T i l l f ö r r u t t n e l s e n. . . För r uttnelse hasta, o älskade br ud, att bädda vår t enslig a läg er! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dit till förhoppning jag äg er. For t, smycka vår kammar – på svar tklädda båren den suckande älskar n din boning skall nå. For t, tillred vår br udsäng – med nejlikor våren skall henne beså. Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smär ta! I maskar lös tanken och känslor na opp, i aska mitt brinnande hjär ta. Rik är du, o f licka – i hemgift du giver den stora, den g rönskande jorden åt mig. Jag plåg as här uppe, men lycklig jag bliver där nere hos dig. Till vällustens ljuva, för trollande kvalm oss svar tklädda br udsvennar följa. Vår bröllopssång ring es av klockor nas malm, och g röna g ardiner oss dölja. När stor mar na ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejder na rasa, vi slumra dock båda i g yllene ro. ...Eller hur en d i k t kan vittna om en som inte längre ä r ... t i d Av:Emma Fredriksson Omskakande är förmodligen inte ens i närheten rätt ord för att beskriva det genomslag som romantiken som kulturell era hade i Europa. Det är troligtvis snarare tal om brutal stormning och ett anfall på en tillvaro som inte annat kunde än att ge vika och besegrad sträcka armarna i luften. 1789 utbröt Franska revolutionen och Napoleon härjade fram till 1815. Ungefär samtidigt beundrades Mozart och Beethovens musikaliska alster och kolonialiseringen upphörde på sina håll i Nord- och Sydamerika. Mer lokalt sett förlorade svenskarna makten över Finland. Men inte bara världsliga förändringar bidrog till att det samhälleliga klimatet förändrades. Romantiken var i mångt och mycket en ren protest mot upplysningens förnuft och mekanisering av universum och för många av anhängarna till den nya traditionen kom plötsligt känslorna att vara långt viktigare än det förut så hyllade förnuftet. Allt behövde inte längre ha en naturlig förklaring eller på förhand vara givet. Den svenska romantiken inspirerades av tysk idealistisk filosofi. Förut hade den franska kultursfären varit den huvudsakliga, nu hyllade man i stället den tyska. Norden, dit man räknade Tyskland, fick stå som symbol för det ”rena, äkta och djupa”. Språket sågs som det yttersta uttrycket för känslor och man ansåg att det även var intimt förknippat med mänsklighetens numera gudomliga väsen i stället för som tidigare, det intellektuella. Litteraturen och lyrikens uppgift var inte längre att diskutera samhällsproblem och tillståndet i världen, utan skulle i stället ha en musikalisk, förtrollande och rytmisk verkan. Man använde sig gärna av natursymboler och myter då dikter självklart inte kunde förstås i sitt rätta element med förnuftet, utan endast anas med hjälp av själen... ”Det vackra kärleksmötet tycks bli en våldsorgie höljd i dödens mörker” Romantikens poeter, bland andra vår egen Erik Johan Stagnelius (1793-1823) dikter var många gånger fyllda av ångest, världssmärta och ett förakt inför världen och allt det levande som utgjordes av människan. Det enda man visste med säkerhet var ju att man skulle dö. Döden var därför enligt många filosofer och diktare en befrielse för de pinade själar som tvingas vandra jordelivet. Jorden beskrevs härmed i det närmaste som ett fängelse för fallna andar. Det var just Stagnelius “Till Förruttnelsen” som fick inleda den här artikeln. Blotta titeln skvallrar en del om hur den arma poeten (som dog endast 30 år gammal) kände inför jordelivets fasor. Just kärlek och död var ett viktigt, för att inte säga det viktigaste, motivet i 1800-talspoesin och så även hos Stagnelius. Det vackra kärleksmötet i ”Till Förruttnelsen” tycks bli en våldsorgie höljd i dödens mörker och vi hittar en tydlig böjning åt det skräckromantiska, sexuella och gudlösa. Stagnelius, och andra av romantikens poeter, gav på så vis liv åt en nästan morbid och pervers stämning inom lyriken. Man kan undra om Stagnelius (och andras) anspelningar på erotisk död och beskrivningen av människans inre som det becksvartaste av mörker inte innebar en medveten provokation mot den viktorianska eran (i Sverige oskarianska) med dess idéer om moral och sedlighet. Hade Stagnelius varit mer konkret i sitt skapande, hade han, tryckfrihetsförordningen 1909 till trots, förmodligen inte ens tillåtits publicera sina verk. Nu verkar detta dock bara göra “Till förruttnelsen” ännu mer förtrollande och fylld till bredden av ångest, skräck och romantik i en konstig, men förvånansvärt fängslande blandning. Jag gissar att Stagnelius nog, i likhet med många andra samtida författare och poeter, ändå ville chockera sina åhörare med att utmana religiösa och sexuella tabun. Men är det inte märkligt att en sådan berättarform som dikten, av exempelvis just Stagnelius, ändå utgör, kan återge så mycket om den tid i vilken den skrevs? Att den tillsammans med andra historiska kvarlevor kan hjälpa oss förstå det som varit och kanske, med en gnutta tur, till och med det som komma skall? Undrar om Stagnelius någon gång själv hade den tanken. Källa: Delblanc, Sven och Lönnroth, Lars, Den svenska litteraturen. Upplysning och romantik, Bonnier Fakta Bokförlag AB, 1998
© Copyright 2024