TEMA IMPLANTAT
Forskning
Referentgranskad – accepterad
för publicering 12 maj 2015.
Implantatforskning
på bred front
Nya studier på material, design och framställningsteknik
Sedan implantatbehandling blev en allmänt accepterad terapi på
1980-talet har implantaten ändrats avsevärt vad gäller material, design
och ytegenskaper. Forskningen i dag är riktad mot andra biomaterial
än rent titan, implantatdesign, nanoteknologi inklusive kemisk
modifikation och nya digitala tekniker.
Författare:
Ann Wennerberg, prof,
ötdl, Avd för oral protetik,
Odontologiska fakulteten,
Malmö högskola.
E-post: [email protected]
*FEA (Finite Element
Analysis) är en matematisk metod att beräkna
kraftöverföring.
76
Benintegrerade orala implantat är i dag en mycket
vanlig terapi för att ersätta förlorade tänder i syfte
att återställa en god tuggfunktion och estetik. Uppskattningsvis inopereras 15–20 miljoner implantat
årligen runt om i världen. Sedan implantatbehandling blev en allmänt accepterad terapi i mitten av
1980-talet har implantaten ändrats avsevärt med
avseende på material, design och ytegenskaper.
Ända från början har det dominerande materialet
varit kommersiellt rent titan (commercially pure
titanium, c.p. Ti). Av de i Sverige sålda implantaten var designen oftast ett skruvformat implantat
med en gängstegring om 0,6 mm och en extern anslutning till distansen. Ytan var den som blev efter
den maskinella teknik varmed implantaten framställdes (svarvning), det vill säga en anisotropisk
yta med klart synliga svarvspår samt med en minimal ytråhet.
Även om kommersiellt rent titan (numera oftast
grad 4) ännu används i de allra flesta implantat, är
cirka 5 procent tillverkade av titanlegeringar eller
zirkonia. Den vanligaste titanlegeringen är Ti6Al4V.
Zirkonia har fått viss popularitet, till exempel på den
tyska marknaden, men ingen vet egentligen om materialet är tillräckligt hållbart sett över en tioårsperiod. Implantatet är fortfarande oftast designat som
en skruv, men numera ofta med mikrogängor i den
marginala delen av implantatet. Den svarvade ytan
har i stort sett helt ersatts av ytmodifikationer som
ger en moderat ytråhet [1], det vill säga en höjdav-
vikelse på omkring 1,5 µm och en ytförstoringsgrad
på minst 50 procent. För att åstadkomma sådan
ytstruktur används oftast en blästrings- eller oxideringsteknik, ibland i kombination med etsning.
Med de moderat råa implantatytorna har det kliniska utfallet signifikant förbättrats för implantat i
maxilla, för korta implantat och för rökare. En förbättrad primär stabilitet är troligen en viktig orsak
till de förbättrade behandlingsresultaten.
Även om behandlingsresultaten i dag oftast överstiger 92 procent i så kallat success/survival efter
5–10 års uppföljning finns det patientgrupper med
avsevärt sämre resultat. För dessa patienter kan
ytterligare förbättrade egenskaper av implantaten
och implantatkomponenterna ha stor betydelse.
Vidare kan en ökad förståelse för varför implantat
misslyckas leda till bättre behandlingsplanering,
men också till bättre implantat som kan skräddarsys för olika kliniska behov.
Aktuell forskning är riktad mot andra biomaterial
än rent titan, implantatdesign, nanoteknologi inklusive kemisk modifikation och nya digitala tekniker.
MATERIAL
Ett ökande antal frakturer har under de senaste åren
observerats kliniskt. Ett flertal av dessa frakturer har
uppkommit på implantat med liten diameter (< 3,3
mm). En FEA* av simulerad misspassning av den
protetiska konstruktionen om 50–100 µm fann att
uppkomna stresskoncentrationer orsakade av denTandläkartidningen 9 • 2015
Tipsa oss [email protected]
b
a
Figur I a. Stressfördelning i implantatskruv vid
simulerad perfekt passform. Finite Element
Analysis.
Figur I b. Stressfördelning vid en misspassning
på 20 µm. De röda områdena stämmer bra
överens med var frakturer observeras kliniskt.
Figur II. Marginal implantatfraktur samt
benresorption
i anslutning till
frakturområde,
det vill säga
mekaniska såväl
som biologiska
komplikationer.
na misspassning stämde väl överens med de observerade frakturerna och att en ogynnsam stress steg
vid ökad misspassning samt var störst om den protetiska konstruktionen gjordes på fixturnivå [2] (figur I a–b). Denna ogynnsamma stresskoncentration kan leda till mekaniska såväl som biologiska
komplikationer (figur II).
Ett möjligt sätt att i fortsättningen undvika dessa
komplikationer kan vara att använda ett hårdare
material än kommersiellt rent titan. Ett sådant material kan vara en alloy mellan titan och zirkonium
under förutsättning att alloyen visar minst lika goda
möjligheter till osseointegration.
TiZr
Med syfte att jämföra TiZr:s och c.p. Ti:s förmåga att
integrera i ben gjordes en djurexperimentell studie
med utvärderingstid efter 2, 4 och 12 veckor. I denna undersökning hade TiZr något snabbare benläkningsprocess efter 4 veckor och jämförbar förmåga till osseointegration som Ti efter 12 veckor [3].
en god benintegration kan vara att belägga materialet med nanopartiklar av hydroxylapatit (HA). I
samarbete med protetikavdelningen på odontologiska institutionen vid Göteborgs universitet har en
serie studier utförts med nanoHA-belagda PEEKimplantat. Jämfört med obelagd PEEK får de belagda implantaten signifikant större benintegration,
speciellt vid de tidiga inläkningstiderna, 3–4 veckor. Vid senare tidpunkter verkar den positiva effekten av nanoHA att avta något [4, 5] (figur III a–b).
Magnesium
Magnesium, strontium och kalcium är exempel på
ämnen som är involverade i benmetabolismen och
som hypotetiskt kan användas för att förstärka inläkning av implantat. Magnesium är resorberbart
vilket gjort att magnesiumbaserade alloyer rönt intresse där biodegraderbara implantat är önskvärda, till exempel inom ortopedi, ortodonti och käk-
a
Figur III a. Ett experimentellt
PEEK-implantat.
Figur III b. En SEM-bild som
visar nanoHA-beläggning.
Partiklarna är avlånga med en
ungefärlig storlek på 20 nm.
b
PEEK
Ett annat intressant material är PolyEtherEtherKeton (PEEK). Det har använts i ortopediska sammanhang, då speciellt för spinal diskoperation.
Fördelen med PEEK är dess mekaniska egenskaper som betydligt mer liknar benets än vad till exempel metalliska material gör. Inom odontologi
kan materialet vara intressant för stabilisering av
till exempel käkfrakturer. En nackdel med materialet i detta sammanhang är dock att det integrerar dåligt i benvävnad. Ett sätt att utnyttja materialets goda mekaniska egenskaper och samtidigt få
”Ett ökande antal frakturer har
under de senaste åren observerats
kliniskt. Ett flertal av dessa
frakturer har uppkommit på
implantat med liten diameter.”
Tandläkartidningen 9 • 2015
77
TEMA IMPLANTAT
Forskning
Ann Wennerberg: Implantatforskning på bred
front – accepterad för publicering 12 maj 2015.
”Magnesium, strontium och kalcium är exempel
på ämnen som … hypotetiskt kan användas för
att förstärka inläkning av implantat.”
Figur IV a. Ett Mg-Y-REimplantat efter tre månaders
inläkning. Implantatet är i
stort sett opåverkat av korrosionsprocess.
a
Figur IV b. Ett Mg2Agimplantat. Implantatet är
betydligt mer korroderat än
i figur 4 a.
b
Figur V. En hydroxylapatitdome fäst på skallbenet av
en kanin. Bennybildning kan
tydligt ses inuti domen.
78
kirurgi. Magnesiumalloyer är lätta material, har en
elasticitetsmodul likande benets och alloyerna tros
korrodera över tid till atoxiska produkter (biodegraderbarhet). Emellertid är korrosionsmekanismen
och materialets effekt på beninläkningsprocessen otillfredsställande undersökt. De resorberbara magnesiumalloyer som forskargruppen undersökt med avseende på resorptionshastighet och hur
fort materialet ersätts med nybildat ben (osteosyntes) är Mg2Ag, Mg10Gd och Mg-Y-RE. Med hjälp av
synkrotron tomografi kunde olika resorptionshastigheter in vivo observeras, där Mg2Ag uppvisade
den allra snabbaste resorptionen och ingen benintegration till skillnad från de två andra undersökta
alloyerna (figur IV a–b).
Hydroxylapatit, tricalciumfosfat och zirkonia
Både hydroxylapatit (HA) och zirkonias (ZrO2) osteokonduktiva och induktiva egenskaper undersöks
djurexperimentellt i ett pågående doktorandarbete. I syfte att bredda benet har så kallade domer tillverkats. Under denna ”byggnadsställning” har ben
bildats och både hydroxylapatit och zirkonia har visat god bennybildning [6] när dessa domer placerats på skallben från kanin (figur V).
Både beta-tricalciumfosfat (β-TCP) och HA har
använts som syntetiska benersättningsmaterial i
samband med implantatbehandling. β-TCP som
ett helt resorberbart material och HA som ett ej
resorberbart material. Båda materialen har föroch nackdelar, för att behålla volym kan HA vara
att föredra medan det i andra fall är bättre om det
Tandläkartidningen 9 • 2015
Aktuell implantatforskning
Figur VI. Blandning 20/80
av HA/ß-TCP, formbart och
användbart vid större ben
defekter.
syntetiska materialet långsamt ersätts med nybildat
ben. En kombination av materialen är av hypotetiskt
intresse, en 20/80-blandning av HA/β-TCP har i en
experimentell studie visat sig användbar för större
bendefekter (figur VI).
Figur VII a. Ett experimentellt implantat med
makrogängor.
Figur VII b. Ett experimentellt implantat med makrooch mikrogängor. Makro
gängor för primär stabilitet,
mikrogängor för att fördela
kompressionsspänningar
jämnt till omgivande ben.
IMPLANTATDESIGN
Hur effektivt kraftöverföringen sker från ett implantat till omgivande benvävnad har sannolikt
stor betydelse för hur väl man kan få benintegration kring implantatet och senare bibehålla benvävnaden över tid. Därmed har kraftöverföring en
direkt inverkan på det kliniska utfallet. En gängformad implantatdesign används för att ge god primär
stabilitet genom att maximera möjlig benkontakt
via ytförstoring av implantatet och på så sätt möjliggöra fördelaktig kraftöverföring. Skruvformad
design dominerar den kommersiella orala implantatmarknaden men kunskap om hur gängorna optimalt ska utformas saknas fortfarande.
Med hjälp av FEA har det gått att visa att olika
gängformer fördelar stress olika bra och att betydelsen av gängdesign med avseende på överförd spänningsnivå till omgivande benvävnad är större vid implantatinstallation än när implantaten väl är inläkta
i ben. Spänningsfördelning påverkades dessutom
gynnsamt av kombination korta (mikrogängor) och
större implantatgängor (figur VII a–b). Resultaten av
Tandläkartidningen 9 • 2015
a
b
”… kunskap om hur gängorna optimalt
ska utformas saknas fortfarande.”
79
TEMA IMPLANTAT
Forskning
Ann Wennerberg: Implantatforskning på bred
front – accepterad för publicering 12 maj 2015.
av titanets ytoxidskikt. Dessa nanostrukturer har
visat sig påverka bencellers adhesion och proliferation i in vitro-försök, men också visats ge förstärkt
benintegration i in vivo-experiment. Exakt hur stora
nanopartiklarna ska vara eller vilken form de ska
ha är ännu inte känt, många försök har dock gjorts
med cirka 20 nm stora avlånga partiklar. Som ovan
nämnts används också nanobeläggningar på andra
material än titan och titanalloyer, till exempel PEEK.
Nanostrukturer kan också utgöras av nanorör, så
kallade mesoporösa ytor. Dessa nanorör kan laddas med olika joner för att dessutom kemiskt kunna
förstärka och påskynda inläkningsprocessen.
KEMISK MODIFIERING AV
NANOSTRUKTURERADE YTOR
Figur VIII. En SEM-bild (Scanning Electron Microscopy) av
en mesoporös yta. Diametern
av porerna är 7 nm.
denna teoretiska modell kunde verifieras djurexperimentellt [7]. De korta gängorna stimulerade troligen
benet genom kompression medan makrogängorna
bidrog till den primära stabiliteten. Kompression
eller det statiska tryck som implantatet överför till
benet och dess effekt på inläkning har undersökts i
ytterligare en avhandling som försvarades av Anders
Halldin den 28:e maj i år [8]. Matematisk simulering
användes även i denna avhandling i kombination med
experiment in vivo. Resultaten visar att en måttlig
statisk belastning stimulerar benbildning och ökar
implantatstabiliteten under inläkningsprocessen.
Vidare kunde konstateras att FEA-analys är en möjlig
metod för att uppskatta implantatstabilitet för olika
grad av statisk belastning.
IMPLANTATETS YTEGENSKAPER
Som nämns i den inledande texten till denna artikel
domineras dagens implantat av en moderat rå yta,
denna har visat sig ge god mikromekanisk retention.
För att ytterligare påverka den tidiga inläkningsprocessen har försök gjorts med nanoteknik. En
hypotes är att nanostrukturer ska kunna utgöra
adhesionsställen för de första blodproteinerna som
kommer i kontakt med implantatytan och att dessa
proteiner sedan via signalsystem kan påskynda läkprocessen. Nanopartiklar har antingen belagts på
ytan eller uppkommit genom oxidering eller etsning
”… en måttlig statisk belastning stimulerar
benbildning och ökar implantatstabiliteten
under inläkningsprocessen.”
80
Mg
I två pågående doktorandarbeten används en mesoporös titanyta för att ladda med Mg-joner. Nanoporerna gjordes med en diameter av 6–7 nm (figur
VIII). Mängd och hastighet av frisatt Mg analyserades [9]. Kontroller utgjordes av mesoporös titanyta
utan Mg-laddning. Benbildande markörer (osteocalcin, RUNX-2 och IGF-1) var signifikant mer uttalade för de magnesiumladdade implantaten, likaså uppvisade testimplantaten större motstånd mot
urvridning, detta som ett mått på benintegration
och större mängd bildat ben i implantatgängorna
[10, 11]. Samma typ av magnesiumladdad yta undersöktes senare på ovarieektomerade möss i syfte att undersöka materialet under osteoporösa förhållanden. Denna studie är för närvarande under
bearbetning. Ovan nämnda studier ger god möjlighet att studera Mg-osteokonduktiva och -osteoinduktiva egenskaper.
FYSIKALISK MODIFIERING
UV-ljus
Att ändra ytans vätbarhet kan teoretiskt ändra inläkningsbetingelserna genom att de första blodproteinerna som når implantatytan sprids jämnt över
ytan omedelbart vid implantatinstallation. Titan i
sig är hydrofilt med en kontaktvinkel på cirka 45–
50 grader. Till superhydrofila ytor räknas ytor med
en kontaktvinkel på < 5 grader. Ett sätt att få denna superhydrofilicitet är att belysa med UV-ljus.
In vitro-försök har visat på större adhesionskapacitet och större proliferationsgrad av benceller på
superhydrofil Ti jämfört med Ti. En in vivo-undersökning har också verifierat uppreglering av gener
relevanta för benbildning, såsom ALP, RUNX-2
och IL-10 [12].
KLINISK UPPFÖLJNINGSFORSKNING
Som redan nämnts är implantatbehandling i dag
en väl accepterad och dokumenterad behandlingsmetod som fortsätter att öka i volym, både i Sverige och internationellt. År 2009 behandlades, med
stöd av Försäkringskassan, 21 769 patienter med imTandläkartidningen 9 • 2015
Aktuell implantatforskning
”Med nya snabbt växande tekniker
inom 3D-scanning och 3D-printing
finns en möjlighet att reducera
antalet steg i processen …”
plantat i Sverige, totalt antal inopererade implantat var 54 233 [13]. År 2011 var motsvarande siffror
24 373 patienter och 63 856 implantat. År 2009 var
40 procent av dessa patienter äldre än 65 år, 2010
hade denna siffra ökat till 47 procent och 2011 var
den 49 procent, det har alltså skett en kontinuerlig ökning av äldre patienter som behandlas med
implantat. Även om den citerade rapporten från
Försäkringskassan bara omfattar tre år, visar den
under denna tidsperiod en ökning av behandlade
implantatpatienter med 12 procent, en ökning av
antalet inopererade implantat med 18 procent och
en ökning av implantatpatienter äldre än 65 år med
23 procent. Dessa siffror bör jämföras med en total
populationsökning i Sverige under samma tidsperiod med 1,5 procent och en ökning av invånare 65
år eller äldre med 5,6 procent [14].
Eftersom så många implantat inopereras per år,
blir antalet patienter som drabbas av komplikationer stort även om den procentuella siffran av
komplikationer och misslyckanden är relativt låg.
Det finns därför stort behov av att forskningsfokus
flyttas från rapporter om bara behandlingsresultat
i form av success/survival-data till identifikation av
faktorer som kan associeras med behandlingskomplikationer och/eller misslyckanden. I en nyligen
publicerad studie har troliga faktorer relaterade till
patienten, till behandlande tandvårdsteam och till
implantatens egenskaper som leder till ökad komplikationsrisk och risk för implantatförlust kunnat
sammanställas [15]. Därefter har ett flertal systematiska översiktsartiklar publicerats som undersöker
implantatförluster och marginal benresorption i
relation till exempelvis diabetes, rökning, parodontal sjukdom och strålningsbehandling och som en
respons på den främmande kropp som ett implantat
innebär [16–20].
I samarbete med Region Skåne pågår ett forskningsprojekt där vi undersöker hur olika implantatmaterial påverkar det inflammatoriska svaret.
Cellulära och molekylära analyser sker med hjälp av
ljusmikroskopi, genanalys med qRT-PCR (quantitative Real-Time Polymerase Chain Reaction)
och immunohistokemi. I projektet ingår också en
prospektiv klinisk studie som syftar till att identifiera faktorer som kan korreleras till benförlust
runt implantat.
Resultaten av projektet förväntas avsevärt kunna
öka förståelsen för faktorer som ligger bakom marginell benförlust runt implantat och möjligheten att
analysera faktorer som leder till implantatmisslyckTandläkartidningen 9 • 2015
M1
M2
ande. Vi hoppas därmed ge förutsättningar för att
bättre kunna prognostisera en behandling för en
specifik patient och optimera terapival.
Figur IX. Förklaringsmodell
till det spelrum som finns,
i större eller mindre grad,
i kopplingen mellan fixtur
och distans. Här visas extern
koppling.
NYA FRAMSTÄLLNINGSTEKNIKER
GENOM DIGITAL TEKNIK
Konventionell protetisk behandling har under lång
tid följt en speciell arbetsgång: preparation av tand
eller tänder, avtryck, modellframställning, uppvaxning, göt, inprovning och cementering. I de fall kronor eller broar framställts tillkommer steg för påbränning av fasadmaterial. Implantatbehandling
har i stort följt samma procedur. Varje steg innebär
en felkälla och risk för misspassning av den slutgiltiga konstruktionen. Med nya snabbt växande tekniker inom 3D-scanning och 3D-printing finns en
möjlighet att reducera antalet steg i processen och
följaktligen kunna förbättra precision och minska
biologiska komplikationer och tillverkningskostnader. Ett forskningsprojekt pågår där precision
av digitala avtryck och digitala printers (3D-printing) undersöks.
I en inledande studie med syfte att undersöka
passform på helt nya komponenter har toleransen
för intern respektive extern koppling mellan implantat och distans undersökts. Toleransen är det
spelrum som finns mellan komponenterna (figur
IX). Resultaten visade att metalliska komponenter
uppvisade den minsta toleransen, < 50 µm för den
externa kopplingen och < 90 µm för den interna.
De prefabricerade plastkomponenterna visade
större tolerans, < 100 för extern koppling och 130
µm för intern [21], det vill säga ett större accepterat spelrum från fabrikanterna. Dessa uppgifter är
viktiga att kartlägga innan passformsstudier görs
efter funktionsslitage. ●
81
TEMA IMPLANTAT
Forskning
Ann Wennerberg: Implantatforskning på bred
front – accepterad för publicering 12 maj 2015.
Referenser
1. Wennerberg A, Albrektsson T. Suggested guidelines for the topographic
evaluation of implant
surfaces. Int J Oral Maxillofac Implants 2000; 15:
331–44.
2. Jimbo R, Halldin A, Janda
M, Wennerberg A, Vandeweghe S. Vertical fracture
and marginal bone loss
of internal-connection
implants: a finite element
analysis. Int J Oral Maxillofac Implants 2013; 28 (4):
171–6.
3. Jimbo R, Naito Y, Galli S,
Berner S, Dard M, Wennerberg A. Biomechanical
and histomorphometrical
evaluation of TiZr alloy
implants: an in vivo study
in the rabbit. Clin Implant
Dent Relat Res 2015 Apr
16. doi: 10.1111/cid.12305.
[Epub ahead of print]
4. Barkarmo S, Andersson M,
Currie F, Kjellin P, Jimbo R,
Johansson CB, Stenport V.
Enhanced bone healing
around nanohydroxyapatite-coated polyetheretherketone implants: An
experimental study in rabbit bone. J Biomater Appl
2014 Nov; 29 (5): 737–47.
5. Johansson P, Jimbo R,
Kjellin P, Currie F, Chrcanovic BR, Wennerberg A.
Biomechanical evaluation
and surface characterization of a nano-modified
surface on PEEK implants:
a study in the rabbit tibia.
Int J Nanomedicine 2014
Aug 14; 9: 3903–11.
6. Anderud J, Jimbo R, Abrahamsson P, Isaksson SG,
Adolfsson E, Malmström
J, Kozai Y, Hallmer F, Wennerberg A. Guided bone
augmentation using a ceramic space-maintaining
device. Oral Surg Oral Med
Oral Pathol Oral Radiol
2014; 118 (5): 532–8.
7. Chowdhary R. On eﬀicacy
of implant thread design
for bone stimulation.
PhD thesis 2014, Faculty
of Odontology, Malmö
University.
8. Halldin A. On a biomechanical approach to analysis
of stability and load
bearing capacity of oral
implants. PhD thesis, Dept
Prosthodontics, Faculty
of Odontology, Malmö
University, Sweden 2015.
9. Cecchinato F, Xue Y, Karlsson J, He W, Wennerberg
A, Mustafa K, Andersson M, Jimbo R. In vitro
evaluation of human fetal
osteoblast response to
magnesium loaded mesoporous TiO2 coating. J
Biomed Mater Res A 2014;
102 (11): 3862–71.
10. Galli S, Naito Y, Karlsson J,
He W, Miyamoto I, Xue Y,
Andersson M, Mustafa K,
Wennerberg A, Jimbo R.
Local release of magnesium from mesoporous
TiO2 coatings stimulates the peri-implant
framtidslabbet
expression of osteogenic
markers and improves
osteoconductivity in vivo.
Acta Biomater 2014; 10
(12): 5193–201.
11. Galli S, Naito Y, Karlsson
J, He W, Andersson M,
Wennerberg A, Jimbo R.
Osteoconductive potential of mesoporous titania
implant surfaces loaded
with magnesium: an
experimental study in the
rabbit. Clin Implant Dent
Relat Res 2014 Feb 20. doi:
10.1111/cid.12211. [Epub
ahead of print]
12. Hayashi M, Jimbo R, Xue
Y, Mustafa K, Andersson
M, Wennerberg A. Photocatalytically induced
hydrophilicity influences bone remodeling at
longer healing periods:
a rabbit study. Clin Oral
Implants Res 2014; 25 (6):
749–54.
13. Socialförsäkringsrapport;2012:7:58 http://
www.forsakringskassan.se/wps/wcm/
connect/15ee3d748200-46c1-a41001b19ﬀa8846/socialforsakringsrapport_2012_7.
pdf?MOD=AJPERES
14. Statistiska centralbyrån
2013. Befolkningsstatistik.
Folkmängden efter region, civilstånd, ålder och
kön. År 1968–2012. http://
www.ssd.scb.se/databaser/makro/MainTable.asp?
yp=tansss&xu=C9233001
&omradekod=BE&omrad
etext=Befolkning&lang=1
15. Chrcanovic B, Albrektsson T, Wennerberg A.
Reasons for failures of oral
implants. J Oral Rehabil
2014 Jun; 41 (6): 443–76.
16. Chrcanovic B, Albrektsson T, Wennerberg A.
Diabetes and oral implant
failure: A systematic
review. J Dent Res 2014;
93 (9): 859–67.
17. Chrcanovic BR, Albrektsson T, Wennerberg A.
Smoking and dental
implants: a systematic
review and meta-analysis.
J Dent 2015 Mar 13. pii:
S0300-5712(15)000603. doi: 10.1016/j.
jdent.2015.03.003. [Epub
ahead of print]
18. Chrcanovic BR, Albrektsson T, Wennerberg A.
Periodontally compromised vs periodontally healthy patients and dental
implants: A systematic
review and meta-analysis.
J Dent 2014; 42 (12):
1509–27.
19. Chrcanovic BR, Albrektsson T, Wennerberg A.
Dental implants in irradiated versus non-irradiated
patients: A meta-analysis.
Head Neck 2014 Sep 20.
doi: 10.1002/hed.23875.
[Epub ahead of print]
20.Trindade R, Albrektsson
T, Tengvall P, Wennerberg
A. Foreign body reaction
to biomaterials: on me-
chanisms for buildup and
breakdown of osseointegration. Clin Implant Dent
Relat Res 2014 Sep 25. doi:
10.1111/cid.12274. [Epub
ahead of print]
21. Braian M, De Bruyn H,
Fransson H, Christersson C, Wennerberg A.
Tolerance measurements
on internal- and external
hexagon implants. Int J
Oral Maxillofac Implants
2014; 29 (4): 846–52.
Nytt mentorprogram, vill du vara med?
Vi söker både mentorer
och adepter. Läs mer på
Tandläkarförbundets hemsida
eller kontakta Gulistan Akkurt,
e-post mentorprogrammet@
tandlakarforbundet.se om du vill
veta mer eller anmäla dig!
595:-
MK CoCr broled
895:-
E-max krona
Anmäl dig senast 1 oktober!
995:-
Zirkonium krona
Tel: 08-410 320 80 [email protected] www.keydental.se
82
Tandläkartidningen 9 • 2015
liten_plugg_mentorskap.indd 1
2015-08-18 12:46:42