Ludnikas industrf,har 400-åriga &nor
LUDVIKAORTEN är en typisk bergslagsbygd oeh retlan
.under den yngre medeltiden drevs bergsbruk där. Fortfaran' de,r gruvdriften en av hlrvutlnäringarna. Sydväst om Lud-
vika ligger Våghalsgruvan, Dalgruvan, Kärrgruvan, Blöt.
bergs' och Fremuntlsbergsfälten samt Björnberget. Norrut
ligger Iviks-, Ickorrbottens -och'Håksbergsfälten, Källbotten.
$ältet, Gråsbergs- och Svarthyttefälten samt Malsjöbergs
gruvor. Nordväst träftar vi på Sörviks- och Lekombergsfälten, Brunnsviks silvorgruva och Stigaregruvan samt inviil
stranden av Väsman I)röverksgruvan. Åt nordost finner vi
Källgruvan, Eråthagsgruvan, Nybergsfältet, Siksjöbergs gruvor sarnt Stollbergs.eller Västra Silvbergets grur{ält. Även
Svartbergs- och Flobergsgruvorna ligger tlär.
Intill stadsgränsen ligger vid strömmens utlopp ur sjön
Hiliängsgruvan, som inmutades
7844. I ansiutning till gruvdrif-
ten drevs även hyttrörelse i
stor. skaia. I bergskollegi resolution I juni 1730 sägs att hyttorna i GonäS, Marnäs och
Persbo var urgamla, På 1600talet anlades hyltorna i Schisshyttan, Klenshyttan, Sunnansiö,
Prästhyttan elier Vimmelbäcken, Brunnsviks hytta, Norhyttan, EnkuIIe hytta, Björnhyttan,
Rävåla, Hällsjön m. fl. såsom
Norrvik, Saxhyttan och
Väs-
tansjö.
I april
månad 1549 fick Gus-
tav Vasa besök av en man från
ludvikabygden, Det besöket blev
avgörande för ludvikabygdens
utveckling. Mannen hette Joen
Andersson och vår från Sörvik
ocl ville med. kungens hjäip
etablera sig som bergsbruksid_1
kare. Hans fader, som ägde en
i Sörvik, hade måst
hela sin egendom i liant
gruvdel
lämna
främmande man. Nu begärde Joen och hans bröder atl kun-
tiIl
gen skulle iämna dem
så
att panten kunde
c GUSTAV VÄSA,
ett
Iån
lösas igen.
som var väl-
villigt instämd och gärna
omhuldade gruvdrift och andra näringar, visade sig intresserad
för
ludvikamannen.
När
Joen
Andersson reste hem till Ludvika igen hade han ett brev med
tili fogd. i Kopparbergslagen
och Gamla Silverberget, Göran
Jönsson, i viiket brev fogdcn
uppmanades att låna ut så mycket pengar, som Joen och ha:rs
bröder behövde för att lösa igen
fädernegården.
,.,Ilör variq*lrunQ;å marker ort:
huger, som kungen lånade ut,
skulIe Iåntagaren betala 8 marker i ränta, antingen i pengar
eller i järn.
Kungen tycks ha fått intresse
föy Ludvika, ty året därefter påbörjade han anläggningen av ett
järnverk vid Ludvika strörn.
Ar 7552 var Ludvika Kronobruk
i gång och kungens fogde vid
Västra Silverberget, Hans Pederson, svarade för bruksrörelsen. Bergsmannen Nils Smed
hade den närmaste tillsynen vid
bruket.
Strömmen utnyttjades ej enbart av Kronan utan även bergs-
männen anlade harnrar och
smälthyttor vid vattenfallen,
Bred och mäktig flöt Ludvika
ström fram mellan kronobrukets domäner och bergsmännens
bruksanläggningar. Väsman var
det stora vattenmagasinet, och
låg en dåmm, som reglerade
.vattentillförseln både tiil Kro-
Gustaf Trsr-lår
Forts. fråa sitl. 12
na järnviig var smalspårig
och
invigdes av Karl Xtf. År 18?B
öppnades normalspåriga tr'rövi
järnväg
och 1875
-Ludvika
var banan lrudvika-Falun klar
för tra.fik.
I slutet av 1860-talet fick
Ludvika posktation, Den ombil.
dades 1872 till postexpedition
och 1882 till postkontor.
Telefonstationen låg i Smedjebacken men år 1896 fick Ludvi.
'ka egen telefonstation sedan
telegrafverket övertagit Ludvika telefonstations ledningar.
Först blev den våxelstation under Kopparberg men blev 1911
nans och de enskildas smältverk
och smedjor. På väg mot GårIången var strömmen uppdämnd
med fyra olika dammar,
centralstation.
. SMEDER och hyttkarlar bodde i omedelbar närhet av brrrket. På Hammarbacken tåg
smedgårdarna tätt och titl varje
gård hörde fähus, visthusbod
digare hade även Marnäs bergssmedja nedlagts. Den sista gam1a bruksanläggrringen, Maraäs
samt inhägnade kåltäppor
och
Ävskilt från smedjor och hyttor 1åg Ludvika
kungsgård. Ett kapell fanns
uppfört i "Caphäishagha" med
vapenhus på södra långväggen
samt en kyrkklocka hängande
på kraftiga stolpar.
beteshagar.
Marnäs bergsmanssmedja
1åg
söder om strömmen och resterna
efter vattenrännor, stengrunder
ochr-fåstjärn visar att det varit
en ganska stor anläggning. Intill smedjan, som hade en hammare och två smälthärdar, 1åg
kolhuset och längre bort fanns
tvenne smedjestugor.
Bergsmanshyttan låg vid
strömmens utlopp i Gårlången
och omedelbart intill var
kvarn byggd.
en
Om bebyggelsen i Ludvika
var obetydlig under senare delen av 1600-talet så va,r bruksrörelsen så mycket mer imponerande. I sin dalabesl<rivning
1757 berättar Iliilphers ätt lud-
vikabruket är ett av de fördelaktigaste och största järnverk i
detta hövdingadöme. Bruket
hade då tre hamrar och sex
härdar. Brukets hytta var
då
nedriven, det skedde på 1680,
ta1et, .och masugnsdriften hade
då flytrats över-till KrabbSjön.
Tack vare bruksdriften upp-
stod förulsättning för.en självständig samhällsbildning. I mitten av 1700-ta1et avshildes ludvikadelen från Grangärde socken som egen kapeltförsamling.
Ar 7749 lades grunden tiil kyt'kan, som invigdes tre år senare.
Först 30 år senare anlades en
begravningspiats vid kyrkan.
Utomsjöborna, som folket i
Iudvikadelen av Grangärde socken kallades, arbetade på att få
kapellförsamlingen erkänd soln
egen kommun och detta skedde
1853.
. ÅR
1860
fick Ludvika järnmed Smedje-
vägsförbindelse
backen och ändpunkten
av
Strömsholms kanal g:enom Barken-Värman järnvägen. Deu-
Forts. å sid.
16.
Bruksrörelsen gick alltmer
tillbaka och 1896 upphörde
stångjårtrssmidet. År 1902 revs
brukets hammårsmedja och ti-
bergsmanshytta biåstes
ned
1908.
.
HöSTEN 1900 öppnades järn-
vägslinjen Ängelsberg-Ludvika
för trafik, till en början endast
provisorisk. Samtidigt med den-
na järnväg kom
industrien,
Vid sekelskiftet byggdes Ludvika Ångsåg och Ludvika Kraftverk. Samtidigt grundades den
elektriska industrien och clet
blev.denna som kom att sätta
sin prägel på Ludvika. Vid kon-
stituerande sammanträde på
järnvägshotellet den A0 Juni
1900 konstituerades Ludvika
Elektriska AB Magrret, samma
år började dettå företags fa-
briksanläggningar uppföras oeh j
därmed gör det nya Ludvika sitt i
inträde
i historien.
i