Publicerat den 12 januari 2012
Efter dotterns tragiska bortgång:
”Folk låtsas att de inte ser mig”
I Katarina Dahlbergs sommartorp, i köket, finns ett vitt, tvådelat trädskåp som når från
golv till tak. På den övre luckan finns två rader av ord, handskrivna med tunn pensel–
”vissa dar e bättre än andra…” Det är Emmas
egna ord. Emma var Katarinas dotter. Är
Katarinas dotter. Hon finns alltid kvar och alltid
med – varje dag.
Efter svåra perioder med psykisk ohälsa och många
samtal hos BUP visade Emma återigen prov på en
optimism och en livskraft. Hon hade under lång tid
kämpat med ångest och svåra tankar, men
sommaren 2009 började familjen se ett ljus i hennes
mörker. Katarina och Emmas pappa hade bokat
henne en resa till Thailand som hon skulle få i 20årspresent, hon var ute med sin Chihuahua på
tävlingar, hade högsta betyg i alla ämnen och
började till och med planera för att flytta till en egen
lägenhet. Allt verkade börja ordna upp sig.
I efterhand säger Katarina att hon förstått att
Emmas lugn och harmoni var av annan art än vad
de trott och hoppats på:
Katarina Dahlberg kämpar varje dag efter sin dotters död..
- Jag tror att hon var till freds och lugn därför att hon redan då bestämt sig.
I början av september försvann hon plötsligt. Familjen kontaktade polisen, och både lokal –
och rikstidningar gjorde efterlysningar på den 19-åriga Emma. Man sökte, men fann ingenting
som kunde spåra henne. Dagarna gick, veckorna gick.
Under alla dessa dagar och veckor jobbade polisen efter teorin att Emma frivilligt rymt
hemifrån för att sedan komma tillbaka när hon tröttnat på tonårsupprorens provokation.
Katarina kände på sig redan från början att hennes dotter, helt riktigt, försvunnit frivilligt,
men, att hon inte skulle komma tillbaka – inte i livet.
- De skickade spårhundarna på kurs mitt under vår utredning. Vissa dagar hörde de inte av sig
till oss över huvud taget, även fast de fått ny information. Vi fick hela tiden jaga, jaga, jaga
för att få veta någonting.
Den 15: e oktober fick Katarina och hennes familj beskedet. En civil polisman kom hem till
familjen och berättade att de hittat Emma död ute på ett industriområde. Det fanns ingenting
som tydde på brott. Emma hade frivilligt valt att avsluta sina dagar. Då hade hon varit
försvunnen i 37 dagar.
- 37 dagar, det går inte att förstå…37 mardrömsdagar och mardrömsnätter…att jag inte dog!
Det som Katarina reagerar starkast på var att förundersökningsledaren erkände för dem att
man tidigare varit ute och letat på det industriområdet där Emma senare hittades, men att man
vänt vid ett par grindar.
- Hade de ansträngt sig och öppnat de där grindarna hade vi haft beskedet en månad tidigare,
det hade inte minskat vår sorg, men i alla fall lindrat vår oro och lidande av ovissheten. Deras
Publicerat den 12 januari 2012
arbete och deras bemötande av oss har varit helt uselt. Som att vi tappat bort en resväska – på
den nivån var det!
Katarina upplever heller inte att de fått någon kontakt med psykvården tiden innan, då Emma
var sjuk. Första perioden var det BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) som Emmas familj var i
kontakt med, men så fort hon fyllt 18 år övergick vården till vuxenpsyk, där Katarina och
resten av familjen var helt utestängda från vad som pågick.
Emma själv höll inne med hur hon mådde och visade inte mycket för Katarina, som ständigt
kämpade för att få ta del av hur de inom psykiatrin resonerade kring hennes dotter. Hon ville
göra allt för att förstå, för att hjälpa, men det gick inte.
- Vi i familjen fick aldrig någon kontakt alls med psykvården eftersom Emma var myndig. Vi
stod helt utanför och fick inte veta någonting under hela processen. När det är en ung
människa som mår så dåligt så borde det i alla fall kunna prövas hur vida föräldrarna ska få
information. Hade det varit någon annan sjukdom så hade det varit helt andra spelregler som
gällde.
Emma fick antidepressiva mediciner, men vad familjen inte fick information om var att en
av biverkningarna var att vissa blir än mer självmordsbenägna av den än innan.
- Det hade ju varit bra om vi fick veta det!
Men de skylde hela tiden på att hon var
myndig. Jag hatar det ordet! Det här var
alldeles för svårt för att kunna bära själv,
både för henne och för oss.
Bemötande som Katarina fick från
sjukvården, kan hon inte säga något om, mer
än att det inte fanns något bemötande eller
respons på den kommunikation hon ville ha.
Inte heller från den egna omgivningen kan
hon säga något om bemötandet.
- Emma dolde sitt helvete för de allra flesta
så det var inte särskilt många som förstod
vad som hände i henne, så jag kan inte säga
något om bemötandet, då.
Nej, inte då, men de senaste två åren, efter
Emmas bortgång har Katarina stor
erfarenhet av omgivningens sätt att
hantera situationen som då blev.
- Det där är bland det jobbigaste…folk
låtsas att de inte ser mig. Åh, så många
svåra situationer vi varit med om!
Sista julen tillsammans, år 2008. Då var Emma nästan 19 år.
Redan första julen utan Emma fick Katarina och hennes man höra att de ”fick väl rycka upp
sig och gå vidare”.
Familjen har idag ingen kontakt med släktingarna på Emmas pappas sida, förutom en syster i
Stockholm.
- Nej, vi har brutit all kontakt med Emmas två farbröder och även farmor och farfar trots att
de bara bor ett par minuter ifrån oss.
Publicerat den 12 januari 2012
Katarina minns hur prästen i kyrkan sa till församlingen att ”glöm inte bort Katarina, Lars och
Emil nu” men det är precis vad hon upplever att alla gjort. Eller, glömt har de kanske inte,
men de undviker.
Hon möter människor som ser åt ett annat håll, eller som tar omvägar och undviker alla
möten.
- Som att det inte räcker med att man drabbats av det ofattbara, ”vänner” och andra straffar en
på något märkligt vis så här också. I början fick vi hjälp med praktiska saker, men de som
ställde upp då har helt klippt av nu och jag kan inte förstå. Vi saknar en vanlig vardag, ett
vanligt umgänge, att någon gång få bjuda eller bli bjuden på fika och prata lite, man behöver
det så otroligt mycket.
Men ett stöd som Katarina har är de så
kallade ”änglamammorna” hon kommit i
kontakt med via Internet. Ett kontaktnät på
runt 200 mammor som förlorat sina barn
genom olika händelser och som försöker stötta
varandra så gott det bara går. Vissa är bara
ytliga kontakter, medan andra kommit att bli
bland de närmsta Katarina har.
Flera av dem styrde för ett tag sedan upp en
träff i Stockholm, och Katarina tyckte att det
var helt underbart att få ses på riktigt.
- Det visade sig att en utav dem har
sommarställe i närheten av vårt torp, så i
I familjens sommarhus finns orden bevarade på ett stort köksskåp.
somras kunde vi ses där! Utan dem vet jag
inte hur jag hade klarat mig. Mitt i allt det svåra så är de det bästa som har hänt mig.
Det är nog så, som dottern en gång skrev, att ”vissa dar e bättre än andra…”.
Katarina beskriver varje dag som en kamp, men de speciella årsdagarna och högtidstillfällena
blir så klart ännu svårare.
Som i morgon, då skulle Emma fyllt 22 år.
Malin Ingsten