Kroppen i bilden
Kroppen i bilden Hur det icke-verbala gestaltas i fyra bilderböcker från två tidsepoker. The body within the picture How the non-verbal portraved in four picture books from two eras. Anna Olsson Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Förskollärarprogrammet Grundnivå/ 15 hp Handledare: Helene Blomqvist Examinator: Anna Forssberg-Malm 2015-05-26 Abstract The purpose of this study is to analyze a limited number of picture books from two eras and examine how non-verbal portrayed in the picture, and if it is portrayed differently in the two epochs. I will focus in more detail on the conflicts between children, conflicts between educators and children and teachers' attitudes in the conflict and their way of dealing with them. The method I use in this study is a qualitative literature analysis which I assume Nicholas Eve (2000) book on picture analysis. Together with the relevant literature and Howard Gardners theory of the seven intelligences with a focus on the bodily, I have come to the result that all books regardless of era through body language in the books convey to preschool is something fun and interesting. The biggest difference between the books from the different time epochs was that in the older books appeared only that you could not argue with adults with a clear didactic undertone. In the books from the 2000's figure was the body language illustrated in such a way that the reader understands that the children are allowed to have more influence and not necessarily need to accept the opinions and wishes of the adults, since they are entitled to their own opinion and to have their own free will. Keywords Picture book analysis, non-verbal communication, body language, pre-school, it’s a pig in kindergarten, Emma's kindergarten, Preschool Rävlyan. Check!, Are you a coward, Alfie Atkins? Sammanfattning Syftet med denna studie är att analysera ett begränsat antal bilderböcker från två tidsepoker och undersöka hur det icke-verbala gestaltas i dessa bilderböcker och om det gestaltas olika i de två tidsepokerna. Jag kommer att fokusera mer ingående på konflikter mellan barn, konflikter mellan pedagoger och barn och pedagogers attityder i konflikter och deras sätt att hantera dem. Metoden jag använder mig av i denna studie är en kvalitativ litteraturanalys där jag utgår från Nikolajevas (2000) bok om bilderboksanalys. Tillsammans med relevant litteratur och Howard Garders teori om de sju intelligenserna med fokus på det kroppsliga har jag kommit fram till resultatet att alla böcker oavsett tidsepok via kroppsspråket i böckerna förmedlar att förskolan är något roligt och intressant. Största skillnaden mellan böckerna från de olika tidsepokerna var att i de äldre böckerna visades endast att man inte fick säga emot de vuxna med en tydlig didaktisk underton. I böckerna från 2000-talet gestaltades kroppsspråket så att man förstod det som att barnen hade mer inflytande och behövde inte alltid godta vad de vuxna sa, utan kunde ha mer egen vilja. Nyckelord Bilderboksanalys, icke-verbal kommunikation, kroppsspråk, förskola, Det är en gris på dagis, Emmas dagis, Förskolan Rävlyan. Kolla!, Är du feg, Alfons Åberg? Förord Jag vill tacka min handledare som har gett mig tips och goda råd under arbetets gång. Sen vill jag även rikta ett tack till min svägerska som hjälpt mig att korrekturläsa texten samt min vän Maria. Det har varit ett lärorikt och intressant arbete tack för hjälpen. Karlstad Maj 2015 Innehållsförteckning 1. Inledning .................................................................................................................. 1 1.1 Syfte och Frågeställningar ................................................................................................... 2 1.2 Syfte ................................................................................................................................... 2 1.3 Frågeställningar................................................................................................................. 2 2. Forskning och litteraturgenomgång ............................................................................. 3 2.1 Bakgrund ........................................................................................................................... 3 2.2 Medvetet bokval ................................................................................................................. 3 2.3 Bilderboken som material i förskolan. ................................................................................ 3 2.4 Bilderboken som analysmaterial ......................................................................................... 4 2.5 Kroppsspråket .................................................................................................................... 5 3. Teoretiska perspektiv ................................................................................................... 6 3.1 De sju intelligenserna ......................................................................................................... 6 4. Metodologisk ansats och val av metod.......................................................................... 7 4.1 Urvalsmetod ....................................................................................................................... 7 4.2 Metodval ............................................................................................................................ 7 5. Primärlitteratur. ............................................................................................................ 8 5.1 Emmas dagis av Gunilla Wolde (1976) ............................................................................... 8 5.2 Är du feg Alfons Åberg? av Gunilla Bergström (1981) .......................................................... 9 5.3 Förskolan Rävlyan. Kolla! av Siv Widerberg och bild av Cecilia Torudd (2009) ................. 10 5.4 Det är en Gris på dagis. av Johanna Thydell och bild av Charlotte Ramel (2012) ............... 11 6. Analysresultat ............................................................................................................. 13 6.1 Emmas dagis ................................................................................................................... 13 6.2 Är du feg, Alfons Åberg? ................................................................................................... 16 6.3 Förskolan Rävlyan. Kolla! ................................................................................................. 19 6.4 Det är en Gris på dagis. .................................................................................................... 22 7. Diskussion ................................................................................................................. 27 7.1 Konflikter mellan barn...................................................................................................... 27 7.2 Konflikter mellan pedagoger och barn. ............................................................................ 27 7.3 Pedagogers attityder i konflikter och deras sätt att hantera dem. ...................................... 28 7.4 Attityder till förskolan som förmedlas genom det gestaltade kroppsspråket. ..................... 29 7.5 Sammanfattning av diskussionen ..................................................................................... 29 Referenser ...................................................................................................................... 31 1. Inledning Icke-verbalt språk är något vi alla kommer i kontakt med mer eller mindre i vår vardag och på jobbet. De flesta människor har en verbal kompetens men vi måste komma ihåg att alla inte har det. Det icke-verbala, som till exempel vårt kroppsspråk, är en stor del av den helhet som mänsklig kommunikation utgör. Vi kommunicerar hela tiden med varandra genom kroppsrörelser. Enligt Svensson har alla människor ett behov att få uttrycka sig, och då är den icke-verbala kommunikationen ett komplement till den verbala kommunikationen. När man nämner språk menas vanligen skriftspråk eller tal och man glömmer ofta det icke-verbala (Svensson, 2009, s. 12ff). I den här studien har jag valt att belysa kroppsspråket och dess betydelse i våra bilderböcker. Det är en viktig kunskap för vår förskole profession att kunna analysera bilderböcker och vad de förmedlar. Det kan göra att pedagoger, i en annan utsträckning, gör ett medvetet val av böckerna vi läser i förskolan. Jag ska i denna studie analysera bilderböcker från två tidsepoker med böcker som utspelas i förskolemiljö och analysera hur den icke-verbala interaktionen mellan pedagoger och barn, samt barn emellan gestaltas i dessa bilderböcker. Som vuxen måste man komma ihåg att man är en förebild för barnen. Därför har jag valt att analysera vad kroppsspråket speglar i de bilderböcker jag valt. Som blivande pedagog drar jag en rak parallell till förskolans styrdokument där det står följande om grundläggande värderingar: "Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder" (Skolverket, 2010 s. 4). Detta är något som Edwards tar upp när hon skriver att det är intressant att analysera bilder av vuxna i bilderböcker, då de speglar barnens framtid och de olika roller som de kan inta som vuxna. Genom att granska vad som förmedlas till barnen i böckerna med exempelvis de vuxnas kroppsspråk i bilderböckerna kan vi kanske få en ändring på hur vår nästa generation ser på olika saker i framtiden som exempelvis våra olika stereotyper och normer eftersom bilderböcker oftast vänder sig till vår yngre generation (Edwards, 2008, s.136). Dessutom ska förskolan sträva efter att barnen "utvecklar ett intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa" (Skolverket, 2010 s. 10). 1 1.1 Syfte och Frågeställningar I detta avsnitt kommer jag redogöra mitt syfte med min studie och mina frågeställningar som jag utgår ifrån. 1.2 Syfte Syftet med min studie är att analysera hur det icke-verbala gestaltas i bilderböcker som utspelas i förskolemiljö och titta på om det skiljer sig mellan tidsepokerna. 1.3 Frågeställningar Hur gestaltas den icke-verbala kommunikationen i bilderböckerna som utspelas i förskolemiljö. Är det någon skillnad på hur det icke-verbala gestaltas i böckerna från de två tidsepokerna. 2 2. Forskning och litteraturgenomgång 2.1 Bakgrund I kommande kapitel kommer jag att presentera tidigare forskning om bilder i olika medier och bilderbokens betydelse i förskolan samt litteratur skriven om det icke-verbalas betydelse för kommunikationen människor emellan. 2.2 Medvetet bokval Edwards poängterar att genom att vara noga med böckernas innehåll och genom att titta på bokens konstnärliga uttryck, kan man därigenom göra ett medvetet val av böcker, och på så sett titta hur böckerna är sammansatta och hur invecklade de är. Då kan man göra ett val efter vad barnen är nyfikna på. Ett exempel på medvetet bokval kan vara att se till att inte ha böcker med stereotyper och vara noga med att båda könen blir representerade i böckerna på förskolan. Något som nutidens bilderböcker ofta innehåller är den starka äventyrliga flickan. Detta har gjort att pojkflickan blivit mer accepterad, men då har istället den försiktiga flickpojken kommit i skymundan. Flickpojken är inte ens ett uttryck. Det visar på vissa värderingar (Edwards, 2008, s.135f). Man kan läsa kroppsspråk på många olika sätt. Det finns ingen ordbok för kroppsspråket. Man kan tyda på olika sätt men det är det som gör kroppsspråket så spännande men ack så viktigt. Enligt Thuresson (2013) finns väldigt begränsad forskning som behandlar bilder, pedagoger och barn i pedagogiska sammanhang. 2.3 Bilderboken som material i förskolan. Thuresson (2013) behandlar i sin avhandling kroppsspråkets betydelse och belyser kommunikation med bilder i olika medier. På så sätt diskuterar hon förskolebarns litteracitet med fokus på kommunikationssammanhang. Det mest centrala perspektivet i Thuressons avhandling är att kommunikation alltid består av fler faktorer. Thuressons analys påvisar att när barn kommunicerar och samspelar med varandra och bilder så använder de sig oftast av ljud och olika kroppsrörelser för att förstå och förklara bilden för varandra(Thuresson, 2013, s. 94). I sin avhandling skriver Thuresson om en pojke som inte ännu kan använda sig av det verbala språket men genom att använda sig av bilder, gester och miner så kan han kommunicera med sin omvärld. Genom att observera pojken blir det väldigt tydligt att han gestaltar bilderna i boken och på så sätt kommunicerar med Thuresson. Det visar på hur viktiga de kroppsliga aspekterna är i samspel med materialet (Thuresson, 2013, s.4 ). Thuresson tar upp i sin avhandling vilken stor uppgift förskolan har i och med nutidens ökade institutionalisering, och med det kommer ett ökat ansvar för både det pedagogiska och det sociala lärandet för barnen. Detta menar Thuresson att det innebär att de flesta barn tillbringar största 3 tiden av sin vardag på förskolan. Det innebär att förskolan blir för de flesta barn en del av deras barndom. På så sätt får bilderna vi väljer i förskolan stor potential till meningskapande, och det har kommit fram att det har betydelse för barns lärande och erfarenheter(Thuresson, 2013,s.25f). Edward skriver att barn oftast kan utläsa mer ur bilderna än vi vuxna men om den vuxne är bildbildad kan de tillsammans med barnen se mer i bilderna." Inom skolan talar man om ’det vidgade textbegreppet’ och att man även ska arbeta med bildtolkning, här kan förskolan naturligt lägga en grund"(Edwards, 2008,s.104). Bilderböcker är ett av de medier Thuresson behandlar i sin avhandling där hon tar upp att bilderboken innehåller både kulturella och sociala föreställningar och på så sätt har inflytande på barns meningskapande i sin omvärld. Thuresson skriver att studier har visat att barnen i förskoleåldern använder sig av det visuella språket i bilderboken mer än det skrivna språket. Barnens intresse fångas i första hand av bilderna vid högläsning, bilder som är känsloladdade med glädje eller något annat som berör barnet (Thuresson, 2013, s. 28). 2.4 Bilderboken som analysmaterial Nikolajeva (2000) beskriver i sin bok bilderboken och hur man kan tolka den. Hon redogör för olika verktyg som man kan använda sig av när man gör en analys av en bilderbok. Nikolajeva menar att "bilderboken är en unik konstform" (Nikolajeva, 2000, s. 11) av två kommunikationsformer där det visuella och det verbala används. Bilderboken har likheter med film och teater, där vi som tittar eller läser måste sätta ihop de två kommunikations formerna(Nikolajeva, 2000,s.11). Nikolajeva delar upp bilderboken i olika kategorier men hon skriver också att inom varje kategori finns det många variationer: symmetrisk bilderbok: bokens text och bild säger samma sak. Ingen ny information i det verbala eller visuella i boken. kompletterande bilderbok: bild och text kompletterar varandra. Man kan till exempel hitta mer i bilden än vad texten berättar. "expanderande" eller "förstärkande" bilderbok: bilden spelar en avgörande roll för boken, då bilden förstärker vad texten säger. Man kan inte förstå berättelsen utan bilden. I vissa fall är det omvänt och texten förstärker vad bilden inte visar. "kontrapunktisk" bilderbok: här måste man ta hänsyn till både text och bild för att förstå berättelsen. Då text och bild står i kontrapunktiskt förhållande till varandra. Detta innebär att de på ett dramatiskt och intressant sätt ifrågasätter varandra. motstridig eller ambivalent bilderbok: bokens kontrapunkt skapar förvirring på grund av att text och bild inte stämmer överens med varandra(Nikolajeva, 2000, s. 22). 4 2.5 Kroppsspråket Quilliam (1995) skriver i sin bok om barns kroppsspråk och vad man som vuxen kan lära sig om sitt barn genom att lära dig tyda barnets kroppsspråk. Vidare skriver Quilliam att kroppsspråket naturligtvis inte säger allt, för ska man lösa ett problem så är det verbala ett lättare sätt att lösa problemet med. Men ska man gräva under ytan och verkligen vill få reda på barnets känslor är kroppsspråket det allra bästa. Hon beskriver kroppsspråket som något som gör att man kan" se bakom orden" (Quilliam, 1995,s. 7) . Enligt Quilliam visar barnets kroppsspråk på barnets karaktär mer än något annat. Medan det verbala kanske förklarar vad barnet menar, belyser kroppsspråket vem barnet är. Kroppsspråket hjälper till att forma barnet och hjälper barnet att skapa en personlighet. Lika viktigt är att när vi vuxna ser barnets kroppsspråk så ger det influenser i sin tur på hur vi bemöter barnet och det gör att barnet sedan får en självuppfattning efter vuxnas bemötande(Quilliam, 1995, s.56). Enligt Quilliam har vuxna som blivit tillfrågade svarat att första intrycket av ett barn är viktigt men att utseendet bara är en liten del av mötet. Det viktigaste är det icke-verbala beteende – dylikt som blickar, gester och rörelser – hon skriver att man reagerar olika på "vackra" barn och att man reagerar ofta med att tycka att de är intelligenta. Men lika viktigt är hur vi uppträder, hur vi behärskar vårt kroppsspråk och att det gör viss inverkan på hur vi bemöter barnet. Enligt Quilliam så lyckas barnet ofta generellt bättre om det behärskar sitt kroppsspråk (Quilliam, 1995, s.57). 5 3. Teoretiska perspektiv När man tillämpar ett teoretiskt perspektiv kan man säga att man sätter på sig olika "glasögon" att man ser på olika saker, tillfälligheter med olika perspektiv. Genom att titta med olika perspektiv, "glasögon", kommer man se olika saker i sin studie (Emilsson, 2014, s.82). De teoretiska perspektiv som satt sin prägel på min studie är Howard Gardners teori om de sju intelligenserna och det synsätt som presenteras i Quilliams (1995) bok om kroppsspråket. 3.1 De sju intelligenserna Jag kommer lite kort att redogöra för teorin som ligger till grund för min studie. Jag baserar min studie på Howard Gardners teori, de sju intelligenserna. Kommer att fokusera på det som har med kroppen att göra och det är den kroppslig- kinesetiska intelligensen. Gardners (1994) teori kallas även multiintelligensen och bygger på att vi människor har flera olika intelligenser. Enligt Gardner finns det sju olika intelligenser och de kallas personliga, musikaliska, spatiala, språkliga, matematiska och den kroppslig- kinestetiska intelligensen.(Karlsson, 2009, s.10) Alla människor ser på intelligens med olika ögon och tycker att intelligens är olika saker men Gardner (1994) anser att intelligens är en förmåga att framställa produkter och lösa problem. Människan har alltid kunnat lösa problem för vår intelligens innefattar olika problemlösningsverktyg. Det man kan med dessa verktyg är att producera nya produkter så att man kan lösa problemet och på så sätt erövra mer kunskap. (Karlsson 2009,s. 10) Gardner anser att den kroppslig - kinestetiska intelligensen är när en människa är medveten om vad hennes kropp säger och förmedlar. Att man är välmedveten om sina kroppsrörelser men även är medveten om vad ens kropp klarar av rent fysiskt och på så sätt använder sig av rätt material när den arbetar. Vidare anser Gardner att något intressant med den kroppsligkinestetiska intelligensen är att individen har en förmåga att läsa av en situation och använda den informationen för att göra rätt kroppsrörelse vid rätt situation. Genom att träna sitt kroppsspråk och lära sig förstå det, kan man få kompetens att kunna använda sin kroppslig - kinesetisk intelligens på en helt annan nivå och kunna förstärka det man vill ha sagt och tycker med kroppen (Gardner, 1994,s. 189ff). 6 4. Metodologisk ansats och val av metod 4.1 Urvalsmetod Jag använder mig av fyra bilderböcker i denna analys, varav två är från tidsepoken 70-talet tidigt 80-tal och två är från 2000-talet. Böckerna utspelas i förskolemiljö. Det fanns ett sparsamt utbud av böcker i förskolemiljö från tidsepoken 70/80-talet, vilket gjorde att jag fick ta de böcker som erbjöds. Medan utbudet på böcker i förskolemiljö från 2000-talet var större, så här fanns möjligheten att välja mellan flera böcker, och valet föll på två. För mig var det viktigt att det var lika många böcker från båda tidsepokerna, och för att det är en begränsad tid avsatt till att utföra examensarbetet. 4.2 Metodval Min analys av bilderböcker är en kvalitativ litteraturanalys där jag gör en undersökning om hur den icke-verbala interaktionen mellan pedagoger och barn, och barn emellan gestaltas i bilderböcker. Jag har valt att använda mig av två böcker där författaren själv illustrerat och två som är illustrerade och skrivna av två olika personer. Enligt Nikolajeva har de mest framgångsrika böckerna gjorts av författare som även illustrerat sin bok. Mitt val av böcker har varit beroende på tillgången till böcker, som utspelats i förskolan och har därmed blivit begränsad. Men Nikolajeva nämner även att det finns många framgångsrika samarbeten i bilderbokens värld mellan konstnären och personen som skrivit texten (Nikolajeva, 2000, s. 89). 7 5. Primärlitteratur. 5.1 Emmas dagis av Gunilla Wolde (1976) Boken handlar om en flicka som heter Emma och hur en dag på hennes dagis kan se ut. I sin bok tar Nikolajeva upp vardagsberättelse som en bilderboksgenre. Boken om Emmas dagis är en vardagsberättelse som tar upp olika situationer ur Emmas dag på dagis (Nikolajeva, 2000, s. 53). Boken handlar om relationer och samspel mellan henne och hennes vänner, hur lätt det är att känna sig utanför och då bli arg, men att det är lika lätt att bli vänner igen. Berättelsen börjar med att Emma, hennes mamma och lillebror går till dagis och att Emmas kompis Nilla står i fönstret och väntar på sin vän Emma. Inne på dagis vinkar Emma och hennes kompisar Nilla och Martin av Emmas mamma. Sedan träffar Emma Johan och Katarina som alltid hittar på stolliga saker, idag har de målat sig på kroppen med vattenfärg På dagiset går en tjej som heter Tina. Hon är en riktig retsticka. Den hon retas mest med är sin bror Patrik men han bryr sig inte så ofta, men ibland bli han arg och då knuffas han ibland. Tinas bror Patrik gillar att leka med en tjej som heter Anna. De brukar ofta leka med hennes dockor. Nästan varje dag leker Emma med sin vän Nilla men inte hela tiden. Ibland vill Emma leka med någon annan och då kan Nilla blir sur. Men det händer också att Nilla ibland vill leka med ett annat barn och då blir Emma sur. Just denna dag blir Emma och Nilla ovänner så de till och med bråkar. Men på dagis är det svårt att vara ovänner en längre stund för här händer det alltid så mycket. Att äta tillsammans på dagis är roligt. Då får barnen hjälpas åt. De äldre barnen hjälper de yngre. Martin får hjälp av Emma. Efter maten är det tid för vila. Alla barnen ligger på madrasser. Men något som är svårt är att vara tyst. Barnen viskar till varandra och småskrattar men till slut somnar nästan alla barnen. Efter vilan ska allihop gå ut. Det blir väldigt högljutt i kapprummet när alla barn ska sätta på sig kläderna samtidigt. Emmas dagis brukar gå till olika ställen, ibland till museum och ibland till biblioteket men idag tar de med sig frukt och går till parken. När barnen på Emmas dagis går ut på utflykt går de i en lång rad med en pedagog först som visar vägen och en som går sist för att ingen ska bli borttappad. Det är väldigt roligt att leka med alla barnen från dagis i parken. Det händer något hela tiden. När alla har kommit in igen efter att varit ute läser Olle eller Anita, dagisets pedagoger, bok för barnen. Det är många barn och alla får inte plats närmast boken för att kunna se bilderna men barnen turas om. 8 När pedagogerna läst färdigt boken kommer oftast föräldrarna och hämtar. Oftast när Emmas mamma kommer vill Emma följa med direkt men ibland vill hon leka färdigt leken hon leker. När Emma, mamma o lillebror går hem tillsammans, berättar Emma för dem om sin dag på dagis. Bokens bilder har ingen bakgrund vilket gör att man koncentrerar sig på personerna på bilden och på dess handling. I den här boken är bild och text symmetriska men vissa bilder är kompletterande det vill säga att de flesta bilder berättar precis samma sak som texten. 5.2 Är du feg Alfons Åberg? av Gunilla Bergström (1981) Boken handlar om en pojke som heter Alfons som inte gillar att slåss, Alfons går undan när barnen börjar bråka. De andra barnen tror att Alfons är feg men så är det inte. Alfons vill bara inte slåss. Boken börjar med att vi får bekanta oss med Alfons. Bergström skriver ”Här är Alfons Åberg, 6 år. Han slåss inte.”(Bergström, 1981, s. 5). När barnen ute på gatan slåss går Alfons undan barnen tror säkert att Alfons är feg men det bryr sig inte Alfons om. Han tänker iallafall inte slåss. På lekskolan utför Alfons ett knep. När de andra barnen slåss med honom ger han sig direkt och då slutar bråket. Barnen tror att Alfons är svag i armarna. Men det är han inte. Han kan bära tunga kassar, och han kan duka av tunga brickor med porslin och han kan bryta tjocka grenar på mitten. Han gillar inte att bråka. Det har ingenting med hur vida han är stark eller svag att göra. Alfons pappa anser att "man måste kunna försvara sej" (Bergström, s. 10). Han visar Alfons några grepp som han kan använda när han försvarar sig, men Alfons vill inte egentligen men han är rädd att pappa blir ledsen då, så han stannar kvar och lär sig. Men Alfons pappa låter sig bli besegrad och det tycker inte Alfons är okej. Han vet ju att han inte är lika stark som pappa. Alfons farmor är så stolt över Alfons för att han inte slåss. Hon tror att Alfons är ett extra snällt barn men Alfons försöker förklara att han inte är något snällare än alla andra, " han vill bra inte slåss " (Bergström, s. 15). Men kläderna går sönder när man slåss säger farmor då. Det kan de göra ändå förklarar Alfons, till exempel när man bygger kojor. Alfons tycker att vuxna är lite konstiga de säger till barnen att inte slåss men sedan tittar de på deckare med massa slagsmål. Alfons gillar också deckare men han gillar inte att vara med i slagsmål själv. Det började nya barn på Alfons lekskola. Första dagen, börjar de nya barnen att slåss och skrika så alla blir ledsna. Tredje dagen de kom gav de sig på Alfons men då börjar alla de andra barnen skrika att de ska sluta för Alfons slåss aldrig. De nya barnen tror inte på det så Alfons får säga det 9 själv inför alla barnen: "jag TÖRS INTE. Jag slåss helst a-l-d-r-i-g" (Bergström, s. 25). Då släppte barnen Alfons och han går i väg och fortsätter bygga på sin koja. De nya barnen står och tittar på, och frågar om de får vara med. Då säger Alfons att de får det om de inte slåss och det gör de inte så alla fyra bygger klart kojan tillsammans. Senare när Alfons är på toaletten råkar han höra när två av de nya barnen pratar om honom, de säger att de tyckte det var modigt av Alfons att säga "att han inte törs slåss!!?!"(Bergström, s. 28). På kvällen frågar Alfons sin pappa om han slogs när han var liten men då berättar Alfons pappa att han heller inte slogs, att han var rädd. Då tröstar Alfons och säger att pappa var modig som vågade erkänna det. Boken om Alfons har reducerade bakgrundsbilder men det blir likartad effekt som Emmaböckerna där man koncentrerar sig helt på frontfigurerna. Författaren färglägger vissa figurer i berättelsen och väljer att inte göra det med andra och använder sig även av collageteknik, med det menas att hon klipper in foton i berättelsen. 5.3 Förskolan Rävlyan. Kolla! av Siv Widerberg och bild av Cecilia Torudd (2009) Boken handlar om barnen på förskolan Rävlyan och hur deras dag ser ut. Denna dag ska de gå på utflykt. Utflykten är planerad till skogen, de är klara och ska gå men väntar på en pojke som inte kommit. När han kommer är han mycket arg, han skriker! Oskar, som pojken heter, har för några veckor sedan fått en lillasyster och Oskar tycker nu att det är orättvist att lillasyster får vara hemma med mamma när inte han får det. Mamma till Oskar försöker prata med Oskar och säger "det som du brukar tycka är så kul. Stackars Lillan som inte får följa med..." (Widerberg, S & Torudd, C. 2009). Det är inte synd om lillasyster tycker Oskar. Peter kommer då, en av Oskars pedagoger och försöker trösta och övertala Oskar att stanna för att alla barnen kommer ha så skoj i skogen. Men Oskar låter sig inte övertalas och då suckar mamma och orkar inte mer utan går sin väg. Under tiden börjar alla barn också bli otåliga och vill gå. Tre av barnen springer fram till grinden. Då bestämmer den andra pedagogen, Maggan, att de ska gå och Peter och pojken Oskar får komma när Oskar inte är så arg längre. Men då är det ett litet barn vid namn Thi som vill stanna med Oskar. "Oskar lessen" (Widerberg, S & Torudd, C. 2009), säger hon. Då bestämmer sig två andra barn för att stanna också. Efter en stund blir de barn som stannat kvar otåliga och övertalar Oskar att bli med iallafall. På vägen till skogen hittar Oskar en pinne som ser ut som ett ”O” och förklarar för de andra barnen att det är hans bokstav ”O” som i Oskar. Pedagogen Peter tycker att det var smart och säger att han ska ta med ”O” och vissa de andra i gruppen. När de möter upp de andra tycker alla barnen det var kul med Oskars bokstav ”O” så alla börjar leta efter sin bokstav bland pinnarna. Men alla 10 barnen vet inte hur deras bokstav ser ut så pedagogerna hjälper till och skriver lappar med allas första bokstav på. De upptäcker att ibland ser pinnen ut som bokstaven direkt medan ibland måste man sätta ihop flera pinnar för att det ska bli rätt bokstav. Efter en stund skriker ett barn vid namn Elin att tjejen Thi har gjort fel och att hon inte hittat någon bokstav, hon har bara hittat en pinnhög. Thi är inte överens med Elin, hon tycker själv att hon är jätteduktig. Pedagogen Maggan tar fotografier på alla barnen och deras bokstäver och Thi med sin pinnhög. Efter allt bokstavsletande är det tid för utflyktsmaten. Alla tar sina muggar och smörgåsar och går och sätter sig under ett träd. Nu är det tid för att gå hem men när alla hunnit en bit på väg kommer Oskar på att han glömt sin bokstav. Då springer alla barnen tillbaka och hämtar sina bokstäver. Thi kan inte välja. Hon vill ha med alla sina pinnar men då säger Peter att hon får välja en pinne. Thi väljer den största pinnen och envisas med att bära den. När alla har kommit tillbaka till förskolan så ska de små sova. Thi tar med sin pinne till sängen, först tänker Peter nej men han säger inget. Man kan inte hålla på och alltid säga nej, tänker han. På eftermiddagen kommer föräldrarna och hämtar, då har barnen glömt sina pinnar men Oskar kommer ihåg sitt o och visar det för mamma och sen för lillasyster.” ”O” som i Oskar, fatta`ru.” (Widerberg, S & Torudd, C. 2009) Lillasyster svarar med joller. Bilderna i denna bok har reducerad bakgrundsbild men mer detaljerade bilder än de två äldre böckerna ovan. Bild och text är kompletterande det vill säga att bild och text fyller varandras ofullständigheter. 5.4 Det är en gris på dagis. av Johanna Thydell och bild av Charlotte Ramel (2012) Denna bok handlar om en ensam gris i sin hage som tittar på ett dagis hela dagarna och tycker att det både känns, luktar och hörs att det är roligt att gå på dagis. Boken handlar om en dag när allt blir annorlunda för grisen. Plötsligt börjar han gräva och så är han inte längre i hagen utan springer och springer fast han inte riktigt törs. Framme vid dagiset blir grisen insläppt av en flicka med honungshår. Hon undrar varför grisen bara står där. Grisen går in. Han kan inte prata men det kan inte alla barnen heller. Barnen pratar om att på dagis får man inte ha med sig grisar, finns det något bra sätt att göra detta på? Men till slut kommer flickan med honungshåret på att hon och hennes vänner tar av sig var sitt klädesplagg och sätter det på honom. Nu får vi se hur det går? Barnen ställer sig runt grisen och skymmer honom, barnen ser att pedagogen Lena står i dörren. Hur ska de få in grisen nu? Honungshår slänger sig på marken och börjar skrika. Lena springer för att hjälpa till och vips var grisen inne. Grisen är överlycklig. 11 Väl inne på dagis är det sångstund. Att sjunga är något som grisen inte kan, men det är så högt ljud av all barns sång, så han sjunger (grymtar) ändå. Sedan leker grisen och barnen. Honungshår kryper under magen på grisen. Det kittlas. De skrattar tillsammans. Vid matbordet får grisen en egen plats. Ett barn är sjukt. Grisen tycker först att det är synd om det sjuka barnet men sen blir han glad över en egen stol nära sina vänner. Alla hjälps åt att gömma grisen. Barnen vid det andra bordet är mycket slarviga så fröknarna får springa vid det bordet hela tiden. Efter maten ska alla sova. Honungshår visar grisen var det sjuka barnet brukar sova. Grisen tycker åter igen synd om barnet, men bara lite. Grisen är så lycklig och mätt och somnar med sitt tryne i håret på sin nya vän. När de vaknar visar honungshår var man tvättar sig. Grisen är törstig och dricker men oj vad gott vattnet smakade. Det blir lite slarvigt vatten överallt och det blir vatten på tröjan. Barnen hjälper grisen att ta av kläderna, men nej då kommer Lena! Hon tar av grisen kläderna och upptäcker att "DET ÄR EN GRIS PÅ DAGIS!" ( Thydell, J & Ramel, C. 2012). Lena drar i grisen för att få ut honom och barnen drar i grisen för att ha kvar honom. Tyvärr är barnen inte lika starka som Lena så grisen åker ut. Barns händer vinkar hejdå. Grisen säger hejdå men barnen förstår inte. Nu är grisen tillbaka ensam i sin hage. Han försöker glömma hur roligt det var på dagis men kan inte. Men vad är det som kommer här, elva små barn med grisnäsor och två vuxna. De har med sig vatten och Lena ber om ursäkt och säger att hon blev rädd men fick hon lite tid att tänka förstod hon. Lena säger att om grisen inte kan komma till dem kan ju barnen komma till honom. Barnen kan lära sig jättemycket av de besöken. Men nu vill bara grisen leka med sina vänner. I denna bok händer det mycket mer i bilderna än vad texten berättar. Det är detaljerade bilder. Text och bild är kompletterande men även en aning förstärkande då bilderna stödjer orden. 12 6. Analysresultat 6.1 Emmas dagis Boken handlar om Emma och hennes vänner på dagis. Boken är en av flera böcker i en långserie, så man får chansen att lära känna karaktärerna. Tilltalet i boken är enkelt, det vill säga det är skrivet till barn och för barn. På de första bilderna ser man Emma och hennes mamma och lillebror och i fönstret står Emmas kompis Nilla och väntar. Man kan läsa på deras ansiktsuttryck och Emmas raska steg att de ser fram emot att gå till dagis, Emma och Nilla tittar på varandra och ler. Emma gestaltas som en glad och framåt flicka. Sedan ser vi Martin, Emma och Nilla när de vinkar av Emmas mamma i fönstret. Man ser barnens ryggtavlor och de ser alla trygga och nöjda ut för att vara tillsamman. På detta vis har Wolde illustrerat med hjälp av barnens kroppsspråk på bilderna en positiv bild av förskolan. Vi möter Johan och Katarina som beskrivs som skojfriska barn som hittar på tokigheter för att få andra att skratta. I texten står det att de målat sig med vattenfärger men på bilden ser du att de har målat sig med vattenfärg över nästan hela kroppen och de dansar och hoppar framför Emma för att visa vad de har hittat på. Emma har ett lite avvaktande kroppsspråk med händerna korsade på ryggen men ler så det ser ut som hon tycker att Johan och Katarina är roliga när de har målat sig. Då Emma är bokens huvudperson kan man tolka i bilden av Emmas kroppsspråk att barnen som målat sig på kroppen med vattenfärg inte fullt ut stämmer överens med bokens normer. Enligt Nikolajeva är detta ett kompletterande mellan text och bild då de fyller varandras luckor. Boken är mestadels symetrisk men innehåller också kompletterande bild och text (Nikolajeva, 2000, s. 22f). Det är en vardagsberättelse. Med vardagsberättelse menar Nikolajeva att berättelsen handlar om händelser i Emmas och hennes kompisars liv i vardagen oftast i didaktiskt syfte att visa barnen hur det går till och hur man utför vissa saker.(Nikolajeva, 2000, s. 53). Berättelsen har även en sparsam miljöskildring både med text och bild. Vidare menar Nikolajeva att de flesta bilderböcker har sparsam miljöbeskrivning på grund av att yngre läsare oftast inte är intresserade att läsa om det utan vill i stället se miljöskildringen i bilderna(Nikolajeva, 2000, s. 119). Vidare i boken möter vi Patrik och hans lillasyster Tina. Tina står med rak rygg och tungan ute. Hela hennes kropp ser arg ut, och tittar man på hennes ögon ser hon väldigt irriterad ut. Patrik däremot ser lugn och oberörd ut där han sitter och leker. Han tittar ner och verkar helt stänga ute sin syster. I texten står det att Tina ofta retar sin storebror Patrik men att han oftast inte bryr sig. Men att ibland kan han också bli arg och då knuffar han till sin syster Tina. Man ser inget i bilden om att det blir någon konflikt utan det läser man endast i texten. Men där efter ser vi Patrik med sin vän Anna. När de leker med Annas dockor står båda barnen med sina kroppar emot varandra 13 och de ler mot varandra. Patrik håller en av dockorna i famnen och Anna håller på med en filt till vagnen. De samspelar med varandra i leken. Vidare ser vi när Emma vill leka med någon annan än sin vän Nilla och då kan det hända att Nilla blir ledsen över Emmas beslut. Man ser när Emma samspelar med två andra barn. Man ser på deras mun att de är glada då läpparna pekar uppåt och man ser även på ögonen att de är glada då de tittar på varandra med helt öppna ögon. Och det är fart på leken. Två av barnen leker med flygplan som flyger i luften. Det tredje barnet sträcker sig efter en bil. Det är oklart om det barnet ingår i flygplansleken. På sidan av leken ser man Emmas kompis Nilla som står med ryggen åt gruppen med barn som leker och visar bestämt att hon inte tänker vara med eller att hon är väldigt besviken på situationen. Hennes ögon och mun vittnar om att hon är ledsen. I boken på bilden när Emmas kompis Nilla är arg och visar det tydligt med ledset ansikte och bortvänd kropp verkar det som att de andra barnen inte ser Nilla, eller så är det så att de inte bryr sig om Nillas känslor just nu för de är för upptagna av själva leken. På nästa sida ser vi när situationen är omvänd och Nilla vill leka med ett annat barn. Just denna dag blir Emma och Nilla så arga på varandra att de börjar bråka. Emma och Nilla skriker åt varandra. De har knutit sina händer och det ser ut som att detta skulle kunna sluta med fysiskt våld mellan flickorna, men på dagis är det svårt att vara ovänner en längre tid för det händer saker hela tiden. Genom att ha aktiva pedagoger som ser barnens behov kan man på så sätt stoppa konflikter mellan barnen på förskolan. Här ser vi alltså att bilden genom gestaltat kroppsspråk, säger mer om barnens känslor än vad texten förmedlar. Vidare ser vi när barnen sitter vid matbordet och ska äta lunch. Det är mycket som händer runt bordet, alla barn verkar nöjda med situationen och väntar på mat. Men det är bara en flicka som sitter stilla på sin stol, det är hon som får mat på bilden av den manliga pedagogen. Han ser lugn och trygg ut när han lutar sig över bordet och serverar flickan. Hans mungipor pekar uppåt och samtidigt ser han ut att vara koncentrerad på sin uppgift då han tittar ner i grytan och inte på flickan. De andra barnen är upptagna av annat, som flickan Anna matar sin docka men tittar samtidigt på barnet mitt emot som har tappat sin smörgås på golvet. Både Emma och Nilla är i full fart att breda smörgåsar. Emma breder Martins smörgås, han sitter bredvid och drar i Emmas arm, för att få hennes uppmärksamhet och sin smörgås. Bilden på vänster och höger sida är en sammanhängande bild den täcker hela uppslaget. Nikolajeva skriver att en bild som fyller hela uppslaget används ofta i våra moderna bilderböcker men även i denna bok från 1976. När man använder sig av hela uppslaget blir det något som kallas för dike i mitten. Detta skriver Nikolajeva att de skickliga bilderbokskonstnärerna inte placerar någon viktig information i dessa diken(Nikolajeva, 2000,s. 79). Gunilla Wolde har placerat två bord som hör i hop, men på två olika sidor. Detta gör att inget av bilden försvinner i diket. Författaren använder sig av hela uppslaget i nästan hela boken men gör det skickligt så ingenting av bilden försvinner i dikena. Boken har inga sidnummer vilket gör att jag inte kan redovisa på vilken sida olika saker händer. På följande uppslag ska barnen vila efter maten. Alla barn är nerbäddade på sina madrasser men bara tre har somnat, två med tummen i munnen. De ser ut att sova skönt och tryggt. Barnen 14 ligger och pratar med varandra och Emma och Nilla skrattar. De ser ut att prata om något väldigt roligt. Emma skrattar så mycket att hon kryper i hop lite på sin madrass. Medan pojken Patrik som ligger lite längre bort drar sina fötter mot varandra och har dragit upp filten. Hans mun är målad på ett sätt som gör att han ser fundersam ut eller så har han bara svårt att somna. Vidare i boken ska barnen gå ut. På bilden ser vi alla barnen i kapprummet. Det är mycket som händer. Alla ska få på sig kläderna. Alla de barn man ser ansiktet på är glada och klarar av uppgiften själva, att klä på sig. Det är endast en tjej som har svårigheter att nå sin mössa på hyllan. Man ser att hon inte riktigt når den för hon står på tå och armen når ändå inte ända fram. Pedagogen som skildras på bilden känns väldigt intetsägande. Hon har flyttat upp frukten som ska med på utflykten på en hylla men man ser inte att hon pratar eller förklarar något för barnet som försöker nå frukten. Inget samspel mellan barnen och pedagogen. Även sedan på bilden efter när pedagogerna och barnen går på ett led på väg till parken ser den kvinnliga pedagogen väldigt likgiltig ut, medan barnen och den manlige pedagogen ser glada och nöjda ut för att gå på utflykt. Barnen går hand i hand två och två men även de barn som går själva ser glada och nöjda ut. Några av barnen pratar med varandra medan till exempel flickan som går precis bakom pedagogen som går först, tittar upp på pedagogen och är väldigt uppmärksam på vad pedagogen gör. Väl framme i parken är det många olika samspel som utspelas som till exempel sandlådlek där barnen inte tittar på varandra men man ser att de kanske jobbar på samma projekt eller så leker de med var sitt men sida vid sida. Några barn spelar fotboll med varandra. De koncentrerar sig på att skjuta bollen till varandra och springa. Det är glada barn även på detta uppslag, med undantag för ett barn som ser ut att ha slagit sig på fingret. Hennes huvud är bakåtlutat och munnen öppen som i ett litet vrål av missnöje och hon visar sitt finger för den manlige pedagogen som tittar på fingret med uppmärksamt kroppsspråk. Enligt Quilliam har studier gjorts på barn, att lär sig barnet att tolka och upptäcka andra människors känslor genom kroppsspråket får barnen lättare att samspela med sina vänner. När barnen utvecklas och blir äldre, ger vi vuxna barnen massor av olika budskap angående deras känslor både verbalt och icke-verbalt. Man måste tänka på att vara tydlig med sitt kroppsspråk och inte signalera motstridiga känslor, barnen har lättare att ta in allt och inte förstå vad som egentligen menas med till exempel snäll röst men arga ögon. Hur ska barnet tolka det? Det är bättre då att som vuxen erkänna att man är arg. Detta kommer i sin tur leda till att barnet känner en lättnad, för barnet förstår då vad den ser och kan tror på vad du säger (Quilliam, 1995, s. 48ff). När barnen sedan kommer in är det sagostund i en stor färgglad kuddhög där en pedagog läser för barnen. Alla barn får inte plats nära boken och ser då inte bilderna. Emma och Nilla sitter en bit ifrån på denna bild. De sitter avslappnat och lyssnar på sagan. De barn som sitter närmare pedagogen har sina ögon riktade mot boken och är väldigt uppmärksamma. Hela deras kroppar lyssnar. Det är bara ett barn som är nära pedagogen och boken som ligger avslappnat på rygg med slutna ögon och lyssnar. Efter sagostunden blir barnen hämtade. I kapprummet står Emmas mamma och hon har Emmas lillebror på armen. Mamman står lugnt och väntar på Emma. Hon spelar ett spel på golvet med två andra vänner. Emma har uppmärksammat mamma genom att lyfta huvudet och titta på mamma, men Emma är mitt i en lek som hon vill avsluta. De andra två 15 barnen är mycket koncentrerade på uppgiften att slå tärningen och flytta pjäsen. Det som texten inte tar upp men bilden gör är att leken som Emma leker är tillsammans med två kompisar. Och att de spelar ett brädspel med tärning och pjäs. Texten är symmetrisk men även kompletterande och säger i stort sett samma sak som bilden. På sista bilden ser vi Emma, Emmas mamma och Emmas lillebror på väg hem från dagis. Man ser att alla är nöjda och glada Emma tar stora raska steg och lillebror vill dra lite i Emmas jacka. Han lyssnar på Emmas berättelse och vill komma närmare sin syster. Mamma lyssnar också men på ett mindre kroppsligt och intensivt sätt än lillebror. 6.2 Är du feg, Alfons Åberg? Boken handlar om en pojke som är 6 år och heter Alfons Åberg. Även denna bok är en långseriebok. Vilket gör att man får en relation till karaktärerna. Texten och bilden i boken är symmetrisk med viss komplettering. Detta tar Nikolajeva upp och beskriver att få böcker är helt symmetriska(Nikolajeva, 2000, s. 23). Boken är skriven utifrån Alfons värderingar och synvinkel. Då författaren skriver hur Alfons uppfattar saker och känner, till exempel om vad pappa och farmor säger till honom. Paratexter är allt som ingår i boken, men inte i den löpande texten och bildberättelsen. Paratexterna i denna bok säger mycket om boken. På framsidan är det Alfons som springer i från ett slagsmål som man ser längre bort på bilden. Men Alfons är glad på bilden. Hans mungipor pekar uppåt och hans ögon är öppna och han ser mer busiga ut än rädda. Detta visar på att det inte är fel att inte delta i bråk och att Alfons inte mår dåligt av att inte vara med. Samtidigt kastar han sidoblickar mot bråket. Enligt Quilliam så tyder sidoblickar och ögonbryn som dras ihop på rädsla (Quilliam, 1995,s. 46). Här är Alfons dock så tydligt glad att läsarna här får en tolkningsnyckel till boken: vi ska svara nej på frågan om Alfons är feg. Man kan undvika slagsmål utan att vara rädd. Baksidan av boken, men även utemiljön i boken, skildrar byggnader från miljonprogrammet som byggdes på mitten av 60-talet och till mitten av 70-talet. Nikolajeva skriver i sin bok om olika miljöskildringar, till exempel bilder i böcker som fånga upp den moderna staden med dess mångfald med polisbilar, ambulanser, affärer - vardagsmiljöer. Sådant som barn möter varje dag på väg till förskolan om barnen bor i en stad (Nikolajeva, 2000, s. 134). Detta har Bergström skildrat i sin bok då hon målar husen från miljonprogrammet och på så vis förstår man att han bodde i ett lägenhetsområde i en stad. Boken inleder med en överskridande bild och med överskridande bild menar Nikolajeva att konstnären använd sig av båda sidor, ett uppslag, och på så sätt fått en sammanhängande bild (Nikolajeva, 2000, s.79). På detta uppslag ser man barn som slåss på ena sidan och Alfons som går därifrån på andra sidan. 16 Vi ser två barn som slåss. De är fysiska då både armar och ben är sträckta mot den andre individen. Det är tecknat streck runt dem så man förstår att de rör på sig. Det står andra barn och tittar på, det är blandade känslor bland dem som tittar på. Ett av barnen ler med hela ansiktet och höjer sin ena knutna handen som en hejargest. De två barnen bredvid hen klappar sig på knäna och deras munnar ler. Men två av barnen som står på andra sidan av slagsmålet ser fundersamma ut. En av dem pekar på barnen som bråkar. Hens mun är målat som ett rakt streck och det andra barnets mun är målat som en prick. Det finns ett tredje barn bredvid de fundersamma barnen som tycker att det är roligt och ler med hela ansiktet. Det kommer även två barn springande det är oklart vad de anser om bråket för man ser bara deras ryggtavlor. Bildernas signaler om slagsmål är många. Man ser att vi är olika och reagerar olika på situationer i vardagen. Som att vissa av oss tycker det är spännande med bråk och springer dit för att se på och vissa hejar till och med på. Medan andra blir förskräckta och vet inte riktigt vad de ska göra åt situationen. Här ser man mer i bilden än vad texten berättar. Det står skrivet endast att barnen på gatan blir osams ibland. Och att Alfons inte vill bråka. Enligt Nikolajeva kompletterar bilden texten och fyller i textens luckor (Nikolajeva, 2000, s.22). Hur Alfons känner står det inget om. Inte heller hur de andra barnen känner inför bråket. Det står endast i texten att Alfons tror att de andra barnen, tror att han är feg. På andra sidan ser man Alfons som går ifrån bråket. Han har händerna i fickorna och ögonen kastar blickar mot bråket och hans ögonbryn drar uppåt. På den bilden är Alfons rädd enligt Quilliams kroppsspråkstolkning (Quilliam, 1995, s. 44ff). Det speglar Alfons känslor inför bråket på ett helt annan sätt än bilden på framsidan av boken gör. Vidare i boken ser vi ännu ett slagsmål men nu är det fem barn inblandade. Barnens ansiktsuttryck vittnar om vrede. Barnes mun pekar neråt och ögonbrynen är sammandragna och sänkta. Quilliam menar att sammandragna ögonbryn är ett tecken på vrede och i apans fall betyder det att den tänker attackera (Quilliam, 1995, s.47). På bilden ser vi även Alfons som ligger på golvet med ett annat barns fot på bröstet. Barnet som har foten på Alfons har händerna i sidorna och ser bestämd ut. Alfons ser ut att ligga helt stilla, hans ögon är vidöppna och han tittar bort. Han tänker inte göra något motstånd. På nästa uppslag visar Alfons att styrka kan vara så mycket mer än att slåss. Alfons bryter bland annat av en grov gren och man ser på hela hans kropp att han tar i. Alfons ansikte är hopskrynklat, ögonen och munnen är ihopdragna. När vi får träffa de vuxna i Alfons liv, hans pappa och farmor, så förmedlar de två helt olika åsikter om huruvida man ska vara med och slåss eller inte. Pappa visar sin arm och sina muskler. Samtidigt i texten säger han till Alfons att man måste försvara sig. Med det sagt tillsammans med bilden tolkar jag att pappan anser att styrka visar man genom att slåss. Men Alfons delar inte pappas åsikt, men gör som han säger, för han vill inte att pappa ska bli ledsen. Bilden av Alfons när pappa pratar om att han måste lära sig slåss för att försvara sig, vittnar om osäkerhet. Alfons mun är liten och pekar neråt och hans armar är bakom ryggen lite avvaktande. Farmor däremot tycker det är väldigt bra att Alfons är så snäll och inte slåss. Men här försöker Alfons berätta för 17 farmor att han inte är något snällare än de andra barnen bara för att han inte vill slåss. Farmor sitter på en stol och ler. Hela hon ser snäll ut öppna ögon och uppåt pekande mun. Men när man läser texten förstår man att farmor inte riktigt lyssnar på vad Alfons säger. Hon är bara nöjd över att hennes lille pojke inte slåss. Detta är något jag tycker är viktigt som förskolelärare eller som vuxen rent av, lyssna på barnen. Man lär sig mycket av att bara ta sig tid att lyssna. Ännu en aspekt i boken är när Alfons berättar att vuxna tillrättavisar barn när de slåss men sedan gärna tittar på deckare som handlar om våld. Detta kan säkert vara lite underligt för barn, att säga en sak men göra något annat. På bilden av de vuxna som tillrättavisar barnen får man se fem vuxna som ser arga ut. Deras kroppar är lite framåtlutade och deras mungipor petar neråt samt deras ögonbryn är ihopdragna. De visar upp sitt pekfinger mot barnen. Här handlar det inte om specifika bilderbokskaraktärer, utan de vuxna är stiliserade - på gränsen till streckgubbar. De skall på så vis symbolisera hela gruppen "vuxna". Boken handlar om att det kommer nya barn till Alfons lekskola. I texten står det att barnen börjar bråka och ställa till på en gång. Men på bilden ser man tre barn som ser osäkra ut. Deras munnar är små och ögonen tittar bort. Två av barnen har armarna bakom ryggen och den tredje har armarna rakt ner. Det ser ut som han inte vet var han ska göra av dem. Men man ser inget slagsmål. Detta kallar Nikolajeva för att text och bild är motstridiga, det vill säga att bild och ord inte stämmer med varandra (Nikolajeva, 2000, s.22). Men den är även kompletterande då texten slutar med flera punkter och man förstår att det kommer att hända på nästa bild. Det motstridiga i text och bild kan läsas som att barnen kanske är bråkiga på grund av att de är nya och känner sig osäkra. Här finns ett gestaltat kroppsspråk som ger oss en information som texten undanhåller oss. På nästa sida får vi se bråket barnen ställer till med. Detta bråk är framställt som mycket intensivt, då barnens knutna händer är i full gång att slå varandra och deras munnar är formade så det ser ut som de skriker. På denna bild ser man en sidofigur som skulle kunna vara en mycket förskräckt pedagog men det skulle lika gärna kunna vara ett barn som skriker. Hen har armarna sträckta rakt upp i luften och munnen är en stor ring som om hen skriker. Figuren är ifylld medan de andra på bilden är endast konturer. Hen är målad svart. Det är väldig rörelse på bilden då man ser att inredningen också blir flyttad på grund av bråket, till exempel en vas som trillar av bordet. På nästa bild som är en av två på samma sida, ser man ett barn som håller för ögonen och gråter. Samt en arg pedagog med sur mun och arga ögon. Ett av de andra barnen på bilden ser skyldig ut, barnet står rak i ryggen men tittar bort. De andra två barnen på bilden ser ångerfulla ut med händerna i fickorna och kastar blickar på pedagogen. En av dem håller för munnen. Vidare i boken så ska de nya barnen bråka med Alfons, men det går inte de andra barnen med på. De ställer sig i en grupp och skriker åt de nya barnen att sluta bråka med Alfons. Man ser att de skriker för att deras ögon är vid öppna och munnen är en stor ring. Jag tolkar barnens reaktion som att nu tycker de att det är nog, man bråkar inte med någon som aldrig bråkar tillbaka och aldrig någonsin slår någon annan. 18 Då får Alfons stå upp för sig själv och berätta att han inte törs slåss. Man ser på Alfons att han tycker det är jobbigt att stå där själv och säga det. Hans ögon är osäkra och tittar på de tre nya barnen och munnen är liten. På nästa uppslag ser vi när de nya barnen står och tittar på när Alfons bygger på sin koja. De vill gärna vara med och bygga och det får de för Alfons om de lovar att inte slåss. Barnen har lärt sig något av Alfons och läsarna ser att icke-våld kanske kan påverka andra på ett positivt sätt. Senare i boken utspelas på toaletten då Alfons hör två av de nya barnen prata om honom. De tycker att Alfons var modig som vågade säga" att han inte törs slåss!!?!" (Bergström, 1981, s.28). De två pojkarna står och tvättar händerna, den ena ser fundersam ut och tittar under lugg på sin vän. Medan den andre ler med lite öppen mun. På bilden med Alfons som sitter på toaletten ser vi att han ler och ser lite busig ut igen. Till sist på den sista bilden pratar pappa och Alfons om att pappa heller inte slogs när han var liten och Alfons berömmer pappa att han vågade erkänna det. Här ser vi Alfons och hans pappa i varsin fåtölj. Pappa lugn med benen i kors och röker sin pipa och Alfons hopkurad på fåtöljens armstöd. Han ser glad och lugn ut. Enligt Quilliam är det viktigaste med vårt kroppsspråk att vi kan vad vårt eget kroppsspråk säger till vår omgivning (Quilliam, 1995, s. 48f). När pappa sitter och berättar för Alfons att han inte heller slogs när han var liten, förmedlar han med sitt lugna kroppsspråk att det är okej att vara som han och Alfons är. Emot slagsmål. 6.3 Förskolan Rävlyan. Kolla! På bokens främre och bakre försättsblad presenteras alla barnen och pedagogerna med varsin bild och text med deras namn. Nikolajeva skriver att med försättsblad kan man få information om boken som inte finns i själva texten och bilderna och så är fallet med den här boken (Nikolajeva, 2000, s.70). Man läser inte på något annat ställe i boken om alla barnens namn. Den här boken är skriven med en kollektiv synvinkel. Då boken först är inriktad på hur pojken Oskar känner och tycker men övergår sedan till vad hela gruppen tycker och tänker. Texten skildrar barnen såsom kollektiv, medan man ser dem som individer med individuella drag på bilderna. Enligt Edwards så är små barn mer uppmärksamma bildläsare (Edwards, 2008, s. 104). Då kan man anta att förskolebarnen mer framstår som individer för barn som lyssnar än för vuxna som läser boken. Boken har reducerad bakgrundsbild men har väldigt detaljerade bilder. I mitten av berättelsen är en bild med barnens pinnar som de har sätt ihop till sin första bokstav. Det är en sida som inte nödvändigtvis måste läsas för att förstå hela berättelsen. Enligt Nikolajeva är det få saker i en bilderbok som inte har någon betydelse. Hon anser att vi ska läsa allt, för om konstnären har placerat något i boken så har det oftast en betydelse för berättelsen (Nikolajeva, 2000, s. 82). Sidan med pinnarna på kan ha ett dubbelt syfte: både att berätta en historia och att lära ut bokstäver. 19 På första uppslaget ser man barnen och två pedagoger stå och vänta på att få gå i väg på utflykt. De väntar på ett barn som inte kommit ännu. Nikolajeva skriver att i en bilderbok använder man sällan uttrycket sidor utan använder ordet uppslag. Sidorna tillsammans blir ett uppslag och det blir nästan som en teater. Då boken oftast läses högt för barnen (Nikolajeva, 2000, s. 74). På detta uppslag står barnen och väntar runt en skrinda. Ett barn håller på att klättra upp i skrindan. Några barn står två och två och håller händer. De tittar upp på pedagogerna. De ser ut att vänta på att pedagogerna ska säga något. Deras ögon är helt öppna och deras mun är som ett rakt streck. Den manliga pedagogen har en klocka på armen. Som både han och den kvinnliga pedagogen tittar på. De ser lite irriterade ut. Deras ögonbryn är uppdragna och munnen är liten och ihopdragen. De andra barnen på bilden tittar på något som händer längre bort. Det är en mamma med en barnvagn och ett barn bredvid, som är mycket argt. Bilden säger här mer än vad texten förmedlar. Texten berättar endast att gruppen barn och pedagogerna vill gå nu men väntar på ett barn. På den sidan av uppslaget kompletterar bilden texten. Den vänstra sidan av uppslaget där vi ser barnet som är argt och mamman. Förstår man av både text och bild att pojken är arg. Då det står att han ser arg ut. På bilden kan vi genom kroppsspråket förstå att han är arg. Då hela han stretar emot och hans kropp är bakåt böjd onaturligt mycket. På nästa uppslag ser man när mamman försöker trösta sitt barn. Hon står på knä framför honom och knäpper hans jacka. Oskar som barnet heter är fortfarande väldigt arg. Hans mun är vidöppen, han skriker och hans ögon är stängda. Bakom Oskar ser man två barn som nyfiket tittar ner i barnvagnen. Barnen ser glada ut när de tittar på barnet i vagnen. Barnen och vagnen i bakgrunden nämner inte författaren i texten. På nästa bild ser man när den manlige pedagogen försöker trösta Oskar. Han har hukat sig ner och håller om Oskar med armarna. Enligt Quilliam så böjer en bra lärare sig ner för att bli lika lång som barnet och står nära för att visa att den tycker om barnet (Quilliam, 1995,s.41). Men Oskar vill följa med sin mamma. Han trycker med ena armen för att komma loss och sträcker den andra mot mamman. Han har fortfarande öppen mun som om han skriker. Bakom pedagogen ser man ett litet barn som tittar på händelsen och ser väldigt fundersam ut. Hens armar hänger efter kroppen och mun och ögon är väldigt små. Mamman tar vagnen och går, hon ser besvärad ut hon tittar upp i luften. Hon har ihopdragen mun och det ser ut som hon visslar. Vidare på bilden ser man mamman utanför grinden, hon slänger en blick in mot gården men tar stora steg därifrån. Det kan man se som att hon tycker att det är jobbigt att lämna sitt barn men litar helt på att han ska få det bra i förskolan. Tre av barnen springer mot grinden. De ser glada ut deras munnar pekar uppåt och deras armar och ben pekar mot grinden. Ett av barnen försöker klättra över grinden. Senare i boken ser man den manlige pedagogen och tre barn som försöker övertala Oskar att följa med till skogen. Oskar står med nersänkt huvud och pedagogen sitter på rumpan på marken med huvudet lutat i handen. Han ser ut att gett upp kampen att övertala Oskar. Men barnen som står där har inte det. Ett av barnen försöker aktivt att övertala. Han rör armarna som om han berättar något med dem. De andra två står bakom honom hand i hand redo att gå. Till slut följer 20 Oskar med till skogen. I texten kan man endast läsa hur barnen ber Oskar att han ska följa med. Och att han gör det. Åter igen förmedlar bilden mer än vad texten gör. På väg till skogen går Oskar och Olle med den manliga pedagogen hand i hand och pedagogen drar skrindan med den lilla tjejen i. Hon ser glad ut där hon sitter. Hennes mungipor pekar uppåt och hon tittar framåt i samma riktning de går. Oskar hittar en pinne på marken som ser ut som ett ”O”. ”O” som i Oskar hans namn. Man ser att Oskar tycker detta är mycket roligt han hoppar upp i luften. Hans knän är böjda och han sträcker armarna mot himlen. Pedagogen tittar uppmärksamt på Oskar. Han ler och hans ögon är öppna och pigga. Nästa uppslag ser vi hela barngruppen när de är mitt upp i att hitta pinnar som ser ut som deras första bokstav. Man ser att barnen är mycket intresserade av uppgiften. Alla barn ser glada ut, och de letar i alla riktningar på bilden. Det här är ett bra exempel på hur man får in barns inflytande i förskoleverksamheten och med hjälp av barnens intressen får man här med olika ämnen som till exempel svenska med bokstavskunskap. Den lilla tjejen Thi som hon heter har också hittat en pinne. Hon sitter ner på marken med pinnen i handen och andra änden av pinnen i munnen. Det ser ut som om hon tänker. Enligt Quilliam ser det ut som att flickan Thi är i en nedåtfas. Det vill säga ett "reflekterande medvetande" (Quilliam, 1995, s. 13). Barnet stannar upp för att bearbetar information och tänka. Den kan då komma ihåg tidigare erfarenheter. Som barnet kanske då använder sig av igen (Quilliam, 1995, s.13). Båda pedagogerna i full färd att hjälpa barnen med att skriva sina bokstäver på en lapp. Så det blir lättare att hitta dem. Den kvinnliga pedagogen sitter på en stubbe och skriver på en lapp åt ett barn som står hukat över hennes knä. Det ser ut som barnet visar stort intresse för vad som skrivs. Den manlige håller upp en lapp med bokstaven c på åt ett barn. Han ler. Men har ena handen i fickan vilket kan verka som han är lite omotiverad. Eller så är han bara mänsklig och fryser. Senare i boken äter alla barnen smörgås. De sitter under en gran och myser. Alla barn ser ut att tycka det är mysigt. De har ett avslappnat kroppsspråk, sittande på marken och har ryggen lutad mot granens stam. Alla ler, vissa ser ut att skratta då munnen är mer öppen och man ser barnets tänder. Den kvinnliga pedagogen står lutad över skrindan och delar ut muggar och dryck. Men hon tittar hela tiden fokuserat på barnet som tar emot muggen. Den manlige pedagogen delar ut smörgåsar och han ser också engagerad ut. Efter maten ska Rävlyan gå tillbaka till förskolan. Då kommer Oskar på att han glömt sitt ”O” och springer tillbaka och då gör de andra barnen det också. Det är samma känsla över bilden här som bilden när de hittar pinnarna. Barn som står hukade och barn som springer i olika riktningar. Pedagogerna tittar tillbaka på barnen med öppna ögon men med rak mun. Här kan man kanske tänka att pedagogerna börjar bli lite trötta. På nästa bild ser man den lilla tjejen igen när hon bär en stor pinne. Hon ser koncentrerad ut hennes tunga är utanför munnen på sidan. I texten står det att hon väljer mellan många pinnar 21 men väljer den största. Som hon vill bära själv. Detta ser man bara delvis på bilden, man ser endast flickan bär en stor pinne själv. Så här kompletterar texten bilden (Nikolajeva, 2000, s. 22). Slutligen på sista bilden är alla barnen på utegården och vårdnadshavarna börjar komma för att hämta barnen. Här ser man Oskar glatt springa emot mamma med sitt ”O” i handen. Hans mungipor pekar uppåt och hans ben springer mot mamma och han har händerna i luften. Mamma har också händerna i luften och hennes mungipor pekar också uppåt och hennes ögon är öppna. Man ser den kvinnliga pedagogen hur hon står bredvid och tänker berätta något. Hon ler och har ena handen i luften som för att poängtera något. Bilden är full av samspel mellan barn och barn samt barn och pedagoger. Och även barn och vårdnadshavare. 6.4 Det är en Gris på dagis. Den här boken innehåller detaljerade bilder och bilderna säger mycket mer än vad texten gör. Enligt Nikolajeva kompletterar text och bild varandra, med viss förstärkning då bilderna också stödjer texten (Nikolajeva, 2000, s. 22). Alla bilderna i boken är målade så att figurerna rör sig åt höger. Så det blir naturligt att man läser från vänster till höger och bläddrar till nästa sida. Det är få statiska bilder utan det är mycket rörelser i bilderna. Nikolajeva skriver om bilderbokens olika genrer. I den här berättelsen är det en vardagsberättelse. Det handlar om en dag på dagis. Men även en djurberättelse eftersom det handlar om en gris som går på dagis. Grisen kan inte prata och har inga kläder på sig. Men boken är skriven så att grisen tänker som vi människor. Vidare är boken även en äventyrsbok för det är ett stort äventyr för grisen att få vara på dagis och det är ett äventyr för barnen att ha grisen där på besök (Nikolajeva, 2000,s. 53ff). Boken börjar med att vi ser att grisen står ensam och ledsen i sin hage och tittar på ett dagis längre bort på bilden. Grisens mungipor pekar neråt och även hans ögon. Vidare ser vi när grisen gräver och rymmer från hagen. Hans mun har nu ett förvånat uttryck. Med runda ögon och en rak mun. Kroppen är ritad som att han springer fort. Hans bakben pekar bakåt och framben pekar framåt, samt öronen pekar bakåt. På nästa uppslag är grisen framme vid grinden till dagis, där han möter flickan med honungshåret. Grisen ser ledsen ut på bilden, hans öron är framåt och hans ögonbryn pekar neråt. På den här bilden är det mycket samspel mellan glada barn i bakgrunden. Förutom ett barn som man ser står helt ensamt med snutten i handen bakom ryggen. Detta barn står det ingenting om i texten men man kan följa hen genom hela boken. Enligt Nikolajeva kan det skapas en mångtydighet som blir spännande när författare och konstnären skapar konflikt i bild och text (Nikolajeva, 2000, s.27). Här uppstår det en separat liten berättelse, som bara återges i bilderna. På andra delen av uppslaget ser vi när barnen tar av sig sina kläder. Barnen ser busiga ut. Honungshår står framför grisen. Hon håller sina händer på varsin sidan av sin mun. Det ser ut 22 som hon viskar till de andra på bilden. Alla barnen runt grisen har stängda munnar som ett streck men lite lutning uppåt och ögonen tittar mot flickan som pratar. Här ser man det lilla barnet igen, hen står och håller sin ena hand på sin röda keps. Längst bort i hörnet av bilden ser man en pedagogs rygg med ett barn på varsin sida. De tar stora kliv. De ser ut att ha ett bestämt mål. De är på väg att gå in. På nästa uppslag ser vi när barnen går runt grisen för att gömma den. De ska försöka få in grisen på dagis. De håller sina händer på grisens kropp som att de vill skydda den. Tre av barnen runt grisen är munnen målad så det ser ut som de visslar. Barnet som går framför grisen visslar och tittar upp i luften samt har armarna bakåt, för att hålla upp hinken de satt på grisens tryne. På den här bilden ser man det lilla barnet gå en bit bakom med snutten i handen och tummen i munnen. Han har också bidragit med sin keps på grisen. Men han går bakom och ser inte riktigt ut som han tillhör barngruppen som försöker få in grisen. Det är inget som texten nämner då det lilla barnet inte nämns i texten någonstans i boken. På högra sidan ser vi hur flickan med honungshåret, som grisen kallar henne, spelar pedagogen Lena ett spratt och skriker att hon slagit sig för att få hennes uppmärksamhet medan de andra tar in grisen. Man ser att hon skriker för hennes mun är en jättestor ring och hon har böjt sitt knä och håller om det. Så man kan tro att det är där hon har ont. Samtidigt har hon bara ett öga öppet för att se var pedagogen är. Enligt Quilliam kan man inte lura människor med kroppsspråket. Via omedvetna signaler visar människan sina avsikter. Människan registrerar inte bara den innebörd vi försöker förmedla utan också de vi undanhåller (Quilliam, 1995,s.7). Vidare på bilden ser vi att Lena kommer emot honungshåret med stora kliv och har ett bekymrat uttryck i ansiktet. Hennes ögonbryn är höjda och munnen är väldigt liten. Bakom Lena smiter barnen in med grisen. Väl inne på dagis är det sångstund. Alla barnen, pedagogerna och grisen sitter i en ring på golvet. Pedagogen Lena som sitter på stolen ser ut att hålla i samlingen. Hon har två handdockor i händerna och hennes mun ser ut att prata eller sjunga. Men hennes ögon är riktade mot två barn på sidan av henne. Så hennes fokus verkar har flyttats från dockorna till det som händer mellan de barnen. Detta är något jag upplever själv när jag är ute i förskolor och vikarierar. Att som förskolelärare måste du kunna göra många saker samtidigt. Och på grund av de stora barngrupper som är nu förtiden blir det ännu mer nödvändigt att klara av det. Denna bild skildrar en sångstund verklighetstroget. Många av barnen sjunger med. Det kan man se för deras munnar är öppna och de ser ut att röra armarna. De barn som sitter bredvid grisen är däremot tysta och ser lite ängsliga ut. Deras ögon är riktade mot grisen och deras mun är endast en prick. Även här ser vi det lilla barnet. Hen sitter i ringen men med ryggen åt de andra i ringen. Hen har snutten i handen och tummen i munnen och tittar på något i sidled. På nästa bild ser man när någon utanför bilden kastar ringar på grisens tryne. Det står i texten att grisen leker med barnen. Men man ser bara grisen leka med honungshåret. De har väldigt roligt tillsammans, det ser man, för både grisens och flickans mun skrattar stort och deras ögon är 23 målade som streck. Men även här ser man det lilla barnet som försöker få tag i sin snutte som är fastknuten i grisens knorr. Grisen verkar inte se hen. Längre bort går hen därifrån med en ring i handen det är oklart om det är hen som kastat eller om hen inte vågar utan går därifrån istället. Hen ser lite irriterad ut, hens blick är stirrig. Och kastar sidoblickar mot grisen och flickan med honungshåret. Enligt Quilliam så är stirrig blick till för att stirra bort motståndare och tyder på vrede(Quilliam, 1995,s.47). Vidare på nästa uppslag ska alla barnen äta och grisen har fått en egen plats vd bordet med barnen. Grisen och honungshåret tittar på varandra och flickan matar grisen. Flickan ser lite orolig ut. Hennes mun är liten och hon lutar sitt huvud i den ena handen. De andra barnen ser glada ut, deras mungipor pekar uppåt, men samtidigt lite spända då deras ögon tittar mot det andra bordet. Ett av barnen sitter bakåtvänd för att se det andra bordet. Här ser vi det lilla barnet, hen sitter på stolen bredvid grisen men grisen ser inte det lilla barnet. Men på andra sidan sitter ett barn som har sitt finger för munnen och tittar på det lilla barnet. Det är första bilden som någon annan uppmärksammar det lilla barnet och då är det en tillsägelse om att vara tyst. Men hen ser inte ledsen ut. Barnet har också sitt finger vid munnen och vidöppna ögon riktade på flickan som tilltalar hen. Det ser ut som barnet härmas. Enligt Quilliam så är vidöppna ögon ett tecken på fokuserad blick och det betyder att barnet är motiverat (Quilliam, 1995, s. 31). Vid det andra bordet slarvar barnen så mycket de kan för att hålla pedagogerna sysselsätta vid deras bord, och inte har tid att titta till det bordet som grisen sitter vid. Två av barnen häller medvetet ut mjölk på bordet. Det kan man se på deras blickar på varandra när de gör det. De ler med mungiporna uppåt och de har lutat sina huvuden mot varandra, som för att poängtera att vi gör det här tillsammans. Ett annat barn slickar på sin tallrik och ett annat barn tappar sin tallrik på golvet med mening. Det ser man på hans armar. Båda hans armar är i luften ovanför tallriken som åker i golvet och han tittar under lugg på pedagogen Lena som kommer emot bordet. Lena ser förskräckt ut, hennes ögon är runda och hennes mun är vidöppen. Hon ser ut att hålla kannan med dryck hårt i famnen. Som om hon är motvillig att ge den ifrån sig. Den andra kvinnliga pedagogen, som man inte fått reda på vad hon heter, ser också lite förskräckt ut. Hon ser ut att ta stora kliv. Hon har en hushållspappersrulle i handen. Hennes mun är bara lite öppen. Det texten berättar på detta uppslag är vad grisen tycker och känner, om att få en egen stol och få tillhöra en grupp vänner. Men det står ingenting om vad de andra gör, mer än att barnen vid det andra bordet slafsar för att inte grisen ska bli upptäckt på det andra bordet. Och i texten står det att pedagogerna uttrycker. "Men vad är det med er idag" (Thydell, J & Ramel, C 2012). Här fyller bilden i textens luckor de kompletterar varandra. På nästa uppslag ska barnen sova. Barnen på bilden ser glada ut med pigga ögon, det är inget barn som ser trött ut. Nästan alla bär sina madrasser till platsen där de ska sova. Honungshåret bär både sin och grisens madrass. Högst upp på bilden ser vi det lilla barnet som gått och lagt sig på högen med madrasser som är kvar och ett annat barn som irriterat försöker dra undan en madrass, så han har något att sova på. Barnet som ser irriterat ut har sammandragna ögonbryn och rak mun. Hans händer har tagit tag i madrassen som det lilla barnet ligger på. Klarar han det 24 kommer det lilla barnet trilla i golvet. Texten tar inte upp något om situationen mellan dessa barn. Här kan man undra varför ingen pedagog är här och förklarar för det lilla barnet att han måste flytta på sin madrass och förklarar för det andra barnet att man måste vänta tills det lilla barnet gått av madrassen. På den högra sidan av uppslaget ser man att barnen somnat och att grisen har krupit nära sin vän honungshåret. Quilliam skriver att små barn visar lycka genom att vara nära och kramas (Quilliam, 1995,s.47). Högst upp på höger sida av bilden ser man en av pedagogerna sitta i en soffa med ett barn och läsa bok. Barnet tittar i boken och har båda händerna i luften, verkar vara med i berättelsen. Pedagogen sitter helt rak i ryggen och det verkar inte vara så mycket inlevelse. När barnen vaknar visar honungshåret grisen hur man ska tvätta sig i handfatet. Hon har satt på vattnet och visar hur man gör. Hon har vatten i händerna och skvätter det i ansiktet. Men grisen är törstig och böjer sig ner och börjar dricka. Det blir vatten överallt och på kläderna. I texten står det att grisen tycker att vattnet är jättegott men ingenting om att honungshåret försöker stoppa honom från att grisa ner. Enligt Nikolajeva kallas detta att bilden fyller i textens luckor att de kompletterar varandra. På bilden ser du hur honungshåret drar i grisens tröja för att få honom att sluta. Hennes mun är öppen som om hon skriker och hennes ögonbryn ihopdragna. Men grisen däremot är mycket glad, han skrattar med hela ansiktet. Ögonen är stängda men munnen är öppen och den pekar uppåt. Berättelsen är en vardagsberättelse och enligt Nikolajeva är vardagsberättelser en berättelse om saker i småbarns liv, som en dag på dagis. Och de är oftast fyllda med didaktiskt lärande, som här hur man ska vara på dagis. Hur regler och normer är på dagis (Nikolajeva, 2000, s. 53). På nästa uppslag ser vi när barnen försöker torka grisen men att pedagogen Lena får syn på dem och tar av grisen tröjan och på så sätt upptäcker att "DET ÄR EN GRIS PÅ DAGIS!" Barnen blundar och hoppas att inget ska hända. Lena står på knä framför grisen och lyfter på kepsen. Hennes ansiktsuttryck är förvånat. Hennes ögonbryn är högt upp i pannan och hennes mun är vidöppen. Högst upp på uppslaget ser vi först det lilla barnet som sitter på toaletten och man ser att hen är orolig. Hens ögon är uppspärrade och stirrar när hen ser att Lena kommer emot grisen. Sen ser vi hur hen en bit bort tittar på när Lena upptäcker grisen. Återigen står hen ensam. För en bit bort står en klunga barn med den andra pedagogen och ser förskräckta på när Lena upptäcker grisen. Barnen har alla vidöppna ögon och stirrande blick. Alla ser ut att stå still med raka ryggar. Sedan tar Lena tag i grisens öron och drar åt höger, vilket visar på att hon vill dra ut grisen och barnen drar i grisens knorr så den blir rak åt andra hållet. För de vill behålla grisen. Man ser att Lena tar i för hon är framåt böjd men med tyngden bakåt och hennes armar är raka och hennes ögon är stängda. Barnen tar också i, de är sju barn som har hakat i varandra som i en dragkamp, deras armar är också raka och deras kroppar lutas bakåt. Det sjunde barnet är det lilla barnet. Hen är längst bak men med ryggen åt det sjätte barnet. Man förstår att hen vill hjälpa till men vet inte hur den ska gå till väga. Grisens ansiktsuttryck är ledset. Hans mungipor pekar neråt. Samma klunga barn och pedagog står fortfarande en bit bort och tittar på. Men nu ser barnen oroliga ut. 25 De har små munnar och stora ögon, ett av barnen håller för munnen och ett blundar. Illustratören till den här boken använder sig av detaljerade bilder som alla säger mer än texten. På nästa bild har grisen åkt ut. Han står utanför grinden och barnen står innanför och ser ledsna ut, munnarna pekar neråt och ögonen är riktade mot grisen. Det lilla barnet sträcker ut sin snutt genom staketet. Det ser ut som han vill ge den till grisen. Grisen går åt höger så man vill automatiskt vända blad för att se vad som händer efteråt. Detta kallar Nikolajeva för pageturners. Det är det som gör att man vill vända sida och fortsätta läsa(Nikolajeva, 2000, s. 15). På nästa bild ser vi hur grisen är tillbaka i sin hage ensam och ledsen. Hans ögonbryn pekar neråt och hans mun likaså. Men längre bort på bilden ser vi hur alla barnen från dagiset är på väg mot grisens hage. De har alla gristrynen på sig, även pedagogerna. Det lilla barnet är med men går en bit bakom alla andra med sin snutte i handen. När barnen och pedagogerna kommer in i hagen ser alla glada ut. Deras munnar pekar uppåt och de går med stora steg mot grisen. Här ser man det lilla barnet mer tillsammans med gruppen och han har också ett gristryne men som ögonlapp. Sedan får vi se att Lena ber om ursäkt till grisen genom att klappa den på trynet och le mot den. Hon har även böjt sig ner för att komma i samma höjd som grisen. Alla barnen står på en rad och tittar på när Lena pratar med grisen och de ser glada ut. Utan texten här hade man kanske inte förstått att Lena ber om ursäkt utan bara trott att hon hälsar på grisen mer välvilligt. På det sista uppslaget ser man hur barnen leker med grisen och med varandra i hagen. Honungshåret har ett finger framför munnen för att visa att det är en hemlighet det hon ska göra nu. Man ser att hon har en korvsmörgås i handen som hon tänker ge till grisen. Hon har den i handen och sträcker den mot grisen. På den här bilden är fortfarande det lilla barnet ensamt men för första gången ser hen lycklig ut. Hens mun pekar uppåt och hen upptäcker en fågel i ett träd och luktar på en blomma med ett stort leende på läpparna. Man kan se på det lilla barnet på olika sätt. Man skulle kunna läsa det lilla barnet som en parallell till grisen, eller tvärtom. Grisen blir då också ett sätt att illustrera ett förspråkligt tillstånd. Och man skulle kunna läsa det lilla barnet som ett av de minsta barnen, som egentligen inte är utanför, utan bara liten och osäker och än så länge utan utvecklat tal. Hen är med så mycket det går och på sitt eget vis. På det bakre försättsbladet sitter grisen under ett träd och ser nöjd ut. Det ser ut som den säger nu är jag lycklig och nu säger jag hejdå. Grisens kropp är vänd in mot berättelsen igen som att poängtera att det är slut eller att du kan börja om igen och på baksidan av boken ser man det lilla barnet huka sig ner och pussa grisen på trynet. Grisen ser dock lite likgiltig ut. Han står helt still och har en rak mun. 26 7. Diskussion Här kommer jag att föra en jämförande diskussion utifrån det resultat som framgår i min analys. Jag kommer att jämföra böckerna under några teman som går att utläsa i böckerna. 7.1 Konflikter mellan barn. Utifrån de två äldre bilderböckerna så kan jag utläsa att i boken Emmas dagis gestaltas konflikter mellan barn som något som lätt kan hända men lika fort glöms bort igen. Medan i Är du feg, Alfons Åberg? gestaltas det som att det kan bli ett stort problem både för det enskilda barnet och för hela gruppen. I den här boken gestaltas kroppsspråket en rad olika känslor, men av Alfons kroppsspråk kan man se att bråk inte är något han vill hålla på med. Utan håller sig undan och att det lönar sig i slutänden med att använda sig av ickevåld. Alfons knep i lekskolan är ett sätt att visa vad man anser om situationen. Det är en didaktisk underton i böckerna med det begreppen menar Nikolajeva att böckerna innehåller information till barnen, som till exempel att man ska äta upp sin mat, att man inte ska bråka och så vidare. Det är vanligt i böcker som skildrar vardagsberättelser (Nikolajeva 2000, s. 53). I de böcker jag valt att analysera från 2000-talet utspelas inga konflikter mellan barnen. Endast några små saker som de inte tycker lika om. Men däremot kan man läsa om utanförskap i till exempel boken Det är en gris på dagis. Utanförskapen kan utvecklas utifrån flera faktorer. Som att det lilla barnet kan vara en av de yngsta och åldern spelar roll, eller så kan det vara så att barnet är blygt och drar sig undan. Det är inget som författaren skriver med ord men man kan läsa det tydligt i bilderna med hjälp av kroppsspråket. Enligt Quilliam finns det sex grundläggande känslouttryck som läses nästan likadant över hela världen. Det är lycka, överraskning, sorg, rädsla, avsmak och vrede(Quilliam, 1995,s.46f). De här sex uttrycken beskriver Quilliam i sin bok om kroppsspråket och ut efter det har jag tolkat att det utspelas utanförskap i boken Det är en gris på dagis. 7.2 Konflikter mellan pedagoger och barn. I böckerna om Emmas dagis och Är du feg, Alfons Åberg? som är skrivna på 70-talet tidigt 80-tal, tolkar jag det som att pedagogerna i de böckerna är endast sidofigurer, som endast hjälper till om barnen behöver hjälp. Något som jag finner intressant eftersom de här böckerna har en didaktisk underton så finner jag pedagogernas frånvaro lite underlig. Det berättas inte så mycket om dem i varken text eller bild. Det kan ju bero på ämnet i Alfons boken. Den handlar inte om lekskolan utan hur man som barn kan hantera våld. Däremot i Emma boken, som ska skildra hela dagissituationen är det något märkligt att pedagogerna uppmärksammas så lite. I böckerna om Förskolan Rävlyan Kolla! och Det är en gris på dagis från 2000-talet är pedagogerna karaktärer i böckerna. I boken Förskolan Rävlyan Kolla! framstår pedagogerna som intresserade och ger barnen inflytande. Den manliga pedagogen i den här boken framstår som den mest 27 känslosamma. Han är framme och tröstar barnet fysiskt med att hålla om det när vårdnadshavarna går. Men det blir en mindre konflikt med barnet ändå, när barnet försöker trycka sig i från pedagogen. För att komma till sin mamma. I boken Det är en gris på dagis, gestaltas pedagogerna i början som något som endast är ett hinder mellan vad barnen vill och vad de får göra för de vuxna. Pedagogerna står för normer och regler och barnen för känslor. Att rätt och fel kan tolkas olika. I den här boken blir det en stor konflikt mellan en grupp barn och en av pedagogerna. Boken tar senare i berättelsen upp en händelse som visar att pedagoger endast är människor och att de också har känslor. Då pedagogen som varit i konflikt med barnen erkänner att hon blev rädd och handlade lite ogenomtänkt. Genom kroppsspråksskildringar i boken kan man se att de barn som har kommit nära grisen gör allt för att behålla honom. I själva konfliktögonblicket så bryr de sig inte om vad pedagogen Lena anser är rätt eller fel, de har bestämt sig grisen ska vara kvar. Gruppen som man ser står bredvid, ser förskräckta ut de har raka ryggar och stora ögon. De ser ut som de inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. Här gestaltar kroppsspråket i boken tydligt att man kan ha olika åsikter och man kan hantera dem på olika sätt. Enligt Nikolajeva fyller text och bild i varandras luckor i de här böckerna, de kompletterar varandra, så man får en klar helhetsbild av hädelserna. 7.3 Pedagogers attityder i konflikter och deras sätt att hantera dem. I de äldre böckerna är pedagogernas frånvaro väldigt markant. Men på de få ställen vid konflikter, där de gestaltas är det endast pedagogernas arga ansikten och ledsna barnansikten som syns. Men i texten står det att de blir ledsna och trötta. Förklaring på hur pedagogerna kan hjälpa barnen i deras konflikthantering uteblir helt. Deras kroppsspråk visar bara att det är fel att bråka. För då blir vi vuxna arga. De förklarar inte för barnen varför man inte ska slåss. Att du kan göra dig själv och andra illa. Den didaktiska informationen är inte synlig. Ett exempel på meningsskillnader mellan pedagoger och barn och pedagogernas attityder. Finner man i Emma boken, där en situation i kapprummet skildras. Barnen håller på att klä på sig. På bilden ser du bland andra ett barn som står på tå för att nå en korg med äpplen. Man ser även den kvinnliga pedagogen och det ser ut som hon flyttar korgen ännu längre in på hyllan så inte barnet ska nå den. Det ser inte ut som hon säger något till barnet. Här väljer hon den lätta vägen att bara visa att de vuxna bestämmer och tar för givet att det barnet tänker göra inte är en bra idé. I boken Förskolan Rävlyan. Kolla! farmstår pedagoger och barn mer som ”ett team” - en grupp medforskare, som lär av varandra och hjälper varandra. Det är inte så mycket konflikter i denna bok utan vi får se och läsa mer hur de vuxna och barnen löser saker tillsammans. Boken Det är en gris på dagis visar många sidor av pedagogen. Men i konfliktsituationer i denna bok så gestaltas pedagogen som någon som inte förstår vad barnen vill och blir lite rädd för det nya. Men när hon får tänka efter och lugna ner sig finner hon en lösning som fungerar både för vuxna och barn. Hon ger barnen inflytande så långt det går inom vissa gränser. Boken visar många olika känslor med kroppsspråket. Sorg, nyfikenhet, oro, glädje, finurlighet, rädsla och 28 beslutsamhet. Quilliam belyser vikten av att kunna känna igen andras känslor genom kroppsspråket. Hur det icke-verbala kan forma en personlighet och hur andra uppfattar en(Quilliam, 1995,s. 48). I den här boken får vi följa ett litet barn som visar många känslor och är synlig på bilderna. Men nämns inte en enda gång i texten, och inte varken pedagoger eller de andra barnen verkar se eller tycka något om hen. Barnet bara finns där. Det kan göra att man får en tankeställare om hur många barn det finns, som kanske inte blir uppmärksammade i vår verksamhet. 7.4 Attityder till förskolan som förmedlas genom det gestaltade kroppsspråket. I tre av böckerna oavsett vilket år boken är skriven så gestaltas kroppsspråket hos vuxna och barn på ett sätt som gör att vi som läsare tycker att förskolan är en trygg och rolig plats att vara på. Där man lär sig mycket tillsammans och hittar på massa kul. Med undantag för boken om Alfons för där är det fokus på slagsmål och huruvida man ska delta eller inte. Där skildras inte så mycket annat av förskolemiljön. På grund av det kan man tolka att förskolan är en stökig och orolig plats där man måste gå undan om man inte vill hamna i konflikt med andra. 7.5 Sammanfattning av diskussionen Sammanfattningsvis kan man se att kroppsspråket utgör en stor del i bilderböcker och att det framför allt gestaltas i bilderna. Man kan tolka och förstå helheten av berättelsen på en djupare nivå, om man använder sig av kroppsspråkets budskap och signaler. Det kroppsspråk som gestaltas i böckernas bilder, säger mer om det mänskliga samspelet som böckerna handlar om, än vad enbart texten gör. Något som Quilliam (1995) återkommer ofta till i sin bok är vikten av att kunna läsa kroppsspråk, men också hur oerhört viktigt det är att kunna sitt eget kroppsspråk, och vad det förmedlar till andra. Genom att tolka dessa bilderböcker med hjälp av Nikolajevas (2000) bok om bilderboksanalys och Quilliams (1995) synsätt på kroppsspråk, har jag fått fram att största skillnaden mellan böckerna från de två tidsepokerna är att kroppsspråket, i de äldre böckerna främst i boken Emmas dagis (Wolde, G. 1976), skildrar en mer omvårdande roll i förskolan. Det visar på väldigt lite pedagogiskverksamhet. Men Wolde (1976) har ett didaktiskt tänkande när hon skriver och illustrerar boken. Om att den vill få fram hur det är på förskolan och hur man ska vara där eller hur man inte ska vara där. I böckerna från 2000-talet Förskolan Rävlyan. Kolla! (Widerberg, S & Torudd, C. 2009) och Det är en gris på dagis (Thydell, J & Ramel, C. 2012) kan man läsa genom kroppsspråket att man tillåter ett mer "friare" tänkande bland barnen. Böckerna är även de skrivna så man förstår vad som är rätt och fel efter förskolans normer. Men i de här böckerna är barnens inflytande mer synligt. De två äldre böckerna har en reducerad bakgrundsbild. Detta gör att man fokuserar mer på karaktärerna och det blir på så sätt en sparsam miljöskildring. Text och bild är symmetriska men även kompletterande. 29 I böckerna från 2000-talet är bilderna mer detaljerade och det är få statiska bilder utan det är mycket rörelser. Text och bild i böckerna är i huvudsak kompletterande. Tidigare forskning har visat att, vi ofta läser av kroppsspråket omedvetet. Svensson skriver att hur situationer i det mänskliga samspelet utvecklas styrs i huvudsak av hur man tolkat kroppsspråket. Kroppsspråk är en väldigt stor del av människans kommunikation. Den består av både kroppsrörelse, miner och fysisk beröring (Svensson, 2009, s.17). I min studie framgår det att kroppsspråket har en stor betydelse för att man ska kunna se helheten. När jag analyserat bilderna i de bilderböcker jag valt och tittat på kroppsspråket, kan jag tydligt se att det icke-verbala har en stor betydelse för vad berättelsen i boken förmedlar till barnen vi läser för i förskolan. Bilderna förmedlar via gestaltat kroppsspråk mängder av information som inte alls ges i texten. Slutligen anser jag för att kunna göra en fördjupad analys av vad vi kan lära av kroppsspråksframställningen i bilderböcker skulle behövas mer tid än vad jag haft till detta arbete. Jag anser att det här är ett intressant ämne som är viktigt att få mer kunskap om, speciellt i förskolans verksamhet där pedagoger dagligen möter barn med outvecklat tal. 30 Referenser Bergström, G. (1989). Är du feg, Alfons Åberg? Stockholm: Rabén & Sjögren. Emilsson, I. (2014)." Sandlådan med nya ögon". I A. Löfdahl, K Franzen & M, Hjalmarsson, (Red). Förskolelärarens metod och vetenskapsteori.(ss.81, 1 uppl.) Stockholm: Liber. Edward, A (2008). Bilderbokens mångfald och möjligheter. Stockholm: Natur och kultur. Gardner, H (1994). De sju intelligenserna. Malmö: Skogsgrafiska AB. Karlsson, M (2009). Kroppsspråket - Pedagogers kroppsspråk, ett kommunikativt redskap i förskolan. Examensarbete. Kalmar: Linneuniversitet Kalmar. Nikolajeva, M (2000). Bilderbokens pusselbitar. Lund: Studentlitteratur. Quilliam, S (1995). Barnets kroppsspråk hur du tolkar signaler och budskap. Uppsala: Translitera Media AB. Skolverket (2010). Läroplan för förskolan, Lpfö 98 (rev.2010). Stockholm: Skolverket. Svensson, A-K (2009). Barnet, språket och miljön. Lund: Studentlitteratur. Thuresson, H (2013). Att läsa bilder med kroppen: En studie om yngre förskolebarns kommunicerande. Doktor avhandling. Karlstad: Karlstads Universitet. Thydell, J & Ramel, C. (2012). Det är en gris på dagis. Stockholm: Alfabeta Bokförlag AB. Widerberg, S & Torudd, C. (2009). Förskolan Rävlyan. Kolla! Stockholm: Rabén & Sjögren. Wolde, G(1976). Emmas dagis. Stockholm: Natur & Kultur. 31
© Copyright 2024