1. No category

Drycker
Ett av Västernorrlands mest framträdande geografiska särdrag är det rikliga antalet sjöar
och vattendrag där vattnet och vattenkvaliteten har utgjort en av grunderna i
dryckesproduktionen, både historiskt och idag. Två ytterligare geografiska särdrag av
betydelse är skogen, som bjudit på bär att använda i olika drycker, samt mosaikartade
odlingslandskapet och älvdalarna där bland annat korn har kunnat produceras.
Det finns ett antal historiska uppgifter som stärker var som har producerats historiskt. I de
etnologiska undersökningarna, s. k. frågelistor går det att se vad som producerades
hemmavid. Några av de tidiga recepten finns återgivna i längre ner i detta dokument.
Någon gång under 1800-talet började produktion av diverse livsmedel att produceras i
större skala i diverse inrättningar. I femårsberättelsen för 1856-1860 framgår det att det
fanns två ölbryggerier på landsbygden1 och ett bryggeri i städerna2 (Femårsberättelse 18561860). Då uppgiften inte är kommenterad är det svårt att fastställa var dessa bryggerier var
belägna. I femårsberättelsen 1871-1875 har statistiken blivit mer specifik. Där framgår att
”på landet och i köpingen Örnsköldsvik” finns ett bryggeri. Uppgifter om personal saknas
men vi får beta att bryggeriet har 10 maskiner i bruk och att årsproduktionen uppgår till 20
tusen kannor öl och fem tusen kannor svagdricka. Dessutom finns ”i länets städer” två
bryggerier, varav en har en ång/varmluftsmaskin som producerar 16 hästkrafter. I dessa
bryggerier finns totalt 42 anställda, två verkmästare och 40 arbetare (23 män och 17
kvinnor). Produktionen i dessa anläggningar uppgår totalt till 341065 kannor öl och 100
tusen kannor svagdricka. Dessutom finns också en vinfabrik, vars produktion uppgår till
13065 kannor vin per år. (Femårsberättelse 1871-1875:75).
I början av 1900-talet försvinner bryggerierna från statistiken över vad som produceras i
länet, men det går att kartlägga de bryggerier som då var aktiebolag genom statistiken över
egendomar tillhörande inhemska aktiebolag. Bryggerierna är:
1
Då uppgiften endast angivits i statistiska uppgifter är det svårt att säga något om verksamheten i övrigt.
Storleken på verksamheten kan uppskattas utifrån antalet anställda. I sammanfattningsvis fanns 13 män och 2
kvinnor över 15 år anställda, samt 6 män och 3 kvinnor under 15 år.
2
Denna verksamhet anställde 14 män och 2 kvinnor. Samtliga var över 15 år.
 Härnö Bryggeriaktiebolag, från Härnösand. Bryggeriet 7 fastigheter (i Gudmundrå,
Ytter-Lännäs, Solefteå, Ullånger och Härnösand) varav två bryggerier.
Taxeringsvärde totalt 402700 kronor.
 Kramfors Bryggeriaktiebolag, belägen i Öd. Taxeringsvärde 27800 kronor.
 Ramsele Bryggeriaktiebolag, med egendomar i Junsele, Ramsele och Fjällsjö.
Taxeringsvärde 18000 kronor.
 Örnsköldsviks Ångbryggeriaktiebolag, med egendomar i Nätra, Själevad och
Örnsköldsvik. Taxeringsvärde 179900 kronor.
 Bryggeriaktiebolaget Nordstjärnan, Sundsvall. Taxeringsvärde 435400 kronor.
 Grönborgs Bryggeriaktiebolag, Sundsvall. Taxeringsvärde 435400 kronor.
 Sundsvalls Ölbryggeriaktiebolag, Sundsvall. Taxeringsvärde 313500 kronor.
(Källa Femårsberättelse 1901-1905.
Som framgår av ovanstående uppgifter var bryggerinäringen omfattande och det är med all
säkerhet de växande städerna och den febrila ekonomiska aktiviteten som kännetecknar
1800-talets slut och 1900-talets början som bidrog till skapandet av efterfrågan. Då
uppgifterna endast omfattar aktiebolag är det sannolikt att det kan ha funnits fler
bryggerier.
1900-talets strukturomvandling och kraftiga centralisering av landets bryggerinäring ledde
till att endast ett fåtal bryggerier klarade sig ända in i våra dagar. I Västernorrlands län är det
endast Sollefteå bryggeri som ännu idag finns i drift. Två av dagens mest kända varumärken
för öl kommer från Sollefteå. Det första är Norrlands Guld, vars produktion startade 1965 på
Sollefteå bryggeri. Ursprungligen hette ölet Norrlands Öl, men döptes om sedan bryggeriet
togs över av Wårby Bryggeri.
Det andra kända varumärket är Höga Kusten, från Zeunerts bryggeri. Bryggeriet döptes efter
Christoffer August Zeunert, som var bryggarmästare i Sollefteå under 1850-talet. På sin
hemsida lyfter ägaren, Kopparbergs bryggerier, det friska vattnets betydelse för ölets
kvalitet.
Men öl är inte det enda som har producerats i länet. Bland de recept som finns bevarade
finns bland annat likör, ölsupa och enbärsdricka.
Kråkbärssaft, lingondricka, blåbärsvin, whisky och punsch är några av de drycker som vi idag
kan hitta i länet. Dagens drycker, precis som i forna tider har en stark koppling till det friska
vattnet och av skogsbär.
Geografisk översikt över historiska dryckesrecept*
* Kartan är bearbetad utifrån Statistiska Centralbyråns uppgifter om befolkningsmängd per
församling år 1890.
Kartan ovan visar från vilka socknar recept har funnits. Recepten omfattar flera olika drycker. Av
upphovsrättsligt skäl har endast ett mindre antal recept från tryckt litteratur återgivits. Recept och
berättelser har också hämtats från två arkiv, nämligen Nordiska Museets arkiv och Murberget.
Materialet från Nordiska Museet har återgivits i sin helhet. Recepten från Murberget finns
publicerade på museets hemsida, därför anges här länken till respektive recept.
Rekommenderad litteratur
Andersson Ove. Ha’ru oäte? Olga Vestmans gamla recept som bygger på Ådalens och Höga
Kustens råvaror och mattraditioner (Förlag och år saknas. Finns att låna på Sambiblioteket i
Härnösand)
Femårsberättelser. Bidrag till Sveriges officiella statistik. Kungl Maj:ts Befallningshavandes
femårsberättelser år 1856-1905.
Kristiansson Maj-Britt. 1979. Mattraditioner i Medelpad och Ångermanland, LT:s Förlag.
Nordstrand Gunnel. 2001. Krusbär på Butelj. Länsmuseet i Västernorrland.
Sundström Anders. 2014. Janne Vängmansällskapets dubbelårsbok 2012-2013, Hemströms
Tryckeri.
Recept
Ölsupa
Ort: Ådalen och Höga Kusten
Lika mängd mjöl och svagdricka.
Koka upp mjölken.
Red av med vetemjöl.
Källa Vestman Olga. 2014. Ha’ru oäte? Olga Vestmans gamla recept som bygger på Ådalens
och Höga Kustens råvaror och mattraditioner, sid 54.
Enbärsdricka. Recept av Anna Sjölund. Datering 1850.
Ort: Långviksmon.
En knippe enbärsris med mycket bär på, helst när dom är blå, kokas i vatten i 30 minuter.
(Helst i en vattenvärmare eller konserveringsapparat). Lagen silar upp, får stå tills den är
ljun. Slås över på 10-liters flaska.
½ hg jäst samt 4 kkp strösocker tillsättes. Får jäsa i 14 dagar före avsmakning och servering.
Denna dricka är mycket godare än den på enbärsolja.
Källa: Kristiansson Maj-Britt. 1979. Mattraditioner i Medelpad och Ångermanland, LT:s
Förlag.
Enrisöl. Recept av Göta Näslund, Härnösand.
1 kg enris, 10 liter vatten, ½ kg socker, 1 handfull humle, 50 g jäst
Vattnet och det väl sköljda friska enriset kokas en timme tillsammans och får sedan kallna,
vartefter det silas. Sockret, jästen och humlen rörs i. Alltsammans får stå och jäsa två dagar.
Drickan silas och tappas på buteljer som korkas och överbinds. Förvaras i källare och är
färdigt efter några dagar.
Källa: Kristiansson, Maj-Britt.1979. Mattraditioner i Medelpad och Ångermanland. Seder och
bruk i helg och vardag. LTs Förlag
Ur Nordiska Museets frågelistor
Frågelista ”Mältning och Brygd”
Ort: Docksta/ Vibyggerå
Nordiska museet, E.U. 7793, Nm nr 58, MÄLTNING OCH BRYGD, Band 1. E.U. 7793
Meddelare: J. A. Böhlenius Edanger Docksta. Sagesman: M. Nilsson Docksta 1859
Mältningen försegick på hösten Det brukas mältas 2 tunnor säd detta räckte vanligtvis ett par år till
dricka prima korn och lite råg användes Säden tömdes ut på golvet i köket. där även brygden
försigick fuktas sedan med ljumt vatten på 5 á 6 dygn var säden grodd Sedan flyttas den till bastun i
40 á 50 gr varme för söttning efter 6 á 8 dygns utsöttning sedan störe värme och med ofta
omrörning för torkning Maltet var tort när det small mellan tänderna maldes på skvaltkvarn Enrislag
för rengöring av kärl. Maltet lades i en kittel om 50 á 60 kannor Humla efter smak å tillgång kokas till
brun massa ``vörten`` Halm i hummeltåg lades i en trätratt om 20 kan. Genom detta silas vörten i ett
kar jäst lades i tunnan täcktes ofta värmdes ett pressjern och sänkes ner i karet för att påskynda
jäsningen. när brygden var färdig tappas den på tunna Dricka förekom vi alla större helger å slåttern.
samt husförhör då då drickeskannan gick laget runt under förrättningen
Ort: Ullångers socken. Nordingrå härad
Nordiska museet, Mältning och brygd Band 2. E.U. 8347
Meddelare: J. Björklund. Sagesman: Anna Greta Sundlöf f. 1854. Död den 24/6 1935
Varje höst skedde mältningen vartill användes korn eller råg av årets skörd, av vilka sädesslag
tillverkades tvenne sorters malt, korn – och rågmalt. För såväl mältningen som sädestorkningen före
malningen, fans vid varje medelstort hemman en s.k. bastu, ett hus uppfört av timmer vars storlek
var olika allt efter behov. Mitt i bastun murades en ugn utan skorsten för att behålla den högsta
möjliga värme. I röstgavlarna voro upptagna hål varigenom den värsta röken skulle avledas.
Längst de båda långväggarna voro s.k. lavar anbragta, vilka voro gjorda av timmer rappade/ putsat
med lerbruk/ för att bilda jämn botten för säden. På dessa lavar tömdes nu spannmålen till lämplig
tjocklek, beskjöts med vatten för att, efter en uppeldning till lagom värme mältas/ söttne/.
När grodden växt ut/ tid derför olika/ och bröste, som det benämndes, började torkningen. Bastun
uppeldades till den högsta värme som träet kunde tåla.
Under hela tiden fordrades en jämn omröring för att få det jämt mältat. Sedan det sålunda torkats
skulle det gröpas på en s.k. kallkvarn av vilka flera fans uppförda i någon bäck inom byn. På dessa
kvarnar maldes f.ö. all gårdens spannmål. Till jul och Nyår varje år bryggdes svagdricka/ äsendrecke/
Maltet kokades i en stor panna, vanligen i ladugårdspannan. Efter kokningen rostades drickat/ vörta/
i en derför avsedd träbunke med hål i botten. I denna lades ett varv kornhalm, åvanpå plaserades
några stickor i kors samt ytterligare ett lager enris och samma förfarande med stickor, till bunkens
halva höjd varefter drickat såmedelst silades i en så der det fick svalna till en viss grad vilken är
okänd varefter flytande jäst lades i.
Efter åtskilliga dagar/ tiden olika allt eftersom jäsningen lyckades/ tappades drickat på en tunna
rymmande ca 175 liter vilken på ena sidan hade ett fyrkantigt hål s.k. sprönn i vilket anbraktes en
stor tratt/ tönntratten/ -, sedan tunnan blivit fyld skulle sprundet/ öppningen/ igensättas med en
dertill passande träkloss hvilken fastsattes med spik och kittades med ett kitt som bestod av smör
och aska. Istället för kran användes en träplugg kallat tönntappen. Humle användes av en del och
några s.k. humlegårdar fans för en del fastigheter. En sådan hummlegård bestod av cirka 50 långa
störar efter vilka växten fick klänga sig fast. Sedan drickat var förbrukat, tappades botten-lagret i
tunnan på buteljer för att vid nästa brygd användas som jäst. Drickeskannor, såväl av trä som även
av tenn fans vid tiden för hembryggden. Enbärsdricka har icke förekommit här ej häller några
särskilda ölsorter. Endast svagdricka.
Ort: Haverö socken
Nordiska museet. Svar på frågelista nr 58., MÄLTNING OCH BRYGD BAND 2. E.U. 9122. E.U. 9122
Meddelare: Folkskollärare Tage Andersson, Kölsillre
20. APRIL 1936 D.N◦₌ 1054
Mältning och Brygd Band 2
Meddelare: Folkskoll. Tage Andersson, Kölsillre.
Sagesman: Fru Beata Olsson, Säter Haverövallen, född i Överturingen, Haverö år 1865.
Mältning
Mältningen försiggick på hösten eller annars vid behov. Därtill användes enbart korn. Detta skulle
vara av allra bästa kvalitet, s.k. ``strikarn, `` d.v.s. sådant som användes till utsäde. Något bestämt
åkerstycke, på vilket man extra sådde korn för mältning förekom aldrig. Man tog av det bästa, som
fanns på gården, och det skulle vara extra fint handkastat.
Då säden skulle stöpas, östes den i säckar, ungefär ½ tunna i varje, vilka sedan nedsänktes i ett kar
med kallt vatten, där de fingo ligga, tills säden var riktigt genomblöt, vilket vanligen tog ungefär ett
dygn. Kärlet, som användes, var ett vanligt kar av större typ utan extra form. Det stod i
ladugårdskammaren, såvida det nu inte fanns bryggstuga på gården, ty i så fall höll man till där med
bryggningen. Då säden var riktigt blötlagt, lyftes säckarna opp och lades på stänger över karet, för att
vattnet skulle rinna av. Detta tog också vanligen ett dygns tid. Sedan slog man i en ``slycka,`` en
vanlig trälåda, som var ungefär 2 alnar bred 2 ½ alnar lång och 15 tum hög. Den fick nu ligga i en hög,
medan man slog på kallt vatten och rörde om med händerna, så att allt blev genomblött igen. Så
bredde man med händerna ut säden så jämnt som möjligt i slyckan och plockar omsorgsfullt sönder
alla klumpar och kakor, som gärna vilja klibbas samman genom att kornen äro blöta.
Den nu utbredda säden låg 6-7 tum tjockt i slyckan. Kommande dag fick man på nytt skrapa samman
säden till en hög, som blötes igenom riktigt och sedan ånyo bredes ut till ett jämtjockt lager. För
varje gång slogs inte på mera vatten, än att säden blev lagom blöt. Denna procedur upprepas, tills
mältningen var färdig.
Arbetet utfördes som nämnts i ladugårdskammaren. (Stundom hände, att man hade olyckan inne i
ladugården. Sålunda minnes maken, att den stod på getstegarna, d.v.s. tvärs över de spjälgaller i
vilka getterna voro bundna, då de stodo i två rader mitt emot varandra.) Där eldades då allt efter
utetemperaturen, så att det var ungefär rumstemperatur jämnt.
Mältningen, som detta arbete kallades, fick nämligen inte avstanna. Mältningen tog ungefär en
vecka. Då var grodden lagom lång. Den fick nämligen inte bli för lång, ungefär som ett granbarr. Att
groningen fortskred normalt, kunde man se, då man rörde om och blötte säden.
Omedelbart efter groningen skulle malet torkas. Detta skedda i ``bastun.`` Malet östes då ur slyckan i
säckar, som bars dit och tömdes på lavarna. Därvid såg man till att man fick hälften av malet på varje
lave.
Det var nämligen två lavar. Det stjälptes i en hög, som blöttes med litet vatten, varpå man rörde om
ordentligt. Sedan fördes malet med händerna ut i ett jämtjockt lager över hela laven. Detta blev väl
omkring 3 `` tjockt. Så var då allt färdigt för torkningen.
Bastun var ett timrat litet hus med nakna men väl tätade väggar. Dörren var mitt på ena gaveln.
Golvet bestod av den hårdtrampade jorden. Vid lavarna, två breda hyllor av tjocka, handgjorda
plankor, som löpte längs väggarna, en på var sida, fanns dock plankor utlagda för att man bättre
skulle kunna nå upp på lavarna, som sutto närmare taket än golvet. Bastun var försedd med
innertak, som var så lågt, att man inte kunde stå riktigt rak därinne, för att man bättre skulle ta vara
på värmen. Mitt på golvet var en stor, välvd, gråstensugn uppmurad, i vilken man nu eldade.
Skorsten fanns inte, utan man lät röken gå ut genom gluggar på lämpliga ställen på väggarna. Särskilt
rökhål fanns inte heller på ugnen, utan röken gick ut genom öppningen framtill. – Väggarna voro
tätade med grönmossa.
Så gällde det att elda och elda med ventilerna öppna, tills det blev riktigt varmt. Stundom blevo
gångjärnen på dörren t.o.m. heta. Då det blivit så varmt därinne, att man knappast kunde uthärda
att vistas där, skulle man med en brädbit föra samman malet i en hög, som klappades till riktigt fast.
Då röken nu gått ut genom dörren och rökgluggarna, ``täpptes bastun,`` d.v.s. man stängde
gluggarna och dörren. Så får säden nu ligga, tills värmen gått ut. Då hade maltet blivit sött till
smaken. Man sötade maltet, sade man. Sedan föres det ut i ett tunt lager igen över hela laven för att
torkas.
Ugnen eldas nu en gång om dag, tills maltet torkat. Detta kände man genom att ställa ett korn på
ända mellan tummen och pekfingret och klämma till. Var det torrt, skulle det tåla trycket utan att
ändra form.
När maltet nu var torkat, skulle det skrapas ner från laven i säckar. Därvid tillgick så, att man
öppnade den i lavens kant ursågade klossen och hängde en säck under hålet. Den fästes på ett par
spikar, som voro inslagna på sidorna. Malet skrapades ner i säcken med händerna och med en sop.
Ålarna blevo kvar på laven. Av den starka värmen voro de så gott som förintade och orsakade intet
besvär. – Så återstod malningen, som skulle ske så fort som möjligt.
Allt malt males på en gång, även om det skulle räcka till mer än en brygd, vilket ofta var fallet.
Förberedelser till brygd.
Maltet krossades på en ``tullkvarn, `` som redan då fanns i Strömmen. Annars hade gården
tillsammans med en granne egen kvarn i en bäck, men där malde man endast mindre poster säd,
som det inte var så noga med. Tullkvarnen sköttes av en yrkesmjölnare. Namnet tullkvarn kommer
av att mjölnaren tog ersättning för arbetet genom att av den inlämnade säden behålla en viss del,
som då kallades tull. Som redan framgått kallades säden malt redan före krossningen, och den fick
intet annat namn sedan heller. Rengöringen av kärlen skulle ske i förväg. De skulle tvättas ordentligt
med vatten och gnos med tvagor gjorda av granris. Därvid tog man inte kärlen i någon viss ordning.
Så skulle man koka enrislag och hälla dem i dem, och denna skulle stå i en tid för att träets smak
skulle bli god. Sedan sköljdes med kallt vatten. Svårast att rengöra voro drickstunnorna. Men de voro
försedda med ett fyrkantigt, rätt stort sprund, genom vilket man kom åt att tvätta kärlet. Det sista av
drickat i tunnan rördes alltid om och hälldes upp i annat kärl, för att man skulle få med den jäst, som
fanns på bottnen, och som annars var svår att ur. Därigenom blev rengöringen inte särskilt svår.
Maltets genomfruktning, ``urengning`` med hett vatten.
Man hade intet särskilt namn på detta. Maltet hälldes i ett lagom stort kar med hel botten. (Således
ingen särskild modell på karet.) Maltmängden bestämdes efter råd och lägenhet. I förmögnare hem
togs mer malt, varför drickat blev kraftigare. I murpannan hade man värmt vatten, som nu skulle
hällas på. Vattnet var kokhett.
Första gången häller man på så mycket, att maltet vid omröring bildar en tjock gröt. Denna får stå
ungefär 1 timma och ``sötna.`` Så öser man på ytterligare hetvatten, så att massan blir tunnare. Får
stå 1 timma igen. Därpå hälles en hel ``byttfylla`` på, och det hela röres om med en träåra. Så får det
stå 1 timma till ungefär. Man späder nu en bytta i sänder, tills man får den dricksmängd, man vill ha i
karet. Sedan skall vätskan stå, så att hetvattnet får ``suga ur`` maltet musten. Så får det stå, tills
maltet sjunkit till bottnen, och vätskan blivit klar.
Kokning och humletillsättning
Den nu klarnade vätskan öses upp i murpannan mycket försiktigt, så att det sjunkna maltet ej röres
upp. En del kommer givetvis med, vilket ej kan undgås. Humle lägges direkt i grytan. Mängden
bestämmes efter smak, vilket en van husmor lätt kunde avgöra. Så kokas alltsammans 2 timmar.
Uppsilning och jäsning.
Efter kokningen öses vätskan genom en ``tagelsekt`` (sil av tagel) i ett eller flera öppna kärl för att
svalna till en viss grad. (Den berättande minns, att svärmodern brukade använda en ``rost`` att sila
drickat igenom. Det var ett träkärl av en vattenhinks storlek med ett hål i botten. Hålet täcktes med
halm och kärlet ställdes på käppar över ett större kar, varpå drickat östes i rosten och rann från
denna ned i det större kärlet) Då vätskan anses ha svalnat tillräckligt, tillsattes jästen, som sparades
från den ena gången till den andra. Den var lagom tunnflytande och kunde alltså direkt röras i.
Ibland fick man lov att ``färska`` jästen genom att blanda i den litet deg. Man förvarade jästen i
absolut täta träbyttor eller glasflaskor. Tog jästen slut i en gård, lånade man till åt dem. – Drickat
ansågs bli godare, om man kunde få det att kalljäsa, d.v.s. om jäsningen försiggick normalt, fastän
vätskan hade låg temperatur. Den mättes med fingret, och en van husmor kände väl till, när det var
lagom att tillsätta jästen. Det får nu stå ½ dygn ungefär eller till dess man fick en god smak på det.
Att jäsningen försiggick kunde man kontrollera genom de små blåsor, som stego upp och täckte
ytan.
Skulle det inte vilja jäsa ordentligt, berodde det helst på, att vätskan var för kall, och då måste man
värma en skvätt dricka att slå i. Under hela tiden skulle karet stå i varmt rum – ladugårdskammaren –
och vara övertäckt.
Eftersom skum bildades togs det bort med en skopa eller annat lämpligt kärl, varvid man ofta hjälpte
till med en visp för att lättare få skummet i skopan. Det avskummade hälldes bort. Hade jäsningen
kommit normalt i gång, fick det jäsa som det ville, tills det ansågs vara färdigt.
Tappningen
Då man efter avsmakning fann, att jäsningen var färdig, öses drickat med hinkar direkt i dricktunnan.
Därtill användes en vanlig träbytta. Sprundet i tunnan var så pass stort, att man inte behövde någon
tratt till hjälp, ej heller silades det. Kryddor av något slag tillsattes aldrig. Spädning förekom icke vid
tappningen. Då tunnan var fylld, sattes sprundet, omedelbart igen med ett fyrkantigt ``rör``, och i
detta sattes så tappen. Så skulle man ``täta ikring sprunne.`` Detta skedde med vanlig deg. Sedan
fraktades tunnan eller tunnorna ned i källaren, där de hela tiden förvarades, antingen liggande på
underlag av trästänger, eller också hade tunnan fötter, så att den förvarades stående.
Användning
Ölet användes dagligen såväl helg som söcken och högtid både till mat och annars. Vid slåtter och
annat utearbete förde man med sig att dricka. Det förvarades dock aldrig inne i stugan, utan man
fick för var gång gå till källaren efter.
I vardagslag serverades det i en ``drickeskanna`` av trä till formen som en enkel tillbringare. Vid jul
och andra högtider satte man väl stundom fram glas att dricka ur. Annars drucko alla ur kannan. Om
någon besökande var törstig fick även han öl.
Att bjuda öl för gästfrihetens skull var annars inte brukligt i detta hem. När man hade med sig öl
utomhus, fraktades det i byttor. Man brukade även använda öl till att koka ``ölsupa`` (ölsoppa) av.
Vidare brukade man ställa till ``kallskål, `` i vilket man bröt tunnbröd eller annat hembakat bröd.
Denna kallskål bestod av sirap utrörd i dricka och var mycket god.
Ölet spelade överhuvud en mycket stor roll i den tidens hushållning. Det var helt enkelt oumbärligt
och det ansågs snarast som en skam att vara utan.
Nyjäst öl ansågs inte vara hälsosamt att dricka. Annars var öl inte skadligt. Ej heller kunde det
användas som botemedel.
Julölet var alltid godare än vanligt öl. Man tillsatte då litet sirap i koket, och produkten kallades
``juldricka.``
Arbetet med bryggningen utfördes av kvinnorna, vanligen av två. Männen hjälpte till med att bära
säd och malt.
De gårdar, som inte hade egen bastu, måste få låna av dem som hade. Om de då höllo veden, tog
man aldrig någon betalning för lånet.
Humleodling.
Man hade egen humlegård. Den låg bakom stugan. Störarna torde väl vara omkring 25. Den
skördades nyss före ``Mickelsmäss.`` Detta gick så till, att man drog opp störarna och skar av
stammarna vid roten samt plockade av blomsamlingarna med händerna. Kottarna samlades i korgar
och tömdes ut uppe på vinden för att torka.
Ort: Liden
Nordiska museet, Mältning och brygd, Nm nr 58, E.U. 17946
Meddelare: C. H. Andersson
Upptecknat sommaren 1935 i Liden C. – H. Andersson
Sagesmän: O. P. Höglin, född 1859 i Högland, Järkvitsle, torpare, slaktare. O. P. H.
N. O. Höglund, född 1859 i Högland, Järkvitsle, hemmansägare, nämndeman. N. O. H.
(Om i frågelistan omfrågade arbeten rörande Tröskning och Malning se mina uppsatser U. L. M. A.
Acc. 8313 och 8878!)
Höstarbetet.
1. Höstrågen skulle sås före havsmäss. N.O.H., O.P.H.
2. Buskar o. dyl. skall man rödja på nedan, ty allting har lättare att gro på ny. N.O.H.
3. När man högg buskar och dylikt skulle man ``?`` (bryna) yxan med en bävertand: buskarna skulle
då inte kunna växa upp igen. Man fick därvid akta sig, så att man ej skar sig av yxan, ty ett sår,
tillfogat av en yxa, som var vätt med en bävertand, läkte (?) aldrig. K.K.M.
4. Bönder som läto sina redskap stå ute på åkrarna sedan höstarbetet avslutats, betraktas av sina
sagesmän som blott o. bart ``?`` (slarviga). N.O.H., O.P.H.
Receptlänkar, Murberget
På murbergets hemsida kan man hitta olika recept på drycker som bygger på de lokala
folklivsforskarnas undersökningar, främst från första hälften av 1900-talet. Nedan finns
länkar till olika recept på Murbergets hemsida
Apelsinlikör
Socken/stad: Haverö
Uppteckning nummer NM-NNM1318
Upptecknare: Ingeborg Callerholm
Meddelare: År: 1938
Apelsinlikör http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=11251
Mockalikör
Socken/stad: Haverö
Uppteckning nummer NM-NNM1307
Upptecknare: Ingeborg Callerholm
Meddelare: År: 1938
Mockalikör http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=11240
Dryck
Socken/stad: Liden By/kvarter: Järkvissle, Högland
Uppteckning nummer NM-NEU35213_36
Upptecknare: Carl-Herman Tillhagen
Meddelare: Torpare, slaktare Olof Petter Höglin År: 1943
Svagdricka, mjölk, vatten http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=8108
Då de förr i tiden bryggde dricka i hemmen……….
Socken/stad: Tynderö By/kvarter: Svedje
Uppteckning nummer NM-NHA30500
Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Isak Backlund År: 1914
Jäst http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=6118