Västeråsen, Epidemisjukhuset och Solhem
Lungtuberkulosen var den vanligaste formen av tuberkulos men TBC kunde också drabba halslymfkörtlarna, bitestiklarna eller skelettet.
I kyrkböckerna döljer sig TBC under en rad rubriker som ”bröstsjukdom”, tvinsot, tärsot och hetsig feber. Lungsoten kallades också den vita
pesten.
I forntida folktro talades det ofta om förbannelser som vilade över en familj eller släkt. 1882 upptäcktes tuberkelbakterien av den tyske
Västeråsens sanatorium
År 1901 dog 253 människor i Borås.
Drygt en femtedel av dessa dog i TBC.
En bidragande orsak var trångboddhet och dåliga sanitära förhållanden. För att bekämpa tuberkulosen inrättades sanatorier. År 1904 instiftades ”Svenska nationalförsamlingen mot tuberkulos” som gjorde
att Västeråsens sanatorium kunde invigas 1913.
Efter 1923 övertogs driften av landstinget.
Behandlingens hörnstenar utgjordes av vila, många
timmar i ligghallen ute i friska luften och rikligt med fet
mat. Patientens kroppsvikt bevakades noggrannt. Andra fasta inslag i den enformiga rutinen var temperaturtagningar 3-6 gånger per dag.
Först på 1940-talet fick man tillgång till en verksam medicin när PAS lanserades.
Det användes tillsammans med streptomycin och hade en bakteriedödande effekt.
Dagordningen för Västeråsens sanatorium
P g a den medicinska forskningens framsteg blev
behovet av tuberkulosvård mindre. Lungtuberkulosen
minskade och Västeråsens sanatorium ändrade namn till Lungkliniken. Verksamheten flyttade till lasarettet 1977.
Dr Erik Thörnell
granskar skärmbilder
Sjuksal på Västeråsens sanatorium.
Lägg märke till det öppna fönstret.
Den friska luften var en del av behandlingen.
Solhem
Solhem öppnade år 1909 efter
ett initiativ av Syster Tora Lindberg. Hon lyckades genom en
insamling få ihop 1345:- till ett
tuberkulossjukhus. En ligghall
med 20 platser byggdes på föräldragården Ekenäs. Solhem
var ett s k sommarsanatorium
där de sjuka skulle tillbringa
dagarna liggande utomhus i
friska luften. Kost men inte logi
ingick i vården. Nätterna skulle
patienterna tillbringa hemma.
Avgiften var år 1909 50 öre om dagen. De som inte kunde betala låg gratis
eller på fattigvårdens bekostnad.
1915 samlade Syster Tora in 26 000:- för att finansiera om- och tillbyggna-tion
av Solhem. 1916 invigdes ett utvidgat Solhem som var godkänt av Medicinalstyrelsen. Samma år bildades en stiftelse för att driva verksamheten vidare.
1928 skänkte Toras mor Emma Lindberg ytterligare mark varefter Solhems
barnsjukhus byggdes på Solhems nuvarande tomt.
Den 26:e november 1931 öppnades Barnsjukhuset Solhem under
ledning av Dr Walter Risinger, med
inriktning på ben- led- och körteltuberkulos. Verksamheten fick
Socialstyrelsens godkännande.
Solhem blev därmed det första
kustsanatoriet inne i landet.
1935 fick Solhem en ortopedisk bandageverkstad.
Mot 1940-talets slut blev Solhem ett ortopediskt sjukhus med landstinget
som huvudman. 1972 flyttade den Ortopediska kliniken till lokaler i lasarettsbyggnaden.
1953 drog en polioepidemi
över landet och behovet av
rehabilitering och funktionsträning började diskuteras.
På Solhem öppnades Sveriges
första rehabiliteringsklinik 1958 under Dr Gösta
Erikssons ledning.
Smedjan användes inom
arbetsterapin
Gruppgymnastiken
Epidemisjukhuset
Vården av epidemiskt sjuka har oftast haft som sitt främsta mål att
skydda övriga medborgare från smitta.”Behandlingen” har många
gånger varit inhuman mot den sjuka och haft starka inslag av fördömanden (tex vid spetälska). Den slutna vården av epidemiskt
sjuka lagfästes i 1874 års hälsovårdsstadga och reglerades genom
epidemistadgan 1875.
Eftersom isolering av de sjuka var en bärande idé i vården låg
epidemisjukhusen oftast avskilt. Vården inskränkte sig till allmän
omvårdnad. Endast vid vissa sjukdomar förekom någon egentlig
behandling, t.ex. serumbehandling vid difteri.
Sulfapreparat, penicillin och vacciner har revolutionerat vården.
Dagrum på gamla infektionskliniken
Borås fick sitt första epidemisjukhus 1878.
1919 kom en ny epidemilag som gjorde landstingen till huvudman
för epidemisjukvården. 1936 tillbyggdes epidemisjukhuset och blev
centralepidemisjukhus 1950.
st/mc Fotomedia -99
Efter polioepidemin 1953 började man inse att det var väsentligt att
flytta vården av epidemiskt sjuka till Centrallasarettet. Smittsamheten kunde bekämpas på ett effektivare sätt än tidigare och man
var beroende av de tekniska resurserna som man hade tillgång till på
lasarettet. Trots upprepade påpekanden om hur angeläget det var att
integrera infektionssjukvården med den övriga sjukvården dröjde det
ända till 1985 innan infektionskliniken kunde flytta in i nya lokaler på
sjukhusområdet.
Luckan till isoleringsrummet
Julstämning på Infektionskliniken