Västeråsen, Epidemisjukhuset och Solhem Lungtuberkulosen var den vanligaste formen av tuberkulos men TBC kunde också drabba halslymfkörtlarna, bitestiklarna eller skelettet. I kyrkböckerna döljer sig TBC under en rad rubriker som ”bröstsjukdom”, tvinsot, tärsot och hetsig feber. Lungsoten kallades också den vita pesten. I forntida folktro talades det ofta om förbannelser som vilade över en familj eller släkt. 1882 upptäcktes tuberkelbakterien av den tyske Västeråsens sanatorium År 1901 dog 253 människor i Borås. Drygt en femtedel av dessa dog i TBC. En bidragande orsak var trångboddhet och dåliga sanitära förhållanden. För att bekämpa tuberkulosen inrättades sanatorier. År 1904 instiftades ”Svenska nationalförsamlingen mot tuberkulos” som gjorde att Västeråsens sanatorium kunde invigas 1913. Efter 1923 övertogs driften av landstinget. Behandlingens hörnstenar utgjordes av vila, många timmar i ligghallen ute i friska luften och rikligt med fet mat. Patientens kroppsvikt bevakades noggrannt. Andra fasta inslag i den enformiga rutinen var temperaturtagningar 3-6 gånger per dag. Först på 1940-talet fick man tillgång till en verksam medicin när PAS lanserades. Det användes tillsammans med streptomycin och hade en bakteriedödande effekt. Dagordningen för Västeråsens sanatorium P g a den medicinska forskningens framsteg blev behovet av tuberkulosvård mindre. Lungtuberkulosen minskade och Västeråsens sanatorium ändrade namn till Lungkliniken. Verksamheten flyttade till lasarettet 1977. Dr Erik Thörnell granskar skärmbilder Sjuksal på Västeråsens sanatorium. Lägg märke till det öppna fönstret. Den friska luften var en del av behandlingen. Solhem Solhem öppnade år 1909 efter ett initiativ av Syster Tora Lindberg. Hon lyckades genom en insamling få ihop 1345:- till ett tuberkulossjukhus. En ligghall med 20 platser byggdes på föräldragården Ekenäs. Solhem var ett s k sommarsanatorium där de sjuka skulle tillbringa dagarna liggande utomhus i friska luften. Kost men inte logi ingick i vården. Nätterna skulle patienterna tillbringa hemma. Avgiften var år 1909 50 öre om dagen. De som inte kunde betala låg gratis eller på fattigvårdens bekostnad. 1915 samlade Syster Tora in 26 000:- för att finansiera om- och tillbyggna-tion av Solhem. 1916 invigdes ett utvidgat Solhem som var godkänt av Medicinalstyrelsen. Samma år bildades en stiftelse för att driva verksamheten vidare. 1928 skänkte Toras mor Emma Lindberg ytterligare mark varefter Solhems barnsjukhus byggdes på Solhems nuvarande tomt. Den 26:e november 1931 öppnades Barnsjukhuset Solhem under ledning av Dr Walter Risinger, med inriktning på ben- led- och körteltuberkulos. Verksamheten fick Socialstyrelsens godkännande. Solhem blev därmed det första kustsanatoriet inne i landet. 1935 fick Solhem en ortopedisk bandageverkstad. Mot 1940-talets slut blev Solhem ett ortopediskt sjukhus med landstinget som huvudman. 1972 flyttade den Ortopediska kliniken till lokaler i lasarettsbyggnaden. 1953 drog en polioepidemi över landet och behovet av rehabilitering och funktionsträning började diskuteras. På Solhem öppnades Sveriges första rehabiliteringsklinik 1958 under Dr Gösta Erikssons ledning. Smedjan användes inom arbetsterapin Gruppgymnastiken Epidemisjukhuset Vården av epidemiskt sjuka har oftast haft som sitt främsta mål att skydda övriga medborgare från smitta.”Behandlingen” har många gånger varit inhuman mot den sjuka och haft starka inslag av fördömanden (tex vid spetälska). Den slutna vården av epidemiskt sjuka lagfästes i 1874 års hälsovårdsstadga och reglerades genom epidemistadgan 1875. Eftersom isolering av de sjuka var en bärande idé i vården låg epidemisjukhusen oftast avskilt. Vården inskränkte sig till allmän omvårdnad. Endast vid vissa sjukdomar förekom någon egentlig behandling, t.ex. serumbehandling vid difteri. Sulfapreparat, penicillin och vacciner har revolutionerat vården. Dagrum på gamla infektionskliniken Borås fick sitt första epidemisjukhus 1878. 1919 kom en ny epidemilag som gjorde landstingen till huvudman för epidemisjukvården. 1936 tillbyggdes epidemisjukhuset och blev centralepidemisjukhus 1950. st/mc Fotomedia -99 Efter polioepidemin 1953 började man inse att det var väsentligt att flytta vården av epidemiskt sjuka till Centrallasarettet. Smittsamheten kunde bekämpas på ett effektivare sätt än tidigare och man var beroende av de tekniska resurserna som man hade tillgång till på lasarettet. Trots upprepade påpekanden om hur angeläget det var att integrera infektionssjukvården med den övriga sjukvården dröjde det ända till 1985 innan infektionskliniken kunde flytta in i nya lokaler på sjukhusområdet. Luckan till isoleringsrummet Julstämning på Infektionskliniken
© Copyright 2024