T i l l
f ö r r u t t n e l s e n. . .
För r uttnelse hasta, o älskade br ud,
att bädda vår t enslig a läg er!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dit till förhoppning jag äg er.
For t, smycka vår kammar – på svar tklädda båren
den suckande älskar n din boning skall nå.
For t, tillred vår br udsäng – med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smär ta!
I maskar lös tanken och känslor na opp,
i aska mitt brinnande hjär ta.
Rik är du, o f licka – i hemgift du giver
den stora, den g rönskande jorden åt mig.
Jag plåg as här uppe, men lycklig jag bliver
där nere hos dig.
Till vällustens ljuva, för trollande kvalm
oss svar tklädda br udsvennar följa.
Vår bröllopssång ring es av klockor nas malm,
och g röna g ardiner oss dölja.
När stor mar na ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejder na rasa, vi slumra dock båda
i g yllene ro.
...Eller hur en
d i k t
kan vittna om en
som inte längre
ä r ...
t i d
Av:Emma Fredriksson
Omskakande är förmodligen inte ens i närheten rätt ord för att
beskriva det genomslag som romantiken som kulturell era hade
i Europa. Det är troligtvis snarare tal om brutal stormning och
ett anfall på en tillvaro som inte annat kunde än att ge vika och
besegrad sträcka armarna i luften.
1789 utbröt Franska revolutionen och Napoleon härjade fram
till 1815. Ungefär samtidigt beundrades Mozart och Beethovens
musikaliska alster och kolonialiseringen upphörde på sina håll
i Nord- och Sydamerika. Mer lokalt sett förlorade svenskarna
makten över Finland.
Men inte bara världsliga förändringar bidrog till att det
samhälleliga klimatet förändrades. Romantiken var i mångt
och mycket en ren protest mot upplysningens förnuft och
mekanisering av universum och för många av anhängarna till den
nya traditionen kom plötsligt känslorna att vara långt viktigare
än det förut så hyllade förnuftet. Allt behövde inte längre ha en
naturlig förklaring eller på förhand vara givet.
Den svenska romantiken inspirerades av tysk idealistisk
filosofi. Förut hade den franska kultursfären varit den
huvudsakliga, nu hyllade man i stället den tyska. Norden, dit man
räknade Tyskland, fick stå som symbol för det ”rena, äkta och
djupa”.
Språket sågs som det yttersta uttrycket för känslor och man ansåg
att det även var intimt förknippat med mänsklighetens numera
gudomliga väsen i stället för som tidigare, det intellektuella.
Litteraturen och lyrikens uppgift var inte längre att diskutera
samhällsproblem och tillståndet i världen, utan skulle i stället ha
en musikalisk, förtrollande och rytmisk verkan. Man använde sig
gärna av natursymboler och myter då dikter självklart inte kunde
förstås i sitt rätta element med förnuftet, utan endast anas med
hjälp av själen...
”Det vackra kärleksmötet
tycks bli en våldsorgie höljd
i dödens mörker”
Romantikens poeter, bland andra vår egen Erik Johan Stagnelius
(1793-1823) dikter var många gånger fyllda av ångest, världssmärta
och ett förakt inför världen och allt det levande som utgjordes
av människan. Det enda man visste med säkerhet var ju att man
skulle dö. Döden var därför enligt många filosofer och diktare
en befrielse för de pinade själar som tvingas vandra jordelivet.
Jorden beskrevs härmed i det närmaste som ett fängelse för
fallna andar. Det var just Stagnelius “Till Förruttnelsen” som
fick inleda den här artikeln. Blotta titeln skvallrar en del om hur
den arma poeten (som dog endast 30 år gammal) kände inför
jordelivets fasor.
Just kärlek och död var ett viktigt, för att inte säga det viktigaste,
motivet i 1800-talspoesin och så även hos Stagnelius. Det vackra
kärleksmötet i ”Till Förruttnelsen” tycks bli en våldsorgie
höljd i dödens mörker och vi hittar en tydlig böjning åt det
skräckromantiska, sexuella och gudlösa. Stagnelius, och andra
av romantikens poeter, gav på så vis liv åt en nästan morbid och
pervers stämning inom lyriken.
Man kan undra om Stagnelius (och andras) anspelningar
på erotisk död och beskrivningen av människans inre som det
becksvartaste av mörker inte innebar en medveten provokation
mot den viktorianska eran (i Sverige oskarianska) med dess idéer
om moral och sedlighet. Hade Stagnelius varit mer konkret i sitt
skapande, hade han, tryckfrihetsförordningen 1909 till trots,
förmodligen inte ens tillåtits publicera sina verk. Nu verkar
detta dock bara göra “Till förruttnelsen” ännu mer förtrollande
och fylld till bredden av ångest, skräck och romantik i en
konstig, men förvånansvärt fängslande blandning. Jag gissar att
Stagnelius nog, i likhet med många andra samtida författare och
poeter, ändå ville chockera sina åhörare med att utmana religiösa
och sexuella tabun.
Men är det inte märkligt att en sådan berättarform som
dikten, av exempelvis just Stagnelius, ändå utgör, kan återge så
mycket om den tid i vilken den skrevs? Att den tillsammans med
andra historiska kvarlevor kan hjälpa oss förstå det som varit
och kanske, med en gnutta tur, till och med det som komma
skall? Undrar om Stagnelius någon gång själv hade den tanken.
Källa:
Delblanc, Sven och Lönnroth, Lars, Den svenska litteraturen. Upplysning och romantik,
Bonnier Fakta Bokförlag AB, 1998