1. No category

RECENSIONER
Skog och brannvin
Back, K. & Gustafsson, H. &
Herstad, J.. & Holmgaard, J. &
Kuisma, M. & Molander, M. &
Mantyla, I. & Rian, ø. & Sætra,
G. G.: Skog och brannvin. Studier i
naringspolitiskt beslutsfattande i
Norden på 1700-talet. (Det nordiska forskningsprojektet Centralmakt
och lokalsamhalle - beslutsprocess
på 1100-talet. Publikation 3.) Universitetsforlaget, Oslo (Bergen,
Stavanger, Tromsø) 1984,385sidor
Detta arbete ar resultatet av ed
samnordiskt
forskningsprojekt
om centraimakt och lokalsamhalle i de nordiska land erna på 1700talet. Avsikten har varit att komparativt undersoka beslutsprocessen och forhållandet mellan den
centraia statsmakten och lokal a
myndigheter och intressen i stader och bygder. Två tidigare publikationer har behandl at stadsadministration respektive social lagstiftning. Har handlar det om naringspolitik. Man har forsokt valja ett par naringspolitiska frågor,
som i så många av landerna som
mojligt har varit upphetsande och
berort viktiga intressen på både
central och lokal nivå och darfor
kunnat illustrera relation erna nivåerna emellan. Det verkar rimligt att valet fallit på brannvinsoch skogspolitik. Ett par studier
av speciella, handelspolitiska frågor faller utanfor ramen. Det motiveras med att man velat gora
rattvisa åt Danmark, som ingen
154
sko g hade, och Island, som varken hade skog eller brannvinspolitik.
Behandlingen av brannvinspolitiken kan gora anspråk på sarskilt intresse inte bara i denna
tidskrift. Det ar den mest sammanhangande problembehandlingen. Inte så att bidragen från
de olika landerna ar sarskilt kongruenta. Från Sverige (Kalle
Back) och Norge Uohn Herstad)
kommer tamiigen utpraglade fallstudier som ar relaterade till avgransade politiska beslut, det finska bidraget (Ilkka Mantyla) ar
snarast en oversikt over den
brannvinspoli tiska diskussionen
och dess olika ståndpunkter, och
det danska bidraget Uens Holmgaard) har ambitioner i båda
dessa riktningar. Syftet att komparativt studera beslutsprocesser
blir val darmed inte så val tillgodosett. Men i strommen av refererade kontroverser och argument
blir det i gengald tydligt att vi har
att gora med en for "vodkabaltet"
gemensam forindustriell problematik av stor betydelse och som
likheterna och skillnaderna mellan land erna också bid rar till att
belysa.
Alkoholpolitik var på 1700-talet alltså narings- eller ekonomisk
politik, inte socialpolitik. Alkoholis m diskuterades knappast. Och
vi kan val dra den slutsatsen att
des s relativa medverkan till nod,
sjukdom och dod var åtminstone
mindre framtriidande. Fylleriet
var naturligtvis manifest. Det moraliserade man också over, men
då sarskilt for att det var utmanande och oanstandigt. Kroglivet
var sardeles fordarvligt. Men ville
man - som i Danmark - forsvara ett permanent forbud mot all
brannvinstillverkning hos bonderna, så kunde argumentet vara
att speciellt kvinnorna blev sedligt fordarvade av att provsmaka
brygden. Å andra sid an erkandes
både allmant och garn a att
brannvinet var narande och varmande och kunde ersatta annat
bransle for kroppen både i arbetet
och mot kolden. Havdandet av
ratten att nyttja brannvinet till
fest hade också en omisskannlig
social dimension. Ska bonden
tvingas "hålla til godowattubagaren, då ståndspersoner sitta med
fullskjankte winglas i handen",
frågade man sig i bondeståndet
under frihetstidens sista riksdag
infor ett hotande branningsforbud.
Vad striden gallde var emellertid de ekonomiska varden som låg
brannvinstillverkningen och
vem de skulle tillfalla.
Vad var det som ekonomiskt
motiverade "foradiandet" av
brodsad till brannvin? Det var i
Sverige-Finland unaer frihetstidens statsskick som diskussionen
var bredast och bond ernas argument mest uttalade. Mantyla
återger de flesta. Två jordbruksekonomiska argument var standigt återkommande. Att branna
var ett satt att ta vara på slosad
och forskamd eller moglad sad
som andå var otjanlig till manniskofoda och foder. Och branningen gaven biprodukt - dranken
- som med fordel kunde anvandas till utfodring av kreatur och
svin. Båda påståendena var i sig
riktiga men fordenskull kanske inte hela sanningen. Som argument
var de utpraglat opportuna, alltfår val agnade att legitimera
brannvinstillverkningen. Det var
j u ann ars livets nod torft man
brande. Och i den merkantilistiska handelsbalanslarans tecken
ville motståndarna garna ha det
darhan att bonderna i SverigeFinland brande just så mycket
brodsad som landet darfår måste
importera, och att ett branningsfårbud alltså kunde fårbattra handels- och bytesbalansen med vardet av den importerade brodsaden. Harernot var det fårstås bra
att saga att man bara tillvaratog
ann ars oduglig sad, och annu
battre att kunna tillfoga att man
på kopet besparade landet import
av animaliska livs med el tack vare
drankfodringen.
Men vad argumenten nog tenderade att undvika var den kanske viktigaste frågan: vad betydde
bondernas brannvinsbranningfår
prisbildningen och priset på
spannmål? Och det ar lite synd att
de olika bidragen till det har arbetet in te borrar mera i den frågan,
får det ar den faktiskt vard. Bonderna sålde ju den spannmål de
kunde und var a får att få pengar.
Låt oss nu anta att efterfrågan på
spannmål på 1700-talets lokaia
och begransade marknader var
starkt inelastisk - att alltså den
efterfrågade kvantiteten var ganska okanslig får prisfårandringar
- så som falletju brukar vara får
sådant som man mås te ha får att
overleva! Under år av goda skordar fåll då priset på spannmål så
mycket att intakterna minskade
trots att man sålde mer - om
man inte fann en alternativ anvandning får spannmålsoverskottet som minskade utbudet av
spannmål på marknaden. Brannvinsbranningen erbjod bond erna
ett sådant alternativ. Den kunde
alltså - som det också hette fårebygga att spannmålen i "goda
år" fåll i vanpris. Så lange man
kunde se saken på det sattet och det kunde man, nar spann-
målspriserna var låga, så som de
var på 1730-talet - så var det
också baddat får en "liberal"
brannvinspolitik. Bondernas ratt
att får eget bruk hantera sina produkter efter gottfinnande lamnades oantastad. De fick alltså branna "till husbehov" mot en måttlig
bevillningsavgift som påfårdes
dem som sjalva angav sig som
brannande.
Men å andra sidan var det ju
också ganska uppenbart att bonderna i sitt husbehovsbrannvin fårfogade over något som kunde vandas i pengar, en potentielI vara
och som sådan med flera fåretraden framfår spannmålen. Den var
lattare att lagra. Med sitt storre
varde i fårhållande till volymen
kunde den också transporteras
langre. Och slutligen var efterfrågan på den inte bara mer elastisk
utan också sjalvutvidgande. Det
mesta talar nu får att priset på
spannmål var stigande under
storre delen av l700-talet, inte
bara i pengar utan också i fårhållande till andra varor, i Sverige
liksom mer allmant i Europa. Steg
gjorde också befolkningssiffrorna,
framfårallt ino m de jordlosa och
jordfattiga grupperna på landsbygden. Och parallelIt harrned
fårstarktes också populationismen, den ideologiska till tron till
befolkningstillvaxtens valsignelsebringande verkningar, med
vars humanitara inslag också
blandades den krassare ståndpunkten att "ett lands storsta rikedom ar en stor och fattig befolkning, nar den ar ordentligt och val
sysselsatt". I denna miljo vaxte
nu misstron mot bondernas
brannvinsbranning. Brande man
bara till husbehov? Handlade det
bara om ett fårebyggande av
vanpris på spannmål under år av
exceptionelIt goda skordar? Var
inte brannvinsbranningen medansvarig inte bara får spannmålsimporten utan också får den
långsiktigt dyrare spannmålen
och de vaxande svårigheterna att
fårsorja den okade befolkningen?
Var den inte en del av en folkfårodande lyx? Den politik som praglar frihetstidens sista decennierbranningsfårbud motiverade av
missvaxter alternerande med fri
husbehovsbranning mot en hag
och får alIa bander obligatorisk
bevillning - ar konsekvent som
resignation: kunde man inte fårbjuda bonderna att branna så
skulle man åtminstone dra in det
mesta majliga av deras fårtjanster
på det till statskassan. Logiskt
nog fårsokte Gustav III gora slut
också på denna sjalvsvåldiga frihet genom att gora brannvinstillverkningen till statsmonopol.
Kalle Back undersoker en
etapp i denna politiska utveckling
i Sverige, det branningsfårbud
som infårdes i tecknet av missvaxt
vid riksdagen 1756 och avvecklades vid påfåljande riksdag 1760,
och jamfår riksdagsbehandlingen
med reaktioner och tillampning
på det lokal a planet, i Ostergotland. Han finner inga reaktioner
från lanets bander vid fårbudets
infårande 1756 men daremot en
manifesterad lokal opinion får fårbudets avskaffande infår riksdagen 1760, då spannmålspriset var
lagre. Backs slutsats ar att bonderna i verkligheten accepterade
ett branningsfårbud, nar en dålig
skord drivit upp spannmålspriset,
och att bondeståndets motstånd
mot fårbudet vid riksdagen 1756
dels var rent principielIt, dels
byggde på okunnighet om vad
man verkligen tyckte på basplanet. Så långt bar val in te materialet. Ostgotabonderna formulerade i vanlig ordning besvar infår
riksdagen 1760, och det ar i dessa
besvar som deras motstånd mot
branningsfårbudet då kan manifestera sig. N ågra besvar kunde de
daremot inte formulera 1756 efter
riksdagens beslut om fårbud, och
den relat.iva tystnaden då kan inte
tolkas som ett accepterande. Men
det ar naturligtvis troligt att
bond erna var mer angelagna om
155
att få branna 1760. I det till Danmark horande Norge hade bonderna också en havdvunnen ratt att
branna till husbehov. Skillnaden
mot forhållandena i Danmark
motiverades med "landets beskaffenhet" med fåtaliga kopstader
och långa vagar. Till skillnad från
i Sverige-Finland blev de norsk a
bondernas husbehovsbranningdet gallde av Herstads framstallning att doma huvudsakligen
bond erna på det mer spannmålsodlande ostlandet - aldrig beskattad. Daremot forbjods den redan 1757. Det totalforbud mot
norsk brannvinstillverkning, som
regeringen i Kopenhamn då utfårdade, syftade till att forbehålla
den norsk a marknaden åt de
danska kopstadernas brannvinstillverkning och oka statsintakterna av det privilegium som den
tillverkningen åtnjot - "til drukkenskabs hemmelse og indkomsternes forbedring". Herstad kallar det hovligt for helstatspolitik.
De danska bond erna daremot
agde i regel inte den jord de brukade och heller in te någon ratt att
fåradia dess produkter till brannvin. Redan 1689 foreligger ett uttryckligt forbud for allrnogen på
landet att branna brannvin och
att inneha eller anvanda brannvinsredskap. Branna for husbehov fick bara godsagarna, prasterna och en del andra ståndspersoner. Branna for avsalu fick privilegierade brannare i kopstaderna, och kronan tog betalt får det
privilegiet. Det var hornstenarna i
det danska systemet. Åndå tenderade också den danska lagstiftningen att skarpas, med mer fantasifull kontroll, hårdare straff
och inskrankningar aven i bondernas anvandning av brannvin.
Bakgrunden var att bond erna
trots aIla forbud andå brande, att
de sannolikt gjorde det i vaxande
omfattning och med många godsagares god a minne, och att de
alltmer resolut, handgripligt och
framgångsrikt motsatte sig de un156
dersokningar som lagstiftningen
forsokte satta i system. Holmgaard talar med fog om en oavbruten kamp mellan bonderna
och den central a statsmakten som
varade fram till mitten av 1800tale t, då slutligen de goda priserna och avsattningsmojligheterna
for spannmål i fårening med den
legal a brannvinstillverkningens
tekniska overlagsenhet upphaver
forutsattningarna for bond ernas
brannvinsbranning. Det galler
generelIt: med en varldsmarknad
for brodsad och industrialiserad
brannvinstillverkning
mis ter
bra nn vins politiken sin stora naringspolitiska betydelse. Men
statsfinansiellt intressant fortsatter den att vara aven sedan den
blivit socialpolitik.
Kalle Back svarar for flera bidrag, bland annat ett forsok till
komparativ sammanfattning. Dar
framhålls med viss emfas att projektets intresse inte har gallt de
naringspolitiska
sakfrågorna,
utan samspelet mellan centraImakt och lokalsamhalle i beslutsprocesserna. Det ar synd. Den
forindustriella brannvinspolitiken har en i grunden enhetlig
problematik, och de mojligheter
som en komparativ behandling av
sj alva politiken erbjuder blir all tså in te tillvaratagna. Skogspolitiken ar naturligtvis ett mycket mer
omfattande och mindre homogent
komplex. Och det ar varierande
delar av det som de olika bidragen
behandlar, Øystein Rians om
norsk, Backs och Maud Molanders om svensk och Markku Kuismas om finsk skogspolitik. Åven
om j amforbarheten har ar mindre
så tycker jag nog att också de
behandlade skogspolitiska sakfrågorna ar av storre intresse an den
något pressade diskussion om
"beslutsprocesser" som fors på
olika stallen i boken. For den diskussionen verkar problemstallningen inte tillrackligt fixerad.
Bokens varde - och det ar bet ydande -ligger i vad man får veta
om skogens och brannvinets bet ydelse genom att politiken studeras
också på ett lokalare plan, narrnare dem som drabbades. Av stort
intresse ar också de bidrag som
galler handelspolitik: Harald
Gustafssons om den danska
Islands-handeln och Gustav
Grunde Sætras om striden om
skuthandeln
trakten kring
Arendal.
Lars Hertit;::,
Alkoholism - en
behandlingsbar
familjesjukdom
Lehmann, Orla & Lundberg,
Hans & Stockenstrom, Ragnhild:
Alkoholism - en behandlingsbar
Jamiljesjukdom. Promedicis 1985,
125 sidor
Boken "Alkoholism - en behandlings bar
familjesjukdom"
har nyligen utgivits av forlaget
Promedicis, ett av Praktikertjansts foretag. Forfattarna ar Orla Lehmann, Hans Lundberg och
Ragnhild Stockenstrom. Lehmann ar overlakare på Maria alkoholpoliklinik, Lundberg ar f.d.
marknadsforare (och initiativtagare till ett privat behandlingshem med bokens grundantaganden som behandlingsmetod) och
Stockenstrom ar familjeterapeut.
Enligt omslaget ar boken "skriven for aIla och ger en insikt i
alkoholism som både vårdpersonal och anhoriga till alkoholister
har nytta av". Boken behandlar
specielIt symtombild och beteende hos alkoholister. Alkoholisten
ses som en sj uk person som forvarrar sitt tillstånd genom fortsatt
drickande. Alkoholism beskrivs
som en progredierande sjukdom
som utan behandling leder till
doden. Dessutom beskriver forfattarna tyd ligt hur alkoholism blir
en familjcåkomma. Boken tar