ett långt och lyckat äktenskap.
57
10. Hans sista tid
Tack och lov var det ingen som reagerade på att Walter inte kontaktade sjukvården direkt
efter att Anita hade blivit dålig. Själv var han ju också mycket gammal nu, och då borde såväl
sjukvården som familjen förstå att det inte var så lätt för honom. Det var ju inte heller helt
säkert att Anita hade blivit frisk även om han hade agerat snabbare. Hon blev ju hela 88 år.
Hushållsarbetet klarade hon bra ända till slutet, men Walter fick i sin höga ålder allt svårare
för hushållsarbete. De anhöriga spekulerade i om hon kunde ha haft ett jobbigt hushållsarbete
i samband med Walters sista födelsedag under den tid som både han och hon levde, men det
var absolut ingen som på något sätt hade i tankarna att han kunde ha medverkat till att hon
dog. Han hade ju verkligen inte heller medvetet orsakat att hon blev sjuk, men väl dröjt lite
länge med att kontakta sjukvården, men det var det tack och lov bara han själv som säkert
visste. Han funderade dock inte på det länge efter hennes död.
Medan Anita levde hade de klarat sig utan hemhjälp, men nu kunde det ordnas så att han fick
en flicka från hemtjänsten. Hon var dock ung och ganska oerfaren. Hon pratade också med så
låg ljudnivå att det ofta var svårt för Walter att höra vad hon sa. Hon såg dock rätt så bra ut,
och det ledde till att Walter nu definitivt kände att hans sexlust hade avtagit rejält, men när
han såg henne tänkte han lite tillbaka på sin ungdom, vilken ju nu låg långt bakåt i tiden.
Familjen ordnade så att han en stor del av sommaren 2005 fick vara med dem i
sommarstugan, vilken han fortfarande stod som ägare till. Alla tänkte att det kanske var sista
gången som han var där. Efter det fick Margareta och Lena veta dels att Anitas kusins fru i
Nynäshamn, som hade rötter i Tyskland, hade dött ett tag tidigare, vilket även Walter fick
veta, och dels att ett kusinbarn till dem hade besökt Berlin på sommaren. Det valde de
däremot att inte berätta för Walter. På hösten fick han en plats på ett äldreboende ganska nära
där han nu bodde. Han tänkte att det nog också var det bästa, även om han skulle träffa andra
som var från Tyskland eller Österrike där. Han skulle nog kunna fortsätta hålla masken och
sedan dö värdigt som en respekterad gammal svensk medborgare.
För de saker han inte behövde kontaktades samma auktionsfirma som när han och Anita
flyttade från en villa till en lägenhet 2000. Det stod visserligen inte helt klart hur det var med
datorn, men det sågs som naturligt att han ärvde den. När han var ensam den sista tiden han
fortfarande bodde hemma, liksom även strax efter flytten till äldreboendet, för att kolla om
datorn också fungerade där, gjorde han något han hade haft i tankarna länge, men dragit sig
för att göra när Anita levde. Han sökte efter sin ursprungliga familj på Internet. Då han med
hjälp av sin svenska familj via Google hade hittat hemsidor på vilka Peter Lundquist nämndes
tänkte han att det kanske även kunde gå att hitta Josef Fritzl på Internet. Först testade han med
att söka efter de österrikiska städer i vilka han hade bott. Vad Amstetten beträffar hittade han
bland annat den tyska Wikipediasidan. Då fick han ny information om sin födelseort. Om du
klickar på länken och sedan klistrar in texten i adressfältet i Wayback Machines sökruta ser
du, efter klick på knappen Browse History, att ingen svensk eller engelsk Wikipediasida om
Amstetten fanns 2005, men väl en tysk. I Wikipedias vänstra del hittar du språklänkarna, och
idén om Wayback Machine fick jag från boken Informationssökning på Internet, vilken
skrevs av Lars Våge, Hercules Dalianis och Lars Iselid 2008. Den gamle mannen var ju inte
så van vid att googla. Han var även lite rädd för vad han möjligen kunde hitta om Josef och
om sina systrar, när han ju hade en svensk familj som var helt omedveten om dem. Han visste
inget alls om olika länders toppdomäner, alltså att ”se” står för Sverige, Tyskland har ”de”
och Österrike ”at”, så han använde bara svenska Google vid sökningar på först hans systrar,
sedan på Fritzl, sedan på Franz Fritzl och därefter på Josef Fritzl. Han skrev alltid namn på det
sättet, utan vare sig tecknet + mellan för- och efternamnet eller alla ord i namnen inom citat.
58
Magnus Eriksson och Daniel Ekberg nämner i boken Online datorkunskap: Windows XP,
tryckt 2003, att inget tecken alls stod då för OR, alltså hemsidor som innehöll något av orden
man skrev i Googles (eller i någon annan sökmotors) sökruta listades i sökresultaten. Tecknet
+ stod för AND. Med det kom en lista över hemsidor som innehöll samtliga ord man skrev,
men inte nödvändigtvis i den ordning man skrev orden, upp. Skrev man Josef + Fritzl och en
sida som innehöll båda namnen Josef Ahl och Eva Fritzl fanns så kom den sidan upp i listan
över sökresultaten. Endast om han hade skrivit ”Josef Fritzl” inom citat hade bara sidor som
innehöll just det namnet kommit upp i listan, men så skrev han aldrig. Våge, Dalianis & Iselid
nämner dock att informationssökning på Internet är mycket föränderligt. Sökmotorernas
funktioner ändras ständigt. 2008 var det snarast AND som var standard, det vill säga om man
då skrev Josef Fritzl, vilket jag antar att många gjorde efter slutet av april det året, så var det i
regel bara sidor som innehöll bägge dessa ord som kom med i listan över sökresultaten. Via
Wayback Machine kan man se hur Googles sajt såg ut 2005, men sökning på Fritzl från en
gammal version av Google ger ett felmeddelande. För att söka på något från den tiden får man
istället använda en lämplig tidsperiod i Googles sökverktyg. Då får man upp sidor som
skapades senast 2005, men då många av dessa sidor har uppdaterats får man även upp sidor
från 2008 om de uppdaterades då, och sidor som inte längre finns på Internet hittar man inte,
även om det stod mycket lämpliga uppgifter på dem när de fanns. Därmed kan ingen idag med
säkerhet veta vad någon kan ha hittat på googlingar 2005. Vad jag skriver i de närmast
följande styckena är således rena antaganden, vilka jag tycker passar lämpligast i detta fall.
Jag föreställer mig att han hittade en namne till honom som var företagare i Kärnten, samt på
någon dagstidnings hemsida en annan namne som var vittne till en brand i en vägtunnel 1999.
Han tänkte då att en eller båda av dessa herrar kunde vara yngre släktingar till honom födda
efter 1939. Han hittade inte sig själv på någon lista över saknade i kriget. Därmed kunde han
inte heller veta vad gamla bekanta till honom som nu levde, om sådana fanns, trodde om
honom. Inte heller hittade han Elisabeth Fritzl från Amstetten på någon lista över saknade
eller någon säker bekant på någon av alla de hemsidor han fann i resultatlistan för sökordet
Fritzl. Många av de sidorna var på engelska. Han hade ganska svårt för engelska. Svenska och
tyska kunde han läsa bättre. På några sidor hittade han verkligen någon som bodde i Österrike
och hade hans födelseefternamn. Andra sidor nämnde personer boende i Tyskland vid namn
Fritzl. Gällande Josef Fritzl fann han många sidor som nämnde en amerikansk idrottsman som
hette likadant som han trodde att hans son hette, men det kunde ju hända att hans son hade
bytt efternamn. Det kunde också hända att han hade flyttat till USA, så idrottsmannen Josef
Fritzl kunde härstamma från honom. Han förstod i alla fall att det inte kunde vara hans son
som idrottade i USA vid 70 års ålder. Han hittade även en hemsida med en massa namn på
folk som protesterade mot något (den sidan hittade även jag en gång i tiden, men nu finns den
nog inte längre). Han använde sökfunktionen i Internet Explorer för Josef och för Fritzl på
den sidan och fann att alla som hette Josef hade ett annat efternamn och alla som hette Fritzl
hade ett annat förnamn. Han tyckte också att det var många sidor att gå igenom, så eftersom
han inte hittade någon som säkert var hans son på det sätt han sökte (på vissa sidor står bara
ett namn utan tydlig information om personen) tänkte han att det nog inte var så stor idé att
leta längre efter en person som han varken säkert visste namn eller bostadsort på, eller om han
fortfarande levde. Såväl Hall som Marsh & Pancevski nämner att Josefs mor hette Nenning i
efternamn efter mannen som hon på 1920-talet var gift med. Walter tänkte att eftersom Josef
hade vuxit upp utan någon far kunde han ha tagit sin mors efternamn. Han googlade även på
Josef Nenning, men hittade ingen som säkert var hans son på det namnet heller. Då tänkte han
att han möjligen kunde försöka igen lite senare, men han trodde inte att han skulle hitta något
säkert då heller. Han var i alla fall glad för att han hade kunnat kolla om han kunde hitta
gamla bekanta på Internet, och inte direkt ledsen för att han inte hittade något säkert om Josef.
59
På äldreboendet fann han ett typiskt tyskt efternamn på en tant. Av personalen fick han veta
att hon var senildement och svensk, men hennes make var från Tyskland. Han var död sedan
ett antal år. Walter hörde inte säkert om de sa 14, 17 eller 18 (på svenska låter dessa tal
ganska lika), men det kunde göra detsamma. Ingen mer med säkra rötter i Tyskland eller
Österrike fann han där, vilket han tyckte var bra. Han kom ibland i kontakt med andra
gamlingar, men höll mest till för sig själv. Ingen undrade särskilt mycket över vem han var,
men det var registrerat att han var född i Österrike och hade bott i Berlin. Det hände att andra,
mest på skämt, vilket han också såg det som, gjorde vissa smärre liknelser mellan honom och
Hitler. Han fick en ny internetleverantör och en egen e-postadress. Därefter kunde han googla
på saker från sitt förflutna. Återigen googlade han på Josef Fritzl, utan vare sig citattecken
eller tecknet +, men fann inte något säkert på det då heller. Därefter började datorn uppföra
sig lite konstigt. Hans barn hälsade på honom några gånger innan julen. Han sa att det var
problem med datorn. Jan granskade den och fann att det nog var det gamla operativsystemet
Windows 98 som krånglade. Så i julklapp fick han en cd-skiva med operativsystemet
Windows XP. Efter det fungerade hans dator igen, men skärmbilden såg annorlunda ut än vad
han var van vid. Därefter valde han att inte googla mer på känsliga saker från sitt förflutna.
Observera att jag inte menar att det inte kunde gå att googla på Josef Fritzl och i sökresultaten
hitta tydliga uppgifter om honom 2005, utan att en 92-årig man i Sverige, som verkligen
skulle kunna vara hans far, inte hittade några säkra uppgifter om honom. Att han inte hittade
något säkert på det sätt han sökte (på svenska Google, trots att Josef bor i Österrike, samt utan
+ och citattecken) bör inte ses som särskilt märkvärdigt. Våge, Dalianis & Iselid nämner att
endast en tiondel av användarna tittar på träffar bortom tredje resultatsidan innan de klickar på
en träff. Hade han vetat att sonen fortfarande levde, hette Josef Fritzl och bodde kvar i sitt
barndomshem skulle han ha varit mer motiverad att gå vidare i söklistan, och kanske hitta
något, men som jag tidigare nämnde kan ingen idag säkert veta vad som skulle ha hittats om
man skrev Josef Fritzl i svenska Googles sökruta 2005. I litteraturen om Fritzlfallet nämns
vissa saker som kan, men inte nödvändigtvis behöver, tyda på att han vid den tiden nämndes
på någon Internetsida som möjligen kunde ha listats av svenska Google. All litteratur nämner
att Josef ägde en underklädesaffär. Marsh & Pancevski nämner att han startade den i slutet av
1990-talet, men den visade sig vara olönsam. En anledning till att den var olönsam kan ha
varit att den hade en hemsida på Internet, men dålig sökmotoroptimering gjorde att sidan
hamnade långt ner i listan över sökresultaten. Stefan Ekberg nämner i sin bok 169 superenkla
saker som tar din sajt till toppen hos sökmotorerna, tryckt 2010, att det kostar pengar att bli
högt rankad i en sökmotor. Glatt nämner att Josef ett tag drev affären över Internet (men inte
när) samt att han hade stora skulder. Därmed är det inte troligt att han ville betala mycket för
att bli högt rankad i sökmotorer. Ekberg nämner även att det ca 2005 var viktigt med rätt ord i
hemsidors metataggar, vilket senare tonades ner. I metataggarna på en underklädesaffärs
hemsida är det troligare att ord som kläder och underkläder än ägarens namn är med. Därmed
anser jag att det inte var lätt att via googling på ett namn hitta den sidan 2005. Hall nämner att
det 2008 fanns en hemsida på Internet, på vilken det stod att Josef Fritzl ägde affären, men
dess verksamhet var då nedlagd, och Cawthorne nämner att Josef började driva affären på
Internet 2006. Om det stämmer var det nog svårare att googla på Josef Fritzl 2005 än de
närmaste åren därefter. Något annat som ganska nyligen hade hänt 2005 var att Josef, enligt
såväl Hall som Marsh & Pancevski, köpte ett hus i december 2004. Idag går det att googla på
ett namn och hitta att den personen köpte ett hus i Sverige ca ett år tidigare. Jag vet även en
med ett ganska ovanligt namn som köpte ett hus i Sverige 2005. Jag minns att jag googlade på
den personen ca 2006, men jag tror inte att jag hittade någon hemsida med fastighetsaffärer i
de få sökresultaten. Därmed anser jag att det inte heller var troligt att någon vid den tiden via
ett namn i svenska Googles sökruta kunde hitta att den personen hade köpt ett hus i Österrike.
60
Det är ju även vanligt att dagstidningar har hemsidor på Internet. Jag anser att de sidorna i
regel har hög sökmotoroptimering, men ingen av böckerna eller e-boken om Fritzlfallet
nämner att hans namn stod med i någon dagstidning de sista åren före 2005, men väl betydligt
tidigare. Jag förmodar att allt som gällde sökning efter Elisabeth eller information om att hon
hade dumpat barn vid sina föräldrars port var så inaktuellt 2005 att det inte lätt kunde hittas
via svenska Google. Då han sålde sitt värdshus redan 1996 ser jag det inte som troligt att en
googling på den förre ägarens namn kunde visa något nio år senare. På svenska företags sajter
står i regel bara vad den nuvarande chefen heter. Tidigare chefers namn visas i regel inte, i
alla fall inte på någon företagssajt jag har hittat så vitt jag minns.
Annat som talar emot att det var lätt att hitta Josef via sökmotorer 2005 är att han bodde i ett
land med en relativt sen datautveckling. Hall & Leidig nämner att den österrikiska polisen, till
skillnad från FBI, var dåligt utrustad vad gällde datorer 2006. Därmed anser jag att det 2005
var mycket troligare att hemsidor med en amerikan vid namn Josef Fritzl hamnade högre upp
i listan med sökresultat än hemsidor med en österrikare med det namnet. Det verkar inte heller
ha varit troligt att Josef ville att folk lätt skulle kunna hitta honom på Internet, eftersom han
nog hade ett hemligt telefonnummer. Hall nämner dels att han 1994 bytte till ett hemligt
nummer och dels att en av Elisabeths f.d. klasskamrater inför en återträff 2005 besökte hennes
föräldrar för att fråga dem var Elisabeth då bodde, eftersom hon inte kunde hitta Elisabeths
dåvarande adress någonstans. Att hon inte ringde för att fråga kan tyda på att hon inte hittade
Elisabeths föräldrar i telefonkatalogen. Om så var fallet var deras telefonnummer fortfarande
hemligt. Det är ju inte säkert att man 2005 själv kunde bestämma helt på vilka hemsidor ens
namn skulle visas, men jag förmodar att antalet hemsidor som Josefs namn stod på utan hans
vetskap om det vid den tiden i ett land med en sen datautveckling var ganska litet. Josef ägde
även vid den tiden, enligt all litteratur om Fritzlfallet jag har använt, ett antal fastigheter med
lägenheter, vilka han hyrde ut. Det är möjligt att han använde hemsidor på Internet för att
annonsera om dessa lägenheter, men dessa annonser torde inte ha visats på Internet länge, då
folk som inte googlade på hans namn utan istället på lägenheter lätt hittade annonsen och
bestämde sig för att hyra lägenheten. Jag har själv på Blocket hittat ett ganska ovanligt namn i
en annons. Googling på det namnet gav många träffar, men sidan med annonsen på Blocket
hittade jag inte i listan över sökresultaten. Jag antar att annonssidor inte har så hög
sökmotoroptimering på annonsörers namn, då de sidorna inte är avsedda att ligga på Internet
länge utan bör raderas så fort varan i annonsen är såld.
Så gick livet vidare. Då han inte hade hittat något om Josef på Internet blev han än mer
övertygad än någonsin tidigare om att han aldrig mer i sitt liv skulle få veta något om sin
ursprungliga familj, i synnerhet inte när Josef nu hade fyllt 70 år om han levde. Även om hans
svenska familj efter hans död skulle snoka i hans förflutna och kanske kunna lista ut att han
varken hade haft några adoptivföräldrar, bott i Östberlin eller överhuvudtaget någonstans i
Berlin långt före andra världskriget skulle hans döttrar troligen aldrig få veta att de hade eller
hade haft en halvbror. Att i så här hög ålder bikta sig och till slut berätta sanningen ansåg han
skulle medföra en massa frågor och oro i hans familj. Därför lät han det vara. Som jag tidigare
har nämnt tyckte han att det var svårare att använda sin dator nu med ett nytt operativsystem.
Någonstans i bakhuvudet kände han att han hade hört eller läst att det finns fler sökmotorer än
Google. Då han inte var säker på vad de hette valde han att inte googla på sökmotorer och
därefter söka efter Josef på andra sökmotorer. Läsaren får spekulera i om det är troligt att han
skulle ha hittat Josef om han hade använt någon annan sökmotor. När år 2006 hade börjat
valde hans ättlingar att varken besöka eller kontakta honom lika ofta som tidigare. De tänkte
att eftersom personal på äldreboendet fanns kunde han vända sig till dem istället. Han kände
snart att han fick ännu svårare att röra sig än tidigare, så han trodde nu att döden var nära.
61
2006 hände vissa saker i Österrike. DN nämnde den 2 januari att landet det närmaste halvåret
skulle vara ordförandeland i EU. Även efter Anitas död prenumererade Walter, liksom alla
hans ättlingar, på DN, men då stod prenumerationen i hans namn. Det blev inget tal med
någon i hans familj om Österrikes ordförandeskap i EU, vilket han tyckte kändes bra. Vid den
tiden gjorde Daniel värnplikten. Efter det flyttade han till en egen lägenhet ganska centralt i
Stockholm, alltså en liten bit från alla andra i familjen. Det var i juni 2006. Det blev dock lite
tal med någon om att Österrike då var ordförandeland i EU. En annan av de äldre på hemmet
hade varit politiker, dock för Socialdemokraterna. Han sa till Walter att dennes födelseland nu
var ordförandeland i EU. Walter svarade att han inte brydde sig om det, då det ju var så länge
sedan han bodde där. Mer prat om det blev det inte, och Walter kände sig tacksam när han
läste i DN den 1 juli 2006 att Österrikes ordförandeskap hade lämnat få spår inom unionen,
samt att det därefter var Finlands tur att leda EU. Då han inte hade haft kontakt med Anitas
släkt i Finland på länge såg han ingen fara med det heller.
På sensommaren 2006 hände något annat i Österrike. Den 23 augusti upplöstes något som,
helt utan hans kännedom om det, hade vissa likheter med hur det länge hade varit i hans egen
ursprungliga familj. Då lyckades Natascha Kampusch till slut fly efter drygt åtta år som
kidnappad. Hall & Leidig nämner att nyheten om det resulterade i det största mediedrevet i
Österrike sedan 2000, då Jörg Haiders Frihetspartiet hade ingått i regeringen. Därmed torde
det ha nämnts i nyhetsprogram i svensk tv och radio. Den gamle mannen brukade vid den
tiden inte lyssna på radio så ofta, eftersom han hade svårt att höra allt som sades, men han såg
ofta på tv, åtminstone om programmen var textade av text-tv. Troligen var det via tv han först
fick veta det, för i DN var det en artikel om det först den 25 augusti (två dagar efter att det
hade hänt). I rubriken till den artikeln stod endast att en som hade varit kidnappad i åtta år
hade flytt. Först i texten stod att det hade hänt i utkanten av Wien och att försvinnandet hade
utlöst det största polisuppbådet i Österrike dittills. I sin bok om Fritzlfallet nämner Hall att
Josef var fascinerad över den då tioåriga flickans försvinnande 1998. Hans far tyckte på något
sätt också att historien verkade intressant. Han visste dock inte helt klart varför. Det var ju i
Wien det hade hänt. Vad han då kom ihåg hade han aldrig haft någon nära bekant som hade
bott i Wien. Dessutom stod det i DN att kidnapparen var 44 år. Han måste alltså ha varit född
långt efter att Walter hade bosatt sig i Sverige. Dock blev kidnapparens stora hemlighet
avslöjad innan han tog sitt liv, men Walter tänkte att det ju knappast kunde finnas någon
förutom Gud som direkt kunde veta att även han hade vissa hemligheter, men inga alls av det
slaget. Det blev i alla fall inget prat alls med andra om det fallet. Andra på äldreboendet
pratade mer om det kommande svenska valet, och de andra i hans familj var lite rädda för att
han kunde ha någon gammal hemlighet som han hade bevarat länge, men de trodde i alla fall
inte att det kunde röra sig om någon kidnappning e.d. När de träffades vid julen 2006 verkade
han inte vara särskilt tagen av händelsen i Österrike, vilket lugnade de andra i hans familj.
Hall & Leidig nämner även, liksom Glatt, att Natascha den 6 september 2006 gav en intervju i
den österrikiska tv-kanalen ORF samt att ca 90 procent av österrikarna med tv såg det. Glatt,
som ju skriver om Fritzlfallet, nämner att Elisabeth med största sannolikhet såg det och
hoppades att något liknande skulle kunna hända henne. ORF har dock fyra tv-kanaler. Som
det står på sidan i länken kan en av dem sändas över hela Europa, men ingenstans (inte på
utländska Wikipediasidor heller) har jag hittat i vilken ORF-kanal intervjun sändes. Walter
hade sedan han flyttade till en lägenhet 2000 kunnat se tv-program på fler kanaler än de som
ingick i det svenska basutbudet, men det blev sällan av att se program på några andra kanaler,
även om de var tyskspråkiga, och han visste inte heller säkert hur han skulle knappa på sin
fjärrkontroll för att hitta de tv-kanaler han var ovan vid. Därmed såg han varken intervjun
med Natascha eller något reportage om händelserna i hans ursprungliga familj på sin tv, om
något sådant hade sänts sedan mars 2000, även om han möjligen hade haft möjlighet till det.
62
Livet gick vidare. 2007 fick han en rullator, vilket var till hjälp när han gick utanför sitt rum.
Han var även på en läkarkontroll, där det konstaterades att han var vital för sin ålder, men
hade något högt blodtryck. Han fick medicin för det. Familjen undrade hur länge till han
skulle leva. Av Lena fick han veta att på sommaren hade en i släkten varit i Tyskland, men
inte i Berlin. Det var en sondotter till Anitas näst yngste bror som hade åkt i västra Tyskland
med sin pojkvän. På hösten blev hennes farmor sjuk. Hon dog i december. Av släktingarna
som var en generation äldre än Margareta och Lena var det nu han själv, Anitas svägerska
med engelska rötter, hennes yngste bror och de två kvinnor han hade varit gift med, samt Jans
mor som var kvar i livet. Walter var äldst av dem. Svägerskan var rätt så virrig nu. Hon hade
bott på ett annat äldreboende än Walter sedan mars 2005, men de hade inte haft kontakt med
varandra sedan dess. Inte mycket annat intressant hände under vintern och början av våren
2008, men sedan fick den gamle mannen, som ännu var kvar i livet, en del att tänka på.
Han fyllde ju 95 år den 30 april. Den som har sparat en almanacka från 2008 kan hitta att det
var på en onsdag. Den dagen var Margareta och Jan upptagna av annat. Istället bestämdes det
att de skulle titta in och i förskott gratulera honom på söndagen den 27 april. Lena och Stig
skulle däremot hälsa på honom på själva 95-årsdagen. Varken Lundquists eller han själv hade
före eftermiddagen den 27 april haft ögon eller öron öppna för de senaste nyheterna, men det
hade Lena haft. Strax innan Lundquists skulle besöka honom ringde Lena till Margareta,
bland annat för att de var på väg till en man som troligen var född i Österrike, och frågade om
de hade snappat upp det som nyligen hade rapporterats från Österrike. Margareta svarade att
det hade de inte. Alla i familjen var något jäktade då. Därför hann ingen tydligt granska det
som hade rapporterats. Det är inte heller helt klart hur Lena fick reda på det. Jag hittade i
Aftonbladets tv-bilaga nr 17, som såldes den 23-24 april 2008, att TV4 och SVT24 hade
nyhetssändningar före 18.00 den söndagen. Programmet Nyhetsmorgon söndag i TV4 var slut
11.30. Troligen hade inget om de okända släktingarna i Österrike hunnit rapporteras till
svenska medier då, eftersom Hall (som tydligast redogör för det förloppet) nämner att det var
strax efter midnatt det hemska blev känt, och innan några journalister hade dykt upp på
söndagsmorgonen hade hela familjen Fritzl hunnit transporteras till en skyddad klinik. Då
SVT24 sände Rapport varje heltimme såg kanske Lena det där, eller om Internet, text-tv eller
radio var källan till nyheten. Lena sa till Margareta att en man i Österrike hade hållit sin dotter
inlåst i en källare i 24 år. Efter det tittade Margareta som hastigast på nyheten, men hon hann
varken lägga mannens ålder eller var i Österrike det hade hänt på minnet innan hon och Jan
gick hem till Walter för att gratulera honom i förskott.
Jag kan ju inte veta vad som stod eller sades i de första reportagen om just detta fall strax efter
att det hade hänt, men eftersom det brukar dröja åtminstone ett litet tag innan några namn
publiceras antar jag att det var så även i detta fall, det vill säga före kvällen den 27 april 2008
var namnet Fritzl precis lika okänt i världen som ett dygn tidigare. Därmed varken såg eller
hörde någon i den svenska familjen vad den österrikiska familjen hette innan dess. Hos Walter
pratade Margareta bland annat om att både Peter och Emma nyligen hade gått med i
Facebook. På tal om det så visas i en figur en bit ner på denna sida att före 2006 var intresset
för att gå med i Facebook lågt. Därför ser jag det inte som troligt att man kunde hitta Josef där
eller på någon annan community 2005. Walter tyckte inte att det gjorde honom något alls att
två svenska syskon vid namn Lundquist var med i Facebook. Inte heller berördes han när
Margareta sa att även hon och Jan funderade på att gå med i Facebook. Det var helt okej så
länge ingen försökte få honom att gå med, men han tyckte inte att det var något snack om det
då. Strax innan de var på väg att gå frågade Margareta om han hade hört vad som hade hänt i
Österrike. Han svarade att han inte hade gjort det. Då sa Margareta att man trodde att en man
hade hållit sin dotter inlåst i en källare länge och gjort henne med barn där. Walter frågade om
63
hon visste var i Österrike det var. Margareta svarade att hon trodde att det var i Wien och att
flickan nog var ca tio år när fadern låste in henne i källaren, men hon sa även att hon hade lite
bråttom när Lena ringde och nämnde det, så hon var inte säker på hur det var (hon kan i
hastigheten ha utgått från Nataschafallet här). När de hade gått satte han på sin text-tv och
läste att en 73-årig man i Amstetten hade hållit sin då 42-åriga dotter inlåst i sin källare i 24 år
och att fallet började uppdagas när hennes dotter togs in på ett sjukhus veckan innan. Jag utgår
som sagt från att han hittade något medium där det mesta utom namn stod, och att det inte
utan tidsmaskin går att åka tillbaka till en viss tid den 27 april 2008 för att se vad som då stod
i text-tv, eftersom tidsmaskinen ännu inte är uppfunnen när detta skrivs.
Vad föreställer jag mig att han gjorde sedan? Jo, det borde ha varit naturligt att han läste det
om och om igen. ”En 73-årig man i Amstetten hade haft en hemlighet länge.” Josef var ju 73
år om han levde, och född i Amstetten, men då det måste ha funnits många 73-åriga män som
då bodde i Amstetten var det inget mer som direkt talade för att det handlade om hans son.
Han jämförde sedan fallet med sina egna hemligheter och fann en möjlig, men inte särskilt
stor, likhet. Efter en kort fundering gjorde han något som han inte hade gjort sedan 2005. Han
googlade på Fritzl. Vad kan han ha hittat då? Jo, Ekberg nämner att det tar en viss tid innan en
hemsida registreras i en sökmotor. Det kan röra sig om en dag eller några månader, och själv
anser jag att dagstidningars sidor registreras ganska snabbt. Jag hittade en gång ett namn på en
dagstidnings hemsida, googlade på namnet och hittade artikeln i listan över sökresultaten när
sidan hade legat på Internet i mindre än ett dygn. Polisen hade sedan den 19 april (det datum
alla källor om Fritzlfallet nämner att Kerstin fördes till ett sjukhus) efterlyst Elisabeth för att
hon misstänktes vara skyldig till vanvård, utan att man varken visste att Kerstin i hela sitt liv
hade varit inlåst i en källare eller att Josef hade låst in Elisabeth där och gjort henne med barn,
vilka aldrig hade fått lämna källaren förrän nu. Därför är det mycket troligt att efterlysningen
publicerades i dagstidningar. Jag utgår därmed från att Walter verkligen hittade en österrikisk
dagstidnings hemsida som hade legat på Internet i drygt en vecka. Han jämförde då artikeln
med det som senare hade rapporterats, och fann så många likheter att han tänkte att allt
verkade som att det var hans ursprungliga familj som hade hamnat i blåsväder, men ännu var
han inte säker på det till 100 procent. Inte heller angavs något namn i DN den 28 april 2008,
men fotografier i tidningen visade huset i mörker. Han tyckte att det var likt hans farföräldrars
hus, men även om det var det hus han hade bott i på 1930-talet kunde det ju vara någon annan
än Josef som bodde där nu. Dock verkade ju denne heta Fritzl. Möjligen att namnet var taget,
eller om det kunde vara en avlägsen släkting, för ingen annan man i den nära släkten var
jämnårig med Josef. Då det stod i Expressen (den tidning som tydligast visar det kommande
vädret) den 27 april 2008 att det skulle bli 18 plusgrader (Celsius) och uppehåll i Stockholm
dagen efter (och det brukar ju bli åtminstone ungefär det väder man har trott) tog han på
måndagen en promenad ut med sin rullator för att försöka få ordning i tankarna. Någon i
personalen på äldreboendet såg honom, men ingen frågade om något. Han gick till en
närliggande tidningsaffär och fann i Aftonbladet att mannen hette Josef Fritzl. Den 29 april
visades även ett fotografi på honom i DN, vilket troligen även Internet och nyheterna på tv
publicerade på måndagen. Då var han säker, men hur gick det sedan?
På sätt och vis kände han sig tacksam över att han till slut fick veta en massa om sin
ursprungliga familj. Han tänkte att Gud kanske hade låtit honom leva tills han fick veta att
även hans son levde och hade en stor familj. Att även Josef hade, liksom han själv, två olika
familjer som inte hade känt varandra, dock på ett helt annat sätt än i hans eget fall, fascinerade
honom. ”Sådan far, sådan son”, tänkte han, men han blev ändå bestört över det hemska som
Josef hade gjort och över all den mediala uppmärksamhet som fallet hade fått den första tiden
efter att det hade blivit känt. I kapitel 3 länkade jag till en hemsida jag hittade på Expressen,
64
men om jag i sökrutan på DN:s sajt eller på Google skriver Fritzl far och ställer in sökningen
på 2008 hittar jag ingen svensk hemsida som visar att det då aktivt spekulerades över vem
Josef Fritzls far kunde vara. Han kände sig tacksam för att han inte heller hittade mycket om
det, och då Josef tack och lov varken var direkt lik sin far, någon av sina okända halvsystrar
eller något av deras barn till utseendet, utan mer lik sin mor, enligt vad han tyckte, kunde väl
ingen tro att de var nära släkt. Han hade ju sagt att han var född i Linz, men kände ingen i
Österrike, så om folk skulle se vissa likheter mellan honom och Josef, och rent av fråga om de
var släkt, kunde han ju svara att de möjligen kunde vara avlägset släkt, men det var i alla fall
inget som han med säkerhet visste. Med det i tankarna kände han sig lugnare. Värre skulle det
vara om han påstod att han var far till Josef Fritzl. Om ingen annan kunde komma på att det
verkligen var så, vilket han såg som osannolikt, insåg han att han nog skulle bli idiotförklarad
om han hävdade det, så han bestämde sig för att hålla tyst om det och hoppades att folk inte
skulle prata mycket med honom om fallet i hans okända familj.
Tur var att han hade hunnit tänka igenom situationen innan sin 95-årsdag. Kanske just precis
därför att han fyllde år pratade inte många med honom om det den dagen heller. Några på
äldreboendet sa i alla fall grattis, och på eftermiddagen kom Lena och Stig. Lite pratades det
om Fritzlfallet då, och han sa att han ju alltid har sagt att Österrike inte är något att resa till.
Lena tyckte att han reagerade lite negativt och att han verkade lite spänd. Hon tänkte att han
möjligen kunde ha några hemligheter han också, men att han var på ett något annorlunda sätt
än tidigare kunde även bero på hans höga ålder. Senare diskuterade hon det med Margareta
och de kom fram till att det var bäst att inte prata mer med fadern om Fritzlfallet.
Senare pratade även andra gamlingar med honom om det. En av dem sa att det var tur att han
hade flyttat från Österrike för så länge sedan. Han höll med om det. Efter det var det inte
mycket snack med andra om det, och tack och lov föreställde sig ingen att de kunde vara
släkt, åtminstone uppfattade han inte att någon sa det. De andra i hans familj anade inte heller
att de var nära släkt med Fritzls. De var mer oroliga för att Walter hade gjort något brottsligt i
sin ungdom som han hade flytt från, och de hade tidigare märkt att han alltid reagerade på ett
visst sätt när någon annans hemlighet hade avslöjats. Vissa gamla, men inga nya, fotografier
på Elisabeth visades i tidningar, på tv och på Internet. Det var sedan länge känt att när Emmas
farmor såg ett kort på någon brukade hon säga att personen på kortet påminde om någon
bekant. Hon tyckte, och sa även till Emma, att Elisabeth var något lik henne när hon var i den
åldern. De tänkte då att de möjligen kunde vara avlägset släkt, men i så fall visste nog inte
Walter det. Jag har inte hittat att Josefs fru skulle vara från Linz något datum i DN när min
sökning på Fritzl Linz har visat något i söklistan på DN:s sajt, men såväl Marsh & Pancevski
som Hall nämner dels att hon är från Linz och dels att hon flyttade tillbaka dit på sommaren
2008 (borttaget i Grips översättning av Halls bok). Därmed utgår jag från att familjen med
tiden hittade det någonstans. Då tänkte de att de möjligen kunde vara släkt med Elisabeth på
hennes mors sida, men de trodde knappast det heller, då det var känt att farmodern brukade
jämföra folk med varandra lite hur som helst. Även en av Emmas f.d. klasskamrater, som inte
hade sett henne sedan de slutade grundskolan, tyckte (utan att han sa det till Emma) att de var
något lika. Dock tyckte varken Emma själv eller någon av hennes nya bekanta att hon var lik
Elisabeth, men hon var äldre nu och såg något annorlunda ut. Därför var de inte längre så lika.
Som sagt, ingen annan i familjen anade något nära släktskap med Fritzls. Walter kände mer än
tidigare vilken tur det var att han hade bytt namn. I början tänkte han ofta att han kanske inte
borde ha gjort det, men nu kände han till slut att han verkligen hade gjort rätt. Han hade inte
nära kontakt med någon annan nu, vilket underlättade när han googlade på intressanta saker
som berörde hans ursprungliga familj. Internet var nu, till skillnad från tidigare, en riktig
65
informationskälla om hans familj. Han hittade mycket negativt om Josef (som ju var den ende
i familjen han hade känt till innan hela världen kom att känna till familjen). Men även ett
fotografi som visade ett dop hittade han. Troligen var det Elisabeths yngsta helsyster, som
enligt Marsh & Pancevski föddes i december 1972, som döptes, för hennes mor har den lilla
flickan i knäet. På kortet syns även sexåriga Elisabeth samt två äldre kvinnor som man skulle
kunna gissa vore mor- och farmodern. Glatt nämner fotot, men inte vilka de två äldre
kvinnorna är. Liksom Hall nämner även Glatt att farmodern lämnade oss 1959, och eftersom
Marsh & Pancevski nämner att Maria inte hade haft någon kontakt med sin enda syster sedan
Josef var liten är det, enligt vad jag anser, troligt att det var en av hans egna systrar. Han
betraktade kortet och kom fram till att det var likt en syster till honom, men då hon inte tittade
rakt in i kameran utan i profil var han inte helt säker. Eftersom han ingenstans hittade något
som nyligen hade skrivits om någon av hans systrar trodde han att de alla var döda.
I kapitel 9 nämnde jag att han hade beställt en bok på Internet. Eftersom han hade gjort det
tidigare hade han inte tvekat att beställa den svenska översättningen av Halls bok när den kom
ut på hösten 2008. Då han bara hade beställt från svenska hemsidor tänkte han att det kunde
vara besvärligt om kunden och leverantören bodde i två olika länder. Dessutom verkade han
både kunna läsa och prata bättre på svenska än på tyska nu, så även om en tysk version fanns
var det ingen tvekan om vilket språk boken skulle vara på. Han hade ett mindre skrivbord, i
vilket han fann att han kunde gömma boken i en låda, så att familjen inte skulle kunna hitta
den och då kanske undra över något eventuellt släktskap när de kom på besök. Om han inte
tidigare hade hittat något om sig själv efter att det blev känt vad hans son hade gjort, så fann
han i alla fall att han nämndes på vissa ställen i sin nyköpta bok. Han insåg att författaren var
negativ till Josef och därmed också till honom själv (se vad jag skrev om det i kapitel 3) samt
fann, om han inte hade gjort det tidigare, att det stod klart att vad som hände med Josefs far
efter 1939 var okänt. Han hittade även flera personnamn på grannar m.fl. som han kände igen,
men ingen av hans systrar eller biologiska kusiner nämndes. Inte heller stod det om något av
Elisabeths sex helsyskon hade barn, så hela sin ursprungliga familj kände han hur som helst
inte till. Han läste i alla fall att Maria hade varit död länge samt att några av Josefs egna
släktingar hade synpunkter på hur han tillfredsställde sin sexlust. Då ingen nära släkt på
mödernet troligen kände Josef väl kunde det knappast röra sig om något annat än syskonbarn
till honom, som nog föddes efter 1939 (enligt min tolkning). Han läste även att Josef,
åtminstone en gång, hade varit i Sverige. Det stod dock varken var i Sverige eller tydligt när
det var. Något negativt i boken var att Josef hade haft ett jobb i Linz, och även att hans fru var
därifrån. Han hoppades då att andra inte ville diskutera mer med honom om Fritzlfallet.
Han tillbringade nu mycket av sin tid sittande. I slutet av november fick han en gång mycket
svårt att resa sig. Han larmade personalen, och fick strax efter det en rullstol. Bara några korta
steg kunde han därefter ta utan rullstolen. Vid julen träffade han familjen. Det pratades något
om den kommande rättegången mot den man som endast Walter visste hur nära släkt de var
med. Något förstående verkade även de andra i familjen vara. Det verkade som att de
hoppades att den okände släktingen inte skulle dömas till livstids fängelse, när han ju var så
pass gammal, och Elisabeth måste väl vara säkert skyddad. Walter höll med om det. Han sa
att han i alla fall inte kunde ha långt kvar i sitt liv, samt att han inte hade brytt sig så mycket
om fallet, och när hela världen kände till det kunde väl de andra i hans familj tänka på något
annat. Familjen hade, som tur var, en del annat att tänka på. Alla hade nu konton på
Facebook. Walter tittade på allas profiler. Ingen nämnde något om honom och det verkade
inte heller som att någon annan i familjen hade skaffat någon bok om Fritzlfallet (han hade
sett att det fanns någon bok på engelska också). Därefter kände han sig nöjd. Gud hade nog
tänkt att han skulle få leva tills efter rättegången mot hans son, men sedan kunde han gott dö.
66
Han levde fortfarande i mars 2009 när rättegången mot en man som ingen av hans bekanta
verkade kunna ana var hans son pågick. Han var i alla fall inte själv medveten om att någon
någonsin hade spekulerat över det. Han satt i rullstol, men han var mycket vital i tankarna för
sin höga ålder. Möjligen att han kan ha blivit mer vital när han fick veta en massa om sin
ursprungliga familj. Han var i alla fall inte i stånd att ta sig ut och köpa några tidningar, som
han gjorde knappt ett år tidigare. Istället hittade han på Aftonbladets hemsida den 14 mars att
det på en minnessten i Amstetten står att Franz Fritzl är en av de saknade i kriget. Om han inte
hade hittat det tidigare fick han i alla fall till slut veta att det med den saken blev som han
hade tänkt sig nästan 70 år tidigare, men med tanke på vad som nyligen hade hänt i familjen
kanske han inte borde ha lämnat Amstetten för alltid. Under rättegången stod det i DN den 16
mars 2009 att sekretessen var rigorös samt att Josef riskerade att bli dömd till livstids
fängelse. Fadern hoppades in i det sista att det inte skulle bli en livstidsdom, men i DN den 20
mars stod det att Josef Fritzl fälldes på alla punkter och dömdes till livstids fängelse. En av de
andra på äldreboendet frågade honom vad han tyckte om domen. Han svarade att det nog var
rätt för Elisabeth i alla fall. Han hade under en tid tänkt på att inlåsningen av Elisabeth i
källaren möjligen kunde ha hindrats om han själv hade agerat annorlunda 1939. Om han inte
hade bytt namn, utan stannat i Amstetten, eller åtminstone snart tagit sig tillbaka dit, och
överlevt kriget i sin födelseort, skulle Josef ha haft en far som var närvarande. Om han hade
hittat någon kvinna i hans ålder (hans kusin Rosa eller någon annan) skulle de, istället för
Maria ensam, försökt ta hand om Josef och nog flyttat till något annat ställe, kanske bosatt sig
i en villa som hade en källare med fönster, vilken Josef senare kunde ärva. Han hade läst i
boken vad Hall skrev om att fäder ofta vill låsa in sina döttrar för att skydda dem, och att
Elisabeth hade oturen att ha en far som inte hade minsta problem med att sätta sådana planer i
verket. Med det i tankarna kom han, nästan 70 år för sent, på att det hade varit bra om han
hade agerat annorlunda 1939, men det gick inte att ändra på nu.
När rättegången var över kände han att han hade gjort sitt. Han var vital, men ingen kunde då
veta hur länge till han skulle leva. Han undrade, liksom tidigare, vad familjen kunde få reda
på om honom efter hans död. Han oroade sig ibland, men han försökte att tänka på andra
saker så ofta som möjligt. Han glömde till exempel helt bort att han hade en bok gömd i sin
skrivbordslåda. Efter rättegången minskade mediebevakningen markant. Marsh & Pancevski
nämner i slutet av sin bok, som ju till skillnad från all övrig litteratur om Fritzlfallet jag har
kunnat få tag i skrevs efter rättegången, att ”the journalists have gone”. Det tyckte han var bra.
Därför glömde han boken. Om han hade kommit ihåg den skulle han försökt slänga den, men
nu var han snart 96 år och efter rättegången tänkte han mer på sin nya familj, i vilken han
kände alla personligen, än på sin gamla familj, vilken han alltjämt såg som främmande.
Han fyllde 96 år, det blev sommar och höst. Tack och lov pratade ingen mer med honom om
hans okända familj i Österrike. Han fick lite kramper. I november föll han ihop. Då det fanns
personal på äldreboendet blev han på en gång undersökt. Han åkte in på ett sjukhus. Där var
han ömsom vid medvetande, ömsom inte. Han kom inte hem till julen. Istället besökte
familjen honom där. De förstod att den gamle mannen inte kunde ha långt kvar. Även Stigs
bror hade sedan en tid innan Walter fick veta något om hans familj i Österrike haft en kronisk
sjukdom. Möjligen att det kan ha hjälpt Walter från att ett släktskap med Fritzls avslöjades,
när åtminstone vissa i familjen hade annat att tänka på och oroa sig för. Det tog lite längre tid
för Walter än för hans fru på slutet, men slutet kom. Den 3 februari 2010 fann personalen på
sjukhuset att han inte längre var vid liv. Nästan 97 år blev han. Han kunde bevara många
hemligheter i hela sitt liv och han var kvar i livet när hans familj i Österrike blev känd i hela
världen, men ingen mer än han själv visste vid hans slut att han var far till tre personer.
67
11. Efter hans död
Han begravdes den 3 mars 2010, det vill säga precis en månad efter hans död. Endast hans
barn med makar och hans egna barnbarn var närvarande på begravningen. Han kom att dela
gravsten med sin avlidna hustru. Om honom står det på gravstenen att han hette Walter
Becker samt att han föddes den 30 april 1913 och dog den 3 februari 2010. Ingen fann då
någon större anledning att ifrågasätta någon av dessa uppgifter. En bouppteckning
upprättades. I den stod det inget om att han skulle ha haft några oäkta barn i Berlin samt att
han definitivt var ogift när han flyttade till Sverige 1945. Margareta och Lena tyckte det var
bra att få det bekräftat. Oklart är om hans adress i Berlin nämndes, men även om så var fallet
var det ingen som då reagerade på att det nog inte riktigt var den gatan han hade sagt att han
bodde på den sista tiden innan han flyttade till Sverige. Angående hans kvarvarande saker
som bedömdes vara av värde bestämdes det hur hans två kända barn skulle ärva dessa. Det var
givetvis sommarstugan som bedömdes vara av högst värde. Den kom efter hans död att stå på
hans äldsta äktenskapliga barn Margareta.
Det var två saker i hans rum på äldreboendet som hans ättlingar tyckte var lite intressant att
fästa uppmärksamhet vid. Dels var det datorn och dels hittade de en bok som verkade liksom
gömd i hans skrivbordslåda. I datorn hade han ju de sista åren operativsystemet Windows XP.
När Walter hade hittat en del uppgifter om sin ursprungliga familj 2008 undersökte han datorn
och fann, liksom jag själv gjorde när jag hade Windows XP, att det gick att ändra i datorn så
att man behövde logga in med ett lösenord. Margareta testade att starta datorn. Det första hon
såg var en inloggningsruta. Hon chansade på några lösenord, men kom inte på det rätta.
Dessutom var ju datorn tio år gammal, och alla i familjen hade modernare medier att surfa på
Internet med. Efter att ha rådgjort med de andra i familjen bestämdes det att datorn skulle
skrotas. Då förstördes hårddisken. Därmed gick de miste om mycket som hade kunnat avslöja
vilken förbrytare i världen de var nära släkt med. Ett tag innan Fritzlfallet blev känt skedde ett
annat grovt brott. I en mellansvensk småstad mördades två barn i mars 2008. Strax därefter
misstänktes det att en kvinna född i Tyskland låg bakom morden på barnen och mordförsöket
på deras mor. I boken Varför gråter inte Emma? tryckt 2010, berättar Magnus Wennerholm
och Emma Jangestig att i kvinnans dator hittade polisens it-tekniker många sökningar på
familjen med barnen som mördades. Det och flera andra saker ledde till att kvinnan fälldes för
morden i både tingsrätten och hovrätten. Det borde med andra ord ha gått att hitta mycket om
Fritzl i Walters dator även utan att logga in med ett lösenord, för han hade ställt in historiken
på det maximala antalet dagar, men ingen i familjen hade det i tankarna. Han var ju inte heller
misstänkt för något. De enda brott det var säkert att han hade begått sedan han flyttade till
Sverige var att han hade kört för fort två gånger, parkerat fel en gång och dröjt med att betala
två räkningar. Vid alla dessa tillfällen betalade han böter eller räkningar efter påminnelser.
Varken den svenska polisen eller någon i hans familj som levde vid hans död kände till något
allvarligt brott han hade begått någon gång i sitt långa liv.
De hittade även boken. Det blev av för Margareta, Lena och Stig, i den ordningen, att läsa
den. Stig var ju nu pensionerad. Då de kände till att Walter tidigare hade beställt en bok på
Internet trodde de att han hade gjort så nu också, och velat hålla det hemligt för familjen att
han hade köpt en bok om en annan Österrikefödd mans hemligheter. Men det kunde ju också
vara så att någon annan hade köpt boken och sedan gett den till Walter. De tyckte att boken
var rätt så intressant, men de såg inga likheter (eller blundade för alla eventuella likheter)
mellan Josefs far och sin egen far/svärfar. De fann att boken måste vara läst, då den var lite
sliten. Vissa markeringar med en blyertspenna var gjorda, men ingen text var tydligt skriven
med pennan i boken. Därmed kände de inte igen Walters handstil. När de läste den fann de att
68
staden Linz nämndes flera gånger. Det kunde därför vara så att Walter hade köpt boken för att
se om något väsentligt från hans barndom stod i den, men det var även möjligt att han hade
vissa hemligheter och därför hade köpt en bok om någon annans mörka hemligheter. Då Stig
hade läst ut den ville Margareta ha den tillbaka. Hon hade hittat i boken att Josef hade köpt
några hus i Waidhofen åren innan hans hemlighet avslöjades. Margareta frågade Jan om det
inte var därifrån hans arbetskamrats svärmor var. Jan sa då till arbetskamraten att hans svärfar
nyligen hade avlidit och att han hade en svensk bok om Fritzl. Arbetskamraten sa att hans fru
hade funderat på att köpa den svenska boken 2008, men det hade inte blivit av, bland annat
för att hennes mor dog i november det året. Senare hade hon återigen funderat på att köpa den,
men då fanns inte längre den svenska översättningen utan bara den engelska
originalversionen, och hon hade mycket svårt för att läsa engelska texter. Hon fyllde dessutom
50 år på försommaren 2010, så då ingen i familjen tyckte att det var nödvändigt att ha boken
kvar frågade Margareta först personalen på äldreboendet om de visste om någon annan än
hennes far hade köpt den. Då svaret blev att ingen hade saknat boken gick den bort som en
50-årspresent. Därmed var ett föremål som kunde ha fört dem på tankar att de var nära släkt
med Josef Fritzl inte längre hos någon i familjen.
De funderade därefter på en eventuell resa till Berlin och kanske även till Linz, men de ansåg
att vissa frågor måste besvaras först, till exempel vem som skulle resa och om de först skulle
kontakta någon som hade hand om folkbokföringen och kände till hans sista adress i Berlin.
De mindes att Anita hade sökt lite efter hans förflutna, men det var ju mer än 13 år tidigare. I
familjen Nilsson hände något annat sorgligt i juni 2010. Då dog Stigs bror efter en lång tids
sjukdom. Det sågs därmed i alla fall inte aktuellt för någon i den familjen att åka och snoka i
Walters förflutna. De tänkte att Margareta nog var mer lämpad för det. Dock var Lundquists
bil gammal, så ingen resa ansågs kunna genomföras redan på sommaren 2010. Men i slutet av
sommaren köpte Jan en ny bil och under hösten beslöts det att på sommaren 2011 skulle alla i
familjen Lundquist, det vill säga Margareta, Jan och de två vuxna barnen Peter och Emma,
göra en bilresa i Europa för att snoka i Walters förflutna. I slutet av 2010 var det ytterligare ett
dödsfall i släkten. Anitas svägerska med engelska rötter gick bort, men inget av Anitas barn
eller barnbarn var med på den begravningen.
I början av 2011 skaffade Lundquists kartor över Berlin och Linz. Margareta trodde att hon
hade hittat gatan i Berlin på vilken hennes far hade sagt att han hade bott, men hon var inte
helt säker på att det var den gatan. Hon kontaktade Stockholms stadsarkiv och fick svaret att
den Walter Becker som föddes den 30 april 1913 och bosatte sig [på en viss adress] i
Stockholm den 1 oktober 1945 innan dess bodde på Liebenwalder Strasse, och absolut inte på
någon annan gata, i Berlin. Så svarade de även efter flera upprepade frågor om det verkligen
inte var Liebigstrasse de menade. Någon uppgift om var han hade bott innan han bodde på
Liebenwalder Strasse kunde inte Stockholms stadsarkiv ge. Inte heller kunde någon där säkert
veta om bostaden var förstörd av kriget eller inte. För sådana uppgifter hänvisade de istället
till deras motsvarighet i Berlin. Då tänkte Margareta efter. Det verkade som att hennes far
hade bott, åtminstone ett tag, i det som under det kalla kriget kallades Västberlin, men han
hade sagt att han hela tiden mellan 1919 och 1945 bodde i det som mellan krigsslutet och
1990 kallades Östberlin. Troligen hade han hittat en gata i Östberlin med ett namn liknande
namnet på gatan i Västberlin där han verkligen bodde 1945. Hon visste ju att han inte ville att
någon skulle snoka i hans förflutna, så efter ett tag lugnade hon ner sig. Det verkade då som
att hon hade fått åtminstone en av sin fars hemligheter avslöjad. Hon var dock för upprörd för
att dra någon koppling till Josef Fritzls mörka hemlighet, trots att de hade hittat boken gömd
hos Walter. Hon kontaktade de övriga i familjen, vilka tyckte att nyheten att han nog inte alls
hade bott i Östberlin verkade intressant. Det skulle nog bli kul att snoka mer i hans förflutna.
69
Den ende i familjen som då gjorde någon liknelse med Fritzl var Daniel. Eftersom han bor
ganska nära Stockholms stadsbibliotek lånade han den svenska översättningen av Halls bok
där, utan att berätta det för någon. Det kan verkligen vara helt sant. Jag skrev ju i förordet att
det var 2010 som jag började hitta på en historia om vad Josef Fritzls far kan ha gjort efter sitt
försvinnande. Jag tror att det var i mars 2011 jag besökte Stockholms stadsbiblioteks sajt,
sökte på boken och fann att den var utlånad. Jag har inte länkat här eftersom jag tror att sajten
har ändrat utseende så att det numera står antalet tillgängliga exemplar av en bok istället, men
2011 gick det att se att en bok var utlånad. Jag föreställer mig att Daniel vagt tänkte när han
läste boken att hans morfar och Josef Fritzls far kunde vara en och samma person, även om
han verkligen inte trodde att det var på det viset.
Margareta kontaktade de som har hand om folkbokföringen i såväl Berlin som Linz. Hon
meddelade dem bägge att hennes far föddes 1913, troligen i Linz, med säkerhet bodde i Berlin
1945 och dog i Stockholm 2010, men inga uppgifter om hans namn eller födelsedatum angav
hon. Hon frågade om det var okej att besöka dem för att få lite fler uppgifter från dem om
hans förflutna. Som hon tolkade det svarade de bägge att det gick bra. Om hon även kunde
legitimera sig och bekräfta att hon verkligen var dotter till den man som hon ville ha uppgifter
om skulle de göra allt de kunde för att hitta uppgifter om honom. Eftersom ingen av dessa
kommunikationer fördes på hennes modersmål svenska är det dock möjligt att hon kan ha
missförstått något. Jag anser att man i Sverige inte ska behöva visa legitimation för att fråga
Skatteverket om någons tidigare adresser, även om man inte är släkt med den personen, men
åtminstone Österrike har hårdare regler. I förordet nämnde jag något om Österrikes
privatlagar, och i Aftonbladet från den 3 juni 2013 står det, angående den svenska prinsessan
Madeleines äktenskap med en man vars mor föddes i Österrike, att för att få uppgifter om
henne måste man ha ett skriftligt tillstånd från familjen eftersom hon föddes senare än 1940.
Det gjorde ju inte e-bokens huvudperson, men det är möjligt att man måste kunna bevisa att
man är nära släkt med en person för att de som har hand om folkbokföringen i Österrike
överhuvudtaget ska få lämna ut uppgifter om personen till andra i dennes familj. Eller kanske
får de inte lämna ut några uppgifter alls till någon utanför personens familj.
Innan resan gjordes bestämdes att ingen utanför familjen skulle få veta att de åkte för att
snoka i Margaretas fars hemtrakter. Förutom familjen Nilsson var det bara Jans mor och Stigs
döttrar med familjer – vilka ju varken direkt härstammar från e-bokens huvudperson eller är
gifta med någon som gör det, utan är nära släkt på annat sätt – som hade fått veta att han hade
bott i Västberlin men sagt att han hade bott i Östberlin. Ingen annan skulle heller få veta att de
skulle företa sig en resa tillsammans, än mindre varför. Inom familjen Lundquist fungerade
det bra. Det verkade inte vara några problem med att familjen med två vuxna barn skulle ut
och resa tillsammans i kanske ett par veckor. Daniel skulle däremot ha svårt att stå ut med att
åka tillsammans med sina föräldrar några veckor ute i Europa. Av barnbarnens mor- och
farföräldrar med syskon var det bara mormoderns bror i Finland och Jans mor som levde, så
vitt de visste, men när morfadern hade hittat på en felaktig uppgift kunde han ju möjligen
även ha okända syskon som fortfarande levde. Inget av barnbarnen hade haft en fast relation
som hade hållit länge, men i viss mån hade Emma och Daniel varandra. De hade upptäckt att
de hade en del gemensamt, men det var nog för att de var kusiner. Peter upptäckte dock strax
innan resan att en ny granne höll på att flytta in i huset där han bodde. Det var en ung kvinna
med ett asiatiskt utseende. Hon hade sällskap av en man och en kvinna i 50-årsåldern som
verkade vara helt svenska. Peter tänkte att hon nog var adopterad, och kanske visste ännu
mindre om sin riktiga släkt än vad han vid den tiden visste om sin morfar och dennes nära
släkt. Något senare presenterade hon sig som Sara Persson, det vill säga ett helt svenskt namn.
Peter presenterade sig också, och sa att han skulle åka på semester ett tag.
70
Med sig på resan hade de alla legitimation och mobiltelefon. De tog även med sig ett bärbart
internetmedium samt Walters dödscertifikat och bröllopsfotografiet, vilket var det äldsta
kortet på honom de hade. De tänkte att det kunde hända att han var nämnd i någon tidning
som ung, ifall någon av dem som har hand om folkbokföringen i Berlin (där de trodde att han
hade bott mest av tiden innan han flyttade till Sverige) kunde känna till något om det. De var
lite rädda för att polisen kunde ha någon uppgift om att han hade begått något allvarligt brott,
men ingen av dem kunde väl bli straffad för det efter att gärningsmannen som lyckats hålla
sig på flykt i nästan 65 år hade dött, i synnerhet inte om det inte fanns något som kunde bevisa
att de måste ha känt till vad han hade gjort. Som sagt, de ville veta sanningen om vad som var
känt om honom innan han flyttade till Sverige, även om han hade begått allvarliga brott, men
de diskuterade på ett hotellrum i Berlin, innan de besökte folkbokföringsnämnden, att ingen
av dem någonsin hade snappat upp att Walter Becker var internationellt efterlyst. Därmed
trodde de inte att polisen visste att det var han som hade begått något eventuellt olöst brott,
det vill säga om han hade begått allvarliga brott var det nog ingen mer än han själv som visste
det, och nu var han ju död. Därmed var de inte rädda för att besöka de som har hand om
folkbokföringen, när Margareta ju hade fått klartecken att de fick titta in. Självklart åkte de
den närmaste vägen till Berlin, det vill säga med bilfärja från Trelleborg till Sassnitz. Innan de
besökte folkbokföringsnämnden var de vid stället där han med säkerhet hade bott. De
konstaterade att huset verkade ha byggts om sedan 1945.
Så besökte familjen folkbokföringsnämnden, där de legitimerade sig. Direkt hittades efter en
datorsökning att en Walter Becker som var född den 30 april 1913 bodde mellan 1939 och
1945 på Liebenwalder Strasse, men inget om var han bodde dessförinnan hittades. Inte heller
hittades några föräldrar eller syskon till honom. Margareta angav vad han hade sagt om sina
föräldrar och adoptivföräldrar, men det hittades verkligen inte att någon mor, adoptivfar eller
adoptivmor på något givet namn och födelsedatum någonsin hade bott någonstans i Berlin.
Det konstaterades att han måste ha hittat på något felaktigt, och sagt det till sin svenska familj.
De erbjöd sig att kontakta grannar, arbets- och armékamrater samt andra som kunde vara kvar
i livet och möjligen ha någon uppgift om vad han gjorde före 1939. Hur som helst verkade det
som att han antingen hade bytt namn utan att meddela något namnbyte eller fram till 1939
hade bott utanför det område som i juni 2011 utgjorde Tyskland. Margareta sa att han nog var
född i Österrike, troligen i Linz. De fick rådet att åka till Linz för att fråga motsvarande organ
där, under tiden som folkbokföringsnämnden i Berlin sökte efter fler uppgifter om honom.
Tankfulla åkte de vidare till Linz. Efter att Margareta hade meddelat folkbokföringsnämnden
där att hennes far nog föddes i Linz 1913 hade någon där hittat att han föddes samma år som
Josef Fritzls far. De hade verkligen inte trott att det kunde röra sig om samme man, förrän nu
när hela familjen Lundquist kom på besök. Margareta berättade att folkbokföringsnämnden i
Berlin hade sagt att det inte fanns något spår av honom före 1939. Hon visade legitimation,
dödscertifikatet och det svartvita bröllopskortet, vilket skannades in i en dator. De hittade
direkt att det fanns en Walter Becker som föddes i Linz den 30 april 1913. Då drog alla i
familjen först en suck av lättnad, men sedan sa de att det var det enda som stämde med
Margaretas berättelse. Den andre Walter Becker hade i hela sitt liv bott i Linz, gift sig 1939
med Aina, född Hiegel 1918, hade två barn som föddes på 1940-talet, och han dog 1992. Frun
dog 2004. Ingen annan med det namnet hade fötts det datumet i Linz. De sa att de trodde att
Margaretas far antingen var född ett annat datum, egentligen hette något annat eller både och.
Det kunde också hända att födelseorten var fel. Margareta frågade om någon i Wien kanske
hade mer kontroll över hela Österrike. Hon tolkade det som att de svarade att så kunde vara
fallet. Själv ville hon också se lite andra delar av världen samt försöka få veta vad hennes far
gjorde fram till 1939. Hon hade också fått höra av andra att de hade tyckt att han hade en
71
österrikisk dialekt, så hon trodde nu att han måste vara från Österrike, eller kanske från södra
Tyskland, och sannolikt ha bott där till 1939, men han hade angett något annat. Frågorna var
nu vilket datum han verkligen var född och i vilken ort, och hette han ursprungligen Walter
Becker eller inte? Kände han den andre Walter Becker? Kunde han ha låtsats att han var den
mannen? Många frågor dök upp. De på folkbokföringsnämnden sa att de skulle försöka
undersöka saken vidare. De sa att de möjligen hade en vag misstanke om något, men att det
var långt ifrån säkert att det var som de misstänkte. Margareta sa att det lät bra. Familjen gick
därifrån utan att de på folkbokföringsnämnden hann fråga om de själva misstänkte något. De
trodde då att familjen verkligen misstänkte något, men så var det inte.
Fulla av tankar åkte de sedan till Wien. De åkte på motorvägen E60. Enligt Den stora
bilatlasen | EUROPA, till vilken jag tidigare har hänvisat, går vägen nära men inte direkt
genom Amstetten. Således såg de ingenting av staden, men de tänkte att det ju var där Fritzls
bodde. Framme i Wien kom de på att Walter ju hade köpt en bok om Fritzlfallet. De tänkte nu
att de kanske borde ha behållit den. Margaretas far, vad han nu ursprungligen hade hetat, hade
ju uppenbarligen hemligheter, och precis som familjen Fritzl var han av allt att döma från
Österrike. De var nära i tankarna, men ingen av dem tänkte på ett möjligt släktskap denna
gång heller. De tyckte det var något groteskt att utan vidare jämföra honom med Josef Fritzl,
som ju är mer känd för annat än att ha låtsats vara någon annan. Förutom Fritzl funderade de
på vilka andra han kunde vara lik. De tänkte något på Frank Abagnale och även på en man
från Dalarna, vars dåvarande vistelseort de ofta hade åkt förbi på väg till och från
sommarstugan. Den mannen hade hittat på att han hade gjort en massa hemska saker som han
nog inte har gjort, samt bytt namn, men han hade väl angett att han ville byta namn, eller? Ja, i
boken Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare, tryckt 2012, nämnde Hannes Råstam
att Sture Bergwall 1992 hade anmält till Folkbokföringen att han ville byta namn till Thomas
Quick, och fått det godkänt. Efter det var det svårt för honom att flytta in i hans nya lägenhet,
så han fick lov att stanna kvar ett tag på anstalten i Säter. Då började han erkänna en massa
brott som han nog inte har begått. Sannolikt har även Josef visat ett Thomas Quick-syndrom.
Glatt nämner att han i häktet för inlåsningen av Elisabeth sa att hans mor inte dog 1959.
Istället låste han in henne på vinden tills hon dog 1980. Dock var han under den tiden
utomlands en längre tid samt avtjänade ett fängelsestraff för en våldtäkt, så det påståendet
verkar enligt Glatt inte troligt. Ingen i familjen Lundquist tänkte på det. Något de däremot
tänkte på var att Walter möjligen kunde ha flytt från nazisterna. Kanske att det inte var hans
egen idé att byta namn. Var han jude? Tänk om han möjligen var en oäkta son till Hitler. Det
skulle förklara mycket, men de tyckte då inte att någon av dem var särskilt lik Hitler.
Medan Lundquists förberedde sig på ett möte med folkbokföringsnämnden i Wien skickade
en person på folkbokföringsnämnden i Linz ett e-postmeddelande till kollegerna i Wien. I det
stod att det verkade som att något fantastiskt hade upptäckts, men det var ännu inte helt säkert
att det förhöll sig som de trodde. Därför beslöts det att det måste hållas hemligt för alla,
åtminstone tills det verkade vara helt klart att det var som de trodde. I Wien trodde man alltså
att familjen hade anat något när de anlände. På plats sökte de igenom män födda i Österrike
1913 samt de som hette Walter eller Becker. En man med det vanliga namnet föddes den 30
april 1913 i Wien, men han dog 1997. Ingen annan kunde de absolut peka ut, men de sa att de
skulle forska vidare och kontakta Margareta om de skulle hitta något mer säkert.
Lundquists åkte hem. De hade via mobiltelefon och e-post haft kontakt med Lena. Därmed
visste hon och Stig nu lika mycket som de. Han hade absolut bott i västra Berlin mellan 1939
och 1945. Innan det troligen i Österrike eller södra Tyskland, men han kan knappast ha hetat
Walter Becker innan han bosatte sig i Berlin. Han kanske även hade angett fel födelsedatum.
72
Peter träffade sin nya granne Sara, och fick av henne veta att hon troligen föddes den 5
december 1984 i norra Vietnam. Hon tillhörde en kinesisk minoritet i landet. Troligen för att
det var lite stridigheter mellan Kina och Vietnam hamnade hon som nyfödd på ett barnhem,
och adopterades som mycket liten av det svenska paret Evert och Agneta Persson, vilka var
födda 1955 och 1956. Om sin riktiga familj visste hon inget. Perssons hade inga egna barn
och de hade inte heller adopterat något mer barn än henne. Hon var uppväxt i en annan del av
Stockholm. Peter tyckte att hennes historia lät intressant. Han berättade att hans morfar från
Tyskland hade dött året innan och att familjen hade åkt och kollat lite i hans barndomstrakter.
Det var dock mycket de inte visste eftersom han hade hållit tyst om mycket. Det tyckte Sara
lät intressant. Det såg nu nästan ut som att de höll på att bli ett par.
Folkbokföringsnämnden i Berlin kontaktade Margareta. De angav att ingen av faderns arbetseller armékamrater hade hittats, men väl två grannar. Det var en kvinna, född den 8 september
1943. Hon mindes ingen Walter Becker i huset, men hon var ju bara två år när han flyttade.
Hon sa att de borde ha kontaktat hennes mor året innan. Modern hade hastigt avlidit i januari
2011 och fadern dog 2000. En som mindes Walter Becker hittades i alla fall. Det var en man,
född den 24 oktober 1924. Han var son till hyresvärden i huset. Han sa att han trodde att
Walter hade bott i Österrike hela tiden före 1939, men det var möjligt att han hade bott ett litet
tag på något annat ställe i Tyskland. När de frågade honom om det var i Linz Walter hade bott
tyckte han att han kände igen det, men han var inte helt säker. Efter kontakten kom han på att
han kunde ha angett lite mer, men det var nog inte av betydelse. I april 2008 hade han kommit
att tänka på att det väl hade varit en österrikare som under krigsåren hade hyrt en lägenhet av
hans föräldrar. Då var hans syster svårt sjuk, och därmed intagen på ett sjukhus – samtidigt
som Kerstin Fritzl. Kerstin överlevde, men hans syster dog i mitten av maj. Margareta kom att
tänka på mannen från Berlin som hennes föräldrar hade träffat innan hon föddes. Hon mindes
inte hans namn, men om folkbokföringsnämnden kunde hitta någon som hade läst vid
Stockholms universitet på våren 1949 vore hon tacksam.
De två folkbokföringsnämnderna i Österrike samarbetade och kom fram till en slutsats. Ett
gammalt kort på Franz Fritzl från hans sista arbetsplats i Österrike hade de tillgängligt. Efter
studier verkade det absolut vara samma person som de hade fått ett bröllopskort på. När de
även hade hittat en gemensam bekant till både Franz Fritzl och Walter Becker i Linz verkade
det stå klart varför han kallade sig Walter Becker. De kontaktade sedan både tyska och
svenska folkbokföringsnämnder för att få uppgifter om Walter Becker, och ett klart samband
verkade finnas. Det var inget som Margareta hade hittat på, men misstänkte hon något? Ingen
misstanke om några okända släktingar till Fritzl verkade i alla fall ha publicerats någonstans.
Margareta fick ett brev. När hon öppnade det undrade hon vad de hade hittat om hennes far.
Det stod att de kunde lämna fler uppgifter om honom längre fram, om samtliga i familjen
lovade att inte berätta för någon annan vad de hade hittat. Plats för sju ställen att skriva en
autograf som bekräftelse fanns. Det var tänkt att Margareta, Jan, Peter, Emma, Lena, Stig och
Daniel skulle skriva på. Margareta kontaktade de andra. De ville ju också veta sanningen, så
de skrev alla på och Margareta skickade tillbaka bekräftelsen. De som skrev på var alltså de
som härstammar direkt från e-bokens huvudperson och de som är gifta med någon som gör
det. Hädanefter skulle alltså de sju personerna hålla hemligt för alla andra vad två
folkbokföringsnämnder i Österrike hade hittat. Dock visste även Jans mor, Stigs döttrar och
Sara vid den tiden att han hade lämnat felaktiga uppgifter till familjen. Till dem måste alltså
något annat än den riktiga sanningen framföras. Alla som skrev på fick ett brev i vilket den
troliga sanningen stod, men det stod även att endast en man har helt säkert vetat om han var
far till såväl Josef Fritzl, Margareta Lundquist som Lena Nilsson, men han var nu död. De
breven var enbart på engelska, men den tidigare kommunikationen hade mest varit på tyska.
73
De som skrev på att de ville veta vad folkbokföringsnämnderna i Österrike hade hittat fick till
slut veta det. De höll därefter ett hemligt möte där de gick igenom vad som hade skrivits.
Peter kom på att morfadern nog strax innan han började skolan hade pratat om någon som
hette ”Jåsef” och sedan verkat ändra sig. Modern mindes då också det. Jan trodde att Walter
hade nämnt en stad som lät likt Amsterdam, men han tänkte inte alls på det 2008. Den gamle
mannen verkade ha blivit lite mer vresig efter händelsen i Österrike, samt hade beställt och
gömt en bok om Fritzl. De kom fram till att väldigt mycket tydde på att Margareta och Lena
verkligen var halvsystrar till Josef Fritzl. Daniel sa då att han hade lånat boken och ett tag haft
det i tankarna, men trodde ändå inte att så var fallet innan han fick brevet. I slutet av mötet
resonerades det om att flera i släkten ju hade lyckats hålla hemligheter inom familjen, så de
borde väl klara av att hålla hemligt att de var nära släkt med en som hade begått ett mycket
lindrigare brott än det som strax innan de fick det sista brevet hade skett i Norge, samt att
DNA-tester inte kunde vara möjliga, för de skulle ju hålla hemligt vad de hade fått veta.
Det var på sätt och vis en liten chock för dem att de, med en sannolikhet på åtminstone 99
procent, var så nära släkt med Josef Fritzl, men då han hade många barn fanns ju även andra i
släkten. Tidigare var systrarna mer rädda för att deras far hade begått brott i sin ungdom, men
nu verkade det inte vara så. Det var inte han som var familjens svartaste får. Möjligen att
händelsen i Norge kan ha bidragit till att de tänkte att värre brott kan man ju begå. Josef kunde
ju ha mördat sina barn i källaren, som Anders Behring Breivik hade mördat en massa
människor. Lena hade sparat DN från den 25 juli 2011 (strax innan jag tidigare hade tänkt att
de skulle få veta sanningen om sin släkt, utan att jag då kunde veta vad Breivik snart skulle
göra) där det stod att Breiviks far var chockad. Det måste ju även deras far ha varit 2008. Om
det inte var klart då så hittade de i alla fall senare att även Breivik har halvsyskon. Det står på
sidan i länken och jag har ju tidigare nämnt Wayback Machine. Du som läsare får med det
själv kolla när den uppgiften kom ut på Wikipedia på olika språk. Margareta och Lena tyckte
då att det var skönt att få veta att de inte var ensamma om att ha besvärliga personer i släkten.
Lena skrev till folkbokföringsnämnden i Österrike att det verkade som att de hade rätt, samt
bad dem skicka en släktförteckning. De fick en förteckning över alla i släkten med namn,
födelsedatum, dödsdatum (för avlidna) och adress från och med Josef Fritzl d. ä. och hans fru,
med undantag av Elisabeth och hennes barn ifall de hade skyddade personuppgifter. De fann
att Franz-Walter visst hade haft syskon. En syster levde 1910-1996. Hennes förste make dog i
kriget, men 1946 gifte hon om sig med en man som levde 1902-1992. Inga barn fick hon. En
annan syster levde 1911-2004. Hennes make levde 1908-1986. De gifte sig 1939, fick en son
1942 och en dotter 1946. Sonen var 1972-1975 gift med en kvinna som senare flyttade till
USA, gifte om sig och fick barn där. Själv fick han inga barn. Istället flyttade han 1978 från
södra till mellersta Västtyskland. Dottern var gift och hade barn och barnbarn i södra
Tyskland. En syster, född 1918, har också funnits. Hon dog i januari 2008. Möjligen att det
var bland annat tanken på fasterns död som fick Josef att ta Kerstin till ett sjukhus i april.
Fastern gifte sig 1945 med en man som levde 1917-2003. De fick två döttrar, 1946 och 1947.
De flyttade 1956 till Innsbruck, där döttrarna fortfarande bodde 2011. Den äldsta dottern hade
varit förlovad ett tag, men det tog slut. 2011 var bägge systrarna ogifta och barnlösa. Josefs
övriga ättlingar stod också med i släktförteckningen.
Margareta kände i augusti att hon ville få lite distans. Som ägare till sommarstugan åkte hon
ensam dit. De hade ett tag funderat på att sälja stugan. Hon träffade där en bekant som dels
kom ihåg att Emma nyligen hade fyllt år och dels kände en annan familj som ursprungligen
var från Dalarna, men nu bodde i Stockholm. De var spekulanter på en sommarstuga. Efter
vissa förhandlingar var allt klart. Sommarstugan såldes på hösten 2011.
74
Då familjerna Lundquist och Nilsson hade bestått i över 25 år kom bägge familjerna också att
bestå efter att det hade avslöjats vilka de var nära släkt med. De hände dock att det blev lite
gnabb. Både Jan och Stig sa då någon gång, mest på skämt, till sin fru: ”Det märks att du är
halvsyster till Josef Fritzl.” I övrigt är det inga problem med den vissheten i familjerna. Det
största problemet är hur de ska hålla det hemligt för alla andra. De kom fram till att till de som
visste att gubben hade uppgett något annat än det riktiga, men inte undertecknat att de fick ta
del av den riktiga sanningen, skulle de säga att folkbokföringsnämnder i Österrike och
Tyskland hade kommit fram till att han ursprungligen hette Walter Holtz och tog sig namnet
Becker i Berlin 1939. Han bosatte sig i Berlin först efter att kriget hade börjat. Han var född i
Salzburg den 30 april 1914. Han hade alltså uppgett fel födelseort och angett att han var precis
ett år äldre än han verkligen var. Han var alltså född längre bort från Amstetten samt var lite
väl ung för att de skulle kunna tro att han kunde vara far till Josef Fritzl. Stig hade dessutom
hittat att Louis Armstrong hade sagt att han var ett år äldre än han var. Walters far hade dött i
första världskriget. Sedan flyttade han med sin mor till södra delen av det som under kalla
kriget var Östtyskland. Han hade inga syskon eller fosterföräldrar, men modern skaffade en
pojkvän som Walter inte riktigt trivdes med. Modern dog i mars 1939.
De som visste om sitt hemliga släktskap höll regelbundna chatt-möten där de diskuterade hur
de skulle fortsätta att bevara sin hemlighet. Samtliga beställde Halls engelska bok (som jag
har nämnt har i alla fall inte jag hittat att det har gått att beställa den svenska översättningen
efter 2010) samt Cawthornes e-bok till sina internetmedier (de ville inte att andra skulle hitta
så många fysiska böcker om Fritzl där de bodde). I den sistnämnda fann de att en fond som
stödde kidnappningsoffren fanns. Genom kontakter hittade de numret till fonden. De satte in
ett ganska stort belopp där. På så vis ansåg de att Elisabeth och hennes barn fick ärva pengar
från deras okände farfar. Dock fick inget av Elisabeths helsyskon ärva något. Cawthorne
nämner att fem av hennes sex helsyskon var gifta 2008. Den svenska släkten tänkte att de
kanske var rikt gifta. De la inte ner någon möda på att leta efter nummer till deras konton eller
fonder, då de ju skulle tillhöra en hemlig del av släkten.
Innan de hade bestämt vad de skulle säga om Walters tidigare liv tyckte Malin att hennes far
och styvmor verkade dölja något. Hon pratade med Helene om det, men Helene hade inte
reagerat på det sättet. Även efter att hon hade fått veta vad hon trodde var sanningen undrade
Malin om de ville dölja något. Om det i så fall gällde Walter eller inte kunde hon ju inte veta.
Stig märkte att Malin verkade vara lite konfunderad. Han hittade då även på att han hade
misstänkt att han själv hade cancer, men väntat med att säga något tills det var helt klart. Vid
julen var det klart att han inte hade cancer. Det tyckte Malin lät acceptabelt. En anledning till
att Malin var konfunderad var att hon och Niklas inte tyckte att de kunde leva med varandra
längre. Under hösten 2011 var de mest i gräl och i januari 2012 skilde de sig. Niklas flyttade
till en annan förort. Och på Jans arbete tyckte han som hade fått boken, liksom några andra,
att Jan var lite mer inåtvänd än tidigare. De visste inte varför, men på våren 2012 insjuknade
Jans mor hastigt. För henne gick det ganska fort på slutet, vilket kom strax efter påskhelgen.
Då gick en som visste att hennes barnbarns morfar hade sagt något annat än det riktiga om sin
barndom, men aldrig fått veta hela sanningen, ur tiden. Jans arbetskamrater trodde då att hans
mor hade varit dålig länge. En annan som dog i början av 2012 var morbrodern i Finland, men
honom hade de inte haft någon kontakt med de senaste åren.
För Peter var det ett litet dilemma. Innan han fick veta sitt släktskap, som inte fick avslöjas för
någon som inte skrev på avtalet, verkade det äntligen som att han hade hittat en kvinna som
han kunde leva tillsammans med. Han och Sara fastnade direkt för varandra. Då hon ju fick
namnet Sara Persson först i Sverige längtade hon efter att legitimt få ett riktigt efternamn via
75
ett äktenskap. Om det var med en infödd svensk eller inte hade mindre betydelse, men så
träffade hon ju Peter. Vad hon gjorde innan dess ligger utanför huvudtemat i denna e-bok,
men hon hade i alla fall aldrig varit vare sig förlovad eller gift. Såväl hennes adoptivföräldrar
som alla i Peters familj var till en början mycket glada över den nya relationen. Dessutom var
Peters lägenhet lite större än Saras, så det verkade naturligt att hon efter ett tag flyttade ihop
med Peter. Tidigare hade det bott en kille i den andra lägenheten, men han var sällan hemma.
Det sista året innan Sara bosatte sig där verkade ingen ha bott där. Sara tyckte ett tag att Peter
verkade något bekymrad. Han sa att han hade haft lite diskussioner med sina föräldrar, men
lite senare verkade han vara på bättre humör. Det var när det var bestämt vad de som skrev på
avtalet om familjehemligheten skulle säga till andra om hans morfar. Peter tänkte att Sara
hade ju aldrig träffat honom. Då åtminstone två män i släkten med säkerhet hade haft
hemligheter för sina fruar skulle det väl kunna gå att gifta sig med Sara, och kanske även få
barn. Det var ju även mycket mindre ofta Fritzls var i medierna då än ett par år tidigare.
Peter tyckte sig se vissa likheter mellan Sara och hans mormor. Det verkade då vara möjligt
att hålla sitt släktskap hemligt för henne. Om förhållandet skulle bestå och det även skulle bli
barn skulle de nog ändå växa upp i en tid när de flesta svenskar inte tänkte så mycket på
Fritzlfallet. På hösten 2011 förlovade de sig. Sara flyttade in i Peters lägenhet. Hon hade sagt
att hon var med i en förening som hade möten en gång i veckan. När det var klart flyttades
chatt-mötena med familjen till dessa tidpunkter. Om ett chatt-möte drog ut på tiden fick Peter
lämna mötet i förtid och om Sara inte var på något möte i sin förening förstod de andra varför
Peter inte deltog i det chatt-mötet. Familjen såg vissa risker med Peters nya relation, men de
vågade inte visa så mycket öppet. Sara och hennes adoptivföräldrar trodde att de möjligen
hade synpunkter på att hon var asiat, men det skulle de då försöka övervinna. När Peter hade
läst ut boken tog hans föräldrar hand om både den och brevet för att förhindra att Sara skulle
bli misstänksam. Man kom på att det nog var bäst att förvara alla brev på ett och samma
ställe, ifall någon i familjen skulle råka ut för någon olycka, så att obehöriga inte kunde hitta
breven. Alla brev är nu inlåsta i ett skåp hos Lundquists, vilket inte är i deras källare. Endast
en gång förde Sara Fritzlfallet på tal med Peter, men hon drog då inte upp någon tydlig likhet
med Peters morfar, som hon ju aldrig har träffat. Peter sa att de flesta verkade ha glömt det
samt att det nog var bäst för Elisabeths familj att andra inte pratade om det. Sara höll med.
Hon tänkte då lite på att Peters morfar kanske hade haft fler hemligheter än de hon då kände
till, men det skulle nog Peter i så fall berätta mer om senare. Då allt verkade gå vägen gifte de
sig i maj 2012. På sin bröllopsresa flög de till Vietnam. Sara hade tidigare varit där, men hon
hade inte hittat någon säker släkt till henne. Peter tyckte att det var intressant. Han glömde för
ett tag sin familj. Ingen av Saras adoptivföräldrars föräldrar var kvar i livet när hon träffade
Peter, men innan Peters farmor dog hann Sara i alla fall träffa henne.
Av dem som biologiskt sett var släkt med Fritzl hade endast Peter kvar sitt foto på Facebook.
De andra bytte avatar till annan eller ingen. I familjerna Lundquist och Nilsson är alla vänner
med alla, men de ändrade alla i sina profiler så att vänlistorna inte längre kan ses av andra än
vänner. Alla i familjen Lundquist blev även vänner med Saras adoptivföräldrar. Daniel har
även ett konto på Twitter, och såväl Peter som Emma var med i StayFriends. Efter avslöjandet
om släktskapet har ingen av dem något foto på någon av dessa sajter. Sara verkade inte direkt
fundera över det. Innan de gifte sig planerade hon mer för det kommande äktenskapet, och
efter det skulle de flytta till en annan stad. Det var främst Peter som ville hålla distans, men
även Sara längtade ibland bort från storstaden. De hade ju bägge Internet med egna
inloggningsuppgifter. Därmed kunde Sara varken se Peters e-post eller historiken i hans dator.
Hon hade även ett eget internetmedium. På våren 2012 ansåg man att e-post kunde ersätta
chatt-mötena. Peter och Sara bestämde sig för att flytta drygt 200 km norrut, till Hudiksvall.
76
När Peter och Sara hade blivit ett par och de andra i familjen hade lite tätare kontakter med
varandra än tidigare kände Emma och Daniel att de verkligen hade något gemensamt. Bägge
såg i och för sig vissa risker med att flytta ihop, men eftersom Emma har en fin lägenhet i
utkanten av Stockholm besökte Daniel henne lite oftare. Han bor ju mer centralt, i en lägenhet
av lite lägre kvalitet. Det blev dock lite väl intima kontakter, men en abortmottagning ligger
ganska nära. Det måste ha gått att köpa ett graviditetstest då, för Wennerholm & Jangestig
nämner att det gick redan 2004, och enligt Wikipedia (jag länkar inte här ifall det ändras) går
det även när detta skrivs. Emma märkte att det var ett tag sedan hon hade haft mens. Då köpte
hon ett graviditetstest, och blev lite rädd över resultatet. Hon och Daniel insåg att de hade gått
lite väl nära varandra. De hade ju inte läst Marsh & Pancevski, utan bara Hall, så de trodde
verkligen att deras morfar hade haft sex med en biologisk kusin. De tänkte även på att folk
kunde se en likhet mellan dem och Josef Fritzls föräldrar. Bägge var alltså med på en abort,
vilken gjordes strax innan Sverige fick en tronarvinge. Då släkten är känd för att kunna bevara
hemligheter lyckades de hålla hela denna historia hemlig för alla andra.
Efter det blev det något större distans mellan Emma och Daniel, men de bröt inte totalt.
Emmas föräldrar hade ju sparat släktförteckningen. Daniel tittade på den och skrev av det
intressanta. Han ville på sommaren 2012 åka och se var hans morfar tidigare hade bott samt
var i Österrike och Tyskland han hade släktingar som tidigare hade varit helt okända för
honom. Självklart fick han inte besöka någon och säga att han var en nära släkting från
Sverige, men alla i familjen kände honom så pass väl att de förstod att han inte skulle göra
något sådant. Han åkte ensam i juli 2012, när Peter och Sara höll på att flytta. Han var alltså
den förste i den svenska släkten som såg var huset som blev känt i världen 2008 låg. Han
tittade bara som hastigast på det stället, utan att fotografera något.
Alla i familjen utom Peter fick DN i sina brevlådor den 16 juni 2012. Han hade dock sin
bärbara dator med sig till Vietnam, och kunde på Internet läsa om David Hemler, en man som,
liksom Peters morfar, hade rymt till Sverige, hittat på ett annat namn och en annan bakgrund
än vad som var rätt, gift sig och fått barn samt valt att själv berätta sanningen efter 28 år.
Margareta skickade ett e-postmeddelande till Peter om det. Det kändes bra för alla i familjen
att helt plötsligt ha någon annan än Josef Fritzl som de kunde förknippa morfadern med.
Framför allt de som visste ”halvsanningen” jämförde honom med Hemler. Sedan flyttade
Peter och Sara till Hudiksvall. Peter valde den staden dels för att den ligger åt ”rätt håll” från
Österrike och dels för att både han och Sara hade släkt där. Jan har en kusin i Hudiksvall, som
Peter inte hade träffat sedan han var liten, och en syster till Saras adoptivfar bor också där. De
sa upp prenumerationen på DN. Till en början läste de tidningar enbart på Internet.
Innan fler saker hände i familjen fick Margareta ett meddelande från folkbokföringsnämnden i
Berlin. De visste ju inget om släktskapet med Fritzl eftersom deras motsvarigheter i Österrike
hade klargjort att det skulle vara hemligt. Istället meddelade de att en 90-årig man nyligen
hade dött. Hans fru dog strax efter det datum på vilket de senare fick veta att en viss Walter
Becker dog. Mannen i Berlin hade även haft en bror som levde 1919-2002. De hade funnit att
brodern bodde i Uppsala på våren 1949. Hans fru levde 1924-2009. Han gifte sig 1951 och en
dotter föddes 1952, precis som Margareta. Med dessa pusselbitar kontaktade de dottern. Hon
kom ihåg att hennes familj besökte Stockholm när hon var ca 14 år. Fadern sa då att han på
stället de var hade träffat en man från Berlin som han kände en aning. Den mannen hade
flyttat dit och skulle gifta sig med en svensk kvinna. När hon hörde både Walters och Anitas
namn kände hon sig säker på att det var dem folkbokföringsnämnden menade. Fadern hade
även sagt att han inte tidigare hade tänkt på det, men det verkade som att mannen hade en
österrikisk dialekt. Han trodde inte att det blev tillfälle att prata med mannen om det när de
77
träffades i Stockholm. De lämnade dotterns kontaktuppgifter till Margareta, så att hon kunde
kontakta henne. När hon, liksom Jan, snart skulle fylla 60 år skrev Margareta till henne och
berättade lite mer om sin far. En till som vet ”halvsanningen” blev det alltså oväntat. De höll
lite kontakt. Margareta berättade om sina barn, och tyskan berättade om sina barn och sina två
yngre syskon. Senare bröt Margareta kontakten. Tyskan funderade inte på varför, när det
verkade som att Margareta hade fått svar på vilka hemligheter hennes far måste ha haft.
Margareta trodde att hon nog hade bett folkbokföringsnämnden att söka efter en som bodde i
Stockholm 1949. Det var visst i Uppsala han bodde, men han hittades i alla fall till slut.
Hennes familj hade nog varit i sommarstugan när den tyska familjen besökte Stockholm.
Det var framför allt Sara som ville ha barn. De skulle ju i så fall få riktiga släktingar på sin
fars sida i Sverige. Själv visste hon ju inget om sin riktiga släkt. Peter hade innerst inne också
velat ha barn, åtminstone innan hans makabra släktskap hade avslöjats. Nu var han något mer
osäker, men det kändes skönt att ha sex med Sara. Det fick honom att glömma vissa problem.
Det var på hans 32-årsdag som Sara sa att hon inte var helt säker, men hon trodde att hon var
gravid eftersom hennes menstruation var något försenad. Senare var det säkert. Vid julen åkte
de hem till sina föräldrar i Stockholm. Då berättade de. Det syntes även lite på Sara. Peter var
lite i tankar, och innan olyckan hade folk märkt att både Lundquists och Nilssons verkade mer
tillbakadragna än tidigare. Ingen hade uttryckligen frågat varför. Sara trodde att Peter bara var
allmänt nervös för att bli far, och att hans familj kanske hade synpunkter på hennes utländska
bakgrund. Från och med början av 2013 blev situationen helt annorlunda. När Peter hade
omkommit i en olycka, om vilken jag tydligare redogör för i efterordet, tänkte ingen annan
mer på att de hade varit lite tillbakadragna innan. Efter det tyckte andra att de verkade rätt så
starka, med tanke på den senaste händelsen. Peter begravdes i Hudiksvall. Åtminstone
Lundquists hade framhållit att det var hans vilja att hans barn inte skulle växa upp i
Stockholm utan i en mindre stad, så Sara stannade i Hudiksvall. Margareta sa till henne att en
kusin till hennes mor Anita hade haft en svärfar som omkom i en olycka innan kusinens fru
föddes. Sara googlade på hennes namn och fann att ett barnbarn till henne hade nämnt det på
en släktforskningssajt. Det kände inte Margareta till. Hon hade inte haft någon kontakt med
den delen av släkten på länge. Sara kontaktade inte heller Peters avlägsna släkting, då det inte
tydligt framgick hur man lättast kunde göra det. Hon hittade även att den svenske diplomaten
Raoul Wallenberg föddes efter att hans far dog. Därmed kunde det säkert bli något stort av
barnet. 2013 var det ju också rätt så vanligt att föräldrar skilde sig eller separerade när de hade
små barn. Kanske att äktenskapet ändå inte skulle ha hållit. Peter hade då ibland verkat tycka
att det var lite jobbigt, utan att Sara helt klart visste varför.
Självklart var det jobbigt för familjen. De tänkte att Peter nog hade varit lite fundersam den
sista tiden. Hade han sett upp bättre hade det inte hänt, men det verkade vara säkert att det inte
var ett självmord utan en olycka. Som den avlidne huvudpersonen i e-boken hade även
döttrarna lätt för att utnyttja fördelarna med krig och olyckor. Nu verkade det vara mindre risk
för att andra skulle undra så mycket över vilka hemligheter de hade i släkten. De flesta var
någorlunda återhämtade på sommaren 2013. Den 3 juli föddes en flicka som kom att kallas
för Petra. På Peters 33-årsdag döptes hon till Petra Agneta Margareta Lundquist. Familjen
ville ju träffa henne ibland, men inte gärna alltför ofta. De hoppades att hon inte skulle fråga
så mycket om sin far eller om hans släkt. De hoppades även att Sara skulle hitta en annan
man, så att Petra kunde få halvsyskon. Sara hade visst sagt att hon någonstans på Internet
hade hittat en eventuell släkting i Vietnam. Det var främst Peters föräldrar som ville att hon
skulle försöka hitta sin egen släkt, åtminstone efter hans död, men även Saras adoptivföräldrar
hade rått henne till det sedan de skaffade Internet. Resten av e-bokens huvudtext tar bland
annat upp vad Sara hittade och hur väl Lundquists har lyckats distansera sig från Saras familj.
78
Med ett nytt operativsystem i Peters gamla dator hittade Sara i september 2013 en hemsida, på
vilken en man i januari 2013 på engelska hade skrivit något som verkade intressant. Hela
datorn tömdes när Windows 8 installerades, så Sara fick aldrig någonsin se vad Peter hade
sparat i den. Hon hade en ny systemversion. Om det i installationsfasen frågades om det
skulle vara en uppgraderad eller en ny version valde hon en ny. I så fall var det antingen av
misstag eller för att Peter hade sagt att ”det är vissa smärre problem med datorn”. De andra i
familjen var då för upprörda för att tänka på att Sara möjligen kunde hitta känsliga saker i
datorn, och ingen tänkte på det senare heller. Mannen hade lagt upp ett fotografi på sig själv.
Han var verkligen ganska lik Sara. Dessutom föddes han 1977 i det område som Sara trodde
att hon föddes i. Han angav även att en syster dog som nyfödd 1979. Fadern föddes 1946 och
dog på hösten 1984, medan modern var gravid. En annan syster föddes den 4 december 1984.
Då modern inte kunde ta hand om henne lämnades hon till ett barnhem. Kanske att hon hade
blivit bortadopterad till något annat land. Modern föddes 1948 och hade nyligen dött när
sonen på Internet frågade efter sin syster. Sonen hade sparat hårstrån från modern, ifall han
kunde hitta någon som kunde vara systern, så att ett DNA-test kunde göras. I övrigt hade han
flyttat till Vietnams huvudstad Hanoi, gift sig och fått två söner, vilka föddes 2004 och 2006.
Sara betraktade sidans innehåll. Det verkade som att det kunde vara hennes bror, men helt
säker var hon ju inte. Hon skickade ett e-postmeddelande till sina adoptivföräldrar. De trodde
också att det kunde vara så. Efter Peters död hade hon även etablerat en kontakt med en
svensk man vid namn Gustav. Han föddes i Hudiksvall 1985 och har ett finskt efternamn för
att hans farfar som liten skickades till Sverige under andra världskriget. Gustav träffade Peter
och Sara första gången när de var nyinflyttade. Han trodde också att Sara hade hittat sin bror.
På våren 2014 flyttade Sara och Gustav ihop. Sara och Petra har även ganska bra kontakter
med Jans kusin. Hon föddes Lundquist 1950, gifte sig och flyttade från Stockholm till
Hudiksvall på 1970-talet, men de har inga barn. Även de trodde att Sara hade hittat sin riktiga
släkt. Sara kontaktade då vietnamesen. Hon berättade om sig själv och när de hade kontakt
verkade det vara ännu troligare att de var syskon. Bland de sista som fick veta att Sara kanske
hade hittat sin bror var Margareta, Jan och Emma.
Så hittade Sara denna sajt. I fliken Syskon står att ett syskontest vanligen inte ger samma
säkra resultat som ett faderskaps- eller moderskapstest. Om ett syskonpar delar en ovanlig
DNA-uppsättning blir resultatet mycket säkert, men om den gemensamma DNA-bilden är
tämligen vanlig blir svaret osäkrare. I fliken Farbror står att om inga föräldrar eller syskon
finns kan man få fram ett eventuellt släktskap genom att jämföra DNA-profilen med ett
syskon till en förälder. Det testet ger dock inte lika säkert resultat som ett faderskaps- eller
moderskapstest. Sara nämnde sajten för sin eventuelle bror. Han svarade att en faster och en
morbror levde. Om tester från både Sara och Petra skickades in och jämfördes med hans barn,
hans faster, hans morbror och honom själv borde det bli ett säkert resultat, även om modern
var död. På Wikipedia står att 1985 grävdes en sex år gammal grav upp. Skelettdelar som togs
tillvara genomgick DNA-test och jämfördes med DNA från en trolig son. Då var det säkert att
den som avled 1979 var SS-läkaren Josef Mengele. 1985 gick det alltså att testa även avlidna.
Vad som än gällde 28 år senare var resultatet klart strax före julen 2013.
Läsaren har kanske tänkt på att 100-årsdagen av någons födelse har passerats. Familjen tänkte
bara som hastigast på det då. Strax före 101-årsdagen var Helene och Leif vid gravstenen.
Därefter sa Helene till Lena att fel födelsedatum står på den. Lena svarade att de flesta ju
trodde att han föddes 1913 samt att det nog var besvärligt att ändra på det nu. Malin fick en ny
pojkvän som föddes 1978 och har en dotter, född 2006, från ett tidigare förhållande.
Föräldrarna var bördiga från Ungern. I maj 2013 förlovade de sig och i juni 2014 gifte de sig.
79
DNA-testernas resultat visade att det var som de trodde. Sara har hittat sin familj i Vietnam.
Vid julen 2013 åkte hon hem till sina adoptivföräldrar. Hon berättade det för dem, och kort
därefter fick även Margareta, Jan och Emma veta det. Lundquists tycker det är bra att Petra
har en riktig släkt även på mödernet. Sara och hennes bror kommunicerade därefter lite mer
som bekanta än tidigare. De funderade även på om de möjligen kunde träffas någon gång.
I början av 2014 hade jag tänkt mig att Sara, Gustav och Petra i slutet av sommaren, när Petra
hade fyllt ett år, skulle flyga till Vietnam och hälsa på släkten i några veckor, men händelser i
Vietnam fick mig att ändra de tankarna. I maj 2014 placerade Kina en oljerigg på ett område
som även Vietnam gör anspråk på. Här nämner DN att Vietnam protesterade mot det samt att
Kina evakuerade fler än 3 000 av sina medborgare i Vietnam. Det var möjligen spekulationer
om att det kunde bli ett krig mellan Kina och Vietnam, men därefter rapporterades inte så
mycket om det (mer rapporter om strider i Ukraina, Syrien och Gaza var det i svenska medier
under försommaren 2014). Här nämner i alla fall Svenska Dagbladet att Kina i mitten av juli
flyttade oljeriggen. En anledning till att jag här använder länkar istället för mikrofilmer för
tidningsartiklar är att bara tidningar från 2013 och tidigare verkar finnas på mikrofilm.
Under tiden som läget var spänt i östra Asien tänkte jag mig att Saras brors familj höll till på
Hudiksvalls flyktingförläggning (jag valde att länka till Recos lista över flyktingförläggningar
i Sverige; när detta skrivs är Hudiksvalls flyktingförläggning med på sidan i länken, vilket kan
vara ändrat när du läser e-boken). Då träffade de Sara, Gustav och Petra, och fick lära sig lite
om Sverige. Det blev även av att besöka Saras adoptivföräldrar i Stockholm. Brodern tackade
dem för att de tog hand om Sara när hon var liten. De träffade även Peters familj, men det
blev inga djupare diskussioner. Sara upptäckte också att hon och hennes bror var ganska
olika, och efter att ha varit med om kraftiga temperaturväxlingar (källa: eget minne; i maj var
det riktigt varmt, i juni rekordkallt och i juli återigen högsommarvärme), hört slagord från
invandrarfientliga svenskar och fått veta att det blivit bättre i Vietnam åkte de hem. Sara sa att
det skulle vara kul om hennes familj ett par år senare (alltså efter att detta skrivs) när barnen
är lite större kunde hälsa på broderns familj i Vietnam om det inte är oroligt där då. När
brodern var i Sverige märkte hon att hon var gravid igen. På Petras ettårsdag besökte Perssons
Hudiksvall. Lundquists gratulerade elektroniskt. Därefter åkte Emma ensam på en resa i sin
morfars hemtrakter, liknande vad Daniel hade gjort två år tidigare. Hon hade viss elektronisk
kommunikation med Sara då också, fast Sara trodde att Emma var i Sverige hela tiden.
Den 12 januari 2015 fick Sara en son. Han föddes något tidigt, men är helt frisk och ses inte
som en prematur; tack vare händelserna i Vietnam och pojkens lite tidiga födelse behöver jag
inte vänta så evinnerligt länge med att färdigställa min text. I övrigt har inte Sara och Gustav
planerat något äktenskap än. Jan kom på att de som vet sanningen inte bör tala med varandra
om sitt släktskap med Fritzl så ofta, med risk för att någon av dem kan råka säga det till andra.
Emma har ibland kontakt med Sara, mest elektronisk, vilken Daniel vill begränsa. Malins nya
svärmor är född i Sverige, dit föräldrarna flyttade 1945, men svärfadern bodde 1956-1970 i
Wien. Han dog dock i mars 2011, så de som vet sanningen ser ingen större risk med det
äktenskapet. Ingen utomstående har frågat om de via Walter är släkt med Fritzl, men såväl
Saras adoptivföräldrar som dottern till tysken han träffade i Stockholm 1949 har jämfört
honom med Fritzl och undrat om de möjligen är släkt, men ingen tror på ett nära släktskap
med Fritzl. Perssons tror snarare att de kan vara släkt med Hitler.
Det kan ju även hända att troende kristna har rätt. I så fall tänker jag mig att Peter blev glad,
men inte direkt förvånad, när han fann att hans morfar hade kommit till himlen. Av Peter fick
morfadern veta att hela hans hemlighet avslöjades efter hans död, och Peter förlät honom.
80
Efterord
I sitt förord skriver Hall: ”Bokens sista kapitel är ännu inte skrivet.” Han och flera andra som
har skrivit om Fritzlfallet valde att ge ut sina böcker innan rättegången ägde rum. Jag väntade
däremot med att färdigställa min text, som ursprungligen är denna e-bok i pdf-format men kan
kanske omvandlas till en bok, tills jag bedömde att inget mer av något större intresse fanns att
skriva. Som jag har nämnt fick jag idén till min historia 2010, närmare bestämt ca ett halvår
efter det datum jag då hittade på att huvudpersonen dog. Sedan hösten 2010 har jag haft i
tankarna vad de vid den tiden kvarlevande svenska ättlingarna till honom har gjort. Någon
gång under vintern 2012-2013 fick jag idén att skriva ner det. Av det man kan kalla
”huvudkällor” till min text hade jag då Halls bok om Fritzlfallet, Schimanskis bok om Berlin,
de böcker om sökning på Internet som jag hänvisade till i kapitel 10 samt vissa av de
tidningsartiklar jag har hänvisat till. Jag tänkte börja skriva texten i början av 2013, men jag
kom på att det kanske var bäst att vänta tills det hade gått mer än fem år sedan Fritzlfallet
avslöjades, ifall något nytt kunde bli känt då. I väntan kom jag bland annat på att det kanske
skulle vara bra att skaffa mer material, om till exempel andra världskriget, och då jag visste
att andra engelska böcker om Fritzlfallet fanns kunde jag ju beställa dem också. Därmed
kanske jag inte skulle skriva något alls, i alla fall inte om jag hade hittat något helt annat än
det jag hade tänkt ut. Nu är jag tacksam för att jag väntade med att skriva. Vissa modifieringar
av vad jag först hade tänkt har jag, tack vare mer litteratur, gjort. Exempelvis hittade jag
tidigare på Internet att Josefs mor var född utom äktenskapet. Först tänkte jag mig att hans
mormor var mycket ung när hon och en pojke var intima, och då hade det inte varit så konstigt
om hon hade haft en lillebror som kunde ha en son som föddes 1913. Jag har läst alla böcker
jag har hittat om Fritzlfallet som var möjliga att beställa på hösten 2013. Cawthornes bok
Daughter in the Dungeon: The Horrific True Story of Joseph Fritzl, tryckt 2012, upptäckte
jag således för sent, när den redan var slutsåld. Därmed har jag verkligen inte hittat något
riktigt födelsedatum för Josef Fritzls far. Jag påbörjade till slut min text 2014.
I texten har jag på vissa ställen nämnt att jag i efterordet mer utförligt kommer att diskutera
något som jag som hastigast tog upp när jag fann det lämpligt att beröra det i texten. Jag skrev
till exempel i kapitel 1 att Maria föddes den 30 november 1895. Troligen är mitt påstående att
Josefs mor föddes ett visst datum mer rätt än mitt påstående att hans far föddes så sent som
1913, då ingen annan, så vitt jag vet, öppet har hävdat att det var stor åldersskillnad mellan
dem. Marsh & Pancevski nämner att Maria troligen föddes i mitten av 1890-talet, men varför
hävdar jag att hon föddes just den 30 november 1895? Jo, här har jag använt en uppgift som
någon gång på vintern 2011-2012 stod om Josefs födelsedag på den engelska Wikipediasidan.
Läser du denna text på en skärm kan du klicka på den länken, sedan klistra in adressfältets
text i sökrutan på Wayback Machine, därefter klicka på knappen Browse History och välja ett
datum i slutet av 2011 eller i början av 2012. I så fall finner du att det i stycket Biography en
bit ner på sidan felaktigt står att Josef föddes den 30 november 1935. Det skulle kunna vara så
att den som skrev det blandade ihop hans födelsedag med hans mors födelsedag, som var ett
annat år med slutsiffran 5. Det är även osäkert vad Josefs far egentligen hette. Hall nämner
tydligare än andra vad han gjorde fram till 1939 samt att det är okänt vad han senare gjorde,
men inget förnamn nämns. Både Glatt och Wikipedia nämner att han hette Josef och blev
dödad i andra världskriget. Även Marsh & Pancevski nämner att han hette Josef, men var,
som jag skrev i slutet av kapitel 3, krigsfånge i Sovjetunionen till 1948. Cawthorne nämner att
han hette Franz och att det verkar som att han blev dödad i kriget eftersom hans namn står på
ett minnesmärke i Amstetten. I Aftonbladet från den 14 mars 2009 står också att han hette
Franz och att det på en minnessten står att han är en av de saknade i kriget. Det kan vara så att
de som nämner att han hette Josef och blev dödad i kriget har blandat ihop honom med en
81
släkting som hette Josef Fritzl och säkert blev dödad i kriget. De kanske anser att läsare hellre
vill ha uppgifter som är säkra än uppgifter som är osäkra. Något annat som Cawthorne hävdar,
till skillnad från de andra, är att Josefs mor hette Rosa. Det torde vara fel, då andra hävdar att
hon hette Maria. Såväl Hall som Marsh & Pancevski nämner vad Josefs mor gjorde innan han
föddes, till exempel att hon sedan hon gifte sig hette Maria Nenning. Glatt nämner, liksom
Cawthorne, bara familjehändelser efter Josefs födelse, samt hävdar att hans svärföräldrar hette
Franz och Rosa. Det är alltså för att vissa hävdar, direkt eller indirekt, att Josefs mor hette
Rosa som jag har hittat på att fadern hade en kusin som hette Rosa, som inte var mor utan
gudmor till Josef. Eftersom jag aldrig har sett något fotografi på Josefs far kan jag inte veta
om han hade helskägg eller inte 1939. I kapitel 4 skrev jag att från och med hösten 1939 var
det motsatsen till det tidigare som gällde. Hade han innan dess helskägg så hade han det aldrig
mer därefter. Hade han inte helskägg innan dess hävdar jag att han senare hade någon form av
skägg, men inte ett uppseendeväckande stort, åtminstone tills han blev riktigt gammal. Hade
han bara mustasch (och inget mer skägg) före 1939 så testade han både med helskägg och helt
rakad, och valde sedan den variant han ansåg var mest olik hans tidigare utseende.
Om läsaren har undrat varför jag aldrig har nämnt vad jag har tänkt mig att huvudpersonens
svenska fru hette i efternamn som ogift, så var det så att när jag 2010 hittade på att Josef
Fritzls far kunde ha kallat sig något annat och efter andra världskriget flytt till mitt hemland
Sverige (hade jag bott i ett annat land hade jag nog hittat på att han hade bosatt sig i det landet
istället) så hade jag varken hittat på några namn på personer eller trott att jag någonsin skulle
skriva ner vad jag hade tänkt. Istället hade jag hittat på födelseår, dödsår (för dem jag hade
tänkt mig var döda då) och kön på alla, alltså bland annat frun samt alla hennes bröder och
deras familjemedlemmar. Angående den äldste broderns fru hade jag tänkt mig att hon
fortfarande skulle vara i livet i slutet av 2010. Vad jag hade tänkt mig om henne var att hon
skulle vara en änka som troligen, men inte säkert, bodde nära Stockholm, var född 1921 och
hade tre söner. I slutet av 2010 hittade jag en dödsannons i en svensk dagstidning, i vilken en
kvinna som uppfyllde alla dessa kriterier stod som avliden. Då hade jag plötsligt ett
efternamn, och för att ingen ska känna sig utpekad att vara släkt med en kvinna som gifte sig
med Josef Fritzls far har jag, med hänsyn till andra, låtit bli att ange det efternamnet. Först
hade jag tänkt mig att den yngste av sönerna skulle vara yngre än Margareta, men då jag har
namn på personer vill jag gärna använda nummerupplysningens sajt, skriva ett namn i rutan
och sedan klicka på en länk för att kolla ett riktigt födelsedatum. Jag anser att jag på det sättet
har hittat alla sönerna och att de samtliga är något äldre än vad jag först hade tänkt mig.
Dessutom är ingen av dem vare sig polis eller journalist, vilket gynnade mannen som hette
Franz Fritzl men sa att han hette Walter Becker. Först tänkte jag mig inte att hon skulle ha
rötter i England, men det efternamnet kan både svenska och engelska personer ha, och vissa
av hennes anhöriga har snarast engelska förnamn. Jag har sedan googlat på det efternamnet
och hittat flera personer som jag har nämnt någonstans i texten. Bland dem fanns en ganska
okänd skådespelerska som föddes 1917; hennes föräldrar hittade jag på en sajt med en
släktförteckning, men de verkar numera vara borttagna från den sajten. Eftersom jag har hittat
att hennes familj hade en stuga i fjällen 1963 föreställer jag mig att det var dem som Walter
och Anita besökte då. Via googlingar på det efternamnet har jag även hittat en person född
1924, en man född på hösten 1935, en man med ett snarast tyskt förnamn (därför hittade jag
på att han hade tyska rötter) född på hösten 1942 samt personen som på en släktforskningssajt
skrev att en tre generationer äldre man hade omkommit när hans fru var gravid.
Då jag tycker att det är något besvärligt med mikrofilmer har jag funderat på om det
någonstans kan finnas samlingar med riktiga tidningar. Jag fick tipset att om det kan finnas
någonstans så skulle det vara på Kungliga biblioteket i Stockholm. Jag åkte dit, men då fanns
82
tidningar även där bara på mikrofilmer. Där hittade jag även en uppsättning med många, men
inte alla, svenska telefonkataloger från tiden före 1990. I sådana hittade jag att mannen som
föddes 1942 stod med först i telefonkatalogen från 1984 och då bodde han ganska nära där jag
hade tänkt mig att Beckers bodde. Endast i 1987 års telefonkatalog hittade jag svägerskan
med engelska rötter, boende med en man med ett klart engelskt förnamn. Långt innan dess
hade jag hittat på att hennes make dog 1979. Därför hittade jag på att hon 1986 flyttade hem
till sin far, men troligen var det hennes make och hon som stod i telefonkatalogen. Dock har
jag även hittat honom ensam i flera äldre telefonkataloger på KB! Något annat jag hittade på
KB 2013, som i skrivande stund inte finns i någon mikrofilmavdelning i Uppsala, var en dator
med en sökfunktion, men den fungerade konstigt när jag använde den. Inga träffar alls blev
det på Fritzl om jag använde en tidsinställning före april 2008, och utan någon tidsinställning
blev antalet träffar mycket mindre än man borde ha väntat sig. Troligen lagras inte ord som
står i mikrofilmrullar i databaser. Som jag skrev i kapitel 7 måste jag ha ett ganska ungefärligt
datum för att ta mig besväret att kolla om något har stått i någon gammal tidning. Då jag inte
har hittat något om Josef Fritzl i DN från något av de datum före 2008 som någon litteratur
jag har använt nämner att något i hans liv hände utgår jag hejvilt från att hans far inte gjorde
det heller. Men för säkerhets skull har jag ju alltid hittat på att han inte hade tillgång till någon
dagstidning de datum jag anser att det kan ha stått något om Josef i någon svensk dagstidning.
Då Mediearkivet dels är en betaltjänst, dels grundades av andra tidningar än DN och dels bara
innehåller tidningar från och med 1990-talet fann jag det inte relevant att använda det. Mycket
i Josefs liv hände ju innan dess, och det är både sådant och senare saker jag har hittat på att
fadern inte hittade. Tidigt hittade jag på att han först 2008 skulle få veta något om Josef. Idén
om Mediearkivet fick jag från Åsard, som skrev att han hittade tidningsartiklar från 2002, i
vilka Sveriges nuvarande drottnings fars medlemskap i nazistpartiet nämndes. Även Råstam
var journalist. Han skrev att han i DN:s databas inte hittade en viss tidningsartikel från slutet
av 1993 (i Internets barndom) samt att Quick (numera återigen Bergwall) under permissioner
använde mikrofilmer för tidningsartiklar om ett mord 1964. Därmed verkar databaser o.d.
med tidningsartiklar vara för nya för mitt syfte samt svåråtkomliga för andra än journalister.
Jag har inte heller angett något namn på stadsdelen i Stockholm där alla i familjen bodde vid
millennieskiftet. Jag skrev ju i kapitel 9 när jag hade tänkt mig att bredband installerades där.
I något villaområde i Stockholms kommun borde bredband kunna ha installerats då, men då
titeln innehåller ”Så skulle det i alla fall ha kunnat vara” måste det inte vara så. Innan jag
hittade på fler efternamn än fruns födelseefternamn hade jag tänkt mig att Margareta som gift
skulle ha ett ganska vanligt svenskt efternamn samt att Lena skulle gifta sig med en man som
har ett av Sveriges allra vanligaste efternamn. Jag åkte från min hemstad Uppsala till det
villaområde jag hade tänkt mig att de skulle bo i. På vissa av brevlådorna i området stod
efternamn. Om jag inte hade hittat namnet Nilsson, utan istället namnet Karlsson, på en
brevlåda förstår läsaren vad jag då hade tänkt mig att Lena skulle heta som gift. På tal om
namn har jag varit noga med att inte ge någon i huvudpersonens svenska familj samma
förnamn som någon av dem i hans österrikiska familj som blev kända i världen 2008.
I början av 2011 hade jag dels bestämt att Stigs förste svärfar, som jag först hade tänkt skulle
ha bott i eller nära Stockholm i hela sitt liv, levde 1913-1980, och dels att Beckers hade en
sommarstuga nära sjön Siljan i Dalarna. Efter det hittade jag i Bra böckers lexikon, tryckt
1991, att Knis Karl Aronsson dels levde då och dels var från Leksand. Ett tag hade jag därför
verkligen tänkt mig att det istället var han som var den förste svärfadern till Stig, och att hans
dotter hade flyttat till Stockholmstrakten och gift sig med Stig. I så fall skulle Nilssons efter
Aronssons död berätta för Beckers att hans dotter var gift med deras son, men vid närmare
granskning av Aronsson verkar det inte som att han har haft några barn. Dessutom skulle nog
83
hans anhöriga känna sig utpekade om jag hävdade att hans dotter dog ung och maken senare
gifte om sig med en halvsyster till Josef Fritzl. Därför ändrade jag återigen på det. Nu låter jag
en klasskamrat till Knis Karl Aronsson, som råkade dö strax innan Aronsson dog, vara Stigs
förste svärfar. Med det nämnt förstår nu läsaren varför jag i början av kapitel 8 nämnde att
Stigs förste svärfar var klasskamrat med en spelman som jag aldrig tror att jag någonsin hade
hört talas om innan jag råkade hitta honom i en uppslagsbok.
Senare mixtrade jag lite med tankarna. Jag tyckte att det var naturligt att Emma och Daniel
hade sex, men gjorde abort. Därmed är det inte troligt att det blir några nya ättlingar till dem
snart, men det är inte omöjligt att Emma och/eller Daniel kan få en annan partner och barn
längre fram, långt efter att min text är färdigskriven. På liknande sätt tänkte jag mig först att
barnet till Peter och Sara skulle dö vid, eller kort efter, födseln. Därefter skulle det verka som
att Peter blev ursinnig. Han skulle dö kort därefter, men det skulle vara osäkert om det var ett
självmord eller en olycka. Detta hade gällt om jag inte hade hittat att en 32-årig man omkom i
en olycka under det första halvåret 2013. I en av Sveriges mest kända dagstidningar stod att
en 32-årig man från Mellansverige hade åkt skidor och omkommit i en lavin. Jag påstår inte
att det var Peter. Han kan ha omkommit i en bilolycka istället, men likheter mellan Peter, som
jag föreställde mig honom innan jag hörde talas om den olyckan, och han som dog i lavinen,
enligt vad som står i tidningar, finns definitivt. Andra tidningar nämner att han som omkom
var i 30-årsåldern, men ingen av de tidningar jag har hittat nämner hans namn. För en som var
släkt med Fritzl och ville hålla det hemligt passar det ju att skriva att han inte var 32 år, utan
”i 30-årsåldern”. Det borde ses som mindre troligt att en som var 30 år 2013 kan ha varit
systerson till Josef Fritzl än en som då var 32 år. Två andra befann sig i samma område, men
de överlevde. Han som dog kan ha varit tankfull, vilket Peter måste ha varit, eller långsam,
eftersom han inte hann fly från lavinen. Josef tog ju lång tid på sig att bygga källaren innan
han låste in Elisabeth där. All litteratur om Fritzlfallet nämner att han började planera att
bygga den 1978 och blev klar först 1984, då Elisabeth låstes in. Att varken namn eller hemort
nämndes i någon av de mest kända svenska dagstidningarna kan betyda att släkten inte vill
visa sig utåt. Ett motsatt exempel hittade jag i Expressen den 1 juli 2013, där det stod att en
kvinna på 24 år (inte i 20-årsåldern) som hette något liknande Maj Ahlström (ifall det kan ha
varit ett misstag att ange namnet skriver jag inte heller exakt vad hon hette, utan bara nästan)
från en svensk ort på tre bokstäver störtade mot döden när hon klättrade i berg.
Läsaren har säkert märkt att jag har tänkt igenom vid vilka tillfällen, sedan huvudpersonen
flyttade till Sverige, som Österrike eller Östtyskland har varit på tapeten, gällande till exempel
OS, Vasaloppsegrare, nobelpristagare, schlagervinnare m.m., och googlat en massa på sådant.
Jag har ju även spontant hittat vissa saker som jag har ansett kunna vara användbara, till
exempel dödsannonsen med ett efternamn och den dödliga lavinolyckan. Utan dessa saker
skulle min text vara annorlunda. Om jag inte hade sett dödsannonsen hade jag hittat på något
helt annat om Anitas släkt, och om inte lavinolyckan hade skett hade jag nog inte nämnt att
någon i släkten åkte skidor. Jag hade först inte heller tänkt mig att Peter skulle flytta så långt
som till Hudiksvall, men jag hittade på Internet att Hudiksvalls kommun hade sportlov den
vecka som olyckan skedde. Angående dödsannonsen nämner jag här, ifall texten publiceras
och någon skulle säga ”Det måste ju ha varit min mors dödsannons författaren till detta
hittade”, att den kända svenska författaren Astrid Lindgren en gång såg en pojke och därefter
fick en idé om vad hon skulle skriva. Vem pojken var vet inte vi andra, men det är troligt att
han själv fick veta att det var för att Lindgren såg honom som hon fick idén till sin bok.
Dessutom hamnade ju dödsannonsen i en tidning, trots att det inte alls behöver anges i någon
tidning när någon har dött. Det räcker med att man kontaktar Skatteverket. Du har ju även valt
att inte ha ett hemligt telefonnummer, utan lagt ut dig på nummerupplysningens sajt. Jag har,
84
som sagt, låtit det efternamnet vara osagt, och då jag har hittat på att Anitas övriga bröder
skilde sig (det gjorde jag innan jag hittade dödsannonsen) kan ju hennes övriga brorsbarn,
vilkas existens jag hittade på innan jag via dödsannonsen hittade på ett efternamn, därför ha
bytt efternamn när deras föräldrar skildes. Dessutom innehåller ju e-bokens titel ”Så skulle det
i alla fall ha kunnat vara” och min text är helt påhittad, så ingen svensk eller någon som hette
Fritzl före 2008 utan att härstamma från Josef borde känna sig träffad. Det är ju inte heller om
din familj min text handlar. Ett fall i en annan familj är ju poängen, och det är bara ytterst
sporadiskt jag har nämnt någon som jag kallar för ”Anitas brorson”. När jag i kapitel 8 skrev
att namn uttalas olika på olika språk tänkte jag, som någon kan ha gissat, först på en kusin
som stod som anhörig i dödsannonsen, men senare hittade jag på att det var en bekant med ett
annat namn. Som sagt, hade jag nämnt efternamnet skulle vissa säkert känna sig träffade, men
om jag inte tidigare i efterordet hade angett varför jag inte gav Anita något födelseefternamn
tror jag att den stora majoritet som inte alls på något vis kan beröras av det hade undrat, och
kanske trott att jag i all hast hade glömt det, men så är det alltså inte. Som läsaren säkert har
märkt har jag, i den mån det har gått, försökt ta reda på så många riktiga faktauppgifter som
möjligt. Hade jag hittat på ett annat efternamn och skrivit det kunde jag lika gärna ha skrivit
att huvudpersonen 1945 hittade en bostad i Sverige på Internet!
Nej, jag har inte helt glömt mannen som måste ha varit den mest kände Österrikefödde
invånaren i Stockholm med förorter medan huvudpersonen bodde i Sverige, men jag hittade i
början ingen anledning att nämna honom. Nu har jag däremot hittat att Harry Schein i sin
självbiografiska bok Schein, tryckt 1980, skrev att han som ung främst av allt ville smälta in i
det svenska samhället (precis som huvudpersonen!). Självklart har jag tänkt att Schein aldrig
någonsin vare sig träffade eller fick höra talas om Walter Becker. Dock hade de några
gemensamma bekanta, till exempel socialdemokraten jag nämnde i kapitel 10. I övrigt tyckte
såväl huvudpersonen som de andra i hans familj att ”Schein är då inte min typ direkt”.
Läsaren torde även ha märkt att jag tydligt har angett källor till faktauppgifter jag har med i
texten, med reservation för att jag på något ställe kan ha glömt att ange källa. Som källor har
jag använt sidor på Internet, böcker, en e-bok och tidningar, samt på några ställen hänvisat till
vad jag har skrivit någon annanstans i min text. Som du kanske har tänkt på har jag bara
nämnt i vilken bok, e-bok eller tidning jag har hämtat en uppgift (första gången jag har
hänvisat till en bok eller e-bok har jag, om det inte är en kartbok, uppslagsbok e.d., angett
författare, titel och tryckår, senare oftast endast författare), men jag har aldrig angett från
vilken sida i någon bok, e-bok eller tidning jag har hämtat något. Gällande böcker har jag,
förutom Halls bok om Fritzlfallet, endast använt ett exemplar som är skrivet på just ett språk,
och märkt att en uppgift på en sida i Halls engelska originalversion står på en helt annan sida i
den svenska översättningen. Vissa andra böcker som jag har använt är också ursprungligen
skrivna på ett annat språk än svenska. I dessa fall har jag använt en svensk översättning. I
Cawthornes e-bok syns både vänster- och högersidan på en bildskärm. Inga sidnummer står
direkt på sidor med text, då det längst ner i den epub-filen är en rullningslist med pilar framåt
och bakåt samt en ruta med ett sidnummer som ändras vid pilklick eller listdragning, men det
framgår inte tydligt om det är för vänster- eller för högersidan. Gällande tidningar har jag bara
använt mikrofilmer, för varken hos DN (jag har inte frågat på andra tidningsredaktioner, utan
utgått från att det som gällde för DN även gällde för andra dagstidningar), på Uppsala
universitetsbibliotek eller på Kungliga biblioteket fanns gamla tidningar sparade i fysiska
exemplar, utan bara på mikrofilmer, när jag sökte material till min text. Det går att skriva ut
det man ser i mikrofilmläsaren, men det kan hända att inte både texten och sidnumret kommer
med i utskriften. I synnerhet gäller det för äldre exemplar av DN, som är mycket större än
dagens exemplar. Denna text är ursprungligen skriven i ett Word-dokument, som senare har
85
konverterats till en pdf-fil. Om e-boken görs om till en bok är det troligen inte heller på
samma sida i boken (som kanske senare översätts till andra språk än svenska) som i e-boken
en viss uppgift står. Hall & Leidig nämner i förordet till sin svenska utgåva att 14 000 ord
motsvarar ca 35 sidor text i utskrift. I Word 2007 kan man markera en del av texten och kolla
hur många ord det är i markeringen. När jag markerade allt från bokstaven F i Förord till sista
tecknet på sidan 35 i Word-dokumentet fann jag att den delen av texten har betydligt fler ord
än 14 000. Jag har därmed varit konsekvent och aldrig angett sidnummer för någon uppgift
som är hämtad från någon bok, e-bok, tidning eller något annat ställe i min text. För min text
har jag antingen hänvisat till numret (inte rubriken, med tanke på eventuell översättning) på
kapitlet eller till för- eller efterordet. Redan i början av 2013 hittade jag på kapitelrubrikerna.
Jag tänkte mig då tio kapitel, men när jag skrev texten blev kapitel 8 så långt att jag valde att
dela upp det på två kapitel. Rubriken till kapitel 9 är alltså påhittad senare.
Då det inte är ett vetenskapligt arbete har jag inga noter eller någon källförteckning med. Det
har i regel inte den litteratur om Fritzlfallet jag har använt heller. Endast Marsh & Pancevski
har på slutet en litteraturlista, men i texten nämner de inte alltid uttryckligen varifrån de har
hämtat någon specifik uppgift. I övrigt bygger den litteraturen till stor del på intervjuer med
bekanta till familjen Fritzl. Hall skriver ofta: ”I en intervju inför denna bok nämner …”, vilket
jag anser tydligt nog anger hur han har fått reda på vissa uppgifter. Jag har däremot inte
intervjuat någon inför denna e-bok. Istället bygger min text till stor del på spekulationer (vissa
kanske helt feltolkade) utifrån faktauppgifter som jag har källhänvisat till direkt i texten.
I maj 2014 märkte jag att varken Uppsala universitetsbibliotek eller KB har några tidningar på
mikrofilmer efter 2013 års slut. KB har även tagit bort telefonkataloger från alla år efter 1985.
På hösten 2014 besökte jag återigen KB. Då hade de även, till skillnad från Uppsala
universitetsbibliotek, skaffat digitaliserade tidningar med sökfunktion. På ett anslag stod att
det var en testversion under utveckling, som skulle vara klar före årets slut. Den 2 januari
2015 visades när jag sökte på Fritzl många nya sidor i Aftonbladet och ett par sidor i Svenska
Dagbladet från 1920-talet, men inget alls från DN. Nu är alltså allt klardigitaliserat, utan att
Fritzl kan hittas i någon DN. Dessutom går det inte att skriva ut digitaliserade tidningar, utan
bara mikrofilmade tidningar. Med det nämnt får detta stycke ses som ytterligare en anledning
till att jag väntade med att färdigställa min text tills allt kändes helt klart.
Det är mycket möjligt att andra har hittat på något helt annat om vad Josef Fritzls far har gjort
sedan 1939, men jag har inte sett att något sådant har publicerats. Allra sist vill jag nämna att i
förordet, innan jag nämnde hur jag hade tänkt mig att e-bokens huvudperson var släkt med
Josef och Elisabeth, nämnde jag en uppgift om privatlagar jag hade hittat på ett engelskt
forum. Det var här (inlägg #3 i tråden). Med det har jag slutligen bekräftat att det i dagsläget
inte är särskilt stor sannolikhet att hans riktiga födelsedatum läcker ut, då det ju inte har gjort
det hittills, förutom möjligen i Cawthornes bok från 2012, men det verkar, enligt vad jag
anser, inte särskilt troligt det heller. Det var naturligtvis även i den tråden jag hittade Josef
Mengele, vilken jag nämnde i kapitel 11. Vad mitt eget namn beträffar har jag gjort precis
som huvudpersonen, det vill säga använt ett helt annat namn än mitt riktiga. Jag heter alltså
inte alls Johan Pettersson, som det står på framsidan, men det antar jag att du redan har gissat.
Bilden på framsidan till denna e-bok, vilket kanske ändras om det blir en riktig bok, är
avataren på just min sida på Facebook, alltså den ursprungliga avataren på alla mäns
Facebook-sidor. Om du har läst hela min text (eller om du möjligen har dragit dig hit utan att
ha läst exakt allt innan) får du gärna skicka ett meddelande till mig med synpunkter på min
text via Facebook. Vill du hellre skicka e-post så står min e-postadress på startsidan.
86