Vildsvin i folktron
Vem är vem?
Kultingar
Vildsvinet och tamgrisen figurerar på flera sätt
i vår gamla folktro. Bland annat står grisen för
fruktbarhet, kanske pga av sina stora barnkullar.
På håll kan vildsvin se väldigt lika ut. Både hanar
och honor är ett stort framtungt djur med kraftig
mörk gråbrun-svart päls/borst. På vintern får de en
raggig, tjockare päls med underull medan sommarpälsen är tunnare och mer korthårig. Rakt framifrån
eller bakifrån är vildsvinet förvånansvärt smalt.
Huvudet är stort och ser ut att sitta direkt på kroppen. Båda könen har kraftiga hörntänder/betar som
sticker upp från underkäken. Dessa är inte lika stora
hos suggor och smågrisar som hos galtar. Han- och
hondjur är lika stora tills de blir könsmogna runt tio
månader.
Få djurungar är så söta som vildsvinskultingar. Deras
päls är längsrandiga i gula och mörkare partier som gör
att de blir nästintill osynliga i torrt fjolårsgräs eller i den
bruna lövförnan på hösten. När de är några månader
gamla mörknar pälsen och blir alltmer enfärgat brun.
Produktion: Maria Nilsson Fidler 2015, www.ritverk.se Utgivare: Lunds kommun, www.lund.se Tryck: Kepa tryck AB
Ett mindre trevligt väsen var Glo-son som var
en obehagligt spökgris med rakknivsvass borst
och glödande ögon. Den sades uppenbara sig när
folk gått årsgång. Det innebar att man skulle gå
sju varv runt kyrkan eller mellan olika kyrkor.
Hade man tur kunde man då få se en glimt av
framtiden. Hade man otur dök Glo-son upp och
försökte dela en i två genom att springa mellan
benen med sin vassa borst. Värst härjade besten
på lucia, jul och nyårsnätter. Uppkomsten av
sägnen om Glo-son kom troligen till för att
skrämma folk ifrån att använda magi.
Sugga
Galt
Är rundare än galten i kroppsformen och brukar väga
runt 100 kg som fullvuxen. Ungefär 1 meter hög och
1,5 m lång. Suggorna håller ihop några stycken i grupper
tillsammans med sina kultingar. I flocken är det ofta
den äldsta suggan som blir ledarsugga och det är hon
som bestämmer.
Ser man en ensam gris är det ofta en galt eftersom de
lever som enstöringar. Under brunsten ansluter de dock
till kringströvande flockar. En fullvuxen galt kan väga
uppemot 200 kg, men i östra och sydöstra Europa finns
det en vildsvinsart som kan bli dubbelt så tung.
Fjolingar
Fjoling kallas ungar som
är födda föregående år.
De skiljs framförallt
från de vuxna på storleken och färgen som är
mer brun/gråbrun mot de
mörkare vuxna individerna.
Mer information
I Skrylleskogen finns en viltgömsle varifrån det under kvällar och
nätter kan spanas efter vildsvin och andra djur.
Se skrylle.se för mer information om hur gömslet kan
bokas.
I naturum Skrylles program anordnas aktiviteter på
tema vildsvin. Se lund.se/naturum.
Naturum Skrylle
[email protected]
Korta fakta om vildsvin
Betarna kan få en imponerade
storlek som kan ge en vägledning
om galtarnas ålder.
Tillhör rasen Sus scrofa scrofa
Galt: könsmogen hane
Sugga: Könsmogen hona
Gylta: könsmogen hona som ej fått ungar
Fjoling: vildsvinstonåring/ årsgris
Kulting: vildsvinens ungar
Galten har en tydlig midja och ett kraftigt bogparti.
Dess testiklar syns tydligt. Ofta har de en puckel
på nosryggen. Hörntänderna i underkäken
är kraftiga och formade som betar.
Dessa växer under hela djurets liv
och hålls vassa genom att slipas
mot överkäkens mindre böjda
hörntänder.
Till skillnad från andra partåiga djur syns avtrycken efter
vildsvinens lättklövar snett bakom framklövarna. Ofta trampar
vildsvinet i samma spårlöpa med fram och bakklöv.
Visste du att?
Galtarna har ett skyddande brosklager under huden som skyddar dem
under de våldsamma drabbningarna
sinsemellan när de kämpar om honorna. Som att ha en inbyggd brynja,
praktiskt eller hur?
Vildsvin i
Skrylleskogen
Mötet
Historik, en gammal nykomling
Precis i skymningen när dimmorna
börjat leta sig fram över åkrarna
skymtar några mörka siluetter vid
skogsbrynet. Det tar en liten stund
att se vad det är. De är flera stycken,
både stora och små. Intresserat
verkar de leta efter något på marken.
Så lyfter plötsligt en av dem på huvudet
och vädrar i luften. Snart löper hela
flocken som ett pärlband över åkern.
Vildsvin har egentligen funnits länge i Sverige och tros
ha invandrat hit ungefär samtidigt som de första människorna för 8000-10 000 år sedan. När skogarna bredde
ut sig blev vildsvinen allt fler.
Med tiden beblandade de sig med frigående tamgrisar
och utsattes dessutom för ett hårt jakttryck tills de i
slutet av 1600-talet helt försvann. Kortare återintroduktioner gjordes under 17- och 1800- talet men efter
klagomål hos bönder som fick sina skördar förstörda
utrotades de igen.
Dagens tamgris tros härstamma från vildsvinen. Det
händer fortfarande då och då att tamgrisar som går ute
parar sig med vildsvin som hälsar på. Tjuvparningen
uppdagas ofta när kultingarna får brokig päls.
Vildsvinet hittade tillbaka till Sverige genom att man
importerade dem från andra länder och höll dem i hägn.
Vildsvinen visade sig dock vara svåra att hålla instängda
och under 1970- 1980- talet lyckades stammen åter få
fäste i vår natur. 1988 togs ett riksdagsbeslut att vildsvinen var en del av den svenska faunan. Därefter har
vildsvinsstammen ökat kraftigt, framförallt i de södra
delarna där de milda, ofta snöfattiga vintrarna och den
goda tillgången på mat skapar gynnsamma förutsättningar
för dem.
Vildsvin har få predatorer och förutom oss människor
så står vargen för den största begränsningen av populationen. Deras nordliga utbredning hindras av snötäckets
djup eftersom det försvårar för vildsvinen att hitta föda
på vintern. Annars är vildsvin köldtåliga djur. Hur stor
vildsvinspopulationen är idag är svårt att veta då de är
svåra att inventera.
Bökiga djur
En blir flera
Vildsvin och människa
Trots att det finns gott om vildsvin i de skånska
skogarna är det sällan man får syn på dem.
De är skygga djur som mest är aktiva på
natten. Spåren efter dem är desto lättare
att upptäcka. Både i skogs-, odlingsoch kulturmark kan man få se kraftigt
uppbökade jordpartier. Vildsvinen
har ett alldeles förträffligt redskap
till sin hjälp, nämligen trynet
som de sticker ner i jorden
och plöjer sig fram med i
jakt på godsaker.
Vildsvin är sociala djur som umgås i flockar betående
av suggor och kultingar. När suggorna ska föda drar de
sig undan och bygger ett bo där de föder sina kultingar.
Efter någon vecka ansluter de till gruppen igen. Kultingarna blir kvar hos sin mamma tills det är tid för henne
att få nästa kull. Då stöts fjolingarna (ettåringarna) bort.
Gyltorna (döttrarna) stannar ofta kvar i gruppen och
får snart egna kultingar. Unggaltarna däremot kan
bilda kortlivade flockar men lever sedan ett ensamt liv,
förutom under brunsten då de åter söker sig till flocken
för att slåss om honorna. Det brukar dock dröja tills de
är runt två år innan de lyckas para sig då de äldre och
större galtarna ofta vinner striderna.
Vildsvinet har fått ett rykte om sig att vara farliga,
men de är skygga djur som helst undviker människor.
De har en mycket god hörsel och ett förträffligt
luktsinne som gör att de oftast har koll på sin omgivning. De ser dock inte så bra och skulle du råka
på ett vildsvin kan det hända att det först närmar sig
dig för att undersöka vad du är för en innan det vänder och springer iväg. Känner de sig hotade kan de
försvara sig genom snabba utfall. De flesta olyckor
sker när lösa hundar är inblandande, framförallt
vid jakt. Så tänk på att hålla din hund kopplad och
träffar du på ett vildsvin ropa högt och vifta med
armarna så springer det snart sin väg.
De flesta smågrisar föds under februari-maj men om
den första kullen inte lyckas händer det att suggorna får
en andra kull framåt höstkanten. Därför kan man få se
små randiga grisar både på våren och på hösten.
Vildsvinkött är gott och eftertraktat. Jakten behövs
för att hålla vildsvinspopulationen på en lagom nivå.
Det är jakten som står för den största dödligheten
hos vildsvin, både hos ungdjur och vuxna individer.
Vildsvin får jagas hela året med vissa begränsningar
som t.ex. för sugga med kultingar som är fredad.
Bok-och ekollon tillhör
favoritfödan
Vildsvin är allätare till skillnad från andra partåiga djur.
De gillar bok- och ekollon, smaskiga rötter från t.ex
sippor, kvickrot och kabbeleka och gärna sådant som
odlas på åkrarna till förtret för bönderna som kan få delar
av sin skörd förstörd vid ett vildsvinsbesök. Största delen
av deras kost är vegetabilisk, men de äter även as,
insekter som larver och mindre gnagare om tillfälle ges.
Men bökningarna är inte bara till ondo, de leder också
till att sprida många växtarter och påskynda näringsomsättningen i marken.
Kultingar som blir moderslösa kan adopteras av en
annan sugga i flocken. Normalt får en sugga (beroende
på hennes ålder) 3- 6 kultingar, men de kan få uppemot
10 st. Dödligheten är dock stor (70-85%) hos unggrisar
under deras första två levnadsår.
Vildsvin som korsar trafikerade
vägar i skymningen kan ställa till
med en hel del skador eftersom
de är tunga djur. Så kör försiktigt
i vildsvinsrika marker.
Andra spår är bortnött bark på träd och stubbar efter att
grisarna kliat sig. Man kan också stöta på grunda gropar så
kallade daglegor, där de legat och vilat sig under dagen.
Suggan gör en nedgröpning i marken på en undanskymd plats.
Hon bygger till och med ett tak av växtdelar som löv och gräs
för att skydda de nyfödda kultingarna.