1. No category

Aristoteles’ lära om det högsta goda och
dygden, jemford med fordringarne på
en vetenskaplig Ethik.
A ca d em isk
A fh a n d lin g
som med vidi berömda 1’hilosophiska Facultetens samtycke
u n d e r i n s e e n d e af
» a «.
FRANZ GABR. LIGNER
Docent i Politiken
för
P h ilo so p h isk a G rad en s e rh å lla n d e
lill offentlig g r a n s k n i n g fra m s lä lles
af
ISAK SWEN LAADTMANSON
af tyesfgöta Nation
â Gustavian ska L ä r o s a le n d e n 2 Juni 1854
i». v. t. f. m.
II.
UP SA LA, J. S u n d w a l l s o n , 1854.
k> h: VA;
r ; Ål'*' '-•*
.0 0 I f /j & î t
tM W .ii'.
■»' •
blotta sinnliga gotla ä r d e t för d ju r e t g o d a ; d e t r e n t andliga
och inre, u ta n allt y ttre bihang, ä r b lo tt för G u d o m lig he te n
möjligt a tt e g a ; d en m enskliga lycksidigheten å t e r m å ste
hafva n y s s n ä m n d a du b b la ch a racter. Dock m y c k e t beh öfves icke; ty liksom e n d a s t af u to m o rd e n tlig t sto r a och
s v å ra olycksfall d e t lycksaliga lifvet a f b r y te s eller t u r b e r a s ,
d å d e r e m o t s m ä r r e och o b e ty d lig a re b ä r a s af d en d y g d ig e
m a n n e n m e d ädel stån daktigh et, utan att k u n n a sy n ne rli­
g en t u r b e r a hans ly c k a ; så ä r ej heller öfverflöd a f d e n
y ttr e ly c k an s håtvor n ö d v ä n d ig t för d e t inre g o d a s b e s itt­
ning, uta n blott så m y c k e t so m b e h ö fv e s för lifvets u p p e ­
hälle o ch u tföra nd e af g o d a o ch sk ö n a han dlingar 2) H vad
sinnliga nju tningar och nöjen beträffar, så hafva d e inga­
lu n d a v ä r d e i sig sjelfva, m e n kunna så som re c re a tio n sm e d e l e f te r m ö d o r o ch an s trä n g n in g a r v a r a ett relativt
godt
Äfven ett a n n a t u ttr y c k a f S olon h a r d e rfö re sin
fulla rig tig h e t: d e t b ä s ta ä r att h a måttligt a f eg o d e la r,
inskränk a b e g ä r e n o ch utfö ra ädla h a n d lin g a r 3).
Af d e t sa g d a lå te r nu äfven d en frå g an b e s v a r a sig, h u ­
ruv id a ly c k sa lig h e te n kan g e n o m m enniskan s fria b e m ö d a n d e
vinnas ( n b rtço y Igti /xaxhjrby ïj l& iorby rj âXXojç ncog åaxtjroy), eller
om d e n ä r en g u d a r n e s gåfva, eller re n t a f gen o m slum p
blifver m e n n isk a n tillförd. O värd ig t v o re d e t ( tia y n X ^ f l t s )
i sanning att tillskrifva d en s lu m p e n ; fastm era kan m a n
m e d skäl kalla d e n , så so m v a r a n d e d e t h ö g sta och sk ö ­
naste, för en g u d a s ä n d gåfv a i& tbçdoroy) så fram t eljest n å /uty yccQ n çairsT at xa& antQ di oçyàycoy x a i iho yiXcoy xcei nXovrot) xtei
noh n xtjg dvyä/xsoog — 'E viviv cTi TtjTib/utyoi çvn a ivo va i to fxaxaßtov, olov
iv y tv tia ç , IvTtxyiuç, xakkovç.
‘) Et h. Nie. I. 10. bv yccQ i v rvyaiç ro tv rj xaxwç, àkkà TiQogdtirai
TovTioy b ccy&Qtomyoç ßiog. Jlr. X . 8. dtrjon d i x a i Trjç Ixtbg ivtjfxtçiag
cty&QUi7iu) vyn .
*) Eth. Nie. X . 8. d t ï to aûj/ucc v y ia iv ttv , x a i TQoi/rjv x a i rijy Xoinrjv
{ftQ a n tia v im a ç y tty
bv y à ç i y Trj intßßokrj t o àvT açxig— x a i y â q ànb
utTçiiüy d'vvano â v n ç nqccntiv xcaà Trjy àntTqv.
3) Etli. Nie. s. st. — /utrçitüç jo îç ixrbç xtycoßr\yr^iivovç n tn çayoT aç
d i Ta xâXkana x a i ßtßnoxorag (ïw f Qoycoç.
Men d e tta h in d r a r icke att den g en o m
g o t så får kallas
m enskligt b e m ö d a n d e och fri v e r k s a m h e t förvlirfvas och a r
möjlig för alla, som ej aro alltför m y c k e t vanlo ttade,
D etta följer re d a n af lycksalig­
(ntntjQiofitvoi' 7iqoç Ttjv ('.QtTrjv).
h eten s b e g r e p p alt ' a r a en inre själsverksam hel, hvartill
Ilvad
m enniskan sjelf och intet a n n a t kan v a i a o rsa k e n
pä
icke
d e y ttr e m edlen beträffar, sa b e r o de visserligen
m
so
så
staten,
har
m e nnisk a ns egen kraft allena; m en dels
r
e
k
ö
s
ch
o
enskilde
vi ofvanföre sett, sa m m a mål so m den
a
ig
d
g
y
d
till
la
b
a
p
a
c
fram för allt att g ö ra sina m e d le m m a r
handlingar, d els m å ste d en dygdige, så som i sin v e r k s a m ­
h et liknande G udarne, af d em vara älskad och af d e m
blifva fö rse d d m e d d e t för lifvets b e h o f tillräckliga g o d a ').
Den nu angifna och förklarad e definitionen p å d e t
h ö g sta g o d a förblir do ck alltid obegriplig, så länge d e t
uti d e n s a m m a an v ä n d a b e g r e p p e t D y g d ännu ej ä r n ä r ­
m a r e b estäm d t. På en rigtig b e s tä m n in g h ä r a f k o m m e r
allt att h ero, och A ristoteles le m n ar d e rfö re i sista capitlet
af lis ta b o k e n hela undersö k n in g e n om lycksaligheten tills
vidare åsido, och ö fv erg år till b e t r a k ta n d e af d y g d en .
D y g d i allm änhet eller duglighet, — ty A ristoteles ta g e r
d e tta o r d i d en n a v id strä c k ta re b ety d e ls e , i hvilken d e t kan
p r æ d ic e r a s ej blott om d en fritt viljande p rac tisk a m e n n isk o a n den, utan äfven om d en the ore tiska , och icke blott om m e n n i­
skans andliga n a tu r utan äfven om k r o p p e n och k r o p p e n s o r g a ­
n e r om d ju r,ja ,o m yttre ting — ä r d en b esk affe n h et eller h ab itu s
hos ett v ä s e n d e , hvarigenom det dels sjelft ä r g o d t och b e r ö m v ä r d t (tu ty o y , on ovduioy, In a iv n b y ), dels väl fö rrä tta r d e t verk.
som d e ts a m m a åligger (ro tQ yov àvrov t v ån o d iJ io a y) 3). D ä nu
') Elh, Nie. ib. o ifi xarà vo vv I v to y ù y x ai tovtop &tQansvu)y, xu i
ducxii/Lityoç uqi Gt«, x a i iktoy tkiorarog to ix ty t l v a i x a i tovç àyan ôjyrag /u å h ora toito x a i Tijuùvraç, à y itv n o u ly , dig râiy (fikioy avroïg inijxtkov^iiyovg,
x a i oQ&ijjg Tt x a i xakùig nçùnovTaç.
*) S â s. ög ats, h ä s t e n s , y x a n s d yg d . Eth. Nie. II- VI. E l h . E u d. II. \ .
) D e n n a a llm ä n n a definition g i f v e s först i 6 cap. af 2:dra Bok.
i Nie. Elh. — Jfr. Magn. Moral. I. t.
h v a r j e , v ä s e n d e liar sin e g e n d o m lig a såväl n a t u r som u p p ­
gift, s ä m ä ste m e n n isk a n s d y g d ( « ^ taf&çianivrj) ') vara
d e n för m c n m sk a n eller m e nniskosjä le n (ty o m k r o p p e n
kan h ä r ej vara fråga) eg e n d o m lig a, b e r ö m v ä r d a beskaffen­
het, hvarig e n o m hon sjelf ä r g o d o ch väl fö rrä tta r sitt
verk. Denna m e n n isk a n s d y g d kan, till följe a f h e n n e s
tv e n n e olika n a t u r e r eller k rafter, v a r a a f tv e n n e slag.
i l o s m enniskan linnes nem ligen en oförnuftig ( dkoyor fxtçoç
**jç
och e n förnuftig (ro ftfQoç kbyov t/o v ) natur. Uti den
fö rra af d e s s a kan m a n återig en urskilja 2:ne, nem ligen
de ls d en r e n t o f ö r n u f t i g a (o
xo^wwï kbyov) eller
v eg e ta tiv a själen (ro &çt7mxbv), so m förnäm ligast ä r v erk sa m
u n d e r s ö m n e n ; d e ls d e n b e g ä r a n d e själen {im &v/uqnxov x a t
oyéxn xov), som p ä v i s s t s ä t t h a r d e l i förnuftet, så som
k u n n a n d e lyd a d e t s a m m a ifitri^ovtia u ivro i nij Ib y o v, — xcarjxoo¥
uvTov x a i 7iti&uQyixor}' D en a n d r a n atu re n ä te r ä r d en r e n t
f ö r n u f t i g a (koyixq) eller i egentlig m en in g m enskliga sjä­
len 2). 11v a r d e ra af d e s sa kan sä gas hafva s i n dygd. D en v e ­
g e ta tiv a själens d y g d ä r e m ellertid icke nägonting för
m enniskan e g e ndom ligt Ix o tv y xcd o lx icv&çomivn
tf td v tw t) ,
a lld en s tu n d den icke alls u ttr y c k e r n ågon förnuftighet. Den
b e g ä r a n d e själens rigtigai b esk affe nhet ä r d e r e m o t en v erk ­
ligen mensklig d v g d ochj kallas af A ristoteles för E t h i s k ,
d ä d e n tredje eller reint förnuftiga själens d y g d ä r den
d i a n o e t i s k a . Att båda* d e s s a äro d y g d e r följer d e r a f alt
d e u tg ö r a b eskaffenheten och fä rd ig h e te r som b e r ö m m a s 3).
Je m fö r a s de sinsem ellan sä ä r den dian oetiska h ö g re («Im-
‘ ) Oin ((QéT((l oitijLumxal talar A r is to t e le s entlast e x e m p e l - o c h
t ik n els ev is.
*) Eth. Nie. I. 43 — E l h . End. II. t. Magn. Moral. I. 5. För ö f nigt s e r man skal et, h var IV: re Arist. s t u n d o m förer ro {m&vjurjTtxov
till to f.ifQoç kbyov fy o v , s o m då iir tvåfaldig oc h i n n efa tta r: l:o ro
■IttiO-vuijt., rov koyov ttx o vcn x b v n ( s å s o m ett barn i f ö rh ä lla n d e till
fadren ) och 2:o d e n rent förnuftiga sjä len , ro xvQiwg x td t v tctvrib
(scil. kby. tyov) ujotu-q twv
Den veg etativ a själen k o m ­
m e r dä att s am m an fa lla med jo ukoyov [xi^oç.
3) Eth . Nie. II. 3. t w v tÇtw v (ït tccç irttuvtricç, ÙQtràç k iyo fttv .
?fy " ) så so m tillkom m ande d en h ö g sta form e n af själ hos
m enn iskan och tillhör egentligen b lott d et G udom lig a (vo lç
n o iù v, vôrjGiç vorjGKoç), u ttry c k a n d e , såvidt d e n ho s menniskan
finnes, h e n n e s likhet m e d detta. Den elhiska åler, så som
r e n t mensklig, kan ej tänkas hos d e t a b s o lu ta väsendet.
H vad nu först d e n elhiska d y g d e n angår, så m å ste
d e n så s o m tillhörande d en b e g ä r a n d e själen, n ä r m a s t r e ­
f e r e r a sig på b e g ä r e n och drifterna {nû&q) ‘) d. ä. till så ­
d a n t so m åtföljes af lust och sm ärta. Driften sjelf, såso m
v a r a n d e en re n t naturlig bestäm ning, kan d ock icke såsom
blott s å d a n {.nù&oç unU 5?) u tg ö r a d y g d e n : ingen b e r ö m m e s
eller klandras, ingen ä r god eller o n d blott d e rfö rc att han
e g e r d e n eller den driften Af s a m m a skäl vore o ck orim ­
ligt a tt sä ga d y g d e n v a ra en b lo tt f ö r m å g a eller möjlig­
• m an tillräknas ej hv ad m a n k a n göra, utan
het
hv ad m an verkligen gör. Om härtill lägges, att d y g d e n ej
heller kan b e s tå uti sjclfva h a n d l a n d e t eller rö re lse n och
v e r k s a m h e te n , e m e d a n d e tta blott kan sä g a s vara d y g d e n s
yttring, så å t e r s tå r e n d a s t att den ä r en viss b esk affenhet
Of*?) 2) h o s driften så so m f ö rm å g a och princip för h and­
la nde, eller ett h e s tä m d t sätt, h v a rp å driften i sin v e r k sa m ­
h e t fö rh åller sig, m. e. o. d e s s b e s t ä m d a m o d u s agendi
Man tä nk e dock härvid icke
( a p p e te n d i, co n c u p isc en d i)
disposition (cU åS tori) eller ett
e
d
n
e
å
rg
e
fv
ö
och
flyktig
en
på
tillfälligt sä tt att b e t e sig uti ett eller n å g r a enskilda fall,
utan p å en hela serien af h andling ar g e n o m g å e n d e c o n ­
Då em ellertid d e s s a b e s tä m n in g a r ä ro
stant c h a racter.
så d a n a , att de likaväl k u n n a sä g a s om d y g d e n s m o ts a ts
ßller lasten ( x a x iu , så m å ste vid d y g d e n s d efin ieran d e till­
läggas, att d en n ä m n d a besk affe n h ete n skall vara g o d och
b e r ö m v ä r d , d. ä. en sådan, h v arig e n o m driftens verk b 1if-
’) Eth. Nie. II. 5. (cQtral h a l n tq l nQc'tÇtiç xctl i\it$ri,nuvT:l dV n å ö tt
x a i n a ca
tn tr a i
tjäoyl] xccl kintj.
’) Etli. Nie. H. ä. rit t v Ty <f vyT] ytvo fx tva iQÙe ta ri, nù&t], dvyâ/ntiç.
tÇnç dé kiyio, xttO-’ iïg 71qoç rit nc'c&q tyo/utv t v tj xaxioç. Dygden Kal­
las iifvcn ett du txtïa& ai nuig.
S ålu n d a b e s tä m d ä r d y g d e n följakt­
ver val förättadt
ligen icke n å g o t a f n a t u re n ( v « « ' m e nniska n g ifv e t,u ta n en
förvärfvad qvalitet. A a n d r a sid a n ä r d en d o ck ej h eller
n åg o t m o t n a t u re n {n a ç à r^y r/li» ) strid a n d e, e m e d a n allt
s å d a n t till följe a f sitt b e g r e p p om öjligen kan förvärfvas,
lika litet som å t en k ro p p kan förvärfvas e g e n s k a p e n att
icke ly da ty n g d la g e n 2). D y g d e n ä r s å le d e s en å t d e n
naturliga driften förvärfvad och m e d d e s s n a tu r förenlig
b e r ö m v ä r d c o n s ta n t b es k affe n h et och, så so m sjelfva d e s s
ben ä m n in g ( e lh isk ) 3) a n ty d e r , en beskaffenhet, som skall
förvärfvas gen o m öfning och vana. D en cthiska d y g d e n
Då denna
skiljer sig h ä rig e n o m från den dianoetiska.
nem ligen u p p k o m m e r g e n o m e rfaren h e t, lä ra o ch u n d e r ­
visning, så k an d e tta ej v a r a fallet m e d d e n ethiska, alldenstu n d d en tillhör driften, hvilken ej n öd v än d ig t följer m e d
D elta kan
o c h r ä tt a r sig efte r d en th e o re tis k a insigten 4)
blott på p ra c tis k väg å s ta d k o m m a s , d. ä. g en o m öfning.
Driften, så so m allt sinnligt, h a r n em lige n ch a ra k te r af ett
b ild b a r t o ch kan, d e rig e n o m att d en en län gre eller kor­
ta re tid e n d a s t p å ett visst sätt tillfredsställes, tillvänjas ett
b e s tä m d t, c o n s ta n t förhållnigssätt. D å d e t vid are ä r klart,
a tt p å b esk a ffe n h e te n a f d e n v erk sa m h e t, h v arige nom d e tta
b ild a n d e sker, äfven b e r o r b esk a ffe n h e te n af den h a b itu a *) Da detta v erk b e s t å r i g od a o c h sk ö n a handlingar, s ä kan
d y g d e n ej vara en ap ath isk o c h hlott neg ativ h ab itu s ( ccnad-ticc x a i
ijçtfxice ànXuiç), ty d e r a f blir inte t a n n a t resu ltat än den ren a n e g a ­
t io n e n , m e n inte t p o sitiv t, alld ram in st ett g o d t o c h sk ö n t. Ifr.
Efh. Nie. II. 3.
*) Etli. Nie. II. I. oXov o Xidog (f VCH X('<tu) <ftQb^iivoç bvx ccv i& iofréit] (tycj (/fQtc&cn, ovd t to nu q xarco.
*) Eth. Nic.a. st. ^ d ’tjdrxtj <■'£ iS o vg n tQ iy iv n c a o&tv x a i rvvvo/xa
to^rjXé /uixqov nctQtyxXivov ånb tov idovg.
q Aristo teles k landrar m e d a f s e e n d e härpå S o c r a t e s , so in
indentitierade d y g d m e d v e t a n d e o c h f ö r b iså g driften eller d et
n atu rliga och s in n lig a e l e m e n t e t , s o m d ock ä fv en n ö d v ä n d ig t e r ­
ford ras. S e Magn, Maral. I. 1. ràç y à q ÙQtràg iniarlj/uag in o iu , t o u t o
d 'io n y tlv iu advvuToy- a i yc<Q in to n j^ a i n à a a i /utrà Xbyov, to vio d i nototy
ù y a iQ tï x ai nàdog x a i q&oç>
litet, so m d e r a f blir resultat, sa m åste, liksom g e n o m u p p ­
r e p a d e dåliga h andlingar en dålig c h a r a c t e r u p p k o m m e r,
d y g d e n förvärfvas gen o m öfning i g o d a och b e r ö m v ä r d a ;
så att g en o m s å d a n a handlingar, uti hvilka d y g d e n s utöfning
b e s tå r, u p p k o m m e r den äfven *)• G od blir man s å le d e s e n d a s t
g e n o m att g ö ra d e t goda, rättvis g e n o m att g ö r a hvad
rättvisan f o rd ra r (dïx«*« ngcaroyTtg dm ùovg yivto& fu). E m e d lc rtid k u n d e d e t synas, som p å d e tta sä tt d y g d e n s förvärfv a n d e skulle förutsätta sjelfva d y g d e n (*» y à ç n t f a m m r« J ix(U", r/dij tia l tfïx«*o»), och d e n n a s å le d e s i sjelfva v e r k e t icke
ku n n a förvärfvas utan att r e d a n förut v a r a förvärfvad
d. v s. icke alls v a ra förvärfbar.
På denna an­
m ärk ning h a r d o c k Aristoteles tvenne s v a r *). D et för­
sta är d e t ta : man kan ganska väl skrifva någonting
som ä r gram m atisk t rigtigt, utan att d e rf ö re v ara g r a m m a ­
ticus, liksom d e t i allm änhet ä r möjligt att å s ta d k o m m a ett
k o n stv e rk utan att d e rfö re vara k o n stn ä r; m an kan nem ligen g ö ra d e t af slum p (<mô Tvytjgi eller u n d e r en an n a n s
ledning {tdXov vnoStfxiyov)
F o r det a n d r a , och om man ville
in v ä n d a alt do ck in g e n d e ra af d e s sa m öjlig h eter kan in­
träffa i afse e n d e p å d y g d e n , så ligger särskildt uti d e s s
c h a r a c t e r och specifika skillnad från k o n s te rn a ännu ett
skäl för d e n o fvannäm nda sa tse n s rigtighet. I konsten alse s nem ligen e n d a s t och allenast d en y ltr e p r o d u e te n s
objectiva b eskaffe nhet (rà y ((Q vno Tioy Ttyvwy yivo^xtva to tv ty t t
i v UtvTois) antingen utan allt a fse e n d e p å d e t ko nstn ärliga
su b je c te t så som så d an t eller, ifall någ o t a f s e e n d e på d e tta
g ö r e s , åtm insto ne blott d e r p å , att hos d e t s a m m a linnes ett
visst v e ta n d e eller insigl, m en ingenting vidare.
Vid d y g ­
d e n å t e r tages alltid och hufvudsakligen i b e t r a k ta n d e d en
d y g d ig e s e g e t sub je ctiva tillstånd och c h a r a c t e r , eller för
att d y g d skall finnas e r f o rd r a s n å g o t m e r än en viss o b -
*) Flh. Nie. II. 2. Ov uovov cci y ty ia ttg x ■ ccl avÇyGtiç x. tel >/&oQfd Ix Twy cvTMV, x. vno TiZy u viw v y iv o v iu i, iiW ît xtci rci f v t ç y t t a t i y
TOIÇ ttvroïç ÏGOVTlU.
*) Eth. Nie. II. i .
je c tiv beskaffenhet h o s sjcifva han d lin g en , nem ligen all d en
blifvit p å g rund af fritt b e s lu t och m e d afsigt f ö re ta g e n ,
äfve n som att viljan, hvarifrån d en utgåti, ä r fast och e n e r ­
gisk b- F öljaktligen, m e n a r A ristoteles, ligger d e t ingen m o t­
sä g e ls e uti d e t p å s tå e n d e t, att d y g d icke n ö d v ä n d ig t finnes
d e r fö r e att en god handling eg t r u m, allden stu n d afsigten
o ch d e t fria b es lu te t sa m t viljans sty rk a d e tta o a k ta d t k unna
s a k n a s : m en väl kan man d e r e m o t s ä g a , att g en o m u p p ­
r e p a n d e af dylika h andlingar verklig d y g d suc ce sivt k o m ­
m e r till stå n d och actualilet hos m enniskan. Ju oftare n e m ­
ligen m a n u tö fvar d e t g o d a , desto sta rk a r e b ö r ock viljan
blifva i d e s s u tö fv a n d e , och då g o d a handlingar i och för
sjelfva skänka d en hö g sta och re n a ste l ust , så är d e t ock
naturligt, att afsigten och h åg e n derlill äfven alltm er tillväxer.
E m e d le rtid hafva vi härig e n o m fått en ytte rlig are b e ­
stäm ning i d en ethiska d y g d e n s definition, den nem ligen
att d en ä r en g e n o m ö f v e r l ä g g n i n g (ßovktvug) och f r i t t
b e s l u t (nQoctiytoiç ) 2) v u n n e n b e s k a f f e n h e l (*£*? nQoaiQtnxi})
liksom att d e s s u t ö f n i n g b e s tå r uti h a n d l i n g a r m e d
f r i h e t f ö r e t a g n a ; och skälet härtill ä r d e ts a m m a som
till d e f ö re g å e n d e b e s tä m n in g a r n e och ligger d e ru ti, att d y g ­
'} r« xttr à()tT(cç y i v o jx t v a ------------- x a l ia v b no år t o v mog iyujv
nqurrrf noairov /uiv, i à v tidwç. i n tm i x a l npoaiQOv^ttvoç x al nçocaç. d i’ au­
r ic ' to d i tqitov, i a v ß tß a iw g x a î àynaxivr/Tioç i y (av noiart]. Etli. N ie. II. 4.
*) llQoaiqtGTç tir ej d e l s a m m a s o m f r i v i l l i g h e t (ro ixovacov), ty
d cn i.a finiics ä fv en h o s d ju ret, m e n cn form eller y ttrin g d era f
(ob ravTov di, åkk’ in i n kiov t b ixovetov) n e m l ig e n en så d an s o m fö re­
g å s o ch är resu ltat af ö f v e r l ä g g n i n g o c h val {nqoßtßovktvfxivov )Då förem ål för öfv erliigg nin g ej kan vara an n a t än hvad s o m g e n o m
m e n sk lig a h a n d lin g a r kan b e f o r d r a s eller f ö rh ind ra s [oi ävÖQconot
ßovktvovrai nt()i rwv dl' cilnov n^axTojv), o c h delta blott om m e d l e n
för elt ä n d a m å l , ej o m ä n d a m å l e t sjelft, e m e d a n detta o c h viljans
r igln in g ilerpå re dan föru tsattes ;où m ç l tmv nkiov rUA« m q I rw vn q b g
j a riktj) för ö f v e r l ä g g n i n g , så är n qoai^ toig d en g e n o m ö f v erliig gnin g
b estä m d a t e n d e n s e n eller b e g ä r e t [oothg) till n å g o t s o m står i m e n n i s k a n s makt att välja s å s o m m e d e l för ett ä n d am ål eller ett g o d t ,
vare sig det s k e n b a r t ( h o s y a v k o i) eller verkligt g od a ( h o s åya& oi).
Sjelfva viljan [ßovktjffig) g år s å l e d e s alltid pä det goda.
den i an n a t fall ej kunde b e rö m m a s, d. ii. v ara i m p u t a b e l .
D enna d e s s imputabilitet b e s tå r , n ä r m a re b e s t ä m d t , deri,
att d e s s u p p k o m s t och utöfning icke har sin g r u n d uti n å ­
g o t an n a t än d e t h a n d la n d e s u b je c te t sjelft s å s o m m e d ­
veten v a r e ls e , så le d e s h varke n i y t t r e t v å n g iß i« ) eller i
o k u n n i g h e t {îcyvoia). Ilv ad d e t se d n a r e b e trä ffa r, så b ö r
d o c k skillnad g ö ras mellan ett han d lan d e a f o kunn ighet
(di’ n yvo ta y) o eh ett s å d a n t i eller u n d e r o k u n n ig h e t [n qtaD et förra åtföljes af å n g e r och r u e ls e (/u n a ^ iTttv à yvo ù y).
D et s e d n a r e å t e r
X n a) och u p p h äfv e r alltid impulabiliteten.
k a n v a r a im p u tab e lt, e m e d a n okunnighet g a n s k a väl kan
linnas vid en handling, utan alt d enna d e r a f d é t e r ­
m ineras. D etta ar h än d e lse n dels vid förvållad okun nighet
(såsom u n d e r rusigt tillstånd eller u n d e r v r e d e ) , d e ls ock
i d e t fall, att den h a n d la n d e skulle hafva h a n d la t p å all­
d e le s s a m m a sätt äfven om k u n sk a p funnits, hvilket s e d n a r e
k an a n ta g a s , då ingen å n g e r eller so rg följer. Förofrigt är
d e t att o b se rv e ra , att, om o k u nn ighe t skall b o r tta g a im p u tabiliteten, d e n m å ste angå d e vid handlingen e x is te ra n d e
ïxhotcc a yvoia) eller vara hvad
speciella o m s tä n d ig h e te r (?
m an kallat ignorantia facti, m e n ingalunda r ö r a sjelfva d e
alim ä n aa p rinciperna (ß x « & 6 lo v, ignorantia ju ris), e m e d a n
d e s s a b ö r a af h v ar och en k ä n n a s *).
') Eth . Nie. III. 1— 5. Att d y g d e n föröfrigt e g e r d e n n a karacter
af frivillighet o c h fritt b e s l u t . s y n e s A ristoteles vara u to m allt tvifvel?
a lld en stu n d m a n ej kan b eg rip a livad a n n a t iin d en h a n d la n d e s o m
Rigtigt a n m ä r k e s här
sk u lle k u n n a vara o r s a k e n till h a n d lan d et.
att d y g d e n s frivillighet förutsätter frivillighct äfven l o s l a st e n , o c h
att m an orätt s ä g e r : o vfo is ix w v noytjQeg: ty hvarföre sk u lle d e t en a
vara m er ofrivilligt än det an d ra? Om oj dygd o c h last b ada v ore
frivilliga, sä v ore bland a n n at s t a t e n s b e lö n in g a r o c h straff o r i m ­
F r ih e te n f ö rn ek a s föröfrigt ic k e d erm ed att m an m e d g i f v e r
liga.
att e n v iss ch ara ct erjeller t ä n k e - o c h viljosätt kunna b e s t ä m m a h a n d ­
l a n d e t , ty d e s s a äro m e n n i s k a n af h e n n e sjelf fritt gifna. Hvad
slu tligen beträffar d en s a t s e n alt viljan alltid g ar u t pä d et g o d a
o c h s å l e d e s m å let alltid är b e s t ä m d t, sa hindrar d et ej frihet i valet
af m ed len .
Men hvaruti b e s ta r nu d e n n a g e n o m fritt b e s lu t och
öfning
v u nna b e r ö m v ä r d a habilu alitet hos
o i og o d a handligar
O
d r ilte n , hvarigenoni d e n v e r k a r p ä ett i alla a f s e e n d e n b e ­
hörigt s ä tt t wf dw) ? Den b e s ta r d e r u ti, att driften ä r b e ­
stä m d a f en rigtig insigt (x«r oq&öv lo y o y ) och sä beskaffad,
so m d e n hos en Klok och förständig man ä r (*«* wç û y yçôn/uoç oQioéiê) eller m. a. o. alt d e n s ty r e s af 'iQoyrjaisDä
e m e d le rtid delta äfven ä r en blott formell b es täm n in g , sä
m å s te n ä r m a re a f g ö r a s , hv ad cn rigtig insigt ä r och hvartill
en s å d a n leder. Härvid k o m m e r A ristoteles till d e n sista
b e s tä m n in g e n i d e n elhiska d y g d e n s definition, att d en
n em lig e n b es tår i ia k tta g a n d e t af livad so m i hvarje fäll ä r
l a g o m (fÀiooTrjç ï] nçfoç ij/uciç). E rfa re n h e te n visar nem ligen att
allt förderfvas gemom f o rm y c k e t och förlitet, m en b e s tå r
o ch c o n s e rv e ra s g'onom att vara in te td e ra af d e s sa b å d a
ytte r lig h e te r («xç«) eller gen o m att den rigtiga m idten hålles.
H varje k on st undfly r d e rfö re ytte rlig h eter och sö k e r m edium ;
hv arfö re man ock b r u k a r sä g a om ett verkligt konstverk
eller hvad ann at so m helst, d å d e t är s å d a n t, som d e t r ä t­
te ligen b ö r v a r a , uti intet deruti får b o r tta g a s , liksom ej
h e lle r n åg o t dit tilläggas m e d m ind re än att d e t i och m e d
d e t s a m m a öfv ergår till någo t s ä m re och k landervärdt. Så
m å s te ock så d y g d e n , så so m d e t b e r ö m v ä r d a s te af allt b e s tå
uti ia k tta g an d e t af d en rätta midten. B egären och drifterna
tillåta ock så verkligen ett s å d a n t m e d iu m , e m e d a n d e alltid
e g a en viss intensitet eller g r a d , hvarvid nöd v än d ig t m å ste
finnas e tt förm y c ket, ett förlitet och ett som ä r in te td e ra
af d e s s a *). T re n n e v e rk sa m h e ts s ä tt ä ro s å le d e s m öjliga,
n em lige n tvenne y tte r lig h e te r , som äro la s tb a ra , och af
hvilka den ena felar g e n o m ö fv e im ä lt, d en a n d r a g en o m
b rist, sa m t e t t rigtigt och b e r ö r m ä i d t , som håller m idten
mellan d e s sa b å d a , och d e tta sis tn ä m n d a ä r d \ g d e n 2). Med
Dhtll.
Nie.
II.
4.
iJ d t
( i Q t T t j , 71((OtJÇ T ty y r j Ç IC X Q lß tG T tQ K
X. (C fJ tiv ü J V
ûy tïr j G r o ^ a G n x tj.
*) Ltt). Nie. II. 8. Tf)iù>y d t du cöton oy oiaiZ y, duo fxiv xnxiijv, ftttcç
d i àçH tjç o, s. v. — d w d to is a n v ä n d e s här s å s o m på flera andra
ställen i st. f. f f o .
to r iy ,
lü a n tf) X (ù
r; ( j 'v G t ç ,
to v
fjio o v
r ä tt a s a d e d e r f ö rc P y th a g o r e c rn a , u t d y g d e n å r m å tt {inW«
ntntQHçjxivov) och kan blott v a ra på e l t s å t t , d å d ere rn o t
la ste n kan v ara på m å n g a { utthqov) «). M«en o m nu d y g d e n
p å d e t t a sålt rigtigt b e s t ä m m e s , så m å s t e d o c k skillnad
g ö r a s mellan ett objeclivt o ch ett subjecttivt m edium . Det
o b je c tiv a imoisrtjg xicr «no tu TtQÛyp«) ^ år d e n p u n k t uti något
s o m h a r lika afslånd från b å d a åndpunkttern a och hvilket
ä r ett och sa m m a alltid och i allt. E x e m p e l h ä r p å ä r talet
s e x i förhållande till två och tio. 3m d e t t a ä r h ä r ej fråga,
e m e d a n m å tte t m å ste v ara olika fcr olika p e r s o n e r alltefter
d e r a s olika förm åga o ch natur. Det su b je c tiv a m edium
passandd k a n b e t e c k n a s m ed
, som
å t e r (u. ij ttqoç
o r d e t l a g o m eller l a g o m h e t, är den b e s tä m d a g r a d af
d rifte n s intensitet i h v arje handling och fall, som för d et
h a n d l a n d e s u b je c te t h v arke n ä r förm yck et e lle r förlitct (»
jutjTt nktovàÇn /urjn ik k tin n ) , och hvilket ej k a n v a r a elt och
s a m m a alltid eller för alla. Häri består d y g d e n *). Det är
naturligt alt d e lta skall vara gansk a sv å rt t y d i n o v ) att finna,
o c h n åg ra allmänna reg lo r derfÖr kunna svårligen u p p s tä l­
la s , utan m å ste man i h varje enskildl fall b e s t ä m m a sig
e f te r sin individuella känsla (aïoOijaç) o ch föröfrigt s e efter
h u m en förståndig m an gör. En särskild s v å rig h e t ligger
d e s s u to m äfven d e ru ti, att vissa drifter ( så so m sk a d eg lä d je,
a f u n d , tjufbegär m fl.) ej e g a något b e r ö m v ä r d t la g o m ,
u ta n alltid och i alla g r a d e r ä r o förkastliga, liksom å t e r
a n d r a te n d e n s e r (såsom l. ex. till ta p p erh et, måttlighet o. s. v.)
u ttr y c k a sjelfva la g o m h eten eller äro i och för sig sjelfva
g o d a . Härtill k o m m e r ytte rlig are alt d y g d e n så so m e l t
s u b je c tiv t m edium ej alltid och i alla drifter ligger m id t
e m e lla n b å d a y tte rlig h e te rn a , utan s tu n d o m n å g o t n ä r m a r e
d e n e n a a f d e m , s a m t a lt såväl menniskan i a llm ä n h e t,
s o m i olika drifter olika p e r s o n e r hafva olika stark b e n ä ­
Härvid g ä lle r
g e n h e t för d en e n a och a n d r a ensidigheten
'j Etl). Nie, II. 6.
koO kot {.ùv y teq ù n k w ç , nccvTod\c7iœç i)i xeexoi.
s) Delta kalias ock ri» xurit
tijv
(cçilk/jtnxijv åvu koyiu v.
3) S c häro m utförligt EU). Nie. II. f>.
s å s o m r eg e l för d e t rä tta s träffande att först och fö rn ä m ­
ligast a r b e ta sig ifrån d e n y tte rlighet, som ä r m e st m o ts a tt
m e d iu m , och att se e fte r hvilken, och söka m e st undfly
d e n . för hvilken man h a r största b en ägenhet. I a llm ä n h et
ä r d e t fördelaktigt att n å g o t déc lin e ra , än åt d e n e n a , ä n
å t d en a n d r a sidan tills m a n på s å d a n t sätt slutligen finner
d e t rigtiga lagom *), o c h hvad som ä r s ä k e rt är att d en
förstån diga m a n n e n , d. ä. den som e g e r fjQÔvnciç, i hvarje
fall träffar delta, och till cthisk d y g d fo rd ra s s å le d e s fra m ­
för allt denna. — S a m m a n f a tta n d e hvad so m nu blilvit
sa g d t om den cthiska d y g d e n kan man såledos definiera
d en så : den ä r t*n
Twy n a d w v nQoctt-Qtny.q x a l W igtI] f jtn i
y QoyljGtiog, d. ä. iy /utct/Tyn owcu Trt nçtbç r),uùç.
Men d å nu flera ntalurliga drifter finnas, och h var o ch
en af dem (om ock, s ä s o m vi n y ss s e tt, ej alldeles uta n
u n dantag) är capabel a f en b e r ö m v ä r d (liksom af en klan­
d erv ä rd ) habilualilet e l le r virtuositet gen o m att bli tillvand
att ly d a en rigtig msigtt, så m å ste d e t gifvas lika m å n g a
speciella elhiska d y g d er, som d e t gifves drifter och begär.
Vid g e n o m g å e n d e t af d e s s a särsk ilda d y g d e r följer Aristo­
te le s , såsom m a n lätt k a n s e , d en möjliga indelningen af
drifterna uti idiopathiska och sym pathiska. Af d e d y g d e r ,
som re f e r e r a sig till d e t förra slaget af b ö je lse r h ö r a
t a p p e r h e t e n («vety»«) a) och m å t t l i g h e t e n (<rwyçoovytj)
till b e g ä r e t efte r lust e lle r d e t o m e d e lb a r t sinnligt g o d a ;
f r i k o s t i g h e t 4) [iiiv& tçioTqç) och p r a k t k ä r l e k 5) {^ tyuX on qtntU () h ö ra till b e g ä r e t efte r e g e n d o m eller y ttr e m ed el för
d e t f ö rr a ; h ö g s i n t h e t {ptyaXoxpvxUî) 6) oc h s a n n k ä r l e k
‘) Eth. Nie. II. 9.
To T t
di
in i
7 rjy
à n o x X iy tiy di d t ï , Tori /uiv I n i Tt]V v n tq ß o X liv ,
'tXXtupty' oviu) y ù ç $ c<g t c i t o v /utffov x u i t o u tu TtvÇo/utO-a.
*) S o m u tg ö r nte dium m ellan o f ö r v ä g e n h e t (&çc«rvrtjs) o c h f e g ­
het (dttXia)3) Medium m ella n k ä n s l o l ö s h e t (åyata& ijaia) och vällust {(cxoXnaict).
*) Mellan sl ö s e r i (åocoTia) o c h s n å l h e t ( åytXtv&tQicc).
*) Mellan sm a k lö st prål (ànitçoxaX ta) o c h ”k n u s s e l ” ( ß u v a v o i« )•
*) Mellan u p p b l å s th e t (yuvvotr\g) o c h k ryp eri {^tx^oipv^Ut).
t i l l ä r a n ') (åyöyv.uog) h änföra sig till b e g ä r e t att a n v ä n d a
a n d r a tnenniskor så so m r e d s k a p för vinnan de af sinnlig
lycksalighet. Det a n d r a sla g e t af b ö je lse r eller de sociala
ligga till grund för sex a n d r a d y g d e r , nem ligen s a k t m o d *)
(nQHÔTtiç), d e fyra s ä 11 s k a p s d y g d e r u a 3) (ftQ tm i b/udtjnxcå)
och d e särskilda a r te rn a a f r ä t t r å d i g h e t 4) (thxtaoavy>j) 5).
Hvad nu v ida re b e trä ffa r d e t a n d r a slaget af d y g d
eller d en d i a n o e t i s k a , så tillhör d e n n a , så so m ofvan ä r
n äm n d t, d en re n t förnuftiga själen ttô yo ç iv ia in w ) } utg ö r d ess
b e r ö m v ä rd a b eskaffenhet eller färdighet, u p p k o m m e n g e ­
n o m lä ra n d e och erfarenhet. D en n a Destår i allm änhet uti
färdigh eten att inse d e t s a n n a och falska. Då nu den för­
nuftiga eller tä n k a n d e själen kan v ara v erk sa m på tve n n e
sä tt, nem ligen dels så so m ö f v e r l ä g g a n d e och b e r ä k ­
n a n d e (ro koyian xöv), d å d e s s o b je c t är d e t ändliga och
förä n d erlig a , — d e lta ä r h v a d vi skulle kalla d e t practiska
fö rstå n d e t, — dels så so m re n t th e o re lisk t och v e t e n ­
s k a p l i g t tä n k an d e {ro im anj/uovrxoy) , som g å r ut på d e t
eviga och oföränderliga 6); d å v id a re h v a r d e r a af d essa
‘) Mellan ärelystn ad (r/don^U c) oc h k ä n s l o l ö s h e t derför (åytAonfiUc).
*) Mellan h ä m n d g irig h et (oQydbrrii) o ch k ä n s l o l ö s h e t för fö ro ­
l ä m p n in g a r ( « oQytjcicc ell. åva lyrja ia ).
*) D e s s a äro sa n n fä rd ig h et (cdq& ti«'), u rb an ite t [fvrçiaitX ia), u p p tkqî n/uyy «voyv/uoç, lag o m b l y g s a m ­
rigtighet (oQ&bitii), sa m t
h et i a f s e e n d e pä plats och ställning.
D en n a delas uti en a l l m ä n eller det rigtiga förhålla ndet till
4)
andra m e n n i s k o r , s o m in n efa ttar alla s ä l l s k a p s d v g d e r n a uti s i g ,
s a m t e n s p e c i e l l s o m är m e d iu m m ella n att gö ra o c h lida orätt,
m e d d e s s u n d erafd eln in g ar. Billighet (im eixeia) är e n m odification
a f rättvisan.
s) Om de elhjska d y g d e r n o i a llm ä n h et s e Eth . Nie. III. 6— 12,
IV., V. Magn. Mor. I. 20— 33. Eth E u d em . II. 3, III,, IV., VI. —
Förö frigt up p räk nas d y g d e r n a uti de anförda sk riftern a n å g o t olika;
m e n u tr y m m e t tillåter o s s ej alt härp å n ärm are inlåta oss .
•) Eth. Nie. VI. I. Vid d e n n a in d eln in g har A ris to teles s a m m a
in d eln in s gru n d s o m Plato då han in d elar k u n sk a p sa rtern a uti JoÇa
o c h voqotç, n e m l ig e n o b je c te r n a s o lik h et nqbg y à q r« no y i v a Urtqu
xai rûiy TrjÇ ÿ yjfîç /uoçiioy trfçoy njj y iy tt
to tiqoç
txtatQov netf vxoç 0. S. V.
k an v a r a till sin b eskaffen het g o d och b e r ö m v ä r d ;
sa
d e la s d e dianoetiska d y g d e r n a i tv e n n e hufvudclasser. Den
fö rsta classe n u tg ö r e s af riyvri ') och c/Qovqatg 2), af hvilka
d e n f ö rr a ä r d en rigtiga insigten vid f ra m b rin g a n d e t af y ttr e
p r o d u c t e r (n o ^ cn g ) , d en s e d n a r e å t e r ä r s a m m a insigt i
a f s e e n d c p å h a n d la n d e {nQt&tg).
Den a n d r a classen å t e r
u tg ö r e s af i m c i ^ 3), som ä r talan g e n att inse d e d e m o n stra b la p r in c ip e r n a , vovg *) som g å r ut p å d e in d c m o n stra b la
(rå 7iQMct xcd tu n a ) och aotf ia (philosophie) som u tg ö r e n h e te n
af b å d a 5).
D å e m e d le rtid riyvrj dels ej egentligen ä r någon d y g d
( u ta n v anligen af A ristoteles sä tte s i m o ts a ts m o t d en n a )
dels, och o m d en r äk n a s bland d y g d e rn a , d o ck ä r en lägre,
e m e d a n d e s s än d a m å l ä r y ttr e ( % pt'v y à ç n o ^ a tu g Utiqov zb
réXog), då d e r e m o t ä n d a m å le t vid cfQovtjtug ligger i v e r k s a m ­
h e te n sjelf (t<m yccQ avTq t] tvnçiceÇia rtXog), s å kan m an m e d
skäl s ä g a d e n s e d n a r e v ara d en ö f v e r l ä g g a n d e själens
eg entliga o c h förnäm sta dygd.
D å å te r oocjia innefattar
uti sig såväl intercut] som vovg ’), s å blir d e n n a d e n e g e n t­
liga d y g d e n h o s d en v e te n sk a p lig a själen
De dianoetiska
d y g d e r n a å r o så led a s egentl. blott d e s s a tv e n n e : d en p r a c tiska k l o k h e t e n och d e n th e o re lisk a v i s h e t e n . H vad d e s s a
nu y tte r lig a r e vidkom m er, så h a r d e n fö rra egentl. intet
att g ö r a m e d d e t sinnliga, d en s e d n a r e tvärtom. D enna
( s e d n a r e ) g å r neml. ut p å d e t som ä r före m ål för öfverlägg
ning d. ä s o m kan v a ra p å m e r än ett sätt eller d e t n y t ­
tiga ( ovfxfféQovrcc), och hvilket kan g en o m practisk v erk sa m ­
h e t förvärfvas, och b e s t å r så le d e s m. e. o. uti färdigheten
l) Eth. Nie. VI. 4.
y Tfyyrj
g n g fjtrå Xoyov àXtj&ovç notrinxrj
la t tv. t] d i ca ty v ia /utra Voyov xptvdovg.
*) «ftç åXrjS-rjg /utrcc Xbyov TTQaxnxq n tç i rà
xaxà n tç l t o nçaxrov.
s) Eth. Nie. VI. 3.
*) Eth. Nie. VI. 5.
àv9-Q(bnov à y a d a
x ai
•) Eth . Nie. VI. 7.
’) vovg är för öfrigt ej e g e n t l i g e n n å g o n d yg d , u tan e n förm åg a,
e m e d a n d e n m era är af n a t u r e n l ik so m avvttstg o c h yvûfxri, hv a rom
k an s e s n ä rm a re Eth. Nie. VI. 10 o c h I I .
att gö ra en riglig ÖlVerläggning i ocli för d e t prac tisk a h a n d l a n ­
d e t ( i v r/o t i ßovltvho& ut). S åso m s å d a n s tå r den i d e t n ä r m a s te
s a m m a n h a n g m ed d e ethisk a d y g d e r n a . Då d e s s a nem l. alla
u tg å från ÖlVerläggning och fritt b e s lu t sa m t d e s s fö r u la n ej
äro d y g d e r, och den p ra c tisk a k lo k h e te n just ä r förm ågan
af och färdigheten i riglig öfverläggning, så är d e t s å le d e s
i och g en o m den, som alla ethiska d y g d e r ä ro d y g d e r .
Det är d en n a som finner och u p p s tä lle r d e t rigtiga måttet,
d e t rä tta lagom, i hvars fullföljande d e ethiska d y g d e r n a
u tg ö ra de i a f s e e n d e p å sjelfva olika drifterna m öjliga constanta färdigheterna. D en ä r d e rfö re p rin cipen för, likasom
ock e n h e te n och s a m m a n fa ttn in g e n af d em alla; d e n ä r
d en ethiska d y g d e n x c a tf r x q v . P å g ru n d h ä r a f k a n m an
ock ändtligen sä g a a tt d e t i sjelfva v e r k e t ej finnes enligt
A ristoteles m e r än d e tv e n n e d y g d e r , so m h an kallat
(l QovyGiç och aotfia.
Den fö rra in n e fa tta n d e uti sig alla ethi­
ska d y g d e r ä r d en i s tr ä n g m ening m enskliga d y g d e n så­
som v a r a n d e den l e d a n d e p rin cip en för d e t m enskliga
h a n d la n d e t *); d en s e d n a r e tillhör i sin fulländning e g e n t­
ligen e n d a s t G udom ligheten, e h u ru m enn iskan kan i någon
m å n d e lta g a deruti, och d e n är s å le d e s d e n h ö g r e o ch för­
näm lig a re {«XQißtGTtQ« Xui ((QÎOTf]) 2) .
S e d a n så lunda d y g d e n s b e g r e p p o ch a r te r blifvit b e ­
s tä m d a och u p p v isa d e , kan ly c ksalighete ns v ä s e n d e full­
stä n d ig a re än förut k u n n a t ske angifvas. D y g d e n förhåller
sig till lycksaligheten så s o m å v v a ^ ts till tVeçye*«, eller, n ä r ­
m a re b es tä m d t, så so m kraften till sin y ttrin g eller p r o d u c t:
ly c ksalig heten ä r d e t v erk Ciçyov) so m g e n o m d y g d e n ås ta d kom m es. Då nu, så so m vi sett, d y g d e n ä r af tv e n n e slag,
så k an d etsa m m a äfven s ä g a s om d e s s verk, ly c ksalig heten;
och om d e b å d a sla g en a f d y g d till sin dignitet äro olika,
s å att d en e n a eller v ish e te n ä r h ö g r e än den a n d r a eller
') Om d e s s skillnad från
o nda s o m g od a , då d e r e m o t
rigtiga, s e Eth. Nie. VI. 12 o c h
a) S e h äro m bland m å n g a
dnvoTqç, s o m kan gå såväl på det
(fqbytjaiç alltid g å r på d et g od a o ch
t3.
andra ställen Eth. Nie. VI. 13., X. 7.