Vi är äntligen fria!”

”Vi är äntligen fria!”
En studie i hur barn upplever övergången från att ha varit papperslös
till att få permanent uppehållstillstånd
Av
Cecilia Wahlberg
Barn- och ungdomsvetenskap C
Handledare: Hassan Sharif, doktorand
Examinator: Peter Waara, professor
Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier
Uppsala Universitet
Hösten 2013
Rapportnummer2013ht00977
1
Abstract/sammanfattning
This thesis is about how the refugee children experience their own situation and about how
they handle different situation such as school and create friendship. It is also about handling
limits and the capability to think about the future under unsure circumstances as a paperless
refugee or asylum seeker. The thesis is also about the transition process, family bonds and the
importance of understanding the language.
Den här uppsatsen kommer att handla om flyktingbarns upplevelser av hur det är att vänta på
permanent uppehållstillstånd och hur de upplever livet som papperslösa eller asylsökande. I
en flyktingsituation som de befinner sig i, ställs flyktingbarnen för nya utmaningar och
situationer. I den här uppsatsen presenteras sex olika barn och deras liv som papperslösa och
asylsökande. Vad säger de själva om sin situation? Hur är det att bo som de gör? Hur är det att
vara barn och växa upp under de omständigheterna som de lever under? Praktiska frågor som
hur barnen träffas med sina vänner, hur går det i skolan? Hur hanterar man livet när man lever
som gömd? Finns det möjlighet att göra det man vill när man lever som i ett kollektiv? Vågar
man som papperslös drömma om framtiden? Den här uppsatsen är ett försök att få svar på
några av de frågorna och framförallt låta barnens röst bli hörd.
Keywords/Nyckelord
Refugee, children, paperless, transition process, asylum seeker, future, resilience
Flykting, barn, papperslös, transitionsprocess, asylsökande, framtid, resilience, migration,
barndomssociologiska perspektiv, bemötande
2
Innehåll
Abstract/sammanfattning ....................................................................................................................... 2
Inledning .................................................................................................................................................. 4
Syfte och frågeställningar ........................................................................................................................ 7
Tidigare forskning .................................................................................................................................... 8
Transitionsprocessen – en tid av väntan och osäkerhet ..................................................................... 8
Bemötande i mottagarlandet ............................................................................................................ 10
Familjeförhållanden – platser och tid skapar relationer ................................................................... 11
Skolan ................................................................................................................................................ 12
Ekonomisk utsatthet och trångboddhet ........................................................................................... 12
Språk – maktbalans ........................................................................................................................... 14
Teori och centrala begrepp ................................................................................................................... 15
Barndom och migration..................................................................................................................... 15
Socialt kapital .................................................................................................................................... 16
Metod .................................................................................................................................................... 17
Kvalitativa intervjuer ......................................................................................................................... 17
Mötet med barnen ............................................................................................................................ 17
Intervjuerna ....................................................................................................................................... 19
Etiska ställningstaganden .................................................................................................................. 21
Resultat.................................................................................................................................................. 23
Gränser – begränsningar ................................................................................................................... 23
Relationer och skolan ........................................................................................................................ 25
Framtid och förändring ..................................................................................................................... 27
Analys/Sammanfattning ............................................................................ Error! Bookmark not defined.
Referenser ............................................................................................................................................. 34
Bilaga 1 Informationsbrev ................................................................................................................. 36
Bilaga 2 Intervjuguide ........................................................................................................................ 37
3
Inledning
Allt fler barn flyr till Sverige från olika delar av världen. Främst kommer de från Afghanistan,
Irak, Syrien och Centralafrika. Under 2012 sökte drygt 44 000 personer asyl i Sverige. Av
dessa var det drygt 3 500 barn som benämns som ensamkommande som ansökte om asyl.
(www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik) De flyr från krig, fattigdom,
förföljelse och utsatthet.
Enligt Hessle, 2009 upplever många att de inte har någon framtid i det landet som de
ursprungligen kommer ifrån och ser inget annat val än att lämna allt de har. Vägen till ett nytt
land är oftast kantad av stora risker och osäkerhet. Många väljer att sälja allt de har och med
de pengarna betala en så kallad människosmugglare stora summor pengar för att få hjälp att
fly. Summor som 100 000kr är inte ovanligt att en familj får betala för att fly. Flykten kan ta
allt från några veckor till flera år. Allt beror på hur själva flykten går till enligt Hessle. Vidare
skriver Hessle att en del har möjlighet att flyga direkt till det mottagarlandet som man vill
komma till, andra får ta omvägar via bil, båt eller ibland även till fots. Många når sitt slutmål
men det finns många som inte klarar av flykten och dör på vägen. För många är första
anhalten att komma till Europa, oftast kommer de till någon liten ö i medelhavet där de kan
fastna under en lång tid för att sedan ta sig vidare till Sverige. En del kommer med hela eller
delar familjen, medan andra får fly på egen hand. Somliga har familj eller släktingar som
väntar här i Sverige, medan andra är helt ensamma.
När flyktingarna har anlänt till Sverige och ansökt om asyl påbörjar en handläggningsprocess
som i många fall tar lång tid. Under den tiden ska identiteten fastställas vilket kan vara
besvärligt då många inte har giltiga identitetshandlingar, sedan ska det fastställas om det finns
skäl för att bevilja uppehållstillstånd. I en utredning som gäller barn, ska särskild hänsyn till
barnets bästa tas. Det innebär i praktiken att barnens ärenden ska prövas separat från
föräldrarna då de kan ha andra skäl till att få asyl än vad föräldrarna har då man tar hänsyn till
andra saker när det gäller barn än vuxna. När utredningen av barn sker ska den anpassas efter
barnets ålder, hälsa samt även mognad. Alla barn har rätt att få bli hörda och lyssnade på.
Enligt Migrationsverket ska barn och de familjer som har barn med sig få en snabbare
hanteringsprocess.
Med
barn
menas
en
(www.migrationsverket.se/info)
4
individ
som
är
under
18
år.
I de olika debatter som pågår i samhället i dag via media och mellan olika politiska partier om
flyktingar och migrationsfrågor hörs många röster, det är politiker, journalister, debattörer och
många andra olika individer som har åsikter om dagens migrationsfrågor. Dessa debatter rör
allt från hur vi bör bemöta flyktingar till hur många flyktingar vi ska ta emot i Sverige samt
hur flyktingpolitiken ska finansieras. Några av de röster som vi sällan får höra är barnens och
då framförallt de barn som är flyktingar/asylsökande eller som lever här som gömda, eller
som de även kategoriseras som, papperslösa. Gömda är de i den bemärkelsen att de finns i
samhället och kan bli utvisade ur landet och har därför valt att hålla sig undan, men finns inte
på pappret, gömda med andra ord. De har kanske fått avslag på sin asylansökan och väljer att
hålla sig undan tills de kan ansöka på nytt efter fyra år.
Att leva i Sverige som papperslös innebär att man inte får något personnummer och på så vis
kan de inte identifiera sig. I vårt samhälle idag krävs det att vi kan legitimera oss så gott som
hela tiden. Det är allt från att ha ett lånekort på biblioteket, hämta ut paket på posten, hyra en
lägenhet, få arbete eller ett telefonabonnemang som kräver legitimation. Har man inte det så
blir man hänvisad till den svarta marknaden med de risker de innebär. Det är inte brottsligt att
vara papperslös men det innebär att man inte är registrerad någonstans och på så vis officiellt
inte finns skriver Sigvarsdotter på sidan 155 (2012) i hennes avhandling Presenting the
Absent. Vidare skriver Sigvarsdotter att då kontakter med olika myndigheter och institutioner
kräver ett personnummer är det svårt att kontakta dessa om man blir utsatt för brott, blir
utnyttjad eller på något annat sätt kräva sina mänskliga rättigheter och på så vis göra sig
synlig i det offentliga rummet.
Enligt ungefärliga beräkningar befinner det sig mellan 10–50000 individer som är papperslösa
i Sverige idag. Dock är mörkertalet stort då de inte finns registrerade någonstans så är det
omöjligt att ha korrekt statistik på var de befinner sig och hur många de egentligen är
(www.migrationsinfo.se/migration/sverige/papperslosa). I dag har alla papperslösa barn rätt
till skolgång och sjukvård på samma villkor som alla andra barn men det är så sent som
sommaren 2013 som den lagen började gälla. Detta beslut fattades i enlighet med FN:s
konvention om de mänskliga rättigheterna som säger att alla människor är födda fria, har lika
värde
och
rättigheter
oavsett
vilket
medborgarskap
man
(http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag2010800_sfs-2010-800).
5
har
Sigvarsdotter skriver i sin avhandling (2012) att då det inte finns speciellt mycket forskning ur
barnens perspektiv är kunskapen om deras upplevelser begränsad. Detta kan bland annat bero
på att det är svårt att komma i kontakt med dessa individer då det innebär en risk att bli
avvisad om man exponerar sig. Tillgången till fältet är därmed begränsat. De barn som lever
under dessa omständigheter är extremt utsatta och skyddas oftast väldigt noga av sina
familjer. Av den anledningen finns det väldigt lite forskning som bygger på barnens egna
utsagor och upplevelser enligt Sigvarsdotter.
Migration betyder byte av hemort eller hemland och är med andra ord ett annat namn för
förflyttning. Enligt flyktingkonventionen, som Sverige har skrivit under, är du en flykting om
du är rädd för förföljelse på grund av sexuell läggning, religiös eller politisk uppfattning,
nationalitet eller etnicitet. Det finns även andra orsaker till att söka asyl, det vill säga skydd,
så som synnerligen ömmande omständigheter som kan vara till exempel hälsotillstånd eller
andra personliga omständigheter (www.migrationsverket.se/info). Den som söker asyl och
blir förklarad som flykting, så kallad flyktingstatus, beviljas permanent uppehållstillstånd och
får därmed stanna i Sverige. I och med att en individ får permanent uppehållstillstånd blir den
personen registrerad i Sverige och får ett fullständigt personnummer. De som däremot får
avslag på sin asylansökan av olika skäl, som till exempel att man inte har tillräckligt
skyddsbehov, utvisas ur Sverige, Det beslutet gäller i fyra år (www.migrationsverket.se/info).
Enligt Sigvarsdotter är de många flyktingar som väljer att stanna kvar i Sverige även när de
har fått avslag och måste lämna landet, dessa personer kallas ofta felaktigt för illegala
invandrare. Det inte är olagligt att vistas i Sverige utan tillstånd. De bör kallas för papperslösa
och ibland även för gömda flyktingar. Det är dock en väsentlig skillnad på att vara papperslös
och gömd. Att vara gömd innebär att man håller sig undan och gömmer sig självmant från
olika myndigheter. De papperslösa befinner sig i samhället, med risk för att bli avvisade av
polisen om de kommer och hämtar dem, men de gömmer sig inte och håller sig inte undan
från myndigheter skriver Sigvarsdotter (2012).
6
Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med denna studie är att få kunskap inom området barndom och
migration. Mer specifikt är syftet att undersöka hur en grupp flyktingbarn upplever och
uppfattar sin situation som papperslösa alternativt asylsökande i Sverige. Jag vill även belysa
flyktingbarnens perspektiv på deras förväntningar inför framtiden
De frågeställningar jag har utgått ifrån i studien är följande:

Vilka föreställningar uttrycker barnen om deras framtid?

Hur ser barnen på sin tillvaro i allmänhet som papperslösa flyktingar?

Hur hanterar de begränsningarna som finns i deras vardag som papperslösa?

Hur hanterar de sociala relationer och skolan?
7
Tidigare forskning
I detta avsnitt redovisas ett urval av aktuell forskning inom området ”barn och migration”.
Dessa studier består av olika avhandlingar och vetenskapliga artiklar inom fältet. Jag har valt
att redovisa den tidigare forskningen i olika teman som jag har rubriksatt enligt följande:
transitionsprocessen – en tid av väntan och osäkerhet, familjeförhållanden, ekonomisk
utsatthet och trångboddhet samt språk – maktbalans. Dessa teman utgör en kontext för
flyktingbarnens tillvaro och hur de upplever sin totala situation som papperslösa.
Transitionsprocessen – en tid av väntan och osäkerhet
Gemensamt för de studier som diskuteras och redovisas i detta avsnitt är att de belyser den
process det är att innan man får permanent uppehållstillstånd och den väntan som är under
osäkerhet och hur den påverkar individen.
”En transitionsprocess är ett skeende som inkluderar erfarenheter från tiden för beslutet att
lämna ursprungslandet till dess man har fått uppehållstillstånd eller lämnat Sverige.
Transitionsprocessen kan därför pågå under en lång tid – i vissa fall flera år – och kan även
inkludera perioder då man blivit kvar i Sverige efter avslag.”
Ulla Björnberg, I väntan på uppehållstillstånd, ur Barndom och Migration (2013) sid 142.
Migrationsverket har som mål att fatta beslut om uppehållstillstånd inom tre månader. På
grund av hög arbetsbörda och att det i många fall är svårt att säkerställa identiteter på den
sökanden och dennes berättelse får de flesta sökande i dag vänta över ett år.
Efter att ha fått beslut om uppehållstillstånd, om man nu får det, påbörjar nästa process och
den är komma in i samhället och hitta arbete och bostad. Under tiden som man är asylsökande
bor man oftast i ett boende anvisat av Migrationsverket eller hos släktingar då det är ytterst
svårt att hitta en egen bostad. Många gånger får de som fått uppehållstillstånd flytta till någon
annan del av landet där det är lättare att få en bostad men å andra sidan oftast svårare att hitta
arbete (www.migrationsverket.se/info).
Enligt Björnberg (2013) så präglas denna transitionsprocess av en stor osäkerhet och många
olika svårigheter. Flykten från hemlandet har inneburit många olika förluster, både av socialt
kapital i form av relationer och nätverk men också av materiella resurser. Vad som även bör
8
tas med i beräkningen är förlusten av framtiden och förväntningar som barnen hade i
hemlandet samt förtroende för sitt hemland. Dessa förluster benämns som traumatiska
förluster. Franzén (2001) skriver att trauma betyder skada eller sår som är uppkommen via ett
yttre våld. Det handlar om en stark psykologisk påfrestning och även en själslig skada som tar
lång tid att återställa. Under bearbetningen av trauman är det vanligt att man isolerar sig, blir
passiv eller tvärt om, blir hyperaktiv. Även den fysiska hälsan påverkas med symptom som
trötthet och att man blir mer mottaglig för infektioner. Andra känsloyttringar kan vara att man
är lättretlig och visar aggressiva tendenser. Om man inte får hjälp att ta sig ur dessa tillstånd
kan det leda till allvarliga psykiska sjukdomar så som psykoser, neuroser eller fobier. Tar man
sig ur ett trauma och får hjälp att bearbeta sina känslor innebär det även en möjlighet till
mognad och personlig utveckling. Somliga individer upplever även att de känner en högre
livskvalitet än de tidigare har gjort skriver Franzén (2001). Även Hieronymi (2009) skriver
om olika symptom som kan drabba de asylsökande så som hemlängtan, sorg över förlorade
anhöriga, språkproblem, ekonomiska problem och att behöva bygga upp allt från början igen.
Vad som utgjorde en skillnad för dessa var, anser Hieronymi, deras framtid och hoppet om att
det kan bli bättre. De som hade ett hopp om en framtid hanterade problemen som uppstod på
ett mer tillfredsställande sätt.
Att komma till Sverige innebar för många en lättnad och känsla av trygghet och ett hopp om
en bättre framtid. Men då väntan är lång och osäkerheten över om man får stanna kvar och var
man kommer att kunna bosätta sig är stor, präglas väntan många gånger av en ambivalent
känsla. Lättnaden över att ha kommit i säkerhet men rädsla över vad som kommer hända i
framtiden. I Marie Hessles avhandling Ensamkommande men inte ensamma (2009) skriver
hon att många barn i hennes studie fick professionella stödinsatser för att kunna hantera
symptom så som stress, depressioner och ångest. Barnen i Hessles avhandling vittnar om
koncentrationssvårigheter i skolan med dåliga resultat som följd som i sin tur försvårar för en
mer framgångsrik framtid. Väntan medför även att det kan vara svårt att motivera sig för
studier då man kan uppleva det som meningslöst då man inte vet om man får stanna. För
somliga kan väntan bli en motivation, att man kan känna sig motiverad för att man har fått en
chans till utbildning, något som man kanske inte fick i sitt hemland.
9
Bemötande i mottagarlandet
Hessle (2009) menar även att bemötandet i mottagarlandet är viktigt. De som kommer bör få
en känsla av att de blir lyssnade på och tidigt få information om vilka rättigheter så som att de
till exempel ska ha tillgång till en tolk vid samtal och få gå i skolan, men även vilka
skyldigheter de har, som till exempel att de måste följa de lagar som råder. Hessle har även
sett att de som tidigt får stöd och hjälp att hantera sin situation och får en handlingsplan lyckas
bättre med att skapa en bra framtid genom studier eller arbete.
I artikeln Unaccompanied Children seeking asylum in Sweden (2012) skriver Lundberg &
Dahlquist om hur barn har upplevt sin situation under väntan på permanent uppehållstillstånd.
De vittnar om att de har mått så psykiskt dåligt av väntan att de inte har kunnat gå till skolan
och varit tvungna att söka hjälp hos psykolog på grund av oro och ångest. De flesta säger att
de är nöjda med bemötande de har fått här i Sverige men att de önskar att väntan inte var så
lång. Många får vänta i närmare ett år innan beslut ges. Vidare skriver Lundberg & Dahlquist
att barnen upplever det svårt att tänka på framtiden och bygga upp sin tillvaro under tiden som
de väntar på beslut om de ska få stanna kvar eller bli avvisade.
Även Otto Hieronymi skriver i sin artikel, Refugee Children and their future (2009) om hur
viktigt det är att ta tillvara de resurser flyktingar innehar. De har under sin flykt varit tvungna
att fatta många svåra beslut och vara kreativa i handling för att klara av sin flykt och
ifrågasätter varför flyktingarna ofta inte själva blir tillfrågade i mottagarlandet om vad de
själva anser är bäst för dem. Han menar att det är viktigt att ha en långsiktig strategi i
handlingsplanen när det gäller flyktingbarn i olika dimensioner. Med det menas inte bara
lokalt på plats utan även politiskt och globalt för att uppnå ett bra resultat. Hans forskning
visar att de flyktingar som upplever att de kan påverka sin livssituation och finner en mening
med sin tillvaro genom att bland annat känna hopp om en bättre framtid, generellt sett har ett
bättre välmående och en högre ambition att kämpa. De som däremot inte känner något hopp
om framtiden är passiva och känner sig utsatta och sårbara. Hans forskning visar även att barn
har lättare att anpassa sig till nya situationer även om de är mer utsatta både psykiskt och
fysiskt än vad vuxna är. Detta för att de har en större överlevnadsinstinkt än vuxna samt lär
sig språket och nya kulturen snabbt. Barn har även lättare att acceptera det som hände och
komma vidare i livet.
10
Transitionsprocessen är en process fylld av väntan. Allt ifrån att beslutet om flykt fattas till att
man har fått ett beslut om uppehållstillstånd eller som för en del, avvisning. Under
asylsökningstiden upplever många att de inte kan påverka sin situation åt något håll, att de
inte kan göra mer för att påverka sin situation. Den tiden upplever många en maktlöshet och
rastlöshet som är svår att hantera. Samtidigt känner de en fysisk trygghet då själva flykten
många gånger har varit fylld av fysiska faror och utsatthet men även psykisk utsatthet då de
många gånger har varit helt utelämnade till okända människor som till exempel
människosmugglare enligt Hessle (2009).
Familjeförhållanden – platser och tid skapar relationer
I Sverige när vi benämner familjen så består den normalt sett av mamma, pappa och barn. I
många andra kulturer än den svenska, ser familjen och släkten ofta ut på ett annat sätt.
Familjen är utvidgad och många andra vuxna personer så som goda vänner till familjen och
avlägsna släktingar räknas in som nära relationer och som tar ansvar för familjen enligt Hessle
(2009). Denna gemenskap skapar en trygghet för barnen då det alltid finns någon vuxen i
närheten som kan ta ansvar om något händer. Hessle kom i sin studie fram till att de som var
uppvuxna i en utökad familj med många sociala kontakter i hemlandet upplevde en trygghet
och säkerhet även om de blev utsatta för trauman. Ett begrepp som används i sammanhanget
är resilience, motståndskraft. Hon menar att de barn som har en grundläggande trygghet med
sig från barndomen har det lättare att ta sig igenom olika svårigheter och stressiga situationer.
I Björnbergs artikel I väntan på uppehåll, i boken Barndom & Migration (2013) sidorna 142149 skriver även hon om resilience. Hon skriver att resilience är beroende av de sociala
resurserna i familjen och runt individen och handlar om individens förmåga att handskas med
olika typer av svårigheter i livet så som till exempel olika trauman, kränkningar och problem
som har uppkommit. Motståndskraften är med andra ord ett resultat av hur en individ lyckas
omvandla sina egna resurser och relationer och använda dem till att hantera olika situationer.
Har man lyckats bygga upp en bra motståndskraft tidigt i livet genom trygga relationer och en
stark gemenskap har man ofta lättare att fatta beslut, känna ansvar för sig själv och andra men
man har också en förmåga att kunna känna igen känslor och göra dem hörda både för sig själv
och andra. Med andra ord har man en förmåga att kommunicera ut sina önskningar och
känslor till omgivningen menar Björnberg (2013).
11
Skolan
De olika arenorna där de flesta relationerna byggs upp är i skolan, barnomsorgen och olika
fritidsaktiviteter där barnen befinner sig. Hessle (2009) skriver att skolgången har stor
betydelse för barnen, dels för att den skapar en struktur i tillvaron men även för att den bryter
isoleringen och ger möjlighet att skapa kontakter med andra. För att kunna bygga upp
kontakter krävs det att personen känner tillit. För att göra det behövs att individen har
orienterat sig i samhället, det vill säga att personen vet hur de gemensamma normerna ser ut
och känner sig socialt accepterad i samhället. Detta sker till stor del genom att individen
känner sig betrodd och erkänd av till exempel olika myndigheter som migrationsverket eller
de sociala myndigheterna. Även andra organisationer spelar en stor roll i att skapa en
gemenskap skriver Björnberg (2013) som till exempel kyrkan och andra ideella
organisationer.
Fjällhed (2009) skriver att i en ny skola blir det viktigt att skapa vänskapsrelationer, då den
vännen är en möjlighet att få hjälp och ”guidning” i den nya miljön. Ett nätverk av vänner
skapar en gemenskap och trygghet utanför familjen. Skolan ger även en stabilitet och
kontinuitet för flyktingbarnen.
I dag har alla barn rätt till att gå i skolan, vare sig de har uppehållstillstånd eller inte. Många
gånger är det kontakterna runt barn som gör att man skapar nya relationer då den vuxne som
hämtar och lämnar sitt barn automatiskt kommer i kontakt med olika personer och andra
föräldrar. I artikeln Preventing social exclusion of refugee and asylum seeking children:
Building Networks, (2007) skriver författarna Beirens, Hughes, Hek & Spicer om ett projekt i
England där en organisation, ”Childrens Fund” arrangerar olika fritidsaktiviteter för
asylsökande i ett försök att bryta isolering och skapa sociala kontakter mellan barn och deras
föräldrar. Deras grundtanke var att hjälpa flyktingarna att kunna hjälpa sig själva. Det handlar
om att få förståelse för hur samhället fungerar då det sker ett kulturmöte där nya seder och
vanor inte är självklara. Myndighetspersoner har inte tid att förklara allt detta men det är
viktigt att ha förståelse för samhället för att bli etablerad.
Ekonomisk utsatthet och trångboddhet
Ahlstam (2013) menar att för att kunna underhålla sitt sociala kapital krävs det att man även
har ekonomiska resurser. För barn i skolan kan det till exempel handla om att inte kunna följa
12
med på skolresor eller utflykter, eller att inte kunna vara med på ett kalas för att man inte har
råd med en present eller inte heller kommer att kunna bjuda tillbaka. Detta skapar en
exkludering för många barn som många gånger väljer att avstå eller att inte berätta för sina
föräldrar för att de inte vill belasta sina föräldrar då de redan vet att det inte finns pengar att
avvara. Barnen är med andra ord utestängda från en normal social konsumtion.
Barn är medvetna om vad andra barn har i skolan och vad som anses normalt att ha. Ahlstam
skriver i sin artikel Trångboddhetens vardag, i Barndom & Migration (2013) sid. 247 att de
som lever under en ekonomisk utsatthet är även ofta trångbodda. Med trångbodd menas enligt
svensk standard att föräldrarna ska disponera ett rum och barnen ska ha var sitt rum, någon
storlek på ytan att disponera är inte angiven. Har man inte dessa ytor att disponera så anses
man som trångbodd. (www.socialstyrelsen.se/foreskrifter-allmanna-rad-sosfs/2013-1)
Att inte ha ett eget rum eller någonstans där man kan få vara ifred upplevs som påfrestande i
sociala kontakter. Man bjuder inte hem vänner och bekanta och eftersom man inte bjuder hem
vill man inte heller gå hem till andra då normen är att man bjuder tillbaka. Barn som lever
trångbott har många gånger svårt att få ro att göra sina läxor och kommer således många
gånger efter i skolan med sämre resultat än andra barn. Då barn är kompetenta och innehar en
agens, det vill säga att de har en förmåga att styra sitt liv som aktörer så hittar de ofta en
kreativ lösning på sin situation genom att anpassa sig till förutsättningarna. De hittar en
strategi för att få det att fungera genom att till exempel göra upp scheman om vem som får
vara i rummet när och bygga kojor för att få avskildhet. De utvecklar även en förmåga att hitta
på ursäkter till varför de inte kan följa med på olika saker och varför de inte har tillgång till
olika saker som andra har. De som har tillgång till datorer skapar och underhåller ofta sina
sociala relationer via olika internetbaserade forum. För andra barn kan trångboddheten och
den utsatta ekonomiska situationen göra att de blir passiva och apatiska då miljön inte ger
möjlighet till att själv kunna påverka sin situation. Det är även väldigt ovanligt att barnen
beklagar sig till sina föräldrar över sin situation. I stället anpassar de sig skriver Ahlstam
(2013) på sid 252-270.
13
Språk – maktbalans
Språket är ett redskap som fyller en viktig funktion då det ger den som ”äger” språk makt.
Med ”äger” menar Charlotte Haglund (2004) i kapitlet Flerspråkighet och identitet på sidorna
359-389 i boken Svenska som andra språk Hyltenstam & Lindberg (Red.) att man behärskar
språket och kan göra sig förstådd och införskaffa information samt kunskap. Vidare skriver
Haglund att i det språkliga samspel som pågår i en social interaktion förhandlar individen
ständigt med sig själv om sin roll och sina relationer. Således är språket en viktig del i
identiteten och rollskapandet för individen då ett nytt språk ger möjlighet till ett nytt tänkande
och möjligheter att lära känna nya kulturer som i sin tur påverkar individens utveckling.
Språket blir även ett verktyg för antingen inkludering eller exkludering. Om du kan språket
blir du inkluderad i sammanhanget men om du inte kan språket är det lätt att bli exkluderad
och isolerad från samhället skriver Fjällhed (2009) på sid 158 i sin avhandling Flyktingskapets
situation och möjlighet.
Språket har en stor inverkan på de sociala kontakterna mellan både barnen och vuxna men
även mellan kamraterna. Barn lär sig språket snabbare än vuxna, detta beror på att de inte har
samma hämningar som vuxna och att de ger sig ut i samhället med sin nyfikenhet och vill lära
sig. Det beror även på att de kommer i kontakt med språket i större utsträckning än vuxna då
de ofta har fler kontakter med svenskar i och med att de går i skolan och således
kommunicerar med sina jämnåriga kamrater skriver Haglund (2004). Via språket har de även
lättare att orientera sig i samhället och påverka sin tillvaro i den riktning de själva vill skriver
Hieronymi (2009).
Att kunna språket bättre än sina föräldrar gör att maktbalansen i familjen förändras då den
vuxne blir beroende av barnet för att klara av sin vardag som till exempel att barnet måste
översätta det läraren säger eller tolka information från olika myndigheter. Det gör att barn i
stor utsträckning får agera som vuxna och ta ansvar för saker som de inte ska behöva göra
som barn menar Andersson, Björnberg & Eastmond (2010). De får även vetskap om saker
som sker på en nivå som de kanske inte alltid förstår i och med att de få läsa och tolka i
myndighetssituationer eller i skolan åt lärarna vilket kan skapa en oro. Det är inte heller helt
ovanligt att barn, för att gynna sig själva eller skona sina föräldrar inte alltid säger som det är
och tolkar rätt. Barnen använder med andra ord språket som ett verktyg för att uppnå olika
syften men även för att positionera sig skriver Haglund (2004) .
14
Bristen på språkkunskaper skapar även problem då den vuxne inte förstår och kan ta till sig
kulturen i mottagarlandet. Det gör att den vuxne många gånger hindrar barnen att utveckla
sina relationer då sedvänjorna och kulturen från hemlandet många gånger har andra
förhållningssätt mellan könen till exempel menar Ahlstam (2013).
Teori och centrala begrepp
I detta avsnitt redogör jag för studiens teoretiska utgångspunkter och de begrepp jag använder
för att tolka mitt empiriska material.
Barndom och migration
Barndom betraktas enligt barndomssociologiska perspektiv som en social konstruktion då
barnen själva anses vara deltagande i skapandet av sin barndom skriver Löfdahl (2007). Det
betyder att barndom skapas i olika sammanhang och att varje barndom således är individuell
och unik. Det gör de genom att aktivt delta i olika sociala sammanhang och på olika arenor så
som till exempel i förskolan. Barnen är agenter vilket innebär att de är medskapare och
delaktiga i processer som bidrar till deras utveckling. Att ha agens innebär att man har makt
att kunna påverka och förändra sin situation och är inte samma sak som aktörskap. Med
aktörskap menas att barnen själva aktivt i handling påverkar sin tillvaro och relationer och
anpassar sig efter de förutsättningar som finns, men även skapar egna förutsättningar när det
behövs enligt Löfdahl (2007). Barn befinner sig ständigt i olika sociala fält så som till
exempel familjen, kamratgrupper, skolan/förskolan men även i större sammanhang så som
ekonomiska, politiska och kulturella sammanhang. Genom alla dessa fält pågår ett ständigt
flöde av kultur och information som barnen ska förhålla sig till. Genom sin kompetens som
aktörer skapar de ett nät av kunskap och möjligheter för att på så sätt kunna påverka och
anpassa fälten efter sina egna behov. Således är barndom en ständigt pågående process som
gör att vi måste omvärdera barn och barndom utifrån den enskilda individen och dennes
kontext. Det barndomssociologiska perspektivet gör att vi måste se helheten och
sammanhanget runt barn och barndom för att förstå barn här och nu då deras agerande har
betydelse för den barndom som de lever i. Konkret innebär det att barndomen skiljer sig åt
15
även inom en familj mellan syskon. Det innebär att barn inte kan betraktas som en homogen
grupp.
Enligt FN:s barnkonvention paragraf 1 så är ett barn varje individ under 18 år.
Barnkonventionen handlar generellt om barns olika rättigheter som ska efterföljas av de
länder som har skrivit under konventionen. FN:s barnkonvention fungerar som en viktig
utgångspunkt i det barndomssocioligiska perspektivet, det kan man se då forskning inom
området refererar till det dokumentet. Exempelvis Hessles avhandling 2009. I Sverige är inte
barnkonventionen
inskriven
i
svensk
lag
utan
fungerar
som
ett
styrdokument
(www.unicef.se/barnkonventionen). I barnkonventionen står det bland annat att barn har rätt
till liv, överlevnad och utveckling. Det står även att varje barn har rätt att uttrycka sin mening
och höras i frågor som rör denne, samt att de har rätt till yttrandefrihet, religionsfrihet och rätt
till att deras privatliv ska respekteras. I paragraf 22 står det uttryckligen att flyktingbarn har
rätt till skydd och hjälp.
I denna studie kommer jag använda mig av det barndomssociologiska perspektivet. Det gör
jag genom att utgå från den enskilda individen och genom att se helheten runt de individer
som deltar i studien som till exempel hur de bor, hur familjen ser ut, deras bakgrund samt
deras personliga åsikter runt sin egen situation som de befinner sig i. Då en viktig del i det
barndomssociologiska perspektivet är att barnen ska ges möjlighet att göra sin röst hörd även i
forskning och låta dem vara delaktiga, utgår jag från flyktingbarnens egna upplevelser i min
studie.
Socialt kapital
Det sociala kapitalet är viktigt för att vi ska kunna känna en tillhörighet och gemenskap i
samhället. Det sociala kapitalet består enligt Björnberg (2010) av de relationer som vi bygger
upp mellan individer på olika nivåer. Dels inom familjen, mellan släktingar och vänner men
även i samhället i stort som till exempel de nätverk som byggs upp på samhällig nivå genom
arbetskamrater och andra kontakter man har på professionell nivå. Björnberg (2013) menar att
de olika nätverk vi har omkring oss bygger på en ömsesidig relation, med andra ord ska man
genom den relationen få tillgång till den andres olika resurser i form av till exempel kunskap
och andra relationer. För de flesta som flyr från sitt ursprungsland innebär det en förlust av sitt
sociala kapital skriver Björnberg (2013). Den förlusten innebär en förlust av de resurser som
16
det sociala nätverket tillhandahåller. Det kan till exempel vara tillgång till kunskap, arbete,
bostad men även status och gemenskap. Björnberg (2010) skriver vidare att det sociala
kapitalet som en individ är en del av skapar ett socialt erkännande samt tillit. Att känna tillit
innebär att man blir sedd som individ samt att man blir synliggjord och erkänd när man
interagerar med andra människor och på så vis blir en del av en gemenskap.
Metod
I det här avsnittet redogör jag för hur jag har gått tillväga för att samla ihop mitt empiriska
material samt hur jag har hanterat olika etiska ställningstaganden i samband med studien.
Kvalitativa intervjuer
Jag har gjort en kvalitativ studie genom att genomföra intervjuer med flyktingbarn. Kvalitativ
forskning betyder enligt Kvale & Brinkmann (2009) på sidan 17 att det är en tolkande
forskning, där man tolkar och analyserar till exempel handlingar och intervjuer.
Forskningsintervjuerna bygger på ett samtal som har en struktur och ett syfte. Intervjuerna
beskrivs som halvstrukturerade då syftet med intervjuerna var att låta respondenterna beskriva
sin livsvärld för att jag sedan skulle kunna tolka de beskrivna fenomenen. Under en
halvstrukturerad intervju bör man använda sig av en intervjuguide (se bilaga 2) med förslag
på olika frågor eller teman som ska täcka det fenomen som studeras skriver Kvale och
Brinkmann (2009).
Mötet med barnen
För att genomföra en studie och intervjuer behöver man ett informerat samtycke. Jag skrev ett
informationsbrev till den personen som är ansvarig för gården, vidare kallad Ylva, där jag
ville genomföra min studie. (Se Bilaga 1) Jag fick ett muntligt tillstånd av Ylva för att
genomföra min studie på gården. Under studiens gång tog jag personligen kontakt med de
föräldrarna till de barn som ville vara med i min studie och bad om deras tillstånd att få
17
intervjua deras barn. Barnen själva blev tillfrågade om de ville delta och blev informerade om
sina rättigheter. De barn som själva kom till mig och bad om att få bli intervjuade fick fråga
sina föräldrar först och sedan frågade även jag dem om tillstånd. Det informerade samtycket
innebär enligt Kvale & Brinkmann (2009) att informanterna deltar frivilligt och har rätt att
avbryta när som helst.
För att skapa en kontakt och ett förtroende med flyktingbarnen har jag spenderat tid med dem
och gjort aktiviteter som till exempel spelat spel, bakat och varit ute i naturen och grillat.
Jag tog kontakt med Ylva som är föreståndare på en gård i Mellansverige. På den gården bor
det familjer som antingen lever som papperslösa flyktingar eller som har sökt asyl och väntar
på uppehållstillstånd. Det bor även familjer som har fått permanent uppehållstillstånd och som
väntar på ett annat boende. Gemensamt för de som bor där är att de alla har flytt från sitt
hemland De har flytt från fattigdom och förföljelse i sitt hemland till Sverige i hopp om att
kunna få ett bättre liv med utbildning och arbete. Gården är klassad som en fristad vilket
innebär att de som bor där är skyddade från att till exempel polisen kommer och avvisar dem.
På gården bor det i nuläget drygt 50 personer var av drygt 15 stycken är barn under 18 år. Det
är i den miljön som jag har samlat ihop min empiri och gjort mina intervjuer.
De som deltog i intervjuerna var sex barn i åldrarna 8 – 12 år. Av dessa var två flickor och
fyra pojkar. Fem av barnen kommer från samma land i Centraleuropa medan en pojke, 12 år,
kommer från ett afrikanskt land. Här följer en kort presentation av barnen. Namnen är
fingerade.
Anna, 12 år, kommer från Centraleuropa. Hon har varit i Sverige i drygt 6,5 år och bott på
gården i 5 år med sin familj. Hon och hela familjen har sedan drygt 6 månader fått permanent
uppehållstillstånd. Storasyster till Artur.
Artur är 9 år och har samma historia som Anna.
Caroline, 11 år, kommer från Centraleuropa. Hon har varit i Sverige i lite mer än 4 år och bott
på gården hela tiden med sin familj. Nu är hon asylsökande.
Eric, 10 år, kommer från Centraleuropa. Han har varit i Sverige i drygt 4 år med sin familj och
lever som papperslös. Eric har en skada i sitt ena ben som gör att han har svårt att ta sig fram.
Alex, 12 år, kommer från Centraleuropa. Han har varit i Sverige drygt 5 år och är asylsökande
med sin familj.
18
Niklas, 12 år, kommer från Afrika. Han har varit i Sverige drygt 6 år och är asylsökande.
Pappan är kvar i hemlandet, men resten av familjen är på gården.
Gemensamt för dem alla är att de har levt som papperslösa i flera år eller att några fortfarande
lever som papperslösa. De har även spenderat flertalet år på gården tillsammans.
Intervjuerna
Jag genomförde totalt tre olika parintervjuer på barnens begäran vid tre olika tillfällen med
totalt sex stycken barn. Då jag gjorde parintervjuer kan jag inte bortse från det faktum att
barnen eventuellt skulle uppge andra svar om jag gjort individuella intervjuer och att det
således kan ha påverkat mitt resultat. Jag är medveten om att barnen kan ha påverkat varandra
under intervjuerna.
Innan intervjuerna genomfördes skapade jag en intervjuguide. (Se bilaga 2) Den är uppdelad i
olika teman runt de frågeställningar som jag ville ha svar på. Jag skrev ut en guide per barn
som jag använde och förde anteckningar på. Överst på mallen finns det faktafrågor om barnen
som till exempel hur länge de varit i Sverige, ålder och lite annan bakgrundsinformation som
jag ansåg vara viktig att få med. Jag spelade in intervjuerna på en diktafon för att jag lättare
skulle kunna koncentrera mig på samtalet och hålla fokus på barnen vilket Doverborg &
Pramling Samuelsson, (2000) rekommenderar. Jag valde att inte använda min egen
mobiltelefon för att spela in på då den lätt kan komma i fel händer och den informationen som
de lämnade ut kunde vara en säkerhetsrisk för dem om det kom ut. Jag förde även
anteckningar i dagboksform under tiden som jag gjorde min fältstudie för att ha som
minnesstöd.
Den första intervjun, som även fungerade som en testintervju, gjorde jag en
söndagseftermiddag. De som deltog var två flickor, Anna och Caroline. Anna och Caroline är
vänner och spenderar mycket tid tillsammans. Vi satt i deras lekbarack som är en fristående
byggnad på gården. Intervjun tog drygt 30 minuter. De bad mig sitta i soffan medan de själva
satt på kuddar på golvet och tillsammans utgjorde vi en triangel som kunde hålla ögonkontakt
med varandra. De tyckte att det var lite obekvämt i början att bli inspelade och mycket fokus
låg på diktafonen men allt eftersom samtalet fortlöpte släppte den spänningen. Då barnen
själva valt platsen kände de sig hemmastadda i miljön och satt på golvet och plockade med
19
lite leksaker under tiden som vi samtalade. Det gjorde att intervjun blev avslappnad och
behaglig för oss alla tre. Efter intervjun ville de lyssna på hur det lät vilket de fick och jag
tackade dem för deras medverkan och berättade hur värdefulla de är för mig. De själva
kommenterade att de tyckte det var roligt att hjälpa till och att det var skönt att få sitta och
prata ostört.
Intervju nummer två genomfördes en vecka senare på samma ställe men denna gång med
Alex och Eric. Innan intervjun förekom en diskussion om de skulle vara med eller inte.
Tidigare hade Alex insisterat på att bli intervjuad och nu när det var dags fick han kalla fötter.
Eric ville ställa upp men blev väldigt påverkad av Alex. Eric och Alex är bästa kompisar och
Alex som är lite äldre har en beskyddande roll gentemot Eric. Jag insåg tidigt att Alex testade
mig och efter lite diskussioner ställde de upp, de var helt eniga i att det skulle vara båda två
eller ingen. Alex som insåg sitt maktövertag då han visste hur viktig han och Eric var för mig
utnyttjade situationen fullt ut. Bland annat bad de om belöning i form av godis för att ställa
upp på intervjun. Flertalet gånger under intervjun uppmanande Alex Eric att inte svara eller
utnyttja meningen ” Det är privat” även om Eric ville svara. Alex själv använde sig av ” det är
privat” mest hela tiden. Det var en uppskruvad stämning och jag fick flertalet gånger be Alex
att sansa sig eller helt enkelt lämna lokalen. Många gånger lekte de med diktafonen och satt
och skrek i den. De satt även och lekte med leksaker och kastade pärlor omkring sig. Efter en
stund dämpade Alex sig någorlunda men energin för oss alla var slut och jag avbröt intervjun
efter 15 minuter. Eric försökte svara seriöst på mina frågor och ville berätta sin historia medan
Alex knappt svarade alls. Efter intervjun gick Alex och berättade för de andra vad han gjort,
lite som skryt, vilket resulterade i att samtliga barn i huset skällde på honom och sa åt honom
att be mig om ursäkt, vilket han även gjorde.
Tredje intervjun genomförde jag en onsdagseftermiddag. Barnen kom hem från skolan vid
klockan tre och jag var där någon timme senare. De flesta uppehöll sig i sina rum och det var
en behaglig stämning i huset. Jag ville intervjua de yngre pojkarna, åttaringarna, men den ena
pojken var upptagen med läxor. En annan pojke, Niklas, erbjöd sig att ta den platsen vilket jag
accepterade. Den yngre pojken, Artur ville ha sin storasyster, Anna, med som stöd och hjälp
vilket även det accepterades. Artur och Niklas umgås men är inte nära vänner. Niklas och
Artur hade ett fint samspel när de stöttade varandra när de berättade om jobbiga saker de varit
med om. Vi satt i ett utrymme på övervåningen som är inrett med soffor och bokhyllor och
fungerar som ett kontor med dunkel belysning. Det är ett öppet utrymme, som en hall vid
trappan, så vi kunde bli störda av folk som kom och gick. Jag spelade in allt på diktafonen. Då
20
Artur är lite yngre än de andra anpassade jag frågorna efter hans ålder och frågade om han
förstod olika begrepp. Det blev en väldigt behaglig intervju då stämningen mellan oss alla var
avslappnad och lättsam. Intervjun pågick i dryga 20 minuter med pojkarna. Då pojkarna gått
och jag tackat dem för att de hjälpte till fortsatte jag och storasystern samtalet. Jag kunde då
passa på att ställa följdfrågor till henne och be henne utveckla olika saker som jag behövde få
förklarat för mig.
Etiska ställningstaganden
Jag har gjort mitt yttersta för att följa vetenskapsrådets forskningsetiska riktlinjer vilkas fyra
huvudpunkter
är:
informationskravet,
samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet
samt
nyttjandekravet. (www.codex.vr.se/forskningmanniska.shtml)
Ylva fungerar i studien som min gatekeeper, med det menas att Ylva öppnade upp för mig
genom att Ylva har förtroende för mig så visar det för de andra att hon har förtroende för mig
och således kan man lita på mig. Detta gjorde att jag fick tillträde till fältet, i detta fall gården
och de individer som bor där. En aspekt att beakta i detta är att jag blir beroende av Ylva och
Ylvas välvilja för att genomföra mina studier. En annan aspekt är att det är hon som är
ansvarig för gården och således är de som bor där även i beroendeställning till henne. Jag
kunde därför inte helt veta om de ville delta i min studie eller om de ställde upp för att Ylva
tyckte att det var bra.
Då språket många gånger var ett bekymmer med de vuxna valde jag att förklara så kortfattat
och enkelt som möjligt och även endast muntligt. Jag betonade även att det var viktigt för mig
att de förstod att de inte behövde ställa upp och att de kunde avbryta närhelst de ville. Jag var
även noga med att förklara för både barnen och deras föräldrar att deras svar skulle vara
anonyma/ konfidentiella och vad det innebär enligt Kvale & Brinkmann (2009). Det innebär
att deras personliga uppgifter som till exempel namn och platser inte kommer att avslöjas. Jag
informerade om att min uppsats kommer att vara en offentlig handling och således kommer
kunna läsas av vem som helst. Jag förklarade för föräldrarna vad frågorna skulle handla om.
Då de lever under utsatta förhållanden ville jag få klargjort från föräldrarna att jag inte frågade
om sådant som barnen inte fick, av säkerhetsskäl, svara på. Jag rådfrågade även Ylva innan
jag genomförde intervjuerna om frågorna då hon vet vad som kan vara en säkerhetsrisk att
avslöja. För att barnen lättare skulle kunna avböja att svara på frågor utan obehag kom vi
21
överens om en mening att använda sig av när man inte ville/kunde svara. ”Det är privat”. Jag
lovade att respektera det och inte fråga vidare eller ifrågasätta varför enligt Doverborg &
Pramling Samuelsson (2000) sid 28.
Ett annat etiskt dilemma var att jag har fått information under våra aktiviteter när vi har
samtalat som jag inte vet om de har givit mig i förtroende som vuxen medmänniska och som
jag därmed inte kunde använda mig av i min studie. Jag har därför valt att endast redovisa den
information som jag har fått under de inspelade intervjuerna.
Jag har hela tiden under fältstudien varit noga med att vara öppen gentemot alla på gården om
vem jag är, vad jag gör och tänker göra, allt har skett i öppna miljöer med full insyn. Detta har
jag gjort för att det inte ska råda några tveksamheter runt min person och för att barnen skulle
känna en trygghet i att alla visste vad som gällde och att de inte var utelämnande till mig på
egen hand.
22
Resultat
I detta avsnitt redogör jag för resultatet av min empiri. Det gör jag i olika teman med
rubrikerna gränser -begränsningar, relationer - skola, framtid – förändringar.
Jag har även medvetet valt att redovisa barnens citat som fristående då jag vill synliggöra
barnens egna ord.
Gränser – begränsningar
Att leva som gömd eller som dessa barn, papperslös, innebär tydliga gränsdragningar och
begränsningar. Dessa begränsningar är både fysiska och psykiska. Samtliga barn som jag har
intervjuat har berättat om den fysiska gränsen som går vid stora vägen precis utanför gården.
”… är man gömd, då får man inte gå ut på stora vägen. I trädgården finns det staket så man
får inte gå in där, men det vet vi!” – Anna
Vidare redogör barnen för hur begränsade de är i att kunna välja vad de vill titta på på TV, de
är många som måste samsas om TV:n i det gemensamma rummet men även att de inte har
någon möjlighet att påverka vad de ska äta för mat.
”Alla måste tycka lika, maten bestämmer inte vi, det gör Ylva. Och TV: N måste alla
bestämma över. Man tänker liksom alltid på vad andra vill” – Caroline
Barnen har även vittnat om hur begränsade de upplever sig i att kunna utöva olika aktiviteter.
Anna vill väldigt gärna dansa, men det finns ingen ekonomisk möjlighet för henne att få göra
det. De barn som är papperslösa uttrycker ingen önskan alls att göra aktiviteter.
”Gömd är gömd! Då blir det konstigt om man gör saker” – Anna
Lika så upplever de att de inte kan eller vill berätta för sina klasskamrater om hur de bor och
vad de har varit med om tidigare. Flickorna upplever mer än pojkarna att de inte kan berätta
för sina kamrater om hur deras situation ser ut. De vittnar om att de inte vill att någon ska veta
hur det är och att det finns en oro och osäkerhet som gör att de begränsar sig själva.
”Jag har tänkt så här jättemycket att jag måste tänka på mig själv. Att typ vad händer om att
jag måste vara försiktig med mig själv. Det kan hända så mycket saker som man inte vet om.
Jag kan vara med på en del. Det beror på vad det är. Men när jag var gömd och så, så
23
pratade jag aldrig om det. Jag ville inte vara med för jag var så osäker om någon kunde
skjutsa mig eller hämta så jag bara sa att jag inte ville vara med. ” – Anna
”… men alltså, varför ska man vara rädd när man går till en kompis?” – Alex
Även när det gäller ekonomiska resurser anser barnen att de är begränsade. De kan inte alltid
delta i aktiviteter som de skulle vilja och de har inte heller möjlighet att välja vilka kläder de
vill då de får begagnade kläder. Barnen har bland annat olika uppsättningar kläder, dels de
som de bara har på sig i skolan som är lite finare och dels de som de bara har på gården som
är slitna och inte alltid passar. Att resurserna är knappa hindrar dem dock inte från att be sina
föräldrar om vad de vill ha, men samtliga barn utom Alex säjer sig vara nöjda med vad de har
och att de inte blir ledsna om de inte får vad de har efterfrågat. Alex å sin sida hävdar att det
är viktigt för honom att få ha rätt saker med rätt märke.
”Alltså, om jag inte får ha rätta kläderna på mig, då vägrar jag gå till skolan, jag tvingar min
mamma att köpa det jag vill ha!” – Alex
En annan begränsning som samtliga har påtalat under intervjuerna är att de själva inte pratar
med sina föräldrar om det som händer, både i skolan, runt omkring dem samt vad de tidigare
har varit med om. När jag frågade hur det kom sig så visste de inte varför, utan att de själva
kände det som att deras föräldrar inte pratade med dem så därför trodde de att man inte skulle
prata om sådant för att föräldrarna inte ville det, även fast det inte var uttalat.
”Näe, jag pratar inte med dom om det, det verkar som dom inte vill det för dom säjer ju inget,
det är dom som är vuxna så dom borde ju prata först tycker jag.” – Anna
Den yngsta pojken Artur säger att han är för ung för att veta något annat än att leva som de
gör, han vittnar även om att det är för mycket regler att följa.
Barnen i studien vittnar om att de inte är någon idé att ifrågasätta alla regler då de vet att
reglerna behövs för att det ska fungera på gården och att reglerna behövs för att de ska vara
säkra. De är väldigt medvetna om vilka konsekvenser som kan hända om de bryter mot
reglerna då det har hänt att andra har råkat illa ut. De har anpassat sig efter situationen och
omständigheterna, men samtliga tycker att det är tråkigt att inte kunna gå var de vill och göra
det dem vill. Det är även tydligt att de upplever sin tillvaro som begränsad både mentalt och
fysiskt samt väldigt styrd av regler som de inte har möjlighet att påverka.
”Man får gilla läget!” – Eric
24
Relationer och skolan
Alla barnen i studien går i skolan och har gått i skolan under flera år i Sverige. Samtliga barn
vittnar om att det är i skolan de har sina kamrater utöver de som finns på gården. De som bor
på gården betraktar sig som vänner för att de har varandra och en stark gemenskap i deras
upplevelser och att de som bor där vet hur det är och hur de har det. Dessa relationer med
både vuxna och barn på gården är viktiga för samtliga barn. Däremot är de osäkra på om de
skulle umgås om de var utanför gården.
”Alltså, vad som är skönt här är att alla vet hur det är och fattar om man är lessen och så,
man behöver liksom inte förklara” – Caroline
Inga av barnen i studien utom Alex vill inte berätta för sina klasskamrater om vad de har varit
med om och hur de lever och bor. De tycker att det känns jobbigt att berätta och är rädda för
vad klasskamraterna ska tänka om dem, att de ska bli retade eller behandlade annorlunda.
”I skolan är dom jättebra, dom bryr sig inte så mycket, dom bara, skit i det liksom!” – Alex
”Jag har inte sagt något till min klass var jag bor, då skulle dom bara retas!” – Artur
De umgås med sina kamrater på skolan och i sällsynta fall efter skolan, då sker det hemma
hos kamraterna. De har vid några sällsynta tillfällen bjudit hem kamrater på kalas eller för att
leka. Flickorna berättade att de vuxna som bor på gården vill att barnen ska kunna ha det som
alla andra i så stor utsträckning som möjligt och försöker hjälpa dem med de resurser som
finns. Gården ligger lite avsides vilket gör att det krävs att någon skjutsar eller hämtar vid
besök. Samtliga barn vittnar om att de är medvetna om att resurserna är knappa och vill inte
besvära för sin egen skull. Endast ett av barnen utövar en organiserad aktivitet utanför skolan.
Artur berättar att det är svårt att ha kamrater hemma då han inte har ett eget rum att vara på,
vilket inget utav barnen har.
”Jag skulle leka mycket och ha egna kompisar här och vara glad, det kan jag inte nu, för jag
har inget eget rum och det är så dåligt” – Artur
”Inga kompisar kommer hit, bara dom som har bott här förut” – Niklas
25
För att kringgå detta och lösa problemet har de utvecklat olika strategier som de vittnar om.
Flickorna berättar att de följde med vänner hem även fast de inte fick och att de bett sina
kamraters föräldrar om skjuts.
”Jag brukar gå hem till dom och leka och titta på TV, deras TV är så jättestor, inte så liten
som vår. Den är pinsam. Då behöver dom inte komma hit.” – Eric
Barnen på gården tycker om att gå till skolan, de vittnar om att det är skönt att komma ifrån
gården och träffa sina kamrater. Däremot tycker de att det kan vara svårt att klara av skolan
och att det är svårt att koncentrera när de tänker på sin familj och saker som hänt tidigare. De
upplever även att det var svårt med språket när de kom till Sverige. De äldre barnen uppger att
de tycker det är fel att deras föräldrar inte kan språket och att de tycker det är påfrestande att
behöva tolka åt sina föräldrar. De uppger att de många gånger inte översätter korrekt för att de
inte orkar eller för att det ska gynna dem själva i olika situationer.
”Vi får ju lära våra föräldrar att prata för dom kan ju inte. Men ibland så vill jag inte berätta
så då hittar jag på istället eller så ljuger jag för att få som jag vill för dom fattar ju ändå inte.
Det är helt fel för dom är ju vuxna och ska kunna mer” – Caroline
”ibland går det bra och ibland inte, som när jag tänker på det som hände pappa, alltså, då
orkar jag inte. Jag var tvungen att berätta för min fröken” – Anna
”Det var ju ett helt nytt land, så det var jobbigt med språket” – Alex
Niklas berättar att han har glömt bort hur det var när han började skolan och skulle lära sig
språket. Även Artur har glömt och relaterar till sin ålder.
”Jag var så liten då, så jag har glömt, jag vet inte varför jag har glömt men jag vill inte tänka
på det.” – Artur
Det är ingen utav barnen som relaterar till skolan som viktig och att det är viktigt med
utbildning. I stället pratar de om att det är viktigt med arbete och tjäna pengar. När jag frågar
barnen om de vet vad deras föräldrar har för utbildning är det ingen som kan svara.
”Att få ett jobb är det roligaste och viktigaste” – Eric
Studien visar att relationerna är viktiga för flyktingbarnen, att de har ett behov av relationer
utanför gården för att tänka på annat och leva som de själva säger ”ett normalt liv som alla
andra”. Dessa relationer bygger de upp på skolan då det är den enda arenan som de kan vistas
26
på utanför gården. De upplever skolan som en tillflyktsort där de slipper tänka på sin tillvaro
på gården samt att de försöker leva ett så normalt liv som möjligt när de är i skolan. De vittnar
om att de är medvetna om att de lever under speciella omständigheter, men att de gör vad de
kan för att det inte ska märkas av genom att till exempel inte berätta fullt ut för sina kamrater
hur de bor och om deras bakgrund. Pojkarna i studien har inte känt sig rädda att gå till skolan
även om det innebär en risk när man är papperslös, de har känt sig trygga i miljön och med
personalen. Anna och Caroline däremot är präglade av ett trauma som hänt tidigare som gör
att de upplevde en rädsla att gå till skolan och vistas utanför gården när de var papperslösa.
Barnen i studien har även berättat om hur viktigt det har varit att lära sig språket för att få
kamrater och förstå hur samhället fungerar och kunna hänga med i skolan. De anser samtliga
att det är besvärligt att ha föräldrar som inte kan språket, men även att språket binder dem
samman på gården då många har samma ursprungsland och på så vis kan förstå varandra
bättre. De upplever att de har det bra på gården, att de blir väl omhändertagna och känner en
stark gemenskap med de som bor där. De har stöttning hos varandra och samtliga i studien
vittnar om att de känner sig som en stor familj där alla hjälper varandra, även bland de vuxna.
Samtliga uppger att de känner sig trygga och att vetskapen om att det alltid finns någon på
gården är skön. Så även om de uppger att det är påfrestande att det alltid är människor runt
omkring dem så upplever de ändå att det är skönt att inte behöva vara ensamma.
”Alltså när man är gömd, då vill man bara vara som alla andra och bo som i egna hus och
så. Så man kan göra som alla andra” – Alex
”Jag var jätterädd att gå till skolan och så och att gå själv” – Anna
Framtid och förändring
Alla barnen i studien har en föreställning om framtiden, de relaterar till saker de vill göra och
bli i framtiden.
”Jag vill bygga hus, som alla kan bo i, sånt vill jag jobba med!” – Artur
”Jag vill bli lärare”- Niklas
27
”Jag vill hålla på med olika bilar, sånna coola som kör snabbt!” – Alex
”Jag vill läka andra, som kan få folk friska” – Eric
”Jag vill forska om olika saker så man lär sig” – Anna
”Jag vill hålla på med olika sporter” – Caroline
De vittnade om att det var svårt att tänka på framtiden när man inte vet vad som kommer
hända och allt var så osäkert. De var eniga i att när de väl fått sitt permanenta
uppehållstillstånd var det lättare att tänka framåt. Niklas, som inte vet om han får stanna,
säger så här.
”Jag vill inte tänka på om jag får stanna, det är så jobbigt!” – Niklas
”Jag drömde att jag bara ville ha uppehållstillstånd. Jag var rädd, typ jätterädd för vad som
skulle hända annars.” – Artur
Anna, som har uppehållstillstånd, säger så här om tiden som gömd och framtiden och
osäkerheten som råder. Caroline vittnar om liknade känslor.
”Alltså, jag tänkte aldrig på det där med framtiden när jag var gömd här, det var liksom
ingen mening för man visste ju inte om man fick stanna!”
”Jag har liksom börjat träna nu på att tänka på hur jag vill ha det i min framtid och vad jag
ska bli. Det är inte lätt att tänka på sånt när man inte har gjort det förut” – Anna
”Man vet ju inte hur länge man ska stanna här alltså om det är någon idé.” – Caroline
Den förändring som det innebär att få uppehållstillstånd upplever samtliga barn som tudelad.
Å ena sidan är de glada över att få stanna i Sverige, men å andra sidan innebär det en
förändring som de upplever som osäker då de måste flytta från gården och familjen måste
klara sig på egen hand.
”Jag blev glad när jag fick uppehållstillstånd, sen fick jag panik!” – Artur
”Man är ju orolig för vad som ska hända sen, när vi ska flytta igen och så, vem ska hjälpa
då? – Caroline
28
Samtidigt som de vittnar om osäkerheten runt att flytta från gården är alla eniga om att de vill
flytta där ifrån och att de vill ha ett eget boende. De vittnar samtliga om att det är påfrestande
att bo så trångt och att ständigt ha andra människor omkring sig.
”Alla vill åka här ifrån och ha ett eget hus! Jag menar verkligen alla!” – Niklas
”Jag vill kunna trolla så alla får eget rum så alla blir glada” – Eric
”Jag är så trött på att dela rum hela tiden, att aldrig få vara ifred!” – Alex
Själva förändringen att gå från papperslös till att få permanent uppehållstillstånd beskriver
samtliga som något positivt. Anna vittnar även om att det är en omställning som tar tid att
vänja sig vid.
”Alltså, när någon frågar om man vill följa med så liksom säger jag nej även fast jag får.
Man vill inte, jag känner mig fortfarande gömd eftersom jag har varit det så länge. Man är
fortfarande rädd.” – Anna
De beskriver känslan av att få permanent uppehållstillstånd som att de äntligen blivit fria och
att de kan göra vad de vill. De förväntade sig även att de skulle få flytta från gården omgående
och att de blev besvikna över att de inte har fått någon lägenhet.
”Vi är äntligen fria och kan göra vad vi vill!” – Anna
”Vi har redan lyckats i framtiden, vi är fria, vi ska bara få en lägenhet” – Alex
”Det är stor skillnad, för nu får mamma och pappa jobba. Nu är vi fria och kunna göra vad vi
vill och åka var vi vill.” – Artur
Barnen i studien upplever väntan på uppehållstillstånd som påfrestande då inte riktigt vet vad
de ska fokusera på. Samtidigt som själva övergången från papperslös till att få permanent
uppehållstillstånd upplevs som inte bara positiv utan att det finns en oro över att behöva
lämna gården och därmed tryggheten. Anna vittnar om att hon och familjen känner att de
måste ta ansvar nu och måste börja tänka mer aktivt på sin framtid, något de inte alls är vana
vid och det skapar en osäkerhet då de inte vet vad som väntar i framtiden. Alla har en
förväntan på en förändring, men har svårt att precisera vad de rent konkret förväntar sig. De
förväntar sig ett annat boende, något samtliga längtar efter, samtidigt vill de inte flytta från
tryggheten på gården. De upplever förändringen som mentalt arbetsam då de upplever att de
måste börja tänka framåt och ta ansvar för hur de vill ha det i framtiden med till exempel
29
studier och var de vill bo. De upplever det även som mentalt jobbigt att släppa alla
begränsningar och osäkerheten som de har levt med. De beskriver det som att de måste börja
träna på att tänka på framtiden och att träna på att leva utan gränser.
”Man bara, ÅHHHH, jag är FRI!! Sen bara hjälp, var ska vi bo och hur ska vi hitta ett hus
och allt sånt som man måste tänka på själv när man inte bor här med alla andra längre. Alla
känner en här och vet tänk på andra stället som vi flyttar till, man känner ingen.” – Anna
Diskussion
I detta resultat är det tydligt att flyktingbarnen i studien besitter en agens och ett aktörskap för
att hantera de situationer som uppkommer. Som Löfdahl (2007) skriver att de skapar sin egen
tillvaro och barndom gör dessa barn det genom att hitta olika strategier för att kunna umgås
med sina klasskamrater och för att inte behöva berätta för omgivningen hur de bor och lever.
De skapar även en tillvaro runt omkring sig som de anser fungera för sig själva och för att
hitta olika utrymmen att vistas på eller hitta ett rum som de kan vara för sig själva på. Att sitta
i soffan och vara försjunken i sin mobiltelefon är ett sätt att få vara ostörd på även om det är
andra människor runt omkring. Genom att intala sig själva och sin omgivning att allt är bra
och att de är okej med sin livssituation tolkar jag som att de aktivt anpassar sig i ett
sammanhang som de inte kan påverka.
Ahlstam skriver (2013) att det upplevs som påfrestande att bo trångt och inte kunna bjuda
hem kamrater visar denna studie att barnen i studien även här besitter ett aktörskap och
förmåga att hitta strategier för att hantera det. Detta genom att till exempel välja att vara
hemma hos kamraterna i stället för att bjuda hem eller att ordna med skjuts samt att de
utnyttjar gårdens alla utrymmen och skapar olika rum som till exempel lekbaracken. Det visar
att barnen i studien värdesätter de sociala relationerna utanför gården och anser att de är
viktiga för att de ska känna en tillhörighet och bygga upp ett socialt nätverk utanför gården.
Barnen i studien visar att även om de befinner sig i en socioekonomisk utsatthet så gör de vad
de kan för att hantera det på bästa sätt och visar på en förmåga att anpassa sig och hitta
lösningar. De använder till exempel kläder till olika ändamål (exempelvis hade en uppsättning
kläder för skolan och en för hemmabruk) för att det inte ska bli lika tydligt för omgivningen
att de inte har så mycket resurser. De kom även med undanflykter till varför de inte kunde
30
följa med på olika aktiviteter med skolan och klasskamrater. De uttryckte väldigt tydligt till
mig när vi planerade för olika aktiviteter att det inte fick kosta mig något, för min skull. Jag
tolkade det inte som en omtanke om mig, utan mer som en medvetenhet om att de inte tog
någonting för självklart och att de vet att allting kostar pengar.
Det faktum att alla flyktingbarnen har gått och går i skolan visar att barnen har byggt upp ett
socialt nätverk och har lyckats lära sig språket, något som påverkar deras situation och
utveckling i positiv riktning. Som Haglund (2004) skriver så visar denna studie tydligt hur
viktigt språket har varit för barnen i sitt skapande av relationer och en egen identitet. Barnen
menar att de har tagit kontroll/makt över sina liv genom att lära sig språket vilket visar sig i
att de vittnar om att de styr vilken information de ger till sina föräldrar när de till exempel
tolkar i olika situationer. Att barnen kan språket bättre än sina föräldrar gör även att de många
gånger har ett större socialt kapital än sina föräldrar i form av olika kontakter utanför gården.
Barnen i studien hävdar själva att det är skönt att komma till skolan för att tänka på annat i
stället för att gå på gården och vara orolig över vad som kommer hända i framtiden. Som
Fjällhed (2009) skriver att skolan ger en stabilitet och kontinuitet så anser även jag att det
faktum att barnen i studien mår bra av att uppleva den normalitet och de rutiner som skolan
som institution innebär. Jag tolkar det som att barnen upplever att det är viktigt att veta vad
som är normalt och se hur andra barn har det och vad de gör. De har många gånger frågat mig
vad jag gör med mina barn och vad mina barn har för saker för att kunna bilda sig en
uppfattning av hur det ”normala” kan vara i en ”vanlig” familj.
Studien visar även tydligt att den utökade familjen inte består av enbart familj eller släkt, utan
även av nära vänner eller andra individer som befinner sig nära barnet som stöttar och ger
barnen styrka. Hessle (2009) skriver att barn som är en del av en utökad familj bygger upp en
grundtrygghet inombords. Barnen i studien vittnar själva om att de mår bra och inte behöver
något professionellt stöd i form av till exempel psykologer. De anser att de upplever sig
trygga och att det alltid finns någon som tar hand om dem om och när det behövs. Jag
upplevde själv under mina fältstudier att barnen verkade må bra och hanterade svårigheter på
ett bra sätt. Jag anser att de har utvecklat motstånd, eller resilience som Björnberg (2013)
skriver om, med hjälp av den trygghet som den utökande familjen på gården och den trygghet
och gemenskap som de relationerna skapar. De vet att om föräldrarna av olika anledningar
inte orkar och mår dåligt, finns det alltid någon annan vuxen där som till exempel lagar mat
eller tröstar om det behövs. Barnen behöver inte heller ta så mycket ansvar i familjen och bli
31
föräldrar åt sina föräldrar då det finns så många andra vuxna i närheten som stöttar de andra
vuxna. Många av föräldrarna har inte haft förmågan att vara aktivt närvarande för sina barn då
de själva inte mått bra och i många fall haft psykiska problem relaterat till deras situation, som
till exempel depressioner. Det var för mig märkbart påtagligt under studiens gång att de vuxna
inte var närvarande utan ofta lämnade barnen på egen hand. Jag upplevde de vuxna många
gånger passiva när det gäller barnen. Det var få av föräldrarna som intresserade sig för vad vi
eller vad jag gjorde och pratade med barnen om. Detta kan dock bero på kulturella skillnader
eller på att de inte ville störa oss.
Det framkommer tydligt i studien som jag har gjort att bemötandet i Sverige och det faktum
att de snabbt fick börja skolan har påverkat flyktingbarnens välbefinnande. Hessle (2009)
skriver om att väntan och osäkerheten upplevs som påfrestande för de flesta individer som
befinner sig i transitionsprocessen. Dessa barn i studien hittade snabbt en kontext och en
gemenskap med andra barn och individer på gården som gör att de får en känsla av
samhörighet som har kunnat ersätta de sociala kapital som gick dem förlorat i sitt
ursprungsland. Det har gjort att barnen i studien inte uppfattas som traumatiserade i den
bemärkelsen att de behöver vård för sina trauman av omgivningen. När jag har frågat Ylva
om något av barnen i studien får någon typ av psykologisk behandling svarar hon nekande
gällande barnen men uppger att somliga vuxna behöver professionell hjälp och stöd. De
upplever inte heller väntan och transitionsprocessen som osäker och psykiskt jobbigt. Även
om de alla vittnar om att det har varit och är jobbigt att inte veta var de ska ta vägen så
upplever de vardagen som bra och i många fall rolig och givande.
Min studie visar att transitionsprocessen för dessa barn sträcker sig över flera år, många barn
i studien har befunnit sig i den under hela sin barndomstid. Det gör att de inte har så mycket
annat att relatera till och således är detta normalitet för dessa barn.
Sammanfattningsvis kan man se att barnen tydligt är präglade mentalt av sin tid som
papperslösa, att de uppger att det är svårt att börja tänka på sin framtid och komma ur de
mentala gränsdragningarna men att de har en förmåga att utnyttja sina resurser i form av
socialt kapital samt inneboende styrka för att komma vidare i livet.
Som framtida forskning skulle jag vilja göra en uppföljning och en jämförande studie mellan
dessa barn och flyktingbarn som inte har levt som gömda. Hur har det gått för dem med
utbildning, arbete, skapande av nya relationer och bildande av egen familj? Ser man någon
skillnad?
32
33
Referenser
Andersson H., Ascher H., Björnberg U., Eastmond M. (2010). Mellan det förflutna och
framtiden Asylsökande barns välfärd, hälsa och välbefinnande Göteborg: Göteborgs
Universitet, Centrum för Europaforskning
Bak M. & von Brömsen K. (Red.) (2013). Barndom & Migration Umeå: Boréa Bokförlag
Beirens, H., Hughes, N., Hek, R., & Spicer, N. (2007). Preventing Social Exclusion of
Refugee and Asylum Seeking Children: Building New Networks Social Policy and Society
Vol. 6:2, Sid 219-229
Doverborg E. & Pramling Samuelsson I. (2000). Att förstå barns tankar Metodik för
barnintervjuer Stockholm: Liber AB
Fjällhed A. (2009). Flyktingskapets situation och möjlighet Colombianska flyktingbarn i
Venezuela och Sverige Stockholm: Stockholms Universitet
Franzén E. (2001). Att bryta upp och byta land Falun: Bokförlaget Natur och Kultur
Hessle
M.
(2009).
Ensamkommande
men
inte
ensamma
Tioårsuppföljning
av
ensamkommande asylsökande flyktingbarns livsvillkor och erfarenheter som unga vuxna i
Sverige Stockholm: Stockholms Universitet
Hieronymi O. (2009). Refugee children and their future Refugee Survey Quarterly Vol. 27:2,
Sid 6-24
Hyltenstam K & Lindberg I. (Red.) (2004). Svenska som andra språk- i forskning
undervisning och samhälle Lund: Studentlitteratur
Kvale S. & Brinkmann S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun Lund: Studentlitteratur
Lundberg A. & Dahlquist L. (2012). Unaccompanied children seeking asylum in Sweden:
Living conditions from a child-centred perspective Refugee Survey Quarterly Vol. 31:2, Sid
54-75
Löfdahl A. (2007). Kamratkulturer i förskolan – en lek på andras villkor Stockholm: Liber
Repstad P. (2007). Närhet och distans Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap Lund:
Studentlitteratur
34
Sigvarsdotter E. (2012). Presenting the Absent: An Account of Undocumentedness in
Sweden. Uppsala: Uppsala Universitet
Elektroniska resurser samtliga hämtade 27/12-1
www.codex.vr.se/forskningmanniska.shtml
www.miwww.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik
www.migrationsinfo.se/migration/sverige/papperslosa
www.migrationsverket.se/info
www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Skollag2010800_sfs-2010-800
www.socialstyrelsen.se/foreskrifter-allmanna-rad-sosfs/2013-1
www.unicef.se/barnkonventionen
35
Bilaga 1 Informationsbrev
Hej!
Mitt namn är Cecilia Wahlberg och jag läser Barn och Ungdomsvetenskap på Cnivå på Uppsala Universitet. I den kursen ingår det att skriva ett självständigt
arbete om något som intresserar mig.
Jag har valt att skriva om asylsökande ungdomar och hur de bygger upp sin
sociala tillvaro när de kommer till Sverige som flyktingar. Jag är intresserad av
hur deras livssituation ser ut och hur deras sociala kontakter ser ut i vardagen.
Jag skulle vara tacksam om jag fick spendera tid hos er i klostret för att kunna
närma mig ungdomarna för att i ett senare skede kunna intervjua dem. Allt
kommer självklart att ske på deras villkor och jag kommer inte göra någonting
utan tillstånd. Jag kommer även följa forskningsetiska regler gällande
anonymitet och säkerhet då jag förstår att det handlar om utsatta individer.
Då mitt arbete ska vara klart innan jul så önskar jag att jag kan få komma och
besöka er och spendera tid hos er under oktober/november och då självklart
när det passar er verksamhet.
Till min hjälp har jag min handledare, Hassan Sharif, som ni kan nå på telefon
018- 471 2995 eller via e-post: [email protected] om ni har några
funderingar.
Mig når ni på telefon 0708- 747 222 eller via e-post:
[email protected]
Varmt tack på förhand!
36
Bilaga 2 Intervjuguide
Ålder
Ursprungsland
Namn
Hur ser familjen ut
Tid i Sverige
Tid i klostret
När fick du PUT
Var fanns du innan klostret
Hur upplevde du väntan och sedan när beslutet kom, hur
kändes det?
Förväntningar
Osäkerhet
Trygghet
Tiden som gömd, hur upplevdes den
Rädslor
Regler
Hopp
Drömmar
Vänner
Relationer
Osäkerhet
Ekonomi
Oron för framtiden
Mentala gränsdragningar både fysiskt typ var man får röra sig, men även
psykiskt, vad man får göra och kunna drömma om.
Nu med PUT, hur upplever du dessa saker? (se ovan)
Förändringar, upplevs livet annorlunda med PUT?
Boende, trångboddheten
Skola, relationer, målmedvetenheten, att kunna tänka framåt
Ta ansvar för sig själv och sin familj
Förebild? Din innersta önskan/dröm just nu
37