Ljusdal
Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning Innehåll Bakgrund och utredningsuppdrag Metod och syfte Topografi Ägoförhållanden, namnen och markutnyttjandet Tidigare fornminnesinventeringar Områdets förhistoriska och historiska bakgrund Utredningsresultat Sammanfattning Administrativa uppgifter Referenser Muntliga upplysningar Internet Arkiv Otryckta Litteratur Bilaga: Tabell 1. Fynd från utredningen Tabell 2. Forn- och kulturlämningar 3 3 4 5 8 8 21 25 26 26 26 26 26 27 27 29 30 Bakgrund och utredningsuppdrag Fortum Distribution AB planerar anslutningsledningar från vindkraftsparkerna Ängersjökölen och Sandtjärnsberget i Ängersjö socken fram till Laforsens kraftstation i Färila socken, Hälsingland (fig. 1). Stigfinnaren Arkeologi och kulturhistoria consulting gavs i uppdrag att göra en arkeologisk utredning etapp-1 av kraftledningskorridoren. Fortum Distribution AB bekostade utredningen. Att notera är att Stigfinnaren under arbetets gång har ombildats till aktiebolag under namnet Stigfinnaren Arkeologi och kulturhistoria AB, men med samma personer i organisationen. Metod och syfte 3 rådets bredd var dels befintlig kraftledningskorridor, dels 50 meter på vardera sidan av denna. Eftersom befintlig kraftledningskorridor varierade i bredd var inventeringszonen ställvis 100 m bred, men ibland intill 200 m bred. Hela utredningsuppdraget omfattade totalt ca 430 hektar. Till stora delar följer den nya planerade kraftledningen befintlig kraftledning inom Gävleborgs län. Det är i de västra fem kilometrarna inom detta län som den nya ledningsgatan viker av och går i ny sträckning. Inom Jämtlands län går hela den nya ledningsgatan i ny sträckning, fram till den planerade stationen nära sjön Sangen. Inför arbetet gjordes en sammanställning av befintligt kunskapsunderlag med uppgifter från litteratur, arkiv och Lantmäteriets historiska kartor publicerade på internet. Genom de historiska kartorna identifieras bl a markutnyttjandet, ödelagda gårdar, torplämningar och sträckningar för äldre gränsdragningar och vägar. Som underlag fanns även Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (FMIS) och Skogsstyrelsens register med kulturlämningar Skog & Historia (S&H). Arkivmaterial för aktuella socknar på Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) gicks igenom liksom Ortnamnsarkivet (SOFI). Utredningen genomfördes i augusti och september 2014. Hela den utvalda sträckan inventerades till fots av två arkeologer. Vid inventeringen användes jordsond samt spade och såll för att hitta och identifiera lämningar. Påträffade lämningar mättes in med en Ashtech Mobile Mapper Field 10 hand-GPS, vanligen med en felmarginal vid inmätningen om 1–2 meter, men mätfel upp till 4 meter kan förekomma i vegetation med t ex tät granplantering. Samtliga påträffade lämningar har beskrivits så långt möjligt och fotodokumenterats med högupplösta bilder. Om ytmässigt stora lämningar har påträffats har endast den del av lämningen som ligger inom utredningsområdet mätts in, med kompletterande notering i objektlistan om att lämningen fortsätter utanför utredningsområdet. Riksantikvarieämbetets lista med lämningstyper och rekommenderad antikvarisk bedömning (version 4.0) har använts för att klassificera påträffade lämningar. Till hjälp att tids- Den arkeologiska utredningen etapp-1 syftar till att utröna om och vilka fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar som ligger inom utredningsområdet. Utredningen skall även påvisa områden som kan behöva utredas vidare i en etapp-2-utredning. Kraftledningskorridorens hela längd mellan Laforsens kraftstation och Sangen är ca 40 kilometer och berör Färila och Ängersjö socknar i Hälsingland. Färila socken tillhör Gävleborgs län och Ängersjö socken Jämtlands län. Länsstyrelsen Gävleborg krävde att hela sträckningen inom länet skulle inventeras, vilket omfattade en ca 25 kilometer lång sträckning (fig. 1). Länsstyrelsen Jämtland valde endast ut 2 delsträckor för inventering, tillsammans omfattande en ca 2 kilometer lång sträcka (fig. 1). Utredningsområdet omfattade därmed totalt en nära 27 kilometer lång och Fig. 2. Kraftledningen går över Ljusnan strax norr om Kårböle. Foto mot 100–200 meter bred korridor. Utredningsom- väster och Kårböle. 4 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning mässigt bedöma en lämnings ålder har även använts historiska kartor över området, där bl a fäbodar och fossil åker funnits beskrivna. Detta har så långt möjligt kunnat utredas för att uppfylla intensionerna i den nya kulturmiljölagen (SFS 1988:950), där det sedan 1 januari 2014 införts en tidsbestämmelse, där lämningar som tillkommit före 1850 är generellt att anse som fornlämningar. Topografi Fig. 3. Gammeltjärnen i Ängersjö, dess södra ände. Här i kanten skall en stockbåt ligga (fornl. Ängersjö 7). Vid utredningen kunde vi inte se stockbåten eftersom det var omöjligt att komma i närheten av strandkanten. Fig. 4. Svårgått markberett hygge strax utanför och väster om Kårböle. Det här är kanten av Nötberget. Fig. 5. Sangån är en av de många bäckar eller åar som nyttjats för flottningen från 1800-talet och framåt. Just här är Sangån inte mycket stenrensad eftersom man istället byggde en flottningsränna intill. Utredningsområdet består av mycket varierad terräng. Här finns ytmässigt omfattande sandhedar och isälvsavlagringar med olikåldrig tallskog, älv- och ådalgångar med lågt liggande sumpig och småblockig mark med lövsly, bergsmassiv med storblockig morän med barrskog eller hyggen (fig. 4), mindre områden med berg-i-dagen samt stora och små myrar och sjöar (fig. 3). Utredningsområdet korsar Ljusnan på två ställen, dels nedströms Laforsens kraftstation, dels strax norr om Kårböle (fig. 2). Utöver Ljusnan finns i området ett antal sjöar och mindre vattendrag. Från öster till väster är bäckarna och åarna bl a Vallån, Skålån, Messuån, Nedre och Övre Fagerbäcken, Ängerån och Sangån (fig. 5). Bland sjöarna i området kan nämnas Stenbitstjärnen, Kårsjön, Kerstasjön, Vargmyråstjärnen, Messubodsjön, Flarken, Kvarnsjön, Gammeltjärnen (fig. 3), Lill-Öjingen, Sävtjärnen och Sangen. Områdets berörda myrar är bl a Vitmyran, Stormyran och Bergmyran, men dessutom ett flertal myrar utan namn. Det berörda området ligger mellan 205 och 460 meter över havet, där delar av sträckningen löper över plana sandhedar kring 210 meter över havet. Mot väster är det mera bergigt. Bland bergen kan nämnas Björkvallsberget, Getryggen, Nötberget (fig. 4), Kolberget, Stora Hällberget, Fagerberget, Norriåsen, Gammeltjärnåsen och Sävåsen. Trakten där kraftledningen mellan Laforsen och Sangen planeras byggas är till stora delar en skogsmiljö med fåtaliga bebyggda och uppodlade miljöer. Orten Kårböle passeras på dess norra sida. I övrigt finns bebyggda platser endast i form av f d fäbodvallar, idag nyttjade som sommarbostäder. Utredningen kunde påvisa ytterligare ett område som tidigare varit uppodlat, men nu är fossil åker och igenvuxet (objekt 28, fig. 21 och 37). Troligen är detta uppodlat någon gång i mitten av 1800-talet, och lämnat för igenväxning kanske i mitten av 1900-talet. Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning Hälsinglands nordvästra delar höjs med 7 mm/år. Sedan inlandsisens avsmältning för 8000–9000 år sedan har landytan höjt sig ca 235 meter i utredningsområdet (Lundqvist 1963:65). I Ljusnans dalgång dämdes smältvatten upp till stora issjöar. En av dessa issjöar var Havernissjön mellan Ängersjö och Överhogdal, en annan Målingenissjön strax väster om Ängersjö (Bergström 1991:15f ). Delar av det grus- och stenmaterial som isen skrapade bort från berggrunden bildade det moräntäcke som varierar i tjocklek. Ibland uppträder moränen i tätt liggande kilometerlånga och 300 meter breda, parallella ryggar vinkelrätt mot isrörelsen. Dessa kallas Rogenmorän (Bergström 1991:17f ), och finns i någon omfattning inom projektområdet. Det finare materialet följde med isvattnet och bredde ut sig i lager på issjöarnas botten eller avsattes som stora fält av sand utanför iskanten, genomdraget av ett nät av torrlagda strömfåror. Den östra delen av projektområdet är ett sådant avsatt sandområde, många kilometer stort. Ägoförhållanden, namnen och markutnyttjandet Projektområdet löper igenom Färila sockens nordvästra delar och Ängersjö sockens östra del. Området var skogsmarker tillhörande byarna Laforsen, Föne, Valla, Enskogen och Kårböle i Färila socken samt Ängersjö i Ängersjö socken. Den medeltida socknen Färila omfattade byarna längs dalgången vid Ljusnan, men även Kårböle. Färila socken var intill 1845 betydligt större, och innefattade även Loos, som då bröts ur och bildade egen socken. Färilabygden har sannolikt etablerats under vikingatiden, med kanske spridda bosättningar, men kanske kan man inte räkna med en sammanhängande egentlig bygd förrän under tidigmedeltid. Bosättningen har troligen etablerats från Ljusdal genom att bönder därifrån nyttjat bete och slåtter uppströms Ljusnan. Byarna Yxbo och Föne tillhörde tidigare Ljusdal, men fördes under 1600-talet under långvariga protester över till Färila socken som behövde fler hemman för att få ihop tillräckligt med skatteintäkter. Färila skrivs de faereldum 1314–19, farelda och faerilde 1314, fiaeraldum 1316, faerilla 1459, Ferila och Färilla 1490, färille 1531 och 1540, Ferilla 1535, ffärlla 1542 och ffärilla 1543 (Brink 1990:234f ). Det finns många olika tolkningar av sockennamnets betydelse. Sockennamnet är ett äldre namn på Storbyn, på vars mark kyrkan byggdes. Längre tillbaka menade man att Färila fått sitt namn efter färjestället över Ljusnan, kallat Färje-la, men att socknen även skrevs Farla, Färla och Färela (Bringeus 1967:314). Namnet har i folkligt tal menats komma från fara illa, när man skulle över forsen. En annan folklig tydning menar att namnet kommer från färja, och färjestället kallade de för färjela, eller att namnet är en förkortning av färjeleden – färje lea (Lundh 1911:11). En annan äldre tolkning säger att förleden i namnet är Far- eller Faer-. Det kan vara ett äldre Ferilar ’farväg, gångstig’, vilket skulle tyda på att 5 en allmän farväg eller gångstig passerat här, möjligen den viktiga färdleden mot Härjedalen och Norge. Förleden kan komma av faear, någon terrängformation, en sänka där djuren betat. Efterleden skulle komma av -alda ’rännformig fördjupning, vattenförande ränna’, syftande på dalgångens form. Nyare forskning menar att namnet kan komma av *faraelde ’vägöverfarten, passagen’, som åsyftat den gamla överfarten över älven, eller av *faraelda(r) ’folket som bor vid vägen, vägarna’ (Brink 1990:235ff ). Kårböle omtalas 1542 Jogan Biörsson i Korebölet (SOFI) och kan innehålla mansnamnet Kåre och efterleden -böle ’boplats, gård’ (Wahlberg 2003:181). Kanske var Kåre den förste som bosatte sig här, och gav namn åt hela orten. Namnet skrevs Kålbyle 1654, Kårböle 1697 (Geografisk avritning, Y12) och Korböle 1726 och hade då fem hushåll (SOFI). Det finns en uppgift som menar att det flyttade en finne från gamla byn Kårböle till Kårböleskog (SOFI), vilket skulle kunna innebära att Kårböle från början var en skogsfinsk bosättning (se mera s. 17f ). Kårböle bestod 1838 av åtta hushåll med sammanlagt 100 personer, enligt ärkebiskop Johan Olof Wallin ett beskedligt och lyckligt folk … i en uppodlad dal och inte såsom en annan besökare några år tidigare sagt en eländig bondby (Murray 1987:206). Enligt traditionen var Kårböle tidigt en egen socken (SOFI) och eget kapellag från 1450-talet (fig. 6), och kyrkan var en offerkyrka till Sankt Olof (Ström 1827:44). Korböle Capelle omskrivs omkring 1531 och Kåreböle kapell 1645 (SOFI). Av ålder var Kårböle ett viloställe för färdmän och här stod ett kors, vid vilket de resande gjorde sin Fig. 6. Kårböle nya kapell byggdes upp på 1990-talet som en tänkt kopia av det medeltida kapell som fanns i Kårböle. 6 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning andakt och offrade, och därför kallades stället för Korsböle eller Korsgården. Det berättas också att stället fått sitt namn av kål och börda som här heter böla (SOFI). År 1810 bildades Jämtlands län genom att landskapen Jämtland och Härjedalen fördes ihop. Tidigare hade sistnämnda tillhört Gävleborgs län. Hälsingesocknarna Ängersjö och Ytterhogdal tillfördes Härjedalens kommun och Jämtlands län 1864. Ängersjö med kapellkyrka tillhörde först Ytterhogdal, men bröts ut och bildade egen socken, kommun och församling den 1 januari 1925 och Ängersjö kapell blev då församlingskyrka (23-ÄNG-38). I jordeboken från 1542 fanns bara fyra hemman i Ängersjö, men antalet hade vuxit till 14 bönder 1790 (Egervärn 1993:94f ). Enligt sägenuppgift ska Ängersjös första kapell ha byggts under 1500-talet och att katolska präster kommit från Ljusdal för att hålla gudstjänst. Den första skriftliga uppgiften om ett kapell är från 1699, och det ska ha varit en liten timrad byggnad. Nya kyrkan stod klar 1744 (Hansson 1946). Ängersjö skrevs 1542 Rolff i Ängelsiö och Ängelsio (SOFI). Ängersjö Capell omnämns 1688 (SOFI) och ortnamnet skrivs Ängersiö 1650–1667 (V5). 1726 sägs att nämnes Ängesiö, och är af Inge, Enge, Engel Mans namn; och siö (SOFI). En äldre uppgift menar att Ängersjö kommer av att sjön där bosättningen först skedde hade ängar vid stränderna (Bergström 1991:64). Socknen har namnet efter kyrkbyn, i sin tur namngiven efter ån Ängran. Ånamnet kommer av ordet ång ’trång’ och syftar på att ån har skurit sig ned i en djup och trång dal (Wahlberg 2003:385). Ängersjö är en utpräglad skogssocken och ingen trakt med järnåldersbebyggelse knutet till boskapsskötsel och åkerbruk, förutom möjligen i själva byn där pollenundersökningar visat att odlingen inleddes redan i perioden 600–800-talen (Stenqvist Millde 2001:1). Det kanske viktigaste landmärket i utredningsområdet är Ljusnan (fig. 2 och 7). Ljusnan kommer av fornsvenska Lusn som betyder ’ljus, glänsande’ (Brink 1990:301ff ) och den skrevs Lusn på 1320-talet men Luxna 1552 (Wahlberg 2003:195). Ljusnan kallades Liusna Elfwen 1726 (SOFI) och Liusneå Älf 1760 (V12-17:1). I östra änden av utredningskorridoren är Laforsen (fig. 1, 7–11). Laforsen skrivs Lagforsen 1540 (SOFI) Laafors 1654 och La Forssen 1768, men Laforssen 1760 och 1860 (Geografisk avritning, V12-1:3, V12-17:1, SOFI) och Laxforsen eller Laforssen 1827 (Ström 1827:10). I Laforsen ska ha varit ett skattelagt laxfiske 1540, och platsen ska ha kallats Lagforsen, av det dialektala uttrycket ha i lag (SOFI). År 1542 skattar t ex Isbiörn Nilsson i Valla för fisket (Pehrsson 1984:97), och eftersom delar av området vid Laforsen ägdes av bönder i Valla, kan det vara fiske i Laforsen som menas. I en annan uppgift från 1565 framgår att det avgick avgifter till kronan från fisket i Lusne Älffuen (Pehrsson 1984:97). Kronan tog skatt i laxfisket även t ex vid forsarna i Ljusnan vid Söderhamn i samma tid (Hovanta 2002). År 1766 ägde assessoren Jakob Marschell Lafors-fisket (Pehrsson 1984:100). Var exakt laxfiskeanläggningen vid Laforsen fanns är oklart. Inga historiska kartor pekar ut platsen. Sannolikt var det strax nedströms dagens kraftstation. Fig. 7. Laforsen, södra fallet i fritt fall innan sprängningar och uppdämning. Notera mannen på klippan till vänster, så förstår ni hur stort fallet en gång var. Enligt uppgift skall det totalt ha varit ett 22 meter högt fall. Vykort från ca 1900. Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning Laforsen omskrivs 1726 här i Socknen och hela Landet största Strömfall. La-Forss wid namn; häftigt och brandt ljka som Strömfallet wid Elfkarleby (SOFI). Wattufallet Lafors omtalas 1791 (Bringeus 1967:312). Laforsen beskrivs 1799 I en ytterst vild trakt, mellan skogsklädda stränder, störtar sig här hela den ansenliga vattenmängden ned ungefär nio alnar [ca. 5,5 meter] i en enda avsats och slår emot en mitt i älven liggande oerhörd klippa … vad som ger vattenfallet ännu Fig. 8. En del av Laforsen idag, när forsen tystnat och många klippor sprängts bort. Mitt i bilden är Rövarholmen. Fig. 9. ”Laforssen belägen uti Liusneå Älf ” 1760 (V1217:1). Fig. 10. Laforsen med stenkistor och bebyggelse på södra stranden 1920 (21-FÄR-300). 7 mera liv är de bägge klippblocken på båda sidorna av älven, ovanför vattenfallet (Løøv 1992:107f ). År 1860 beskrivs att Laforsen hade en fallhöjd av 83,44 fot … är Ljusnans största vattenfall. Deraf är 26,2 fot ett enda lodrätt fall (SOFI). Laforsen ska även ha kallats Loforsen, af det att han faller lodrätt ned (SOFI). Redan 1853 börjades sprängningsarbetena i Laforsen, av Olof Borg, som även byggde en stenkista på norra sidan av holmen i älven (fig. 10), men arbetena leddes av Majorn på Enskogen, Jon Hansson (Pehrsson 1984:200ff ). Laforsens kraftstation byggdes ut 1949–1953 med en fallhöjd på 34 meter. Strax ovanför Laforsen var tidigare ett färjeställe (objekt 13 och 14, fig. 15 och 34) där man kunde ta sig över Ljusnan. Men överfarten ansågs mycket farlig och flera gånger ska båtar med både kreatur och folk ha förlist och följt med forsen. Skålån skrivs Jernblekt Beckn 1654 (Geografisk avritning). Kerstasjön ska ha fått sitt namn efter en finngumma, Kersta, som enligt traditionen har bott här (SOFI). Kårsjön skrivs Kålsiön 1650–1667 (V5). Messubodsjön skrevs Marbotierna ca 1650 och 1714 (Y4, V3) men Möösbo s. [sjön] 1650–1667 (V5). Sangen skrivs Sångn L [Lacus] 1650–1667 (V5) men Sangen ca 1650 (Y4). Namnet skulle komma av att sjön har sandig botten (SOFI). I äldre tid var skogsmarken gemensamt ägd av byarna i allmänningsskogar, fram till dess de delades upp på de olika byarna. Vid laga skiftet i början eller mitten av 1800-talet delades skogsmarken upp inom de olika byarna. Delar av skogstrakten var även kronans allmänningsskog, s k kronoallmänning. Avvittringen fastställde gränserna mellan kronoallmänningen och enskilda bönders mark och hade som mål att främja kolonisation och nyodling. Bönderna fick marktilldelning för att främja skogsbetet och myrslåttern. Avvittringen skedde från 1820-talet och fram till 1870-talet. År 1823 skedde avvittringen av den tidigare Kronoallmänningen mellan Laforsen och Kårböle (V121:5). Området har troligen tidigt använts för skogsbete. De byar och gårdar som haft skog i området hade förmodligen tidigt rättigheterna till nyttjande av den gemensamt ägda marken genom långvarig hävd. Förutom bete nyttjades skogen till uttag av timmer, till vedfångst, barktag, tag av busk till småkreatursfoder samt till myrslåtter. Ideliga konflikter inträffade mellan samernas betande renar och de ängs- och myrslåttermarker som bönderna hade (Egervärn 1993:81). Uppgifter säger att det fortfarande i slutet av 1800-talet vistades samer med renhjordar på moarna under vintrarna (Pehrsson 1984:86). Under 1700-talet införde myndigheterna förbud för svedjande på skogen, men troligen följdes förbudet knappt. År 1799, när några resenärer reser genom Hälsingland och Härjedalen, berättar de att Runt omkring omges man bara av förbrända skogar … svartsvedda tallstammar… Sådan förbränd skog träffade vi på genom hela Härjedalen … Nästan varje år brinner det fortfarande i de härjedalska skogarna”(Løøv 1992:18f ). Skogen vårdas nog väl, men ofta yppas skogseldar af resande ifrån deras natthärbergen berät- 8 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning tas om Hogdal 1791, till vilken Ängersjö hörde (Bringeus 1967:326). Inom utredningsområdet finns fyra kända fäbodvallar med tillhörande fäbodskogar, nämligen Gammelvallen, Nyvallen och Messubodarna i Färila socken samt Öjingsvallen i Ängersjö socken. Gammelvallen var fäbod till Föne och låg på Kronoallmänningen (fig. 18). 1726 hade två av Fönes gårdar fäbod i Långskogen (Lundh 1911:16). Den kallades Långskog Fäbodar och hade fyra stugor 1780 (V12-5:2). Den hette 1823 Långskogen (V12-1:5). Detta år skedde avvittringen av den tidigare Kronoallmänningen mellan Laforsen och Kårböle. År 1861 skedde en delning av Långskogens fäbodemark, då skogen delades i två delar mellan Nyvallen och Gammelvallen (V12-5:8). Fäboden Långskogen omnämns 1870 (21-FÄR-94). År 1893 sker uppdelning i enskilda ägor av Långskogens Fäbodeskog, den s k Gammelvallen, eller Gammelbovallen, vilken hade 4–5 stugor (V12-5:8). Åtminstone fram till mitten av 1920-talet var vallen Långskogen i bruk och hade fem stugor (21-FÄR-434). En gång kom en ko bort på Gammelvallen, kon hittades aldrig. Folktron menar att den kan ha tagits av trollen (Föne 2010:81). 1957 fanns bara ett par uthus kvar på Gammelvallen och vallrutan var igenväxande (ek. karta 16F Kårböle 4f Gammelvallsberget). Nyvallen tycks ha uppkommit i mitten av 1800-talet, eftersom skogen delades 1861 mellan Nyvallen och Gammelvallen (V12-5:8). På laga skifteskartan 1892 omtalas samfäldt Vallområde Nyvallen och 6–7 stugor tycks finnas. Detta år sker uppdelning i enskilda ägor av Nya Långskogens Fäbodeskog (V12-5:7). Även detta var fäbod till Föne. Åtminstone fram till mitten av 1920-talet var vallen i bruk. Det berättas att vallpigorna ibland hörde någon som kom körande på vägen, men ingen människa syntes till. Mellan Nyvallen och Gammelvallen fanns myrar där man sett en främmande människa som vallade sina kor, men ingen kände igen henne eller korna. Kanske var det skogsrået som visat sig (Föne 2010:82). 1957 fanns bara några uthus kvar och vallrutan var igenväxande (ek. karta 16F Kårböle 4f Gammelvallsberget). Messubodarna (fig. 30) finns med på en karta redan 1654 och skrivs då Möösbod. Intill låg Möös Kiöln, dagens Fagerberget (Geografisk avritning). Mes-Bodarna eller Mesbode var fäbod till byn Kårböle och låg 1726 vid Dala-wägen (SOFI). Fäboden kallas Messebodarne 1876, Messebo 1884, Messubod 1916 (21-FÄR-135, 21-FÄR-143, Generalstabskarta Los J242-83:1). Messebodarna finns kvar 1935 (V12-15:9). År 1884 delades vallsamfälligheten upp i enskilda ägor (21-FÄR-143). På Öjingsvallen (fig. 31) heter den gamla fäboden Gammelvallarna (FMIS). Undersökningar av husgrunder och pollenekologiska undersökningar av odlingen här, har visat att platsen började nyttjas under 1200-talet (fornl. Ängersjö 26, Stenqvist Millde 2001:13). Fäbodstugorna har varit delvis nedgrävda i marken (Olofsson 1997:56f ). Fäboden hade sex vallstugor namngivna efter respektive hemgård i Ängersjö (SOFI). Fäboden heter Ögingsvalln 1829, Öjungsvallen 1891 och 1912, men Öjingsvallen 1916 (23-ÄNG-6, Y64-14:2, Generalstabskarta Los J242-83:1, 23-ÄNG-22, V12-15:9). En del av fäbodvallen Gammelvallen (Ängersjö 45) grävdes ut 1982 och 1985, då 2–3 husgrunder dokumenterades. En husgrund daterades till ca 1220 (ATA 6383/85, 9400/92, Karlenby 1985:2). En husgrundslämning vid Korpåsen undersöktes 1985 (ATA dnr 2990/85). Tidigare fornminnesinventeringar Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering inom Ängersjö socken skedde 1971 första gången och i Färila socken 1957 första gången. Revideringsinventering i Riksantikvarieämbetets regi skedde 1989 och 1997 i Ängersjö socken och 1988 i Färila socken. Revideringsinventeringen var inte heltäckande. Viss kompletteringsinventering har skett genom Skogsstyrelsens projekt Skog & Historia under 2001, men den inventeringen berörde endast mindre delar av det aktuella området i Färila socken. När kraftledningen Långströmmen–Laforsen projekterades 1959 av AB Linjebyggnad Stockholm, refereras till den inventering Riksantikvarieämbetet gjort, då man kort skriver att Inga fornlämningar kända i ledningssträckningen. Inv. av C. Varenius 1957 (ATA dnr 7303/59). Detsamma svaret ger dåvarande landsantikvarien på Gävle Museum (ATA dnr 797/60). Nu när vi inventerat samma sträckning 57 år senare, ser vi hur mycket man missade vid den översiktliga inventeringen 1957. Vid samtliga specialinventeringar ökar antalet forn- och kulturlämningar, vilket visar att kompletterande inventeringar eller utredningar behövs inför exploateringar i många områden. Det aktuella området, liksom flera andra skogsområden omfattar fler forn- och kulturlämningar än vad som tidigare varit känt. Och kunskapsnivån ökar hela tiden. Därför är det inte så konstigt att antalet nya funna forn- och kulturlämningar vid arkeologiska utredningar ökar med flera hundra %. Områdets förhistoriska och historiska bakgrund Trots höjden över havet har de allra första inbyggarna i Skandinavien hittat till dessa trakter genom den forntida Ljusnan med anslutande vattendrag redan för drygt 9000 år sedan. Havskusten vid den här tiden låg troligen ungefär i höjd med Ljusdal, ca 35 kilometer åt sydöst (fig. 35). Med hjälp av vattenvägarna kunde människorna ta sig långt in i landet till bosättningar, som troligen mestadels är knutna till vattendragen och sjöarna. De första människorna levde av jakt och fiske och fanns här redan när inlandsisen drog sig tillbaka. Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning Minst 676 stenåldersboplatser är kända i Härjedalen. Antalet kända stenåldersboplatser i Hälsingland uppgår till minst 375 stycken, varav 29 i Ängersjö och 22 i Färila socken (FMIS). De flesta boplatserna ligger längs stränder av sjöar och älvar, där spår av matavfall och redskapstillverkning finns kvar. Matavfallet, i form av brända ben, visar att man ätit mycket älg och en del bäver, men även gädda och abborre. Ett av de äldre stenåldersfynden i Härjedalen finns i Ransjö i Linsell socken (Linsell 57 och 128), där fynd av kölskrapor och handtagskärna i porfyr tillverkades för 6000–7000 år sedan. Andra fynd är pilspetsar och spjutspetsar i kvarts, kvartsit och skiffer (Bergström 1991:43f ). En annan stenåldersboplats finns vid Stor-Drocksjön i Ängersjö (Ängersjö 153), vilken har daterats till 5800 f. Kr. (Rentzhog 1982:13). De kända boplatserna i Ängersjö socken befinner sig i två kluster längs två olika vattensystem, dels utefter Voxnans stränder och dels i ett band som sträcker sig från Hunnilsjön i norr, över Ängersjö och ner till Stor-Öjingen i söder. De kända boplatserna i Färila socken ligger i stort sett alla utefter Ljusnan och dess biflöden, förutom Färila 116 som ligger vid ett litet sjösystem långt västerut mellan Öjung och Los. Vid Laforsen kraftstation, på älvens norra sida, finns den stora stenåldersboplatsen Färila 426 (fig. 11 och 15) som har delundersökts vid fyra tillfällen åren 2007, 2008 och 2010 i syfte att datera och avgränsa boplatsen. Boplatsen har uppvisat ett rikligt fyndmaterial. I nuläget är den ej avgränsad men uppgår för närvarande till minst 42 000 kvadratmeter och den äldsta dateringen, ifrån ett bränt fotben av älg, pekar mot att den varit i bruk för omkring 9000 år sedan (Hovanta & Guinard 2009). Troligtvis har platsen varit i bruk under lång tid, liggande på terrassen ovanför den tidigare kraftiga Laforsen. Fallet i forsen uppgick till 22 meter, innan sprängning och dämning från 1940-talet och framåt, vilket gjorde att laxen nådde hit upp från havet men inte längre. Platsen utgjorde en bra fiskeplats när laxen leker under hösten. Söder om älven och mitt emot ovanstående boplats har även hittats tecken på att en boplats kan ha funnits, Färila 429 och 430 (fig. 15). Här är dock terrängen så pass söndergrävd av sentida aktiviteter, framför allt från timmerflottning och byggandet av kraftverket och vägar, att det är svårt att hitta orörda ytor, men det kan ha funnits en boplats liknande Färila 426 även på södra sidan av Ljusnan. År 1964 delundersöktes tre stenåldersboplatser vid Öjeforsens kraftverk (Färila 110, 111 och 112, fig. 35). Boplatserna skulle komma att överdämmas av kraftverket (ATA 6578/66). Omkring 4000 f. Kr. börjar ett bostadsskick med vinterhyddor på stenåldersboplatserna. Boplatsvallar kallas spåren efter hyddorna. Vi har en fundering om en eventuell boplatsvall i utredningsområdet (objekt 30, fig. 12 och 25). Den ligger på en isälvsavlagring med myrar och tjärnar intill i sjösystemet vid Skålån strax väster om Kårböle. På samma plats ligger även skärvsten (objekt 29, fig. 25). Stenålderskulturen fanns kvar här längre än i södra Sverige, och förändrades långsamt under järnåldern när 9 Fig. 11. Laforsenboplatsen (Färila 426) ligger på en sandterrass ovanför Ljusnan, bland annat just där kraftledningen finns. Boplatsen är minst 4,2 hektar stor. boskapsskötsel och åkerbruk infördes. Till en början passar kanske begreppet nomadiserande boskapsskötsel in. Fångstboplatser med i huvudsak stenartefakter förekommer in i yngre järnåldern i Härjedalen, med i huvudsak boskapsskötsel som näringskälla och med järnframställning som komplement (Bergström 1991:51ff ). Sen försvinner fångstkulturen, men fortlevde möjligen i annan form. En Fig. 12. Kan detta vara en boplatsvall eller är det en kåtatomtning? Den runda anläggningen med vallar (objekt 30) ligger på en isälvsavlagring där det också finns skärvsten i rotvältorna. 10 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning Fig. 13. Fångstgrop i ett system på sandheden vid Laforsen. Gropen (objekt 8) är grävd i kanten av kolbotten (objekt 7). del menar att samerna är ättlingar till det forntida fångstfolket. Spår efter röjning för att skapa bättre bete förekommer från bronsåldern och pollenanalyser som tyder på sädesodling finns från 300-talet e. Kr. i Ängersjö socken (Egervärn 1993:10). Att älgen var ett viktigt bytesdjur visar hällmålningarna. Hällmålningen i Flatruet har många älgbilder (Tännäs 58). På ett stenblock vid Letssjöns strand i Ljusdals socken, endast 22 kilometer från projektområdets östra del, finns en hällmålning (Ljusdal 3, fig. 35) med en tydlig älgfigur och en människofigur (Hovanta 1997). Flera otydliga figurer har kunnat påvisas på stenblocket. Hällmålningarna kan inte med säkerhet dateras, men avbildade föremål kan knytas i tiden 3000–1000 f. Kr., d v s under yngre stenåldern och äldsta bronsåldern (Bergström 1991:47). Hällbilderna uppträder i jakt- och fångstmiljöer, och i nära samband med stenåldersboplatser. Älgens betydelse påvisas även genom de många fångstgroparna. I Härjedalen fanns 1991 hela 1788 fångstgropar på 403 platser (Bergström 1991:48), och i Hälsingland finns ca 1000 fångstgropar (FMIS). Inom Ängersjö socken finns idag 15 fornlämningsnummer med fångstgropar, och i Färila socken 74 stycken fornlämningsnummer med totalt 307 fångstgropar (FMIS). Antalet fångstgropar stiger årligen genom nya upptäckter. Ett nytt fångstgropssystem hittades vid utredningen (objekt 8), med minst fem gropar i ett nord–sydligt, något vindlande stråk norr om Ljusnan och på båda sidorna av samt under kraftledningen (fig. 13 och 15). Fångstgroparna påträffas inom hela landskapet, främst på ställen där älgen hade sina naturliga vandringsvägar, vilka effektivt skars av genom fångstgroparna. De äldsta kända fångstgroparna från östra Härjedalen är från 3700–3500 f. Kr. Vid Öjingsvallen i Ängersjö finns ett 250 m långt fångstgropsystem med åtta gropar som spärrar av passagen mellan Gammeltjärnen och Lill-Öjingen (Ängersjö 33, fig. 31). En av groparna är daterad till 1700 f. Kr. (Rentzhog 1982:39). Utredningens objekt 37–39 är fångstgropar på moränholmar i ett myrområde (fig. 31), och groparna utökar det tidigare kända systemet med ytterligare ca 325 m i längd. Vid sjön Öjingens strand finns flera stenåldersboplatser (Ängersjö 51–57 och 62) vilka kanske kan knytas ihop med fångstgroparna. Några av de omfattande fångstgropssystemen i västra Härjedalen är möjligen anlagda under den expansion som skedde i landskapet i slutet av järnåldern 700–1100 e. Kr (Bergström 1991:48, Hemmendorff 2002:22). Fyra fångstgropar har undersökts i Färila socken (159 och 219), och daterats till dels perioden 400 f. Kr.–600 e. Kr., dels till tidig medeltid (ATA dnr 4438/86, 5298/86, Melander 1987, Ulfhielm 1996). De yngsta fångstgroparna är från 1860-talet, då det blev förbjudet enligt lag att fånga älg i grop. I samband med diskussionen om alla fångstgropar funderar forskare om man har handlat med animaliska produkter. Mängden fångstgropar tyder på en marknad större än vad man själv kunnat nyttja. Kanske såldes älghorn t ex till kamtillverkningen på Birka under yngre järnåldern (Bergström 1991:54). En lämningstyp som finns i hela Härjedalen och i Hälsinglands inland är insjögraven. Ett 30-tal platser har kända insjögravar, alltifrån enstaka gravar till hela gravfält. Fornlämningen ligger vanligen på en sjöstrand, en udde, i skogslandskapet och klart utanför de typiska jordbruksområdena. Gravarna är stensättningar, ibland med resta stenar och med en gömma med brända ben. Dateringar från de 29 stycken, på 1950-talet, undersökta stensättningarna på gravfältet Krankmårtenhögen i Härjedalen (Storsjö 9) visar på en nyttjandetid mellan 200 f. Kr till 200 e. Kr (Bergström 1991:51). Flertalet gravar var triangulära med en gravgömma med brända ben under ett gravklot eller täckhäll. På gravarna låg älg- och renhorn (Nääs 1996:72). Fynden i undersökta insjögravar hör samman med bondekulturen, men inte läget. Om gravarna representerar en kvarlevande stenålderskultur med ett nytt gravspråk eller om det rör sig om gravar för de första kolonisatörerna med odling, boskapsskötsel och järnframställning har inte klarlagts. Övriga insjögravar som daterats har vanligen visat sig tillhöra tiden 500–1100 e. Kr. (Rentzhog 1982:19). Det aktuella utredningsområdet har typiska terränglägen där insjögravar skulle kunnat finnas. En annan gravtyp i Härjedalen är skelettgravar under flat mark. Vivallen är ett av de mera kända gravfälten, beläget på en f d fäbodvall (Tännäs 181). De rika fynden i de år 1913 och 1986 undersökta, 20-talet gravarna visar att gravfältet använts under vikingatiden och fram till 1100-talet. Bland fynden finns mynt från 1060–1070. Fyndsammansättningen med orientaliska bronsbeslag och norska mynt påvisar kontakter såväl österut som mot Norge. Gravarna ligger i nord–sydlig orientering och visar därmed att de inte är kristna. Rikedomen kan ha kommit från handel, kanske främst produkter från älgjakten med horn och skinn. Och kanske ska man tolka fynden som att en expansion skett i ödemarken under vikingatiden (Bergström 1991:55) och att detta var tecken på säsongsförflyttning för bete och fodertäkt och därmed ett förstadium till fäboddriften (Rentzhog 1982:30). Några flatmarksgravfält är ännu inte kända i Hälsinglands inland, men kanske är det just på gamla fäbodvallar som man ska titta efter den här typen av lämningar. Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning I såväl sjöar som myrar har hämtats sjö- eller myrmalm som tillsammans med kol från kolningsgropar smälts till järn i blästerugnar. Järnframställningen skedde vid myroch sjöstränder ute i avlägsna skogsbygder nära den myr eller sjö varur man hämtat malmen. I Färila socken finns idag 16 kända järnframställningsplatser (FMIS). En undersökt blästerugn i Färila (fornl. 164) har daterats till 1100–1200-talet (ATA dnr 4438/86, 5298/86, Melander 1987). Det är från ca 500-talet som Hälsingland har sin stora järnproduktion, en stadig produktion som pågår fram till 1000-talet. Endast tre dateringar av blästplatser från främst Ljusnans dalgång finns, men kopplar man till 12 dateringarna från kolningsgropar blir bilden tydlig (Magnusson 1986:212f ). En källa anger att man in på 1300-talet hämtade myrmalm och tillverkade järn i Färila (Pehrsson 1984:151). Minst 290 blästerugnar finns i Härjedalen, de flesta finns i de östra delarna av landskapet medräknat Ängersjö (Magnusson 1986:227, Bergström 1991:107ff ). I Ängersjö socken finns idag ca 15 kända järnframställningsplatser. De flesta dateringarna av undersökta blästerugnar i Härjedalen har visat sig vara från 1300–1600-talen och det är under senmedeltiden som den härjedalska järnhanteringen har sin högkonjunktur och har karaktären av betydande binäring (Magnusson 1986:176ff ). Järnframställning i blästerugn var vanligt i Härjedalen långt in på 1700-talet och förekom sporadiskt i vissa socknar ända in till 1800-talets mitt (Bergström 1991:107ff ). Järnet såldes bl a till de norska kuststäderna och vid marknaderna i Röros, Levanger och Trondheim under 1500–1700-talen. I Ängersjö har ett slaggvarp och en blästerugn delundersökts 1974 (Ängersjö 1) och daterats till 1500-talet (ATA dnr 4603/74, Rentzhog 1982:33ff ). Verktyg och redskap för eget bruk i en smedja i Ängersjö har tillverkats av blästjärn och daterats till tiden 1290–1640 (Grandin & HjärthnerHoldar 2001, ATA dnr 424-378-2001). Produktionen av järn i Jämtland och Härjedalen uppskattas årligen ha uppgått till minst 10 ton, det mesta till avsalu eller som bytesvara (Rumar 1998:25). Det förefaller således som om järnhantering varit betydelsefull syssla redan från 500-talet i utredningsområdet, och järnet exporterades som ämnesjärn. På ca 30 platser i Hälsingland har hittats kanske ca 600 ämnesjärn (Lindeberg 2009). Många fynd är dock förkomna och uppgifterna knapphändiga. Spridningen av ämnesjärnsfynd i Hälsingland täcker in stora delar av landskapet, men från Färila och Ängersjö finns inga kända fynd. Från Härjedalen finns inga kända ämnesjärn. I Färila socken finns knappt 100 kända kolningsgropar, men inte en enda i Ängersjö socken (FMIS). I Färila har undersökts några kolningsgropar, varav två på Fönemon 1988 och 1990 (Färila 182 och 199) varav en daterades till sen vikingatid (Hovanta 1994, Andersson 1988, ATA dnr 5843/88). Andra kolningsgropar i Färila har daterats till tiden 400–800 e. Kr. (Färila 158, 163, 164 och 167, ATA dnr 4438/86, 5298/86, Melander 1987). Även en liggmila har undersökts (Färila 184, Andersson 1988, ATA dnr 5843/88). Dateringen av kolningsgropar överensstäm- 11 Fig. 14. En nedfallen slåtterlada (objekt 32) intill blöta myrslåtterängar. Området togs i bruk för slåtter vid 1800-talets mitt. mer väl med dateringarna av blästerugnar. I närheten av utredningskorridoren finns en känd järnframställningsplats (Färila 126) belägen på ett litet näs mellan Ol-Hanstjärnen och Långviken vid Kårsjön (fig. 25). Platsen upptäcktes 1984 och består av en blästerugn, två slaggvarp och ett malmupplag. Vid Stor-Drocksjön i Ängersjö (Ängersjö 153) hittades 1980 ett depåfynd med ett 40-tal smidesredskap som tänger, hammare och fil, snickarredskap som yxor, hyvelstål och raspar tillsammans med vapen som kortsvärd, spjutspets, pilspetsar och knivar. Fyndet dateras till 600–700-talen e. Kr. Fynden låg vid en stensättning som även innehöll brända ben (FMIS, ATA dnr 5622/80, 5842/81 och 6161/87). Är det en kringvandrande hantverkares verktyg? (Bergström 1991:54). Fyndet, tillsammans med andra liknande depåfynd, visar att det kan ha förekommit järnframställning i trakten i början av vikingatiden, även om inga dateringar av blästplatser ännu har påvisat detta. Platsen ligger ca 5 km söder om den planerade stationen i Sangen. Sedan vikingatiden har bebyggelsen expanderat genom nyodling i det aktuella området, men under 1300-talet inträffade en jordbrukskris i kombination med klimatförsämring och den svåra digerdöden. Flera härjedalska jordbruk övergavs och gav upphov till s k ödesbölen. Ca 30 % av de gårdar som fanns lades öde. Arkeologiska undersökningar har skett i två ödesbölen i Härjedalen, nämligen Tordalshögen och Annflon. De fossila åkersystemen daterades med C-14 och ska ha tillkommit under vikingatiden. Fäbodväsendet var utvecklat redan under tidig medeltid i Härjedalen och finns belagd i landskapslagar under 1200–1300-talen (Rentzhog 1982:69). Senmedeltidens jordbruk kännetecknades av mer boskapsskötsel men mindre åkerbruk. Den omfattande boskapsskötseln gjordes möjlig genom rik gräsväxt, utnyttjat genom fäbodväsendet. Vanligt var flerfäbodsystem, där man under betessäsongen flyttade mellan två eller tre fäbodar, vanligen inom en mil från hemgården. Fortfarande under 1980-talet fanns 40 fäbodar i bruk i Härjedalen (Bergström 1991:95). De flesta fäbodarna inom Färila socken tycks ha varit i bruk fram till mitten av 1920-talet, men inte så mycket längre. Nyodlingen under 1800-talet gällde mest röjning i sko- 12 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 97 13 14 12 9 8 9 8 7 8 6 11 10 3 85 5 88 5 428 3 4 333 75 1 4 426 341 2 430 429 241 Fig. 15. Karta 1 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. gen för att skapa bete och foderfångst. Under 1800-talet tog även myrodlingen fart genom dikning och uppodling av kärr och mossar (Bergström 1991:87ff ). Utredningens objekt 32 är en lada som står invid ett blött slåtterområde (fig. 14 och 28). Området började troligen brukas vid 1800-talets mitt. Från 1070-talet fram till 1500-talet pågick pilgrimsvandringar till Nidarosdomen och den helige Olofs grav i Trondheim. En av lederna följde Ljusnans dalgång förbi Kårböle mot Hogdal. Den kallas Jamtvägen (Sjöbeck 1939:28) eller Jämt-Norgesvägen. Troligen utnyttjade pilgrimerna redan befintliga äldre handelsleder för sina vandringar. I Kårböle ska ha funnits ett senmedeltida vägfararkapell helgat åt Sankt Olof (Jörälv 2000:92f ), troligen utefter ett äldre vägstråk (Lundell 2002:33). Kårböle var en viktig knutpunkt, varifrån det fanns tre möjliga vägar att välja på mot Norge, där en går västerut till Älvros via Ängersjö. Det var en dagsetapp om ca 2 mil mellan Kårböle och Ängersjö (Lundell 2002:67f ). Även i Ängersjö ska ha funnits ett senmedeltida vägfararkapell. Den andra leden gick på Ljusnans norra och östra sida från Ljusdal upp till Kårböle och Hogdal och ska ha passerat Strandbodarna på Ljusnans Fig. 16. Den runda stensättningen (objekt 17) på sandheden nära Ljusnan kan vara en pilgrimsgrav. Inte långt borta finns de s k Kyrkstenarna (fornl. Färila 28). Fig. 17. Kyrkstenarna (fornl. Färila 28) ligger på en moränavsats eller klapperstensområde strax ovanför en sandhed mellan Laforsen och Kårböle. Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 13 16 15 Fig. 18. Karta 2 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. östra sida mitt emot Kårböle. I sammanhanget med pilgrimslederna hamnar stensättningen, objekt 17, i ett intressant läge. Om pilgrimsleden Fig. 19. Den ovala stensättningen (objekt 12) ligger på sandheden intill ett myrområde nära Ljusnan. Detta kan vara en pilgrimsgrav. följt Ljusnan på dess östra sida, kan objekt 17 kanske vara en pilgrimsgrav (fig. 16 och 20). Ca 750 m SÖ om stensättningen ligger de s k Kyrkstenarna (fornl. Färila 28). Kyrkstenarna är två 20 x 10 m stora och 5 m höga flyttblock, 25 m ifrån varandra (fig. 17). Om stenarna berättas att folk i gamla tider vandrade från Ramsjö till Kårböle kyrka. Vägen var svårframkomlig och vid Kyrkstenarna bytte man om till kyrkkläder (FMIS). Kanske har Kyrkstenarna även haft betydelse längre tillbaka i tiden som samlings- eller rastplats för pilgrimer på vandring. Även stensamlingen, objekt 12, på heden närmare Laforsen skulle kunna vara en pilgrimsgrav (fig. 15 och 19), och passar bra in bland de tidigare nämnda. En stig eller väg som finns på flera historiska kartor leder norr om Ljusnan från Laforsen via Gammelvallen och Nyvallen till Kårböle och Strandbodarna, och knyter därmed ihop flera av de nya objekten med tidigare kända lämningar. Ljusnans dalgång har spelat en huvudroll för samfärdsel långt in mot nutid. Längs älven gick, som nämnts ovan, en av de viktigare vägarna, Jamtvägen eller Jämt-Norgesvägen 14 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 21 18 19 18 17 Fig. 20. Karta 3 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. eller stora Norgevägen (Lundell 2002:39), till Härjedalsfjällen och Norge, via Kårböle och Hogdal. Vägen som passerar Ljusdal, Färila och Kårböle och vidare till Ytterhogdal och Jämtland var den viktigaste handelsleden för kreatur och lantmannaprodukter. Förutom Kårböle var Färila en knutpunkt, varifrån man kunde följa huvudvägen åt två håll eller vika av huvudstråket i motsatta riktningar för att nå marknaderna i Hedemora, Sala och Falun respektive Hudiksvall och kusten. Handeln från och till Härjedalen och nordvästra Hälsingland var omfattande. Pälsjakt var i äldre tid betydelsefull för försörjningen. Järn, skinn och slipstenar var de varor som vanligen såldes eller byttes med andra varor på marknader i Hammerdal, Levanger, Röros, Gregoriemarknaden på Frösön och Distingsmarknaden i Uppsala. Februarimarknaden i Röros var Nordens största skinnmarknad (Rumar 1998:74). Organiserade expeditioner med långa följen forbönder reste till bland annat den urgamla marsmarknaden i Levanger, och som kunde ta ett par veckor. Redan från 1270-talet berättas om den omfattande handeln med Trondheim (Bergström 1991:56f ). Handeln med Norge begränsades från 1645 när Härje- dalen blev svenskt. Svenska marknader i Sundsvall, Söderhamn, Falun, Hedemora, Västerås och Gävle skulle prioriteras. Smuggling med oxar, tobak och kaffe finns dokumenterat under 1700-talet. Även hästar, oxar, ål och lin handlades med. Det geografiska läget för utredningsområdet gjorde att det utnyttjades för mellanhandel. Lin och garner kom från Hälsingland, strömming från hälsingekusten, rödfärg, koppar, plogar och liar från Dalarna, linfrö, färg och tobak från Gävle, torrfisk, salt och sill från Norge. Från 1700-talet hade järn och skinn spelat ut sin roll, och produkter från boskapsskötseln blev vanligare (Bergström 1991:112ff ). Till Härjedalens östra delar tog det åtta dagar för frakt med strömming från Hudiksvall. Och det tog 2 dagar att fara med häst till Hudiksvalls fiskelägen och lika många dagar tillbaka till centrala Färila. Resorna skedde med jämna mellanrum sommar som vinter, och på sommarresorna måste man stanna halvvägs för att rensa strömmingen så att den skulle hålla längre (Pehrsson 1984:92f ). De längre handelsresorna från Färila skedde ofta under vintern, men inte i den omfattningen som omtalas från Härjedalen och Jämtland. När hälsingen gjorde en resa, gjorde Jemten wanligen trenne (Ström 1827:31). Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 23 28 15 21 20 22 Fig. 21. Karta 4 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. Före 1600-talet fanns det knappast organiserade vägar i Härjedalen. Det var ridstigar som gällde, där man fick gå eller rida. Varorna klövjades på häst. Samerna använde renar som klövjedjur och ägnade sig åt omfattande handel från kust till kust. Efter erövringen av Jämtland-Härjedalen 1645 satte den svenska statsmakten igång att bygga bättre vägar (Rumar 1998:13). Dock verkar det som om vägarna fortfarande kring år 1800 inte var särdeles vänliga mot resenärer. Det berättas om vägen mellan Kårböle och Ängersjö att Det är en väg som man bara kan färdas på dagen, om man inte skall bli liggande med sönderbrutet åkdon (Løøv 1992:17). Bondehandeln med foror var omfattande, och en del bönder blev storhandlare och hade många foror med anställda körkarlar. Från Norrland åkte man till marknader i Mälardalen, resor som kunde ta 6–7 veckor. De som for till dessa marknader kallades sörkörare och kom ofta från östra och södra Jämtland. Varor som handlades mest med var pälsar och fisk. Pälshandeln var viktig i Jämtland. Varor som jämtarna hade med sig tillbaka var kryddor, salt, sprit och tyger. Från Ängersjö söderut mot Los fanns Storoxvägen. Den användes för att driva kreatur, säljesöar eller kodrifter, till Kopparberget i Falun, men även till Gävle. Möjligen fraktades också de hästar från Norge som såldes i Sverige längs denna väg (Hanzén 1949). En bro längs vägen, Storoxbron (Ängersjö 29), undersöktes 1994 och 1997 och daterades till 1600-tal (FMIS). Som ett led i kommunikationsforskningen runt Ängersjö grävdes delar av en kavelbro ut längs Mästarvägen 1998 Fig. 22. Öjungsvallsvägen (fornl. Ängersjö 50) är en hårdtrampad stig som ställvis blivit en s k hålväg. 16 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 27 25 26 24 26 Fig. 23. Karta 5 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. (ATA dnr 321-3035-1999, Stenqvist Millde 2001). En kavelbro längsefter Öjingsvallsvägen delundersöktes 1999 (Ängersjö 50 och 105) och daterades till senare delen av 1700-talet samtidigt som stora delar av vägen undersöktes med metalldetektor (fig. 22 och 31). Sammanlagt 116 fynd hittades, mest bruksföremål till djur och människa (ATA dnr 321-3069-1999, 321-2670-2001, Stenqvist Millde 2001:11). Vid sekelskiftet 1800–1900 fanns i Ängersjötrakten tre krogar, där man som resande kunde ta in över natten i en bättre eller enklare åkstuga eller i en stallkammare. En av krogarna var Lus- eller Ljuskrogen och en kallades Mesubuan (Bergström 1991:198) och sistnämnda torde ha legat i närheten av Messubodarna. Riksväg 84 idag följer i grova drag den gamla vägen. Vilken stuga som fungerat som krog eller övernattningsställe i Messubodarna är oklart, men platsen ligger bra till mitt emellan Kårböle och Ängersjö. År 1687 inrättades postgång var 14:e dag mellan Ljusnedal och Söderhamn och poststräckningen gick via KårFig. 24. Gående på den smala spången. En kavelbro (fornl. Ängersjö 144) över myrarna mellan moränholmar leder fram till en dammanläggning i Sangån. Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 17 52 29 30 29 126 Fig. 25. Karta 6 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. böle (Bergström 1991:202). Från 1756 fanns en postgård i Kårböle, som körde posten varannan vecka fram och tillbaka mellan Håvra i sydöst och Vännsjö i nordväst (Ström 1827:39). Från Söderhamns kronobränneri skulle man i Härjedalen köpa sitt brännvin från 1780, när husbehovsbränningen förbjöds (Bergström 1991:252), så det blev långa och skrangliga, och kanske dyra, frakter för litrarna. Åren 1687–1689 satte man upp halv- och kvartsmilstolpar av trä, bl a efter vägen från Färila mot Härjedalen. Redan då fanns således föregångaren till väg 84 förbi Kårböle. Ytterligare ett stort milstolpeprojekt skedde med början 1745, då milstolpar i trä återigen skulle tillverkas och sättas upp. Allmogen var missnöjd över att projektet skulle bekostas genom mera skatt, men landshövding Gripenhielm menade att projektet skulle genomdrivas om han så skulle sätta ett bondehuvud på varje milstolpe. Vägmätningen av Hälsinglands inlandsvägar skedde 1752 (Nordin 1995:10ff ). En kilometer väster om Messubodarna just i korsningen mellan kraftledning och väg var platsen för en milstolpe (Färila 59, fig. 30). Milstolpen är omnämnd som 1/2 Wid Fagerbergsbacken vid vägmätningen 1752 (Nordin 1995:23). Eftersom trästolparna ruttnade, så beslöt landshövding Cronstedt att nya stolpar skulle sättas upp 1785, denna gång i gjutjärn, och vara väl förankrade i stenpostament. Milstolparna kom i huvudsak att placeras på samma platser som de gamla. Milstolpen (Färila 59) stod tidigare i ett postament, men både stolpe och postament är borta. Milstolpen var av svartmålat gjutjärn, 0,9 m h, 0,5 m br vid basen och 0,03 m tj. Avsmalnande uppåt, upptill tillspetsad. På S sidan inskriften: GIII ½ F.A.U. Cronstedt 1785. Stolpen var rest i ett postament av kallmurad sten. Var starkt skadat 1957, men då reparerad med grus. Milstolpen stod på en kulle, 1,5 m diam och 0,3 m h invid vägdike N om gamla landsvägen (FMIS). Gamla landsvägsslingan finns delvis kvar här intill (objekt 34, fig. 30). Parallellt med väg 84 och delvis i densamma sträckningen, ledde den gamla landsvägen mellan Kårböle och Kålsätter samt vidare västerut, ibland kallad Dalawägen. Den gamla vägslingan finns bevarad i långa sträckor (objekt 34, fig. 30), och rundar moränkullar och myrar när nya riksvägen går rakt över. Den allmänna landsvägen mellan Färila och Kårböle hade blivit omlagd och rättad 1862, och då beslöts att den gamla sträckningens milstolpar skulle flyt- 18 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 31 Fig. 26. Karta 7 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. tas till den nya vägen. År 1864 flyttades så även 1785 års milstolpar mellan Kårböle och Kolsätter efter att den vägen omlagts. Tre milstolpar i Färila berördes av flyttningen (Nordin 1995:49ff ). Bonden Jon Hansson i Enskogen, Majorn på Enskogen kallad, var den som ledde arbetena med byggnationen av vägen mellan Kårböle och Vänsjö 1853 (Pehrsson 1984:206). Den aktuella kraftledningen korsar gamla och nya landsvägen tre gånger väster om Kårböle. Trakten befolkades under 1600-talets första årtionden av skogsfinska invandrare. Färila och Ängersjö var socknar där många finnar slog sig ned. I närheten av Kårböle ligger de båda finnbosättningarna Kårböleskog, 9 kilometer sydväst om Kårböle, och Björnberg, 4 kilometer nordväst om Fig. 27. På kartan från 1891 (Y64-14:2) syns den damm som fanns i Sangån (fornl. Ängersjö 142). Från dammen leder dels den naturligt buktande Sangån, men även en grävd vattenränna (objekt 41), kanal för flottningen parallellt med ån samt en ev flottarkoja vid ån (objekt 41). Stigen över myrarna (fornl. Ängersjö 144) finns på kartan. Se även fig. 32. Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 19 32 Fig. 28. Karta 8 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. Messubodarna. Biörneberg Finnetorp … bebos nuförtiden af Skatte finnen Hindric Eschelsson, år uti kronones jordeböcker upfördt för _ _ _ _ 1: öre 12 penningar hvar till det år 1637 är wordet skattlagt, som sees, af ett gammalt bref … den 5: Junii samma år. … Detta Torp berättes wara anlagt och uprögt wid pass 180 år sedan [i såfall 1575] på kronoallmänningen af en Finne wid namn Lars Tomason, som kommit ifrån Finland Savolax och Rauta lambi Sochn … Sedan har torpet af efterkommande barn och arfvingar hvar efter annan nyttiads och bebods intill år 1742 då nuvarande åboen sig tillhandlat stubbrättigheten af Skattefinnen Jon Olsson (23-ÄNG-1). Enligt annan källa fick Björnberg torpebrev 1623 och skattlades 1637. Finnbosättningen Kårböleskog fick sitt torpebrev 1629 och skattlades 1635 (Wedin 2007:108f + Wedin CD). I Björnberg fanns finnen Pål Larsson och i Kårböleskog Lars Jonsson, men 1694 bodde Henrik Olofsson med hustru och barn i Björnberg, och Mickel Mickelsson med hustru och barn i Kårböleskog (Wedin 2007:108f + Wedin CD). Kårböleskog ska från början ha hetat Mickelsberg efter den första bebyggaren och under 1700-talet kallades byn för Björkskog (SOFI). År 1726 omtalas Fintorpet Kårböle Skog och det sägs att det var från gamla byn Kårböle som det flyttade hit en finne (SOFI). När man 1791 frågar om finnar i Hogdals socken, till vilken Ängersjö hörde, svarar man att Finmarksåboer; ingen numera öfvar det språket. Inom Färila socken anges samma år att Finnmarksåboerne äro till antalet 17 stycken (Bringeus 1967:314, 330). Ingen av bosättningarna berörs av kraftledningen, men vi ville påtala att trakten delvis nyttjats för skogsfinska svedjor. Ljusnan med anslutande vattendrag har använts för flottning i huvudsak från 1820-talet och framåt. Men Lot- Fig. 29. En gränssten (objekt 35) med småstenar på toppen som markerar gränsen mellan Ängersjö och Färila socknar, mellan Härjedalens och Ljusdals kommuner samt mellan Jämtlands och Gävleborgs län. Gränsstenen är trots detta inte landskapsgräns. 20 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 33 34 59 34 35 • Fig. 30. Karta 9 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. tefors sågverk i Bollnäs anlades redan 1753 och fick allt sitt timmer från trakterna ovanför Laforsen, vilka flottades i älven till sågverket (Ström 1827:29). Strax ovanför Laforsens kraftstation på Ljusnans norra sida finns en lämning som kan ha med flottningen att göra (objekt 10, fig. 15). Och i själva Laforsen finns spår efter stenkistor som kan ha med flottningen att göra (fig. 10 och 15). Många dammar byggdes i bäckar och åar. Vallån, som rinner ut i Ljusnan vid färjestället nära Laforsen, fungerade för flottning från 1860-talet och framåt (Pehrsson 1984:183). I Sangån fanns en flottningsränna, byggd parallellt med ån, men det är oklart om det var ett vattenfyllt dike eller en träkonstruktion (objekt 41, fig. 27 och 32). Rännan finns på kartor från 1891 och 1912 (Y64-14:2, 23-ÄNG-22). Tydligen byggdes rännan mellan Sangen och Sävtjärnen 1885, och ända från Sangen kunde man nu flotta timmer längs vattendragen obehindrat ned till Ängra (Pehrsson 1984:187), en sträcka som fågelvägen är nära tre mil, men betydligt längre längs vindlande vattendrag. Flottningen i små och stora vattendrag var mest betydelsefull i början av 1900-talet innan vägnätet var utbyggt. Med bättre vägar under 1930- och 1940-talen minskade flottningens betydelse (Rentzhog 1982:100) samtidigt som vattenkraftsverken byggdes som omöjliggjorde flottning. Genom utredningsområdet löper gränsen mellan Härjedalen och Ljusdals kommuner. Gränsen är även länsgräns mellan Jämtlands och Gävleborgs län. Gränsen är dock inte landskapsgräns, för hela Ängersjö socken tillhör Hälsingland. Den gamla landskapsgränsen, tillika gamla gränsen mellan Sverige och Norge, flera kilometer väster om Ängersjö kyrka hava jämtar och hälsingar hållit, sedan landen blevo bebyggda berättas i en gränsläggningshandling från 1273. Den gamla riksgränsen följer i stort sett den nuvarande landskaps- och sockengränsen mellan bl a Ängersjö Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning Fig. 31. Karta 9 med utredningsområdet för kraftledningen Laforsen–Sangen. © Lantmäteriet Gävle 2010. Medgivande I2010/0240. 8 9 37 36 n Öju 38 7 21 gsva llsv 39 n äge 33 50 40 26 6 kvarnar med ett horisontellt skovelhjul, vilka kunde drivas med vatten i relativt små bäckar. Kanske är det rester efter en skvaltkvarn vi hittat i den ”späda” Sangån (objekt 41, fig. 32 och 39). Vanligast var att en hel by gemensamt ägde kvarnen. En dokumentation av en plats med sägenuppgift (Färila 56) skedde 1997 vid västra änden av Kårsjön i korsningen mellan vägarna 84 och 296 (Liases 1998). Sommaren 2013 skedde en mindre undersökning av ett av skyttevärnen i Kårböle skans (Färila 68). 51 52 och Älvros socknar (Bergström 1991:58f ). På Fagerbergets sydöstsida påträffades ett gränsmärke (objekt 35, fig. 29 och 30), vilket finns i sockengränsen. Märket består av ett av områdets största stenblock på vilket det staplats ett par stenar. Ängersjö gränstrakt var under 1500–1700-talen utsatt för många krigshärjningar, eftersom det gränsade till Härjedalen och Norge, och dessa gränstrakter plundrades ofta och gårdar brändes. Det är bättre att där blir ödeland än fiendeland! skall Erik XIV ha sagt om Härjedalen (Nääs 1996:14). Det nordiska sjuårskriget 1563–1570, Baltzarfejden 1611–1613 och Hannibalsfejden var några av dessa krig. Vid Hannibalsfejden 1644–1645 förskansade sig norrmännen i Rismyr skans nära Älvros och svenskarna i Kårböle skans, på 3,5 mils avstånd från varandra och med Ängersjö mitt emellan. I mellankrigstiderna plågades trakten av plundrande hopar från Hälsingland. Freden i Brömsebro 1645 ledde till att Härjedalen blev svenskt. Under 1700-talet blev det vanligt att man byggde skvalt- Utredningsresultat Sedan tidigare var ca 10 fornlämningar kända inom utredningsområdet (FMIS, S&H). De tidigare kända lämningarna består av en milstolpe, två fångstgropssystem, två flottningsanläggningar, två stenåldersboplatser och en fyndplats med skärvsten, en stockbåt samt en stig och en kavelbro. Vid utredningen påträffades 42 nya forn- och kulturlämningar, av vilka 22 stycken bedöms som fornlämningar och 20 stycken som övriga kulturhistoriska lämningar (tabell 2). Fördelningen sockenvis visar att Färila socken har fått 18 nya fornlämningar och 17 nya övriga kulturhistoriska lämningar, medan Ängersjö socken har fått 4 nya fornlämningar och 3 nya övriga kulturhistoriska lämningar. Antalet stenåldersboplatser som framkom uppgår till åtta stycken i närheten av Laforsens kraftstation, nämligen objekt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 11 och 42 (fig. 15). På dessa platser hittades slagen sten och skärvsten i markskador el- Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 23 Naturlig förekomst av kvartsporfyr • Ramsjö Skånskogenboplatsen Skånboplatsen Tvärforsenboplatsen Hennan • Öjeforsen- boplatserna • • Kårböle Laforsenboplatserna • hällmålning Färila • • Ljusdal Fig. 35. Karta över norra Hälsingland med vattendragen och en del orter. Boplatserna vid Laforsen är markerade med grönt. En speciell typ av kvartsporfyr finns även hittat på boplatser i Tvärforsen, Skån och Skånskogen längs Svågans vattensystem. Kvartsporfyren finns naturligt förekommande i det nordöstra hörnet av Hälsingland. Troligen har kvartsporfyren fått spridning över ett stort område på boplatser i norra Hälsingland och södra Medelpad. 3038/35). Den exakta fyndplatsen är okänd, men kanske kan den knytas till endera av stenåldersboplatserna vid forsens ena eller andra sida. Utöver de stenåldersboplatser som finns kring Laforsen så hittades ytterligare tre platser där det misstänks kunna finnas stenåldersboplatser. Objekt 14 är ett möjligt läge för boplats vid en plan tomt med ett tidigare färjeställe vid Vallåns utlopp i Ljusnan (fig. 15 och 34). Ingen provgrop grävdes eftersom detta är tomtmark. Uppfattningen om boplats stärks genom uppgiften att en stenyxa hittats här i ett potatisland 1919 av Herr P. Falander, Kårböle och som visades upp för Riksantikvarien 1924. Riksantikvarien menar att yxan är en synnerligen god trindyxa, vilken genom sina tydliga slagmärken och sin utpräglade spolform visar sig vara från den första perioden av yngre stenåldern, mer än 3000 f. Kr. eller trindyxtiden (ATA dnr 2991/24, 3208/24). Yxan som tydligen är i privat ägo, eller någon avritning av denna, har eftersökts men har inte kunnat nås innan denna rapport slutfördes. Objekt 29 ligger på en sandterrass intill en vik av Kårsjön. Där hittades skärvsten i ett par rotvältor. Några provgropar grävdes, men inga avslag påträffades. Däremot så finns i närheten en rund konstruktion (objekt 30) som kan ha samband med skärvstenen (fig. 12 och 25). Denna anläggning är ca 13 m i diameter och utgörs av en vall på 1–2 m bredd och ca 0,5 m höjd och med plan botten. Första tolkningen i fält var att det kunde vara en kolbotten men då inget kol och endast sparsamt med sot hittades kändes denna tolkning fel. I nuläget är det svårt att säga något men en tänkbar tolkning kan vara att det är en samisk lämning. För denna tolkning talar placeringen i landskapet, på en plan isälvsavlagring intill vattendrag och myr samt förekomsten av skärvsten i närheten men inga avslag. En alternativ tolkning kan vara att detta är en boplatsvall från stenåldern. På en sandplatå vid södra änden av Gammeltjärnen i Ängersjö socken återfinns objekt 36 (fig. 31). Här på en Fig. 36. En vältrampad stig (objekt 26) utanför Kårböle. Det är oklart vart den leder och när den uppkommit. 24 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning plan isälvsavlagring omgiven större myrar och enstaka andra avlagringshöjder med fångstgropar hittades skärvsten i en rasslänt ned mot sjön. Söder härom ligger de två sjöarna Lill- och Stor-Öjingen där 16 sedan tidigare kända boplatser är belägna och norr om finns Ängersjön med tre boplatser kända. Eventuellt kan man sätta samman objekt 36 med ovanstående boplatser då 36:an ligger vid en igenväxande vattenväg, numera mestadels myrmark, vilken knyter samman boplatserna i ett vattensystem. Möjligen finns lämningar efter pilgrimers färd genom trakten på väg till Nidaros (Trondheim). Objekt 12 och 17 tolkas som s k pilgrimsgravar (fig. 15, 16, 19 och 20). De ligger väl till i anslutning till den färdväg som troligen ledde på Ljusnans norra sida mellan Laforsen och Kårböle, och som möjligen gick genom Gammelvallen och förbi de s k Kyrkstenarna (Färila 78, fig. 17). Troligen hade stensamlingen, objekt 12, uppmärksammats redan 1947 av busschaufför Lars Jonsson boende vid Färjestaden vid Ljusnan, och anmälts till Riksantikvarien, som svarat att det troligen rör sig om odlingsrösen från svedjebrukets tid (ATA 3709/47, 1185/48, 3288/48). Läget för svedja är dock helt fel här på den magra sandheden. Det är svårt att datera kavelbroar och stigar bara genom kartstudier. En vältrampad stig i utkanten av Kårböle no- Fig. 37. Odlingsröse till en fossil åker (objekt 28) som delvis ligger under kraftledningen. I området finns ett 10-tal odlingsrösen runt kanten av en odling, vilken troligen röjts vid mitten av 1800-talet. Fig. 38. Stenmur (objekt 18) som delvis omgärdar torpet Backen utanför Kårböle. terades vid utredningen (objekt 26, fig. 23 och 36). Det är oklart när stigen uppkommer och vart den leder. Kavelbron Ängersjö 144 som leder över ett myrområde i västra delen av utredningsområdet (fig. 24, 27 och 32) är en av de färdleder som noterats i uppdraget. Stigen finns på karta 1891 och 1971 (Y64-14:2, ek. karta 16F 2-3 a-b Bukölen), men den kan ha använts långt tidigare. En kavelbro längs Öjingsvallsvägen (Ängersjö 50 och 105, fig. 22 och 31) daterades till senare delen av 1700-talet och stora delar av vägen undersöktes med metalldetektor (FMIS, dnr 3213069-1999, 321-2670-2001, Stenqvist Millde 2001:11). Inga av ort- och platsnamnen längs den aktuella ledningssträckningen signalerar att detta rör sig om bebodda järnåldersbygder med jordbruk och boskapsskötsel, men från medeltiden är trakten bebodd. Boskapsskötseln, menade man 1827, var Färila sockens huvudnäring, och de många ängarna vid älven översvämmades och blev bördigare (Ström 1827:24f ). Ett område med fossil åker påträffades vid utredningen (objekt 28, fig. 21 och 37), vilket troligen odlats upp i mitten av 1800-talet. Även ett myrslåtterområde med en nedfallen lada (objekt 32, fig. 14 och 28) härrör från samma tid. Vid torpet Backen i utkanten av Kårböle noterades en husgrund och stenmurar (objekt 18 och 19, fig. 20 och 38) på en plats där bebyggelsen och åkrar troligen tillkommit vid 1800-talets mitt. I området var kända två fångstgropssystem sedan tidigare (Färila 97 och Ängersjö 33). Delvis parallellt med Färila 97 påträffades ett till fångstgropssystem (objekt 8, fig. 13 och 15), med större och djupare gropar, vilket kan innebära att dessa är yngre. Till det redan kända systemet Ängersjö 33 kunde utredningen knyta ytterligare tre fångstgropar på holmar i ett myrområde (objekt 37–39, fig. 31). Vid vägen mellan Kårböle och Ängersjö stod fram till 1980-talet en milstolpe (Färila 59). Den är tyvärr försvunnen. År 1785 sattes milstolpar av gjutjärn upp i stora postament, men föregångare i trä ända från 1680-talet kan ha funnits på samma plats. Den aktuella vägen är delvis ombyggd under 1860-talet, men gamla vägslingan finns delvis kvar (objekt 34, fig. 30). Flottningen har haft stor betydelse i utredningsområdets vattendrag från början av 1800-talet och fram till 1930-talet. Såväl små bäckar som stora åar nyttjades för timmertransporterna från Ängersjöområdets stora skogar. Vattensystemen nådde Ljusnan och nedströms Ljusdal byggdes flera sågverk. I Ljusnans norra strandkant och i strömfåran, nästan längst österut i utredningskorridoren, finns flera spår efter flottningen (objekt 10, Färila 241 och 341, fig. 10 och 15). Men även intill Sangån, längst västerut på hela utredningskorridoren finns en flottningskanal och möjligen en eldpall till flottningskoja (objekt 41, fig. 27, 32 och 39). Kanalen byggdes 1885. Där utredningskorridoren passerar socken-, kommunoch länsgränsen finns ett stort stenblock i skogen med stenar på toppen (objekt 35, fig. 29 och 30), vilket markerar gränsen. Hur gammal denna är är oklart, eftersom gränsen mellan socknarna troligen varit på samma ställe sedan åtminstone 1600-talets mitt. I övrigt påträffades nio mindre gränsmärken (objekt 15, 20–24, 27, 31 och 33, fig. 18, 21, Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning 25 grafi, socialantropologi och ekonomisk historia, samordnat från Stockholms Universitet. Flera avhandlingar skrevs utifrån de olika ämnena. Utredningen har inte hunnit sätta sig in i alla de olika forskningsämnena i Ängersjöprojektet och deras resultat, utan har enbart läst sammanfattningar av de arkeologiska resultaten. Vi tycker ändå att vi skaffat en bra bild av områdets förhistoriska och historiska skeenden och händelser. Sammanfattning Fig. 39. En möjlig eldpall (objekt 41) till en kvarn eller en flottarkoja invid Sangån. Intill ligger en hög med planktimmer, troligen från själva kojan. 23, 26 och 30), vilka alla utom ett (objekt 23) finns i befintliga gränser. Möjligen har flertalet av dessa tillkommit i samband med laga skiftet under 1870-talet. Endast två kolningslämningar påträffades vid utredningen. Det är runda kolbottnar som ligger på heden inte långt från Laforsen (objekt 7 och 16, fig. 15 och 18). En tjärdal (objekt 25, fig. 23) hittades i utkanten av Kårböle. Vid färjestället över Ljusnan, strax uppströms Laforsen, finns lämningar efter bostad och källare (objekt 13, fig. 15). En udda rest sten av okänd ålder noterades i skogen i Ängersjö (objekt 40, fig. 31). Vid Ängersjöprojektet ”Flexibilitet som tradition – kulturmönster och näringar i en norrländsk skogsbygd under 1000 år” har flera olika undersökningar gjorts i omgivningen runt Ängersjö, bl a delar av flera vägsträckningar, husgrunder, järnframställningsplatser samt en smedja. Ängersjöprojektet var tvärvetenskapligt med forskare inom bl a etnologi, arkeologi, vegetationsekologi, historia, kulturgeo- Fig. 40. I en av vägkorsningarna nära Sangen finns denna målade ”vägskylt”. Fortum Distribution AB planerar anslutningsledningar från vindkraftsparkerna Ängersjökölen och Sandtjärnsberget i Härjedalen fram till Laforsens kraftstation i Hälsingland. Stigfinnaren Arkeologi och kulturhistoria consulting gavs i uppdrag att göra en arkeologisk utredning etapp-1 av kraftledningskorridoren, vilken omfattade en 25 kilometer lång sträckning inom Gävleborgs län och en 2 kilometer lång sträckning inom Jämtlands län. Hela sträckningen inom Gävleborgs län har inventerats, men endast kortare delsträckor inom Jämtlands län, utifrån respektive länsstyrelses önskan. Utredningen, som genomfördes i augusti–september 2014, syftar till att utröna om och vilka forn- och kulturlämningar som ligger inom utredningsområdet. Utredningen täckte in en 100–200 meter bred zon, lite varierande i bredd med utgångspunkt från befintlig ledningsbredd. Området består av mycket varierad terräng med stora sandhedar med tallskog, älv och ådalgångar med blandskog, berg med storblockig morän samt myrar och sjöar. Området ligger 205–460 meter över havet. Genom området rinner Ljusnan med biflöden. Ljusnan var fram till 1950-talet en oreglerad älv där Laforsen bildade ett 22 meter högt fall och har varit omskrivet i historiska källor som naturfenomen under många århundraden. Vattendragen användes för flottning av timmer främst från 1820-talet och framåt. Utredningen har kunnat påvisa ett par ställen med flottningslämningar. Laxfisket i älven var betydande, troligen ända från stenåldern. Laxen kunde nå Laforsen, men inte längre upp. Därför hittar vi många stenåldersboplatser, troligen säsongsvis nyttjade för laxfisket, i anslutning till Laforsen. Sträckningen berör sex byars skogsmarker, och troligen har trakten använts för skogsbete från vikingatiden. Fast bebyggelse har tillkommit i området från tidig medeltid, troligen mest i form av bönder med boskapsskötsel som huvudnäring och med järnframställning och jakt som binäringar. Ett par järnframställningsplatser finns i området. Inom Färila tycks järnproduktionen i blästerugnar ha en topp från 500-talet fram till medeltiden, medan järnproduktionen i Ängersjö tycks ha sin högkonjunktion mellan 1300- och 1600-talen. Under historisk tid, från tidigt 1600-tal, var området dels nyttjat av skogsfinnar som svedjade i skogen, dels av böndernas fäbodbeten och uttag av timmer, vedfångst, barktag samt tag av busk till småkreatursfoder men även 26 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning myrslåtter. I området finns fyra kända fäbodvallar. Inlandsisen smälte i området för 8000–9000 år sedan. Sedan tidigare finns känt ett antal stenåldersboplatser, där Laforsenboplatsen har förundersökts vid några tillfällen under 2000-talet. Boplatsen är bland de större och äldre i Norrland och täcker minst 4,2 hektar yta och har daterats till ca 7000 f. Kr. Människorna har därmed varit pionjärer i trakten just efter att isen smält undan och de första däggdjuren kommit till området. Att älgen varit ett viktigt bytesdjur ända från stenådern visar de många fångstgroparna. Utredningen har kunnat påvisa ytterligare ett antal sådana utöver de som redan var kända. Fångstgroparna ligger ofta i miljöer med stenåldersboplatser. Genom den östra delen av utredningsområdet ledde den gamla pilgrimsleden längsefter Ljusnan. Troligen har pilgrimerna från 1000-talet och framåt nyttjat äldre forleder där handeln varit tyngdpunkten. Flera enstaka lämningar, möjliga pilgrimsgravar, kan kanske knytas till pilgrimsleden på norra sidan av Ljusnan mellan Laforsen och Kårböle. Eftersom området varit en gränstrakt mellan Sverige och Norge har handel skett med olika varor åt båda hållen, dels med egenproducerande produkter, dels med ett slags transitohandel åt flera håll med varor som kommit längre ifrån. Flera viktiga handelsleder går genom trakten, såsom Jamtvägen och Storoxvägen. Från området kommer egenproducerat järn, päls och skinn. Genom området passerar nötboskap på väg söderut, hästar från väster mot söder, sill och salt från västkusten, strömming från östkusten mot väster samt lin, färg, kaffe och tobak från söder. Trakten kämpade även med transporter av varor och manskap i de ideliga krigen mellan Sverige och Norge och striderna gällde om bl a till vilket land Härjedalen skulle höra. Vid utredningen hittades 42 nya forn- och kulturlämningar, varav 22 stycken är fornlämningar och 20 stycken är övriga kulturhistoriska lämningar. De nya lämningarna är åtta stenåldersboplatser, två möjliga pilgrimsgravar, två stigar och vägar, ett område med fossil åker, en stenmur och grund till ett torpställe, en myrslåtterlada, två fångstgropssystem, två flottningslämningar, tio gränsmärken, två kolbottnar, en tjärdal, en källare och en rest sten samt en möjlig samisk kåtatomtning. Sedan tidigare fanns kända en milstolpe (numera platsen för en milstolpe), två fångstgropssystem, två flottningslämningar, två stenåldersboplatser, en fyndplats med skärvsten, en stockbåt, en färdväg/stig och en kavelbro. Fyra områden föreslås gå vidare i en etapp-2-utredning för att hitta stenåldersboplatser, nämligen objekt 11, 14, 29 och 36, där de tre förstnämnda ligger inom Gävleborgs län, och den sistnämnda inom Jämtlands län (se tabell 2, sid 30ff ). Administrativa uppgifter Län: Gävleborg och Jämtland Landskap: Hälsingland Kommun: Ljusdal och Härjedalen Socken: Färila och Ängersjö Projekt: Laforsen–Sangen, ark. utredn. steg-1 Projektledare: Fältarbete: Medverkande i fält , Föne Kartbearbetning: Inventering i fält: 140820–140911 Inventerad yta: ca 430 ha Fältarbetstimmar: 160 Referenser Muntliga upplysningar , SGU, Uppsala, om geologi och bergarter, den 6 november 2014 Internet • Fornminnesregistret (FMIS) www.fims.raa.se/cocoon/fornsok/search.html • Antikvarisk bedömning av fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar finns på http://www.fmis.raa.se/ help/FlashHelp/MiniFMIS.htm#Antikvarisk_bed_mning. htm • Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet http://www.bebyggelseregistret.raa.se • Skog & Historia, Skogsstyrelsen (S&H) http://minasidor.skogsstyrelsen.se/skogensparlor/ • Språk- och folkminnesarkivet i Uppsala (SOFI) Sökorden: Bergmyran, Björkvallsberget, Blästran, Fagerberget, Fagerbäcken, Flarken, Gammelbovallen, Gammeltjärnen, Gammelvallen, Getryggen, Hanshålen, Kerstasjön, Kolberget, Kårböle, Kvarnån, Kårsjön, Laforsen, Lill-Öjingen, Långskog, Messubodarna, Messubodsjön, Messuån, Norriåsen, Nyvallen, Nötberget, Ol-Hanstjärnen, Sangen, Sangån, Skålån, Stenbitstjärnen, Stora Hällberget, Stormyran, Sävåsen, Vallmon, Vallån, Vitmyran, Ängersjö, Ängerån, Öjingshedarna, Öjingsvallen. Arkiv Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA), Stockholm Färila socken: dnr 462/24, 544/24, 2991/24, 3208/24, 3038/35, 3709/47, 1185/48, 3288/48, 7303/59, 797/60, 2437/63, 6578/66, 4438/86, 5298/86 Ängersjö socken: dnr 4603/74, 5622/80, 5842/81, 2990/85, 6383/85, 6161/87, 9400/92, 421-4236-1994, 321-3035-1999, 321-3069-1999, 321-2670-2001, 2671/01 28 Laforsen–Sangen, arkeologisk utredning Hemmendorff, Ove. 2002. Arkeologiska utflykter. 1994. Kolningsgrop och kojgrund i Föne. Arkeologisk undersökning, fornlämning 199, Färila socken, Hälsingland, 1990. Länsmuseet Gävleborg rapport 1994:7. . 1997. Hällmålningen vid Letssjön i Ljusdal. Gammal Hälsingekultur nr 3–4 1997. . 2002. Med E4 genom Ödmården. Arkeologisk utredning av väg E4 mellan Noran och Söderhamn. Arkeo logi och kulturhistoria 5. . 2009. Stenåldersboplatsen vid Laforsen. I: Museivännen. Medlemsblad för museets vän ner, Ljusdalsbygdens Museum, nr 2/2009. 1992. Ängersjömark. En studie av det agrara kulturlandskapet och dess lämningar under medeltid och nyare tid i Ängersjö, Härjedalen. C-uppsats, arkeologiska institutionen, Stockholms Universitet. . 2000. Vägen till Nidaros. Längs medeltida pilgrimsleder genom Sverige och Norge. . 2001. Öjingsvallen vid sjön Öjingen. En pollenanalytisk studie av en fäbodvall i Ängersjö, Hälsingland. Skrifter från forskningsprojektet Flexibilitet som tradition, Ängersjöprojektet 3. 2004. Det norrländska rummet. Vardagsliv och socialt samspel i medeltidens bondesamhälle. Skrifter från forskningsprojektet Flexibilitet som tradition, Ängersjöprojektet 10. Stockholm Studies in Archaeology 30. . 1998. Vittror vid Ol-Hanstjärnen. Arkeologisk dokumentation, RAÄ 56, Färila socken, Hälsingland. Länsmuseet Gävleborg rapport 1998:12. . Järn i jorden. 2009. Spadformiga ämnesjärn i Mellannorrland. Stockholm Studies in Archaeology 48. 2002. Pilgrimsspår. Medeltida färdvägar och pilgrimsminnen i Hälsingland. 1911. (nytryck 1967). Blad ur Färila sockens historia 1994. Kårböle skans. Hälsingarnas utpost åt väster. 1963. Beskrivning till jordartskarta över Gävleborgs län. Sveriges Geologiska Undersökning. Serie Ca, nr 42. . 1992. Resa genom Hälsingland och Härjedalen år 1799. En del av berättelse om sin resa genom några svenska landskap för att besöka samerna. Översättning och nytryck av tyska originalet från 1801. . 1986. Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie 22. 1987. Rapport över arkeologisk undersökning av fornlämningarna 158, 159, 163, 164 och 167 i Färila socken, Ljusdals kommun. Länsmuseet Gävleborg rapport. 2000. Faxeholm i maktens landskap. En historisk arkeologi. Lund Studies in Medieval Archaeology 24. 1987. Ärkebiskop resa genom Hälsingland sommaren 1838. n. 1995. Underlag och anvisningar för upprustning av milstolpar i Gävleborgs län. . 1996. Härjedalens fjällvärld. , . 1997. Pilgrimstid. Upptäck medeltiden i Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Medelpad. . 1984. Yxebodha, del 1–2. (red.). 1982. Spåren i landskapet. Se och upplev Jämtland-Härjedalen 1. . 1998. Historia kring Kölen. En bok om Jämtland, Härjedalen och Tröndelagen. ten. 1939. Gästrikland–Hälsingland. En landskaplig orientering. Färdvägar och vandringsstigar utgående från statsbanorna. 2002. Kommunikationsperspektiv på utmarksnyttjande. Periferins landskap. Historiska spår och (red.). Skrifter från forskningsprojektet Flexibilitet som tradition, nutida blickfält i svensk glesbygd. Ängersjöprojektet 7. 1827 (nytryck 1964). Försök till en beskrifning öfver Färla socken. 1996. Fångstgrop på Sergeantsberget. Arkeologisk undersökning och rekonstruktion, RAÄ 219:2, Färila socken, Hälsingland, 1995. Länsmuseet Gävleborg rapport 1996:05. red.). 2003. Svenskt ortnamnslexikon. . 2007. Den skogsfinska kolonisationen i Norrland.
© Copyright 2024