Vi är äntligen fria!”
”Vi är äntligen fria!” En studie i hur barn upplever övergången från att ha varit papperslös till att få permanent uppehållstillstånd Av Cecilia Wahlberg Barn- och ungdomsvetenskap C Handledare: Hassan Sharif, doktorand Examinator: Peter Waara, professor Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier Uppsala Universitet Hösten 2013 Rapportnummer2013ht00977 1 Abstract/sammanfattning This thesis is about how the refugee children experience their own situation and about how they handle different situation such as school and create friendship. It is also about handling limits and the capability to think about the future under unsure circumstances as a paperless refugee or asylum seeker. The thesis is also about the transition process, family bonds and the importance of understanding the language. Den här uppsatsen kommer att handla om flyktingbarns upplevelser av hur det är att vänta på permanent uppehållstillstånd och hur de upplever livet som papperslösa eller asylsökande. I en flyktingsituation som de befinner sig i, ställs flyktingbarnen för nya utmaningar och situationer. I den här uppsatsen presenteras sex olika barn och deras liv som papperslösa och asylsökande. Vad säger de själva om sin situation? Hur är det att bo som de gör? Hur är det att vara barn och växa upp under de omständigheterna som de lever under? Praktiska frågor som hur barnen träffas med sina vänner, hur går det i skolan? Hur hanterar man livet när man lever som gömd? Finns det möjlighet att göra det man vill när man lever som i ett kollektiv? Vågar man som papperslös drömma om framtiden? Den här uppsatsen är ett försök att få svar på några av de frågorna och framförallt låta barnens röst bli hörd. Keywords/Nyckelord Refugee, children, paperless, transition process, asylum seeker, future, resilience Flykting, barn, papperslös, transitionsprocess, asylsökande, framtid, resilience, migration, barndomssociologiska perspektiv, bemötande 2 Innehåll Abstract/sammanfattning ....................................................................................................................... 2 Inledning .................................................................................................................................................. 4 Syfte och frågeställningar ........................................................................................................................ 7 Tidigare forskning .................................................................................................................................... 8 Transitionsprocessen – en tid av väntan och osäkerhet ..................................................................... 8 Bemötande i mottagarlandet ............................................................................................................ 10 Familjeförhållanden – platser och tid skapar relationer ................................................................... 11 Skolan ................................................................................................................................................ 12 Ekonomisk utsatthet och trångboddhet ........................................................................................... 12 Språk – maktbalans ........................................................................................................................... 14 Teori och centrala begrepp ................................................................................................................... 15 Barndom och migration..................................................................................................................... 15 Socialt kapital .................................................................................................................................... 16 Metod .................................................................................................................................................... 17 Kvalitativa intervjuer ......................................................................................................................... 17 Mötet med barnen ............................................................................................................................ 17 Intervjuerna ....................................................................................................................................... 19 Etiska ställningstaganden .................................................................................................................. 21 Resultat.................................................................................................................................................. 23 Gränser – begränsningar ................................................................................................................... 23 Relationer och skolan ........................................................................................................................ 25 Framtid och förändring ..................................................................................................................... 27 Analys/Sammanfattning ............................................................................ Error! Bookmark not defined. Referenser ............................................................................................................................................. 34 Bilaga 1 Informationsbrev ................................................................................................................. 36 Bilaga 2 Intervjuguide ........................................................................................................................ 37 3 Inledning Allt fler barn flyr till Sverige från olika delar av världen. Främst kommer de från Afghanistan, Irak, Syrien och Centralafrika. Under 2012 sökte drygt 44 000 personer asyl i Sverige. Av dessa var det drygt 3 500 barn som benämns som ensamkommande som ansökte om asyl. (www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik) De flyr från krig, fattigdom, förföljelse och utsatthet. Enligt Hessle, 2009 upplever många att de inte har någon framtid i det landet som de ursprungligen kommer ifrån och ser inget annat val än att lämna allt de har. Vägen till ett nytt land är oftast kantad av stora risker och osäkerhet. Många väljer att sälja allt de har och med de pengarna betala en så kallad människosmugglare stora summor pengar för att få hjälp att fly. Summor som 100 000kr är inte ovanligt att en familj får betala för att fly. Flykten kan ta allt från några veckor till flera år. Allt beror på hur själva flykten går till enligt Hessle. Vidare skriver Hessle att en del har möjlighet att flyga direkt till det mottagarlandet som man vill komma till, andra får ta omvägar via bil, båt eller ibland även till fots. Många når sitt slutmål men det finns många som inte klarar av flykten och dör på vägen. För många är första anhalten att komma till Europa, oftast kommer de till någon liten ö i medelhavet där de kan fastna under en lång tid för att sedan ta sig vidare till Sverige. En del kommer med hela eller delar familjen, medan andra får fly på egen hand. Somliga har familj eller släktingar som väntar här i Sverige, medan andra är helt ensamma. När flyktingarna har anlänt till Sverige och ansökt om asyl påbörjar en handläggningsprocess som i många fall tar lång tid. Under den tiden ska identiteten fastställas vilket kan vara besvärligt då många inte har giltiga identitetshandlingar, sedan ska det fastställas om det finns skäl för att bevilja uppehållstillstånd. I en utredning som gäller barn, ska särskild hänsyn till barnets bästa tas. Det innebär i praktiken att barnens ärenden ska prövas separat från föräldrarna då de kan ha andra skäl till att få asyl än vad föräldrarna har då man tar hänsyn till andra saker när det gäller barn än vuxna. När utredningen av barn sker ska den anpassas efter barnets ålder, hälsa samt även mognad. Alla barn har rätt att få bli hörda och lyssnade på. Enligt Migrationsverket ska barn och de familjer som har barn med sig få en snabbare hanteringsprocess. Med barn menas en (www.migrationsverket.se/info) 4 individ som är under 18 år. I de olika debatter som pågår i samhället i dag via media och mellan olika politiska partier om flyktingar och migrationsfrågor hörs många röster, det är politiker, journalister, debattörer och många andra olika individer som har åsikter om dagens migrationsfrågor. Dessa debatter rör allt från hur vi bör bemöta flyktingar till hur många flyktingar vi ska ta emot i Sverige samt hur flyktingpolitiken ska finansieras. Några av de röster som vi sällan får höra är barnens och då framförallt de barn som är flyktingar/asylsökande eller som lever här som gömda, eller som de även kategoriseras som, papperslösa. Gömda är de i den bemärkelsen att de finns i samhället och kan bli utvisade ur landet och har därför valt att hålla sig undan, men finns inte på pappret, gömda med andra ord. De har kanske fått avslag på sin asylansökan och väljer att hålla sig undan tills de kan ansöka på nytt efter fyra år. Att leva i Sverige som papperslös innebär att man inte får något personnummer och på så vis kan de inte identifiera sig. I vårt samhälle idag krävs det att vi kan legitimera oss så gott som hela tiden. Det är allt från att ha ett lånekort på biblioteket, hämta ut paket på posten, hyra en lägenhet, få arbete eller ett telefonabonnemang som kräver legitimation. Har man inte det så blir man hänvisad till den svarta marknaden med de risker de innebär. Det är inte brottsligt att vara papperslös men det innebär att man inte är registrerad någonstans och på så vis officiellt inte finns skriver Sigvarsdotter på sidan 155 (2012) i hennes avhandling Presenting the Absent. Vidare skriver Sigvarsdotter att då kontakter med olika myndigheter och institutioner kräver ett personnummer är det svårt att kontakta dessa om man blir utsatt för brott, blir utnyttjad eller på något annat sätt kräva sina mänskliga rättigheter och på så vis göra sig synlig i det offentliga rummet. Enligt ungefärliga beräkningar befinner det sig mellan 10–50000 individer som är papperslösa i Sverige idag. Dock är mörkertalet stort då de inte finns registrerade någonstans så är det omöjligt att ha korrekt statistik på var de befinner sig och hur många de egentligen är (www.migrationsinfo.se/migration/sverige/papperslosa). I dag har alla papperslösa barn rätt till skolgång och sjukvård på samma villkor som alla andra barn men det är så sent som sommaren 2013 som den lagen började gälla. Detta beslut fattades i enlighet med FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som säger att alla människor är födda fria, har lika värde och rättigheter oavsett vilket medborgarskap man (http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag2010800_sfs-2010-800). 5 har Sigvarsdotter skriver i sin avhandling (2012) att då det inte finns speciellt mycket forskning ur barnens perspektiv är kunskapen om deras upplevelser begränsad. Detta kan bland annat bero på att det är svårt att komma i kontakt med dessa individer då det innebär en risk att bli avvisad om man exponerar sig. Tillgången till fältet är därmed begränsat. De barn som lever under dessa omständigheter är extremt utsatta och skyddas oftast väldigt noga av sina familjer. Av den anledningen finns det väldigt lite forskning som bygger på barnens egna utsagor och upplevelser enligt Sigvarsdotter. Migration betyder byte av hemort eller hemland och är med andra ord ett annat namn för förflyttning. Enligt flyktingkonventionen, som Sverige har skrivit under, är du en flykting om du är rädd för förföljelse på grund av sexuell läggning, religiös eller politisk uppfattning, nationalitet eller etnicitet. Det finns även andra orsaker till att söka asyl, det vill säga skydd, så som synnerligen ömmande omständigheter som kan vara till exempel hälsotillstånd eller andra personliga omständigheter (www.migrationsverket.se/info). Den som söker asyl och blir förklarad som flykting, så kallad flyktingstatus, beviljas permanent uppehållstillstånd och får därmed stanna i Sverige. I och med att en individ får permanent uppehållstillstånd blir den personen registrerad i Sverige och får ett fullständigt personnummer. De som däremot får avslag på sin asylansökan av olika skäl, som till exempel att man inte har tillräckligt skyddsbehov, utvisas ur Sverige, Det beslutet gäller i fyra år (www.migrationsverket.se/info). Enligt Sigvarsdotter är de många flyktingar som väljer att stanna kvar i Sverige även när de har fått avslag och måste lämna landet, dessa personer kallas ofta felaktigt för illegala invandrare. Det inte är olagligt att vistas i Sverige utan tillstånd. De bör kallas för papperslösa och ibland även för gömda flyktingar. Det är dock en väsentlig skillnad på att vara papperslös och gömd. Att vara gömd innebär att man håller sig undan och gömmer sig självmant från olika myndigheter. De papperslösa befinner sig i samhället, med risk för att bli avvisade av polisen om de kommer och hämtar dem, men de gömmer sig inte och håller sig inte undan från myndigheter skriver Sigvarsdotter (2012). 6 Syfte och frågeställningar Det övergripande syftet med denna studie är att få kunskap inom området barndom och migration. Mer specifikt är syftet att undersöka hur en grupp flyktingbarn upplever och uppfattar sin situation som papperslösa alternativt asylsökande i Sverige. Jag vill även belysa flyktingbarnens perspektiv på deras förväntningar inför framtiden De frågeställningar jag har utgått ifrån i studien är följande: Vilka föreställningar uttrycker barnen om deras framtid? Hur ser barnen på sin tillvaro i allmänhet som papperslösa flyktingar? Hur hanterar de begränsningarna som finns i deras vardag som papperslösa? Hur hanterar de sociala relationer och skolan? 7 Tidigare forskning I detta avsnitt redovisas ett urval av aktuell forskning inom området ”barn och migration”. Dessa studier består av olika avhandlingar och vetenskapliga artiklar inom fältet. Jag har valt att redovisa den tidigare forskningen i olika teman som jag har rubriksatt enligt följande: transitionsprocessen – en tid av väntan och osäkerhet, familjeförhållanden, ekonomisk utsatthet och trångboddhet samt språk – maktbalans. Dessa teman utgör en kontext för flyktingbarnens tillvaro och hur de upplever sin totala situation som papperslösa. Transitionsprocessen – en tid av väntan och osäkerhet Gemensamt för de studier som diskuteras och redovisas i detta avsnitt är att de belyser den process det är att innan man får permanent uppehållstillstånd och den väntan som är under osäkerhet och hur den påverkar individen. ”En transitionsprocess är ett skeende som inkluderar erfarenheter från tiden för beslutet att lämna ursprungslandet till dess man har fått uppehållstillstånd eller lämnat Sverige. Transitionsprocessen kan därför pågå under en lång tid – i vissa fall flera år – och kan även inkludera perioder då man blivit kvar i Sverige efter avslag.” Ulla Björnberg, I väntan på uppehållstillstånd, ur Barndom och Migration (2013) sid 142. Migrationsverket har som mål att fatta beslut om uppehållstillstånd inom tre månader. På grund av hög arbetsbörda och att det i många fall är svårt att säkerställa identiteter på den sökanden och dennes berättelse får de flesta sökande i dag vänta över ett år. Efter att ha fått beslut om uppehållstillstånd, om man nu får det, påbörjar nästa process och den är komma in i samhället och hitta arbete och bostad. Under tiden som man är asylsökande bor man oftast i ett boende anvisat av Migrationsverket eller hos släktingar då det är ytterst svårt att hitta en egen bostad. Många gånger får de som fått uppehållstillstånd flytta till någon annan del av landet där det är lättare att få en bostad men å andra sidan oftast svårare att hitta arbete (www.migrationsverket.se/info). Enligt Björnberg (2013) så präglas denna transitionsprocess av en stor osäkerhet och många olika svårigheter. Flykten från hemlandet har inneburit många olika förluster, både av socialt kapital i form av relationer och nätverk men också av materiella resurser. Vad som även bör 8 tas med i beräkningen är förlusten av framtiden och förväntningar som barnen hade i hemlandet samt förtroende för sitt hemland. Dessa förluster benämns som traumatiska förluster. Franzén (2001) skriver att trauma betyder skada eller sår som är uppkommen via ett yttre våld. Det handlar om en stark psykologisk påfrestning och även en själslig skada som tar lång tid att återställa. Under bearbetningen av trauman är det vanligt att man isolerar sig, blir passiv eller tvärt om, blir hyperaktiv. Även den fysiska hälsan påverkas med symptom som trötthet och att man blir mer mottaglig för infektioner. Andra känsloyttringar kan vara att man är lättretlig och visar aggressiva tendenser. Om man inte får hjälp att ta sig ur dessa tillstånd kan det leda till allvarliga psykiska sjukdomar så som psykoser, neuroser eller fobier. Tar man sig ur ett trauma och får hjälp att bearbeta sina känslor innebär det även en möjlighet till mognad och personlig utveckling. Somliga individer upplever även att de känner en högre livskvalitet än de tidigare har gjort skriver Franzén (2001). Även Hieronymi (2009) skriver om olika symptom som kan drabba de asylsökande så som hemlängtan, sorg över förlorade anhöriga, språkproblem, ekonomiska problem och att behöva bygga upp allt från början igen. Vad som utgjorde en skillnad för dessa var, anser Hieronymi, deras framtid och hoppet om att det kan bli bättre. De som hade ett hopp om en framtid hanterade problemen som uppstod på ett mer tillfredsställande sätt. Att komma till Sverige innebar för många en lättnad och känsla av trygghet och ett hopp om en bättre framtid. Men då väntan är lång och osäkerheten över om man får stanna kvar och var man kommer att kunna bosätta sig är stor, präglas väntan många gånger av en ambivalent känsla. Lättnaden över att ha kommit i säkerhet men rädsla över vad som kommer hända i framtiden. I Marie Hessles avhandling Ensamkommande men inte ensamma (2009) skriver hon att många barn i hennes studie fick professionella stödinsatser för att kunna hantera symptom så som stress, depressioner och ångest. Barnen i Hessles avhandling vittnar om koncentrationssvårigheter i skolan med dåliga resultat som följd som i sin tur försvårar för en mer framgångsrik framtid. Väntan medför även att det kan vara svårt att motivera sig för studier då man kan uppleva det som meningslöst då man inte vet om man får stanna. För somliga kan väntan bli en motivation, att man kan känna sig motiverad för att man har fått en chans till utbildning, något som man kanske inte fick i sitt hemland. 9 Bemötande i mottagarlandet Hessle (2009) menar även att bemötandet i mottagarlandet är viktigt. De som kommer bör få en känsla av att de blir lyssnade på och tidigt få information om vilka rättigheter så som att de till exempel ska ha tillgång till en tolk vid samtal och få gå i skolan, men även vilka skyldigheter de har, som till exempel att de måste följa de lagar som råder. Hessle har även sett att de som tidigt får stöd och hjälp att hantera sin situation och får en handlingsplan lyckas bättre med att skapa en bra framtid genom studier eller arbete. I artikeln Unaccompanied Children seeking asylum in Sweden (2012) skriver Lundberg & Dahlquist om hur barn har upplevt sin situation under väntan på permanent uppehållstillstånd. De vittnar om att de har mått så psykiskt dåligt av väntan att de inte har kunnat gå till skolan och varit tvungna att söka hjälp hos psykolog på grund av oro och ångest. De flesta säger att de är nöjda med bemötande de har fått här i Sverige men att de önskar att väntan inte var så lång. Många får vänta i närmare ett år innan beslut ges. Vidare skriver Lundberg & Dahlquist att barnen upplever det svårt att tänka på framtiden och bygga upp sin tillvaro under tiden som de väntar på beslut om de ska få stanna kvar eller bli avvisade. Även Otto Hieronymi skriver i sin artikel, Refugee Children and their future (2009) om hur viktigt det är att ta tillvara de resurser flyktingar innehar. De har under sin flykt varit tvungna att fatta många svåra beslut och vara kreativa i handling för att klara av sin flykt och ifrågasätter varför flyktingarna ofta inte själva blir tillfrågade i mottagarlandet om vad de själva anser är bäst för dem. Han menar att det är viktigt att ha en långsiktig strategi i handlingsplanen när det gäller flyktingbarn i olika dimensioner. Med det menas inte bara lokalt på plats utan även politiskt och globalt för att uppnå ett bra resultat. Hans forskning visar att de flyktingar som upplever att de kan påverka sin livssituation och finner en mening med sin tillvaro genom att bland annat känna hopp om en bättre framtid, generellt sett har ett bättre välmående och en högre ambition att kämpa. De som däremot inte känner något hopp om framtiden är passiva och känner sig utsatta och sårbara. Hans forskning visar även att barn har lättare att anpassa sig till nya situationer även om de är mer utsatta både psykiskt och fysiskt än vad vuxna är. Detta för att de har en större överlevnadsinstinkt än vuxna samt lär sig språket och nya kulturen snabbt. Barn har även lättare att acceptera det som hände och komma vidare i livet. 10 Transitionsprocessen är en process fylld av väntan. Allt ifrån att beslutet om flykt fattas till att man har fått ett beslut om uppehållstillstånd eller som för en del, avvisning. Under asylsökningstiden upplever många att de inte kan påverka sin situation åt något håll, att de inte kan göra mer för att påverka sin situation. Den tiden upplever många en maktlöshet och rastlöshet som är svår att hantera. Samtidigt känner de en fysisk trygghet då själva flykten många gånger har varit fylld av fysiska faror och utsatthet men även psykisk utsatthet då de många gånger har varit helt utelämnade till okända människor som till exempel människosmugglare enligt Hessle (2009). Familjeförhållanden – platser och tid skapar relationer I Sverige när vi benämner familjen så består den normalt sett av mamma, pappa och barn. I många andra kulturer än den svenska, ser familjen och släkten ofta ut på ett annat sätt. Familjen är utvidgad och många andra vuxna personer så som goda vänner till familjen och avlägsna släktingar räknas in som nära relationer och som tar ansvar för familjen enligt Hessle (2009). Denna gemenskap skapar en trygghet för barnen då det alltid finns någon vuxen i närheten som kan ta ansvar om något händer. Hessle kom i sin studie fram till att de som var uppvuxna i en utökad familj med många sociala kontakter i hemlandet upplevde en trygghet och säkerhet även om de blev utsatta för trauman. Ett begrepp som används i sammanhanget är resilience, motståndskraft. Hon menar att de barn som har en grundläggande trygghet med sig från barndomen har det lättare att ta sig igenom olika svårigheter och stressiga situationer. I Björnbergs artikel I väntan på uppehåll, i boken Barndom & Migration (2013) sidorna 142149 skriver även hon om resilience. Hon skriver att resilience är beroende av de sociala resurserna i familjen och runt individen och handlar om individens förmåga att handskas med olika typer av svårigheter i livet så som till exempel olika trauman, kränkningar och problem som har uppkommit. Motståndskraften är med andra ord ett resultat av hur en individ lyckas omvandla sina egna resurser och relationer och använda dem till att hantera olika situationer. Har man lyckats bygga upp en bra motståndskraft tidigt i livet genom trygga relationer och en stark gemenskap har man ofta lättare att fatta beslut, känna ansvar för sig själv och andra men man har också en förmåga att kunna känna igen känslor och göra dem hörda både för sig själv och andra. Med andra ord har man en förmåga att kommunicera ut sina önskningar och känslor till omgivningen menar Björnberg (2013). 11 Skolan De olika arenorna där de flesta relationerna byggs upp är i skolan, barnomsorgen och olika fritidsaktiviteter där barnen befinner sig. Hessle (2009) skriver att skolgången har stor betydelse för barnen, dels för att den skapar en struktur i tillvaron men även för att den bryter isoleringen och ger möjlighet att skapa kontakter med andra. För att kunna bygga upp kontakter krävs det att personen känner tillit. För att göra det behövs att individen har orienterat sig i samhället, det vill säga att personen vet hur de gemensamma normerna ser ut och känner sig socialt accepterad i samhället. Detta sker till stor del genom att individen känner sig betrodd och erkänd av till exempel olika myndigheter som migrationsverket eller de sociala myndigheterna. Även andra organisationer spelar en stor roll i att skapa en gemenskap skriver Björnberg (2013) som till exempel kyrkan och andra ideella organisationer. Fjällhed (2009) skriver att i en ny skola blir det viktigt att skapa vänskapsrelationer, då den vännen är en möjlighet att få hjälp och ”guidning” i den nya miljön. Ett nätverk av vänner skapar en gemenskap och trygghet utanför familjen. Skolan ger även en stabilitet och kontinuitet för flyktingbarnen. I dag har alla barn rätt till att gå i skolan, vare sig de har uppehållstillstånd eller inte. Många gånger är det kontakterna runt barn som gör att man skapar nya relationer då den vuxne som hämtar och lämnar sitt barn automatiskt kommer i kontakt med olika personer och andra föräldrar. I artikeln Preventing social exclusion of refugee and asylum seeking children: Building Networks, (2007) skriver författarna Beirens, Hughes, Hek & Spicer om ett projekt i England där en organisation, ”Childrens Fund” arrangerar olika fritidsaktiviteter för asylsökande i ett försök att bryta isolering och skapa sociala kontakter mellan barn och deras föräldrar. Deras grundtanke var att hjälpa flyktingarna att kunna hjälpa sig själva. Det handlar om att få förståelse för hur samhället fungerar då det sker ett kulturmöte där nya seder och vanor inte är självklara. Myndighetspersoner har inte tid att förklara allt detta men det är viktigt att ha förståelse för samhället för att bli etablerad. Ekonomisk utsatthet och trångboddhet Ahlstam (2013) menar att för att kunna underhålla sitt sociala kapital krävs det att man även har ekonomiska resurser. För barn i skolan kan det till exempel handla om att inte kunna följa 12 med på skolresor eller utflykter, eller att inte kunna vara med på ett kalas för att man inte har råd med en present eller inte heller kommer att kunna bjuda tillbaka. Detta skapar en exkludering för många barn som många gånger väljer att avstå eller att inte berätta för sina föräldrar för att de inte vill belasta sina föräldrar då de redan vet att det inte finns pengar att avvara. Barnen är med andra ord utestängda från en normal social konsumtion. Barn är medvetna om vad andra barn har i skolan och vad som anses normalt att ha. Ahlstam skriver i sin artikel Trångboddhetens vardag, i Barndom & Migration (2013) sid. 247 att de som lever under en ekonomisk utsatthet är även ofta trångbodda. Med trångbodd menas enligt svensk standard att föräldrarna ska disponera ett rum och barnen ska ha var sitt rum, någon storlek på ytan att disponera är inte angiven. Har man inte dessa ytor att disponera så anses man som trångbodd. (www.socialstyrelsen.se/foreskrifter-allmanna-rad-sosfs/2013-1) Att inte ha ett eget rum eller någonstans där man kan få vara ifred upplevs som påfrestande i sociala kontakter. Man bjuder inte hem vänner och bekanta och eftersom man inte bjuder hem vill man inte heller gå hem till andra då normen är att man bjuder tillbaka. Barn som lever trångbott har många gånger svårt att få ro att göra sina läxor och kommer således många gånger efter i skolan med sämre resultat än andra barn. Då barn är kompetenta och innehar en agens, det vill säga att de har en förmåga att styra sitt liv som aktörer så hittar de ofta en kreativ lösning på sin situation genom att anpassa sig till förutsättningarna. De hittar en strategi för att få det att fungera genom att till exempel göra upp scheman om vem som får vara i rummet när och bygga kojor för att få avskildhet. De utvecklar även en förmåga att hitta på ursäkter till varför de inte kan följa med på olika saker och varför de inte har tillgång till olika saker som andra har. De som har tillgång till datorer skapar och underhåller ofta sina sociala relationer via olika internetbaserade forum. För andra barn kan trångboddheten och den utsatta ekonomiska situationen göra att de blir passiva och apatiska då miljön inte ger möjlighet till att själv kunna påverka sin situation. Det är även väldigt ovanligt att barnen beklagar sig till sina föräldrar över sin situation. I stället anpassar de sig skriver Ahlstam (2013) på sid 252-270. 13 Språk – maktbalans Språket är ett redskap som fyller en viktig funktion då det ger den som ”äger” språk makt. Med ”äger” menar Charlotte Haglund (2004) i kapitlet Flerspråkighet och identitet på sidorna 359-389 i boken Svenska som andra språk Hyltenstam & Lindberg (Red.) att man behärskar språket och kan göra sig förstådd och införskaffa information samt kunskap. Vidare skriver Haglund att i det språkliga samspel som pågår i en social interaktion förhandlar individen ständigt med sig själv om sin roll och sina relationer. Således är språket en viktig del i identiteten och rollskapandet för individen då ett nytt språk ger möjlighet till ett nytt tänkande och möjligheter att lära känna nya kulturer som i sin tur påverkar individens utveckling. Språket blir även ett verktyg för antingen inkludering eller exkludering. Om du kan språket blir du inkluderad i sammanhanget men om du inte kan språket är det lätt att bli exkluderad och isolerad från samhället skriver Fjällhed (2009) på sid 158 i sin avhandling Flyktingskapets situation och möjlighet. Språket har en stor inverkan på de sociala kontakterna mellan både barnen och vuxna men även mellan kamraterna. Barn lär sig språket snabbare än vuxna, detta beror på att de inte har samma hämningar som vuxna och att de ger sig ut i samhället med sin nyfikenhet och vill lära sig. Det beror även på att de kommer i kontakt med språket i större utsträckning än vuxna då de ofta har fler kontakter med svenskar i och med att de går i skolan och således kommunicerar med sina jämnåriga kamrater skriver Haglund (2004). Via språket har de även lättare att orientera sig i samhället och påverka sin tillvaro i den riktning de själva vill skriver Hieronymi (2009). Att kunna språket bättre än sina föräldrar gör att maktbalansen i familjen förändras då den vuxne blir beroende av barnet för att klara av sin vardag som till exempel att barnet måste översätta det läraren säger eller tolka information från olika myndigheter. Det gör att barn i stor utsträckning får agera som vuxna och ta ansvar för saker som de inte ska behöva göra som barn menar Andersson, Björnberg & Eastmond (2010). De får även vetskap om saker som sker på en nivå som de kanske inte alltid förstår i och med att de få läsa och tolka i myndighetssituationer eller i skolan åt lärarna vilket kan skapa en oro. Det är inte heller helt ovanligt att barn, för att gynna sig själva eller skona sina föräldrar inte alltid säger som det är och tolkar rätt. Barnen använder med andra ord språket som ett verktyg för att uppnå olika syften men även för att positionera sig skriver Haglund (2004) . 14 Bristen på språkkunskaper skapar även problem då den vuxne inte förstår och kan ta till sig kulturen i mottagarlandet. Det gör att den vuxne många gånger hindrar barnen att utveckla sina relationer då sedvänjorna och kulturen från hemlandet många gånger har andra förhållningssätt mellan könen till exempel menar Ahlstam (2013). Teori och centrala begrepp I detta avsnitt redogör jag för studiens teoretiska utgångspunkter och de begrepp jag använder för att tolka mitt empiriska material. Barndom och migration Barndom betraktas enligt barndomssociologiska perspektiv som en social konstruktion då barnen själva anses vara deltagande i skapandet av sin barndom skriver Löfdahl (2007). Det betyder att barndom skapas i olika sammanhang och att varje barndom således är individuell och unik. Det gör de genom att aktivt delta i olika sociala sammanhang och på olika arenor så som till exempel i förskolan. Barnen är agenter vilket innebär att de är medskapare och delaktiga i processer som bidrar till deras utveckling. Att ha agens innebär att man har makt att kunna påverka och förändra sin situation och är inte samma sak som aktörskap. Med aktörskap menas att barnen själva aktivt i handling påverkar sin tillvaro och relationer och anpassar sig efter de förutsättningar som finns, men även skapar egna förutsättningar när det behövs enligt Löfdahl (2007). Barn befinner sig ständigt i olika sociala fält så som till exempel familjen, kamratgrupper, skolan/förskolan men även i större sammanhang så som ekonomiska, politiska och kulturella sammanhang. Genom alla dessa fält pågår ett ständigt flöde av kultur och information som barnen ska förhålla sig till. Genom sin kompetens som aktörer skapar de ett nät av kunskap och möjligheter för att på så sätt kunna påverka och anpassa fälten efter sina egna behov. Således är barndom en ständigt pågående process som gör att vi måste omvärdera barn och barndom utifrån den enskilda individen och dennes kontext. Det barndomssociologiska perspektivet gör att vi måste se helheten och sammanhanget runt barn och barndom för att förstå barn här och nu då deras agerande har betydelse för den barndom som de lever i. Konkret innebär det att barndomen skiljer sig åt 15 även inom en familj mellan syskon. Det innebär att barn inte kan betraktas som en homogen grupp. Enligt FN:s barnkonvention paragraf 1 så är ett barn varje individ under 18 år. Barnkonventionen handlar generellt om barns olika rättigheter som ska efterföljas av de länder som har skrivit under konventionen. FN:s barnkonvention fungerar som en viktig utgångspunkt i det barndomssocioligiska perspektivet, det kan man se då forskning inom området refererar till det dokumentet. Exempelvis Hessles avhandling 2009. I Sverige är inte barnkonventionen inskriven i svensk lag utan fungerar som ett styrdokument (www.unicef.se/barnkonventionen). I barnkonventionen står det bland annat att barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Det står även att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i frågor som rör denne, samt att de har rätt till yttrandefrihet, religionsfrihet och rätt till att deras privatliv ska respekteras. I paragraf 22 står det uttryckligen att flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp. I denna studie kommer jag använda mig av det barndomssociologiska perspektivet. Det gör jag genom att utgå från den enskilda individen och genom att se helheten runt de individer som deltar i studien som till exempel hur de bor, hur familjen ser ut, deras bakgrund samt deras personliga åsikter runt sin egen situation som de befinner sig i. Då en viktig del i det barndomssociologiska perspektivet är att barnen ska ges möjlighet att göra sin röst hörd även i forskning och låta dem vara delaktiga, utgår jag från flyktingbarnens egna upplevelser i min studie. Socialt kapital Det sociala kapitalet är viktigt för att vi ska kunna känna en tillhörighet och gemenskap i samhället. Det sociala kapitalet består enligt Björnberg (2010) av de relationer som vi bygger upp mellan individer på olika nivåer. Dels inom familjen, mellan släktingar och vänner men även i samhället i stort som till exempel de nätverk som byggs upp på samhällig nivå genom arbetskamrater och andra kontakter man har på professionell nivå. Björnberg (2013) menar att de olika nätverk vi har omkring oss bygger på en ömsesidig relation, med andra ord ska man genom den relationen få tillgång till den andres olika resurser i form av till exempel kunskap och andra relationer. För de flesta som flyr från sitt ursprungsland innebär det en förlust av sitt sociala kapital skriver Björnberg (2013). Den förlusten innebär en förlust av de resurser som 16 det sociala nätverket tillhandahåller. Det kan till exempel vara tillgång till kunskap, arbete, bostad men även status och gemenskap. Björnberg (2010) skriver vidare att det sociala kapitalet som en individ är en del av skapar ett socialt erkännande samt tillit. Att känna tillit innebär att man blir sedd som individ samt att man blir synliggjord och erkänd när man interagerar med andra människor och på så vis blir en del av en gemenskap. Metod I det här avsnittet redogör jag för hur jag har gått tillväga för att samla ihop mitt empiriska material samt hur jag har hanterat olika etiska ställningstaganden i samband med studien. Kvalitativa intervjuer Jag har gjort en kvalitativ studie genom att genomföra intervjuer med flyktingbarn. Kvalitativ forskning betyder enligt Kvale & Brinkmann (2009) på sidan 17 att det är en tolkande forskning, där man tolkar och analyserar till exempel handlingar och intervjuer. Forskningsintervjuerna bygger på ett samtal som har en struktur och ett syfte. Intervjuerna beskrivs som halvstrukturerade då syftet med intervjuerna var att låta respondenterna beskriva sin livsvärld för att jag sedan skulle kunna tolka de beskrivna fenomenen. Under en halvstrukturerad intervju bör man använda sig av en intervjuguide (se bilaga 2) med förslag på olika frågor eller teman som ska täcka det fenomen som studeras skriver Kvale och Brinkmann (2009). Mötet med barnen För att genomföra en studie och intervjuer behöver man ett informerat samtycke. Jag skrev ett informationsbrev till den personen som är ansvarig för gården, vidare kallad Ylva, där jag ville genomföra min studie. (Se Bilaga 1) Jag fick ett muntligt tillstånd av Ylva för att genomföra min studie på gården. Under studiens gång tog jag personligen kontakt med de föräldrarna till de barn som ville vara med i min studie och bad om deras tillstånd att få 17 intervjua deras barn. Barnen själva blev tillfrågade om de ville delta och blev informerade om sina rättigheter. De barn som själva kom till mig och bad om att få bli intervjuade fick fråga sina föräldrar först och sedan frågade även jag dem om tillstånd. Det informerade samtycket innebär enligt Kvale & Brinkmann (2009) att informanterna deltar frivilligt och har rätt att avbryta när som helst. För att skapa en kontakt och ett förtroende med flyktingbarnen har jag spenderat tid med dem och gjort aktiviteter som till exempel spelat spel, bakat och varit ute i naturen och grillat. Jag tog kontakt med Ylva som är föreståndare på en gård i Mellansverige. På den gården bor det familjer som antingen lever som papperslösa flyktingar eller som har sökt asyl och väntar på uppehållstillstånd. Det bor även familjer som har fått permanent uppehållstillstånd och som väntar på ett annat boende. Gemensamt för de som bor där är att de alla har flytt från sitt hemland De har flytt från fattigdom och förföljelse i sitt hemland till Sverige i hopp om att kunna få ett bättre liv med utbildning och arbete. Gården är klassad som en fristad vilket innebär att de som bor där är skyddade från att till exempel polisen kommer och avvisar dem. På gården bor det i nuläget drygt 50 personer var av drygt 15 stycken är barn under 18 år. Det är i den miljön som jag har samlat ihop min empiri och gjort mina intervjuer. De som deltog i intervjuerna var sex barn i åldrarna 8 – 12 år. Av dessa var två flickor och fyra pojkar. Fem av barnen kommer från samma land i Centraleuropa medan en pojke, 12 år, kommer från ett afrikanskt land. Här följer en kort presentation av barnen. Namnen är fingerade. Anna, 12 år, kommer från Centraleuropa. Hon har varit i Sverige i drygt 6,5 år och bott på gården i 5 år med sin familj. Hon och hela familjen har sedan drygt 6 månader fått permanent uppehållstillstånd. Storasyster till Artur. Artur är 9 år och har samma historia som Anna. Caroline, 11 år, kommer från Centraleuropa. Hon har varit i Sverige i lite mer än 4 år och bott på gården hela tiden med sin familj. Nu är hon asylsökande. Eric, 10 år, kommer från Centraleuropa. Han har varit i Sverige i drygt 4 år med sin familj och lever som papperslös. Eric har en skada i sitt ena ben som gör att han har svårt att ta sig fram. Alex, 12 år, kommer från Centraleuropa. Han har varit i Sverige drygt 5 år och är asylsökande med sin familj. 18 Niklas, 12 år, kommer från Afrika. Han har varit i Sverige drygt 6 år och är asylsökande. Pappan är kvar i hemlandet, men resten av familjen är på gården. Gemensamt för dem alla är att de har levt som papperslösa i flera år eller att några fortfarande lever som papperslösa. De har även spenderat flertalet år på gården tillsammans. Intervjuerna Jag genomförde totalt tre olika parintervjuer på barnens begäran vid tre olika tillfällen med totalt sex stycken barn. Då jag gjorde parintervjuer kan jag inte bortse från det faktum att barnen eventuellt skulle uppge andra svar om jag gjort individuella intervjuer och att det således kan ha påverkat mitt resultat. Jag är medveten om att barnen kan ha påverkat varandra under intervjuerna. Innan intervjuerna genomfördes skapade jag en intervjuguide. (Se bilaga 2) Den är uppdelad i olika teman runt de frågeställningar som jag ville ha svar på. Jag skrev ut en guide per barn som jag använde och förde anteckningar på. Överst på mallen finns det faktafrågor om barnen som till exempel hur länge de varit i Sverige, ålder och lite annan bakgrundsinformation som jag ansåg vara viktig att få med. Jag spelade in intervjuerna på en diktafon för att jag lättare skulle kunna koncentrera mig på samtalet och hålla fokus på barnen vilket Doverborg & Pramling Samuelsson, (2000) rekommenderar. Jag valde att inte använda min egen mobiltelefon för att spela in på då den lätt kan komma i fel händer och den informationen som de lämnade ut kunde vara en säkerhetsrisk för dem om det kom ut. Jag förde även anteckningar i dagboksform under tiden som jag gjorde min fältstudie för att ha som minnesstöd. Den första intervjun, som även fungerade som en testintervju, gjorde jag en söndagseftermiddag. De som deltog var två flickor, Anna och Caroline. Anna och Caroline är vänner och spenderar mycket tid tillsammans. Vi satt i deras lekbarack som är en fristående byggnad på gården. Intervjun tog drygt 30 minuter. De bad mig sitta i soffan medan de själva satt på kuddar på golvet och tillsammans utgjorde vi en triangel som kunde hålla ögonkontakt med varandra. De tyckte att det var lite obekvämt i början att bli inspelade och mycket fokus låg på diktafonen men allt eftersom samtalet fortlöpte släppte den spänningen. Då barnen själva valt platsen kände de sig hemmastadda i miljön och satt på golvet och plockade med 19 lite leksaker under tiden som vi samtalade. Det gjorde att intervjun blev avslappnad och behaglig för oss alla tre. Efter intervjun ville de lyssna på hur det lät vilket de fick och jag tackade dem för deras medverkan och berättade hur värdefulla de är för mig. De själva kommenterade att de tyckte det var roligt att hjälpa till och att det var skönt att få sitta och prata ostört. Intervju nummer två genomfördes en vecka senare på samma ställe men denna gång med Alex och Eric. Innan intervjun förekom en diskussion om de skulle vara med eller inte. Tidigare hade Alex insisterat på att bli intervjuad och nu när det var dags fick han kalla fötter. Eric ville ställa upp men blev väldigt påverkad av Alex. Eric och Alex är bästa kompisar och Alex som är lite äldre har en beskyddande roll gentemot Eric. Jag insåg tidigt att Alex testade mig och efter lite diskussioner ställde de upp, de var helt eniga i att det skulle vara båda två eller ingen. Alex som insåg sitt maktövertag då han visste hur viktig han och Eric var för mig utnyttjade situationen fullt ut. Bland annat bad de om belöning i form av godis för att ställa upp på intervjun. Flertalet gånger under intervjun uppmanande Alex Eric att inte svara eller utnyttja meningen ” Det är privat” även om Eric ville svara. Alex själv använde sig av ” det är privat” mest hela tiden. Det var en uppskruvad stämning och jag fick flertalet gånger be Alex att sansa sig eller helt enkelt lämna lokalen. Många gånger lekte de med diktafonen och satt och skrek i den. De satt även och lekte med leksaker och kastade pärlor omkring sig. Efter en stund dämpade Alex sig någorlunda men energin för oss alla var slut och jag avbröt intervjun efter 15 minuter. Eric försökte svara seriöst på mina frågor och ville berätta sin historia medan Alex knappt svarade alls. Efter intervjun gick Alex och berättade för de andra vad han gjort, lite som skryt, vilket resulterade i att samtliga barn i huset skällde på honom och sa åt honom att be mig om ursäkt, vilket han även gjorde. Tredje intervjun genomförde jag en onsdagseftermiddag. Barnen kom hem från skolan vid klockan tre och jag var där någon timme senare. De flesta uppehöll sig i sina rum och det var en behaglig stämning i huset. Jag ville intervjua de yngre pojkarna, åttaringarna, men den ena pojken var upptagen med läxor. En annan pojke, Niklas, erbjöd sig att ta den platsen vilket jag accepterade. Den yngre pojken, Artur ville ha sin storasyster, Anna, med som stöd och hjälp vilket även det accepterades. Artur och Niklas umgås men är inte nära vänner. Niklas och Artur hade ett fint samspel när de stöttade varandra när de berättade om jobbiga saker de varit med om. Vi satt i ett utrymme på övervåningen som är inrett med soffor och bokhyllor och fungerar som ett kontor med dunkel belysning. Det är ett öppet utrymme, som en hall vid trappan, så vi kunde bli störda av folk som kom och gick. Jag spelade in allt på diktafonen. Då 20 Artur är lite yngre än de andra anpassade jag frågorna efter hans ålder och frågade om han förstod olika begrepp. Det blev en väldigt behaglig intervju då stämningen mellan oss alla var avslappnad och lättsam. Intervjun pågick i dryga 20 minuter med pojkarna. Då pojkarna gått och jag tackat dem för att de hjälpte till fortsatte jag och storasystern samtalet. Jag kunde då passa på att ställa följdfrågor till henne och be henne utveckla olika saker som jag behövde få förklarat för mig. Etiska ställningstaganden Jag har gjort mitt yttersta för att följa vetenskapsrådets forskningsetiska riktlinjer vilkas fyra huvudpunkter är: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. (www.codex.vr.se/forskningmanniska.shtml) Ylva fungerar i studien som min gatekeeper, med det menas att Ylva öppnade upp för mig genom att Ylva har förtroende för mig så visar det för de andra att hon har förtroende för mig och således kan man lita på mig. Detta gjorde att jag fick tillträde till fältet, i detta fall gården och de individer som bor där. En aspekt att beakta i detta är att jag blir beroende av Ylva och Ylvas välvilja för att genomföra mina studier. En annan aspekt är att det är hon som är ansvarig för gården och således är de som bor där även i beroendeställning till henne. Jag kunde därför inte helt veta om de ville delta i min studie eller om de ställde upp för att Ylva tyckte att det var bra. Då språket många gånger var ett bekymmer med de vuxna valde jag att förklara så kortfattat och enkelt som möjligt och även endast muntligt. Jag betonade även att det var viktigt för mig att de förstod att de inte behövde ställa upp och att de kunde avbryta närhelst de ville. Jag var även noga med att förklara för både barnen och deras föräldrar att deras svar skulle vara anonyma/ konfidentiella och vad det innebär enligt Kvale & Brinkmann (2009). Det innebär att deras personliga uppgifter som till exempel namn och platser inte kommer att avslöjas. Jag informerade om att min uppsats kommer att vara en offentlig handling och således kommer kunna läsas av vem som helst. Jag förklarade för föräldrarna vad frågorna skulle handla om. Då de lever under utsatta förhållanden ville jag få klargjort från föräldrarna att jag inte frågade om sådant som barnen inte fick, av säkerhetsskäl, svara på. Jag rådfrågade även Ylva innan jag genomförde intervjuerna om frågorna då hon vet vad som kan vara en säkerhetsrisk att avslöja. För att barnen lättare skulle kunna avböja att svara på frågor utan obehag kom vi 21 överens om en mening att använda sig av när man inte ville/kunde svara. ”Det är privat”. Jag lovade att respektera det och inte fråga vidare eller ifrågasätta varför enligt Doverborg & Pramling Samuelsson (2000) sid 28. Ett annat etiskt dilemma var att jag har fått information under våra aktiviteter när vi har samtalat som jag inte vet om de har givit mig i förtroende som vuxen medmänniska och som jag därmed inte kunde använda mig av i min studie. Jag har därför valt att endast redovisa den information som jag har fått under de inspelade intervjuerna. Jag har hela tiden under fältstudien varit noga med att vara öppen gentemot alla på gården om vem jag är, vad jag gör och tänker göra, allt har skett i öppna miljöer med full insyn. Detta har jag gjort för att det inte ska råda några tveksamheter runt min person och för att barnen skulle känna en trygghet i att alla visste vad som gällde och att de inte var utelämnande till mig på egen hand. 22 Resultat I detta avsnitt redogör jag för resultatet av min empiri. Det gör jag i olika teman med rubrikerna gränser -begränsningar, relationer - skola, framtid – förändringar. Jag har även medvetet valt att redovisa barnens citat som fristående då jag vill synliggöra barnens egna ord. Gränser – begränsningar Att leva som gömd eller som dessa barn, papperslös, innebär tydliga gränsdragningar och begränsningar. Dessa begränsningar är både fysiska och psykiska. Samtliga barn som jag har intervjuat har berättat om den fysiska gränsen som går vid stora vägen precis utanför gården. ”… är man gömd, då får man inte gå ut på stora vägen. I trädgården finns det staket så man får inte gå in där, men det vet vi!” – Anna Vidare redogör barnen för hur begränsade de är i att kunna välja vad de vill titta på på TV, de är många som måste samsas om TV:n i det gemensamma rummet men även att de inte har någon möjlighet att påverka vad de ska äta för mat. ”Alla måste tycka lika, maten bestämmer inte vi, det gör Ylva. Och TV: N måste alla bestämma över. Man tänker liksom alltid på vad andra vill” – Caroline Barnen har även vittnat om hur begränsade de upplever sig i att kunna utöva olika aktiviteter. Anna vill väldigt gärna dansa, men det finns ingen ekonomisk möjlighet för henne att få göra det. De barn som är papperslösa uttrycker ingen önskan alls att göra aktiviteter. ”Gömd är gömd! Då blir det konstigt om man gör saker” – Anna Lika så upplever de att de inte kan eller vill berätta för sina klasskamrater om hur de bor och vad de har varit med om tidigare. Flickorna upplever mer än pojkarna att de inte kan berätta för sina kamrater om hur deras situation ser ut. De vittnar om att de inte vill att någon ska veta hur det är och att det finns en oro och osäkerhet som gör att de begränsar sig själva. ”Jag har tänkt så här jättemycket att jag måste tänka på mig själv. Att typ vad händer om att jag måste vara försiktig med mig själv. Det kan hända så mycket saker som man inte vet om. Jag kan vara med på en del. Det beror på vad det är. Men när jag var gömd och så, så 23 pratade jag aldrig om det. Jag ville inte vara med för jag var så osäker om någon kunde skjutsa mig eller hämta så jag bara sa att jag inte ville vara med. ” – Anna ”… men alltså, varför ska man vara rädd när man går till en kompis?” – Alex Även när det gäller ekonomiska resurser anser barnen att de är begränsade. De kan inte alltid delta i aktiviteter som de skulle vilja och de har inte heller möjlighet att välja vilka kläder de vill då de får begagnade kläder. Barnen har bland annat olika uppsättningar kläder, dels de som de bara har på sig i skolan som är lite finare och dels de som de bara har på gården som är slitna och inte alltid passar. Att resurserna är knappa hindrar dem dock inte från att be sina föräldrar om vad de vill ha, men samtliga barn utom Alex säjer sig vara nöjda med vad de har och att de inte blir ledsna om de inte får vad de har efterfrågat. Alex å sin sida hävdar att det är viktigt för honom att få ha rätt saker med rätt märke. ”Alltså, om jag inte får ha rätta kläderna på mig, då vägrar jag gå till skolan, jag tvingar min mamma att köpa det jag vill ha!” – Alex En annan begränsning som samtliga har påtalat under intervjuerna är att de själva inte pratar med sina föräldrar om det som händer, både i skolan, runt omkring dem samt vad de tidigare har varit med om. När jag frågade hur det kom sig så visste de inte varför, utan att de själva kände det som att deras föräldrar inte pratade med dem så därför trodde de att man inte skulle prata om sådant för att föräldrarna inte ville det, även fast det inte var uttalat. ”Näe, jag pratar inte med dom om det, det verkar som dom inte vill det för dom säjer ju inget, det är dom som är vuxna så dom borde ju prata först tycker jag.” – Anna Den yngsta pojken Artur säger att han är för ung för att veta något annat än att leva som de gör, han vittnar även om att det är för mycket regler att följa. Barnen i studien vittnar om att de inte är någon idé att ifrågasätta alla regler då de vet att reglerna behövs för att det ska fungera på gården och att reglerna behövs för att de ska vara säkra. De är väldigt medvetna om vilka konsekvenser som kan hända om de bryter mot reglerna då det har hänt att andra har råkat illa ut. De har anpassat sig efter situationen och omständigheterna, men samtliga tycker att det är tråkigt att inte kunna gå var de vill och göra det dem vill. Det är även tydligt att de upplever sin tillvaro som begränsad både mentalt och fysiskt samt väldigt styrd av regler som de inte har möjlighet att påverka. ”Man får gilla läget!” – Eric 24 Relationer och skolan Alla barnen i studien går i skolan och har gått i skolan under flera år i Sverige. Samtliga barn vittnar om att det är i skolan de har sina kamrater utöver de som finns på gården. De som bor på gården betraktar sig som vänner för att de har varandra och en stark gemenskap i deras upplevelser och att de som bor där vet hur det är och hur de har det. Dessa relationer med både vuxna och barn på gården är viktiga för samtliga barn. Däremot är de osäkra på om de skulle umgås om de var utanför gården. ”Alltså, vad som är skönt här är att alla vet hur det är och fattar om man är lessen och så, man behöver liksom inte förklara” – Caroline Inga av barnen i studien utom Alex vill inte berätta för sina klasskamrater om vad de har varit med om och hur de lever och bor. De tycker att det känns jobbigt att berätta och är rädda för vad klasskamraterna ska tänka om dem, att de ska bli retade eller behandlade annorlunda. ”I skolan är dom jättebra, dom bryr sig inte så mycket, dom bara, skit i det liksom!” – Alex ”Jag har inte sagt något till min klass var jag bor, då skulle dom bara retas!” – Artur De umgås med sina kamrater på skolan och i sällsynta fall efter skolan, då sker det hemma hos kamraterna. De har vid några sällsynta tillfällen bjudit hem kamrater på kalas eller för att leka. Flickorna berättade att de vuxna som bor på gården vill att barnen ska kunna ha det som alla andra i så stor utsträckning som möjligt och försöker hjälpa dem med de resurser som finns. Gården ligger lite avsides vilket gör att det krävs att någon skjutsar eller hämtar vid besök. Samtliga barn vittnar om att de är medvetna om att resurserna är knappa och vill inte besvära för sin egen skull. Endast ett av barnen utövar en organiserad aktivitet utanför skolan. Artur berättar att det är svårt att ha kamrater hemma då han inte har ett eget rum att vara på, vilket inget utav barnen har. ”Jag skulle leka mycket och ha egna kompisar här och vara glad, det kan jag inte nu, för jag har inget eget rum och det är så dåligt” – Artur ”Inga kompisar kommer hit, bara dom som har bott här förut” – Niklas 25 För att kringgå detta och lösa problemet har de utvecklat olika strategier som de vittnar om. Flickorna berättar att de följde med vänner hem även fast de inte fick och att de bett sina kamraters föräldrar om skjuts. ”Jag brukar gå hem till dom och leka och titta på TV, deras TV är så jättestor, inte så liten som vår. Den är pinsam. Då behöver dom inte komma hit.” – Eric Barnen på gården tycker om att gå till skolan, de vittnar om att det är skönt att komma ifrån gården och träffa sina kamrater. Däremot tycker de att det kan vara svårt att klara av skolan och att det är svårt att koncentrera när de tänker på sin familj och saker som hänt tidigare. De upplever även att det var svårt med språket när de kom till Sverige. De äldre barnen uppger att de tycker det är fel att deras föräldrar inte kan språket och att de tycker det är påfrestande att behöva tolka åt sina föräldrar. De uppger att de många gånger inte översätter korrekt för att de inte orkar eller för att det ska gynna dem själva i olika situationer. ”Vi får ju lära våra föräldrar att prata för dom kan ju inte. Men ibland så vill jag inte berätta så då hittar jag på istället eller så ljuger jag för att få som jag vill för dom fattar ju ändå inte. Det är helt fel för dom är ju vuxna och ska kunna mer” – Caroline ”ibland går det bra och ibland inte, som när jag tänker på det som hände pappa, alltså, då orkar jag inte. Jag var tvungen att berätta för min fröken” – Anna ”Det var ju ett helt nytt land, så det var jobbigt med språket” – Alex Niklas berättar att han har glömt bort hur det var när han började skolan och skulle lära sig språket. Även Artur har glömt och relaterar till sin ålder. ”Jag var så liten då, så jag har glömt, jag vet inte varför jag har glömt men jag vill inte tänka på det.” – Artur Det är ingen utav barnen som relaterar till skolan som viktig och att det är viktigt med utbildning. I stället pratar de om att det är viktigt med arbete och tjäna pengar. När jag frågar barnen om de vet vad deras föräldrar har för utbildning är det ingen som kan svara. ”Att få ett jobb är det roligaste och viktigaste” – Eric Studien visar att relationerna är viktiga för flyktingbarnen, att de har ett behov av relationer utanför gården för att tänka på annat och leva som de själva säger ”ett normalt liv som alla andra”. Dessa relationer bygger de upp på skolan då det är den enda arenan som de kan vistas 26 på utanför gården. De upplever skolan som en tillflyktsort där de slipper tänka på sin tillvaro på gården samt att de försöker leva ett så normalt liv som möjligt när de är i skolan. De vittnar om att de är medvetna om att de lever under speciella omständigheter, men att de gör vad de kan för att det inte ska märkas av genom att till exempel inte berätta fullt ut för sina kamrater hur de bor och om deras bakgrund. Pojkarna i studien har inte känt sig rädda att gå till skolan även om det innebär en risk när man är papperslös, de har känt sig trygga i miljön och med personalen. Anna och Caroline däremot är präglade av ett trauma som hänt tidigare som gör att de upplevde en rädsla att gå till skolan och vistas utanför gården när de var papperslösa. Barnen i studien har även berättat om hur viktigt det har varit att lära sig språket för att få kamrater och förstå hur samhället fungerar och kunna hänga med i skolan. De anser samtliga att det är besvärligt att ha föräldrar som inte kan språket, men även att språket binder dem samman på gården då många har samma ursprungsland och på så vis kan förstå varandra bättre. De upplever att de har det bra på gården, att de blir väl omhändertagna och känner en stark gemenskap med de som bor där. De har stöttning hos varandra och samtliga i studien vittnar om att de känner sig som en stor familj där alla hjälper varandra, även bland de vuxna. Samtliga uppger att de känner sig trygga och att vetskapen om att det alltid finns någon på gården är skön. Så även om de uppger att det är påfrestande att det alltid är människor runt omkring dem så upplever de ändå att det är skönt att inte behöva vara ensamma. ”Alltså när man är gömd, då vill man bara vara som alla andra och bo som i egna hus och så. Så man kan göra som alla andra” – Alex ”Jag var jätterädd att gå till skolan och så och att gå själv” – Anna Framtid och förändring Alla barnen i studien har en föreställning om framtiden, de relaterar till saker de vill göra och bli i framtiden. ”Jag vill bygga hus, som alla kan bo i, sånt vill jag jobba med!” – Artur ”Jag vill bli lärare”- Niklas 27 ”Jag vill hålla på med olika bilar, sånna coola som kör snabbt!” – Alex ”Jag vill läka andra, som kan få folk friska” – Eric ”Jag vill forska om olika saker så man lär sig” – Anna ”Jag vill hålla på med olika sporter” – Caroline De vittnade om att det var svårt att tänka på framtiden när man inte vet vad som kommer hända och allt var så osäkert. De var eniga i att när de väl fått sitt permanenta uppehållstillstånd var det lättare att tänka framåt. Niklas, som inte vet om han får stanna, säger så här. ”Jag vill inte tänka på om jag får stanna, det är så jobbigt!” – Niklas ”Jag drömde att jag bara ville ha uppehållstillstånd. Jag var rädd, typ jätterädd för vad som skulle hända annars.” – Artur Anna, som har uppehållstillstånd, säger så här om tiden som gömd och framtiden och osäkerheten som råder. Caroline vittnar om liknade känslor. ”Alltså, jag tänkte aldrig på det där med framtiden när jag var gömd här, det var liksom ingen mening för man visste ju inte om man fick stanna!” ”Jag har liksom börjat träna nu på att tänka på hur jag vill ha det i min framtid och vad jag ska bli. Det är inte lätt att tänka på sånt när man inte har gjort det förut” – Anna ”Man vet ju inte hur länge man ska stanna här alltså om det är någon idé.” – Caroline Den förändring som det innebär att få uppehållstillstånd upplever samtliga barn som tudelad. Å ena sidan är de glada över att få stanna i Sverige, men å andra sidan innebär det en förändring som de upplever som osäker då de måste flytta från gården och familjen måste klara sig på egen hand. ”Jag blev glad när jag fick uppehållstillstånd, sen fick jag panik!” – Artur ”Man är ju orolig för vad som ska hända sen, när vi ska flytta igen och så, vem ska hjälpa då? – Caroline 28 Samtidigt som de vittnar om osäkerheten runt att flytta från gården är alla eniga om att de vill flytta där ifrån och att de vill ha ett eget boende. De vittnar samtliga om att det är påfrestande att bo så trångt och att ständigt ha andra människor omkring sig. ”Alla vill åka här ifrån och ha ett eget hus! Jag menar verkligen alla!” – Niklas ”Jag vill kunna trolla så alla får eget rum så alla blir glada” – Eric ”Jag är så trött på att dela rum hela tiden, att aldrig få vara ifred!” – Alex Själva förändringen att gå från papperslös till att få permanent uppehållstillstånd beskriver samtliga som något positivt. Anna vittnar även om att det är en omställning som tar tid att vänja sig vid. ”Alltså, när någon frågar om man vill följa med så liksom säger jag nej även fast jag får. Man vill inte, jag känner mig fortfarande gömd eftersom jag har varit det så länge. Man är fortfarande rädd.” – Anna De beskriver känslan av att få permanent uppehållstillstånd som att de äntligen blivit fria och att de kan göra vad de vill. De förväntade sig även att de skulle få flytta från gården omgående och att de blev besvikna över att de inte har fått någon lägenhet. ”Vi är äntligen fria och kan göra vad vi vill!” – Anna ”Vi har redan lyckats i framtiden, vi är fria, vi ska bara få en lägenhet” – Alex ”Det är stor skillnad, för nu får mamma och pappa jobba. Nu är vi fria och kunna göra vad vi vill och åka var vi vill.” – Artur Barnen i studien upplever väntan på uppehållstillstånd som påfrestande då inte riktigt vet vad de ska fokusera på. Samtidigt som själva övergången från papperslös till att få permanent uppehållstillstånd upplevs som inte bara positiv utan att det finns en oro över att behöva lämna gården och därmed tryggheten. Anna vittnar om att hon och familjen känner att de måste ta ansvar nu och måste börja tänka mer aktivt på sin framtid, något de inte alls är vana vid och det skapar en osäkerhet då de inte vet vad som väntar i framtiden. Alla har en förväntan på en förändring, men har svårt att precisera vad de rent konkret förväntar sig. De förväntar sig ett annat boende, något samtliga längtar efter, samtidigt vill de inte flytta från tryggheten på gården. De upplever förändringen som mentalt arbetsam då de upplever att de måste börja tänka framåt och ta ansvar för hur de vill ha det i framtiden med till exempel 29 studier och var de vill bo. De upplever det även som mentalt jobbigt att släppa alla begränsningar och osäkerheten som de har levt med. De beskriver det som att de måste börja träna på att tänka på framtiden och att träna på att leva utan gränser. ”Man bara, ÅHHHH, jag är FRI!! Sen bara hjälp, var ska vi bo och hur ska vi hitta ett hus och allt sånt som man måste tänka på själv när man inte bor här med alla andra längre. Alla känner en här och vet tänk på andra stället som vi flyttar till, man känner ingen.” – Anna Diskussion I detta resultat är det tydligt att flyktingbarnen i studien besitter en agens och ett aktörskap för att hantera de situationer som uppkommer. Som Löfdahl (2007) skriver att de skapar sin egen tillvaro och barndom gör dessa barn det genom att hitta olika strategier för att kunna umgås med sina klasskamrater och för att inte behöva berätta för omgivningen hur de bor och lever. De skapar även en tillvaro runt omkring sig som de anser fungera för sig själva och för att hitta olika utrymmen att vistas på eller hitta ett rum som de kan vara för sig själva på. Att sitta i soffan och vara försjunken i sin mobiltelefon är ett sätt att få vara ostörd på även om det är andra människor runt omkring. Genom att intala sig själva och sin omgivning att allt är bra och att de är okej med sin livssituation tolkar jag som att de aktivt anpassar sig i ett sammanhang som de inte kan påverka. Ahlstam skriver (2013) att det upplevs som påfrestande att bo trångt och inte kunna bjuda hem kamrater visar denna studie att barnen i studien även här besitter ett aktörskap och förmåga att hitta strategier för att hantera det. Detta genom att till exempel välja att vara hemma hos kamraterna i stället för att bjuda hem eller att ordna med skjuts samt att de utnyttjar gårdens alla utrymmen och skapar olika rum som till exempel lekbaracken. Det visar att barnen i studien värdesätter de sociala relationerna utanför gården och anser att de är viktiga för att de ska känna en tillhörighet och bygga upp ett socialt nätverk utanför gården. Barnen i studien visar att även om de befinner sig i en socioekonomisk utsatthet så gör de vad de kan för att hantera det på bästa sätt och visar på en förmåga att anpassa sig och hitta lösningar. De använder till exempel kläder till olika ändamål (exempelvis hade en uppsättning kläder för skolan och en för hemmabruk) för att det inte ska bli lika tydligt för omgivningen att de inte har så mycket resurser. De kom även med undanflykter till varför de inte kunde 30 följa med på olika aktiviteter med skolan och klasskamrater. De uttryckte väldigt tydligt till mig när vi planerade för olika aktiviteter att det inte fick kosta mig något, för min skull. Jag tolkade det inte som en omtanke om mig, utan mer som en medvetenhet om att de inte tog någonting för självklart och att de vet att allting kostar pengar. Det faktum att alla flyktingbarnen har gått och går i skolan visar att barnen har byggt upp ett socialt nätverk och har lyckats lära sig språket, något som påverkar deras situation och utveckling i positiv riktning. Som Haglund (2004) skriver så visar denna studie tydligt hur viktigt språket har varit för barnen i sitt skapande av relationer och en egen identitet. Barnen menar att de har tagit kontroll/makt över sina liv genom att lära sig språket vilket visar sig i att de vittnar om att de styr vilken information de ger till sina föräldrar när de till exempel tolkar i olika situationer. Att barnen kan språket bättre än sina föräldrar gör även att de många gånger har ett större socialt kapital än sina föräldrar i form av olika kontakter utanför gården. Barnen i studien hävdar själva att det är skönt att komma till skolan för att tänka på annat i stället för att gå på gården och vara orolig över vad som kommer hända i framtiden. Som Fjällhed (2009) skriver att skolan ger en stabilitet och kontinuitet så anser även jag att det faktum att barnen i studien mår bra av att uppleva den normalitet och de rutiner som skolan som institution innebär. Jag tolkar det som att barnen upplever att det är viktigt att veta vad som är normalt och se hur andra barn har det och vad de gör. De har många gånger frågat mig vad jag gör med mina barn och vad mina barn har för saker för att kunna bilda sig en uppfattning av hur det ”normala” kan vara i en ”vanlig” familj. Studien visar även tydligt att den utökade familjen inte består av enbart familj eller släkt, utan även av nära vänner eller andra individer som befinner sig nära barnet som stöttar och ger barnen styrka. Hessle (2009) skriver att barn som är en del av en utökad familj bygger upp en grundtrygghet inombords. Barnen i studien vittnar själva om att de mår bra och inte behöver något professionellt stöd i form av till exempel psykologer. De anser att de upplever sig trygga och att det alltid finns någon som tar hand om dem om och när det behövs. Jag upplevde själv under mina fältstudier att barnen verkade må bra och hanterade svårigheter på ett bra sätt. Jag anser att de har utvecklat motstånd, eller resilience som Björnberg (2013) skriver om, med hjälp av den trygghet som den utökande familjen på gården och den trygghet och gemenskap som de relationerna skapar. De vet att om föräldrarna av olika anledningar inte orkar och mår dåligt, finns det alltid någon annan vuxen där som till exempel lagar mat eller tröstar om det behövs. Barnen behöver inte heller ta så mycket ansvar i familjen och bli 31 föräldrar åt sina föräldrar då det finns så många andra vuxna i närheten som stöttar de andra vuxna. Många av föräldrarna har inte haft förmågan att vara aktivt närvarande för sina barn då de själva inte mått bra och i många fall haft psykiska problem relaterat till deras situation, som till exempel depressioner. Det var för mig märkbart påtagligt under studiens gång att de vuxna inte var närvarande utan ofta lämnade barnen på egen hand. Jag upplevde de vuxna många gånger passiva när det gäller barnen. Det var få av föräldrarna som intresserade sig för vad vi eller vad jag gjorde och pratade med barnen om. Detta kan dock bero på kulturella skillnader eller på att de inte ville störa oss. Det framkommer tydligt i studien som jag har gjort att bemötandet i Sverige och det faktum att de snabbt fick börja skolan har påverkat flyktingbarnens välbefinnande. Hessle (2009) skriver om att väntan och osäkerheten upplevs som påfrestande för de flesta individer som befinner sig i transitionsprocessen. Dessa barn i studien hittade snabbt en kontext och en gemenskap med andra barn och individer på gården som gör att de får en känsla av samhörighet som har kunnat ersätta de sociala kapital som gick dem förlorat i sitt ursprungsland. Det har gjort att barnen i studien inte uppfattas som traumatiserade i den bemärkelsen att de behöver vård för sina trauman av omgivningen. När jag har frågat Ylva om något av barnen i studien får någon typ av psykologisk behandling svarar hon nekande gällande barnen men uppger att somliga vuxna behöver professionell hjälp och stöd. De upplever inte heller väntan och transitionsprocessen som osäker och psykiskt jobbigt. Även om de alla vittnar om att det har varit och är jobbigt att inte veta var de ska ta vägen så upplever de vardagen som bra och i många fall rolig och givande. Min studie visar att transitionsprocessen för dessa barn sträcker sig över flera år, många barn i studien har befunnit sig i den under hela sin barndomstid. Det gör att de inte har så mycket annat att relatera till och således är detta normalitet för dessa barn. Sammanfattningsvis kan man se att barnen tydligt är präglade mentalt av sin tid som papperslösa, att de uppger att det är svårt att börja tänka på sin framtid och komma ur de mentala gränsdragningarna men att de har en förmåga att utnyttja sina resurser i form av socialt kapital samt inneboende styrka för att komma vidare i livet. Som framtida forskning skulle jag vilja göra en uppföljning och en jämförande studie mellan dessa barn och flyktingbarn som inte har levt som gömda. Hur har det gått för dem med utbildning, arbete, skapande av nya relationer och bildande av egen familj? Ser man någon skillnad? 32 33 Referenser Andersson H., Ascher H., Björnberg U., Eastmond M. (2010). Mellan det förflutna och framtiden Asylsökande barns välfärd, hälsa och välbefinnande Göteborg: Göteborgs Universitet, Centrum för Europaforskning Bak M. & von Brömsen K. (Red.) (2013). Barndom & Migration Umeå: Boréa Bokförlag Beirens, H., Hughes, N., Hek, R., & Spicer, N. (2007). Preventing Social Exclusion of Refugee and Asylum Seeking Children: Building New Networks Social Policy and Society Vol. 6:2, Sid 219-229 Doverborg E. & Pramling Samuelsson I. (2000). Att förstå barns tankar Metodik för barnintervjuer Stockholm: Liber AB Fjällhed A. (2009). Flyktingskapets situation och möjlighet Colombianska flyktingbarn i Venezuela och Sverige Stockholm: Stockholms Universitet Franzén E. (2001). Att bryta upp och byta land Falun: Bokförlaget Natur och Kultur Hessle M. (2009). Ensamkommande men inte ensamma Tioårsuppföljning av ensamkommande asylsökande flyktingbarns livsvillkor och erfarenheter som unga vuxna i Sverige Stockholm: Stockholms Universitet Hieronymi O. (2009). Refugee children and their future Refugee Survey Quarterly Vol. 27:2, Sid 6-24 Hyltenstam K & Lindberg I. (Red.) (2004). Svenska som andra språk- i forskning undervisning och samhälle Lund: Studentlitteratur Kvale S. & Brinkmann S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun Lund: Studentlitteratur Lundberg A. & Dahlquist L. (2012). Unaccompanied children seeking asylum in Sweden: Living conditions from a child-centred perspective Refugee Survey Quarterly Vol. 31:2, Sid 54-75 Löfdahl A. (2007). Kamratkulturer i förskolan – en lek på andras villkor Stockholm: Liber Repstad P. (2007). Närhet och distans Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap Lund: Studentlitteratur 34 Sigvarsdotter E. (2012). Presenting the Absent: An Account of Undocumentedness in Sweden. Uppsala: Uppsala Universitet Elektroniska resurser samtliga hämtade 27/12-1 www.codex.vr.se/forskningmanniska.shtml www.miwww.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik www.migrationsinfo.se/migration/sverige/papperslosa www.migrationsverket.se/info www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag2010800_sfs-2010-800 www.socialstyrelsen.se/foreskrifter-allmanna-rad-sosfs/2013-1 www.unicef.se/barnkonventionen 35 Bilaga 1 Informationsbrev Hej! Mitt namn är Cecilia Wahlberg och jag läser Barn och Ungdomsvetenskap på Cnivå på Uppsala Universitet. I den kursen ingår det att skriva ett självständigt arbete om något som intresserar mig. Jag har valt att skriva om asylsökande ungdomar och hur de bygger upp sin sociala tillvaro när de kommer till Sverige som flyktingar. Jag är intresserad av hur deras livssituation ser ut och hur deras sociala kontakter ser ut i vardagen. Jag skulle vara tacksam om jag fick spendera tid hos er i klostret för att kunna närma mig ungdomarna för att i ett senare skede kunna intervjua dem. Allt kommer självklart att ske på deras villkor och jag kommer inte göra någonting utan tillstånd. Jag kommer även följa forskningsetiska regler gällande anonymitet och säkerhet då jag förstår att det handlar om utsatta individer. Då mitt arbete ska vara klart innan jul så önskar jag att jag kan få komma och besöka er och spendera tid hos er under oktober/november och då självklart när det passar er verksamhet. Till min hjälp har jag min handledare, Hassan Sharif, som ni kan nå på telefon 018- 471 2995 eller via e-post: [email protected] om ni har några funderingar. Mig når ni på telefon 0708- 747 222 eller via e-post: [email protected] Varmt tack på förhand! 36 Bilaga 2 Intervjuguide Ålder Ursprungsland Namn Hur ser familjen ut Tid i Sverige Tid i klostret När fick du PUT Var fanns du innan klostret Hur upplevde du väntan och sedan när beslutet kom, hur kändes det? Förväntningar Osäkerhet Trygghet Tiden som gömd, hur upplevdes den Rädslor Regler Hopp Drömmar Vänner Relationer Osäkerhet Ekonomi Oron för framtiden Mentala gränsdragningar både fysiskt typ var man får röra sig, men även psykiskt, vad man får göra och kunna drömma om. Nu med PUT, hur upplever du dessa saker? (se ovan) Förändringar, upplevs livet annorlunda med PUT? Boende, trångboddheten Skola, relationer, målmedvetenheten, att kunna tänka framåt Ta ansvar för sig själv och sin familj Förebild? Din innersta önskan/dröm just nu 37
© Copyright 2024