Text: Helena Lind Bild: Bert Leandersson Arbetet är genomfört med
Text: Helena Lind Bild: Bert Leandersson Arbetet är genomfört med stöd från Svenska kyrkan. Lundby nya kyrka, Göteborg 1996 Acke Zimdal, Margareta Diedrich, Eva Grane En låg profil med tydlig avsikt Föregångaren, som några satte fyr på 1993, var en traditionell trädgård i väster. Här sker entrén, som tar sin början mellan kyrka med torn. Den har ersatts av en förnämlig italiensk två tegelknektar och sedan fortsätter genom den omslutna basilika – en Fågel Fenix som har stigit ur askan. En tidlös gården. Stora glasade ytor i »sidoskeppen» låter oss ana arkitektur har fått en värdig representant i Lundby, där estetik vad som pågår i det inre och omvänt – inifrån kan man och funktion går hand i hand. Den lågmälda tonen handlar följa vår väg mot helgedomen. En fin tanke. Sedan sker det om enkelheten i byggnadstypen, om vinsten med att befria oväntade: klockorna slår och ljudet förpassar oss söderut, arkitekturen från allt onödigt. Då blir det som bäst. långt söderut – till Rom, Florens … Det är den där lite tunnare Det är det rustika koret med sin eleganta rondör som vi klangen, inte den dova tunga som i våra klassiska kyrkor. först ser – så mycket kropp! Och precis som basilikan före- Så blir vi stående en stund med blickarna riktade mot det skriver höjer sig ett mittskepp över två flankerande delar. stora rosettfönstret och den blå mosaiken över portalen, full Den sinnrika idén att karva ut en rektangel i den tidigare av symboler. formen har försett den nya kyrkan med en skyddad för- Utdrag ur texten i häftet Moderna svenska kyrkor »Kyrkorummet är stort och luftigt men man drunknar inte. Det är ett väldigt öppet rum och bänkkvarteren är lite brutna så man ser varandra. Det skapar gemenskap. Och när man firar gudstjänst ser man in i himmelen genom de färgade glasen i koret. Här har arkitekterna verkligen lyckats. Kyrkan är ljus, vacker, välkomnande och funktionsduglig – den har allt.» Ing-Marie Gustavsson diakon och distriktschef Lundby församling Sankt Petri kyrka, Klippan 1966 Sigurd Lewerentz »Sankt Petri har ett ganska intimt kyrkorum, inga långa avstånd till altaret och prästen står ganska nära församlingen.» Kyrkoherde Olof Sandström Ett medeltida rum Sankt Petri kyrka är inte precis något landmärke. Snarare Kyrkan är öppen står det på en skylt men vi får leta oss en mycket jordnära historia, placerad ett snäpp in i Stads- fram till ingången som ligger dold mellan sakristia och parken. Gömd bakom gröna skärmar vilar den tungt mot vapenhus. Här börjar det bölja – en rörelse som sedan fort- den skånska myllan – och av jord är den skapad. Allt sätter genom hela helgedomen. Det ser ut som om jorden väsentligt är av jord, bränd jord. Och allt är redovisat, inget har sjunkit undan och plattorna tappat fotfästet men det är ligger dolt. Mer renodlat än så här kan det knappast bli. blott en chimär. I själva verket ville Lewerentz göra det lite I muren tycks öppningarna ha mejslats fram. Endast en tunn svårt för oss: vi måste anstränga oss för att finna porten in hinna skiljer mellan ute och inne. Glaset ligger utanpå teglet, till Guds rike. Så särskilt praktiskt är det inte, i varje fall inte fäst med klamrar. Inga karmar, inga hindrande bågar. En för de gamla om vintern. Men då öppnar man bara porten elegant lösning som suddar ut gränser. Med rötter i en glas- mot väst. brukarfamilj hade arkitekten god kännedom om materialet. Kanske var det därför han kunde se bortom det möjliga? De låga valven inne i vapenhuset skickar oss tillbaka till en annan tid. Som beskyddande vingar sänker de sig ner över oss. I halvdunklet infinner sig en stark känsla av intimitet och omslutenhet. Här får ljuset pressa sig in genom smala slitsar i mur och valv. Härinne tar världen paus. Men ur tystnaden växer ett ljud – ljudet av droppande vatten. Så står vi där förundrade. Framför oss välver sig golvet i en mjuk böj ner mot en dopplats, där en gigantisk vit mussla tjänar som dopfunt. Försiktigt tar sig dropparna över kanten ner i en spricka i golvet. Hela scenen är tagen ur bibeln då Moses slår med staven på klippan som brister och ur berget strömmar vatten – symbolen för liv och rening. Utdrag ur texten i häftet Moderna svenska kyrkor »Jag tror också att dunklet här gör det lite intimt.» Komminister Ann-Marie Nelson Österängskyrkan, Jönköping 1961 Johannes Olivegren »Österängen är ett område som är rätt så tufft för många som bor här. Det är hög arbetslöshet och en stor andel har annan kulturell bakgrund. Det kyrkan också får stå för är den diakonala biten – den sociala omsorgen. Området består av många ettor. En del bor här bara ett kort tag, andra lite längre. Men i och med att kyrkan ligger i centrum av området så strömmar rätt många förbi.» Diakon Karin Ahlqvist En atlantångare på väg Ingen kan undgå att se Johannes Olivegrens kaxiga skapelse korets plats. Men det visar sig vara en genial lösning. Genom – en uppstickare mitt i parklandskapet som skjuter ut över att utnyttja terrängen har allt kunnat läggas under samma en sänka. Intrycket förstärks av placeringen på en kulle. tak. Kyrkan kan trona på kullen i all sin nakenhet, helt utan Och den tycks röra sig ner mot dammen … Många av hans konkurrens. Inget stör dramaturgin. Den ljusa kroppen har kyrkor liknas också vid skepp. fritt spelrum. Hela intrycket är rent, avskalat: de vita betong Vid en närmare betraktelse uppstår en viss förvirring. skivorna möter taket utan språng och bryts enbart av ett Koret ska ju ligga mot öster. Men här har viljan att sätta antal strävor, som stagar och skjuter uppåt i en rörelse som kyrkan i rörelse tvingat fram ett radikalt beslut. I Österängen formen ger. En viss reliefeffekt av gjutformarna kan dock är det placerat i väster – i sluttningen, där det gröna dyker skönjas. ner mot dammen. Församlingsdelen med entrén har intagit Utdrag ur texten i häftet Moderna svenska kyrkor Härlanda kyrka, Göteborg 1958 Peter Celsing Från tävling 1951 … »Planlösningen av kyrkan är klassiskt ren. Kyrkointeriören värdig. Församlingshemmet är klart och redigt. Byggnadernas volymspel i och för sig och i förhållande till varandra är vackert avvägt och fasaderna har en självklar välgörande enkelhet.» Så uttalar sig prisnämnden om det vinnande tävlingsbidraget Farafalla i mars 1952. Inom en tänkt kvadrat finns kyrka och församlingshem inritade, helgedomen i den nordöstra delen av tomten och i vinkel mot denna församlingshemmet. En gruppering och placering som prisnämnden finner hänsynsfull både mot topografi och befintlig vegetation. Celsings tydliga avsikt är att behålla den gamla allén från landeriets tid men även att knyta an till kyrkoruinen på platsen, den kyrka som revs på Gustav Vasas befallning 1528. Ambitionen är hög hos den unge arkitekten. Bakom det vinnande förslaget ligger ett intensivt arbete där man även kan spåra influenser från arabisk arkitektur, från hans tid i Beirut. Celsing vill få till något riktigt bra, något varaktigt som varken kan hänföras till stilarkitektur eller modernism – snarare till ett rum bortom tiden. Ett rum som får sin verkan enbart genom ljusets spel och ytornas fördelning och som formats kring det naturliga centrumet: altaret. Arkitekturen får inte bara vara ett skal kring en funktion. Den får inte heller vara påträngande. Det stora är att skapa med små gester, att låta kyrkorummet ta form genom volymernas, materialens och detaljernas inbördes samverkan, menar arkitekten. Där, i det lågmälda samspråket mellan helhet och delar, uppstår konsten. Utdrag ur text i häftet Moderna svenska kyrkor »Man tänker på skönheten i byggnaden – stenen och sym boliken. Här finns en påtaglig närvaro som jag inte kan finna någon annan stans.» Kyrkoherde Karin Coxner Ringlander Bodafors kyrka 1940 och 1972 Ralph Erskine 1972 Från traditionell salskyrka till något mer komplext Det tar en stund att få grepp om väderstreck och plan. Sedd var sin sida om det existerande kyrkorummet (och entrén), utifrån är det fasaderna som träder fram. Av själva taken med vingarna införlivade. Planen omvandlades till en stor syns inget då de flacka skivorna sluttar inåt. Betraktad från rektangel. Ett ingrepp var dock oundvikligt, framtvingat av håll är kyrkan ren geometri – idel låga liggande rektanglar. den nya församlingssalens placering: kyrkorummets fönster De enda uppstickarna är kyrkorummets sadeltak och klock- mot norr måste sättas igen. Mot söder löste arkitekten ljus- tornet. Kanske var det arkitektens sätt att markera centrum frågan genom att rita in en atriumgård och sedan lägga kontra periferi? övriga lokaler kring ljusgården. Samtidigt ömsade kyrkan Erskines bärande idé var att inkorporera det gamla i det skinn, från ljus puts till mörkt trä – impregnerade furubräder nya och röra så lite som möjligt i det redan byggda. Planen av varierande bredd. Förändringen gav helgedomen ett helt för 1940 års kyrka hade formen av ett oregelbundet T med nytt och säreget utseende, främst genom de kraftiga lock- sakristian i den södra och församlingssalen i den norra listerna. »vingen». Nu skapade Erskine två likformiga volymer på Utdrag ur text i häftet Moderna svenska kyrkor
© Copyright 2024