SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 57 SPELRUM ESSÄ OM AVSTÅNDET MELLAN KONSTNÄRER OCH PUBLIK Torbjörn Elensky TIMBRO SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 1 spelrum om avståndet mellan konstnärer och publik SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 3 TORBJÖRN ELENSKY SPELRUM OM AVSTÅNDET MELLAN KONSTNÄRER OCH PUBLIK ESSÄ SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 4 © FÖRFATTAREN OCH TIMBRO 2015 OMSLAG: SANNA SPORRONG SÄTTNING: STIG FORSGREN, WWW.ORIGINALET.SE ISBN: 978-91-87709-76-0 [email protected] WWW.TIMBRO.SE SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 5 Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better. Samuel Beckett SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 7 INNEHÅLL INLEDNING 9 DU KAN GLÖMMA DINA ENSAMMA STUNDER, DU KAN LITA PÅ TEKNIKENS UNDER 11 VEM ÄR KULTUREN TILL FÖR? 17 HUR KAN PUBLIKEN VETA VAD DEN VILL HA? 21 VEM SKRIVER DU FÖR? 27 VISA MIG DIN KÖKSBÄNK SÅ SKA JAG SÄGA DIG VEM DU ÄR 31 TYNGDEN AV ALLT 33 BILDSTORMARNAS IDÉHISTORIA 39 EN GALAKVÄLL PÅ OPERAN 43 MARKNAD, DEMOKRATI OCH VALFRIHET 47 INSTITUTIONELL KONTINUITET, KONFORMISM OCH FÖRNYELSE 51 BILDNINGEN ÄR DÖD, LEVE BILDNINGEN 55 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 9 INLEDNING Det sägs att den bildade borgerligheten är död. Reinfeldts platttv som skänktes till kronprinsessan Victoria 2007 var själva spiken i kistan, den yttersta demonstrationen av hur lågt kulturarvet värderas även på den högsta politiska nivån. Materialismen trumfar alla andra värden. Den bildade borgerlighet som en gång såg som sin uppgift att förvalta kulturarvet, liksom att stödja och intressera sig för den nya konst, litteratur, musik och teater som skapades i Sverige, har krympt ihop till en liten rest av vad den en gång var. Detsamma gäller väl den bildade arbetarklassen, de som en gång deltog i studiecirklar, spelade i amatörblåsorkestrar och självklart med stolthet läste 1900-talets banbrytande svenska författare, som själva i så hög grad trädde fram ur just arbetarnas led. Så vilka har tagit över? För det finns ju ännu folk som tar del av kulturyttringarna i alla dess olika former. Vilka ingår i publiken på teatrarna, operahusen, gallerirundorna, seminarier, konsertsalar, vilka köper de nyskrivna böckerna…? Det finns fortfarande publik, men i allt mindre grad. Enligt somliga är det ett allmänt kulturförakt och ett övermått av distraktioner som gjort att publiken hittat andra intressen än de senaste konstverken, böckerna och föreställningarna. Enligt andra, varav somliga själva yrkesverksamma kulturutövare, är det i själva verket konstnärerna, författarna och de samtida tonsättarna som vänt sig från publiken, genom att prioritera en navelskådande avantgardism som enbart vänder sig till de närmast sörjande. De verkliga förhållandena tycks 9 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 10 mig emellertid lite mer sammansatta än detta antingen eller. Men att det uppstått ett glapp, att allt färre intresserar sig för samtidens mera avancerade yttringar av vuxenkultur, tycks vara ett faktum. Så vad beror det egentligen på? 10 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 11 DU KAN GLÖMMA DINA ENSAMMA STUNDER, DU KAN LITA PÅ TEKNIKENS UNDER Sedan industrialismens genombrott har ständigt nya tekniker förändrat villkoren för hur konstverk kan skapas och distribueras. De billigare tryckteknikerna gav upphov till 1800-talets dagspress med dess följetonger, de berömda succéberättelserna av författare som Alexandre Dumas och Charles Dickens, som läses och filmatiseras än i dag, liksom många fler mindre kända, som till exempel Eugène Sue, som i stort sett försvann in i glömskan tillsammans med sin samtid. Reproduktionstekniken gav efter hand upphov till helt nya bildgenrer, när det blev billigt att massproducera illustrationer vilka ytterligare höjde pressens attraktionskraft på den läsande allmänheten, och vartefter som även den fotografiska tekniken utvecklades försvann så småningom behovet av att avbilda världen från målarkonsten, som i stället för att måla av landskap, dignitärer, husdjur, slagfält och salonger ungefär som de såg ut, kunde börja undersöka det mänskliga seendet i sig, eller kommentera världen genom symbolistiska uttolkningar av den och ägna sig åt konst om konst för konstens egen skull. När filmen slog igenom försköts än en gång både berättandets och seendets villkor, teaterns såväl som romankonstens plats i konsternas landskap förflyttades, och den här utvecklingen har accelererat in i vår tid, då ännu fler och billigare tekniker gjort fotograferande, filmande och skrivande till något vem som helst kan syssla med, vilket i grunden förändrat de materiella villkoren, i vid och mångdubbel bemärkelse, för konstnärer, författare, tonsättare och alla 11 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 12 andra som på olika sätt arbetar professionellt med den typen av skapande verksamheter, både smala och populära. Varför ska man skriva romaner när vi ständigt översköljs av verklighetens berättelser, som vem som helst kan klicka fram alldeles gratis på nätet? Varför skriva nytt när världshistoriens oöverträffade klassiker ändå finns till hands avgiftsfritt i ständigt växande virtuella bibliotek? Varför ska en konstnär avbilda verkligheten när vem som helst kan filma sin tillvaro och lägga ut den på Youtube? Varför ska en tonsättare skriva nytt, när ändå nästan ingen lyssnar och de som alls bryr sig om den klassiska musiken hellre väljer symfonier av Brahms eller Beethoven än ny svensk kammarmusik? Och teater, vad är den till för, när filmen och tv:n så mycket snabbare, billigare och lättillgängligt kan skildra både massrörelser och den enskildes själsliga kval, och utan att man måste göra sig besväret att släpa sig iväg till någon teaterbyggnad? Följetonger lockar knappast läsare till dagspressen längre, även om de stora tidningarna fortfarande gärna kör någon deckare, helst en som redan sålt i massupplaga, över sommarmånaderna, medan det uppväxande släktet i hög grad hellre väljer former av berättande som är helt knutna till den nya teknologin, som i dataspel. Det tycks inte vara någon egentlig fara för kulturen, bara det att dess uttrycksmedel förändras så snabbt att de yrkesverksamma konstnärerna har fått allt svårare att hänga med en publik som blir allt mer tekniskt avancerad, allt mer erfaren, och allt mer självständig, men kanske inte särskilt kunnig på djupet alltid. Är det viktigt med någon djupare kunnighet då? Vad spelar den egentligen för roll i kulturella sammanhang numera? I den franska 1800-talsromanen Mot strömmen skildrar JorisKarl Huysmans hur den stormrike ädlingen markis des Esseintes, efter ett liv av utsvävningar i Paris mest exklusiva kretsar, väljer att dra sig tillbaka till en lyxvilla, där han i total avskildhet ägnar sig åt att avnjuta den främsta konsten, de yppersta 12 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 13 böckerna, de mest exklusiva verken, bortvänd från sin samtids masskonsumtion. Och där, isolerad, instängd i detta hus, som är som ett försök att skapa en idealiserad projektion av hans eget inre, beklagar han bara en sak: att han fortfarande tvingas ge sig iväg till en konsertsal eller ett operahus för att avnjuta den nyaste musiken. Han skulle vilja ha en maskin, någon möjlighet att ensam, utan alla de andra illaluktande och bräkande idioterna, kunna lyssna på precis vad han vill när han vill. Det verkade väl som en omöjlig dröm 1884, men mindre än 100 år senare var det vardag för vem som helst. Medan jag skriver detta lyssnar jag på en nyinspelning av Giacinto Scelsi, en italiensk avantgardetonsättare från 1900-talet, som tillbringade många år på mentalsjukhus och vars banbrytande verk huvudsakligen blivit kända efter hans död 1988. Det är precis en sådan gestalt, som antagligen skulle ha fångat des Esseintes intresse också: smal, avantgardistisk, och med ett gripande livsöde. De flesta som sätter på Spotify om morgonen lyssnar nog inte på honom. Publiken i Sverige skulle knappast räcka till. Men jorden runt är vi tillräckligt många för att det ska vara värt att spela in och distribuera hans verk. Kultur ser inte ut i dag som för hundra år sedan. Formerna och medierna har förändrats. Det är naturligtvis trivialt att påpeka egentligen; hela den moderna epoken, industrialismen inte minst, har präglats av brott efter brott med traditionen, som först har kommit av nödvändighet, helt enkelt för att produktionsvillkoren och de ekonomiska förhållandena förändrats så snabbt, nya grupper har fått resurser att avnjuta estetiska produkter av olika slag, samtidigt som den gamla adelns och furstehusens exklusiva kulturbruk, både för bildning och statusmarkering, i stort sett dött ut. De tekniska villkoren förändras dessutom i dag i en hastighet som få enskilda orkar hänga med i, vare sig det handlar om konstnärer, publik och privata eller officiella institutioner av olika slag; medan masspublikens 13 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 14 begär driver utvecklingen till allt massivare blockbusterfilmer, allt mer braskande tv-succéer, storslagnare succéromaner, vars litterära halt sällan är på nivå med deras genomslag hos den globaliserade allmänheten. Undervisning i estetiska ämnen och idéer om vad som är väsentlig kultur tycks släpa efter vad som verkligen sker och vad folk faktiskt är intresserade att ta del av. Kommittéerna och stipendienämnderna tycks i rätt hög grad se som sin uppgift att hålla liv i de etablerade formerna. Konstnärernas villkor står i centrum, vilket i och för sig inte är fel att de ska göra. Men ibland är det som om publiken, profanum vulgus, lämnas lite för mycket utanför planeringen, vilket inte heller behöver vara principiellt fel, för givetvis ska kännare kunna ha särskilt inflytande på de fält där de är de främsta experterna. Ett större problem är väl om själva konsten nedprioriteras i allt slutnare system av kulturell expertis, för borde det inte vara konsten, och inte vare sig konstnärer eller publik som står i centrum? Det anser jag, men då är jag också en levande arvtagare till den estetiska modernismen, som anser att konst inte bara är ett personligt uttrycksmedel, utan ett sätt att undersöka, att lära känna världen. Ett slags vetenskap, om man så vill, med sina egna spelregler, sitt eget inneboende värde, som bidrar till ökad och fördjupad förståelse, på ett sätt som inte så lätt låter sig spridas som masskonsumtionsprodukter. Men jag är samtidigt mot den totala isoleringen i estetiska laboratorier. Mitt problem, som jag delar med väldigt många andra författare, konstnärer, musiker, teaterfolk och andra estetiskt verksamma i vårt land, liksom världen runt, är att jag vill ha den konstnärliga friheten att kunna följa det, i mitt fall litterära, spår som är mitt. Jag söker olika sätt att borra djupare, driva frågor längre, för att finna nya sätt att se världen. Men jag ser i dag att detta blir allt svårare, för publiken håller på att smälta ihop till ett intet, och jag inser att det i längden kommer att vara svårt att försvara den här typen av konstnärlig verksamhet, 14 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 15 mer än som ett privat intresse, som det naturligtvis står var och en fritt att odla på egna villkor. Hur går det att nå fram till publiken? Hur kan man vara väsentlig för en bredare allmänhet, utan att för den skull göra avsteg från allt det man själv, som konstnärligt verksam, ser som värdefullt? För publiken finns där ute, filmer ses, konst delas, böcker läses, det pågår en väldig estetisk aktivitet, som fortlöpande bidrar till att skapa nya sätt att se på världen, bara inte alltid just de som kännarna – till vilka jag själv alltså hör – anser vara viktigast och som borde spridas. 15 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 17 VEM ÄR KULTUREN TILL FÖR? Så vad ska vi göra med publiken? De där människorna som besöker utställningar, läser böcker, går på teaterföreställningar och konserter, och som är helt nödvändiga för att ett vitalt kulturliv ska kunna existera i Sverige, men som trots offentliga insatser och en utbildningsnivå som är den högsta i historien, blir allt färre. Vad finns det för anledning att producera konstverk som ingen, eller mycket få, faktiskt vill ha? Detta är en svår fråga. Om den breda publiken ska vara den som ensam avgör vilket kulturliv vi har i detta land blir det väl inte mycket mer kvar än Melodifestivalen? Jag anser, som jag redan förklarat ovan, inte att konst kan betraktas enbart som konsumtionsvaror, som är till för att uppfylla den enskildes behov av njutning, bekräftelse eller status. Fast jag anser också att detta går att vända på: konsten är inte heller till enbart för att vara ett privilegierat uttryck för den enskilda konstnären. En väsentlig konst måste överskrida det personliga, ansluta sig till något större, och vara betydelsefull bortom den personliga biografin, eller för den delen prestigen. Konst reducerad till vara för en shoppande allmänhet blir något ganska förytligat, blott och bart design. Men även den fina konsten som beställs av kommittéer som beslutar om offentlig utsmyckning, som tilldelas stipendier av konstnärliga akademier och som anses viktig, trots att få förstår den och ännu färre egentligen ”gillar” den, är väl egentligen produkter som bjuds ut på en marknad? Bara det att i stället för den stora publikens marknad är det en liten 17 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 18 expertpubliks marknad. Men även på den råder ett slags marknadskrafter, där det ovanliga premieras på det vanligas bekostnad, där kontaktnät ger möjligheter till de företagsamma, och personlig status, prestige och utsikter till ekonomisk kompensation styr valen både av vad enskilda konstnärer väljer att göra och vad den smala expertpubliken väljer att premiera. Helt fri står ingen. En del av dynamiken i den konstutveckling vi haft sedan masspublikens genombrott bygger på att skapa skandaler som kan bryta igenom det stora bruset, chockerande konst, utmanande, den konst som epaterar bourgeoisien, och samtidigt länge lockade densamma att komma och avnjuta alltifrån Stravinskys balett Våroffer till Buñuels film Borgarklassens diskreta charm. Estetisk exklusivitet var också länge ett sätt för de högre klasserna att markera avstånd till massan. Men när de sista resterna av borgerskapet tröttnat på att chockeras och mest vill njuta av livet, utan för mycket bildning och allt det ansvar för kulturarvet såväl som avantgardet som kommer med den, återstår snart bara nämnderna och kommittéerna som publik för den allra smalaste konsten. Men detta är ofta institutioner som åtnjuter extremt hög prestige, också av dem som inte egentligen bryr sig om deras verksamhet. Operan, Dramaten, Svenska Akademien och en liten handfull andra institutioner är fortsatt socialt betydelsefulla, ger medlemmarna glans och har ekonomiska och sociala muskler som kan betyda framgång eller undergång för enskilda konstnärskap. Trots att den bildade borgerligheten lämnat scenen är de också ännu mycket borgerliga, högborgerliga, omgivna av symbolisk kunglig glans rentav, även om de stora hovlogerna på exempelvis Kungliga Operan vanligen står tomma numera, utom om det är någon spektakulär specialshow. Det är viktigt att de här institutionerna fortsätter att ge både glans och bidrag till levande konstnärer, samtidigt kan det ibland vila något nästan spöklikt över den ceremoniella storslagenheten kring sådant som Akademiens 18 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 19 högtids- dag, som blir rent otäck om den ställs emot de faktiskt rådande villkoren för den övervägande delen av landets författare. Ett land som i sin, likaledes offentligt understödda – och rätteligen så, vill jag understryka att jag anser – tidskriftsflora inte hyser en enda tidskrift som specialiserar sig på svensk samtida litteratur, med nyskriven essäistik av och om levande författarskap och fyllig kritikavdelning. Inte en enda sådan tidskrift finns kvar i landet. Inte ens stora förlag anser att det är mödan värt, som Bonniers, som startade om sitt magasin, BLM (Bonniers Litterära Magasin) bara för att åter låta det somna in efter ett par år. Det är viktigt att inse att konstarterna är mycket olika och har väl skilda villkor sinsemellan. Medan litteraturen är bunden till språket, och kräver översättningar för att kunna spridas, rör sig konsten och musiken över alla gränser, de har en potentiell masspublik oavsett ursprung. Samtidigt kan böcker faktiskt skrivas med en blyertspenna på en toarulle av någon som aldrig läst en rad av Dostojevskij, det är den allra lättast tillgängliga konstformen, jämte möjligen fotografering, vilket också gör att vem som helst kan se sig som självutnämnd expert; medan klassisk musik väl är den allra mest tekniskt krävande konstformen, för vilken många långa år av studier och djupa kunskaper om historia och uppförandepraxis är nödvändiga. Filmbranschen – som i och för sig faller lite utanför just detta sammanhang, även om vår internationellt mest kände konstnär under 1900-talet, Ingmar Bergman, var bland annat just filmregissör – tycks vara helt beroende av ett stödsystem som varit märkligt dåligt på att lyfta betydande och/eller framgångsrika konstnärskap sedan Filminstitutet skapades. Men det är ett särfall som kräver sin särskilda utredning av någon därtill kapabel. När det gäller film ingår jag enbart i publiken, och jag ser, måste jag erkänna, endast sällan med glädje det som produceras här i landet i dag. Den konst som i vardagslag helt enkelt kallas konst, finns dels 19 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 20 i en krets där exklusiva verk skapas av uppburna konstnärer som lever högt på en liten skara internationella samlare, miljardärer, som samverkar med de stora institutionerna för att lyfta/skapa samtida konstnärskap, i en dynamik som har sina alldeles egna marknadslagar. Men den finns också i några lite vardagligare kretsar, som exempelvis består av de konstnärer vars levebröd är att få beställningar av offentliga utsmyckningar, en viktig del i det offentliga konstlivet som sällan skapar stora rubriker; eller dessa som framställer akvareller av landskap och liknande, ofta lokalt anknutet, och som säljs på små gallerier landet runt och lottas ut via konstföreningar på arbetsplatser. Allt har sin plats, och förbindelserna och dynamiken mellan de olika kretsarna, hur konstnärskap lyfts eller sänks av samlare och institutioner, och vilka som ingår i de konstnärskretsar som anses gångbara för de offentliga utsmyckningarna är också en fascinerande sak som kunde kräva en egen utredning. Mitt intryck, som betraktare, är att konstlivet är tämligen hierarkiskt, att stjärnor med status och internationella karriärer, respektive lokala förmågor befinner sig i världar så åtskilda att de knappt har någon beröring med varandra. 20 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 21 HUR KAN PUBLIKEN VETA VAD DEN VILL HA? Henry Ford tillfrågades en gång om detta med att ge folk vad folk vill ha. Han svarade då att om han frågat folk vad de ville ha, innan bilen blev en masstillverkad produkt vid hans fabriker, så skulle de ha svarat ”snabbare hästar”. Den breda allmänheten hade inte kunnat föreställa sig det han hade kommit på. Allmänheten är inte någon riktigt proffsig beställare. Dess fantasi räcker inte alltid längre än till att välja bland de utbjudna varorna, tyvärr. Det är inte dess efterfrågan som avgör vilka produkter som kommer att erbjudas på marknaden. Det gäller överkonsumtionens designprylar, det nya kökskaklet eller den nya thaimaten, såväl som Apples banbrytande produkter eller till exempel Elon Musks nya lösningar för batteridrift. Naturligtvis kan det finnas ett behov, eller vara så att en affärsman, ingenjör, uppfinnare eller entreprenör kan identifiera vissa brister, som gör att det finns utrymme för någon viss produkt, och så skapar eller sätter de samman den, och erbjuder den till allmänheten, som kanske upptäcker, ibland efter lite övertalning (reklam och PR) att, jo, detta var faktiskt något som vi ville ha. Vad skulle vi få för konst och litteratur om allmänheten ensam fick bestämma? Nyligen hörde jag på en konferens om pressens nära förestående död för första gången nybildningen ”nyhetsundvikare”. Det är en växande grupp människor i våra samtida samhällen som sägs aktivt undvika att ta del av nyheter. De är ett problem, för när enskilda väljer att avstå från att ta del av nyheter och 21 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 22 samhällsinformation får vi helt enkelt sämre medborgare. De som inte vet vad som händer, som inte begriper grundläggande sammanhang och som inte klarar att överblicka den samhälleliga utvecklingen och därmed inte heller förstår sin egen position och roll i helheten, klarar inte att delta på ett konstruktivt sätt i det politiska arbete som är en förutsättning för en fungerande demokrati som Sverige. Samtidigt är det såklart en mänsklig rättighet också att slippa bry sig. Rätten att slippa politik i sitt liv är något som kännetecknar demokratier – och mera så ju bättre de fungerar, tycks det. Men det måste väl finnas en smärtgräns efter vilken det inte längre är ett fungerande samhälle vi talar om? Hur många procent nyhetsundvikare klarar ett samhälle av? Jag skulle vilja komplettera den här bilden med det likaledes nya begreppet ”kulturundvikare”. Personer som aktivt väljer att stänga av när Kulturnytt sätter igång. Som aldrig går på teatern, konsert, läser en bok eller ser en utställning. Vad innebär det när publiken vänder sig bort från kulturen i ett land? Eller är det faktiskt tvärtom: och vad innebär det i så fall när kulturen vänder sig bort från publiken? Natalie Ringler, en framstående teaterregissör som kan sägas ha fått sitt genombrott nyligen med sin uppsättning av pjäsen Vår klass, på Teater Galeasen ute på den centrala kulturön Skeppsholmen i Stockholm, bekräftar min uppfattning. Hon menar att det verkligen är som jag antar, att det finns fler i dag som aktivt undviker allt som kan kallas kultur, åtminstone i någon ”högre” eller ”finare” mening. Det är ett problem, inte riktigt på nivå med de medborgarskikt som sägs undvika nyheter, men inte långt därifrån. Men det finns också, understryker hon, ett litet men enträget och hängivet skikt som faktiskt går på nästan allt som ges. Förut var det mera olika slags publik på olika slags teatrar, pälsar på Dramaten och skinnjackor på Galeasen, medan det i dag i hög grad är samma personer som går både på Dramaten, Stadsteatern och de fria gruppernas 22 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 23 olika föreställningar. De få aktiva kulturkonsumenterna har alltså enligt hennes upplevelse blivit ännu mer aktiva, tycks det, samtidigt som den bredare publiken fallit ifrån, eller rentav flytt fältet. SOM-institutets rapport Scenkonstens publik (2008) visar att publiken mellan 1989 och 2008 verkligen minskade, och att särskilt män och, ironiskt nog, högutbildade var bland dem som relativt sett mest minskade på sina teaterbesök under perioden. Men det går inte direkt att utläsa ur SOM-rapporten hur den lilla högfrekventa gruppen teaterbesökare ser ut. Det tycks vara en rätt speciell liten skara, med både bildning, resurser och tid nog att ägna så mycket av sin tid åt kultur. Men går det att basera ett helt lands kultur på en liten specialintresserad grupp enbart? Var ligger det vidare samhällsintresset egentligen i det? Är inte det snart ett så marginellt intresse på det stora hela att ansvaret för att bekosta och upprätthålla den typen av verksamhet borde överlåtas till de närmast sörjande? För den som ser kultur som konsumtion är svaret enkelt. För den som ser att det finns ett annat värde i konsten och kulturen, som inte så lätt låter sig kvantifieras, är svaret inte lika enkelt. Ofta blir reaktionen mot viljan att riva alltihop, en vilja att bevara och försvara alltihop. Men varför ska det behöva vara frågan om antingen eller? Uppenbarligen finns det mera angelägen konst, och mindre. Men det finns inte egentligen några objektivt godtagbara kriterier för att avgöra vad som är vad, det har den erkända så kallade kultureliten, ironiskt nog, själv lärt oss; samtidigt som den vidmakthåller sina anspråk och positioner på grunder som utifrån det här ifrågasättandet av kvalitetsbegreppet blir rätt svårbegripliga utifrån deras egna kriterier… Det som lockar folk har ett visst värde, om det talar till många i samtiden, träffar någon nerv, lägger något till ett samtidsmedvetande som skulle vara annorlunda, mindre, kanske rentav sämre, utan denna föreställning, bok, installation… men det 23 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 24 som lockar flest tycks inte nödvändigtvis vara det som har den största konstnärliga halten. Den viktiga frågan som alla de som yttrar sig kring kulturpolitik måste besvara är: Vad spelar det för roll om vi inte längre har en mera avancerad vuxenkultur i Sverige? Finns det ett nationellt intresse i att en viss nivå kan upprätthållas i landet, även om den breda publiken inte är direkt intresserad? Min uppfattning är att den övergripande nivån, utbildningsmässigt, utvecklingsmässigt, mänskligt, sjunker, och landets dragningskraft på exempelvis kvalificerad internationell arbetskraft och forskare minskar om vi inte kan hålla oss med ett kulturliv på högsta tänkbara nivå. Varför skulle en högutbildad toppforskare som har chansen att välja mellan London, Berlin och Stockholm föredra Stockholm? De främsta krafterna kommer att välja den plats som erbjuder de största möjligheterna. Alla är inte intresserade av att vandra i skogen, och troligen särskilt inte de som gått de tyngsta utbildningarna vid de främsta universiteten i världens stora kulturländer. Samtidigt går det givetvis inte heller att reducera de olika kulturuttrycken till någon lättmotiverad samhällelig nytta, varken masspublikens kärlek eller kosmopolitiska elitister räcker till för att motivera att vi ska ha råd med ett vitalt kulturliv med fria konstnärer i vårt avlånga land. Och det finns något svårförklarligt i detta att vi har en så extremt välutbildad befolkning, de akademiska titlarna står som spön i backen, det går knappt att få jobb ens på McDonald’s utan minst gymnasieutbildning, och alla mera seriösa arbeten kräver först utbildning och sedan fortlöpande fortbildning i ett samhälle där den som inte kan hantera ny teknik och nätverka på sociala medier snabbt hamnar utanför. Utbildningsnivån är hög, och specialiserad. Bildningsnivån är däremot mera tveksam. De idéer om personlig utveckling och växt, om danandet av karaktären och vikten av att förvalta det gemensamma arvet för att förstå vår historia, och därmed oss 24 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 25 själva, som hängde samman med både borgares och arbetares bildningsideal historiskt sett, är praktiskt taget dött. En utveckling som premierar effektivitet, målfokus, vinst till varje pris, har samverkat med en vänsterideologi som nedvärderat traditionell bildning, västerländsk kultur och gjort själva universiteten, bildningens forna bastioner, till institutioner som i dag tycks ha till främsta uppgift att motverka att bildningsarvet förs vidare, för att i stället ersättas av maktanalys utan ände och ett kritiskt tänkande som går på tomgång för att det inte längre minns vad det var det skulle vara kritiskt emot, mer än Västvärlden, vithet, borgerlighet och så vidare, i största allmänhet. Det är lätt att driva med dessa föreställningar, men tyvärr är problemen allvarliga, och det som rivits ner under så många år kommer inte så lätt att kunna byggas upp, om någon nu skulle få för sig att det vore viktigt igen. All betydelsefull kultur uppstår i en miljö, en kulturmiljö, som gör det möjligt för verkligt betydande verk att skapas, som fördjupar vår människokunskap, vår livskänsla, som för vår intuitiva kunskap till nya höjder. Mozart uppstod inte ur sig själv, han växte upp i en miljö där det fanns en publik som efterfrågade hans musik. För varje än i dag älskat wienklassicistiskt mästerverk finns det hundratals symfonier, sonater, operor och konserter, skrivna av mestadels bortglömda tonsättare. Allt konstnärskap växer alltid fram i ett visst sammanhang, som ger utrymme, som tillåter och uppmuntrar den långa utbildning, alla de tusentals timmar av övning, alla dessa försök som ingenstans leder. De flesta blir inte stora, i den klassiska gamla bemärkelse som ännu lever, trots att genikulten officiellt är avsomnad. Men oavsett hur synen på enskilda konstnärer och deras verk förändras över tiden är de som lever kvar alltid de som överskrider förväntningarna, vidgar ramarna och gör det ingen annan tänkt på. Även den i dag så älskade Beethoven chockerade publiken i sin samtid, precis som 1900-talsmoder25 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 26 nisterna – och nu är han en av de mest populära av de klassiska tonsättarna. Han är det romantiska konstnärsidealet förverkligat på flera plan samtidigt, både genom originaliteten i sina verk och sin viljestarka och temperamentsfulla personlighet. Florens var på 1400-talet en stad av knappt Enköpings storlek, men där skapades en kulturmiljö som påverkar vår syn på konsten, människan och världen än i dag. Det är inte någon fråga om slump, utan om vilja, som skapar förutsättningar för förmågorna. 26 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 27 VEM SKRIVER DU FÖR? Låt mig klargöra min egen position. Som författare får jag ibland frågan vem jag skriver för. Jag har alltid tyckt att den frågan är extremt svår att besvara, för jag kan inte påstå att jag föreställer mig någon särskild läsare då jag sitter och arbetar med en bok. Möjligen glimtar ett slags idealläsare till ibland, och det är någon som liknar mig själv när jag var i min mest nyfikna och intellektuellt expansiva ålder. Fast sanningen att säga befinner jag mig ju fortfarande i den, och jag kan inte säga att jag skriver för mig själv. Även om jag betraktar själva skrivandet som en kunskapsform som i hög grad existerar i sin egen rätt. Att skriva är ett sätt att förstå, där formuleringarna bara är det synbara resultatet. Samtidigt riktar sig de färdiga verken naturligtvis till allmänheten, en allmänhet som är allt mer ointresserad av böcker, åtminstone av det slag jag själv skriver och helst läser. Min tidigare förläggare på Bonniers, Hans Isaksson, som sorgligt nog gick bort nyligen, berättade för mig under ett samtal vi förde några år innan han gick i pension, att bokmarknaden, i hans erfarenhet, hade förändrats radikalt under de år han varit verksam som förläggare. Han kunde lugnt överblicka en period som sträckte sig från begynnelsen av 1970-talet, eller det sena 1960-talet, fram till början av 2010-talet. Den typen av överblick över hur läsningen förändrats borde ha tagits ännu bättre till vara än vad jag kan göra här. Men han konstaterade att det fanns ett mellanskikt av författare, som inte var bäst27 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 28 säljare, men som ändå gick bra. Sådana som exempelvis Lars Gyllensten, vars böcker knappast skulle blivit någon storsäljare i dag, men som då ännu ingick i det allmänna medvetandet och som det ansågs viktigt att läsa för att kunna följa med i samtiden. Mitt intryck var att det ända in på 1980-talet fanns något slags bildningsambition, liksom även en viss social prestige, knuten till detta att man skulle känna till den senaste utgivningen på de större förlagen, om man ville hänga med i sin samtid. Mina egna föräldrar, som absolut inte var vänstervridna i tidens anda, utan mera traditionellt borgerliga, hade välfyllda bokhyllor hemma, och gick på såväl krogshowerna på Berns och Bacchi Vapen, där jag själv rentav fick följa med och se Magnus och Brasses krogshow 1974, som på Tältprojektet, som jag inte fick se. Jag var första gången på vuxenteater i sjuårsåldern, då hela familjen gick och såg en gästande japansk grupp som framförde en traditionell bunrakuföreställning, japansk dockteater, med praktfulla stora dockor som sköts av svartklädda dockförare, i sorgliga och dramatiska pjäser om olycklig kärlek och självmord från höga klippor. Jag var hänförd, och programmet, med all informationstext, och sammanfattningen av handlingen i pjäserna, står ännu i bokhyllan. Den bildade borgerlighetens ideal var ännu inte riktigt utdött, liksom inte heller den bildade arbetarens vad det anbelangar. De kompletterade varandra, närde sig av varandra. Och detta gemensamma arv förvaltades ännu av 68-generationen, till en början, som intresserade sig för böckerna, filmerna, pjäserna. Kunskap ansågs viktigt för såväl samhället som den personliga utvecklingen Sedan hände något. Och det var innan datorerna slog igenom, innan vi fick tjogtals med underhållande tv-kanaler. Det var en förändring som tycks ha varit social innan den blev materiell. Hans Isaksson kunde, då jag talade med honom, inte förklara vad det var som gjorde att försäljningen av de författare 28 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 29 som tidigare ingått i den förväntade allmänbildningen plötsligt började fasas ut ur det allmänna medvetandet. Min känsla är att 68-ornas förminskande syn på betydelsen av bildning och kultur, kravet att allt skulle underordnas proletariatets eller revolutionens intressen (som tycks ha återuppstått i samtiden) via 1970-talets ideal att förverkliga sig själv övergick i 1980talets satsa på dig själv-anda, och detta att framhålla kvalitet, bildning, begåvning, samhälleliga intressen, betydelse av såväl arv som konstnärlig förnyelse och annat, plötsligt framstod som konservativa dumheter, som vänsterradikaler och (ny-)liberaler gemensamt tog avstånd ifrån, fast utifrån olika förutsättningar. Resultatet blev att själva förutsättningarna, om inte revs ned alldeles, åtminstone förändrades radikalt. Samtidigt öppnades vägarna till högre utbildning och den breda tillgången till kulturarvet för fler än någonsin i historien. Det är en liten paradox som är svår att smälta. Hur kommer det sig att inte världshistoriens mest välutbildade människor i Sverige är intresserade av sin samtids avancerade vuxenkultur? En annan förläggare på Bonniers berättade en gång för mig att det i dag gått så långt att de författare som på 1970-talet kunde sälja fyrsiffrigt, och som tidigare på 2000-talet sålde åtminstone tresiffriga upplagor nu var nere på tvåsiffriga tal. Erkända, i en del fall till och med rätt kända, författare av det slag som räknas som betydelsefulla av den samtida litteraturexpertisen har alltså i princip ingen publik. En av mina bästa vänner, sedan många år, skriver regelbundet i stora skrivböcker, han har väl åtskilliga tusen fullskrivna sidor nu, men han har aldrig egentligen tänkt sig detta för publicering. Jag har läst bara enstaka utdrag och fått annat refererat för mig. Det är oerhört intressant, fullt av reflektioner över världen såväl som det egna jaget, och något som definitivt skulle kunna paketeras om som ett antal mycket intressanta böcker, utsnitt ur vår tid, som både skulle fördjupa vår kollek29 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 30 tiva självreflektion och vara intressant för framtida generationer som ser tillbaka, i den mån framtida generationer ännu kommer att göra det. Men han vill inte ge ut dem. Han vill inte ge ut någonting. Han är inte intresserad av läsare, av bokmarknaden, av att bli berömd och få ära eller pengar för sitt arbete med sig själv och sin tid. Det är en radikal inställning, som fascinerar mig, eftersom jag inser att det ändå måste vara någon avgörande skillnad mellan oss, eftersom jag trots allt gärna vill att frukterna av mina mödor ska delas med en läsande allmänhet, som kan ge mig gensvar, bidra till att min egen upplevelse av världen, också via mina egna verk, fördjupas i ständigt nya lager av reflektion och självreflektion. Men vill jag bli läst måste jag alltså försöka förstå mig på marknaden, det vill säga publiken. Vilka är de? Vad gör de? Vad intresserar dem? Och varför har detta förändrats så mycket? 30 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 31 VISA MIG DIN KÖKSBÄNK SÅ SKA JAG SÄGA DIG VEM DU ÄR En av de saker som förändrats är alltså, som jag antyder ovan, att kulturen förlorat sin sociala prestige. Det anses inte längre som särskilt viktigt att ha läst den senaste romanen från Bonniers eller att ha sett den senaste föreställningen på Dramaten. Det var lätt för 68:orna att förlöjliga den bildade borgerlighetens klassanspråk, som hängde samman med att de odlade sina kulturella intressen som ett led i skapandet av en borgerlig identitet, som skulle skilja dem från den obildade allmänheten, de arbetande massorna, och göra dem lite mer lika den exklusivitetskonsumerande adeln. Jo, det är en karikerad bild, men lite så har väl detta att ta del av avancerad vuxenkultur betraktats i Sverige? Med misstänksamhet, som något de sysslar med som vill vara lite förmer än andra. Ett jämlikt samhälle förutsätter en jämlik kultur. Ironiskt nog var 1900-talet också präglat av en arbetarrörelse som satte den personliga utvecklingen i högsätet, och för vilken utbildning, kultur, personlig mognad, alltså bildning helt enkelt, var viktiga element i skapandet av svenska arbetare med självkänsla och förmåga att ta ett moget ansvar för samhället. De svenska arbetarförfattarna, frihetsälskare och bildningsgiganter som Eyvind Johnson, eller Moa Martinson och Vilhelm Moberg, växte fram ur denna vilja till kunskap, och med dem även andra avgörande delar av vårt moderna kulturarv, inom bildkonst, film, teater och så vidare. Den borgerliga prestigekulturen är i dag förminskad och förlöjligad både av höger och vänster. Den finns, visst, men 31 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 32 köksrenoveringar och Thailandsresor har högre prioritet för såväl den välbeställda medelklassen som den framgångsrika arbetarklassen. Bildning är något som andra sysslar med. De som anser sig vara förmer. Som inte nöjer sig med att vara som folk är mest. Besserwissrar och tråkmånsar. Sådana där som problematiserar och ifrågasätter i stället för att njuta av livet och ta vara på de lyckliga stunderna. Det är inte ovanligt med förlöjligande uttryck som ”kulturkofta” och ”kulturtant” i samband med dem som ännu är aktiva som kulturpublik. Och det ger väl ännu en fingervisning: det är lite omanligt att syssla med kultur. Historiskt sett var konst, litteratur, musik, teater utpräglat manliga sysslor, de stora genierna var mestadels kämpande män som, bildligt talat åtminstone, satt i full storm på bergstoppar och skapade odödliga mästerverk mot alla odds. Det där är såklart förlegat, fast det finns något kvar av den typen av mytbildning kring rockstjärnor och vissa filmstjärnor, och även en författare som Knausgård anknyter, kan man säga, till den typen av heroiskt, mycket manligt konstnärsideal. Men annars tycks kulturlivet i dag vara en kvinnlig angelägenhet. Är inte känslan att kultur är omanligt en bidragande orsak till att de svenska ingenjörerna och civilekonomerna inte längre vill gå på teatern? Det skulle kunna vara en delförklaring till att just högutbildade var en av de grupper som i särskilt hög grad minskat på sina teaterbesök enligt SOM-rapporten 2008. 32 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 33 TYNGDEN AV ALLT Tonsättaren och pianisten Johan Ullén menar, då jag träffar honom för att prata lite om den klassiska musikens publik i dag, att det säkert inte skulle gå att ha ett fungerande musikliv i Sverige utan någon form av offentligt stöd. Publiken finns visserligen, men bara till de kända klassikerna i så fall, och den räcker inte ensam för att hålla igång de stora professionella orkestrar som krävs för att vi ska kunna få höra ens Beethovens 9:e symfoni från svenska estrader. De älskade 1800-talssymfonikerna drar fortfarande fulla hus. Den samtida seriösa musiken, däremot, skulle antagligen vissna ner och dö utan det offentliga stödet till musiklivet. Inga nya konserter, symfonier, inga svenska operor mer. Vi skulle förlora ett helt kultursegment. Ingen svensk Mozart skulle ha en chans att bli framförd. På så sätt skulle orkestrarna, om publiken fick välja själv, förvandlas till rent museala institutioner, och nivån på dem skulle snabbt sjunka. Vilka unga musiker vill arbeta i ett klimat som är helt inriktat på det förflutna? Endast sekunda musiker skulle välja att verka i Sverige. Skulle det spela någon roll? Han beskriver också en tämligen självinnesluten avantgardemiljö, som jag känner igen även från vissa litterära sammanhang. Konserter på exempelvis Fylkingen i Stockholm riktar sig i hög grad till specialintresserade, tonsättare, musiker och konstnärer av olika slag som rör sig i gränslandet mellan genrerna och som lyssnar på sina kollegers verk. Somliga tänker nog, när de går på konsert där, att de hade kunnat göra det 33 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 34 bättre själva eftersom nästan hela publiken består av andra konstutövare. Eller nä, riktigt så inkrökt och förbittrat är det väl knappast. Hoppas jag. Fast känslan bland högutbildade och skickliga musiker och konstnärer av att verka i en ekonomiskt trängd situation, utan något större intresse vare sig från allmänhet eller det offentliga, lusten att skapa nytt som kan förleda en så långt ut i marginalen att det verkar suspekt om någon lyckas locka lite publik till sina framträdanden, ger inte nödvändigtvis upphov till en väldigt kreativ och utvecklande miljö. Samtidigt är det absolut betydelsefullt att den här typen av konstnärlig laboratoriemiljö också får existera. Det är omöjligt att säga var det nya intressanta kommer att växa fram, det som verkligen definierar vår tid i historien. Kopplingen till det klassiska avantgardet, och dess arvtagare, är till och med viktigt för den nya dansmusiken, som i hög grad vilar på det arbete elektronmusiker och experimentatorer genomfört under det senaste dryga halvseklet i just miljöer som Fylkingen, och den nära anknutna Elektronmusikstudion (EMS). Trycket från närvaron av hela världens och alla kulturers och civilisationers kulturarv från hela mänsklighetens historia i dag gör att samtida konstnärers situation inte liknar något tidigare i historien. På Mozarts tid spelades praktiskt taget ingen äldre musik, och så var det långt in på 1800-talet. Detsamma gällde teatern: nyskrivet var det självklara under århundraden, fram till det sena 1800-talet då Ibsen och Strindberg skakade om den borgerliga publiken med sina dramer medan författarna satte problem under debatt, den engagerade intellektuelle tog plats i offentligheten och konstnärerna utmanade vårt tänkande på ständigt nya sätt. Museer är också ett rätt nytt fenomen, med sitt ursprung i renässansens samlingar av antika konstverk. Men som något som är tillgängligt för allmänheten, inte äldre än ett par hundra år. Men i dag? Några knapptryckningar bort har vem som helst hela musikhistorien, alla filmer, konstverk, 34 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 35 litterära klassiker och till och med en hel del klassiska teateruppsättningar, så att vem som helst nu kan referera till sådant som tidigare enbart var tillgängligt för ett fåtal experter med tillgång till arkiven. Hur ska en konstnär kunna skapa något nytt, som säger något unikt och relevant för vår tids människor, mot bakgrund av detta massiva historiska brus? Och även om konstnären gör det: hur ska publiken ens kunna upptäcka det i det kaotiska utbudet? Det kom en bok för snart tio år sedan som blivit så inflytelserik att dess titel numera blivit ett uttryck: The long tail. Den skrevs av chefredaktören för Wired, Chris Anderson, och den handlar i korthet om hur internet ändrat marknaden för olika slags kulturprodukter, så att musik, böcker, filmer och annat som tidigare försvann eller ansågs olönsamt att satsa på, nu kan få förlängt liv och ökad spridning genom det han alltså kallar ”den långa svansen”. Enligt honom kommer det i framtiden att vara mera lönsamt att sälja lite mer av många olika produkter, än att sälja jättemycket snabbt av några enstaka bästsäljare och liknande. Ett välkänt exempel på hur den långa svansen verkar är att man i Japan, 30–40 år efter att banden existerade, upptäckte svensk 70-talsprogg, och det skapades rena kulten kring grupper som Träd, gräs och stenar, som vi i Sverige praktiskt taget hade glömt bort. Hur kommer kulturen att förändras av dessa förändrade konsumtionsmönster? För de kommer givetvis också att påverka vad som produceras. Ingen konstnär verkar i en bubbla vare sig estetiskt eller ekonomiskt, eller för den delen socialt och prestigemässigt, och även om enstaka personer kan kosta på sig att satsa livet på marginella saker som enbart intresserar dem själva och en liten krets av närstående, så kommer det i längden bli så att efterfrågan skapar nya produktionsmönster, precis som de nya tekniska förutsättningarna och förändrade distributionsmöjligheterna. Personligen tycker jag det är mera 35 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 36 spännande med dessa nya möjligheter och jag har exempelvis själv tidigare deltagit i virtuella samtal kring elektronmusik och liknande, där jag haft utbyte med en turkisk forskare, en brasiliansk matematiker och en pensionerad italiensk bankman, på mycket kort tid, och allt i samtal kring musik som inte precis toppar bästsäljarlistorna. Jag korresponderar också med en smal, men lysande amerikansk författare, Diane Williams, som själv ger ut en årlig tidskrift, NOON, som är betydelsefull för få, men har en halt som höjer den långt över det vanliga mumlet. Det är fascinerande att ha hela världens kulturutbud några knapptryckningar bort. Men det kan vara frustrerande också, att känna inte bara alla epokers samlade tryck, utan faktiskt hela världscivilisationens, alla tänkbara kultursfärers, man känner sig väldigt liten, och det kan vara svårt att acceptera att man som svenskspråkig författare bara är en allra minsta lilla myra som har att släpa på sitt eget barr till stacken… när man kanske egentligen hellre skulle vilja vara det där ensamma geniet som står på bergstoppen och diktar i full storm… med jublande beundrande massor som man måste värja sig emot, i stället för att förgäves spana efter… En intressant sak i detta sammanhang, som det talas om ibland men som lär få större betydelse nu när allt är samtida och globalt, är vilken roll originaliteten kommer att spela i framtiden. Bara för att det blir allt svårare att vara originell innebär det såklart inte att folk kommer att sluta att försöka, men det är mycket lättare i dag för vem som helst att se och identifiera förebilder och influenser, och om någon skulle plagiera eller imitera någon annan kommer det alltid fram, och det kan gå ganska fort. Betyder detta att inställningen till det enskilda skapandet kommer att förändras? Är geniet en gång för alla dött? Och behöver det i så fall vara av ondo…? Till exempel i den japanska kulturen har man traditionellt sett inte alls haft samma höga uppskattning av originalitet och enskilda 36 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 37 avvikande idéer som vi här har haft, åtminstone sedan renässansen. Det handlar där snarare om perfektion, om skicklighet i utförandet, om förädling inom ramarna för en rätt väl avgränsad tradition, där konsten inte primärt ses som uttryck för någon individuell genialitet eller liknande. Nu karikerar och förenklar jag såklart det japanska, det finns säkert massor av nyanser där som jag som västerlänning inte riktigt uppfattar, och de har ju synnerligen originella konstnärer i samtiden, inom alla estetiska fält. Men de har då sprungit fram, vill jag ändå understryka, ur en tradition där originaliteten inte ses som något nödvändigt gott i sig. Och så var det väl förresten även här under medeltiden? Det handlade då också i Europa om givna former, om imitation och förädling inom rätt begränsade ramar, ända tills dessa ramar vidgas och till slut sprängs genom renässansen, upplysningen, romantiken och in i vår moderna och postmoderna tid. Kanske kommer vi att lämna originalitetskulten, kanske kommer marknadsanpassning, olika tävlingar av typ Idol och liknande, att forma helt nya konstnärstyper, vilka i sin tur kommer att utforma en ny estetik, enligt de förutsättningar som råder i dag, tekniska, ekonomiska och så vidare. Jag vet inte, men jag är helt säker på att det kommer att ske förändringar, som också kommer att påverka estetiken. Precis som jag sagt förut. Om det sedan är bra eller dåligt? Tja, det är som det är bara. Jag vill förstå min tid, och så långt möjligt vår framtid. Det innebär att jag måste känna historien, och förutsättningslöst sätta mig in i det som jag uppfattar som relevant, bilda mig helt enkelt. Jag vet faktiskt inget som jag tycker är mera angeläget, eller för den delen roligare. Boktryckarkonsten gjorde slut på handskriften som nödvändighet, samtidigt som den ironiskt nog gjorde att den typen av hantverksskicklighet blev mera sällsynt, och ännu dyrbarare för de få som verkligen satte värde på den, av en eller annan anledning. Basen breddas, kulturen sprids vidare, och topparna blir 37 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 38 ännu högre än vad de var förut. En masskultur som sprids i enorma upplagor dominerar på ytan, men sedan produceras fortlöpande finsmakarkultur för en liten ”utvald” elit, som har råd, som har tid och som kan använda denna finsmakarkultur till att glorifiera sig själv, och utmärka sig inför sina likar. Det stora som händer i dag är att ett par århundraden då högkultur och folkkultur låg relativt nära varandra, och påverkade varandra fortlöpande, går mot sitt slut. Tror då jag i alla fall. Eller så är det bara en arbetshypotes som passar mig eftersom jag själv är mest intresserad av det smala och exklusiva och hoppas att det ska kunna fortsätta att existera, trots att de breda folklager, som för 40 år sedan till exempel skulle ha skaffat min senaste roman, inte existerar längre. 38 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 39 BILDSTORMARNAS IDÉHISTORIA Det är inte så konstigt att det under olika epoker av historien förekommit bildstormar, då man velat rensa ut allt det gamla och börja om från noll. En illusion, såklart, men en lockande tanke för många. Det är säkert också därför exempelvis vilda västern har sin lockelse fortfarande, eller rymden, för den delen; dessa miljöer där det inte finns några yttre kulturella begränsningar eller ramar och den ensamma människan tvingas forma sig sitt eget liv utan några förebilder eller modeller att ta efter. Det är väl typiskt att futuristerna, som ville göra slut på alla museer och som ansåg att bilar och flygplan var vackrare än alla antika statyer och monalisor tillsammans, kom från just Italien, det land i världen som har det antagligen största och tyngsta kulturarvet, med alla dessa antika monument, kyrkor och konstverk. När jag var ute och tågluffade och kom till Florens på 1980-talet hörde jag historier om akutkliniker som tog in amerikaner som chockades så djupt av det massiva kulturutbudet där att de bröt samman. Det var säkert inte sant, men det säger något om hur enormt det italienska arvet är – och just för att det är så väldigt, så är det följdriktigt att futurismen skapades av italienare som Marinetti, Russolo och de andra, som bröt med skönsången genom att skriva bullermusik, som tyckte bilar var vackrare än florentinska fresker och som – ja, här kommer den svarta skuggan också – ansåg att kriget var sunt och renande, ett slags hygieniskt stålbad för mänskligheten. Ett annat känt exempel på uppror mot den egna traditionen, 39 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 40 framprovocerat antagligen av känslan att det inte gick att komma vidare på grund av att den låg över allt och genomsyrade alla relationer, var den kinesiska kulturrevolutionen under 1960- och 1970-talen, som också många av de svenska 68:orna beundrade. Viljan att rensa ut allt gammalt resulterade i att undervisningsväsendet bröt samman, massor av människor fick sina liv förstörda och bland mycket annat lär man ha förstört konstverk i 10 000 kloster. Märkligt nog var denna kulturrevolution ändå följdriktig i den kinesiska historien, eftersom själva den kinesiska statens grundarmyt bygger på historien om ”brännandet av böcker och begravandet av de lärde” som skedde under 200-talet f Kr på order av Kinas förste kejsare Qin Shi Huangdi. Det är något tragiskt och gripande, men samtidigt fascinerande med den där idén att skapa en tabula rasa, kasta ut allt gammalt bara, och börja om på nytt. Men det går inte, och det är såklart ytterst destruktivt. Liksom det är destruktivt i dag då islamisterna i Mali förstört historiska moskéer och helgongravar i Timbuktu i renlärighetens namn – eller för den delen då detta skedde under reformationen i Europa, och protestantiska fanatiker slog sönder helgonbilder, förstörde målningar och krossade katolska altaren runtom i Europa, särskilt i Schweiz, Holland och Skottland, men även i viss mån i Sverige, där Gustav Vasa tog de gamla klostrens böcker och använde deras illuminerade pergamentsidor till att binda in sina räkenskaper och sin befolkningsstatistik. Inte så våldsamt som på andra håll, men ett tragiskt kulturmord lik förbannat. I England, för att ta ännu ett historiskt exempel, stormades även bibliotek på universiteten och matematikböcker brändes, för att man ansåg att matematiken var en ogudaktig, papistisk vetenskap. Bildstormandet är också en viktig del av vår kulturhistoria. Fler sådana faser lär vänta oss i framtiden, under trycket av ”den långa svansen” och allts globala samtidighet. Men, detta är intressant i det här sammanhanget för att det 40 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 41 handlar om viljan att göra sig fri från de tyngande traditionerna. Man anser sig ha nya svar på alla problem, det gamla är bara i vägen och måste rensas ut, ju förr desto bättre, för att det nya ska få plats och kunna växa. Säg inte att denna tendens omöjligen kan komma igen också i Sverige, landet där vi alldeles frivilligt, utan krig eller revolution, förstörde så många av våra egna innerstadskärnor mellan 1950- och 1970-talen att om man försöker förklara vad som hände då, och varför, för en italienare, en tysk eller en fransman, som alla drabbats av krig, så kommer de över huvud taget inte ens att fatta hur ett sådant frivilligt kultursjälvmord var möjligt. 41 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 43 EN GALAKVÄLL PÅ OPERAN Operan är kanske den mest extrema kulturform vi har i dag, och den som oftast pekas ut som orimlig, av dem som är emot offentligt kulturstöd. Föreställningarna är mycket dyra, och det krävs ett enormt kunnande, många års studier för att över huvud taget komma i närheten av scenen, och så till det fortsatt övning under hela livet, vare sig man arbetar i eller bakom föreställningarna, som musiker i orkesterdiket eller hantverkare i ateljéerna där rekvisitan tillverkas. Det är fråga om en kunskapsförvaltning och kunskapstradering som kräver stora kontinuerliga resurser, en stabilitet som ger möjligheten att bibehålla banden bakåt, liksom att kunna förutse att läget kan antas vara rimligt likartat under överskådlig tid framöver. Uppsättningen av en klassisk opera är en väldig apparat, även om de flesta redan är välbekanta med musiken och handlingen. Skapandet av en helt ny opera kräver flera års arbete, tusentals arbetstimmar bara för koncipiering, libretto och tonsättande, vilka i sin tur kräver tiotusentals timmar av övning, erfarenhet och studier, och lika mycket igen när den ska sättas upp. Det sker inte ad hoc, en grupp amatörer klarar det inte, utan det kräver långvarig institutionell kontinuitet. Detsamma gäller även de stora symfoniorkestrarna, de nationella teaterscenerna och museerna, där bara arbetet med att fortlöpande restaurera och bevara vårt kulturarv är en viktig del av verksamheten. Men institutionell kontinuitet är viktigt också för den seriösa akademiska forskningen, som jag visserligen inte har möjlighet att 43 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 44 lägga ut texten om här, men vars villkor på många sätt kan sägas vara snarlika de olika kulturformernas, med breda och direkt nyttiga verksamheter, som många kan förstå sig på, som leder till säljbara uppfinningar och nya mediciner, respektive smala forskningsfält vars resultat inte direkt, eller ens indirekt, är tillämpliga på något sätt som kan anses vara allmännyttigt. Men de ingår alla som delar i den miljö, den akademiska och kulturella miljö som utgör förutsättningen också för det populära och lättillgängliga, det som folk känner igen sig i eller som ger oss den nya magsårsmedicinen. Vilka går på operan i dag egentligen? Färre än en tredjedel av dem som går på teater, enligt SOM-institutets statistik, vilket gör det till en av de absolut smalaste kulturyttringarna i landet. Men det kan ju också bero på att det finns jämförelsevis väldigt få operahus i Sverige, så även om alla föreställningar vore fullsatta skulle besökarna vara färre än teaterpubliken. Högutbildade akademiker är också fortfarande överrepresenterade i operapubliken. Enligt både mina egna iakttagelser och enligt vad Operans dramaturg Katarina Aronsson, vars hängivenhet och kunnighet är imponerande, och som jag haft nöjet att ha att göra med i samband med att jag själv arbetar med ett libretto till en nyskriven svensk helaftonsopera, upplyser mig om är ändå spridningen i publiken, som hon upplever det, mycket bred. Det är inte alls någon överklasskonst. Fleecetröjor är numera avgjort mycket vanligare än smokingar på både rader och parkett, även på premiärer. Intressant nog lär Operan, eller Kungliga Operan som dess officiella namn numera lyder, vara en institution som åtnjuter mycket högt förtroende och stor respekt, bland alla sorters invånare i alla ålderskategorier. Samtidigt är ett operabesök för många något högtidligt, som de gör kanske i samband med någon jämn födelsedag, med familj eller vänner. Kanske särskilt de som firar den stora bemärkelsedagen med en resa till huvudstaden från någon mindre ort. Det är 44 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 45 festligt att klä upp sig, beblanda sig med den kanske lite sjavigare stampubliken och ta ett glas champagne i pausen på en uppsättning av Carmen, Madame Butterfly, en välbekant Verdiopera eller varför inte Trollflöjten, som Ingmar Bergman gjorde närmast folkkär med sin tv-filmatisering. Steget från de stora klassikerna till de nyskrivna är däremot tydligen lite större, här liksom i andra kulturella sammanhang. Den som går på operan någon enstaka gång, som en festlig tilldragelse, vill inte alltid överraskas av våldsamma samtidsberättelser, slamrande slagverk och braskande blås. Det är samma situation där som för symfoniorkestrarna. Det skulle kanske till nöds gå att hålla verksamheten flytande, men helt musealt, med enbart klassiska uppsättningar av välkända operor. Men det skulle å andra sidan innebära en stagnation som skulle göra att konstformen skulle dö ut. Förnyelse är en vital del av kunskapsförvaltningen och den institutionella kontinuitetens livsnerv. Katarina Aronsson påpekar också, liksom teaterregissören Natalie Ringler, att det även på Operan finns ett publiksegment, litet men hängivet, som går på så mycket som möjligt, både klassikerna och de samtida verken. Det är publik som samlas i små studiecirklar, åker till Stockholm gemensamt, och sedan efteråt även kan diskutera föreställningarna de sett. Ett intressant fenomen som tycks existera fjärran från kultursidors uppmärksamhet, men som nog får sägas vara den sista resten av den kulturbärande bildade befolkningen, oavsett social bakgrund. Beundransvärda människor, som jag själv också stött på, men alltför sällan, tyvärr. Ytterligare en iakttagelse Katarina Aronsson gjort är att en del av denna specialintresserade publik fått nya impulser av operaföreställningarna som går att se på biografer runtom i hela landet numera. Naturligtvis krävs det också tillgänglighet för att intresset för en konstform ska kunna växa. Lusten att gå på verkliga föreställningar kan väckas av de virtuella, vilket gäller också kulturintresset som kan uppstå ur möjligheten att ta del 45 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 46 av utbudet via en datorskärm. Steget från det virtuella till det verkliga behöver inte vara så långt. När det gäller orkestrar, teaterensembler, men även konstutbildningar och museer, finns det alltså enorma mängder ackumulerat kunnande, som byggts upp över mycket lång tid, och vilket förvaltas för allmänhetens skull, i det nationella intressets namn, av institutioner som gör detta kulturarv tillgängligt. Det krävs, vill jag inskärpa, en långvarig institutionell kontinuitet och stabilitet för att hålla detta arv levande. En kontinuitet som kräver resurser det svårligen går att få någon privatperson eller grupper av privatpersoner att ställa upp med, men det är inte bara frågan om storleken på resurserna, utan också om förmågan till framförhållning. Det måste gå att förutse på ett ungefär att och hur finansieringen av verksamheten kommer att se ut framledes, för att det ska gå att göra de stora investeringar som krävs i utrustning, utbildning, instudering av nya verk, upplärandet av nya medarbetare, artister såväl som musiker, rekvisitörer och scenarbetare. 46 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 47 MARKNAD, DEMOKRATI OCH VALFRIHET Marknaden är viktig. Publiken är viktig. Men marknaden är inte någon form av direktdemokrati, enligt vilken det går att avgöra vad som är värdefullt och vad som inte är värt att föras vidare. På marknaden har den med de största resurserna den största makten. Även priskommittéerna och kulturnämnderna som fördelar uppdrag och stipendier kan ses som ett slags särfall av marknad, där politiska, konstnärliga och personliga intressen ibland samverkar till det bästa, ibland får alltihop att kantra. Men vi kan inte låta publiken i enklast tänkbara mening, alltså fler besökare är lika med bättre resultat är lika med bättre kvalitet, ensam styra existentiellt viktiga fält som kultur, forskning eller utbildning. Men både det breda och det smala behövs. Det finns en anledning att använda experter och låta dem avgöra i svåra fall. Det finns anledning att bevara arvet, liksom att ge svängrum för de konstnärer som till synes bortom alla kommersiella hänsyn arbetar med det mycket få förstår eller bryr sig om. Renodlade marknadskrafter ger enbart genomslag för minsta gemensamma nämnare, det bredast populära som bekräftar och stryker medhårs, eller väldigt penningstarka personer, som kan låta sin personliga smak styra vad de väljer att beställa av konstnärerna. Men det går inte att helt bortse från marknaden. Den är inte hela sanningen om publiken, eller det samhälleliga behovet eller grogrund för det nyskapande som ger oss framtidens klassiker, men det måste ändå vara meningen att konsten ska rikta 47 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 48 sig till publiken, på ena eller andra sättet. Ingmar Bergman, vår utan jämförelse mest framstående och såväl konstnärligt som kommersiellt framgångsrike 1900-talskonstnär, var i början av sin bana också teaterdirektör. Han var redan från början intresserad av det nya, det utmanande, den dramatik som pejlar sådana djup i människosjälen som inte bara inger njutning hos publiken, och som därför inte nödvändigtvis blir till stora publiksuccéer. Men han var också en pragmatiker, som insåg att han måste fylla sin teater för att dra in pengar, och sedan kunde han satsa på det smala, som låg honom så varmt om hjärtat, för det överskott han skapade. Han varvade ända från början lättare pjäser, barnföreställningar, klassiker, ja, han gjorde även operettuppsättningar (min mor deltog faktiskt i kören i hans uppsättning av Glada änkan, som satte publikrekord på Malmö stadsteater 1955) samt de nyare, förment svårare verk som det tar lite fler år för publiken att nå fram till. Han hade ett extremt hårt arbetsschema för både sig själv och sina skådespelare, och än mer så då han på allvar började arbeta med film också. Ingen skulle acceptera de arbetsvillkoren i dag. Men han gjorde det han ville, genomförde sina projekt, och blev en av 1900-talets största konstnärer, trots att han också underkastade sig sin tids marknadskrafter och lyckades fylla sina teaterföreställningar. Nej, det tycks faktiskt inte behöva finnas någon motsättning, men kanske kräver detta dubbelfokus större arbetsförmåga, talang och uthållighet än vad vi i dag mäktar med? Under en fikaträff med Anna-Karin Selberg, som är författare och redaktör på Modernista, ett av de mindre, och mest ambitiösa, nya förlagen i Sverige, vars utgivning både av klassiker och nyskrivet tillhör det mest betydelsefulla vi har i landet i dag, pratar vi lite om det alla i litteratursvängen diskuterar numera. Detsamma som jag diskuterat med mina förläggare på Bonniers. Läsandets avtagande, att böcker inte säljer längre. Inte ens de mest omskrivna kommer upp i den sortens siffror 48 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 49 som de tidigare kunde göra. Efter en omgång av rituellt beklagande och frågande efter varför det är så här, vänder vi på kuttingen, och det visar sig att vi båda är överens om att det som sker inte enbart behöver vara av ondo. Det har under rätt många år producerats väldigt mycket ny litteratur i Sverige som enbart är angelägen för de närmast sörjande. För dem som själva skriver, går skrivarkurser, vill skriva... Det är inte fel, det behöver inte bli dåligt bara för det, och en hel del bra böcker har kommit också. Det är bara det att alltför mycket är för internt, för blodfattigt, för publikfrånvänt, och när till och med litteraturintresserade som jag själv, smal författare, och AnnaKarin Selberg, även hon dessutom författare, börjar tröttna på den litterära samtiden, då är det något som inte stämmer. Som resultat, tycks det mig, av kombinationen av allt starkare marknadskrafter och allt mer exklusiva priskommittéer, har vi fått en bred litteratur som väller över alla bräddar, som säljer hur mycket som helst, men som har rätt begränsat litterärt intresse, samt en smal litteratur som kröks in i sig själv, och som nästan helt håller på att förtvina. På Modernista har de också nu fallit till föga, lite i enlighet med Bergmans tänkande att det krävs både högt och lågt för att dra in publiken, och börjat ge ut deckare och skräckromaner. Men, meddelar hon mig, flera av dessa är mycket bra böcker, som lika gärna kunde säljas som vanliga romaner. Det är bara det att folk i allmänhet, och särskilt den stora majoritet i landet som faktiskt bor utanför Stockholm, inte alltid förväntar sig att nya svenska romaner ska vara något som vänder sig till dem. Att bokmarknaden brakar samman kanske kan innebära en nytändning för litteraturen? Villkoren blir hårdare, men också kraven på att skriva verk som är relevanta för fler människor. Visst, men förlagens jakt på bästsäljare är inte heller konstnärligt fruktsam. Samtidigt som Marcel Proust refuserades av alla de stora förlagen i Frankrike, och 1913 blev tvungen att börja ge ut sin roman På spaning efter den tid 49 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 50 som flytt – i dag ansedd som ett av de senaste hundra årens absolut främsta konstverk, och ett verk som ständigt ges ut i nya upplagor, översätts och kring vilken en hel liten Proustindustri uppstått – på egen bekostnad på eget förlag, är de bästsäljande böckerna från samma tid mestadels bortglömda. Det går att jämföra vilka böcker som sålde mest 1913 med en lista över de som anses viktigast, som överlevt litterärt och återutges än i dag och som publicerades det året. På Wikipedia återges Publishers Weeklys topp-tio-lista för året 1913: 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 10. The inside of the cup av Winston Churchill V.V.’s eyes av Henry Sydnor Harrison Laddie av Gene Stratton-Porter The judgment house av Gilbert Parker Heart of the hills av John Fox Jr The amateur gentleman av Jeffrey Farnol The woman thou gavest me av Hall Caine Pollyanna av Eleanor H Porter The valiants of Virginia av Hallie Erminie Rives T. Tembarom av Frances Hodgson Burnett Vilka känner du igen? Detta år publicerades alltså första delen av På spaning efter den tid som flytt; Sons and lovers av D H Lawrence; Andrej Belyjs Petersburg; Barndom av Maksim Gorkij; Guillaume Apollinaire gav ut diktsamlingen Alcools och den rike excentrikern Raymond Roussel publicerade, han liksom Proust på egen bekostnad, avantgardeklassikern Locus Solus, som kom i ny svensk upplaga så sent som 2012. Detta är bara ett nedslag, men motsvarande kan göras för så gott som varje år under 1900-talet, och det lär gälla vår egen tid också. Samtiden är ofta en dålig bedömare av sin egen tid. 50 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 51 INSTITUTIONELL KONTINUITET, KONFORMISM OCH FÖRNYELSE Den viktiga avvägningen är alltså, enligt mig, denna: Det krävs en institutionell kontinuitet som skapar den stabila grunden för ett vitalt kulturliv i Sverige. Det innebär också en miljö där experiment är möjliga för att stimulera utvecklingen, förnyandet av de konstnärliga uttrycksmedlen. För att en sådan ska kunna leva i ett så litet land som Sverige krävs det något slags stöd från det offentliga. Samtidigt finns en överhängande risk för att denna miljö utvecklas till en sluten krets, där man bekräftar sig själv och varandra i stället för att utmana och utveckla konsten. Där de som fogar sig efter de förväntningar som finns i just det specifika kultursammanhanget belönas, beteende som innebär anpassning uppmuntras, även om anpassningen i fråga bygger på ett slags ritualiserad oppositionspose. De offentliga belöningssystemen riskerar att bli en sluten miljö som skapar sin egen inre mikromarknad av anpassning till stipendiekommittéernas förväntningar. Risken för korruption är också överhängande, liksom för övrigt även för ”negativ korruption”, det vill säga att folks fientlighet mot den ena eller andra personen, eller mot en viss typ av konstnärligt uttryck, gör dem mindre benägna att ge stöd till någon viss konstnär eller konstform. Samtidens vänster i Sverige tycks se på publiken som någon som behöver fostras in i de rätta värderingarna, och därför har vi också dessa blanketter för ansökningar om ekonomiska bidrag till olika projekt, med frågor om hur vissa konstverk 51 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 52 gynnar utsatta grupper och bidrar till en allmän förbättring av moralen i landet. Samtidigt tycks delar av högern anse att konstuttryck är konsumtionsvaror som ska hanteras som vilka falukorvar som helst, och en konstnär som inte själv lockar tillräckligt med publik får finna sig i att dess konstutövning är en hobby, som den får bekosta bäst den vill om den envisas med att fortsätta. Själv tror jag att sanningen om vad vi behöver ligger någonstans mittemellan. Man lär sig som konstnär hur man ska fylla i ansökningshandlingarna för att få de offentliga bidragen. De politiska krav som ställs på konstverk är ofta väldigt fyrkantiga, på ett kortsiktigt tidsbundet sätt. Den yrkesverksamme konstnären lär sig hur det förväntas att den ska svara. Det är inte svårt att, med lite ruckande på perspektiven, få det till att vad som helst ska främja integration, jämställdhet, ungdomars delaktighet, eller vad det nu skulle kunna vara som anses viktigt. Den nuvarande regeringen, som tycks vara helt inställd på att förstärka det politiska inflytandet över den konstnärliga verksamheten i landet, spelar i detta sammanhang i dag ett farligt spel, som i nästa steg hotar att öppna för ett avskaffande av de livsviktiga stödsystemen. Varför skulle en borgerlig regering, någon gång i framtiden, fortsätta att upprätthålla strukturer som genomsyras av politiska ideal som inte är deras? Konstnärernas oberoende måste värnas först och främst, den politiska viljan måste sätta sig i baksätet, även om de står för en viktig del av resurserna. Detta är en mycket viktig princip som alla kulturministrar borde sätta främst. Den hypotetiska dag då Sverigedemokraterna får inflytande på allvar, om så bara på kommunal nivå, och det skrivs om i blanketterna att verk och konstnärer för att kunna räkna med offentligt stöd ska spegla den svenska nationalkaraktären, och ansluta till svenska traditioner, oavsett hur dessa nu skulle definieras, kommer många konstnärer säkert att kunna förklara hur de ska göra det också. Historien visar att de 52 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 53 flesta konstnärer, då det kommer till kritan, prioriterar sin egen verksamhet framför de flesta andra hänsyn, politiska inte minst. De politiska kraven på konsten kan vara förkvävande, men det kan även kraven att ständigt appellera till största möjliga massa. En samtida konstnär måste få verka i en sfär också bortom, över eller under det politiska livet, och inte alltid tvingas förklara hur varje enskilt verk eller projekt gynnar den önskvärda samhällsutvecklingen på mikronivå. Men den måste samtidigt kunna lita på den institutionella kontinuiteten, som kan ge den det svängrum det innebär att kunna gå in i långsiktiga projekt som kanske inte alltid är begripliga eller lockande för någon större publik. Som kanske inte ens indirekt leder vidare i någon mätbar utveckling, eller på något iakttagbart sätt. Som kanske rentav blir till rena misslyckanden. Men även de möjligheterna ingår i det klimat som bidrar till det samlade kulturlivet, till själva atmosfären, luften vi andas, i en nation. Utan experimenten, bruset, experimenterandet får vi inte heller topparna, både kvalitets- och publikmässigt. Publiken är viktig, och seriösa institutioner måste ta hänsyn till den. Men den har långtifrån alltid rätt. Konstnärlig verksamhet måste också garanteras det nödvändiga svängrummet för att kunna utvecklas oberoende av vilka som tittar och lyssnar, vare sig det handlar om masspublik, expertkommittéer eller klåfingriga politiker. 53 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 55 BILDNINGEN ÄR DÖD, LEVE BILDNINGEN Den bildade borgerligheten kommer inte att återuppstå. Produktionsförhållanden, sociala förhållanden, ekonomiska villkor och allt det andra som utgör förutsättningarna för hur en kultur formas under en viss epok är obönhörligt förändrade. Den bildningstörstande arbetarklassen tycks också vara förlorad. Det här påverkar hur intresset för samtidens kulturutbud ser ut, och vilka som ingår i publiken, vad de väljer och varför. Vilket i sin tur i förlängningen påverkar vad som är möjligt att göra som konstnär. Det är väsentligt för Sverige, detta europeiska land, med sin lilla flik av det västerländska kulturarvet, berikat av alla möjliga nya och gamla influenser genom samtidens strömmar av människor och elektroniskt förmedlad information och kultur, att vi fortsatt kan förvalta vår arvedel, samt att det skapas utrymme för nyskapande som betyder något för människorna i samtiden, och kanske rentav i den förhoppningsvis kommande framtiden. Publiken sitter inte längre lugnt och väntar på att bli matad med upplevelser. Den söker dessa själv, bygger upp sina egna spellistor och väljer efter egen smak. Kanske måste den konstnär som vill nå ut med seriös konst i dag först skapa sig sin egen publik? Bygga upp den individ för individ, tills det uppstår något slags kritisk massa och dynamiken mellan konstnär, verk och åskådare åstadkommer något som verkligen betyder något. Jag undrar hur det kommer att se ut. Enstaka kanske kan få en ordentlig mängd följare, som de knappast kan stå i personlig 55 SPELRUM_K 2015-04-10 15:06 Sida 56 kontakt med, medan andra får nöja sig med en krets trogna vänner, som läser och kommenterar vad de skriver. En sak är jag övertygad om, det är att det går att vara väsentlig även i dag, men att det kräver ett helt nytt tänkande av den konstnär, författare eller tonsättare som verkligen vill nå ut. Den måste vara aktivare, inte förlita sig på institutionerna, inte förlita sig på att den automatiskt förtjänar sin publik bara för att den själv begär det. Kanske kommer originaliteten och genikulten helt att dö ut, och den nya kultur som skapas uppstår i nätverk där egentligen gränsen mellan konstutövare och publik lösts upp? Jag är inte säker på att det bara måste vara av ondo, men jag tror fortfarande att det är viktigt att det finns en institutionell kontinuitet som skapar förutsättningar för professionell avancerad vuxenkultur, liksom kommittéer som kan premiera förtjänta konstnärskap som inte klarar att överleva på den breda marknadens villkor. Men alla dessa konstnärer, hela detta system, måste träda in i samtiden för att överleva in i framtiden. 56
© Copyright 2024