KLINGSMIDE I ESKILSTUNA 1773-1950

KLINGSMIDE I ESKILSTUNA 1773-1950
HISTORISK DOKUMENTATION
Värja av Johan Abraham Dinger.
Foto Ulf Rehnholm.
I samband med utställningen Sablar, värjor och huggareklingsmide i Eskilstuna, har en översiktlig dokumentation
gjorts över några av stadens mest kända klingtillverkare och
de sammanhang de levde i.
Eskilstuna har en lång tradition av vapensmide och genom
åren har det funnits fler tillverkare än de som tas upp här.
Dokumentationen rör sig kring släkterna Dinger, Zetterberg,
Svengren och Svalling. Dessutom berör den Christian och
Beata Johansen som hade nära anknytning till klingtillverkningen under sent 1700-tal.
I slutet av texten finns hänvisningar till litteratur och arkivmaterial, för den som vill läsa mer eller forska själv. Det finns
stora möjligheter att göra en djupare forskning för den som
är intresserad.
Eskilstuna stadsmuseum, 2015
Text: Elin Eriksson
Modell till handtag för kavallerisabel.
Teckning hos Arkiv Sörmland.
3
Bakgrund
I slutet av 1500-talet växte ett stadsliknande samhälle fram vid Tunafors. Smeder beordrades dit av
hertig Karl (senare Karl IX) och tillverkningen skulle framför allt vara vapen. Allmogesmeder från landet samlades, bland annat Mårten Jönsson, Erich i
Nybble, Erich i Snopptorp och Anders Henriksson.
Alla dessa tillverkade rör, det vill säga skjutvapen.
Av 23 vapensmedmästare i Tunafors stad, även omnämnd som Eskilstuna faktori, var 1608 en klingsmed, åtta rörsmeder som gjorde musköter, sex låssmeder, fyra slipare och fyra lådmakare. En kolare
fanns också. Samma år levererade de 292 musköter
och karbiner och 68 ”Rappers svärdsklingor” till rustkammaren. Rustkammaren var motsvarigheten till
det senare Krigskollegiet. Fem polska krigsfångar
arbetade också vid faktoriet. 1625 flyttade hela
landets vapentillverkning till Stockholm, Arboga,
Nyköping och Jönköping.
Troligen hade en del av smederna familj. Det vore
intressant att hitta fler namn och att se hur gamla
personerna blev, vad de dog av, hur många barn de
hade och vad de ägde. Vi har här koncentrerat oss
på tiden från 1771 och inte undersökt om det finns
källmaterial från 1500- och 1600-talets Tunafors.
Vi har inte heller hittat någon detaljerad karta över
Tunafors stad, där gårdarnas namn eller ägare finns
utmärkta.
Arbetskraftsinvandring för att stärka
Fristaden
Fristaden i Eskilstuna inrättades 1771. Beslutet
grundades på tanken att självständiga smeder som
var befriade från brukens och manufakturernas stelbenta system skulle arbeta mer effektivt. De skulle
dessutom producera mer, eftersom det fanns större
möjligheter att öka sitt eget välstånd genom hårt arbete.
Arbetet skulle vara skattebefriat och råvaror och färdiga produkter fick köpas och säljas till vem man
ville. Fristaden välkomnade också alla som såg sig
själva som duktiga metallhantverkare, inga krav ställdes på genomförd utbildningsväg eller mästartitel.
Många ungkarlar och en del familjer slog sig ner i
Fristaden. De flesta kom från Eskilstuna eller från
närliggande bruk och städer. Även utländska hantverkare välkomnades, men det blev inte en så stor
arbetskraftsinvandring som önskat.
Initiativtagarna till Fristaden var Samuel Schröder
(adlad Schröderstierna) och Sven Rinman. Schröderstierna var fristadsdirektör från 1771 till 1774
och fanns sedan kvar i ledningen när Rinman tog
över rollen som direktör. När texten i fortsättningen
hänvisar till Fristadens ledning under 1700-talet, är
det i första hand dessa två som avses.
Karta från 1771, hos Eskilstuna stadsmuseum.
4
När det gällde klingsmide skedde det sedan 1635
med ensamrätt vid Wira bruk i Norduppland. Bruket lyckades dock inte tillverka det stora antal som
kronan behövde. Kvaliteten blev också allt sämre
och för att täcka behoven fick en del vapen köpas
utomlands. Sven Rinman fick 1773 i uppdrag av
Jernkontoret att etablera klingsmide i Fristaden.
hade både Fristadens ledning och Jernkontoret tappat tålamodet och uppmanade honom att mot allt
förnuft resa trots stormarna. Till slut gick de allihop
ombord på skeppet, med det nyfödda barnet och
flera småbarn till. Man kan undra hur var och en
kände när båten lämnade hamn och styrde genom
de stora vågorna mot ett okänt öde i ett okänt land.
För att garantera en hög kvalitet redan från början
skulle Rinman se till att några smeder från Solingen etablerade sig i Fristaden och lärde ut tekniken
till svenska lärlingar. Just i området kring Solingen i
nordvästra Tyskland hade smidet särskilt gott rykte.
Där tillverkades bland annat damaskerade klingor av
god kvalitet.
Sedan blev det tyst i två månader. I ett brev till
Wadström skriver Rinman; ”Olyckligt äro att inget
höres från de avsända klingsmeder. Gud give att de inte
ligger på sjöbotten”. (Stavningen i alla citat är moderniserad för att underlätta läsningen.)
Carl-Bernhard Wadström, som arbetade på Bergskollegium, fick ett uppdrag som värvare och gjorde
1774 en resa till Tyskland för att rekrytera Solingen-smeder. Det var inte helt enkelt att genomföra,
eftersom myndigheterna inte ville mista utbildade hantverkare fick allting ske i största hemlighet.
Kung Gustaf III beviljade resan och Wadström fick
ett falskt pass och utgav sig för att vara en vanlig
resenär vid namn Carolus Berns.
Det var oroligt i Tyskland och Wadström klarade sig
flera gånger med knapp nöd från att bli tvångsrekryterad till preussiska armén. En kortare tid hamnade
han även i fängelse. Han fick i alla fall kontakt med
tre familjer som var intresserade av att följa med
till Eskilstuna. Johan Abraham Dinger och Anna
Catharina Lind, Johan Dinger och Anna Christina
Hullerhof, samt de två brödernas föräldrar Johan
Dinger och Anna Christina Ruthoff.
Smedsfamiljerna förberedde sig för att resa men det
var mycket som skulle ordnas. De förhandlade flera
gånger om vilka villkor som skulle gälla om de följde
med. Fristadens ledning var ivrig att få in solingensmidet i landet och lovade bostad, verkstäder och
startkapital, samt goda villkor i allmänhet.
Carl Bernhard Wadström skulle se till att familjerna
kom över gränsen till Holland utan att väcka uppseende. De flesta av flyttsakerna var redan transporterade men precis när familjerna skulle åka blev en av
kvinnorna och två av barnen sjuka. När de frisknat
till igen kunde resan börja. I Amsterdam blev det
stopp igen. Tiden hade nämligen gått och det var
dags för Anna Christina Hullerhof att föda barn.
Det blev en dotter, Maria Helena.
Så passerade jul och nyår och en period med vinterstormar började. Det var inte tillrådligt att ge sig
ut på öppet hav. I brev efter brev till Sverige hade
Wadström berättat om ständigt nya förseningar. Nu
15 mars kom resenärerna äntligen fram till Helsingör i Danmark. Det visade sig att skeppet fått göra
nödstopp i en norsk hamn och stanna där tills det
gick att segla igen. I Helsingör vilade de ett tag och
reste sedan vidare till Helsingborg. Där var det äntligen tack och adjöss till gungande skepp, nu blev
det häst och vagn till Eskilstuna med ett kort stopp i
Wadströms hem i Norrköping. 6 april 1775 kom de
troligtvis ganska så utmattade tyska familjerna fram
till Fristaden. Schröderstierna rapporterade det till
Jernkontoret, som skickade pengar till mat och kläder.
Carl Bernhard Wadström fick snart frågan om han
kunde åka tillbaka till Solingen och försöka hitta en
slipare också. Det ville han inte, men fick genom
kontakter tag i sliparen Moll med hustru Anna Kirkberg. För härdning av klingor anlitades en knivsmed
som hette Johan Clemens Krebs och var gift med
Anna Catarina Elisabet Walig. De båda familjerna,
sammanlagt nio personer, kom och slog sig ner i nybyggda hus och verkstäder.
Rinman hade sett till att alla de nyinflyttade utom
Krebs familj fått boningshus, verkstad, bodar och
källare. Sliphuset hade byggts efter tysk modell. Familjerna fick också en basutrustning med kläder,
husgeråd, verktyg och en del mat. Efter att Krebs
bevisat sin skicklighet fick han 3000 daler för att etablera sig. Han fick också löfte om en smedja och
verktyg för två arbetare. Så länge fick han arbeta
i bröderna Dingers verkstad och familjen fick bo
hos familjen Moll. Överenskommelsen var att
han fick utöva sitt yrke som knivsmed, bara han
härdade klingor åt klingsmederna vid behov.
Johan Petter Moll med familj stannade i Fristaden.
Att slipa klingor till vapen var ett avancerat arbete
så skickliga slipare var eftertraktade och hade hög
status. Dessutom ansågs Moll vara en god arbetsgivare. Han ställde inte till något bråk utan levde ett
stillsamt liv. Johan Petter Moll och Anna Kirkberg
bodde kvar i Fristaden fram till sin död.
5
Johan Clemens Krebs beskrevs som nykter och
skicklig men hade stora problem med sina arbetare.
Han ansåg att de var lata, tjuvaktiga, tog ledigt utan
tillåtelse och drack för mycket, vilket gjorde att han
tog till ”husaga”, det vill säga stryk. De i sin tur ansåg att Krebs var en slavdrivare som vägrade dem
överenskommen ledighet, lät dem sova på en kall
och dragig vind samt misshandlade dem.
Krebs hade inte heller så smidiga relationer med
fristadsledningen. Han lärde sig inte svenska så bra
och hävdade själv att han hade svårt att förstå förordningar och regler. När han ville utöka sin verksamhet hamnade han av många olika anledningar i
stor skuld och till slut rymde han från fordringsägarna. Efter en rad förvecklingar fram och tillbaka
blev han varaktigt av med sin gård. Familjen bodde
kvar en tid men följde så småningom efter, troligtvis
hamnade de till slut i Danmark.
Familjerna Dinger
1775 kom alltså den över 80 år gamla Johan Dinger
med sin något yngre hustru Anna Christina Ruthoff
till Fristaden. Dessutom deras två söner med familjer: Johan Abraham Dinger och Anna Catharina
Lind, samt Johan Dinger och Anna Christina Hullerhoff. Naturligt nog var Johan Dinger den äldre
snart för gammal för att syssla med klingsmide och
fick 1778 årlig pension. Samma år tillverkade klingsmederna 1012 pallaschklingor. Av dem kasserades
192 stycken, mestadels på grund av dåligt råmaterial.
Enligt samtida källor var det svårt för de tyska familjerna att passa in. Själva var de heller inte nöjda.
Gård 10 i hörnet av Kungsgatan och Drottninggatan var byggd för allihop att dela på. Då de inte ville
bo tillsammans blev de ansedda som krävande och
besvärliga men en ny gård byggdes i alla fall upp mitt
emot och fick nummer 30.
Carl Bernhard Wadström reste senare till Afrika och
ägnade resten av sitt liv åt att kämpa för slaveriets
avskaffande. Hans livsval väckte stor uppmärksamhet i Sverige. På det hela taget ger han intryck av
att ha varit okonventionell. Ellen Hagen berättar
om hans liv i boken En frihetstidens son, Carl Bernhard
Wadström.
I boken får vi genom dagboksanteckningar och
brev prov på åsikter som kan ha provocerat samtiden. Exempelvis reste han 1769 till Falun och fick
på ett ställe en piga till ”skjutskarl”. Han antecknade
i dagboken; ”…det tycktes mig vara artigt att pigor
någon gång kunde hjälpa en karl att göra dess sysslor, som
merendels är ovanligt att se, då de likväl ej med sämre förmåner än en karl av skaparen äro begåvade”.
En annan gång förundrade han sig över de tvingande normerna och hävdade att alla människor
är lika skapade. Anledningen till denna reflektion
var att folket på en gästgivaregård beklagade sig
över en statlig förordning om att inga gossar över
10 eller 12 år fick gå vall i skogen med kreatur.
Endast flickor skulle gå vall.
”Då tyckte kvinnfolket att dras rätt var borttagen att till
spinnande, kardande eller strumpstickande nyttja sina flickor
av samma ålder, som nu i stället måste gå vall. Jag frågade om
ej gossar, därest de nu icke nyttigare kunde användes, skulle kunna göra detta samma handaslöjden som flickor, varpå
svarades mig, att detta icke vore vanligt.
Underligt tycks vara att människor som alla äro lika skapade icke alla kunna göra samma nytta till det allmännas
tjänst då nöden eller tillfället så fordrar, endast för preventioners skull.”
6
Ritning till Fristadsgård, Eskilstuna stadarkiv.
Om det var för att de var vana vid goda förhållanden
hemifrån eller om de hade räknat med att bli rika
i Sverige vet vi inte, men Rinman klagade över
att smederna ”levde på stor fot” och därför hamnade
i skuld. Han var också missnöjd med att de inte
ville lära ut tekniken till svenska lärlingar utan ville
hålla kunskapen inom familjen.
Tydligen var inte överenskommelserna och avtalen
helt tydliga, för smederna tyckte att de inte fått vad
som utlovats och Fristadens ledning tyckte att de
hela tiden begärde mer och aldrig blev nöjda. Förhållandet till andra fristadsbor vet vi inte så mycket om, men åtminstone etsaren Christian Johansen
var missnöjd med att klingsmederna skickade sina
klingor på förgyllning i Solingen i stället för att lämna dem till honom, som hade fått uppgiften att dekorera finsmidet i Fristaden.
Då som nu tittade förstås företagare på den billigaste lösningen för att kunna göra en vinst, och det var
helt enkelt billigare att skicka klingorna till Solingen.
Meningen var alltså att det skulle finnas en klingfabrik i Fristaden. Fabrik betydde inte samma sak
som efter industrialiseringen, det handlade fortfarande om självständiga hantverkare, men i alla fall en
masstillverkning. Beställningarna gjordes av Krigskollegiet och alla vapen gjordes efter noggranna modeller som angav utformning, vikt, mått och kvalitet.
varje gång. Uppenbarligen var det inte meningen att
smederna skulle ta upp beställningar själva utan det
skulle gå genom Fristadens ledning. Annars skulle
inte Rinman ha anmärkt på att bröderna Dinger
började åka till Stockholm och själva ta upp beställningar. De hotade också med att lämna Fristaden
för att skaffa sig bättre inkomster någon annanstans,
troligen i Stockholm.
Johan och Johan Abraham kallade sig Gebrüder
Dinger, alltså bröderna Dinger, vilket förkortades
GBD. På vapnen de tillverkade finns dessa bokstäver instämplade.
I Riksarkivet finns ett brev från 1780 till riksrådet
Fredrik Sparre, där bröderna klagar på att Krigskollegiet beställt ett antal vapen och nu meddelat att
de inte vill ha dem längre. Då bröderna skriver att
klingorna ska bli färdiga så fort som möjligt om de
bara får materialet, är det möjligt att en lång tillverkningstid var anledningen till återbudet.
Bröderna Dingers signatur, mars 1780.
Det ställdes höga krav på hållbarhet och böjlighet.
Tången, den del av klingan som håller ihop den med
fästet, måste vara stark och av segt järn. Klingorna
fick inte flaga, bukta, bräckas eller få hack i eggen ens
av den mest omilda behandling. Under kvalitetskontrollen sattes alla klingor fast i en maskin som böjde
dem åt båda håll. Sedan spändes klingan fast med
skruvtving mot ett bord. Besiktningsmannen lyfte
upp spetsen och släppte den så att den slog i bordet.
Den höggs också två gånger i en halvcylinder av plåt
eller järn, fäst på en läderdyna.
För att uppnå en så hög kvalitet behövdes bra råvaror, vilket var svårt att få tag i, så många färdiga
klingor fick kasseras. Kanske blev det också för ont
om tid när en stor beställning kom, eller kanske gesäller med bristfälliga kunskaper gjorde olika misstag. En del fel berodde säkert enbart på den mänskliga faktorn- allt kan inte bli perfekt och likadant
I något fri översättning lyder brevet så här:
”Kungliga Krigskollegiet har beställt 150 styck pallaschklingor när vi sist var i Stockholm. Från dessa klingor är redan
en del färdiga och vi tänkte även göra färdigt resterande med
de första.
Men nu kom ett oförväntat meddelande genom den väl ädelborne herr bergsråd Sander att Kungliga Krigskollegiet inte
längre vill ta emot dessa beställda klingor utan att ha låtit
dessa göras på annat ställe och befaller att vi ska skicka tillbaka modellerna som getts till oss. Det känns främmande
för oss att vi utan all anledning blir hanterade på detta sätt,
vilket bringar oss stor skada. Vi är ej förmögna att anstå.
Hos Ers Excellens är därför vår enda tillflykt med underdånigaste anhållan att Eders Excellens vår bekanta höga […
ordet kan ej tolkas] nedlåter sig nådigast att däri vara behjälplig att denna beställning av 150 stycken pallaschklingor
som vi redan har arbetat med och som mestadels redan är
7
färdiga, ej må tagas ifrån oss under försäkran att klingorna
ska vara färdiga så fort som möjligt och så fort som vi kan få
det till Stockholm anlända stålet.”
Smedssamhället
Vad var det då för ställe som de inflyttade tyska familjerna kom till? I slutet av 1700-talet var Eskilstuna uppdelat i Fristaden och Gamla staden. I Fristaden invid Eskilstuna, eller rätt och slätt Eskilstuna
Fristad som det kallades i många uppteckningar,
bodde människor som levde av eller i anslutning till
smideshantverk. De var smed, smedshustru, änka,
piga, gesäll eller lärling.
De flesta smederna var beroende av förläggare som
i sin tur gärna bodde i Gamla staden. Dessa köpte upp färdiga produkter och sålde dem vidare. En
mantalslängd från 1795 tar upp 18 smideshandlare
i Gamla staden. Det berodde på L.E Halenius ökande förlagsverksamhet. Alla dessa 18 var direkt anställda av Halenius för att avsätta Fristadsprodukter.
Under slutet av 1700-talet började det gamla ståndssamhället luckras upp och röra sig mer mot ett klas�samhälle. Adeln hade fortfarande en stark roll men
nya identiteter växte fram och människor började
ingå i sammanhang och grupper som inte riktigt
passade in i den klassiska uppdelningen adel, präster,
borgare och bönder.
Till skillnad mot att födas in i ett visst stånd och
sedan vara tvungen att stanna där, kan människor i
ett klassamhälle byta position beroende på inkomst.
Detta syns tydligt i flera fall när det gäller fabrikörer
och förläggare. En del förläggare, som ovan nämnda Halenius och Rothoff var adliga men andra hade
börjat som lärlingar, arbetat sig upp och skaffat egna
anställda och sedan kunnat ingå i den välbärgade
borgarklassen som alltmer började växa och särskilja
sig under 1800-talet.
Åtskillnaden mellan kroppsarbetarna och de i administrativ och ledande ställning var stark, både ekonomiskt sett och i normer och allmänna uppfattningar.
Det patriarkala samhället med Gud och kungen
överst som goda ledare för undersåtarna, var och en
efter sin rang, går igen i förhållandet mellan arbetsgivare och anställda och i sin tur i hur hushållen var
organiserade.
I husförhörsböckerna finns kolumner för att kryssa i om personerna i de olika hushållen kan böner
utantill, kan läsa i bok med mera. Där ska prästen
också ange om alla kan ”Hustavlan”. En del präster verkar inte ha gjort förhör på just detta, för kolumnen är ofta tom, men faktum är att förhållandet
mellan familjemedlemmar och även mellan arbetsgivare och anställda organiserades enligt ”Hustavlan”.
8
Det är ett avsnitt i Luthers lilla katekes som
delar upp samhället i olika delar och berättar hur
dessa ska organiseras och styras. Där fastställdes
alltså rangordning, rättigheter och skyldigheter inte
endast för varje grupp utan även inom de olika
enheterna, som hemmet.
Mannen skulle vara som en god far för alla i hushållet, vilket även innebar en uppfostrande och straffande funktion. Han hade således rätt att slå hustru,
barn och tjänstefolk. Han skulle sörja för det värdsliga och det moraliska, det vill säga dra in pengar och
se till att alla var skötsamma och gudfruktiga och
kunde bibeln.
Som samhället i stort byggde smedssamhället på
dessa rangordningar. I Fristaden fanns inget krav
på att de som startade egna smidesföretag skulle
ha genomgått utbildning och avlagt mästarprov.
Ändå fortsatte systemet med lärlingar som arbetade sig upp till gesäll som sedan i bästa fall lyckades starta eget.
Levnadsvillkoren i Fristaden var hårda och många
var skuldsatta. Manufakturdiskonten beviljade lån
för att människor skulle komma igång med sin verksamhet, lån som så småningom skulle betalas. Det
hände nog att det inte blev någon förtjänst över när
smidesprodukterna väl fick sin avsättning.
Förläggarna gav gärna ut råvaror på kredit och äta
och klä sig behövde alla, även då inget blivit sålt. I
flera bouppteckningar uppges silverskedar, bolstrar,
väggur och andra värdesaker vara satta i pant hos
andra familjer. En del har tvingats inteckna delar av
sin bostad för att låna pengar. Nyanställda lärlingar
fick ofta förskott, bland annat i form av kläder. Skulden skulle betalas av under lärlingstidens gång
och om skulden kvarstod förlängdes kontraktet.
Under tiden uppstod ofta nya skulder.
Barnadödligheten var hög i hela landet. I Eskilstuna
antecknades bland annat koppor, feber, lungsot, slag
eller okänd barnsjuka som dödsorsaker. För vuxna
var lungsot en vanlig dödsorsak, men även komplikationer vid barnsäng och feber av olika slag, som
exempelvis höstfeber.
Barnen tog ofta efter föräldrarna, söner kunde bli
lärling eller gesäll i sin egen familj. Döttrarna lämnade istället familjen för att ta plats som piga, men
det var vanligt att smedsdöttrar gifte sig med smeder
och således fortsatte, eller återkom till, ett liknande
liv som i barndomshemmet. Fristaden var inte heller
särskilt stor. Det är rimligt att anta att förbindelserna mellan smeder av samma slag, som till exempel
klingsmederna, var nära och att alla kände alla.
Fristaden administrerades genom föreståndaren. En
av de tidiga föreståndarna var Sven Rinman, som
också var en av initiativtagarna till Fristaden. En
ordningsman var tillsatt för att sköta det praktiska.
År 1780 var ordningsmannens uppgifter att förhindra sabbatsbrott, slagsmål, oväsen på gator och torg,
ovarsamhet med eld, spel, fylleri, olovliga dryckers
försäljande. Han skulle också hålla ordning på rymmare, tjuvar, lösdrivare, lösaktiga kvinnor, passlöst
och annat löst folk, beslagta fördärvad frukt och fisk
med mera.
I en stad med så många smedjor kan det tyckas märkligt att det inte har varit någon större stadsbrand. Ett
och annat hus brann förstås upp, längre fram finns
en ögonvittnesskildring om en brand som förstörde
en hel gård.
Kvinnosysslor och mansarbete
Smedshustrur kallades ofta enbart hustru i kyrkböcker och uppteckningar. Deras arbetsuppgifter
noterades inte. Däremot är det rimligt att anta att
de utöver de klassiskt kvinnliga arbetsuppgifterna,
ofta kallade sysslor; matlagning, barnavård, tvätt,
boskapsskötsel, odling och sömnad utförde andra
åtaganden när det behövdes och i vissa fall även betalda verksamheter, som bryggning, matservering
och liknande.
Ända in på 1900-talet ansågs det hårda materialet
järn inte passande för kvinnor att arbeta med. De
skulle enbart ägna sig åt mjukare material. Hur
mycket hustrun till en smed egentligen var inblandad i produktion och distribution är svårt att säga,
men normen var att smidet var en angelägenhet endast för män.
Däremot hade kvinnor inte lättare arbetsuppgifter
rent kroppsligt. Både män, kvinnor och barn behövdes i produktionsenheten för att det dagliga livet
skulle gå ihop och många av kvinnosysslorna var
tunga och slitsamma. Kvinnor var omyndiga utom
när de blivit änkor. Först var fadern förmyndare och
sedan den äkta mannen.
En änka kunde själv äga egendom men endast driva verksamhet om en man stod som förman. Enligt
en mantalslängd från Fristaden 1779 var där 59 manufakturister och en änka som bedrev tillverkning.
Från 1858 blev ogifta kvinnor myndiga vid 25 års
ålder.
1700-talets och 1800-hundratalets smed kan sägas
representera en bild av maskulinitet som även finns
i dagens samhälle. En kroppsarbetare som tillägnat sig sin kunskap genom lång praktisk erfarenhet
och vars status ligger i den hantverkstekniska färdigheten. Dåtidens överklass beskrev dock smeder-
na som råa och ociviliserade. De drack för mycket
sprit, bodde under dåliga hygieniska förhållanden
och deras karaktär sades vara svag vilket gjorde att
de föll för enkla nöjen som kortspel och supande.
Räddningen fanns i religionen, vilken kunde stärka
karaktären. En stark karaktär kunde utvecklas under
motivationen att arbeta sig till en bättre ställning.
I överklassen, det vill säga adeln och borgerskapet,
var mansrollen mer diversifierad. En man skulle stå
för det förfinade tankearbetet och i vissa fall ägna sig
åt politik och allmänna angelägenheter. Han skulle
vara måttfull, karaktärsfast och auktoritär i sina beslut, men förväntades också vara bildad, kunna uttrycka sig väl i tal och skrift, ha en vacker handstil,
föra spirituella konversationer och dansa. De senare
är egenskaper som idag kanske ses som mindre urtypiskt manliga än de som bygger på kroppslig styrka och tekniska färdigheter.
Kvinnans roll hos medel-och överklassen hade mer
drag av representation, förfining och kultivering än
i det kroppsarbetande smedssamhället, men många
praktiska sysslor föll ändå på kvinnan som chef över
hushållet.
En stor del av stadens befolkning, ägnade sig
fortfarande åt jordbruk och boskapsskötsel
parallellt med hantverk, handel eller lönearbete.
Ofta rörde det sig om någon enstaka ko eller gris
och kanske några höns eller gäss. Även om
pigor och drängar skötte mycket av de grövre
praktiska sysslorna så var det kvinnans område att
bestämma över dess organisering.
Yttryckt i symboliska termer sågs kvinnliga egenskaper av 1800-talets borgerlighet som närmare det
djuriska och primitiva. Kvinnor representerade naturen i motsatsparet natur-kultur. En kroppslighet
och naturlighet, som också förknippades med lägre
sociala klasser. Överklassen stod för det kultiverade
och ansågs liksom de manliga egenskaperna representera huvudet, tankarna, det andliga och förfinade, i motsats till en primitiv kroppslighet.
Redan under den här tiden märktes en viss oro hos
icke-kroppsarbetarna för kroppsarbetarnas levnadssätt. En tendens som utvecklades mer under industrialiseringen när borgarklassen såg de oregerliga
arbetarna som ett hot mot samhällsordningen och
till synes naturgivna hierarkier.
9
Andra generationen Dinger i Eskilstuna
De inflyttade Johan Dinger och Anna Christina
Ruthoff kom alltså till Eskilstuna med två vuxna
söner, Johan och Johan Abraham, för enkelhetens
skull kallar vi dessa för andra generationen Dinger i
Sverige även om de kom samtidigt som sina föräldrar. I arkivens dödböcker går det att få några grundläggande uppgifter om deras familjer. De hade sammanlagt 13 barn. Många har samma förnamn eller
variationer av samma namn kombinerade på olika
sätt.
Johan Dinger och Anna Christina Hullerhof Johan Dinger och Anna Christina Hullerhof hade
fem barn. Av dem överlevde tre döttrar till vuxen
ålder. Johannes föddes 1776 och dog fyra dagar
gammal, Maria Lovisa föddes 1777 och dog 1,5 år
gammal av koppor. Anna Maria föddes 1768, gifte
sig med klingsmedsmästaren Jonas Dahlberg och
dog i barnsbörd 28 år gammal 1796. Anna Catharina född 1770 gifte sig med klingsmedsmästaren
Anders Blomgren och levde till 67 års ålder.
Maria Helena var det barn som föddes under resan
till Sverige. Hon gifte sig med låssmedsmästaren
Jonas Jansson och dog 1815 av lungsot.
Johan Dinger dog 1783 och Anna Christina Hullerhoff dog efter 1811. Som änka bodde hon hos
dottern Maria Helena och Jonas Jansson och var
försörjd även av mågen Anders Blomgren.
Bouppteckningen efter Johan Dingers död är mycket svårläst. Allra först nämns att ”guld, silver och kontanta penningar finns intet”. Däremot hade familjen
en stor uppsättning möbler. Bland annat ett stort
brunmålat skåp med fyra dörrar, fällbord, tebord
och ett flertal så kallade pauluner, det vill säga sängar med sängomhängen. Skåp, bord och sängar var
bruna, blå och gröna och där fanns även fyra enkla
karmstolar och en soffa med karmar. Till sängarna
fanns dunbolstrar, kuddar och dynor. Det finns inga
uppgifter om djur av något slag.
Johan Abraham Dinger och Anna Catharina
Lind
Johan Abraham Dinger och Anna Catharina Lind
fick åtta barn, varav hälften levde till vuxen ålder.
Anna Maria föddes 1770 och dog 13 år gammal.
Anna Catharina född 1767 gifte sig med klingoch låssmedsmästaren Johan Woungerecht. Hon
dog 1815 av lungsot. Johan Isak född 1775 och
Johan Abraham född 1772 blev
klingsmedsmästare i Fristaden. Johan Jacob föddes
1779 och dog knappt sex veckor gammal av
koppor, Johan Wilhelm föddes 1778 och dog
några dagar gammal av okänd barnsjuka. Johan
Gottfried föddes 1780 och dog strax efter sin
10
fyraårsdag, Johan Wilhelm föddes 1782 och fick
samma namn som sin avlidne storebror.
Johan Abraham blev 45 år och Anna Catharina Lind
blev 63 år, då dog hon av lungsot. Efter Johan Abrahams död gjordes en bouppteckning år 1787. Där
står att när Johan Abraham ”med döden avgått” lämnade han efter sig hustrun Anna Catharina, sonen Johan Abraham på 14:e året, Johan Isak på 12:e, Johan
Wilhelm på 5:e, dottern Anna Catharina på 20:e och
”hustrun uppger sig vara havande”.
Om det stämmer blev det alltså ett nionde barn som
vi inte har några uppgifter om, eller så fick hon missfall eller ett dödfött barn.
Bouppteckningen visar att familjen hade många
ägodelar, en hel del silver, tenn, koppar och mässing,
bland annat flera kaffekannor och till och med några guldföremål vilket inte var vanligt i de enklare
smedshemmen i Fristaden. Där fanns också många
möbler, husgeråd, kläder och hemtextilier, samt en
del böcker, många av religiös natur. I stadsmuseets
föremålssamling finns en bönbok med Johan Abrahams signatur både på försättsbladet och på en lapp
fastsatt med lacksigill längst bak i boken.
De djur som fanns i hemmet var en gammal rödvit ko, en något yngre röd ko, en ettårig kviga, en
sugga med tre grisar, två får, två lamm och fem av
något oläsligt, kanske höns. Änkan innehade också
40 stycken färdiga och besiktade dragonsablar.
Jämfört med andra bouppteckningar från samma
släkt, var det här ett någorlunda välfyllt hem. Det
kan tyckas märkligt att bröderna som arbetade tillsammans hade så olika stora tillgångar. Johan Abrahams bouppteckning är gjord fyra år efter hans
bror Johans, så han borde inte ha hunnit skaffa ett
så mycket större välstånd på så kort tid utan bör ha
haft det medan de båda fortfarande levde.
De båda familjerna ville inte bo tillsammans för att
de inte kom överrens, kan bröderna ha tillverkat
olika mycket och fått betalt därefter, eller var Johan
Abrahams familj bättre på ekonomi och hushållning
än Johans familj? Hade kanske en del av deras pengar eller värdesaker fått följa med de tre döttrarna
som hemgift? Frågor som är omöjliga att svara på,
faktum är i alla fall att det bör ha varit en stor skillnad i hur livet kunde levas i de två olika gårdarna.
Vid ett husförhör 12 år senare, år 1799, hos
änkan Anna Catharina Lind antecknar prästen att
17-åriga sonen Johan Wilhelm är lärling i
familjen och att sonen Johan Isac också är
anställd, fast som gesäll. Sonen Johan Abraham
är klingsmed och bor hos familjen med sin hustru
Anna Öberg. Fler gesäller är P Gustaf Gråsten och
Bönbok med Johan Abraham Dingers signatur.
Erik Tellsten med hustru M.C. Wahlström. Lärlingar
är också Anders Lindbom och en Liljeberg.
De anställda kommer bland annat från Eskilstuna,
Roslagen, Rytterne och Wedevåg. Ett av Sven Rinmans krav var ju att smidet skulle läras ut till svenska
lärlingar och gesäller. Så skedde alltså här, om det nu
blev så först efter upprepade tillsägelser eller om de
tidigare klagomålen var ogrundade eller överdrivna.
Pigorna hette Maria Österberg, Brita Sagerin och
Lisa Holst. Där bodde också sex män med sina hustrur och en ogift man. En av dem benämns klingsmed. Möjligen är de alla inneboende. I gården skulle alltså 26 personer ha bott, plus eventuella barn till
de inhysta. Då rör det sig om fler än ett bostadshus
och ett flertal uthus för bland annat djurhållning.
Av alla dessa personer är det enligt anteckningarna
endast ett fåtal som inte kan böner utantill. För övrigt kan majoriteten av dem även läsa i bok.
Tredje generationen Dinger i Eskilstuna
Hur gick det då för barnen till de två inflyttade
familjerna? Några uppgifter finns att hitta i arkiven.
Klingsmeden Johan Isac, son till Johan Abraham
Dinger och Anna Catharina Lind, nämns i ett rättegångsprotokoll från 14 december 1803. Han var inte
närvarande i rätten utan representerades av sin bror
Johan Abraham och dömdes att plikta 5 daler silvermynt för att ha gett svärdsfejaren Öberg två örfilar
och ett blodsår under ett bråk. Enligt vittnen hade
han hoppat omkring i förstugan och svurit, sprungit
på Öberg och slagit omkull honom. Öberg höll Isac
i håret. När de kom upp från golvet var Öberg blodig och Isac gav honom då två örfilar.
Uppgiften är hämtad från boken Fristadsbor inför
rätta. För den här översiktliga studien har vi inte
studerat domstolsprotokollen i original. Det skulle
krävas en omfattande forskning utan garantier på att
någon från klingsmedernas släkter skulle dyka upp.
Men det är möjligt och till och med troligt att det
skulle gå att hitta några fler som utmärkt sig.
11
Ett problem med arkivmaterial är att de enda spår
som finns av de flesta helt vanliga människors liv är
när de har begått ett brott eller dött. Enkla arbetande familjer har sällan lämnat efter sig brevsamlingar
eller dagboksanteckningar. Därför är det svårt att
göra sig en bild av hur en person levde, tänkte och
kände, i bästa fall går det att få reda på något om de
yttre omständigheterna.
År 1816 upprättades en bouppteckning efter Anna
Woungerecht, dotter till Johan Abraham Dinger och
Anna Catharina Lind. Det var ett år efter hennes
död och skrevs i änkemannen Johan Erik Woungerechts hem.
Familjen hade flest föremål av koppar, bleck och
järn, bland annat pannkakslagg, kaffekvarn och
kaffekokare, samt en tackjärnskakelugn med gryta.
Av det lilla silver de ägde fanns två teskedar hemma
medan en förläggarsked på 8 lod och en matsked
var satta i pant hos Vogel och Fägerholm. Av tenn
fanns sex tallrikar och två soppskålar utan lock. För
textilt arbete fanns bland annat en spinnrock och en
täckbåge.
Hemtextilier var bland annat två par fönstergardiner, ett sängtäcke och två blångarnslakan. Blångarn
är ett grovt garn spunnet av linblånor, det användes
till grövre typer av tyg exempelvis säckar, men även
till enklare lakan.
Inte bara silver gick att sätta i pant. Två fjäderbolstrar var pantsatta hos Fägerholm för 4,24 riksdaler
och 6,12 riksdaler. En fanns kvar hemma och var
värd hela 8 riksdaler. Två elgbruddsbolstrar var tillsammans värda 3. Elgbrudd är ett gammalt dialektalt
ord för ängsull. Några fjäderkuddar och dunkuddar
fanns också i hemmet.
Den dyraste möbeln var ett väggur med fodral värt
5 riksdaler. Sex stycken dynstolar var tillsammans
värda 3 och en dragkista också 3. Därutöver fanns
i verkstaden diverse verktyg värda 12 riksdaler inklusive en bälg satt i pant hos Vogel, och 30 färdiga
husarklingor värda 30 riksdaler.
Tydligen hade någon köpt en fjärdedel av gården nr
30, men ännu inte betalat de 200 riksdaler som antecknades som utestående fordran. En skuld på 15
och begravningskostnaden på 15 skulle också dras
av från helheten.
Anna Catharina Blomgren, dotter till Johan Dinger
och Anna Christina Hullerhoff, var alltså gift med
klingsmeden Anders Blomgren. Vid ett husförhör
1799 har prästen antecknat att fadern Erik Månson
bor hos familjen. Gissningsvis Anders far. Där finns
också gesällerna Johan Lundgren och Erik Blom12
gren, den senare kanske är en son. För övrigt nämns
inga barn men lärlingen Petter Nävström och pigorna Brita Lisa Carlberg och Anna Olofsson.
När Anna Catharina dog var hon redan änka sedan
en tid. Hennes bouppteckning förrättades 1837
och uppteckningen gällde även hennes dotter Anna
Charlotta som dött ett par månader före sin mor. De
båda kvinnorna verkar ha levt ensamma eftersom
inga ytterligare barn eller andra personer nämns
i uppteckningen, som utfördes av knivfabrikören
Olof Heljestrand på initiativ från två manufakturister. Möjligen kan de två manufakturisterna Johan
Johansson och Johan Fredrik Johansen vara makar
till eventuella döttrar.
Anna Catharina och Anna Charlotta ägde ett par
örringar av guld, som dock var satta i pant hos nålmakare Wikström, tre silverskedar varav den ena var
pantsatt hos manufakturisten Mörngren och ett fåtal koppar- och mässingsföremål, bland annat några
ljusstakar, två kaffepannor och två kaffekokare. Silverskedar hade stort värde, två skedar var lika mycket värda som guldörhängena vilka kanske inte var
särskilt stora och tunga.
Möblerna bestod av några kistor, en skänk, ett sybord och två små bord, sex stolar, två taburetter med
dyna och en soffa med halmdyna och en nattkommod med toalettspegel. Den dyraste möbeln var ett
väggur värt 13 riksdaler, vilket är nästan lika mycket
som de andra möblerna tillsammans. Denna dyrgrip
var satt i pant hos manufakturisten P. Törngren.
Basutrustning för att sköta hushållet var olika pannor, baktråg, kakformar, nagg, hackknivar, en tratt,
en tina för tvätt, samt vävstol och spinnrock. De
kläder som fanns i huset var en brun kappa av bombasin, som var ett slags halvylletyg, en pelis (en slags
pälskappa) med gråsvart bräm, åtta nattmössor och
åtta par sämre bomullsstrumpor, två rockar av randigt bomullstyg, en rutig ylleklänning och två rutiga
bomullsklänningar, en gammal halvsidenklänning
och en vadmalskjol, fyra halsdukar varav en lång
gjord av siden och två sämre hattar. Det var alltså en
blygsam garderob.
En tagelstoppad dyna var pantsatt och därutöver
fanns några lakan, örngott, kuddar och dynor samt
en dunbolster. Dunbolstrar värderades efter sin vikt,
ju tyngre desto mer värdefull. I slutet av dokumentet
finns en lång rad med skulder. Bland annat till en
bonde för ved, till Anders Persson i Hälltorp för ett
ankare brännvin, samt en hel del obetalda kontantlån från olika personer, både grannar i staden och
folk på andra orter.
Maria Helena, dotter till Johan Dinger och Anna
Christina Hullerhoff, gifte sig som tidigare nämnts
med klingsmedsmästaren Jonas Jansson. De bodde i gård 10 i Fristaden. Paret hade eventuellt
fyra egna barn och en fosterdotter. 1815 dog
Maria Helena av lungsot. Vid bouppteckningen
nämns fyra omyndiga barn; Johan, Jonas Fredrik,
Carl Gustaf och Maja Lotten. Fyra år senare dog
även maken av lungsot. Var kan de fyra barnen ha
hamnat då? Kanske någon släkting tog hand om
dem. Uppgifterna om Maria Helena Dinger och
Jonas Janssons familj är inte helt säkra, det kan ha
funnits äldre barn som var myndiga.
Jonas och Maria Helena ägde en tredjedel av gården
till ett värde av 100 riksdaler, men hade det dubbla
i skuld till bergsrådet Rothoff. Troligen genom att
han som förläggare lämnat ut material på kredit.
Övriga skulder var till ett kommersråd och till Manufakturdiskonten som beviljade lån till företagarna
i Fristaden.
De hade inga guld- eller silverföremål, men en del
husgeråd av koppar, mässing och järn. Bland annat
de sedvanliga kaffekannorna, en pannkakslagg, ett
munkjärn och diverse grytor och pannor. De enda
föremålen av glas var två buteljer och en brännvinsflaska. Av möblerna kan nämnas två skåp med
lådor under, ett fällbord, ett mindre bord, fyra stolar med dynor och hela tio trästolar, tre stora och
tre mindre utdragssoffor och en säng, diverse kistor
och ett nattskåp.
Familjens väggur med fodral hade fått stanna i huset
och var inte satt i pant som vi sett i flera andra fall.
För vidare forskning
I registren över födda och döda kan den intresserade följa tredje och fjärde generationen Dinger mer
detaljerat. För att få en bild av klingsmedsfamiljernas levnadsvillkor och status i samhället skulle en
större jämförande studie mellan klingsmederna,
andra hantverksfamiljer och högreståndspersoner
kunna göras utifrån mantalslängder, taxeringslängder och bouppteckningar. Det kanske också skulle
gå att jämföra förtjänst vid tillverkning av blankvapen med förtjänst på annat smide.
Christian och Beata Johansen,
konsthantverk mellan två världar
Dekoration av klingor
Klingsmidet var igång och i nybyggda verkstäder
och sliphus arbetade Moll och Krebs med slipning
och härdning av klingor. Men för att en sabel eller
värja skulle vara komplett behövde den sättas ihop
med ett handtag, ett så kallat fäste och få ett fodral,
som kallades balja. Fästet bestod av handbygel och
kavel. Kavel är den del som handen sluter sig kring
när man håller i vapnet.
En del tillverkare gjorde baljorna själva men vi vet
inte vilka som tillverkade de vanligtvis praktfullt utsmyckade fästena och kavlarna som kunde vara av
mässing, klädda med hajskinn eller läder och lindade
med silver- eller mässingstråd. Vissa fästen kanske
kom från annan ort eller andra länder och det är inte
säkert att de ens monterades i Eskilstuna.
Från senare tid finns namn på två gelbgjutare, det
vill säga mässingsgjutare. Vi vet inte om dessa arbetade med fästen till vapen eller om de gjorde helt
andra produkter. 1842 antecknades i alla fall från
ett sammanträde som Stadens äldste hållit, att
gelbgjutaren Elias Kjällström hade ansökt om att
bli antagen som borgare och manufakturist
i Fristaden. Ansökan bifölls.
1849 nämns en annan gelbgjutare, J. Lagerqvist, av
en helt annan anledning. Stadens beslutsfattande
organ hette nu inte längre stadens äldste utan Magistraten. Dessa beslutade att vakter skulle
anskaffas för att se till att J. Lagerqvist togs om
hand och om möjligt skrevs in på länslasarettet
för sinnessjukdom. Han var nämligen så våldsam
att familj och grannar var i fara och han hade
misshandlat sin fru och deras barn så att de flera
gånger fått fly mitt i natten för att söka skydd.
Själva klingorna skulle också dekoreras, vanligtvis
genom att etsas och förgyllas. Sven Rinman ansåg
att den kompetensen borde finnas inom Fristaden
och att även andra smidesföremål skulle öka i värde
om de dekorerades. Själv hade han experimenterat
med olika tekniker för att förgylla och dekorera metall.
Hos familjen Halenius på Tunafors bruk fanns en
informator som hette Christian Johansen. Förutom
att undervisa yngste sonen Halenius hade han under
sina nästan tio år på bruket lärt sig att tillverka knivar
och saxar. 1776 frågade Rinman om han ville komma till Fristaden och lära sig etsa och förgylla. Han
tackade ja och fick en bostad i det som idag kal�las Stora Fristadshuset och ligger i kulturreservatet
Rademachersmedjorna. Då låg det vid korsningen
Kungsgatan/Kriebsensgatan.
Christian Johansens uppdrag i Fristaden
Meningen var att Rinman skulle lära ut hantverket
till sin lärling, riktigt så verkar det inte ha blivit. Johansen skriver själv några år senare att lärlingstiden
var mycket kort.
”Jag kunde väl inte begära att få lära förgyllningskonsten på
hantverksvis av en Herre som har så mycket mer upphöjda
företag. Men det fordrades av mig genast mästerlighet och
13
när jag inte kunde fick jag mycket skam från allmänheten.
Jag måste tiga och experimentera i tysthet, och nu efter trenne
år har jag lyckats (…) bringa min förgyllning till lika godhet som utlänningens”. Uttrycket ”På hantverksvis” syftar
alltså på att gå som lärling en längre tid.
Ett problem var att de komplicerade metoderna
gjorde att det blev väldigt dyrt. Han skriver i samma
brev som ovan
”Arbetsmetoden är ännu så besvärlig, att den icke kan annat
än bliva dyrare i priset (..) våra klingsmeder skickar sina
klingor till Solingen för att därifrån återfå dem förgyllda.”
Han menar också att det är förståeligt att folk klagar
över hur dyrt det svenska finsmidet är jämfört med
det utländska, men att det fanns naturliga orsaker
till det.
”Då en sak är i sin början, då man har största svårighet at
få dugliga materialier, då flera arbetande händer och därav
följande tävlan icke finnes, och då arbetsmetoden är besvärlig
och vidlyftig kan omöjligen annat än varans dyrhet följa”.
En hel del klingor fick han i alla fall ta hand om,
bland annat nämner han 45 pallaschklingor som han
förgyllt till kungliga livregementet.
Fortfarande enligt honom själv åstadkom han en
stor förbättring av fristadssmidet genom sina råd
och genom sina beställningar som gjorde att smederna konkurrerade med varandra. Hans dekorerade
föremål blev även kända utomlands. Många förbiresande kom till hans hus och ville se prov på fristadssmidet.
Christian Johansen tycks ha tagit på sig rollen
som ambassadör för Fristaden och skaffade ett
lager att visa upp för besökare. Produkter som
sedan var svåra att sälja. Han kunde alltså inte ägna
sig helt åt den utsmyckning han egentligen skulle
göra utan fick åka på försäljningsresor till Ystad,
Helsingör och Köpenhamn. Lite bittert uttrycker
han att ”jag nödgades även förslå mig på handels-vägen”.
Det är uppenbart att det inte var hans första val.
Han vistades även en längre tid i Stockholm för att
sälja sina produkter.
Efter en sådan försäljningsresa visade Fristadens ledning tecken på att vara missnöjda och Johansen blev
orolig att han skulle mista sin bostad och sitt uppdrag. Då skrev han det brev till Fristadens ledning,
med titeln Ödmjukt memorial, som citaten tagits
från. Där berättade han också om sin oro över att
inte ha någon trygghet i Fristaden. Han vågade inte
bygga ut sin verkstad och ville inte heller gifta sig när
han inte ägde sin egen bostad. Utan fast egendom
kunde han heller inte beviljas olika krediter.
Som tingens ordning nu var behövde Christian någon som skötte hushållet och lagade mat medan
han själv arbetade med hantverket. Möjligen fanns
några pigor i huset, men för den arbetsledande och
ansvarstagande roll som en hustru skulle ha haft anlitade han sin syster Rebecka som kom och bodde
hos honom under några år.
Skrivelsen hade flera syften. Dels ville han förklara
sin bortavaro och försäkra att han alltid gjorde sitt
bästa för Fristaden, dels att försöka få äganderätt på
huset han bodde i; gård nr 6 i Fristaden där han endast hade besittningsrätt. Han bad även om att få ett
årligt understöd.
Christian Johansens bostad, som idag kallas Stora Fristadshuset. Foto från 1961 hos Eskilstuna stadsmuseum.
Eftersom inte så många i Fristaden tillverkade ”finare
järnarbeten” var det annars svårt att få någonting utöver klingor att dekorera. För att uppfylla sitt uppdrag
och framför allt för att få en inkomst fick Christian
därför enligt honom själv utbilda smederna och hjälpa dem att utveckla sina metoder. Han fick också
investera i maskiner till dem.
14
Om det berodde på memorialet eller om något annat spelade in, så beviljades i alla fall Johansen år
1782 hela gården nummer 6 med full äganderätt.
Han fick också ett årligt understöd av regeringen
och 1788 gifte han sig med Beata Eleonora Lilliehök
av Fårdala, från trakten kring Skara.
Huset kallas idag för Stora Fristadshuset och ingår i
kulturreservatet Rademachersmedjorna. Fotot är
taget 1961 strax efter att huset hade flyttats till sin
nuvarande plats.
Christian Johansens sigill
Från konstnär i Stockholm till företagare
i småstaden
Christian Johansen sägs ha varit en mycket behaglig
och blygsam personlighet. I sina tidiga dagböcker
skriver han personligt och med en skämtsam ton om
sina egna brister. Bland annat hade han en tendens
att förlora pengar på spel och lotterier och lovade sig
själv om och om igen att sluta med det och satte upp
gränser för hur mycket som fick spenderas på det.
Ofta återkommande utgifter var annars kaffe på
kaffehus, mat och ibland nya strumpor eller någon
rock. Då var han 19 år och bodde hos sin morbror
Johan Fischerström i Stockholm. Efter en kort tids
studier vid Lunds universitet hade han valt att, liksom sin far Hieronymus Johansen, bli miniatyrporträttmålare eller konterfejare. Han lär ha haft stor
talang för att teckna och måla och av fadern lärt sig
tekniken att måla miniatyrporträtt.
I Stockholm försörjde han sig på måleriet och
verkar ha levt ett fritt och glatt liv tillsammans
med sin morbror, som dock var dålig på att hålla i
pengar och ofta ansökte om lån hos Christian.
Efter ett år i huvudstaden blev han 1766 anställd
som informator åt yngste sonen i familjen Halenius
som ägde Tunafors bruk i Eskilstuna. Han fick ett
rum i bruksherrgården och förutom att hålla lektioner för Lars Filiph Halenius fortsatte han måla.
I stadsmuseets samlingar finns ett tredelat miniatyrporträtt av tre generationer Halenius som
Christian målade 1768. Tavlan finns i skrivande
stund, år 2015, att se i utställningen Värjor,
sablar och huggare- klingsmide i Eskilstuna.
Enligt dagboksanteckningarna från de nästan tio
åren vid Tunafors verkar Christian ha funnit sig väl
tillrätta, även om Eskilstuna kan ha känts litet och
lantligt jämfört med Stockholm och dess utbud av
kultur.
Som intellektuell och konstnär lär han ha haft en del
socialt kapital som kanske uppvägde hans blygsamma bakgrund i umgänget med olika herrgårdsmamseller som han bland annat promenerade med.
Informator var dock inte ett yrke för hela livet för
någon som ville skaffa sig en god ställning och erbjudandet om att komma till Fristaden kan ha passat
utmärkt för någon med konstnärlig begåvning som
ville bygga upp en egen verksamhet.
När man läser Christian Johansens ”Ödmjukt memorial” känns det nästan som att det är skrivet av en
annan person ganska långt ifrån den levnadsglade
konstnären. Till skillnad från de tidiga dagböckernas
sorglösa och självironiska anteckningar är memorialet en pragmatisk redogörelse om strävanden att försöka leva på sitt företag i det minst sagt oglamorösa
och för honom svårtillgängliga smedssamhället.
15
Ett litet mått bitterhet över att inte renodlat få utöva
sin talang kan också skönjas. Den krassa verkligheten krävde att han förutom konsthantverkare skulle
vara arbetsledare, administratör, tekniker, ambassadör och värst av allt- handelsman.
”Då jag satte mig ned i Eskilstuna fanns icke en enda verkstad som med de fina järnarbeten var sysslosatt. Och som mitt
arbete endast bestod uti at vidare embellera andras finsmide,
fann jag mig uti mycken förlägenhet och nödsakad att så långt
jag förmådde uppmuntra de arbetare som ägde någon insikt
uti finpoleringen att lägga sig däruppå och tillverka åt mig,
vilket icke skedde utan förlust å min sida, i det jag nödgades
taga varorna så dåliga de voro och ändock betala vad de ville
hava därföre, som alltid var långt öfver värdet och icke annat
kunde bliva då jag var i behovet och då skickeliga materialier
och alla handarbetet lättande inrättningar brusto” , och så
fortsätter det med problem efter problem.
Redan på Tunafors hade Christian upptäckt Swedenborgianismen och kanske var hans senare enorma
hängivenhet i religionen en slags eskapism och ett
utlopp för allt det andliga och spirituella som kanske
inte kunde finna sitt dagliga uttryck i det praktiska
och ekonomiskt styrda arbetet.
Genom tron kunde han i hundratals brev diskutera
högst abstrakta ämnen med lärda vänner och bekanta. Ämnen som sträckte sig högt över världens
och mänsklighetens enkla behovstillfredsställelser,
bråk och larm. Han skaffade sig ett stort bibliotek
med dyrbara och sällsynta böcker, översatte några av
Swedenborgs skrifter från latin och lät även trycka
några förbjudna sådana. En del av hans brev skrevs
av och till och med trycktes och han gav även ut ett
par egenförfattade arbeten.
Han glömde inte heller sina gamla talanger som miniatyrmålare. 1781 gjorde han ett miniatyrporträtt av
Sven Rinman och hans hustru Catharina Elisabeth
Odelstjerna. Porträttet finns avbildat i en av Eskilstuna museers årsböcker men ingår inte i museets
samlingar. Troligen finns det hos släkten Rinman.
Det enda av Johansen som finns i Stadsmuseets
samlingar är tavlan med tre generationer Halenius, en dekorerad värja och ett par etsade hängare
och urhängare. En av hängarna har motivet Utsikt
från Eskilstunaån med Fors kyrka och klockstapeln
vid Tunafors, en av urhängarna har ett motiv med
Amor med sköld och fackla och en annan har den
latinska texten ”Per Ignem et Artem Vincimus Martem” I
översättning ungefär ”Vi besegrar kriget genom eld
och konst”.
Angående efternamnet Johansen så används idag
stavningen Johanssén, men själv stavade han Johansen. Hans fru Beata kallade honom ibland för ”min
Janson”.
Beata Lilliehök
Beata Eleonora Lilliehök var 17 år yngre än sin man
Christian. Hennes föräldrar var Elsa Ebba Hierta
och överstelöjtnant L. Bleckert.
Beata och Christian gifte sig 2 mars 1788 på
Bölaholm, Vättlösa, i Skara och reste sedan till
Eskilstuna och Christians gård. Det första bevarade
brev Beata skrev i Eskilstuna var till domprostinnan
Knös i Skara. Sannolikt var hon en vän till familjen
och verkar ha spelat en roll av äldre släkting,
välgörare och mentor, oavsett om de faktiskt var
släkt eller inte.
Beata berättar,
”Jag blev av min käre man förd uti en vacker och väl uppbyggd
gård, samt glada och nätt möblerade rum och ett bo som var
mera fournerat än jag kunnat förmoda. Intet förmodat buller
av smeder och brukshamrar inkommoderar våra öron”.
Urhängare, etsad av Christian Johansen.
16
Christian hade redan presenterat henne för de familjer han brukade umgås med och Beata beskriver
dem som vänliga och otvungna med enkla vanor
som gör att stämningen inte så lätt blir obekväm.
Hon har också fått intrycket att inte ”det ena huset
ger ton åt det andra vad gäller kalaser och bjudningar, utan
var och en gör som den vill”.
Beata verkar genast ha tagit itu med att ordna med
trädgård och husdjur. Christian reste mycket och när
han var i Hässleholm skriver hon,
”Budet kom hit lördags middag, då jag fick med det samma
emottaga tvenne vita, en gråspräcklig och en svart duva. Alla
rätt vackra. Lövkojan var rätt prydelig, och ett stort nejlikestånd som ej ännu börjat blomma förde jämväl pigan, du
kan lätt föreställa dig hur välkommit allt detta var för din
lilla gumma, som då satt i sin enslighet och väntade på den
långsamma skjutsbonden för att få veta hur hennes lilla kära
gubbes resa gått. Duvorna släppte jag i buren, och vår röda
med fjädrarna i huvudet, började strax krusa för den gråa”.
Beata Johansen arbetade med vävning av tyg och
med tryck på kläde- och sidentyg, på färdigsydda
västar och på svarta band. Tryckningen skedde för
hand med hjälp av ramar eller formar av utskuret
trä. Christian blev också delaktig i tryckningen men
verkar ha använt formar av koppar. En arbetsjournal från 1794 berättar om de olika moment som
Christians lärling Olof Heljestrand hjälpte till med.
Bland annat att rensa tryckformar från färg, trycka
en sidenkjol med en stor blommig stamp, skära ut
olika formar i trä och trycka på västar.
Som hustru tog Beata även hand om hushållet, med
hjälp av ett par pigor. Paret hade två kor, tre bikupor,
11 höns och en tupp, samt några kanariefåglar och
turturduvor. I ett brev till Christian berättar hon hur
det står till där hemma.
”Kon har vi smörjat med det du omskrev. Både hon och hennes dotter, samt vår fjäderfamilj är snälla, med ett ord både
föräldrar barn och blommor befinner sig tillika med din lilla
gumma, friska och raska var och en i proportion efter sin
storlek.”
Christian var mycket aktiv inom den Swedenborgska
tron redan innan giftermålet. Beata lär ha varit medveten om det eftersom flera av hennes familjs vänner
hade anslutit sig till rörelsen tack vare att de kände
Christian. Troligen var det genom dessa gemensamma vänner som hon först träffade sin blivande man.
Hon blev i alla fall en hängiven anhängare och diskuterade ofta de andliga värdena och betydelsen av
gudstron i sina brev.
Paret hade genom tron många vänner och bekanta
över hela landet, varav många kom på besök och
även passade på att beställa sentenser ur trossatser
tryckta på olika tyg. Swedenborgianismen var ifrågasatt av många och innehöll flera för samtiden tvivel-
aktiga ingredienser som andeskådning och animal
magnetism då man frågade ut personer försjunkna i
hypnos. Ändå accepterade fristadssamhället att Beata och Christian öppet och aktivt praktiserade sin
tro. De båda var uppskattade och respekterade och
umgicks med stadens adelsfamiljer.
Med Beatas egna ord
I Johansens arkiv finns endast tre brev från Beata.
På Riksarkivet finns några fler. Tilltalet är familjärt
på ett sätt som ibland känns helt modernt. Vem
hade väntat sig att hitta uttryck som ”min bästa
gubbe” och ”då jag så länge vore gräsänka” i brev från
1700-talet? Annat är förstås mer gammaldags, som
de omständliga hälsnings- och avskedsfraserna.
Ibland föreställer vi oss att människor som levde
före industrisamhället var mindre stressade än nutidsmänniskan. I nästan varje brev vi läst till denna
lilla studie, från både 1700-talet och 1800-talet, har
brevskrivaren dock ursäktat sig för att han eller hon
på grund av stor tidspress inte skrivit tidigare, eller
för att brevet bara är några rader i största hast
eftersom postbudet redan står och väntar och
snart ska ge sig av.
Ett av Beatas brev från 1788 börjar med en sådan
ursäkt.
”Jag hinner ej att på detta blad uppräkna alla de hinder som
betagit både mig och min kära Janson några minuters ledighet vid skrivbordet och får således endast bedja om graciös
tillgift.”
1794 skriver hon till sin ”kära cousine” och tackar
för brev och presenter. Några av husfolket verkar
ha följt Beata till hennes nya hem, för en mamsell
Wahlström hälsar så hjärtligt och längst ner som ett
P.S. står;
”Min Anna tiger icke förr än jag framför hennes ödmjukaste
hälsningar”. Anna var tydligen uppskattad i hushållet
men skulle nu lämna sin plats för att gifta sig. ”Hon
ska nu om en 8 dagar stå brud och får en manufakturarbetare här i Fristaden. Jag mister henne nödigt men nöden har
ingen lag”.
I flera brev nämns också sjukdomar. Exempelvis ”...
en svår feber som hållit mig i kammaren i nästan två månader.” Christian hade en hel höst haft svår huvudvärk
och ”fångade för 14 dagar sen en feber som är gångbar här på
orten. Medici kallar det en blandning av höst- och frossfeber”.
Ett brev till fru Knös är väldigt känslosamt. Beata uttrycker ofta en längtan efter vänner och familj
men ”denna ortens avlägsenhet” hindrar henne från att
visa dem sitt nya hem. Efter ett sex veckors besök i
Skara skriver hon efter hemkomsten;
17
”Jag ville utbreda mitt hjärta och framlägga allt vad det känner. Men hjärtat upprörer sig och gör tankekraften oförmögen. (…) Jag vet ej hur det kommer till att ett bullersamt
hjärta är mig för närvarande så till hinders. Det häver bloden
i stora vågor och skakar mig så förunderligen”.
Kanske kände Beata sig ensam i Eskilstuna, speciellt
som Christian ofta lämnade hemmet för långvariga
resor. Hon hade hoppats att hennes mor skulle flytta
till henne, troligen efter faderns död. Men modern
bestämde sig för att bo i Skara vilket var en smärtsam besvikelse för Beata.
”Det är emellertid rätt ömt att sakna henne och att i synnerhet våra hemvister skall bli så långt skilda. Nog tycker
jag mig kunna hoppas att hon skulle bli så nöjd här som i
Skara, men jag törs i detta fall ej mera obligera än jag gjort.”
Breven till Christian uttrycker ömhet,
kärlek och saknad. 1789 inleder hon med;
”I den glada förhoppning at din resa gått lyckligt och väl för
sig, skyndar jag mig nu att innerligen få omfamna dig bästa
vän och bedja dig vara välkommen till det förmodeligen bullersamma Stockholm. Med tankarna har jag ej varit ur ditt
sällskap allt sedan du reste och hoppet att snart personligen
åter få omfamna det käraste jag i världen äger, har tranquiliserat din lilla gumma då saknad och tomhet både in- och
utom huset börjat att för första gången göra
timmarna för henne långa i Eskilstuna.”
Under Christians resa hade Beata besökt ”Bergsrådes”, det vill troligen säga bergsrådet Rothoffs familj,
och levererat ett kläde. Sedan blev det nästan svårt
att ta sig därifrån.
”Gummans grace sträckte sig så vida att hon knappt ville
tillåta mig gå hem, utan ville änteligen att jag skulle bli kvar
hos dem i några dagar emedan hon fruktade att jag skulle
finna huset ledsamt då jag så länge för första gången vore
gräsänka.
Jag tackade ödmjukast för så mycken grace men kunde omöjligen quittera mitt kära hem där jag ägde det hopp att snart
återfå den jag saknade, och där min ledsnad så mycket möjligt
är förjagad av den böjelsen att under hans frånvaro efter all
min förmåga vårda och bestyra om hans lilla hushållning.”
En annan gång kunde inte ens arbetet hålla henne vid
gott mod. Som svar på Christians brev skriver hon;
”Det var mig så mycket mera kärt att på en moment få språka med dig bästa gubbe som dagarna under din frånvaro
aldrig varit mig så långa som denna gången. Mitt arbete har
förr under din frånvaro alltid varit mig ett nöjsamt sällskap,
men oaktat allt mitt bemödande känner jag en tomhet vid allt
vad jag företar mig som gör mig trög till allt fastän jag på allt
sätt bemödar mig att övervinna den.”
18
Beata förklarar sin ovanliga nedstämdhet med att
hon blivit åskådare till en eldsvåda vid Vallby. Ögonvittnesskildringen återges här i sin helhet.
”Förlåt mig bästa gubbe som ej i söndags skrev dig till;
det hände ej av försummelse men både denna tystlåtenhet och
den dumma sinnesstämning jag nämnt för dig härör i det
mesta därav att jag i lördags uti vindsfönsteret var
åskådare av en bedrövlig eldsvåda vid Vallby som gjorde
mig så bestört att jag nästan hela söndagen var hemsk och
illa mående. Anna och jag voro nästan de första i staden
som fingo se den samma och rustade ihop folk här i
Fristaden både till klämtning och till elden.
Vi fingo klockan fyra om eftermiddagen se i pigkammarsfönstret en mörk rök stiga upp bakom trädgården, vilken vi
genast misstänkte och sprungo uppför trappan att si varifrån
han kom, då vi genast fick si lågor slå upp mellan bägge
skorstenarna på stora byggningen vid Vallby.
Anna sprang ut för att skaffa folk som skulle klämta, men
jag blev kvarstående dels av förskräckelse dels för att si om
det snart kunde släckas. Men sådant var ej görligt, ty både
prästen och mamsell voro med allt folket på logen och fingo ej
se elden förr än det tagit uti hela taket som var av rör, och
gjorde eldens raseri så häftigt att nästan hela byggningen inom
¼ timma var nedbrunnen och inom 1 ½ timma låg hela
malmgården i aska utan att de kunde bärga mer än tvenne
byråer med (oläsligt) samt något litet silver och en säng, samt
något smått som i hast utkom med livsfara för dem som vågade springa in.
Halleniuses spruta kom strax och Rothoffs så fort de hant
samt folk av både bättre och sämre till överflöd, men dels
vattenbristen dels eldens häftighet oaktat där var ganska lugnt
gjorde att de nästan ingenting mera kunde uträtta än freda
lagården. Pastorn tog ej så häftigt vid sig häröver som alla
fruktade men mamsell var alldeles otröstelig.
De mottogos strax vid Årby och äro där ännu.”
Lite tappert avslutar hon brevet med;
”Din gumma gläder sig i tankarna åt din snara hemkomst
fastän du ej nämner därom.”
Bouppteckningen berättar
Efter åtta år i Eskilstuna dog Beata av lungsot. Av
bouppteckningen från 1796 syns att paret inte var
särskilt rikt men ändå levde upp till en slags högreståndsnivå. Många kläder och möbler beskrivs som
gamla och helt utslitna, men det fanns också fina
sidenkläder, fruntimmersbyrå, teservis och andra
högreståndsföremål.
Beata har tidigare nämnt i brev att det är bäst att
hålla i pengarna och att Christian inte måste köpa
Utdrag ur brev från Beata Johansen, född Lilliehök
sådant som hon bett om. ”Bästa vän som du förmodeligen ej ännu köpt di svarta banden så stryk ut dem på
listan. Jag har gjort mig av remsor sådana som göra samma
gagnet och du har således visst långt nödigare behover för dina
penningar.”
En annan gång har han skickat hem lin
till hennes vävning.
”Det är bedrövlig at dyrheten så ansenligt ökar sig och du gör
visst bäst uti att köpa så litet som möjligt är, för blir här så
lyckligt att vi få fred så får vi väl ock bättre priser. Tack för
linet bästa gubbe. Men det som allt annat var gruveligt dyrt.”
Brevet är inte daterat men bör ha skrivits under det
korta krig mot Ryssland som inleddes av Gustav III
och pågick 1788-1790. Trots sparsamheten tycks
Beata i ändå ha velat unna sig några små nöjen. Lodrätt på kanten av ett av breven står en liten not:
”Min bästa gubbe, har du tillfälle så köp lite snus.”
Jämfört med smedsfamiljerna hade Beata och Christian ett oerhört välbärgat hem, men inte i klass med
adelsfamiljernas. Gården med nödiga uthus värderades till 666 riksdaler, därutöver fanns 60 riksdaler i
silvermynt och riksgäldssedlar, några guldörhängen
och en halssked av guld, två smycken som benämns
jouveler och består av rosensten och små äkta stenar, samt en del silverljusstakar och silverbestick
däribland moderniteten 18 gafflar med tre klor.
Under rubriken nipper fanns balsamdosor, luktflaskor, en sprucken snusdosa av elfenben och en med
små dominobrickor i, nålbrev, strumpsticksfodral,
sybågar, bandvävningsredskap och fingerborgar.
Även hårspännen av silver med oäkta stenar, hattnålar, skospännen av engelsk metall, ett halsband med
svarta agater och oäkta pärlor, tre solfjädrar samt ett
trasigt guldur.
Bland koppar, mässing och tenn fanns husgeråd,
ljusstakar och ljusplåtar med tillhörande lampor,
en sängvärmare med trähandtag och en trädgårdsvattenkanna. Att vattna trädgården med en särskild
vattenkanna var gissningsvis en företeelse för överklassen som höll sig med prydnadsodlingar. I alla fall
har inga trädgårdsvattenkannor anteckats i smedsfamiljernas bohag, trots att de helt säkert hade
köksträdgårdar för grönsaker och rotfrukter.
Förutom vanliga grytor och pannor vittnar Beata
och Christians husgeråd om en lite mer förfinad
mathållning; köttgaffel, fiskspade, våffeljärn och
tunnrånsjärn fanns. Även skorpmått, bakelsesprits
och bakelseformar. Vinglas, dricksglas, karotter, tallrikar och theservis av äkta porslin, samt en potpurriskål är andra föremål som inte återfanns i enklare
hem. Sedan gör sig vardagen påmind igen i form av
dynggrep, vedyxa och tre råttfällor av järn.
Av dukar och lakan var de flesta gamla och slitna,
i sängarna fanns dunbolstrar och elgbruddsbolstrar
och tre Västgötatäcken. Dessa täcken, som ofta hade
en bård i avvikande färg, vävdes på ett speciellt sätt
av lin och ibland med inslag av ull. Namnet kommer
av att knallar från Västergötland reste runt och sålde
dem, men Beata var ju själv från Västergötland så
möjligen hade hon fått dem hemifrån.
I uppräkningen av kläder finns en del plagg som
kanske är mindre kända idag. Till exempel hade
Beata flera stubbar, som är en slags kort och trång
vinterunderkjol, halskläden av nettelduk som är ett
mycket tunt tyg vävt av fibrer från brännässlor, samt
en saloppe av sidentyg. Saloppe är ett brett, ärmlöst
ytterplagg med en krage och oftast en stor huva.
Hon hade också ett flertal habit ronde, vilket vi inte
vet riktigt vad det är. På franska betyder det rund
dräkt, kanske kan det vara en klänning med stor kjol,
eller så är det en underklänning, flera av de hon ägde
var av randigt bomullstyg en del hemvävt och en del
engelskt, men också en av flanell.
19
Pocher som knöts runt midjan och bars under kjolen.
Foto Elisabeth Eriksson, Nordiska museet
Ett annat underplagg var pocher, som Beata hade
ett par gula. Det var som ett par vida stoppade fickor
som användes som ett slags höftkuddar under kjolen för att den skulle stå ut. Även många av kläderna var gamla, urmodiga eller utslitna men långtifrån
alla. Beatas morgon kanske började med en av de
fransyska nattmössorna och nattröjan på. Sedan en
morgonkappa av nettelduk, fast den var lite trasig.
Beroende på dagens aktivitet eller vem hon skulle
träffa kanske hon valde mellan kjortel och tröja av
bomullslärft med hemtryckta bär eller en klänning
av vitt sidentyg med röd söm. Av ytterplaggen kan
nämnas en kappa av renskinn, en reskappa, en reshuva och en pälskappa.
Hon ägde också några hattar, en bukett av dun och
en av pappersblommor, ett par vita silkesstrumpor, två par gamla bomullsstrumpor, samt ett par
lappskor, fyra par tygskor och ett par stövlar. Alla
skorna var helt utslitna.
I huset fanns även många möbler och det mesta
som innehöll textil var hemvävt och tryckt, exempelvis dynor och sängomhängen.
Boksamlingen hade ännu inte blivit en tiondel så
stor som den skulle bli mot slutet av Christians liv.
Ingen häst tas med i uppteckningen, ändå finns en
täckvagn och en väl använd kaleschvagn, en släde
med fotpåse och fårskinn, samt diverse seldon
och liknande. Paret hade inga skulder men en del
utestående fordringar till fabrikörer och andra i
20
Ystad och Stockholm och flera övriga orter. En
lång rad med ”osäkra fordringar” nämns också i
bouppteckningen.
Här var alltså ett par som levde lite mellan två världar. Bostaden låg i smedernas kvarter och det mesta
av Christians arbete hade samröre med smederna.
Samtidigt hade han högre status än dem i och med
att han inte var grovarbetare, men smederna var inte
beroende av honom som av en förläggare utan kunde välja att gå förbi honom om han var för dyr. Det
gjorde att Christian var tvungen att anpassa sig en
del efter smederna, samtidigt som han försökte hålla
Fristadsledningen nöjd. En ledning som knappt verkade märka vilken komplex verksamhet han bedrev
i staden. Högst troligt kom det årliga understödet
från staten som en välkommen trygghet; en källa till
regelbunden inkomst oavsett yttre omständigheter.
För Beatas del vet vi inte om hon fick beställningar på vävda eller tryckta arbeten från smedsfamiljerna, det som nämns i hennes brev är exempelvis
att hon lämnat en beställd väst till Rothoff och att
några tryck skulle skickas med post. ”I lördag eftermiddags kom fru Rothoff hit, bäst som vi stökade med våra
vävtillrustningar. Hon fick med sig hem sin tryckta väv, och
förklara mycket nöje därmed. Sedermera har här kommit
et kammarduks kläde från en Mamsell Boetia i Floda,
till tryckning, samt tvenne västar ifrån Brandenberg.”
I vilket fall levde paret som både hantverkare och
högreståndspersoner och hade samröre med både
smeder och överklass utan att själva vara överdrivet
rika. De verkar också ha haft en ganska blygsam
framtoning och fokuserat mer på religionen och att
kommunicera med likasinnade än att göra sig stora
namn staden. Ändå blev Christian senare Fristadens
första rådman och blev också invald i det beslutsfattande organet Fristadens äldste.
Christian levde i många år till men gifte aldrig om sig.
Han fick pension 1796 och dog 1816. Efter Beatas
död verkar han ha ägnat sig huvudsakligen åt arbetet
och det andliga livet. I hans bouppteckning upptas
flera sidor av böcker i stora mängder. Verkstadens
utrustning var också omfattande. Där fanns även
en del färdiga produkter, bland annat damaskerade
urhängare och förgyllda saxar, speglar och sybågar.
Dessa var enligt uppgift gjorda för att vara modeller.
En ny Hedemoraplog fanns i ett uthus och han ägde
fortfarande några djur; en ko, en galt, två gamla gäss
och tre silkesharar det vill säga angorakaniner. Plogen kanske vittnar om ett pågående jordbruk, Fristadens invånare hade rätt till en del jord.
Christian Johansen var en välklädd man med välfyllda klädkistor. Bland annat en svart, en grå, en
mörkblå och en blå- och brunrandig frack, en svart
sidenkappa, 19 västar i olika färger och material,
blårandiga och svarta sidenstrumpor, olika kortbyxor av blå sammet eller engländskt tyg med flera, en
pälskappa, många halskläden och en gammal vargskinnspäls.
I Christians bouppteckning nämns också hushållerskan Christina Helena Lindmarks innestående lön
på 66 daler sedan 1805 och 20 daler för innevarande
år. Hon hade också 50 daler innestående hos Christian som förmyndare. En inte namngiven pigas lön
på 7 daler skulle också betalas. I sitt testamente överlät Christian huset till sin bror Anders, som senare
fick skulder. Christoffer Zetterberg var den störste
gäldenären och löste in gården efter broderns död.
för tullavgift. Staden äger dessutom en klädesfabrik och ett läderberederi på franskt sätt, tvenne färgerier, samt en svart och
förgylld fajanstillverkning, jämte andra vanliga stadsmannatillverkningar, av kruk- och fajanskärl samt av mjöl, ske
betydeliga försändningar till andra orter. Handlande äro nu
härstädes 16 stycken, ibland vilka tvenne driva smideshandel
en gros och tvenne mindre smideshandel, 3 stycken handla
endast med läder, och 4 allena med mjöl, de övrige med allehanda varor. 10 stycken hava öppna bodar. Borgare äro 88
stycken och fristadsmästare 142.
(...) Stadens tillhöriga jord utgör 50 tunneland vars halva
del årligen besås med säd. På tillhörig äng och betesmark är
brist likasom på skog. Mantalsskrivna personer äro detta år
1801. Av borgerskapet 354 och av fristadssamhället 620,
tillsammans 974. Under och överårige i förra klassen 159
och i den senare 268, tillsammans 420 och således hela folknumren 1394. ”
För vidare forskning
Christian Johansens arkiv på stadsmuseet innehåller kassaböcker som samtidigt är dagböcker samt
en stor brevsamling. De flesta breven handlar om
religiösa frågor och är från vänner inom Swedenborgianismen. Några av Beata Lilliehöks brev finns i
brevsamlingen. Ett fåtal brev från henne finns också
i andra personers arkiv på Riksarkivet, bland annat i
domprostinnan Knös samling.
I de Swedenborgska samlingarnas bibliotek i Stockholm finns något som kallas Christian Johansens
självbiografi. Den innehåller dock inga som helst
uppgifter om honom själv utan behandlar helt uteslutande andliga frågor.
Slutligen får vi här utdrag ur en kort beskrivning
gjord av Christian om hur Eskilstuna såg ut år 1801.
Beskrivningen är svar på en förfrågan som Krigsrådet Hagström gjort om Eskilstuna stad.
”Alltsedan denna fristadsinrättning består stadens huvudsakeliga tillverkning i allehanda manufakturvaror av järn,
stål och metaller, såsom: åtskilligt byggnads och hushållssmide, verktyg, liar, värjeklingor, ur, knappnålar, knivar, saxar och något finpolerat ritat och förgyllt smide, även vagnar
samt garnerat schatullmakarearbete med mera. Vilka varor
kringsänder över hela riket och till Finland, samt njuta frihet
Del av brev från Beata Johansen
21
Christopher och Jeanette Zetterberg
Ett speciellt sliphus hade alltså byggts upp i Fristaden för den viktiga slipningen av smidda klingor. Där arbetade i början den tidigare nämnde sliparen Moll, som bjudits in till Fristaden strax efter familjerna Dinger.
Efter hans död övertogs sliphuset av Anders Moberg som kommit från Wira bruk. En av hans lärlingar var
17-årige Christopher Zetterberg, en bondson född 1775 i Roslagen.
22
Ovan: Jeantette Zetterberg, foto hos Eskilstuna stadsmuseum.
Till vänster: Christoffer Zetterberg, foto hos Eskilstuna stadsmuseum.
23
Efter att han avancerat till gesäll kom Christoffer
Zetterberg i kontakt med Christian Johansen, fick
arbete i hans verkstad och en bostad i hans gård. Johansen var god vän med sidenfabrikören C. J.
Schönherr i Stockholm och berättade för honom
om ynglingen som tycktes ha potential.
Fabrikören ansåg tydligen att det var något att satsa på och bekostade studieresor till Solingen och
Remscheid där Christoffer fick lära sig mer om det
tyska klingsmidet.
Efter resorna startade Zetterberg egen rörelse i två
hyrda sliphus varav det ena i Tunafors. Han köpte
också gård nummer 176 vid korsningen Tullgatan
och Nygatan, för att börja med smidestillverkning
av olika slag, bland annat lås, kättingar, knivar, sablar
och huggare. Den mest lönsamma tillverkningen var
just vapen, som exempelvis sablar, till kronan.
1813 gifte han sig med änkan Johanna Sundin, född
1782. Hennes föräldrar var borgare i gamla staden
och hette Anna-Greta Tolver och Adam Sundin. De
var långt ifrån rika, men Johanna hade tillsammans
med sin man drivit en butik på Köpmangatan och
sedan ärvt den. Christoffer verkar ha bytt till sig smidesvaror mot matvaror och annat från hennes butik
och på så sätt börjat den handelsrörelse som tillsammans med smidesfabriken blev ett stort företag.
1813 fick han handelsrätt och kunde börja titulera
sig handlare. Från 1818 finns ett kungligt brev som
låter honom få titeln ekonomie direktör.
1827 flyttade den delen av verksamheten som sålde nödvändigheter till smederna, till Christian och
Beata Johansens gamla bostadshus, som nu blev
järnhandel eller järnbod. Gårdsnumren har ändrats
flera gånger under åren och nu hette gården nummer 148. Zetterberg bedrev också en lönsam förläggarverksamhet för andra smeder och tillsammans
blev Christoffer och Johanna en av de största fastighetsägarna i staden.
24
Annons i Eskilstuna Allehanda 1845
Det verkar inte som att ankaret stämplades på de
produkter som Zetterberg köpte in från Fristadens
smeder i förläggarverksamheten. Däremot hade
godkända produkter från Fristaden börjat stämplas
med ett krönt E, det vill säga ett E med en krona
på. Det var ett sätt att säkerställa kvaliteten eftersom
smidet från Fristaden varierade så mycket att det
börjat få dåligt rykte.
1842 skriver en Gustaf von Heidenstam till Zetterberg;
Vad som hände med diversehandeln på Köpmangatan vet vi inte, men möjligen är det samma lokal som
i en annons i Eskilstuna Allehanda 1845 kallas för
Zetterbergs gård.
”Jag är nu i behov av ett par dussin florettklingor men inte
av den förra sorten ty de var av en högst usel beskaffenhet och
gingo av såsom hade de varit av glas och ej av stål. (…) Stämpeln på dem var ett ankare. Jag har fått i järnboden härstädes
en sort som har till stämpel LPEE med krona på sista E.
Dessa klingor äro bättre och jag önskar få av det slaget.”
Christoffer Zetterberg stämplade sina produkter
med ett ankare, vilket följde med företaget även när
det senare ombildats till Jernbolaget. Eftersom han
var manufakturist var det flera olika tillverkare som
dolde sig bakom ankaret. Några produkter är märkta med både ankaret och olika initialer, som då troligen berättar om vem den faktiska tillverkaren var.
Det var alltså Zetterbergs egna floretter med ankaret som var dåliga och en för oss okänd smed i Fristaden hade fått kvalitetsstämpeln på sina floretter
som var tillräckligt bra. Troligen såg Zetterberg till
att bygga upp stabila överenskommelser om tillverkning och köp med den fristadssmeden och blev väl
också tvungen att se över tillverkningen i sin egen
fabrik. Kanske fick några arbetare sig en utskällning.
Ett annat problem för anställda och även för
egna företagare, var de nästan oundvikliga
skuldfällorna. Företagarna fick ofta skulder till
förläggarna, eller fick låna pengar eller pantsätta
värdeföremål hos grannarna.
För en lärling eller gesäll började anställningen ofta
med ett förskott och sedan var karusellen igång.
En gesäll hos Zetterberg kunde till exempel direkt
få 20 riksdaler i förskott som skulle betalas av med
36 skilling i veckan. Lärlingar fick ofta en
uppsättning kläder som också skrevs upp som
skuld. Var allt inte betalt när arbetskontraktet löpte
ut förlängdes det på ett år. Detta hände igen och
igen och under tiden hann lärlingen eller gesällen
oftast låna ännu mer.
På 1840-talet fick en tillverkare av polhemslås en
riksdaler om dagen och fritt hyresrum, en gesäll för
diverse smidesarbeten fick för varje 12-timmarsdag
40 skillingar om det inte gick att göra upp beting.
Eftersom ibland så lite som en tredjedel betalades
ut i mynt och resten i varor, var det nog inte så lätt
att betala igen skulden. De anställda fick även underteckna på att ”vid alla tillfällen föra ett nyktert och anständigt leverne”. På några kontrakt har Zetterberg i
efterhand infogat ”och lydaktigt”.
De många nödens barn du klätt och mättat...
Johanna Zetterberg, som kallade sig Jeanette, lade
mycket kraft på välgörenhetsarbete. Hon var en av
grundarna till Eskilstuna fruntimmersförening som
bildades 1852 och bland annat ägnade sig åt barnhemmet. Hon såg till att kläder och ved delades ut
åt fattiga och arbetade hela tiden för att hjälpa de
svagaste i samhället.
Välgörenhetsarbete ansågs vara en passande verksamhet för kvinnor i borgarklassen. Männen skulle
verka i det offentliga och kvinnor i den privata sfären,
det viktiga Hemmet. Kvinnans uppgift var att skapa
en fristad där mannen kunde vila ut och som skulle
vara tryggheten för barn och familj. De kvinnor som
rörde sig i ute utan passande beskydd förstörde sitt
goda rykte och det var endast ett fåtal kvinnor som
kunde ta sig ton i den offentliga debatten.
Den möjlighet som fanns att ändå ta plats i det
offentliga var genom frivilligorganisationer som
verkade för samhällets bästa. Det gällde då företrädesvis sådana ämnen som ansågs passa kvinnor,
exempelvis skola, barnavård och praktisk hjälp till
arbetarklassens kvinnor. Frikyrkor, nykterhetsrörelsen, kvinnosaksföreningar och välgörenhetsorganisationer samlade många borgerliga kvinnor.
I slutet av 1800-talet var ”hotet från den farliga underklassen” något högst reellt. Det ansågs viktigt att de
”råa och ociviliserade” arbetarna lyftes upp och fick
hjälp till att förbättras. Samhället i stort byggde på
att alla visste sin plats och var inordnade i samhället.
Ingen fick driva runt utan att ha en given plats, exempelvis var det olagligt att vara arbetslös och den
som inte ägde en egen bostad måste vara mantalsskriven hos någon, vanligtvis en arbetsgivare, för att
få stanna på orten. Annars räknades man som en
laglös lösdrivare och kunde förvisas eller skickas på
tvångsarbete på en fattiggård eller arbetsstuga.
Det finns många beskrivningar av de råbarkade arbetarna i 1800-talets Eskilstuna. Författaren Amanda Kerfstedt skriver i en återblick på sin barndom
om en gång när arbetarna skulle göra uppror och
kom hotfullt klapprande med sina träskor för att
kasta flaskor och annat på fabrikörernas fönster.
Dock var de inte alls så hårdhudade utan gick att
tala till rätta. Hon skriver också att i en stad med så
många låssmeder är det konstigt att det inte sker fler
inbrott, vilket måste betyda att de bullriga smederna
egentligen är ganska hyggliga.
Pauline Lundsström skriver i sin bok Gamla Eskilstuna, minnen och historier från 50- och 60talen om ”Dessa stackars arbetare på den tiden! De hade
vad man med skäl kan kalla en icke människovärdig tillvaro. Tungt arbete, usel betalning, svält och stryk, köld och
mörker i de usla smedjorna där kläderna knappt skylde
kroppen.”
Dessa båda kvinnor ser förstås på arbetarna från sitt
eget perspektiv, så gör även stadsläkarna som i sina
rapporter från sent 1800-tal uttycker allvarlig oro
över folkhälsan i framför allt Fristaden och Nyfors.
Läkarna anmärker på männens stora brännvinskonsumtion som ställde till ett elände för hela familjer.
De anser också att kvinnorna som ska sköta hemmen har för dålig kunskap om hygien och kost och
det tillsammans med dåliga bostäder och ont om
pengar gör att barnen blir svaga och att sjukdomar
sprids.
Även om de flesta eländesbeskrivningar kommer
från personer som inte själva tillhörde den utsatta
gruppen, får man nog tro på att livet var hårt och
svårt för många arbetarfamiljer. Oavsett vilka underliggande samhällsnormer som kanske låg bakom
det utökade välgörenhetsarbetet kan man förmoda att hjälpen i de flesta fall var välkommen. Ändå
sägs det att en del barn sprang och gömde sig när
fruntimmersföreningen kom och skulle dela ut sina
hemsydda kläder, just för att de inte ville utmärka
sig som fattiga.
25
Christoffer Zetterberg ansåg att arbetarklassen kunde få det bättre om de blev motiverade att arbeta
hårt och vara skötsamma. Vägen dit gick framför
allt genom religionen som skulle stärka karaktären.
Även läsning och sund fysisk aktivitet rekommenderades. Vi har redan sett att hans anställda fick lova
att vara nyktra och skötsamma. Säkert hade det mer
att göra med företagets lönsamhet än med en önskan att göra arbetarna lyckliga. Men senare berättades i hans begravningstal att Christoffer Zetterberg
hade just den filosofin, att arbetarna skulle hjälpas
till självhjälp.
moiseller” alltså herrskapsfröknar, fick kontanta summor och årligt underhåll i all sin levnad. Många kunde alltså bli mer ekonomiskt självständiga genom
hennes arv.
För vidare forskning
I Christoffer Zetterbergs personarkiv på stadsmuseet finns bland annat olika arbetskontrakt med lärlingar och gesäller. Där finns också kontrakt med
Zetterberg om leverans av 469 sablar och baljor till
kungl. livregementets husarkår, 13/11 1825, samt
en mängd olika handlingar. Jeanette Zetterbergs
personarkiv består av testamentet och ett fåtal andra
handlingar. Ett antal handlingar, som tillhör Zetterbergs arkiv, ingår i Jernbolagets arkiv, som förvaras
av Arkiv Sörmland.
Johan Svengren och Jernbolaget
Del av arbetskontrakt för Pehr Svedenius
Bästa sättet att förbättra deras ställning var att lära
dem bli gudfruktiga. Då skulle de bli mer skötsamma och måna om sitt ”timliga goda”. Det kan tyckas
gå dåligt ihop med att hans egna arbetare blev nästintill livegna genom alla skulder och med den krasst
lönsamma förläggarverksamheten, men så var nu
tidens system.
Jeanette Zetterberg levde till 84 års ålder. Hon hade
sedan makens död på 1850-talet levt på vinsten från
försäljningen av företaget och under åren också
kunnat dela ut stora summor till välgörenhet. Vid
hennes begravning 1867 var det just hennes välgörenhetsarbete som uppmärksammades i begravningstalet.
”Ditt minne leva skall ibland oss kvar. I varje bröst du lämnat något minne. För många nödens barn en Mor du var.
Och tacksamt lever det i deras sinne. De många nödens barn
du klätt och mättat. De känna bäst det goda du uträttat.”
I sitt testamente gav hon bort det mesta som fanns
kvar av förmögenheten till Eskilstuna stad. Summorna var öronmärkta för exempelvis ny Rådhusbro, ny kyrka och nytt lasarett och gjorde Jeanette
Zetterberg till Eskilstunas största donator genom
tiderna. En hel del pengar gick också till släktingar och vänner. En lång rad personer, mest kvinnor,
däribland pigor och anställda men också många ”de26
Ny i sta’n
När Christoffer Zetterberg var ung hade han som
tidigare nämnts fått hjälp av sidenfabrikören och
kommersrådet C. J. Schönherr i Stockholm. Efter
en tid var det återigen dags för denne välgörare att
dra i sina trådar och möblera om på scenen. Den
här gången var det en 18-åring från en bondfamilj i
Skaraborg som behövde en bra lärlingsplats.
Troligen ansågs det att Johan Svengren hade läshuvud och vad kunde då vara bättre än att komma in
på administrativ plats i järnboden hos Zetterbergs?
Jämfört med att börja på golvet i en smedja måste det ha smällt högt. 1836 kom han resande och
fick bo i ett rum bakom affären, som fortfarande
var belägen i Christian och Beata Johansens gamla
bostadshus.
Svengren var en flitig brevskrivare. I de tidiga breven till familjen där hemma får vi veta en hel del
både om personen Johan Svengren, eller Johannes
som han fortfarande kallade sig då, och om arbetet
och livet i Eskilstuna. Det verkar vara första gången
han varit hemifrån en längre tid och det var naturligtvis inte tal om att resa fram och tillbaka för att
besöka familjen då och då. Något som blir tydligt
när han hälsar till farmor och farfar och säger att de
kanske inte träffas mer i det här livet men i alla fall i
livet efter döden.
Trots hemlängtan och alla nya intryck är breven
mestadels positiva. ”Jag Gudi vare tack och lov börjar nu
att bliva glad och munter, men jag har en vecka efter Commerce Råd for ledits så mycket så det är alldeles gruvligt, icke
haver jag gråtit men jag har varit så konstig i kroppen och
däribland har jag även haft gulsoten, men gudi vare lov jag
tror att jag är kommen till ett gott ställe. Direktörens är uppe
i staden men Magasinet är långt ner åt staden, ty staden är
mycket stor.”
Vidare berättar han att förmannen som tar hand om
smidesmagasinet kallas kassören och arbetsgivaren
Zetterberg kallas Direktören. Tidigare har antingen
han själv eller föräldrarna stavat Zetterberg med S,
för han nämner också att de måste stava med Z när
de adresserar breven.
Maten var enkel men bra och vardagslivet var också
till belåtenhet. ”Kassören och jag äter ihopa i ett rum och
maten är bra så att jag svälter icke. Men ni kan veta det ej
är överflöd på sådana ställen, det är blott två rätter till vart
mål med smörgås och det går an. Kaffe fås varje morgon med
skorpor. Gröt och mjölk nästan var afton. Kassören ligger i
ett rum innanför och jag i ett rum utanför i mycket fina sängkläder, så att lakanen är mycket finare än mina skjortor.
Vi går sällan upp någon morgon före kl. 6, då får vi kaffe.
Kl. 8 får vi frukost, kl. 1 middag kl. 6 aftonval, kl. 8 eller
9 kvällsmål. (…)Vår hushållerska skall laga strumpor och
små persedlar samt hålla oss rena.”
nat i ån när de badade. Ett badförbud var kungjort
i kyrkan på grund av bråddjup och dyaktig botten.
På grund av detta och eftersom det enligt läkares
utsago ledde till livsfara att tvätta sig under hetaste
tiden på dagen, blev domen över de båda olyckliga
att de genom grov och uppsåtlig vårdslöshet själva
vållat sin död och ”dem icke må tillåtas annat än i stillhet
begravas”.
Något som tydligen skilde mycket mellan Västergötlands landsbygd och Eskilstuna var hattmodet.
”Halmhatten kan jag icke nyttja ty sådana är ej här i bruket.
Jag skulle taga honom på mig en gång då jag skulle gå ut. Då
sade Jansson (kassören) det var en svarter tusande… Tag
icke på dig den ty då skrattar di åt honom.”
Om arbetet berättar han vidare, ”Det jag gör är att
skriva det (oläsligt) uti motböckerna samt springa ärender
åt kassör Jansson till smederna och packa smiden och avskicka till städerna. Men ett är nästan mitt egna arbete, det
är att utmäta stenkol, och järn till smeder som kommer och
vill köpa. Stenkolena kosta ..,34. (…) Det är knappast någon dag som icke vi har inpackat stora lådor med smiden och
avskickat till städerna.”
Kanske var det ett självklart val från föräldrarnas
sida att Johan Svengren skulle uppmuntras att vidareutbilda sig och få en administrativ tjänst i stället
för att ta över jordbruket hemma. I vilket fall kan
man tänka sig att han inte skulle ha trivts så bra som
smedslärling. Det märks ett tydligt avståndstagande
från smedssamhället i hans svar angående en pojke
hemifrån som ville ha hjälp att skaffa lärlingsplats.
”Angående Petter i Slängoms räkning har jag väl hört efter,
men med ingen allvar, ty hälsa honom och säg jag tycker att
det är icke bra för honom att giva sig hit bland smedshopen.
Ty de lever illa, super, slåss och svordom är Eskilstuna stadsboars dagsbön och obefallt ser jag icke någon rätt bra smed.
Men är hans mening att vilja hit så gör mig underrättad härom så skall jag bli flitig för hans sak.”
Ett mer praktiskt problem var hygienen. Trots närheten till ån var det visst inte så lätt att hålla sig ren
i Eskilstuna. I kyrkoarkivet finns en notis från 1820
om en söndag i juli då en smed och en gesäll drunk-
Johan Svengren, foto hos Eskilstuna stadsmuseum.
Dryga 15 år senare var badfrågan ännu inte löst. Johan Svengren skrev till föräldrarna; ”Jag har inte lögat
mig mer än en gång i år och då var direktören med. För här
finns inga goda lögplatser. En gosse som skulle lära sig simma
fastnade i leret på bottnen och drunknade. Han kom inte upp
förrän hans kamrater drog upp honom. En präst har även
hoppat uti och dränkt sig med vilje.”
Eftersom brevet inte är daterat vet vi inte hur många
veckor eller månader Johan Svengren hade fått gå
smutsig.
27
Den ärliga och lite naiva 18-åringen blev inte enbart
förvånad över de lokala sederna och de praktiska
förutsättningarna, utan också av den krassa verkligheten i affärsvärlden. Han skriver skämtsamt till sin
far att nu ska han tala om hur det går till att bli rik.
Så berättar han hur närmaste chefen, kassören, tog
emot ett lås av en smed. Han sa att låset var alldeles
för dåligt och att han inte kunde betala så mycket för
det. Men när smeden hade gått med sin ringa ersättning så tog kassören låset och lade dem bland prima
godkända lås och ämnade sälja det till fullt pris.
På det stora hela anpassade han sig i alla fall bra och
trivdes med arbetet och arbetskamraterna, som han
ofta hälsade på om söndagarna. ”Vi spelar inte kort,
det har fabrikören förbjudit, men roder båt, promenerar och
läser uti muntra böcker. Varje söndag har direktören befallt
att gå åt kyrkan, vilket är ganska gott.”
Han märkte också hur bekvämt det var att arbetsgivarna bodde så långt bort. Andra lärlingar fick
utföra en hel massa ärenden i hushållet, vilket han
inte behövde göra. I stället blev han medbjuden på
middagar och danser, vilket introducerade honom
för stadens betydelsefulla personer. ”Jag skall säga att
jag har varit med på danser, men min dans är rolig, den är på
ett ställe uti en vrå. Och detta kostar penningar men det går
an, jag haver en husbonde som kan bjuda och betala”.
Danslektioner var uppenbarligen inget som hade ingått i Johan Svengrens uppfostran på bondgården.
Både makarna Zetterberg och hushållerskan i bostaden tycks i alla fall ha tagit väl hand om honom,
Exempelvis blev han ordentligt firad på sin namnsdag, som var på midsommarafton. Först blev han
uppbjuden av kassören på ”spektaklet”. ”Då jag återvände mötte hushållerskan mig på gården med punsch och
flera bakelser under gratulering af Johan och mamseller voro
närvarande, vilka gratulerade mig av Johan. Allt detta var
mycket muntert för mig men intet var så muntert som då jag
bekom edert brev.”
Även julen firades med arbetsgivarna. ”Vi hade ganska bråttom och arbetade till 7 julafton. Då klädde vi på
oss och gick till direktörens på kvällsmat, vilken bestod utav
lutfisk, vit gröt och stek samt öl. Och som vi gick upp ifrån
bordet kom en utklädd dräng in med en snusfjärding och tobakslåda med påskrift till direktören. Däruti var små paketer till var och en utav oss. Sedermera tackade vi för det vi fått
och gick hem. Juldagen blev vi även uppbjudna till middag hos
direktörens.”
Förutom ”hemsjukan” plågades Johan Svengren av
en del kroppsliga besvär. ”Den usla skabben utvidgade
sig alt mer och mer på mig sedan jag kom hit, men nu har frun
och vår hushållerska ställt ihop smörjelse åt mig så att jag nu
är ren och sund.” Man undrar vad det för dundersalva.
28
1838 var det tänderna som krånglade. Kanske blev
det utdragning till slut. ”Tänderna äro någorlunda bra
men ibland värker de och i synnerhet om nätterna. Men då
lagar jag att jag får ett stycke bröd att äta på, då de stanna
utav. Ty de äro så beskaffade att en tann är ihålig och då den
är full med bröd värker den icke men då den är tom då värker
den, ty då kommer det luft uti henne. Emellertid kan jag ej
klaga då plågan ej är för sträng.”
Den tidigare nämnda C.J. Schönherr verkar ha
sett det som sin uppgift att följa upp hur det
gått för skyddslingen Svengren och rent av guida
honom genom livet. 1837 skriver han ett brev som
är som en slags instruktion.
”Kom ihåg att inte gå med dåligt sällskap, var blygsam och
tacksam, bråka inte om lön, yttra inga dåliga tankar, hav
Gudsfruktan och läs en bok i stället för att gå ut, lyssna inte
på råd från okända men ha fullt förtroende för din husbonde,
han ska inte skjuta dig ifrån sig i liknöjdhet om han ser att
du fattar fullt förtroende, tillgivenhet och kärlek för honom.
Ävenså bör förhållandet vara till den högädla och goda fru
direktörskan. Om direktören frågar om lön längre fram så
säg att du skattar dig lycklig att vara i hans hus så länge bara
dina behover är tillfredsställda. Ju anspråkslösare en yngling
är, i synnerhet då han beror av ädla och goda människor,
desto mer blir en sådan värderad och säkerligen även lönad.”
Så småningom fick Johan Svengren överta rollen
som kassör. Allt mer av hans tid upptogs
också av olika resor, bland annat till Stockholm,
Köpenhamn och andra orter, för att upprätta nya
handelskontakter. 1840 skickades han till Finland
för att sälja in pennknivar och annat smide. Några
handlare i Åbo gav då beskedet att de köpte allt
av Haleni änka & Co. Ända sedan Fristadens
första år på 1700-talet var Halenius och Rothoff
de största förläggarna. Haleni änka & Co. verkar
ha behållit en betydande del av marknaden.
1844 skriver Johan till Schönherr, att direktören erbjudit honom att stanna för 1 000 daler och fria rum
och att han tänker tacka ja. Det passar honom bättre
med säkrad inkomst och mindre bekymmer än att
starta eget med tomma händer. Han berättar också
att han ska gifta sig med jungfru Fredrika Wilhelmina Husberg, dotter till skomakare ålderman C.
P. Husberg och skolföreståndarinnan Eva Husberg
som var chef för Eskilstunas mest anlitade privatskola, Husbergska skolan.
”Det är icke värdsliga rikedomar eller yttre glans som lockat
mig till detta mål, utan det är min egen böjelse som fästat
mig därvid. Min blivande hustru är 35 år och jag 26 år
gammal.”
Wilhelmina Svengren, foto hos Eskilstuna stadsmuseum
Vi vet inte så mycket om Wilhelmina och har inga
ord från hennes egen penna. Utifrån Svengrens anteckningar kan vi gissa oss till ett lyckligt äktenskap.
Ett av hans tidiga brev till sin blivande fru finns i
personarkivet.
”Mina. Vad jag tycker är det snart ett halvt år sedan vi träffades och talades vid, fast det i själva verket ej är mer än 14
dagar idag. Detta brev som är det första du erhåller från mig
såsom din fästman tänker du väl skall bliva förträffligt och
utsökt skrivet, men vänta aldrig några grannlåtsbrev från
mig, ty jag är ingen talare och följd därav icke heller någon
välskrivare.”
Vältalig eller inte så gick Johan Svengren från lärling till fast anställd till viktig samarbetspartner för
Christoffer Zetterberg. När Christoffer dog 1852
drev Jeanette Zetterberg företaget vidare, men bestämde sig redan 1853 för att pensionera sig och
sålde hela företaget med smideshandel och smidesfabrik till Svengren.
Företaget gick bra och på Världsutställningen i Paris
1855 deltog Svengren med tio olika värj- och sabelklingor. Cirka 15 andra Eskilstunaföretag visade
också upp sina produkter på utställningen.
29
Som ägare av ett stort företag fick Johan också
möjlighet att ta på sig förtroendeuppdrag i staden.
Han var sundhetsnämndens (föregångare till hälsovårdsnämnden) ordförande i Eskilstuna i slutet av
1850-talet och ordförande i stadsfullmäktige i Eskilstuna mellan1863 och 1866.
Johan och Wilhelmina hade inga egna barn men
en fosterdotter som hette Mimmi Schylander. Wilhelmina dog 1883. De sista åren av sitt liv var hon
sjuklig och kunde inte följa med på alla baler och
middagar som de var bjudna till. Det var många tillställningar att gå på för en familj med god ställning i
samhället, bland annat välgörenhetsbaler, och Johan
och fosterdottern Mimmi gick på många av dem.
Han antecknade vid ett sådant tillfälle att Jeanette
Zetterberg gav en julbal för 200 personer och själv
deltog i dansen trots att hon var i 70-årsåldern.
tigdom i Eskilstuna. Dock var inte ovanligt många
sjuka, kanske för att ”tillfällen till utsvävningar mera sällan erbjudits” och tillgången på öl och brännvin varit
inskränkt.
Förutom folkskolan fanns Elementarläroverket
och en teknisk söndags- och aftonskola. Fruntimmersföreningen försåg fattiga barn med skolkläder.
Många barn skickades ut att tigga och kom inte till
skolan. I staden fanns också en del utackorderade
föräldralösa barn. Den första barnkrubban kom
först 20 år senare 1887, men ett barnhem fanns för
Eskilstuna, Fors och Kloster tillsammans.
Konkurshot och bolagisering
Även större företag som Johan Svengrens påverkades av den dåliga ekonomin. Svårigheterna blev
akuta när Jeanette Zetterberg dog 1867. Dels måste
han lösa ut 40 000 riksdaler som hon hade tecknat
i borgen för honom, dels skulle en stående skuld
betalas till dödsboet.
Vy från Eskilstunaån med Jernbolaget i bakgrunden.
Foto hos Eskilstuna stadsmuseum
Dåliga tider i Eskilstuna
1867-68 var nödår i stora delar av Sverige. I Eskilstuna ledde dålig avsättning för smide till utflyttning.
Dåliga skördar på landsbygden gav högre priser på
baslivsmedel som potatis och råg. Enligt stadsläkaren Malm inrättades extra fattigvård, soppkök med
mera. Myndigheterna anordnade också allmänna
arbeten som stenhuggning och linspånad för att
hjälpa upp situationen. Men många män fick lämna
familjen och söka inkomster på landsbygden eller
på vandring. Stadsläkaren hade aldrig sett större fat30
För att inte gå i konkurs kontaktade han några bekanta och bad dem bli aktieägare. Företaget ombildades alltså till Eskilstuna Jernmanufaktur aktiebolag.
1873 köpte bolaget gamla Tunafors bruk med vattenfall för att öppna en nybyggd bordsknivsfabrik.
Lokalerna utrustades med nymodiga maskiner och
stod färdiga 1878. Bolaget fortsatte också att tillverka en del andra produkter, bland annat gjordes
200 000 bajonetter till Gevärsfaktoriets nytillverkade
Mausergevär kring år 1900.
Jernbolaget blev ett framgångsrikt och välkänt företag och deras knivar, gafflar, saxar, vågar med mera
såldes i stora mängder både i Sverige och utomlands.
I Kungliga bibliotekets okatalogiserade samling finns
några priskuranter från Jernbolaget. På ”Pris-Kurant
No 3 å Eskilstuna jernmanufaktur-Aktiebolags tillverkning af Knifar” från 1880 står att tillverkningen
blivit prisbelönt med guld i Moskva 1872, silvermedalj i Köpenhamn 1872, Bogota 1874 och Eskilstuna 1878, samt med bronsmedalj i Wien 1873 och
Filadelfia 1876. Priskuranter på tyska och engelska
som ”Preiskurant der Eskilstuna Jernmanufaktur
Aktiebolag Eskilstuna (Schweden) ueber Scheidemesser” från 1893 och ”Price-List of Table-Cutlery
manufactured by Eskilstuna Jernmanufaktur-Aktiebolag” från 1897 visar att företaget hade kontakter
med kunder i utlandet.
Johan Svengren dog i Eskilstuna den 22 februari
1905 men bolaget fanns kvar i olika konstellationer
in på 1970-talet.
För vidare forskning
I Johan Svengrens personarkiv finns många brev
och även olika kontrakt, skriftliga uppdrag och rapporter om handelsresor och annat. Hilding Källén
har skrivit boken ”En västgöte kommer till stan”.
Där finns många fler uppgifter än vad som tas upp
här. I Jernbolagets arkiv hos Arkiv Sörmland finns
en stor mängd material om företaget.
Fabrikörer i ett förändrat Eskilstuna
Som vi tidigare sett var det vanligt att smedsfamiljerna i Fristaden och även fabrikörerna på olika sätt var
relaterade till varandra. Släkter förenades genom giftermål, anställda tog över arbetsgivares företag, unga
anställda gavs möjligheter genom kontakter, fordringsägare övertog äganderätten till låntagares hus
och när det gäller det så kallade Stora fristadshuset
fanns en lång kontinuitet av personer förknippade
med klingsmidet; från Beata och Christian Johansen
på 1700-talet via Christoffer Zetterberg och hans affär ända fram tills det blev Jernbolagets kontor.
tiska och ibland teoretiska utbildningar, så småningom genom tekniska skolor.
Trots att materialet metall ansågs opassande för
kvinnor så kunde både män och kvinnor ta jobb på
fabrik. Kvinnorna hade ofta lägre betalda uppgifter som paketering, städning eller liknande. Många
kvinnor åtog sig också fabriksarbete som kunde
utföras i hemmet, exempelvis putsning av metallföremål. Med putsning avses inte att gnugga med en
trasa utan det var ett avancerat arbete som krävde
särskilda verktyg.
Någon barnomsorg att tala om fanns inte men fattigvården tillhandahöll sedan 1887 en barnkrubba.
Den var främst till för ensamstående och familjer
där mannen inte kunde försörja familjen ensam. Att
lämna barnen där var alltså som att sätta en fattigstämpel på sin familj.
Öppettiden var sex på morgonen till nio på kvällen
och det kostade tio öre per dag. Barnen fick frukost
och två mål mat om dagen. Den som behövde fick
klä om till helt och rent. Småbarnen sov middag i
järnsängar, de äldre vid bordet med huvudet lutat
mot armarna. På morgonen gick alla ut i vedboden
och hämtade in så mycket ved som var och en kunde bära. Fram till 1946, då det första kommunala
daghemmet öppnade, räknades barnomsorg som
fattigvård.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet
fanns fortfarande en hel del minderåriga arbetare på
fabrikerna. Från 1846 var det förbjudet för barn under tolv år att arbeta i fabrik, en lag som inte alltid efterföljdes. 1875 var cirka 5,5 procent av alla Sveriges
arbetare under 14 år. Arbetarrörelsens företrädare
August Palm skrev 1884 att alla former av lönearbete borde förbjudas även för barn under 14 år, men
en sådan lag genomfördes först 1949. För industrin
blev gränsen då 15 år, vilket gäller än idag.
Med 1864 års lag om näringsfrihet försvann Fristadens särställning. Nu fick både män och kvinnor rätt
att bedriva handel och hantverk utan särskilda restriktioner. Fast för kvinnorna fanns förstås restriktioner i alla fall eftersom gifta kvinnor var tvungna
att ha mannens tillstånd. Deras verksamhet skulle
också ”passa för” kvinnor.
Barnarbete har i stort sett alltid funnits på så sätt att
barn tidigt fått hjälpa till med olika arbetsuppgifter i
till exempel jordbruket, och på så sätt skolats in i den
kunskap som behövs i vuxenlivet. Både pojkar och
flickor kunde skickas ut att valla boskap och så småningom få plats som lillpiga eller lilldräng, alternativt
bli lärling i något hantverk. I den tidiga industrin var
användandet av barnarbetare framför allt motiverat
av att det var billigt och att barn gick lätt att disciplinera så att de blev lydiga och flitiga arbetare som
följde fabrikörens regler.
Ännu större roll spelade den alltmer utvecklade industrialismen för de före detta smedsfamiljernas
förutsättningar. För arbete inom metallindustrin
gick utbildningsvägarna nu genom fabrikernas prak-
En följd av industrialiseringens ekonomiska och tekniska utveckling var en ökad arbetsdelning. Genom
att dela upp arbetet i flera olika delar och fördela
arbetsuppgifterna på olika arbetare kunde fabrikö31
rerna öka effektiviteten i arbetet. Varje specialarbetare blev skicklig på sitt speciella moment och sin
maskin, vilket sparade tid och pengar. Arbetskraft
med utbildning eller kroppsstyrka kunde koncenteras till de svåra eller tunga momenten och för övriga
arbetsuppgifter gick det då bra att använda kvinnor
och barn som krävde mindre lön.
1883 förtecknade Fors sockens kommunalnämnd
antalet minderåriga fabriksarbetare. Där ser vi bland
annat att tidigare nämnda Jernbolaget hade tre flickor och 25 pojkar under 19 år anställda. Nämnden
anmärker också på att åldersbetyg, skolbetyg och
sundhetsbetyg inte har lämnats in av företaget.
ningen satsade mycket på att hålla jämna steg med
den internationella utvecklingen och var noga med
att använda de nyaste metoderna och maskinerna,
vilka ofta kom från just Amerika.
Gustaf Emanuel var född i en knivsmedsfamilj i
Eskilstuna. Hans hustru Helena Karolina var född
1843 i Arboga. Hennes föräldrar hette Lamberg.
1871 byggde Gustaf Emanuel tillsammans med
svärfar Lamberg upp en smidesfabrik i Mölntorp
i Västmanland och familjen flyttade till Säby nära
Strömsholm.
1901 rapporterade 27 företag i Eskilstuna att de hade
anställda mellan 14 och 18 år. Av dem redovisade ett
fåtal hur många dessa barn var. På Munktells mekaniska verkstad fanns i alla fall 62 anställda mellan 13
och 18 år gamla och på Nickelfabriks AB Gottfrid
Carlsson fanns 12 minderåriga. De tre flickorna var
putsare, paketerare, borstande i krita och borstande
i lut, medan pojkarna var plåtklippare, pressare, putsare, metanarbetare och springpojkar.
Mot slutet av 1800-talet var Eskilstuna ett samhälle
i stark förändring. Utbyggda kommunikationer, den
nya tekniken, ett ökat behov av arbetskraft, stadens
snabba tillväxt och de förändrade möjligheterna till
lönearbete medförde en stor förändring i stadens
sociala och ekonomiska struktur. Många bröt upp
från byarnas gemenskap på landsbygden för att söka
sig till de nya arbetena i Eskilstuna. Bostäderna räckte inte till och många inflyttade fick bo i de kringliggande landsortskommunerna där ”förorter” som
exempelvis Nyfors växte fram.
På fabrikerna fanns en stark skiljelinje mellan utbildade arbetare och lägre avlönade okvalificerade
arbetare. Folkrörelserna växte fram och de manliga
arbetarna började organisera sig i fackföreningar.
Det tog förhållandevis lång tid innan flertalet arbetare gick med i arbetarrörelsen, bland annat för
att en slags patriarkalisk helhetslösning utövades av
många eskilstunafabrikörer, där arbetarna fick bostad, sjukvård med mera. Några kanske ansåg att de
redan hade tillräckligt goda villkor på grund av detta,
andra var säkert oroliga för att mista förmåner om
de organiserade sig och började ställa krav.
Familjen Svalling
En som gick den nya industrins utbildningsväg till
ett kvalificerat arbete och sedan startade eget, var
Gustaf Emanuel Svalling. Han hade fått utbildning
till verkmästare vid Munktells mekaniska verkstad.
Någon gång hade han också studerat i Amerika,
möjligen var det på fabrikens bekostnad. Fabriksled32
Helena Karolina Svalling, född Lamberg.
Foto hos Gustaf Svalling
Syskonen von Unge övertog Mölntorps Smidesfabrik 1895 och inlemmade den i sitt bolag Mölntorps
AB. De behöll delar av tillverkningen, bland annat
bessman, timmermansborrar och strykjärn, medan
Svalling flyttade med andra delar av tillverkningen
till Rosenfors i Eskilstuna. Där slog han sig ihop
med Bröderna Liberg i deras bolag. Delar av
tillverkningen var sablar och värjor.
Helena Karolina och Gustaf Emanuel fick 13 barn,
varav tre avled direkt efter födseln.
För kvinnan i tiden
Vi har tidigare berört den omvälvande tiden vid
1800-talets slut. Det nya klassamhället blev alltmer
kännbart. Skillnaderna mellan arbetare och fabrikörer märktes inte bara ekonomiskt utan också genom de normer som blev allt viktigare inom det rika
borgerskapet. Dessa normer hade ofta sin grund i
olika motsatspar, som arbete och fritid, stad och
land, offentligt och privat, manligt och kvinnligt.
Kvinnans uppgift var som tidigare nämnt att
skapa det goda hemmet och flickors uppfostran
fokuserades på hur de kunde bli goda hustrur.
Familjen Svalling blev en av Eskilstunas rikaste familjer och var i högsta grad del av den borgerliga
samhällsklassen. Men stick i stäv med normerna lät
Gustaf och Helena Karolina även döttrarna utbilda
sig, först i läroverket och sedan genom yrkesutbildningar.
De två som gifte sig, Emelie och Mia, fick hemgift
för att inte bli ekonomiskt beroende av sin man.
Emelie som var gift med Nils Hammarskiöld uttryckte senare tacksamhet över detta.
”Det känns trevligare att giva presenter för egna penningar
och slippa fataliteten att säga åt sin man: snälla du får jag
lite pengar att köpa dig en present. Jag tackar ständigt mina
föräldrar som utrustade mig därhän.”
Emilie hade tagit studenten 1886 i Wallinska skolan i
Stockholm och tog sedan en fil.kand. i Uppsala. Hon
blev folkskollärare i Södertälje och behöll sitt arbete
även som gift. Ett val som väckte mycket uppseende, inte minst med tanke på den ”stackars maken”
som inte kunde få det vilsamma perfekta hemmet
som den hemmavarande hustrun skulle garantera.
Familjen hade i början inte heller något hembiträde.
Emelie såg sig själv som långt ifrån radikal och politiskt sett var hon snarast konservativ. Men samtidigt
som hon upprätthöll en blygsam och strikt borgerlig
framtoning var hon medlem i Fredrika Bremerförbundet och sa att hon ”stod för kvinnosaken”.
Hon var också bekant med kvinnosakskämpen Lydia Wahlström och när omgivningen tog del av hennes åsikter, som att hushållskurser inte borde ingå
i flickskolan, måste hon ändå ha betraktats som en
otroligt modern kvinna. Kanske framför allt för att
hon även som gift tillgodosåg sina egna intressen
och inte enbart understödde makens karriär.
Det var underförstått att en gift kvinna som kunde
få sin försörjning genom mannen skulle stå tillbaka
från arbetsmarknaden och inte uppehålla arbeten
för de som behövde dem. Därför kunde en kvinna
också avskedas av den enda orsaken att hon var gift.
Familjen Svalling 1896, foto hos Eskilstuna stadsmuseum.
33
Av de övriga döttrarna var Mia telegrafist fram tills
hon gifte sig och fyra av systrarna; Signe, Ester,
Anna och Laura som kallades Lalla, bodde tillsammans i Stockholm. Anna blev folkskollärare, Lalla
blev försäkringstjänsteman på Skandia och var med
i styrelsen för Kvinnliga bank- och försäkringstjänstemannaklubben. Signe och Ester blev båda gymnastikdirektörer och Ester var mycket aktiv i det offentliga. Hon skrev artiklar om kvinnor och fysisk
aktivitet i den frisinnade tidningen Tidevarvet som
också drev frågan om kvinnlig rösträtt. Hon drev
lönefrågan för gymnastiklärarinnor i tidningen Dagny och var med i styrelsen för Stockholms kvinnliga
gymnastikförening.
Alla systrarna var mer eller mindre aktiva i kampen
för kvinnors rättigheter, kanske en följd av studietiden som redan den var normbrytande och gav en
glimt av framtida möjligheter. Flickor som tog studenten var så pass ovanliga att de inte fick bära studentmössan offentligt. Emelie bar sin mössa endast
hos fotografen och när Ester hade tagit sin examen
gömde hon sin mössa i en påse på väg hem. Dock
ryckte lillasyster Lalla åt sig påsen och rev sönder
den så att alla åtminstone kunde se att de hade en
studentmössa med sig.
Lalla kan som yngsta syster möjligen ha varit den av
systrarna som var allra minst bekymrad om vad omgivningen skulle tycka, vilket man kan gissa sig till av
incidenten med mössan. Hon hade också en mycket
kontroversiell väninna, telegrafisten Signe K, som
gick klädd i kostym och slips.
De fyra systrarna ska också ha varit bland de första kvinnorna som cyklade i Stockholm. Kvinnliga cyklister var en liten revolution i sig, det ansågs
mycket opassande. Kvinnors klädedräkt var mycket
sedesam med långa kjolar med släp, men Föreningen för fotfria kjolar, där systrarna var medlemmar,
kämpade för en annan slags kjol som inte hindrade
rörelsefriheten så mycket.
34
Av sönerna vet vi ingenting mer om Gustaf Edvard
än att han levde till 1934, att Manne flyttade till
Amerika och att yngsta sonen Gottfrid var sjuklig
och tidvis bodde i sina systrars gemensamma hem.
Erik Emanuel startade eget smidesföretag i
Eskilstuna, mer om honom strax.
Ingrid Eckerman har skrivit artikeln ”Min fars
mostrar var rösträttskämpar”, där familjen Svallings
historia berättas. Artikeln finns tillgänglig via hennes
blogg.
Erik Svalling- ingenjör i det nya seklet
En av sönerna i familjen Svalling blev också tillverkare av bland annat blankvapen i Eskilstuna. Likt alla
sina tio överlevande syskon studerade Erik Svalling
vidare. Han blev ingenjör och 28 år gammal startade
han ett företag på Bruksgatan 17. Året var 1905. Tio
år senare fanns 40 anställda. De tillverkade fäktvapen, sablar, kreaturssaxar, plåtsaxar, trädgårdssaxar,
hårklippningssaxar, hårklippningsmaskiner, skridskor med mera.
Erik Svalling arbetade under 1900-talets första halva.
Under den tiden upplöstes unionen mellan Sverige
och Norge och två världskrig brann i Europa. I Sverige och Eskilstuna etablerades arbetarrörelsen och
fackföreningarna, män och kvinnor fick allmän rösträtt, och den stora folkmördaren tuberkulosen övervanns äntligen, när antibiotikan upptäcktes.
Vi vet ingenting om i vilken utsträckning något av
allt detta påverkade Erik Svallings liv och leverne,
men han gifte sig i alla fall med Elsa Maria Björkmansson, som var född 1881. Paret fick sex barn
varav ett hette Maj Gertrud och var född 1914.
Vi har inte hittat fler uppgifter om Erik Svalling,
men han finns med på ett familjefoto som vi fått
låna av släktningen Gustaf Svalling. 1954 bolagiserades Erik Svallings företag, troligen efter hans egen
pensionering, och upphörde 1976.
Familjen Svalling. med Erik längst till höger.
Foto hos Gustaf Svalling
Reklam från Erik Svalling, hos Arkiv Sörmland.
35
Källor
Kyrkoarkiv, Eskilstuna, Fors och Kloster socknar.
Domstolsarkiv Västerrekarne häradsrätt.
Johan Svengrens personarkiv, Eskilstuna stadsmuseum.
Christopher Zetterbergs personarkiv, Eskilstuna stadsmuseum.
Jernbolagets arkiv, Arkiv Sörmland.
Christian Johansens personarkiv., Eskilstuna stadsmuseum.
Christian Johansens självbiografi, avskrift
av A Löfving i Nykyrkliga bokförlagets arkiv.
Riksarkivets brevsamlingar.
Eskilstuna stad: Bergsrådet Samuel Schröderstierna samt direktör
Christopher Zetterberg, båda i Eskilstuna stadsarkiv.
Litteratur
Hilding Källén, En västgöte kommer till stan.
Håkan Larsson, Sablar också.
Marie-Louise Nanryd, Doktorn berättar.
Eskilstuna museers årsbok 1967 samt 1979-80.
Bror-Erik Ohlsson, Eskilstuna historia 1,2,3.
Bror-Erik Ohlsson, Eskilstuna Fristad.
Knut Hellberg, Eskilstuna genom tiderna.
Billy Ehn och Orvar Löfgren, Kulturanalyser.
Gunnar Hammarskiöld, VIII:2 Familjen Hammarskiöld i Järna. Ur småländska rötter:
släkten Hammarskjöld från mitten av 1800-talet till slutet av 1900-talet: biografier och
minnen, utgivna av Hammarskjöldska släktföreningen under redaktion av Beata Losman,
Peder Hammarskiöld 2005.
Ingrid Eckerman, Min fars mostrar var rösträttskämpar;
www.ingrideckerman.blogspot.com
Kurt Larsson, Mölntorps smidesfabrik; www.vallbynet.nu
Sören Falebäck, Barnarbete i Eskilstuna; www.sehistorien.org
Eva Ingelsson, Carita Laajala, Carita Ljungstedt, Eva Åkerblom, Sex små näpna jernsängaren berättelse om Eskilstuna barnkrubba. I Sörmlandsbygden 1998.
36