HVT0929-008-011-Rep.qxp
09-06-12
13.04
Sida 2
Tomas Ledin
berättar om
sångerna,
krisen &
kärleken!
Efter turnén för
tre år sedan fattade
jag ett viktigt beslut!
Familjen har alltid betytt mycket för Tomas. Här är hela
klanen församlad, fr v hustrun Marie, pappa Folke,
svärmor Gudrun Anderson, svärfar Stikkan Anderson,
mamma Margareta med armen om Tomas.
8
Hemmets Veckotidning 29/2009
HVT0929-008-011-Rep.qxp
09-06-12
13.04
Sida 3
”Sommaren är kort” kom till
i väntan på en försenad
dessert och ”En dag på
stranden” är bara ljug om
man får tro artisten Tomas
Ledins systrar...
Men sant är att han skrivit
”Snabbköpskassörskan” –
även om han teg om det i
det längsta. Sant är också
att han varje år återvänder
till Lövvik för att minnas
barndomens trygghet...
AV MARIA SVEMARK FOTO: KURT PETTERSSON,
AFTONBLADET, IBL, SCANPIX
et är en lycklig Tomas Ledin som Sedan sönerna föddes har Tomas varvat
befinner sig på turné den här som- turnélivet med perioder där han har arbetat
maren. För första gången på många med andras musik. Men han trivs på scenen!
år känner han att han har något att berätta
med sin musik, något som kanske mer än
någonsin andas optimism. Barnen är på god sova i bilen, säger Tomas och skrattar.
väg att flyga ut ur boet, hans föräldrar har
Som alla vet är Tomas lyckligt stadgad
kvar sin goda hälsa och själv ser han bara sedan 1983 med Stikkan Andersons dotter
fördelar med att vara femtio plus – eller Marie Ledin, numera bokförläggare och
kanske snarare sextio minus...
författare. Tillsammans har de två söner,
Familjen Ledin på utdelningen av
– Jag skriver ur ett annat perspektiv i dag. John, som studerar i London, och Theo, som Polarpriset, fr v Tomas, John,
Jag har erfarenheter jag inte hade tidigare går på gymnasiet och fortfarande bor hemma. Marie och Theo.
och har inga problem med att vara femtio
– Nu gläds jag åt att se att de får luft
plus. Det är en bra ålder, samtidigt som man under vingarna och har en egen vilja. Det är
blir medveten om att det finns ett slut och att fantastiskt. Men visst är det en ny fas i livet
vi alla ska dö, tyvärr även jag. Det gör att för mig, absolut, men jag känner mig främst precis vid Ångermanälvens mynning.
man kanske blir noggrannare med sin tid lyckligt lottad. Mina föräldrar är friska och
– Jag har riktigt romantiska barndomsoch vad man ägnar sig åt, och det tycker jag mina tonårsbarn är på väg ut. Det är den minnen om hur jag vaknade sex på morgoär bra, säger Tomas Ledin.
bästa av tider, på många sätt, nen av att det var helt ljust ute och så rodde
Tomas Ledin är kanske den
säger Tomas, som fyllt 57.
vi ekan in i gäddviken, tyst och stilla. Där
Vi
rodde
artist som mest förknippas
Att hitta balansen mellan tog jag gäddorna levande ur saxen och la
ekan in jobb och fritid, eller kanske dem i sumpen vid bryggan. Där höll fisken
med den svenska sommaren.
Hans egna somrar kan sam- i viken och
snarare mellan offentligheten sig färsk några dagar.
manfattas i tre punkter –
och livet bakom scenen, gjorFarfar hade sålts på auktion
turné, skärgården och barn- tog gäddorna de han redan innan äldste
domens Lövvik.
sonen föddes.
Farmor och farfar bodde på ön bredvid. Farfar
levande
I skärgården finns familjens
– På den tiden sa man inte Jonas var sågverksarbetare och kom från
sommarnäste, i Lövvik finns ur saxen...
att man blev utbränd och mycket bistra förhållanden. Som barn hade
fiskartorpet som Tomas försprang in i väggen, men det han sålts av kommunen till lägstbjudande,
äldrar fortfarande har kvar och dit återvän- var det som skedde. Jag hade arbetat alltför efter att hans egen far försvunnit och modern
der han varje år. Turnerar gör han däremot intensivt och började fundera på om det inte klarade att ta hand om alla syskonen. Så
bara om han har nytt material att blanda kanske fanns något annat i livet som vänta- att fånga sin egen mat var förmodligen både
med de gamla klassikerna. Albumet ”500 de på mig. Jag började bland annat produ- en tradition och nödvändighet.
dagar om året”, som släpptes i början av cera andra artister i stället, och när John
– I slutet av månaden var det mycket fisk,
sommaren, är hans ”25:e, eller 26:e?”, för sedan föddes fick jag fokus på artisteriet och bryta, tunnbröd som man bröt i mjölk
att citera Ledin själv. Turnén går i Sverige, igen. Artistiskt sett har det varit mycket med lingonsylt. Det var även min farfar som
Norge och Finland och är en jätteapparat i givande, men det är inte alltid helt lätt att få lärde mig att äta surströmming, genom att
jämförelse med när Tomas och hans tre en fungerande balans mellan familj och ge mig en krona för varje strömming! För
polare började på 70-talet.
arbete. Efter turnén för tre år sedan var det en krona kunde man köpa en top hat-glass.
– Då körde vi bussen själva, skötte ett medvetet beslut att vara hemma och vara För varje strömming jag åt såg jag framför
ekonomin, bar våra instrument, ställde in nära mina tonårssöner, säger Tomas.
mig hur jag kunde köpa strutar dagen efter,
ljud och ljus och tvättade scenkläder på
Under sin uppväxt fiskade Tomas myck- säger Tomas.
nätterna. På 70-talet hade man inte alltid et. Eftersom hans mamma var lärare och
råd att bo på hotell ens. Då var man tvung- pappa var rektor hade de långa sommarlov
Därför höll Tomas tyst...
en att hitta en tjej att bo hos för att slippa tillsammans på Höga kusten, i byn Lövvik
D
’’
Hemmets Veckotidning 29/2009
9
HVT0929-008-011-Rep.qxp
09-06-12
13.04
Sida 4
Forts från föreg sida
I skärgården håller Tomas och Marie gärna
fest för vännerna och deras familjer. Däremot är Tomas inte killen som sätter på sig
förklädet och grillar.
– Jag tycker mycket om mat, men matlagning är ett stort svart hål i min bildning och
som jag tycker är lite jobbigt. Jag skulle
väldigt gärna kunna. En anledning till att det
blivit så här är att Marie gillar att laga mat,
och är väldigt duktig på det.
En gång tog en dessert lite längre tid än
hon planerat och det blev Tomas lycka. Det
var nämligen då, under en sommarkväll i
augusti, som ”Sommaren är kort” föddes.
Marie och Tomas bodde i Saltsjö-Boo och
hade ätit middag hemma med goda vänner
när låten skrevs i väntan på efterrätten.
Men varför, i alla år, valde han att förtiga
”Snabbköpskassörskan”? Varför ville
Tomas inte stå som upphovsman? Så här,
över tjugo år senare, beskriver han sig
som den felande länken i en bra historia
som bara blev ännu bättre ju längre tiden
gick...
– Di sma undar jårdi är gamla kompisar
till mig. Jag hade tagit på mig att producera deras platta när låten bara kom, helt från
det blå. Sen låg det ju ett Ica mitt emot där
Göran Ringbom bodde nere på Sudret.
Historien kring låten hade inte blivit lika
bra om alla visste att jag skrivit den. Men
till sist visste hela Gotland hur det egentligen låg till. I dag är jag tacksam att den
kom till, för det var ju en bra historia. Det
kom turistbussar till snabbköpet och
kassörskan fick göra sin egen butiksturné.
Sen blev den en succé nere i Tyskland och
Österrike också, med en text som översatt
betyder ”Jag är en isglass”!
Men om Snabbköpskassörskan dolde en
hemlighet, så är det inget emot de uppenbara lögner som Tomas Ledin staplat i
sommarklassikern ”En dag på stranden”...
– Mina systrar kallar den ”sången där
Tomas ljuger”. Att jag skulle varit uppe
och kokat te innan jag väcker de andra, det
är en direkt lögn. Jag var på den tiden alltid
den som vaknade sist. ”En dag på stranden”
är på många sätt en önskedröm om hur jag
skulle vilja vara, enligt mina systrar.
■
Vinn skivan!
Vi lottar ut fem exemplar av Tomas Ledins
nya skiva ”500 dagar
om året” bland dem
som kan svaret på
följande: Vad hette
Tomas Ledins farfar
i förnamn?
Skicka ditt svar på
ett vykort till Hemmets Veckotidning,
Ledin 29, 209 82 Malmö, senast onsdagen
den 22 juli.
10
Räddningstjänsten tvingades klippa upp taket
på Annas bil för att få loss henne. Sedan fördes
hon med helikopter till Karolinska sjukhuset.
Anna hade inte en chans
när däcket exploderade!
Jag har haft ä
Trafiken på motorvägen var
gles när Anna bestämde sig
för att köra om den stora
lastbilen. Hon svängde ut
och ökade farten. Då – när
de båda bilarna ligger
jämsides exploderade lastbilens vänstra framdäck.
– Nu är det slut! tänkte Anna,
medan rutorna krossades
och huvudet klämdes fast...
AV KJELL-ÅKE STEEN
FOTO: STEFAN REINERDAHL
ör två år sedan blev fyrabarnsmamman Anna Lidback, 35, påkörd av
en lastbil när den vårdslöst bytte
körfil. Hennes bil skrapades upp i sidan,
själv klarade hon sig oskadd men upplevde händelsen som mycket otäck.
Minnet av detta rann upp inom henne
när hon för några veckor sedan körde sin
folkvagnsbuss på motorvägen i höjd med
Barkarby i nordvästra Stockholm. Det låg
F
en stor lastbil, lastad med jord, framför
henne och hon kände att hon ville om den
så fort som möjligt.
Anna pluggar till sjuksköterska och var
på väg från hemmet i Järfälla till sin praktikplats på Jakobsbergs sjukhus. Hon skulle bara göra en avstickare till Kalhäll för
att hämta sin mobil, som hon glömt hos en
vän, när olyckan hände.
– Jag hade bara kört ett par hundra
meter på motorvägen när jag hamnade
bakom lastbilen, berättar hon.
Men just när hon kom upp parallellt
med den i ytterfilen exploderade ett av
lastbilens däck. Föraren tappade herraväldet över lastbilen och den pressade minibussen mot vägens mitträcke.
– Nu är det slut! tänkte Anna.
Glassplitter yrde, minibussen skruvades
ett halvt varv runt och stannade till slut
med bakdelen hängande ut över motorvägen
– Jag var vid medvetande hela tiden och
på något sätt lyckades jag trots chocken
känna efter att jag hade känsel i tår, ben
och armar. Jag hade ont i övre delen av
ryggen som klämts fast. Den skarpaste
smärtan kom dock från vänster armbåge.
Jag trodde den var bruten.
Hennes första impuls var att larma efter
Hemmets Veckotidning 29/2009
HVT0929-008-011-Rep.qxp
09-06-12
13.04
Sida 5
Anna har hämtat sig från olyckan
och tar till vara tiden med
familjen. Fr v Max, Mathilda,
Vendela med kompisen Edith,
Celina, Anna och Janne.
änglavakt – två gånger!
hjälp, men hon kom strax på att hon saknade sin mobil. Då dök en man upp intill
henne.
– Han sa lugnt att räddningstjänsten var
på väg. Han höll min hand medan vi väntade och det hjälpte mig att behålla lugnet och
inte råka i panik.
Minibussen hade bokstavligen förvandlats till en söndervriden skrothög. Brandmännen hade inte en chans att få upp
dörrarna, de fick klippa upp den för att få
loss Anna.
– Jag fick smärtstillande medel medan de
frenetiskt jobbade med att få mig ut ur
vraket. Efter trekvart lyfte de försiktigt över
mig i ambulanshelikoptern och jag flögs till
traumacentret på Karolinska sjukhuset. Det
var en märklig känsla att rullas in i behandlingsrummet. Där hade jag haft praktikplats
så sent som i december i fjol. Nu kom jag
som patient.
Mamma fick en chock
Efter noggrann undersökning kunde de ge
det förbluffande beskedet att Anna klarat sig
utan allvarligare skador. Ingenting var
brutet.
– Äntligen fick jag kontakt med Janne,
min man. Han blev ju chockad men jag
kunde snabbt lugna honom med att jag
Hemmets Veckotidning 29/2009
mådde efter omständigheterna bra. Nu fick
han samla ihop barnen efter skola och dagis
och lova att komma och hälsa på mig på
sjukhuset samma kväll.
Därefter ringde Anna till sin mamma
Ann-Christin i Falkenberg.
– Hej, jag har varit ute för en trafikolycka
och ligger på sjukhus, men det är ingen fara,
hann hon säga innan mamma utbrast: ”Var
du på motorvägen?!”
Mamma Ann-Christin hade läst om den
förfärliga olyckan på nätet och konstaterat
att det var den vägen som hennes döttrar i
Stockholm brukade köra. Men hon visste att
yngsta flickan, som är mammaledig, var
hemma och trodde sig veta att Anna borde
vara på jobbet så här dags.
– Då förstår du hur chockad stackars
mamma blev när jag ringde! säger Anna.
På kvällen kom barnen till Anna på sjuksalen. Mathilda, 4, Max, 6, Vendela, 9, och
bonusdottern Celina, 15, kom in med stora
ögon och många frågor åtföljda av Janne,
som i försiktiga ordalag förberett dem.
Anna hade fortfarande jord från lastbilen
i håret men mådde synbarligen ganska bra
och snart sken barnen upp.
– Någon frågade hoppfullt: ”Ska vi köpa
ny bil nu?” När svaret blev jakande uppstod
allmän munterhet, säger Anna och skrattar.
Efter ett dygn på sjukhus kom Anna hem.
Kroppen var mörbultad och hon måste äta
smärtstillande medel för att få vila. Men
bara hemkomsten till radhuset i Viksjö
påskyndade läkningen avsevärt.
– Jag anser att jag haft maximal otur men
samtidigt maximal tur – eller änglavakt! Sedan har barnen, Janne, grannar och vänner
stöttat mig fantastiskt under återhämtningen, säger Anna.
Lastbilsföraren har också hälsat på.
– Han är ju naturligtvis mycket glad att
dramat slutade så bra som det gjorde och
alla förstår ju att han inte hade någon möjlighet att avvärja olyckan.
Anna märker en förändring inom sig själv:
– Jag uppskattar min familj, vänner,
bekanta och arbetskamrater ännu mycket
mera. Varje ny dag känns värdefull! När jag
leker med barnen kan jag få en klump i
halsen när jag tänker på vad som kunde ha
hänt!
För att inte bli rädd för att köra bil satte
hon sig så fort det gick bakom ratten igen.
När hon är färdig sjuksköterska i sommar
börjar hon arbeta med avancerad sjukvård
av patienter i hemmet. Det betyder ständiga förflyttningar i bil.
– Det ska nog gå bra, bara jag slipper
dessa otäcka lastbilar, säger hon.
■
11