#165 mars 2015 Pris: 50 sek. TEST: SMÅ KAMMAR Snart utesäsong SMARTA TRÄNINGSTIPS Klättra på jobbet ARBORIST RESOR BISOTUN HAUTE ROUTE Kjugekull PARADISET LEVERERAR 10 16 32 36 40 42 Kjugekull - ett riktigt stenparadis Smarta träningstips Bisotun - klättring i Iran Test: Små kammar Klättra på jobbet: Arborist Bergtagen på Haute route INNEHÅLL MARS 2015 Fredrik Mattisson ger allt för att hänga kvar i crimpen på Fina areten i Kjugekull. Foto: Simon Månsson 2 BERGSPORT #165 · MARS 2015 Annika vid granen. Eva. Foto: Marianne Waplan Vid val av tält… PJÄS: DE TVÅ REDAKTÖRERNA Scen 8 VÄLJ MED OMSORG. Plats: Ett jubileumsyrigt Östersund och ett grådammigt Bromma. kaitum Enastående tält för helårsbruk i vår red label serie som erbjuder maximalt användarutrymme, överlägsen komfort och imponerande styrka till mycket låg vikt. Finns i 2 och 3 personers utförande. Peter Schön/www.ps-photo.net Annika //Eftertänksamt och entusiastiskt på en gång//: Du, det här med engagemang och att bry sig även för andras del. Det är så himla bra, tycker jag. Eva: Hur menar du? //Sörplar på morgonkaffet// Annika: Jo, men ta Stefan Tannerskog på Karbin till exempel. De började med klättring för ensamkommande flyktingbarn och asylsökande hbtqpersoner – helt på eget initiativ och utan att de sökte pengar från förbundet eller liknande (sid 21). Helt enkelt för att de brydde sig. Eva //Klart imponerad//: Coolt. Annika: Ja, det är det minsta man kan säga. Eva //Glatt//: Jag tycker det är kul när vi får in synpunkter på Bergsport. Det är skoj när folk tycker till, men ännu roligare när de engagerar sig och faktiskt hjälper till att göra tidningen ännu bättre. Annika: Absolut. I detta nummer är ju träningstipsen (sid 16) och vett & etikett-tipsen (sid 14) ett lysande exempel på det. Eva: Egentligen är hela tidningen ett resultat av det. Det hade ju inte blivit något om vi inte fått in så mycket bra material från alla sköna klättrare! Annika: Nope. Ingen Kjugekull-artikel (sid 10), ingen kam-guide (sid 36), inget filosoferande kring värdet av att nå toppen (sid 46) och inga rapporter om vad som händer i klubbarna (sid 24). Eva: Tror du vi kommer att få in ännu fler tips till nästa nummer? Annika: Det hoppas jag! i över 40 år har Hilleberg tillverkat tält i yppersta kvalitet. Skapade och utvecklade i fjällnära norrlandsmiljö är Hillebergtälten en idealisk kombination av låg vikt, styrka och komfort. Beställ vår katalog för BERGSPORT UTGES AV SVENSKA KLÄTTERFÖRBUNDET REDAKTIONSADRESS Bergsport, c/o Olsson, Hornsgatan 12 A, 832 42 Frösön ytterligare information! [email protected] REDAKTÖRER Eva Olsson och Annika Ringstedt LAYOUT Lotta Bernhed, Zetterqvist Tryckeri PREPRESS Zetterqvist Tryckeri ANNONSBOKNING Thomas Molin, 031-743 20 86 [email protected] PRODUCERAS AV Zetterqvist Tryckeri, 031-743 20 80 TRYCK Zetterqvist Tryckeri, Göteborg ANSVARIG UTGIVARE Jacob Sternius, Svenska Klätterförbundet BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.Texter redigeras och kortas efter behov. Bilder kan komma att beskäras. Åsikter i artiklar och debattinlägg är författarens och inte redaktionens. Omslagsbild: OMSLAGSBILD: Matilda Köves ur på Två smånatursköna greker i Kjugekull. Ulorna är antagligen ett avtoppar Sveriges mest klätterFoto: Simon Månsson Läs mer och beställ en gratis katalog på HILLEBERG.COM 063 57 15 50 Följ oss på facebook.com/HillebergTheTentmaker områden. Peter Schön lapar sol pÅ 7a+ intill strandkanten. Foto: POA www.poaphotography.com BERGSPORT #165 · MARS 2015 H15-BergsportSE-15-Half-VERT-Asst-83x245.indd 1 3 2/27/15 13:17 nyheter ERIK ”ANFÖLL” MED YXORNA OCH GJORDE FÖRSTABESTIGNING I februari gjorde Erik Massih förstabestigningen av ett sedan tidigare bultat projekt i Rjukan. Leden lystrar numera till namnet ”Baruk Khazád!” och är – om Erik själv får gissa – områdets klurigaste drytoolingled! – Det var flera plusgrader och regn i luften nere i byn Rjukan så vi tänkte att vi kunde ta en dag på Korkan som ligger lite högre upp i dalen och har en del mix- och drytoolingleder som inte är lika beroende av förhållanden, berättar Erik. – Rasta-Johan och jag hade fått klättra en del fina lite längre isleder dagarna innan och fått vår beskärda del av rinnande vatten så det kändes soft att dra upp till Krokan och cragga och dricka kaffe. Jag visste att det var en del folk som hade jobbat på just den leden förra säsongen så jag hade den lite i bakhuvudet när vi gick upp. Det blev några försök innan den satt. – Den hade lite trixigare och känsligare placeringar än till exempel grannleden, testpiecen “Fission”, som visst anses vara den svåraste i området. “Fission” är ganska straight forward med några låsningar mellan supersolida hooks, Erik Massih sätter Baruk Khazád! Foto: Erik Lindvall 4 kanske ett flytt som är lite känsligt. Den här var ungefär lika svår rent fysiskt men lite mer komplicerad och delikat, mycket roligare om du frågar mig. Namnet då? – ”Baruk Khazád!” är dvärgarnas stridsrop i Sagan om Ringen. Jag tyckte det var passande med tanke på att både Johan och jag är ganska små till växten. Yx-referensen behöver väl inte förklaras närmare antar jag, säger Erik. Det bör nämnas att Reil Leidal, en lokal aktivist, har bultat ett par leder på samma crag (Fission bowl) som de gärna vill ha som friturer på sommaren som vi kanske inte skall ödelägga med yxor och stegjärn. PS. En liten Sagan om Ringen-skola ”Baruk Khazád! Khazád ai-mênu” är dvärgarnas stridsrop på deras eget, högst hemliga språk khuzdûl. Med detta utrop, som betyder ”Dvärgarnas yxor! Dvärgarna är över er!” har både ett och två orch-huvuden fallit i backen. Lite lugnare yxrörelser är dock att rekommendera på klippan... nyheter BOKA IN: NATIONELL TRÄFF I SEPTEMBER På förbundsmötet 2012 beslutades att de år vi inte har förbundsmöte ska det arrangeras en nationell träff, där klubbar kan mötas och diskutera förbundsverksamhet. Förra gången och tillika den första gången arrangerades träffen i samband med förbundets 40 års jubileum. I år blir det lördag förmiddag den 5 september i regionen Östersund/Åre. I samband med den nationella träffen kommer det under helgen anordnas olika bergsaktiviteter i regionen. Välkomna! Alpint läger för ungdomar NORDIC YOUTH CAMP I VÄSTERVIK I år står Sverige för arrangörskapet av Nordic Youth Camp 29 juni – 5 juli. Ungdomar från alla nordiska länder samlas i Västervik för en veckas sportklättring och bouldering, kryddat med bad och annan lek. Detta ersätter det nationella klippläger för ungdomar vi haft de tre senast åren. Är du mellan 14 och 19 år och klättrar minst 6a på topprep? Anmäl dig senast 15 april 2015 via webbsidan. Alpina tjejträffar Svenska Klätterförbundets alpina kommitté arrangerar genom nätverket Girls Get Higher ett antal vinterträffar 2015. Några har redan varit och fler är på gång. Syftet är att öka antalet kvinnliga utövare av de alpina grenarna inom klättring, skidalpinism och isklättring. Träffar under året är: • Laponiaträffen i Stora Sjöfallet 18-22 februari • Alpinträffen i Sylarna 19-22 mars • En isklätterträff i Ågelsjön • En tjejträff vid Kebnekaise under sommaren • En aidklätterträff till hösten. Vill du också delta? Girls Get Higher är ett löst sammanhållet nätverk, och olika personer ansvarar för arrangemangen kring de olika träffarna. Mer information finns på Facebook Girls Get Higher – Klättring. NY CHANS ATT SÖKA IDROTTSLYFT! I början av juni kommer ansökningar inskickade senast 31 maj att behandlas. Detta innebär att de klubbar som eventuellt missade att söka före 31 januari har en ny chans att söka för till exempel sommarläger. Nästa tillfälle är 30 september. BERGSPORT #165 · MARS 2015 Kebnekasie, östra leden, lagom brant och inga hoppastenar. Bara stenar! Foto: Krister Jonson Den 15–21 juli blir det alpint läger i Kebnekaisemassivet för er som är mellan 16 och 22 år. Instruktörer är den meriterade bergsguiden Krister Jonsson och Tovo Spiral. Tidigare års läger har varit mycket uppskattade och vi hoppas få ett nytt gäng ungdomar intresserade av fjällmiljön i sommar. Datum för lägret är 15–21 juli. Mer information om pris, anmälan mm hittar du i kalendern på bergsport.se ALPINT VINTERLÄGER Alpint vinterläger blir det för en grupp ungdomar 18-22 mars i Kebnekaise. Då får ett gäng i åldrarna 16-22 år en bra grund och förståelse för vad alpin klättring innebär. Det blir offpiståkning, isklättring, lavinkunskap och toppturer, allt under bergsguiden Krister Jonssons ledning. Vill du hänga med nästa år? Håll utkik på bergsport.se KLÄTTERMÄRKEN FINNS ATT BESTÄLLA FRÅN KANSLIET 5 nyheter FRÅN BERGSPORT.SE På bergsport.se läser du det senaste från klättervärlden. Här kommer ett axplock! FÖRSTA SVENSKA KVINNA ATT KLARA SEVEN SUMMITS BULTEXPERIMENT I THAILAND Foto: Andreas Harne Renata på toppen av Elbrus. Foto: Renata Chlumskas arkiv Förra året blev en riktig slutspurt på Renata Chlumskas dröm att klättra Seven Summits. Det som startade med Mt Everest 1999 avslutades förra året med resterande sex toppar. Kilimanjaro hade hon dock klättrat redan innan. Genom detta blev Renata första svenska kvinnan på de högsta topparna på varje kontinent. Stort grattis! 500 olika typer av bultar har placerats på flera berg i Thailand för att utröna hur snabbt de rostar. – Det är ett långsiktigt test som vi gör ihop med den internationella alpinistunionen UIAA, säger Martin Roberts från Titan Climbing. Att även rostfria bultar rostar är ett välkänt faktum. Inte minst i Thailand, där extremt aggressiv korrosion har gjort att man numera använder bultar av titan i stället. Nu återstår att se hur länge bultarna i testet håller. Testet utvärderas löpande. Läs mer påbergsport.se! KRÖNIKA: EN LEKTION I KLÄTTRINGENS OLIKA STILAR ”Svenska Klätterförbundets Kommitté für Rätt und Fel (SKF-KRF) har här låtit sammanställa de bärande tankarna kring vad som är rätt und vad som är fel. Dessa diktat härstammar direkt från Mountain Ethics Declaration, en av de tio stentavlor som hämtades från Sinaiberget av Reinholdt Messner själv, helgat vare hans namn.” Läs hela John Liungmans krönika på www.bergsport.se Många skratt utlovas! SM I SKIDALPINISM AVGJORT André Jonsson och Ida Nilsson tog hem herrarnas respektive damernas SM-titel i skidalpinismens vertikalklass som hölls i Kittelfjäl sista helgen i januari. Härligt jobbat! 6 Renatas toppar: ✓ Asien: Mt Everest, 8850 meter, 5 maj 1999. ✓ Afrika: Kilimanjaro, 5895 meter, 10 juni 2000 (+ 20 juni 2014). ✓ Nordamerika: Mount McKinley, 6194 meter, 12 juli 2014. ✓ Europa: Elbrus, 5642 meter, 10 augusti 2014. ✓ Oceanien: Carstensz Pyramid, 4884 meter, 27 oktober 2014. ✓ Sydamerika: Aconcagua 6962 meter, 26 november 2014. ✓ Antarktis: Mt Vinson, 4892 meter, 15 december 2014. Läs mer om Renatas klättringar på www.renata.nu I vilken stil Renata klättrade sina toppar får vi återkomma med. Kom på 40-årskalas! Östersunds KK bjuder in till kalas när det är dags att fira klubbens 40-årsdag. Platsen blir Stugun och datumet 14–17 maj. – Det kommer att bli en massa klättring på dagarna och festligheter på kvällarna. Fredag kväll blir det middag, säger Nanna Söderin som håller i trådarna för jubileet. – Det blir tävlingar och tanken är att vi ska ha en hemmaklättrare vid varje klippa som kan berätta om stället och visa vilka leder som är fina, säger Nanna. I Stugun finns både sportleder och tradleder – långa som korta. För er som hellre bouldrar finns såklart det också, fast i Västanbäck. Bor gör man i tält. Vill du vara med på middagen så anmäler du dig till Nanna på [email protected]. För att vara med på själva träffen behövs ingen anmälan – då är det bara att dyka upp! – Vi kommer att fixa iordning lederna så allt är i toppform. Jag tycker alla ska komma hit! Det är härligt att träffa folk och olika klättrare! Håll utkik på ÖKK:s webbsida www.ostersundskk.se och på deras Facebooksida för mer info när det närmar sig. Kommer du med tåg? Hör av dig till Nanna så ska de försöka ordna skjuts med ÖKK-klättrare. Annars går det bussar. BERGSPORT #165 · MARS 2015 Foto: Eva Rimnäs ALPINLÄGER UNGDOMAR Kebnekaise 15-21 juli 2015 Klätterförbundet bjuder in dig som är 16-22 år och nyfiken på alpin klättring till läger i Kebnkaise 15-21 juli 2015 Sista anmälningsdag Krav på deltagare Ålder 16-22 år Medlem i klubb ansluten till Klätterförbundet Du kan säkra försteman 3 juni Anmälan Läs mer och anmäl dig på bergsport.se/kebnekaise-2015 Frågor Har du frågor är du välkommen att höra av dig! Kontaktperson Klätterförbundet - [email protected] Ansvarig instruktör Krister Jonsson - [email protected] www.bergsport.se En vecka av upplevelser, klättring och skratt Nordic Youth Camp är ett läger för klättrare från hela Norden. Platsen där lägret hålls är olika från år till år, de nordiska länderna samsas om att hålla i campen och i fjol var det Danmarks tur. Närmare bestämt på Bornholm. Två deltagare från Skånes Klätterklubb, Mattias Akke och Peter Astberg, berättar: Alla foton: Shuai Bai, Skånes Klätterklubb Deltagarna klättrade sig glada och trötta på det vackra boulderområdet precis vid havskanten. I stenbrottet fanns alla sorters väggar, sprickleder, crimpleder och leder täckta med balkonger. Vi anlände Bornholm till tjugofem grader sol och starka vindar. En tjugo minuters bussresa tog oss till sporthallen där vi skulle sova. Vi packade upp våra väskor och slog läger i hallens förråd, det blev primitiva men uppfinningsrika sovplatser. Vissa sov på hängmattor och vissa på hyllor medan andra fick nöja sig med sina liggunderlag. Första dagen fylldes med lekar och samarbetsövningar så att vi lärde känna varandra bättre. Vi fick träffa våra tre coacher som skulle guida och hjälpa oss under veckan. Det var två danska mästare, Bjorn Isager och Katrine Vandett Sailing samt stjärnklättraren Robbie Phillips från Skottland. Alla tre var glada och trevliga personer. Efter en god måltid gick vi och la oss. Klockan sju nästa morgon väcktes vi av att lamporna tändes i hallen och alla fick långsamt vänja sig vid det starka ljuset. Frukosten bestod av havregrynsgröt, mackor, fil och kaffe. Efter en snabb samling åkte vi iväg till ett stenbrott i närheten med väskorna till bredden fyllda med klätterprylar. Solen strålade när vi rullade ner längs en jordig väg som ledde in i sportklättringsparadiset. Lederna täckte väggarna och bultarna glänste som stjärnor mot den bruna klippan. Vi hade precis värmt upp och satt på oss selarna när mörka moln plötsligt täckte solen, ett stilla regn fuktade klipporna. Taggade på att få klättra kunde inte tränarna hejda oss så vi spred oss likt lamm på grönbete över stenbrottet. Det fanns alla sorters leder, sprickor, crimpleder och leder täckta med balkonger. Alla hade sin egen charm, någon med en fantastisk undercling och andra med skönt obehagliga slopers. Det fanns allt från starka överhäng till sva som man nästan kunde gå upp för. Svårighetsgraden låg mellan 4a–7c samt någon enstaka 8a. 8 Efter att ha klättrat en eller två uppvärmningsleder tilltog regnet kraftigt och väggarna blev i det närmaste omöjliga att klättra på. Vissa av oss blev överraskade mitt på väggen där vi snabbt tappade friktionen och föll. Som tur var restes det snabbt ett stort tält där vi fick skula tills regnet hade stoppat. Lunchen bestod av mackor som vi hade fått göra under frukosten, och även om de var lite torra så var vi jättehungriga och som man säger ”hungern är den bästa kryddan”. Efter en tröttsam dag åkte vi nöjda hem till en middag och en god natts sömn. Dag tre och fyra fylldes dagarna med skratt, jubel och ansträngda skrik. Många leder blev avklarade. När man blev trött vilade man, när man blev hungrig åt man och om man skulle fastna på en led så fick man råd av fantastiska coacher. På fritiden badade vi, spelade volleyboll och tittade på fotbolls-VM. På tredje dagens kväll åkte vi till en fantastisk boulderplats vid havet där man kunde klättra sig glad på vackra klippor i solnedgången. Fantastiskt fint ställe! På fjärde kvällen klättrade vi på en av Bornholms gamla fyrar. Det blev mycket crimping men det svåraste var att parera den konstant starka vinden som hela tiden ven oss av greppen. Plötsligt blev det torsdag och vilodag. Efter en extra timme sömn och frukost tog vi bussen till turistvänliga Allerhus. Godisfabriker, rökerier, kyrktorn och bryggerier var bara några av sevärdheterna. Många BERGSPORT #165 · MARS 2015 Klättring i solen kräver ständig kalkning av händerna. I ÅR ÄR SVERIGE VÄRD FÖR NORDIC YOUTH CAMP – SE ANNONS NEDAN FÖR ANMÄLAN OBS! Detta läger ersätter de tidigare tre årens klippklätterläger som förbundet arrangerat. Dags för 7a/7b dagen. När vi anlände i stenbrottet var alla inställda på att klättra 7a-leden och 7b-sprickan som båda var 30 meter höga och som båda låg på en arrêt som likt en ellips sträckte sig ut från stenbrottets centralaste vägg. Vi inledde dagen med 7a:n. På vissa ställen var klippan så varm att om man började svettas i ena handen så hann man inte kalka om innan man började svettas om andra handen. De första fem metrarna var lika lätta som att gå upp för en trappa. Sen kom det ett parti där man behövde lita på sin armstyrka mer än fötterna. Leden fortsatte med juggar och bra fotsteg en bit tills greppen helt plötsligt försvann och man behövde klura en stund för att hitta rätt väg. Efter ett tag kom man till en stenbit som stack ut från klippan, det behövdes mycket precisa fotplaceringar för att komma runt. Man hade sedan en balkong att stå på och vila innan man gav sig på det sista och svåraste kruxet som skulle ta en till toppen. 7b:n var en diagonal spricka, eller en ut och invänd spricka. Det var en spricka där det till största del var stenar som stack ut från sprickan istället för in. ”Sprickan” var jämnsvår med ett krux som kunde lösas med en halvdyno eller en mycket balansig höftförflyttning. Det var inte många som klarade den. Men de som gjorde det blev mycket glada. Robbi, Katarine och Bjorn gav sig på båda lederna och inte förvånande flaschade de båda lederna. Sista klätterdagen bestod av bouldering på samma jättevackra ställe som vi hade bouldrat på några kvällar tidigare. Vi tog ut det sista ur våra muskler men kraschpaddorna användes mest som liggunderlag för trötta klättrare. Boulderområdet var fortfarande ganska nytt och det fanns många chanser till first ascents. Man visste inte heller riktigt var man skulle börja klättra eftersom det fanns så många häftiga ställen med mycket potential. Men efter några få timmar gav de flesta upp helt eftersom huden och hela kroppen var slut. Och då blev det mest en massa snackande vilket också var trevligt. På kvällen ville ingen gå och lägga sig för man ville inte att det skulle ta slut. Vi kommer verkligen se fram emot Nordic Youth Camp i år som kommer att hållas i Sverige. BERGSPORT #165 · MARS 2015 Foto: Västerviks klätterklubb glassar senare åkte vi bort från byn med väskorna fyllda med godsaker. Nästa stopp var en badstrand vars svalkande vatten välkomnades av alla. Kortfattat lade vi oss glada i säng. NORDIC YOUTH CAMP VÄSTERVIK 29 juni - 5 juli Svenska klätterförbundet och Västerviks Climbing bjuder in dig mellan 14 och 19 år till nordisk ungdomsläger den 29 juni - 5 juli. Förutsättningar Du är mellan 14 och 19 år Du kan säkra försteman Du kan klättra 6a Anmälan Anmäl dig via bergsport.se Sista anmälningsdag 15 April Avgift 600 kronor Max 10 deltagare och 1-2 ledare per land Sista Anmälningsdag 15 April Frågor [email protected] [email protected] www.bergsport.se 9 Kjugekull – ett riktigt stenparadis Kjugekull. Klassiskt boulderingställe så det förslår. Vilka kan beskriva platsen bättre än ett gäng skåningar? Många är de tillfällen då vi färdats längs väg E22 i nordöstlig riktning från Lund; över den sydskånska slätten och in i norra Skånes skogar. Oräkneliga gånger har vi frågat oss vad som egentligen säljs i butiken med danska kläder, besökt ICA-butiken i Fjälkinge och förbannat varje antydan till potentiell nederbörd. Två mil från Kristianstad passerar vi byn Kjuge för att än en gång följa skyltarna mot naturreservatet Kjugekull och rulla in på parkeringen. Dag som natt. Sommar som vinter. I plus- som minusgrader. Vi vågar nog påstå att vi lärt oss lika mycket om årstidernas påverkan på skogen som om vilka av dess stenar man i bästa stil kan klättra upp för. En av de stora fördelarna med klättringen på Kjugekull är att den egentligen är genomförbar hela året om, även om vissa perioder är bättre än andra. Vår och höst bjuder på mest njutbara förhållanden med temperaturer fördelaktiga för klättring utan att kräva flera lager kläder mellan försöken. Vintern ger bäst stick i utbyte mot att de ofta vassa crimparna känns än vassare och mycket av tiden går åt till att hålla kroppsvärmen över fryspunkten. Sommaren är den tid då skogen blomstrar men klättringen lider något; även om det är fullt möjligt att angöra skogens stenar under denna tid gör de höga temperaturerna och många myggen att klättrarna söker sig till andra platser för att stilla sina vertikala behov. Väl i skogen framträder blocken bland träden. En del är dubbelt så stora som bygdens stugor medan andra är betydligt mindre. Somliga erbjuder plana landningsytor och andra har stora, uppstickande stenar, för den som önskar extra adrenalinpåslag vid urtoppning. En egenskap som gör Kjugekull speciellt är den stora koncentrationen av block och problem på en liten yta, något som förstås bidrar stort till lättillgängligheten. Området är så pass litet att om ett ”kom så” hörs bland trädkronorna kan det mycket väl komma från en grupp projekterande danskar på andra sidan av skogen. Kombinationen av den koncentrerade ytan och de över 1200 problem och varianter som idag finns inrapporterade gör att man aldrig behöver gå långt för att hitta något att hänga loss och dra i. I skogen finns representanter för de flesta typer av problem; traverser, pumpiga överhäng, dynos, highballs, lowballs och delikata sva, för att nämna några. Många gånger har vi valt att sätta oss vid problemet Min häst, 6A, men snabbt insett att den inte är något för oss som är längre än 1,50 meter. Men eftersom att alla klättrare blir till lags i skogen kan vi i en handvändning gå till stenen 20 meter bort och istället hitta ett problem som inte involverar kraftig kompression av hela kroppshyddan. Det är en av de största tjusningarna med Kjugekull; oavsett vad man önskar klättra finns det med allra största sannolikhet ett problem som passar. Utöver att erbjuda problem i allehanda stilar, finns också problem i alla grader. Klassiker står att finna i bland L-problem upp till 8:or för den som så behagar. Klättringen på Kjugekull ramas in av ett landskap dominerat av lövskog, omgivet av hagmark och äppelplantage. Den norra delen av området, känd som Gamla skogen, ligger under tätvuxna trädkronor som i stor utsträckning skyddar blocken från regn. Denna del av Kjugekull innefattar karaktäristiska jätteblock så som Kluvna stenen och Linds långa linje, erbjudandes förstklassiga problem med många höjdmeter för den som besitter starkt psyke och adrenalinlusta. Men på typiskt Kjuge-manér ligger de lika klättervärdiga och inte fullt lika mentalt Max Bäckström klättrar det fina problemet Babar, inramat av vacker bokskog och mossiga stenar. 10 BERGSPORT #165 · MARS 2015 Max Bäckström klättrar på Baltazar. BERGSPORT #165 · MARS 2015 11 hårda sva-problemen Bu, Bä och Mähä bara en minut därifrån på en öppen äng med slående utsikt över det skånska slättlandskapet. Väljer man istället att söka sig i motsatt riktning kommer man logiskt nog till Nya skogen. I denna del är stenblocken fler och tätare. Genom de täta lövverken kan man ana vita kritmärken på nästan alla block man passerar; Sandbagen och Schweizerosten skådas innan vi kommer fram till klassikern Nä, men Jeppe och vidare till den soldränkta gläntan där Matador-blocket reser sig likt en svamp med flertalet välrenommerade linjer. Även om man kan tänka sig att besökare till Kjugekull på ett eller annat sätt har hängt loss i dess granit och gnejs under lång tid var det under nittiotalets början som klättrarna började utveckla området på allvar. Antalet borsttag ökade exponentiellt under de kommande åren, in på 2000-talet, och klassiker efter klassiker grävdes fram från under den täckande mossan för att få sina första bestigningar. Än idag tillkommer nya problem till den redan mycket gedigna samlingen och för den med välslipade stålborstar och nyturslängtan finns det fortfarande gömda linjer att hitta, borsta upp och förstabestiga. Eftersom att antalet problem på Kjugekull är så pass stort behöver man inte stirra sig blind på klassikerna och lägga all sin tid, hud och kraft på dessa; så när som alltid finns det sällan repeterade och ofta väldigt fina, gömda, pärlor om man bara tar sig tid att leta efter dem. En del av dem kan behöva en omgång med borsten för klätterbarhetens skull, men den ansträngningen är det mer än ofta värt. Även när kvällen kommer och mörkret lägger sig över skogen går det utmärkt att fortsätta klättra. Många block är tacksamma att lysa upp och vistas man i skogen efter mörkrets inbrott är det inte omöjligt att man stöter på andra kvällsklättrare som riktat sina pannlampor mot någon av skogens klassiska linjer. I samband med en beskrivning av den fantastiska klättring som finns på Kjugekull bör också ett par närliggande områden nämnas, båda väl värda att besöka: Torsebro och Hultastenen. Torsebro ligger ungefär två mil från Kjugekull och även om antalet problem och block är långt ifrån lika många finns det en hel del behaglig klättring att finna även här. Hultastenen är ett ensamt, men storleksmässigt väl tilltaget, flyttblock som landat i en hage fyra mil från Kjuge. Det enorma blocket har det mesta när det gäller såväl stil som svårighet; takklättring, höga urtoppningar, traverser och sva, från lägre grader till de allra högsta. De båda områdena är värda att besöka om man önskar lite variation från Kjugekull. Klättringen på Kjugekull har allt att erbjuda. Den stora variationen av problem, den vackra omgivningen, lättillgängligheten och kvaliteten gör det till ett av de bästa boulderområdena i Sverige. Trots de otaliga gånger som vi har besökt vår älskade kulle hittar vi alltid nya problem att klättra, och även om man skulle hamna i en situation där klättring av någon anledning inte är ett alternativ kan man ta sig till utkikspunkten och blicka ut över landskapet där sjöarna, slätten och skogen samspelar. Många som besöker Kjugekull för första gången klagar på att stenen är vass och klättringen därmed smärtsam, och även om det är svårt att förneka att huden ibland får ta lite stryk, så är det väl värt att uthärda för att få ta del av den fantastiska klättring som finns där. Svenska Turistföreningen skrev 1912 att ”Kjuge Kull med dess härliga utsikt är värd att uppmärksammas af turister i vida högre grad än hvad nu är fallet … och denna lilla afvikelse från stråkvägen kommer säkert ingen att ångra”. Vi kan inte annat än hålla med i denna beskrivning och rekommenderar förbehållslöst ett besök till ett av Sveriges bästa och vackraste klätterområden, när vi ännu en gång vårdar våra ömma fingertoppar i bilen på väg mot Lund. Text: Max Bäckström, foto: Simon Månsson, intervjuer: Carl Nilsask Alla hemmahörande i Skånes Klätterklubb Ovan: Vahid Asgari smyger smidigt längs med Mr Mantle. Till vänster: Bara fantasin sätter gränserna för hur man ska komma åt grepp för borstning på bästa sätt. Till höger: Fika är en väsentlig del av varje Kjugekull-besök, köpes med fördel på ICA i Fjälkinge. 12 BERGSPORT #165 · MARS 2015 Kjuge-tips Vi ställde fyra frågor till fyra klättrare som troligen kan sitt Kjugekull bättre än sina egna fickor. CARL NILSASK Vad är det bästa med Kjugekull? Kvaliteten och koncentrationen av sten är helt klart det bästa! Kan du nämna ett sällan klättrat problem, en gömd pärla? ”Splinter” är i min mening Kjuges bästa sexa med bra höjd och sköna moves på perfekt sten. Denna unika våg av sten är belägen i Kjuges tysta södra del och ser inte många repetitioner. Vilket är Kjugekulls mest smärtsamma grepp? Sprickproblemet ”Ghettoblaster” har ett ganska obehagligt grepp där man måste jamma in fingrarna i en liten klyka. Efter att jag testade den var ”jam-fingrarna” helt bortdomnade en stund efteråt. Vilket är Kjugekulls bästa problemnamn?”Lajfstajl”. HENRIK SUNDAHL Vad är det bästa med Kjugekull? Måste väl vara att det finns så mycket av härligheten, när man gjort ett projekt så är det bara att gå vidare till nästa! Helt fantastiskt! Kan du nämna ett sällan klättrat problem, en gömd pärla? ”Miss Tricker”. Vilket är Kjugekulls mest smärtsamma grepp? Jag tycker att crimpen på ”Snapphanen” är fruktansvärd, mår illa när jag tänker på den! Vilket är Kjugekulls bästa problemnamn? Svår fråga, men jag får väl säga ”Styv som Chris” och ”Huggsexa”. ERIK GRANDELIUS Vad är det bästa med Kjugekull? Vädret. Kan du nämna ett sällan klättrat problem, en gömd pärla? “Hidden dragon”, den är ju så gömd att den aldrig klättrats. Vilket är Kjugekulls mest smärtsamma grepp? Greppen på ”Matador”. Vilket är Kjugekulls bästa problemnamn? Inget vettigt svar kunde frambringas... OLA MODÉER Vad är det bästa med Kjugekull? Ur ett klätterperspektiv är det koncentrationen av block och tillgängligheten, men på äldre dagar har jag mer och mer börjat uppskatta det nya fina fiket. Kan du nämna ett sällan klättrat problem, en gömd pärla? “Lättja” tycker jag får oförtjänt få bestigningar, annars är ”Miss Tricker” en personlig favorit. Vilket är Kjugekulls mest smärtsamma grepp? Alla grepp på ”John Bonham är död”, i alla fall om man kör jam-varianten. Vilket är Kjugekulls bästa problemnamn? Jag gillar problemnamn med en kul historia bakom, därför väljer jag ”The 4-layer man in the 2-layer version”. Detta var när Kjuge var i sin kanske mest expansiva period och Lundaklättrarna fått upp ögonen för området. Legendarerna Harald Bohlin & Gustav Kamf var ute i smällkalla vintern och värmde upp på Caféblocket. Gustav, som är frusen, hade precis klättrat ”Pinocchio” och säger mycket nöjd: ”Harald, jag gjorde ”Pinocchio” i fyra lager kläder!” Lite senare samma dag när Gustav körde på ett projekt så åkte lagren av ett efter ett, och när han satte projektet hade han bara två lager kvar... FAKTA KJUGEKULL SVERIGE FÖRARE: Den mycket utförliga och tryckta föraren Kjugekull med mera har förteckningar över Kjugekull, Torsebro, Hultastenen och Norra Strö. På www.kjugebeta.blogspot.se går alla inrapporterade ändringar, tillägg och nyturer att hitta och skriva ut. TA DIG DIT: Kjugekull ligger vid den lilla byn Kjuge ungefär två mil öster om Kristianstad. För att ta dig dit, följ E22:an mot Kalmar och ta av mot Fjälkinge cirka sju kilometer efter att Kristianstad passerats. Följ vägen och passera genom Fjälkinge för att ungefär sex kilometer senare komma till Kiaby. Kör igenom Kiaby och ta efter en kilometer av höger mot Kjuge och Kjugekull. Väl i Kjuge ta vänster mot Kjugekull och parkera på grusparkeringen. CAMPING OCH BOENDE: Observera att det råder tältförbud på Kjugekull. Möjlighet att tälta och hyra stuga finns på Ivö Camping, belägen på Ivön, strax nordost om Kjugekull. BUTIKER: Närmsta matvarubutik ligger i Fjälkinge och närmsta butik med klätterutrustning är Naturkompaniet i Kristianstad. Café Kjugekull har öppet från och med påsk. KJUGEKULL BERGSPORT #165 · MARS 2015 13 VETT & ETIKETT PÅ SPORTKLIPPAN Nästan alla idrotter, såsom till exempel tävlingsklättring, har domare och regelverk som avgör vad som är rätt och fel. Utomhus bestämmer vi själva och våra spelregler ändras ständigt. För 30 år sedan var det förbjudet att träna på leder, man blev nedfirad så fort man fallit. Här följer lite klätterterminologi och några ”oskrivna” regler för sportklättraren. Onsight: Första försöket utan att ha haft någon förhandsinformation om leden förutom graden och det du ser nerifrån backen. Du får använda kikare och prata taktik med andra som inte har prövat leden. Kompisar får heja på men inte komma med någon info eller tips när du klättrar annat än att säga var nästa bult finns. Det är inte lämpligt att säkraren tittar ner för att själv onsighta leden senare, men det görs. Finalen på tävlingar går alltid onsight och då hålls klättrarna isolerade efter att de under några minuter ha fått skåda leden. Flash: Första försöket med all tänkbar info såsom video och demonstrationsklättring. Du kan även be någon kompis markera kruxgreppen med krita och be denne ge dig ”beta”, det vill säga ge dig tips och till och med coacha dig, på vägen upp. Även om du av misstag innan eller under din onsight får ett enstaka tips så kan du bara flasha leden. ”Jag byter till flash!” hör man ibland under en desperat onsight och då gäller det snabbt vara beredd att förklara kruxsekvensen. Kvalen på tävlingar går alltid på flash och först tittar de på en demonstration och sedan även på de andra deltagarna. Redpoint: När du har missat onsighten/ flashen och sedan, efter att ha hang- Foto: Jonas Wiklund Wild Thing Vett & Etikett Grattis – God stil! Nja – Gör det inte systematiskt! Oetiskt – Glöm det! Onsight hjälp/info Leden passar dig!– Hitta vilo/ klipplägen! Kruxet passar dig! – Glöm inte vila/klipp! Dyna förbi kruxet! – Klipp/Vila nu! Onsight frågor och (svar) Var är nästa klipp? (Säkerhetssvar OK!) Hur långt kom du? (Femte klippet!) Går den höger här? (Byter du till flash?) Onsight reversering Börja om innan klipp #1 Klättra ner efter klipp #1 Klättra ner efter klipp #2 Flash Kikare från backen Kolla lite från grannled Nedfirning över leden Förklippta karbiner Alltid OK #1 förklippt #2 om annars farligt #3 även vid reversering Repdrag Mata ut slack vid catch Mata ut rep i pendel GriGri slår till Vilka grepp ingår? Samma linje som FA På rätt sida grannbultar Förbi krux via grannled Insteg via stenhögar Samma som FA Nå FA’s startgrepp Förenkla FA led/grad Förenkla ankarklippet OK med en slinga i Förlänga men klippa från ”toppen” Förlänga/Klippa längre ner/ Greppa ankaret Rensning/Chipping Borsta/Rensa lös sten Använda kilpetare Använda hammare 14 BERGSPORT #165 · MARS 2015 ”I grund och botten får du klättra på vilket sätt du vill.” doggat den, det vill säga tränat och hängt i repet, leder den och klipper ankaret. Du får förlänga klipp och ha förklippta karbiner om det råder markfallspotential men inte ha till exempel fyra förklippta bara för att du kan klättra eller hoppa ner därifrån. I princip kan du stå på stenar i starten för att nå upp till ”startgreppen” eller använda grannledens grepp bara du berättar om det. Världens hårdaste leder är alltid gjorda redpoint efter att ibland har tränat på leden under flera år. I grund och botten får du klättra på vilket sätt du vill. Men vill du göra en namngiven led i en speciell stil så måste vissa ”oskrivna” spelregler följas eller så kan du hitta på en variant med kanske ny grad. Det finns inget STORDÅD PÅ STORA STENAR absolut rätt eller fel utan ofta en rejäl gråzon som varierar för olika leder och stilar. Här nedan följer exempel baserat på ”gult” och ”rött” kort också med den anmaningen att mycket är okej bara man inte sätter det i system. Generellt kan man säga att eliten ibland har tänjt lite på regelverket och kört ”brandgult” och gjort etiken mer tillåtande vilket även kan vara bra för att få bästa klätterupplevelsen. Håller du med Jens? Diskutera vidare på klätterförbundets facebooksida! Text: Jens Larssen, Kvibergs Klätterklubb Stockholmskillen Robert Rundin från Solna KK satte inte mindre än tre 8A under resan till Buttermilks i Bishop i Kalifornien, varav en var den beryktade psykiskt utmanande Evilution Direct. GRATTIS! säger vi på Bergsport. Västervik bland de bästa i Europa Att Västervik tillhör ett av Europas bästa boulderingområden vet vi förstås redan, men visst är det extra kul att det även uppmärksammas utanför landets gränser! I januari listade den brittiska dagstidningen The Guardian Europas åtta bästa klätterställen för att förbättra sin klättring – och Västervik lyftes fram med den äran: ”If you’re a keen boulderer, you might want to look further than Fontainebleau to get your fix. One of the most talked-about bouldering areas in Europe is Västervik, on Sweden’s Baltic coast.” Läs mer på www.theguardian.com/travel/2015/ jan/20/best-climbing-areas-europeimproving-skills-el-capitan FLER UTBILDADE LEDARE I KLUBBEN? Rallyplaneten. Foto: Jonas Wiklund Klätterförbundet erbjuder utbildningar för er som vill bli tränare inom sportklättring (ledklättring och bouldering). Utgångspunkten är SISU idrottsutbildarnas Idrottens grundtränarutbildning (GTU), som är en gemensam utbildning för alla idrotter. De klätterspecifika delarna arrangeras av Klätterförbundet. Vår utbildningsstege • Plattformen (SISU) • Grundtränarutbildning nivå 1 (SISU). • Klätterspecifik barn- och ungdomsledarutbildning nivå 1 (Klätterförbundet) • Grundtränarutbildning nivå 2 (SISU) • Klätterspecifik ledarutbildning nivå 2 (Klätterförbundet) Är din klubb intresserade av att vara värd för en utbildning, kontakta Johanna Werqvist på Klätterförbundet. Det går att söka ekonomisk hjälp via SISU för att täcka deltagaravgiften. Sport. Foto: Jonas Wiklund BERGSPORT #165 · MARS 2015 15 Utomhuslederna är ofta lite krångligare och knasigare än inomhuslederna... Foto: Gustav Larsson (Denna, och bilderna på förra uppslaget, är några av alla fina bilder klätterförbundet fick in när vi efterlyste bilder till webbsidan och annan användning. Har du också en bild du vill dela med dig av? Mejla dem till tidning@ bergsport.se) TEKNIKTRÄNING INOMHUS MED FOKUS PÅ UTOMHUS Utomhussäsongen närmar sig med stormsteg (ja ja, vi vet att många klättrar ute året om). Vi sliter i klättergymmen för att komma i form. Frågan är bara om vi tränar på rätt sätt? Jens Larssen delar med sig av sina bästa tips för att årets utomhuspremiär skall bli så bra och skön som du tänkt dig! Inomhuslederna innehåller sällan höga fotsättningar, traverser, svåra fingermatchningar, hårda crimpers, minimalistiska fotsteg eller krux samt vilor. På gymmen gäller istället behagliga jämna rörelser på större grepp, mestadels rakt upp för att inte krocka med grannleden, eller spektakulära branta boulders och så lite lätta grader förstås för att hålla oss kunder nöjda. När väl första vårvärmen infinner sig och vi kommer till det vertikala projektets höga fotsättning från en sidoställd crimp blir ofta resultatet nedslående jämfört med innan vinterns hårda träning. Här följer några enkla tips för att snabbt väcka liv i hela din teknikrepertoar så att du inte kommer ut första dagen som en bekväm inomhusråtta, särskilt om du har haft uthållighetsfokus och bara enformigt klättrat upp och ner. Använd ibland alla grepp och färger och lägg en timme i veckan enbart på teknik och du får hävstång på all din hårda gymträning. 1. Höga fotsättningar: Stretching och hel kroppsanspänning inför granitens A och O. 2. Klättra med bara en fot: Nya obekväma moves istället för gymmens behagliga leder. 3. Titta ner: Öka fokus och precision på fötterna, mer avslappnande och mindre gamnacke. 4. Klättra snabbt: Snabba våghalsiga beslut behövs när onsighcruxet ska passeras. 5. Vila och räkna andetagen: Yoga-meditation för att maximera vilan. 6. Matcha fingrarna: Sidoklättring på smågrepp är vanligare ute. 7. Enbart struktur/micros för fötterna: Ute krävs precision och ofta hoppande fotmatchning. 8. Mer vertikalt: Graniten har mindre lutning jämfört med gymmens överhäng. 9. Closed crimp: Ute ska ofta tummen upp på pekfingret för max kraft. 16 BERGSPORT #165 · MARS 2015 kommittéer HEJ KOMMITTÉ! Höga alptoppar och medicinska klurerier. I detta nummer har turen kommit till alpina- och medicinska kommittén. Vad gör de egentligen? ALPINA KOMMITTÉN 1. Vad är det huvudsakligen ni jobbar med? I alpina kommittén försöker vi hålla reda på de nyturer och förstabestigningar som svenska klättrare gör på stora berg eller de berg som ligger fjärran härifrån. Vi kommer även att försöka hitta de radikala stilmässiga framsteg som gjorts där. Sen är det naturligtvis väsentligt att även SKF och klubbarna hjälper medlemmarna att få tillgång till förebilder och inspiration för ovan stordåd. 2. Vad har ni haft fokus på under det senaste året? Vi har pratat en del om prestation och hur man får allmänheten att förstå skillnaden mellan små och stora sådana. Vi hoppas att journalister och andra frågar oss. Men är man utan erfarenheten själv att bryta spår fram till självständig klättring, då är det naturligt att man saknar referensen att förstå att man kanske skall fråga. Det goda exemplet har vi fört fram genom föredragen som Silvia Vidal höll. Vi har flyttat några dokument på förbundets webbsida och ännu några som inte flyttats över från den gamla... Sen har det självfallet varit nån träff som Karin på kansliet har hjälpt oss med. 3. Vad har ni i pipeline? Tjej/kvinnoaktiviteter. Vi vet att många klättrar bra på fina korta turer, men vill gärna öppna deras ögon för möjligheten att som till exempel Louise Thomas dra i väg och göra nytur i Indien. 4. Vad skulle ni vilja göra om det fanns all tid och alla pengar i världen? Att som mentorer resa i väg till de stora bergen och peppa våra medresande unga kvinnor och män att bryta ny mark i god stil på ett säkert sätt... 5. Behöver ni fler som hjälper till i kommittén? Fler är roligt, men det är svårt att samla oss tre! Sen är kommunikation också väsentligt, och på något sätt är det enklare att prata, när man som vi har egen erfarenhet av nyturer/försök på Grönland, Baffin, Patagonia och Himalaya. 6. Är det några speciella egenskaper eller kunskaper ni efterfrågar? Någon som är bra på att ragga pengar och fika till exempel… 7. Varför ska man gå med i er kommitté? Utveckling är alltid mycket intressant. För att hänga med i den internationella utvecklingen måste man ta del av mycket, och ska man ha perspektiv – då får man läsa volymer bakåt! 8. Hur kontaktar man er? På den nya webbsidan (bergsport.se) är vi snyggt upplagda! 9. Någon mer fråga ni vill få med…? Varför ska det vara så svårt i Sverige att prata om SKF:s värdegrund innehållande formuleringen ”rent spel”, när allmän media främst förmedlar mediokra prestationer? DETTA ÄR ALPINA KOMMITTÉN: Erik Massih, Tunabergs Högfjäll och Klätterklubb, A Rafael Jensen, Göteborgs Klätterklubb Micael Sundberg; Östersunds Klätterklubb. Foto: Eric Sundberg kommittéer MEDICINSKA KOMMITTÉN (MEDCOM) 1. Vad är det huvudsakligen ni jobbar med? Medicinska kommittén (MedCom) utgör en länk för internationellt kunskapsutbyte i fråga om klättermedicin, och nationellt en resurs för att förmedla denna kunskap inom SKF. Två delar som vi arbetat med är nutrition vid elitsatsning och förstahjälpenutbildningen för utomhusinstruktörer. Vi är också engagerade i ungdomsklättringen, med frågor som rör vad som är lämplig belastning och träning för en växande kropp. Dessutom organiserar vi klätterskadenätverket, som fungerar som ett stöd i att hitta sjukvårdspersonal med specifik kunskap om klätterrelaterade besvär. 2. Vad har ni haft fokus på under det senaste året? Elitsatsningen och förstahjälpen-kurser. 3. Vad har ni i pipeline? Utveckla det internationella samarbetet utifrån den uppmärksamhet SKF:s förstahjälpen-normer har fått, samt bistå i arbetet kring undernäring och ätstörning bland klättrare. 4. Vad skulle ni vilja göra om det fanns all tid och alla pengar i världen? Hålla förstahjälpen-kurser gratis i alla klubbar. Erbjuda vidareutbildning till all vårdpersonal i klätterskadenätverket. 5. Behöver ni fler som hjälper till i kommittén? Intresserade inom vårdyrken är välkomna att höra av sig, men generellt har vi ingen akut brist på medlemmar. 6. Är det några speciella egenskaper eller kunskaper ni efterfrågar? SKF har en önskan om att MedCom skall sträva efter att erbjuda förstahjälpenkurser till så många blivande utomhusinstruktörer som möjligt, och legitimerad vårdpersonal med erfarenhet av akutsjukvård och dessutom intresse för undervisning och pedagogik vore välkommet. 7. Varför ska man gå med i er kommitté? För att gå med i MedCom behövs ett intresse för ideellt arbete, i gengäld kan du få ett vidgat nätverk av klättermedicinskt intresserade, och möjlighet att både lära dig och sprida kunskap. 8. Hur kontaktar man er? Mejla någon av oss! (Mejladresser hittar du på www.bergsport.se). 18 DETTA ÄR MEDICINSKA KOMMITTÉN (MEDCOM) ANNA WÄNERHAG Klättrat i sex år, halkade in på klättring då jag är hängiven skidåkare sedan barnsben och för tio år sedan börjat med alpina höghöjdsturer. Jobbar som sjukgymnast sedan 25 år tillbaka, senaste 20 åren inom idrottsmedicin. Brinner för skadeförebyggande träning. Vill utveckla skadeklätternätverket och utöka samarbete mellan medicinska kommittén och både landslag och tränarkommittén. HENRIK HEDELIN, MD DIMM FAWM* Specialist i ortopedi och arbetar på barnortopeden i Göteborg. Profilering inom vildmarksmedicin och biståndsarbete. Klättrar helst granit. ERIK GUSTAFSSON, MD DIMM MEM* Anestesi- och Intesivvårdsläkare som jobbar på Sahlgrenska och på ambulansen i Göteborg. Jag är engagerad i att sprida kunskaper i förstahjälpen och olyckshantering bland klättrare. Jag har klättrat knappt 20 år, men inte så intensivt. Jag tilltalas av både block och sport, men om jag får välja blir det längre tradturer eller möjligen ett par lätta isrepor. JOHAN HOLMGREN Specialist i allmänmedicin, med erfarenhet av klättring och hög höjd från flera toppar i Skandinavien, Europa, USA och Indonesien. Klättrare sedan 1984, men åker också gärna skidor, inte minst som deltagare i VM i speedski 2011 och nu 2015. Svenska klätterförbundets representant i UIAA MedCom sedan 1993. JOHAN BOGG Klättrar med glädje nästan vad som helst, de senaste åren gärna alpint. Till vardags läkare på ortopeden i Skövde. Har ett stort intresse av vildmarksmedicin och har jobbat med detta i Nepal, Afghanistan, i Afrika och på forskningsexpeditioner till Arktis. Corresponding member i UIAA Medcom. *) MD = medicine doktor (= läkare) DiMM = Diploma in Mountain Medicine dvs UIAAs (och ISMM och IKAR/CISAs) certifiering för bergsmedicin FAWM = Fellow of the Academy of Wilderness Medicine MEM = Mountain Emergency Medicine dvs IKAR/CISAs (och ISMM och UIAAs) certifiering för bergsräddningsmedicin BERGSPORT #165 · MARS 2015 kommittéer ATT BEDÖMA HÖGALPIN PRESTATION – LITE BAKGRUNDSINFORMATION Foto: Erik Massih Den största prestationen kommer alltid vara att på berget fullföra den för samtiden svåraste nyturen eller förstabestigningen. Radikala stilförbättringar på sällan klättrade leder (begränsat förhandsinformation/beta) har också hög plats i den ”semiofficiella” prestationshierarkin. Vill man prestera skall man med andra ord göra nydanande klättring. Klippklättringen revolutionerades i åren runt 1970, då friklättringen blev så svår, att aid-klättrande på annat än särskilt svåra väggar började anses otidsenligt. Alpin stil i stora berg var gjort på 30-talet (Bhagirathii III) och 1957 (Skilbrum). Redan 1883 gjordes troligen Kabru (ca 7380 m ö.h.) i lätt stil, likaså gjordes förstabestigningarna av Kamet och Trisul cirka 30 år senare. Nanda Devi 1936 bestegs i expeditionsstil. Alltså var det ingen revolution att Messner och Habeler i alpin stil klättrade nytur på Hidden Peak 1975 förutom att det var på ett (lågt) 8000 meters berg. Messners nytur solo (solitude) i alpin stil på Nanga Parbat (8125m) Diamir Face var extremt. Jeff Lowes nytur solo i alpin stil på Ama Dablam 1979 var sannolikt tekniskt svårare. Outstanding för samtiden var Messners delvisa nytur på nordsidan av Everest solo i alpin stil 1980. Tomas Olsson är den enda svenska klättraren som i solitude nått en topp i Himalaya, när han först besteg och sedan skidade ner för Kucksay III. Trots Messners och många andra stora klättrares samtida prestationer, är Voytek Kurtyka för åren 1977–1990 alpinstils-ikonen i internationella kretsar. Simone Moro och Ueli Stecks försök att inledningsvis (via västryggen) traversera Everest och Lhotse 2012, är inspirerande för en kommande mastodont-prestation. Tommy Caldwell och Alex Honnolds klättring/travers av Fitzroy-massivet i Patagonien är kanske det mest krävande tills våren 2014? Kort sagt: Prestationen flyttades på 1970-talet bort från de höga bergens etablerade leder. Det har sedan mitten av 1980-talet varit svårt att göra självständiga klättringar på dessa. Till exempel var verksamheten redan osjälvständig: Denali West Buttress 1976, Mt Everest South Col postmonsun 1978, Shisha Pangma 1980 och på Mt Winson (Antarktis) och Carstenz Pyramid (Oceaninen) har charterresorna varit etablerade sedan millennieskiftet. Om nöjet/folkhälsoklättringen på stora berg Att ha fotspår eller fasta rep framför sig – eller att utrustningen har burits upp av andra än en själv/det egna replaget – är mycket underlättande och prestationssänkande. Att använda betald arbetskraft på det ena eller andra sättet är än mer prestationssänkande. Om allmänheten känner igen namnet på klätterobjektet är det ofta utan prestationsmässigt intresse. Förvånansvärt ofta är det även arbetsplatser för guider och andra betalda arbetskrafter. När ska svensk media lära sig att fråga bergsbesökaren om vilken stil/vilket sätt som använts vid klättringstillfället för att bli första korean, dansk eller svensk? Är det osjälvständigt, som verkligheten är på flertalet normalvägar, då är den sportsliga prestationen ganska ointressant. Självfallet får vi som är vana att pulsa genom ospårad terräng till våra älskade vinterturer förstå, att de som är utan den erfarenheten saknar referenserfarenhet och perspektiv att förstå skillnaden mellan att göra nyturer och bara att följa i fotspår. Klättring av alla typer i höga berg har ett oerhört stort värde för den enskilde som upplevelse och ger en möjlighet att anstränga sig efter personlig förmåga. Klättring är oerhört spännande. I Tyroldeklarationen från 2002 finner man många bra förklaringar på mångfalden, upplevelser och ansvar mot kultur, samtid och framtid. Komplett korrekt och perspektivfull rapportering är en förutsättning för rent spel. Vi fortsätter vår verksamhet med dokumentation av svenska förstabestigningar, nyturer och även radikala stilförbättringar i bergen därborta. Därtill tar vi hit föreläsare med starka bedrifter i bagaget, försöker ordna tjej/kvinno-aktiviteter och med mentorskap utveckla unga talanger. Foto: Erik Massih LITTERATUR Vi rekommenderar följande litteratur för de som vill förstå eller försöka delta i prestationsutvecklingen: • • • • • Training for the new alpinism The art of iceclimbing Himalaya One day as a Tiger Free Spirit Text: Alpina Kommittén, februari 2015 BERGSPORT #165 · MARS 2015 19 En efterlängtad förare! Åker svenska klättrare till ”Dollan” nuförtiden? Några gör det säkert, men nog har jag en känsla av att Dolomiterna, till skillnad från Chamonix och Mont Blanc-området, tappat en hel del av den popularitet det hade på 70-talet och en bit in på 80-talet. Då var en tur till Dollan självklar på en sommarklätterturné genom Europa och svenska klättrare gjorde kända och beryktade turer där, till exempel Messnerführe på andra Sellatornet (Kent Lindström och Torbjörn Berg) samt Philip Flamm och Vännernas Väg på Civetta (Eva Sehlin och Anders Lundahl). Förutom de stora prestigeturerna var vi många som ägnade oss åt nöjesklättring på bland annat Sellatornen, Vajolettornen och på Campanile Basso borta i Brenta på andra sidan motorvägen. Det var till och med så att Svenska Klätterförbundet under den tiden i egen regi anordnade en Alpin Klippklätterkurs i Dolomiterna. Det finns en rad anledningar till att Dolomiterna förlorat sin popularitet hur vackra de än är. Till skillnad från till exempel i Schweiz, har bergsguiderna i Dolomiterna aldrig hemfallit åt ”plaisirklättringsvågen”, alltså att även längre alpina turer borrbultats för att göra dem mer lättillgängliga. Det finns visserligen bult i Dolomiterna, både slagna bultar (pegs) och borrbultar (bolts), men ändå kräver nästan alla alpina klätterturer där att klättraren har med sig ett omfattande kilrack för att själv kunna säkra tillfredsställande. Även standplatserna måste klättraren ofta klara av att ordna på egen hand. De förhållandevis få bultarna, kombinerat med en komplex struktur på klippan, innebär att det inte alltid är lätt att hitta leden, det vill säga var man skall ta sig vidare uppåt. Därtill kommer det jag själv alltid tyckt varit Dolomiterklättringens skräck framför andra, nämligen nedstigningen. Topparna är ju spetsiga, så någon snäll vandringsled på baksidan av berget finns sällan, utan det handlar oftast om en kombination av nedfirning och nedklättring i svårnavigerad, utsatt, exponerad och inte sällan lös terräng. För att hinna ner krävs ofta att nedklättringen, där terrängen är lätt, sker osäkrad vilket innebär inte obetydliga risker. Inga av dessa faktorer är på modet i dagens svenska klättring så det är alltså inte så konstigt att Dolomiterna inte är på kartan hos så värst många när en klättersemester skall planeras. Lägg där till bristen på guideböcker (eller förare efter tyskan) så förstås Dollans förlorade popularitet. Den enda engelskspråkiga föraren har länge varit Rom James ”Dolomites Selected Climbs” från 1988 samt ett par översatta tyska urvalsförare. Annars finns det ju ett stort antal, även moderna, Dolomiterförare på såväl tyska som italienska men hur många svenska klättrare kan läsa dem? Men nu, äntligen, har en ändring skett på guidebokssidan. Engelska Rockfax som länge gett ut populära urvalsförare över många brittiska och kontinentala sportklättringsområden har nyligen gett ut sin första förare över ett alpområde – en helt ny guidebok över just Dolomiterna. Det är en rätt tjock lunta och den är ovanlig på så vis att den behandlar tre vitt skilda aktiviteter som en klättrare kan ägna sig åt i Dolomiterna, allt efter intresse, kompetens och väderförhållanden. Boken tar upp både sportklättring och alpinklättring samt Via Ferratavandringar. Det sistnämnda har väl klättrare oftast betraktat som nedstigningsleder, alternativt något som vandrare ägnar sig åt när de vill göra något tuffare. Att det finns ett stort antal sportklätterklippor i Dolomiterna är nog 20 okänt för många. Det är i själva verket ett utmärkt sportklätterresmål under högsommaren då det ofta är för varmt i till exempel Sydfrankrike, Spanien, Grekland och Kroatien. Beskrivningarna är förhållandevis utförliga med både topos och text- ”Boken tar upp både sportklättring och alpinklättring samt Via Ferratavandringar”. beskrivningar av de olika lederna. Givetvis är sportklättringen och Ferratorna mera översiktligt beskrivna än alpinklätterturerna. Hur lätt eller svårt det är att klättra en led till toppen och sedan ta sig ner igen utifrån beskrivningarna i boken är svårt att veta utan att ha prövat själv, så kvalitén på beskrivningarna går givetvis inte att avgöra enbart genom att läsa föraren. För att få med så mycket har Rockfax tvingats till en hård geografisk avgränsning. Egentligen är det missvisande att kalla det en Dolomiterförare. Det är en förare över de norra Dolomiterna. Sydliga områden som till exempel Pala och Civetta behandlas inte alls, inte heller det geografiskt självständiga Brenta som ligger väster om Brennerautostradan. Geisler, Val Gardena, Val di Fassa, Alta Badia, Marmolada samt Cortina och Drei Zinnen är de områden som tas upp och självklart handlar det även här om ett urval av leder. Dock är urvalet brett så att alla, från avancerade bergsvandrare till extremalpinister, kan hitta något att göra bland de turer som beskrivs. Läsvärdheten är det inget fel på, så förhoppningsvis kan den nya Rockfaxföraren över Dolomiterna inspirera svenska klättrare att återigen ta sig an de olika utmaningar som Dollan, Alpernas vackraste klätterområde har att erbjuda. Text: Staffan Ericsson, Tunabergs Högfjäll och Klätterklubb Lynne Hempton på Via Ferrata Eterna Brigata Cadore. Foto: James Rushforth BERGSPORT #165 · MARS 2015 HALLÅ DÄR Stefan Tannerskog, delägare i Karbin Klätterhall och ordförande i Karbin KK, ni har startat gratisklättring för ensamkommande flyktingbarn och asylsökande hbtq*personer, varför? Karbin har alltid varit en klätterhall med engagemang i samhället bortom klätterväggarna. Genom åren har det funnits en mängd liknande samarbeten som de vi har idag men också praktikplatser för till exempel ensamkommande flyktingbarn och förstås även praktikanter med bakgrund i allt från utbrändhet till mycket svåra livsöden. Karbins motto har alltid varit klättring för alla, oavsett förmåga eller andra preferenser, och vi försöker leva upp till det med sådana här samarbeten. Stefan Tannerskog Hur kom ni igång med verksamheten? Idag samarbetar vi främst med Newcomers, som är ett RFSL- (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) nätverk för asylsökande hbtq- personer, och Tamam som bland mycket annat aktiverar ensamkommande flyktingbarn. Det började som en fråga om prova på och idag kommer de båda grupperna regelbundet med ungefär tio personer i varje grupp! Har några av dem klättrat tidigare i sina respektive hemländer eller är det en helt ny sport för dem? Mig veterligen är det nytt för i princip alla! Vad är deras uppfattning om klättringen, vad betyder den för dem? Gemensamt för alla är att det innebär ett avbrott från vardagen, precis som för vem som helst, men kanske än viktigare för dem. Många har svåra upplevelser bakom sig av förföljelse och utsatthet och en del kanske inte har möjlighet att göra liknande aktiviteter. Självklart är det också en ekonomisk omöjlighet för många. Det är uppenbart att alla har roligt när de kommer till Karbin och kontakterna från organisationerna har berättat att det betyder väldigt mycket för deltagarna, att de ser fram mot nästa tillfälle och att allt fler blir intresserade. Stefan Tannerskog klättrar East 7c+ i Flemingsberg. Foto: Stefan Eklund Vad för slags reaktioner har ni mötts av från utomstående? Det är nog ingen som känner till de här samarbetena, om inte Bergsport hade ställt en direkt fråga hade det väl fortsatt vara så. Hur länge kommer ni fortsätta? Vi fortsätter så länge någon vill komma och vi samtalar med andra organisationer också. Det som begränsar oss nu är egentligen instruktörer. För att utöka den här verksamheten behöver vi några som vill arbeta ideellt med oss och vara med och säkra någon gång per månad. Om någon är intresserad kan man skicka ett mejl till [email protected], du ska ha klättrat minst ett år med grönt kort och vi utbildar dem som är intresserade. Vill du kanske arbeta som volontär i någon av organisationerna Karbin samarbetar med kan du kontakta [email protected] eller [email protected] Läs mer om dem på http://rfslstockholm.se/medlemsgrupper/newcomers/ http://www.tamam.se/blog/ *hbtq är en förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer. I många länder är det förbjudet enligt lag att visa annan sexuell läggning än den heterosexuella och i Sverige har en person som förföljs på grund av kön eller sexuell läggning rätt till asyl. ”Efter att ha sett dessa ungdomars målmedvetenhet, brist på rädsla, tillit till instruktörerna och uppmuntran mot varandra, fastnar ett engelskt uttryck: The sky’s the limit – med den entusiasmen är allt möjligt.” från Tamam.se/blog. Foto: Tamam BERGSPORT #165 · MARS 2015 21 tävlingar REKORDSTORT JUNIOR SM I BOULDERING PÅ KARBIN KLÄTTERHALL Hela 109 juniorer deltog i 2014 års junior SM i bouldering. Att få arrangera den största JSM-tävlingen i Sverige någonsin var ett gigantiskt projekt och samtidigt en otrolig ära! Det blev en lyckad tävlingsdag och reaktionerna från deltagare och föräldrar var mycket positiva. Vinnare korades i tio olika klasser fördelat på fem ålderskategorier. Ledbyggarteamet med Daniel Salazar Medina, Stella Malmgren, Daniel Olausson, Fabian Sardh och Michael Skagvik byggde totalt 46 problem som deltagarna fick mäta sin teknik, taktik, styrka och problemlösning på. Ungdom D imponerade rejält i kvalet och vi ledbyggare fick höja nivån till finalerna där deltagarna fortsatte klättra otroligt bra. Vi i ledbyggarteamet är glatt överraskade av hur duktiga dessa kids är. Även i Ungdom C var det många som imponerade och “käkade kvalproblemen till frukost”. Vi som arrangör känner oss verkligen glada över utvecklingen i de yngre klasserna, juniorverksamheten i Sverige är på gång! Kvalet för pojkar och flickor B gick delvis på ungdom Cs finalproblem. Dessa visade vilken hög nivå de yngre klasserna ligger på, det blev ett tufft och väldigt utslagsgivande kval. Pojkar B klättrade samma finalproblem som Pojkar A och gjorde det med bravur. Pojkar A fick några av de hårdaste kvalproblemen av alla och klättrade väldigt imponerande. Tekniken bland de bästa klättrarna i den här klassen, både bland flickor och pojkar, är bländande. Vi i ledbyggarteamet hade satt upp problem med inspiration från världscupen där klättrarna måste behärska alla typer av klättring, balans såväl som överhäng, något som vi i teamet fokuserade genomgående på i hela tävlingen för att få fram den bästa klättraren. Juniorerna gick ut samtidigt som pojkar ungdom A och klättrade på i stort sett samma kvalproblem vilket skapade en god stämning där deltagare från olika klasser hjälpte varandra med lösningar och delade med sig av beta. Resultaten i de olika klasserna hittar du på bergsport.se/tävlingar Stort tack till alla deltagare och funktionärer för GÖTEBORGSCUPEN – BOULDERING I slutet av förra året träffades ansvariga för de tre gymmen i Göteborg på initiativ av Erik Lutke för att diskutera möjligheten att köra en bouldercup ihop. Samtliga inbladade var mycket positiva till detta samarbete och redan den 16 januari drog cupen igång. Förhoppningen är att tävlingen ska bli ett återkommande årligt event som med tiden inte bara lockar göteborgsklättrare utan klättrare från hela Sverige. Första deltävlingen som hölls på Klätterdomen lockade hela 150 deltagare och var minst sagt en succé. 40 välskruvade kvalproblem och sedan utslagsgivande finalproblem som dessutom bjöd på en och annan skräll! Det blev något trångt på Klätterdomen under tävlingen men de allra flesta klättrade sig både svettiga och rejält pumpade. Under finalen var det en stor publik som stannade kvar och hejade fram segrarna.Själva tävlingen bygger på redan tidigare fungerande format som mega- och totalboulder, med alla svårighetsgrader och där syftet är att alla ska få klättra mycket. Efter de tre deltävlingarna kommer en stor final hållas för de tio som totalt sett placerat sig bäst i varje klass. Tanken är att kora en bouldermästare i respektive klass som kan titulera sig Göteborgsmästare i bouldering. För att locka så många deltagare som möjligt har vi förutom de vanliga klasserna lagt till en “oldies but goldies” -klass. Denna är för glada bouldrare över 40. Fredrik Serlachius från Solna KK tog hem segern i Pojkar A. Foto: Stella Malmgren en grym insats och för ett fantastiskt engagemang som gjorde detta till en av årets bästa tävlingar. Text: Stella Malmgren, Mikael Skagvik, Karbins KK 2 3 5 De olika klasserna är ✔ Junior (kille respektive tjej) – alla till och med 16 år. ✔ Senior (dam respektive herr) – alla från 17 och uppåt. ✔ Oldies but goldies (gubbe respektive tant) – alla som vill och är över 40 år. Text: Björn Strömberg, Västkustens Sportklätterklubb Läs mer på bergsport.se om hur det gick i de olika deltävlingarna; deltävling ett på Klätterdomen 16 januari, deltävling två på Klätterfabriken 14 februari och deltävling tre på Klätterlabbet 21 februari. Den avslutande finalen hålls på Klätterdomen i april! 22 4 1 Fotogalleri delcup ett på Klätterdomen 16:e januari 1. En av de yngsta deltagarna 2. 150 personer bouldrandes på Klätterdomen 3. Gia Kourouklido på damernas första finalproblem 4. Marcus Gillberg, på sista finalproblemet 5. Victor Honkavaara Dahl vinner bland herrarna Foto: eaststudios.org och/eller Sascha Karilampi BERGSPORT #165 · MARS 2015 tävlingar LYCKAD TÄVLING I SUNDSVALL Lördagen den sista januari anordnades bouldertävlingen Sundsvall Plastic Madness. För första gången anordnades det även en juniortävling, som inledde tävlingsdagen. Foto: Pär Åslund Tolv juniorer mellan 7 och 17 år gjorde upp om fyra finalplatser genom att klättra så många svåra problem som möjligt. Poängen för de tio hårdaste problemen räknades ihop precis som i vuxentävlingen. Alla deltagare lyckades skrapa ihop tio avklarade problem och alla blev belönade med medalj och sponsrade priser efteråt. För många var det här fösta gången de var med och upplevde en bouldertävling med både kval och final. I finalen imponerade Jesper Berglund 11 år (Sundsvalls KK) och Moa Sundqvist 17 år (KFUM Skellefteå). Finalen vanns av Jesper på samma poäng som Moa men på färre försök. Trots den stora spridningen i längd och ålder så såg alla ut att ha roligt. De yngre klättrarna blev väldigt inspirerade av att klättra tillsammans med de äldre. Vuxentävlingen var en svettig, trång men inte så farligt dammig folkfest. Det var första gången SPM avgjordes i SKK:s nya och större boulderhall. Kvaltävlingen bestod av runt tio problem i varje svårighetsgrad – från jättelätt till benhårt. Jag tror alla 62 deltagare fick slita ut sig rejält. Foto: Tommy Lundemo Belöningen blev en rafflande dam- och herrfinal. Även i vuxentävlingen avgjordes finalerna på två finalproblem som höll hög kvalitet och svårighetsgrad. Vinnare i herrklassen blev Joakim Berglund före Anton Svahn och Robert Rundin. I damklassen vann Nanna Söderin före Linn Björ och Anna Hassel. SPM är den avslutande tävlingen i Norrlandscupen. Tidigare tävlingar i cupen var Novemberdraget i Umeå och Juljuggen i Östersund. Slutsegrare i Norrlandscupen blev Nanna Söderin och Kristoffer Lindbäck. Foto: Pär Åslund Text: Tommy Lundemo, Sundsvalls Klätterklubb Foto: Pär Åslund BERGSPORT #165 · MARS 2015 Foto: Pär Åslund 23 nytt från klubbarna Det kom ett brev till Bergsport från Slottskolan i Borgholm, en skola för årskurs 6-9, som i början på 90-talet lät bygga en inomhusklättervägg tillsammans med fritidsförvaltningen. Där drivs nu i skolans idrottsförenings regi klättring för barn och ungdomar en gång i veckan i en grupp på ungefär 15 förbundsanslutna medlemmar. Och i höstas fick de prova att klättra utomhus. KLÄTTRING MED ÖVERNATTNING Vi pratar ofta om hur trevligt det är att klättra utomhus, så när Svenska Klätterförbundet förra hösten informerade om att vi kunde söka pengar för att ta med oss ungdomarna ut i naturen så tvekade vi inte en sekund. Vi, Clas som är lärare i matematik och slöjd och Stina, lärare i idrott och No, ansökte om medel och planerade dagarna i grova drag. När skolan skulle ha sin årliga allaktivitetsdag (eleverna på skolan får möjlighet att prova på allt från golf, magdans och i år även klättring) sa vi att vi tar med oss elever ut och klättrar, lagar mat och övernattar. Några av de flitiga klättrarna i klubben och några nybörjare hängde på, så vi blev sex elever och två vuxna på vårt äventyr! Vilket äventyr då, till att börja med att se till så att alla hade utrustning för övernattning och klättring, att skolans militärtält var helt och alla delar fanns med, planera och handla maten. Så beställde vi lite ny klätterutrustning, rep för utomhusbruk var inget vår klubb ägde, säkringar och några hjälmar till. Allt detta skulle vi få dagen innan avfärd, men grejerna kom aldrig, vi var till och med förbi posten för att se om vi kunde plocka upp paketet på vägen, men inte. Istället stod det innanför dörren när vi återvände efter vårt äventyr. Så vi fick packa med våra privata grejer. (Men nu har vi en anledning att ge oss ut en gång till för att inviga våra nya rep!) Trevlig resa ut till berget, med allemansrätten som underhållning, bra diskussioner om vad och hur man får göra och inte göra och framför allt klättring och allemansrätt. Duktiga elever! Så ut på berget, eleverna var fantastiska på att uppmuntra och hjälpa varandra. Sedan är det ju alltid så att man vill klättra lite till och så lite till trots att man behöver både vila och mat. Eleverna lärde sig mycket om klättring, allemansrätt, sig själva och om sina kamrater och det gjorde vi med. Text: Clas Asp & Stina Nilsson Slottskolans IFs Klätterklubb SÅ HÄR SKREV NÅGRA AV ELEVERNA: ”Det var kul när vi åkte på klätterutflykten. Vi klättrade i ett berg som heter Silverberget som ligger i Gamleby. Dit åkte vi med en minibuss som Clas hade hyrt. När vi kom fram så åt vi mat och sen började vi klättra. Det var häftigt att klättra i berg för jag hade aldrig gjort det tidigare. Lite senare på kvällens satte vi upp tältet och lagade mat. Det var gott efter klättringen. Det var en oförglömlig resa, vi hade så kul.” Sara ”Idag var ingen vanlig skoldag. Nej, idag skulle vi åka och klättra. Det var inte så många elever som hade valt att åka med, men det blir lite mysigare om man inte är så många. När vi äntligen var framme var det dags att äta lunch. Vi hjälptes åt att sätta upp stormköken. Vi kokade nudlar och vattnet som vi kokat i använde vi till pulversoppan. Jag är inte så förtjust i pulvermat, men det här gör man kanske bara en gång i livet. Det var i sig en vandring Hanna prövar handjam på ”Trappan”. Foto: Agnes Åhlander 24 att komma till berget, igenom en tjock barrskog, men det var det värt. Bergväggarna var jättehöga. Med mitt ögonmått runt 15 meter. Clas berättade om olika verktyg man kunde använda sig av om man skulle upp och fästa repet. Clas instruerade hur en felfri klättring ser ut och fäste repet högst upp. Nu var det bara att börja klättra, men en i taget. Väggen var lagom svårklättrad, men utsikten var värd det. Clas hade fäst ett nytt topprep och Alice fick lov att säkra mig när jag klättrade upp. Vi åt oss mätta på “svarta” grönsaker till middag och den fruktansvärda osten som någon av anledningen att “den är god” släpat med. Även känd som gnissel-ost. I tältet hade vi i alla fall mysigt. Efter en massa prat och snask somnade vi. Det hade varit jättekul. Jag tycker att fler borde följa med nästa år om vi åker. Kanske fler skulle vara intresserade om vi klättrade mer ute! Det är nyttigt, lärorikt och roligt på samma gång.” Rina Z. Klätterkäk. Foto: Clas Asp Rina, Clas, Stina, Hanna, Charlotte, Alice, Sara och Agnes i lägret. Foto: Självutlösare BERGSPORT #165 · MARS 2015 nytt från klubbarna INTERNATIONELLA GRÄSKLÄTTERTRÄFFEN: ”EN SUCCÉ” Den 3-5 januari hölls den årliga och numera internationella gräsklätterträffen utanför Grövelsjön i Dalarna. Deltagare från Stockholm, Jämtland, Göteborg och Dalarna bidrog till den kosmopolitiska stämningen. Alla ska med och alla får plats hette det, så till den milda grad att en klättrare från Schweiz kom skidande över fjället och förgyllde träffen med sin närvaro. Att själva klättringen ägde rum i Norge gjorde hela tillställningen än mer internationell. – Årets träff var en succé med flera nyturer klättrade och vi har redan bokat boendet till nästa års universella gräsklättersamling, säger Kasper Kotake, Dalarnas klätterklubb. Temat för årets träff var mode. En av deltagarna visade upp framtidens klättermode – hemmasytt såklart – till stor belåtenhet för de övriga deltagarna. De kläder och ryggsäckar som visades upp var på alla sätt överlägset de plagg som de etablerade tillverkarna har att erbjuda för klättrare, så perfekt att ett flertal deltagare på stående fot beställde både ryggsäckar och kläder! Text: Kaj Söderin, Östersunds Klätterklubb Tre modemedvetna män på årets internationella gräsklätterträff; Markus Andersson, Kasper Kotake och Edvin Mellergård. Foto: Kaj Söderin SATSNING PÅ LEDBYGGANDE I KARLSTAD Klätterhallen i Karlstad drivs idag ideellt och har de senaste åren haft relativt liten omsättning på leder. Det var länge sen en större ombyggnation gjordes och styrelsen för Karlstad Klätterklubb beslutade därför att det var dags att riva ner samtliga grepp och bygga nytt. För att engagera medlemmar och ytterligare bredda kunskapen bestämdes också att en ledbyggarkurs skulle genomföras. Den 10-11 januari genomfördes kursen i klätterhallen under ledning av Jim Wasmuth, Moa Wall och Stefan Rasmussen från Svenska Klätterförbundet. Totalt deltog 14 personer på kursen, varav flera byggde leder för första gången. Efter en helg med ivrigt skruvande kan vi sammanfatta det hela som en lyckad aktivitet! Inte minst när så många BERGSPORT #165 · MARS 2015 valde att delta och engagera sig i klubbens ideella arbete. Utöver dem som gick kursen har många medlemmar bidragit i arbetet med att skruva ned, tvätta och sortera grepp. Tusen tack för hjälpen, det har visat prov på en stor ideell resurs. Det råder ingen tvekan om att vi, som aldrig tidigare byggt leder, har en bit kvar innan vi kan skruva leder i Världscupen, men det här är en början. Det är också en viktig pusselbit när det gäller utveckling av barn- och ungdomsverksamhet samt i det löpande säkerhetsarbetet. Vi strävar efter bra byggda leder med hög säkerhet, liten skaderisk och ett spektrum som gör att alla kan uppleva den fantastiska klättersporten! Välkomna att besöka vår klätterhall och testa våra rykande färska leder! Text: Mathias Nilsson, styrelseledamot, Karlstad Klätterklubb 25 26 BERGSPORT #165 · MARS 2015 skarpladdat På ett solomission i Val Ferreras skogar snubblade jag på problemet på bilden. Linserboulder, en enligt resten av resesällskapet rätt så hård 7A. Med en nypa hybris gick det ändå vägen efter några försök, trots den uppenbara bristen av spottare och en alldeles för liten padda som varit med på minst en resa för mycket. Fin, tung klättring på ett kraftigt överhängande kylskåp med avbildad återhämtningsmöjlighet innan urtoppning för den andfådde bouldraren. Klättrar: Johan Blomqvist Problem: Linserboulder, 7A Plats: Magic Wood Foto: Johan Blomqvist (självutlösare) BERGSPORT BERGSPORT#165 #165 ·· MARS MARS2015 2015 27 skarpladdat Några dagar in i augusti hade de tropiska temperaturerna, som under juli förvandlat klättringen till ett svettigt, halt och desperat klängande, sjunkit till något mer behagliga nivåer. Sebastian, Niklas och jag åkte ut till Viks kile på Tjörn i ett försök att stilla abstinensen, som trots sol och varma bad kommit krypande under de friktionsbefriade högsommarveckorna. Ivriga gav vi oss efter en kort uppvärmning i kast med 30-åriga kriget, en överhängande led som i relation till sin korta längd ger mycket klättring. Sebastian och jag hade båda med oss ett gäng goda men fruktlösa försök från tidigare besök under året, och hoppades att det skulle gå bättre den här gången. Efter att ha känt igenom rörelserna några gånger gjorde Sebastian dagens, och gruppens, bästa försök och föll just innan sista klippet. Sedan gick klippan ur skugga och den så efterlängtade friktionen var åter försvunnen. Utan sänd men lyckliga för att fått klättrat av oss lite gav vi upp och styrde hemåt. På bilden klättrar Sebastian Blyckert. Foto: Erik Holmgren 28 BERGSPORT #165 · MARS 2015 skarpladdat Charlotta Rundin klättrar på Slap Happy, V3ish. Happy Boulders.Bishop, CA. Foto: Robert Rundin BERGSPORT BERGSPORT#165 #165 ·· MARS MARS2015 2015 29 ”SKÅNEJUNIORERNA” FORTSÄTTER Klättertränaren Johan Andersson fortsätter att träna en lite mer elitsatsande grupp juniorer i Skåne även i år. Det innebär både direkt coachning och olika arrangemang och träningsläger för att hjälpa juniorerna som vill satsa att nå så långt som de vill. NYFIKEN PÅ TÄVLING? Har du aldrig tävlat förut? Då kanske du vill prova på det nya tävlingsformatet Nordic Lead Challenge som vänder sig till både nybörjare och mer erfarna, seniorer, juniorer och yngre ändå! Första deltävlingen hålls på Klätterverket i Stockholm 28 mars. För mer information och anmälan se bergsport.se. KALENDERN 18–22 mars:Alpint Vinterläger för klättrare mellan 16–22 år. Plats: Kebnekaise. 19–22 mars: Sylträffen 2015. Arrangör: Östersunds Klätterklubb. Plats: Sylarna. ”JAG KÄNNER MIG FRI” Bergsport gjorde ett nedslag i Sundsvall och frågade två juniorer om vad som egentligen är så kul med att klättra. LISA BLOMSTRÖM Lisa är 12 år, klättrat i drygt ett år, bouldrar inomhus i Sundsvall. Varför började du klättra? Jag älskade att klättra i träd när jag var liten. Mamma kände en person som klättrade och då fick jag testa och tyckte att det var kul. Vad är det roligaste med att klättra? Jag känner mig fri när jag rör mig på väggen och jag känner mig så glad när jag har klarat av ett nytt problem. Det är kul att jobba tillsammans med andra på ett problem också. Vad har du för mål med din klättring? Det vore kul att börja tävla, men jag har också som mål att våga göra sådant som jag tycker är jobbigt. Ett exempel är att klättra dynamiskt. 21–22 mars: Tränare nivå 2, Lund. Kursinnehåll: träningsplanering, rörelseekonomi , säkringsteknik, funktionell träning , klätterteknik, grepp/ positionering, medicin, professionalism/ ledarskap, språkbruk , materialkunskap, klättringens organisation. Kursansvariga : Jim Wasmuth och Magnus Lindstedt Vilken är din favoritövning när du klättrar? Att köra Följa-John då vi gör våra egna problem. Den första personen väljer två grepp och sedan lägger nästa person till ytterligare två grepp som nästa person ska klättra och sedan fortsätter vi så. Det är kul att vi skapar våra egna utmaningar. Det är lättare att ta i när jag ser en kompis klättra bättre än jag gör, då vill jag också nå till samma nivå och försöker lite mer. 28–29 mars: Examination isklätterinstruktör. Plats: Dalarna eller annan plats i Mellansverige beroende på förhållanden samt accessmöjligheter. Vilken typ av klättring gillar du bäst? Det är kul att bouldra inomhus, men jag har testat att klättra rep och gillar det också. Det vore kul att testa klättra utomhus också. 28 mars: Nordic Lead Challenge Stockholm på Klätterverket, Nacka. Detta är den nya, svenska cuptävlingen i lead som ersätter Svergiecupen i lead. 11 april: NM Skidalpinism. Plats: Galdöpiggen. 17–19 april: Instruktörsseminarium, Stockholm 18 april: Göteborgscupen i bouldering final. Plats: Klätterdomen. 25 april: JSM lead. Plats: Eskilstuna. 1–3 maj: Gotland Boulder Session 2015 23 maj: Teknisk examination klippa. Plats: Göteborg 23 maj: Pedagogisk examination klippa. Plats: Stockholm 23 maj: Nordic Lead Challenge. Plats: Klätterlabbet, Göteborg CORNELIA BRINK Cornelia är 11 år, klättrat i drygt ett år, bouldrar inomhus i Sundsvall. Varför började du klättra? Jag har svårt att sitta still och klättrar på allt. Min mamma tyckte att jag skulle testa klättra och då gjorde jag det och tyckte att det var kul. Vad är det roligaste med att klättra? Att träna, träffa andra som klättrar och lära känna nya kompisar som peppar mig när jag klättrar. Det är kul att bli bättre också. Vad har du för mål med din klättring? Att bli bättre och fortsätta ha kul. Vilken är din favoritövning när du klättrar? Att traversera genom hela hallen. Jag gillar när det blir jobbigt och jag får trötta ut mig själv. Vilken typ av klättring gillar du bäst? Jag vill helst klättra inne. Det är kul att bouldra, som jag mest gör nu, men jag har testat att klättra med rep också och tycker att det är roligt också. Text och foto: Anna Ahlström 30 BERGSPORT #165 · MARS 2015 SATSNINGAR I SÖDERN I vintras träffades tre av klätterklubbarna i Skåne för att prata om hur de skulle kunna få liv i barn- och ungdomstävlingarna i södern. Resultatet är att det kommer att bli tävlingar både för de yngre (upp till 13 år) och för de äldre juniorerna. För de yngre blir det klättring på topprep medan formatet för de äldre ännu inte är bestämt. Det kan bli både bouldering och lead. – Om ambitionen håller så kommer de första tävlingarna hållas nu under våren. Målet är att ett antal tävlingar skall kunna hållas per år, allt beroende på hur många klubbar som kan vara med och arrangera. Tanken är att vi ska göra det så Foto: Morgan Hjort enkelt som möjligt, säger Morgan Hjort som både är engagerad i Helsingborgs Klätterklubb samt i förbundets Barn- och ungdomskommitté. – Detta ligger väl i linje med vad Barn- och ungdomskommittén vill med sin verksamhet, så tillsammans med Tävlingskommittén kommer vi att hjälpa till med att jobba fram ett enkelt koncept som kan återanvändas i andra distrikt, säger Morgan. Håll utkik på www.bergsport.se för tävlingsdatum. Hej! Vi är dina vänner och vi vill hjälpa dig när du ska lära dig och utvecklas i din klättring. Jag med stort huvud heter Camilla Friend, men Matt Paddy och det lilla molnet heter Chalkie Puff. Vi har illustrerat några viktiga moment på olika märken, som vi hoppas du kommer lära dig och som du kan ta. Ta dem i den ordningen som känns bra för dig och som du och din instruktör kommer överens om. Märkena och information om hur de kan användas beställer du enklast genom bergsport.se. /Cam, Chalkie & Matt Chalkie Puff Camilla “Cam” Friend Matt Paddy Idé & utveckling: Jens Larsson & Katty Ekelund, Form & layout: Katty Ekelund BERGSPORT #165 · MARS 2015 31 Johan Nakiri klättrar Shirin, 6c+ i Polekhab lite väster om Teheran. Foto: Johanna Löfvenius 32 BERGSPORT #165 · MARS 2015 Klättring i mullorna och martyrernas namn Text: Johanna Löfvenius, Stockholms Klätterklubb I april kom beskedet. Jag och Johan Gille från Tunabergs Högfjäll och Klätterklubb hade blivit utsedda som Svenska klätterförbundets representanter vid ”Third international festival of mountaineering and climbing” i Bisotun, i Iran. Ett halvår senare landade vi i Teheran och äventyret började i princip med en gång. Enligt den information vi hade fått på förhand skulle alla internationella gäster samlas på Hotel Olympic i Teheran på lördagen, för att på söndagen gemensamt resa vidare mot Kermanshah och Bisotun med flyg. Den resplanen kom att ändras ungefär fem gånger inom loppet av en timme. ”Vi ska åka förbi och hälsa på hos en kompis till mig” sa Mehdi, som mött upp oss på flygplatsen. ”Jaha, och sen då? Ska vi till hotell Olympic då?” undrade Johan. ”Nja, ni kanske ska flyga vidare till Kermanshah ikväll”, sa Mehdi. Samtidigt ringde Mehdis telefon och det visade sig att kvällsflyget till Kermanshah skulle avgå från en annan flygplats i Teheran om 45 minuter. Lite väl tajt även för en optimist som Mehdi. ”Då kanske ni får åka bil till Kermanshah i natt istället”, kontrade han. ”I natt?” undrade jag. ”Hur lång tid tar det att köra dit, då?”. ”Tja, kanske sex timmar”, gissade Mehdi. Sådär höll det på fram och tillbaka i minst en timme, samtidigt som oräkneliga bilder på mullor och martyrer och iranska flaggor fladdrade förbi utanför bilrutan. Till slut blev vi inkvarterade hos Ali, som visade BERGSPORT #165 · MARS 2015 sig vara festivalens logistiska geni och en blandning av Göran Kropp och Jan Stenbeck i en och samma person. En bra person att känna med andra ord. Efter närmare åtta timmar i hans stadsjeep inklusive ett antal kak- och testopp och en fortkörningsbot, anlände vi på eftermiddagen nästa dag till Bisotun. Third international festival of mountaineering and climbing Vid träffen deltog drygt hundra personer varav ungefär hälften från Iran och övriga huvudsakligen från olika europeiska länder, med kraftig övervikt på Frankrike. De flesta var där för att klättra, men en hel del var highliners och ett mindre antal basejumpers. På dagarna försvann alla iväg och ägnade sig åt sina respektive aktiviteter, vilket förutom ovan nämnda även kunde innefatta bazar- och moskébesök eller långa bussresor till grottor, med sedvanligt inslag av iransk logistik – det vill säga en hel del väntande. På kvällarna trängdes alla utsvultna äventyrare i karavanserajets (härbergets) lilla matsal där det serverades stora lass med ris och yoghurt, mindre lass kebab, obefintliga lass grönsaker och ibland delikatesser som pommes frites-soppa. Det hela sköljdes ner med Coca cola eller dough som är en salt yoghurtdryck, ibland smaksatt med örter eller lök. Klättringen Kalkstensklippan i Bisotun är 1200 meter hög och fem kilometer bred och skulle antagligen vara en stor klätterdestination om den låg någon annanstans i världen. Klippan har idag ett hundratal etablerade sport- och tradleder av varierande längd (alltifrån 20 till 1200 meter) och potentialen för nyturer är enorm. Än så länge finns det inte någon förare över området och som tillrest klättrare är man således beroende av att någon som känner till klippan kan hjälpa till och peka ut lederna eller följa med på turen. Det rådde det, som tur var, ingen brist på under träffen. Att hitta till insteget var alltså sällan ett problem. Om man däremot inte känner för att klättra alla 1200 meter till toppen eller inte klättrar en led med fasta ankare som det går att fira på, får man ta sig ner längs med 33 olika hyllsystem. Att hitta rätt på dessa för egen maskin, utan sällskap av någon som känner till klippan är nog näst intill omöjligt. Då nedstigningen dessutom innefattade osäkrad nedklättring ibland i graderna 4+/5-, beslutade vi oss för att framför allt hålla oss till leder med bultade standplatser som det gick att fira av från. Ett annat alternativ är annars att övernatta i någon av de små hyttor som finns utplacerade på flera ställen på klippan, för att toppa ur dagen efter. Stenen i Bisotun är väldigt vass med mestadels mycket bra friktion och innehåller ovanligt många sprickor i olika storlekar för att vara kalksten. Jamteknik och jamhandskar är bra att ha med i verktygslådan, liksom ett gäng kamsäkringar för de tradsäkrade lederna eller som komplement till de bultade turerna. En trevlig detalj med att klättra i Iran är att man, så fort man toppar ur en led, kommer ner från en firning eller kommer fram till en standplats där det finns iranier, kan räkna med att bli försedd med någonting ätbart. Det kan vara ett fikon, ett kex eller lite soppa. Vad de än själva äter på, delar de med sig av och det är bara att tacka och ta emot. Kvinna i Iran Lite spänd var jag allt inför resan på hur jag som västerländsk kvinna skulle klara mig i Iran. Var mina ihoplånade tunikor tillräckligt långa? Vad skulle hända om jag råkade tappa eller glömde att ta på mig slöjan ute på gatan? Och vad tusan ska man ha på sig när man klättrar? Det visade sig dock att de flesta farhågorna saknade grund. Det gick förvånansvärt lätt att vänja sig vid att ha slöja, och det hände faktiskt vid några tillfällen att den råkade glida ner lite, utan att nåKlätterförbundets representanter Johanna Löfvenius och Johan Gille klättrar de sex replängderna på Festival, en fin 6c+ i Bistoun. Foto: Okänd iransk man gon katastrof inträffade. De iranier vi umgicks med på träffen och efteråt, var väldigt liberalt inställda och innanför hemmets dörrar kunde man klä sig precis som hemma i Sverige. Klättra kunde jag som tjej göra i vanliga långbyxor, underställströja och hjälm istället för slöja. Samtidigt skedde, under samma period som vi var i landet, ett antal syraattacker mot kvinnor i staden Isfahan, en bit söder om Tehran, enligt utsago för att de inte burit sina slöjor på ett tillräckligt täckande sätt. Kritik riktades mot myndigheterna för att de inte agerade tillräckligt kraftfullt för att stävja attackerna. Situationen kan med andra ord se väldigt olika ut för kvinnor i Iran, även om alla naturligtvis måste förhålla sig till det samhälle de lever i. På träffen deltog betydligt fler manliga än kvinnliga iranska klättrare, men visst finns det tjejer som både klättrar och ägnar sig åt andra bergsaktiviteter i Iran! På en klippa utanför Teheran träffade vi till exempel på Parastoo som jobbade som guide med klättring och bergsbestigning och som varit uppe på flera 7000-meterstoppar. De nordiska klättrarna var för övrigt inte så mycket bättre de, när det kom till könsfördelning. Av totalt tolv klättrare från Danmark, Finland, Norge och Sverige var vi bara två tjejer – båda från Sverige. Efter träffen Har man möjlighet kan det verkligen vara värt att stanna kvar lite efter träffen för att upptäcka mer av Iran. Det finns ett flertal andra riktigt bra klätterdestinationer i landet och naturligtvis massa mer att se och upptäcka. Vi hade lagt till fyra dagar på egen hand efter träffen. Eftersom det var ganska kort om tid hade vi siktat in oss på att hålla oss i närheten av Teheran, där vi också hade hört att det fanns en hel del fin klättring. Planen var att hitta något billigt hotell att utgå ifrån, men redan första dagen i Iran stod det klart att vi nog inte skulle behöva bo många nätter på hotell. Jag har nog aldrig träffat ett mer gästvänligt folk än iranierna. Efter några dagar på träffen hade vi fått åtskilliga erbjudanden om både husrum och klättersällskap. Det senare tog vi extra tacksamt emot, då det inte heller för klipporna runt Teheran finns någon förare än. Istället fick vi med oss Hamid, som etablerat många av lederna både i Bisotun och Polekhab som klippan i närheten av Teheran hette. Hamid håller för närvarande på och jobbar på att ta fram en förare över området och fungerade därmed som en levande dito. Polekhab ligger cirka 35 kilometer norr om Karaj, strax väster om Teheran och är en charmig liten by uppe i bergen, med en liten restaurang som serverar en perfekt frukostomlett. En taxi dit kostar inte många kronor eftersom bensinen är så billig. Här finns en riktigt fin 150 meter hög klippa med kalksten/skifferaktig sten och med ett stort urval av bultade leder i blandade svårighetsgrader. Många går att klättra hela vägen till toppen. Eftersom vi bestämt oss för att klättra i Polekhab efter rekommendationer från flera håll, verkade det smidigt att bo i Karaj som är den närmsta staden. Våra nyvunna iranska vänner löste såklart detta på nolltid genom att ordna med boende hemma hos Mehdi med familj i Karaj. Tarof – iransk artighet Av Mehdi lärde vi oss många väsentligheter som till exempel hur man ropar till bön, att de KFC- och Pizza Hut-restauranger vi såg till självklart endast är kopior (det är svårt att få tag på amerikanska produkter i Iran) och att det inte finns någon möjlighet i världen för oss att försöka bjuda på mat eller bidra med pengar i någon form för allt vi blev bjudna på. ”Come on, this is Iran” blev svaret. Det finns tydligen ett ord för denna del av den persiska kulturen fick jag lära mig när jag kommit hem, nämligen tarof. Tarof innebär helt enkelt att artighet alltid går först och att man initialt, när man blir erbjuden något, bör neka ett flertal gånger innan man tackar ja. Så här i efterhand hade det ju kanske varit bra att veta det lite tidigare. 34 BERGSPORT #165 · MARS 2015 Hamid Shafaghagi preppar den sju replängder långa Karakal, 7b+ i Bisotun. Foto: Johanna Löfvenius TUN FAKTA BISO Karavanserajet i Bistounväggens mäktiga skugga. Foto: Johanna Löfvenius TEHERAN på k och finns med ra gränsen till Ira da inskriptioner på nä n, Ira ra BISOTUN st vä m i t antal berö Bisotun ligger sta tack vare et istus. sli rv sa rld vä s Unesco år före Kr n ungefär 500 bergväggen frå ng in Iran, ring and climbi IRAN TRÄFFEN l of mountainee et vid den iva nd st ga fe l lta na De io . at en rn st te hö ”In på len år , t iva st Fest r ko rt anna vilket inkludera ttills ordnats va Bisotun” har hi öppet för alla och kostar 250€ la resor inom landet. ka är lo h senaste träffen n i Teheran oc ing på flygplatse logi, upphämtn der de tun. Senare un ren SONG att klättra i Biso tu r ra fö KLÄTTERSÄ pe na em er elt tid a ed de bäst snittar m ger lig Vår och höst är månaderna, juli och augusti aj m tober och mar nollgradigt. I ok . t varmaste som de är i ar nu och i ja grader på 28 grader er behagliga 17 turen på lite m medeltempera ar. agar och lördag heran på onsd Te r. till tu re m RESA h ol oc kh 00 kronor tur rekt från Stoc Iran Air flyger di x timmar och kostade oss 25 och åtta. se ka cir delar rum åtta r Resan ta ärge, där man ntskaper. rb ka hä be re ka kla ns en ira t s sina nya aj, som är et ho er a m ns m va ra he E ka an t D m BOEN ett så kalla landet bor n bor man på andra ställen i På klätterträffe rasser. På alla ad m a rd hå en st Var beredd på Stockholm. ambassaden i ka ns ira n frå a fix VISUM Relativt lätt att r inresa till Iran. Nödvändigt fö r). t kamsäkringa DER ed ett enkelt se gar). m in s DERADE LE kr ra sä te EN m et M pl ka M t m O REK ed ett enkelt se , bultad (kan ko m 6b s , ra er te gd et pl än pl m Kariz, 6 re ltad (kan ko ängder, 6c+, bu de mängder av Festival, 6 repl växla begränsa h oc ro eu ed ter. Ta m i Sverige. est med kontan inte går att växa tillbaka från PACKLISTA n jobbar man m de Ira I om r. rs te te an ef nt , man • Ko rna real och to de lokala valuto •Dubbelrep aws mar, 15 quickdr • Ett set kam ar sk nd ha m •Sporttejp/ja t gå hål). (det kommer at •Hjälm erajet. inte är rädd om ns du va ra m ka so r på de g • Tåliga klä r för kvällshän de sig. r klä fö a e rm ar va och än. t lite bekväm • Dunjacka r/skjortor för m man vill göra de man blir hembjuden till. om – g rla de gärmade tröjo r lån ilje a m gr fa nå a • Liggun h ig nl oc att ge till alla vä nikor för kvinnor. Långbyxor • Presenter tu yxor och stora gb lån a, • Slöj OMRÅDET BERGSPORT #165 · MARS 2015 35 STOR HJÄLP MED SMÅ KAMMAR Aldrig förr har det erbjudits ett sådant stort utbud av små kammar på klättermarknaden som nu – vilket kan vara både till en fördel och en nackdel för den köpsugne. Inför den kommande klippklättersäsongen har Bergsports testpatrull i allmänhetens tjänst loggat flygtid och utvärderat några av de vanligaste små kammarna som man kan köpa idag, allt för att underlätta ditt val. METOLIUS TCU Med sin u-formade design och dubbelstams-konstruktion samt tre kam-lober (TCU är förkortning för three cam unit) ser Metolius TCU annorlunda ut jämfört med övriga kammar i testet. Designen gör att de väger mindre än andra kammar, men också att de går att placera där vanliga kammar inte passar. Nackdelen är att de kan vara svåra att placera i vertikala sprickor eftersom avtryckaren kan vara i vägen. Dubbelvajerkonstruktionen ger ett bra stöd när placeringar som krånglar ska rensas. TCU modellen har också mindre Metolius Ultralight TCU benägenhet att vandra jämfört med kammar med fyra lober. Den är även en bra kam för aidklättring då fifi-kroken kan kopplas högre upp i kammen än någon annan kam på marknaden. TCU:erna som testpatrullen använde hade dock problem med inverteringsstoppen. Dessa kunde utan vidare passera förbi varandra eftersom de små plastbrickor som sitter i änden av kammarnas axel tryckts ihop, vilket gör att kammarna kan röra sig längs med axeln. Inverteringsskydden passerar därför varandra, och kan dessutom haka fast i varandra så att kammen fastnar i ett inverterat läge! Detta är ett fullgott skäl att inte använda kammen i nuläget. Problemet är mest troligt för de minsta storlekarna och vi har uppmärksammat Metolius på detta. 36 Närbild Metolius Ultralight TCU. Visar hur en defekt kam ser ut på grund av problem med distanserna. Foto Kaj Söderin Närbild Metolius Ultralight TCU som är i korrekt position. Foto: Kaj Söderin Lätta, slitstarka, mindre tendens att vandra, inverteringsstopp, billiga. Styvt skaft i höjdled, brett huvud, problematisk design på inverteringsstoppen. BERGSPORT #165 · MARS 2015 BLACK DIAMOND X4 FIXIE ALIEN X4 är Black Diamonds senaste tillskott. Kammen har en enstamskonstruktion och precis som C4 har de tre största storlekarna dubbla axlar vilket ger en större räckvidd än kammar med en axel. De tre minsta storlekarna använder Black Diamond stacked axel technology, vilket i praktiken ger kammen utökad spännvidd. Skaftet är mjukt, på gränsen till sladdrigt för de större storlekarna. I övrigt en välgjord kam med en bra färgmarkering på skaftet och Black Diamond X4 lätt att placera. Något svår att rensa i vissa situationer upplevde delar av testpatrullen. Blå C4 och blå X4 kan vid första anblick se lika stora ut, men det är en liten skillnad i spännvidd på storlekarna. Detta gäller även grå, lila och grön X4. Något att tänka på när man använder kammarna. När Dave Waggoner, mannen som uppfann modellen Alien, dog för ett par år sedan var det oklart vad som skulle hända med produktionen. Men det löste sig och idag är det två företag som tillverkar Aliens. Bra spännvidd, mjukt skaft, inverteringsstopp på de tre största storlekarna. Tunga, svåra att rensa, inget inverteringsstopp på de tre minsta storlekarna. METOLIUS MASTERCAM Mastercam ger direkt känslan av god kvalitet tyckte testpatrullen. Modellen har ett gjutet tumgrepp precis som X4 och är enkel att Metolius Mastercam placera och rensa. Av alla kammar i testet är det Mastercams som har det smalaste huvudet – skillnaden är liten men kan avgöra om en placering är bra eller dålig. I smala sprickor kan den övre delen av avtryckaren förhindra djupa placeringar ibland, men det är inget stort problem. De större storlekarna har en smart färgskala på utsidan av loberna som gör att man på ett smidigt sätt kan avgöra kammens storlek. Vajern i stammen är relativt stel, vilket kan vara både en nackdel och en fördel. Ett mjukt skaft är mer följsamt och kan minska risken för att kammen vandrar, ett stelare skaft gör att kammen håller formen bättre och blir lättare att rensa. Fixie Alien Modellens popularitet talar sitt tydliga språk – det är en bra kam. Lätt att placera och rensa samt väldigt mjuk i skaftet vilket kan förhindra att kammen vandrar. Dessutom är metallen mjukare, vilket både är en fördel och en nackdel. Vid ett fall “smetas” metallen ut och formas efter klippan vilket gör att Aliens har en god förmåga att sitta fast. I vissa fall kan det medföra problem att få ut kammen, men det ger onekligen en positiv känsla att kammen verkligen sitter. Nackdelen är att loberna slits relativt fort jämfört med andra kammar. De större storlekarna kan vandra, trots det mjuka skaftet. Alien funkar bra vid vinterklättring eftersom tumloopen är stor och därför är lätt att använda med handskar. Fixe har under 2014 kommit med en ny, uppdaterad version av kammen, kallad Alien lite. Enligt Fixe har den nya modellen 20 procent smalare huvud. Modellen fanns inte tillgänglig under testperioden. Mjukt skaft, mjuk metall som formar sig efter klippan, beprövad design. Vandrar lätt i de större storlekarna, mjuk metall som slits fort, inget inverteringsstopp. Smalt huvud, välgjorda, inverteringsstopp. Stelt skaft, kort slinga. BERGSPORT #165 · MARS 2015 37 TESTPATRULLEN JOHANNA LÖFVENIUS Klättrar mest trad, men även sport och bummel i begränsade mängder. Klättrar framför allt med Camalots och Aliens. Min första kam var en grön Alien. Foto: Privat Från vänster till höger; Metolius Ultralight TCU storlek 2, Metolius Master Cam storlek 2, Black Diamond Camalot X4 storlek 0,3, Fixe Alien grön. Foto: Emil Wesolowski. SAMMANFATTNING Aldrig tidigare har det funnits så många bra små kammar som nu. De fyra kammarna i detta test skiljer sig något när det gäller utformning och användningsområde, men från ett säkerhetsperspektiv är de hyfsat lika. Däremot måste Metolius se över hur inverteringsstoppen fungerar på TCU:erna som de ser ut nu, annars kan det få fatala konsekvenser. Vi har som sagt uppmärksammat generalagenten på detta. Aliens är pionjären för säkring i tunna sprickor och konstruktionen har inte förändrats nämnvärt på nästan 30 år. Även Metolius TCU har funnits länge och den är ett bra val för den viktmedvetne klättraren. Dessutom är modellen en av de billigaste på marknaden. Black Diamonds X4 är en modell som kan konkurrera med Aliens, men är tyngre och har inte samma ”bett” när man placerar dem. Samma gäller Metolius Master Cams som inte heller har den mjuka metall i loberna som Aliens. Fördelen med Master Cams är dess smala huvud som passar i mindre hål och sprickor än de andra modellerna. Excalibur-effekten, alltså att man tenderar att föredra det man redan är bekant med, blev tydlig i detta test. Det är lättare att välja rätt storlek, placera och avgöra om säkringen sitter bra – eller dåligt – med en säkring som man lagt många gånger. Det kan innebära att vi i någon mån upplever de säkringar vi är vana vid, som mer lättplacerade och bättre. MARLENE ÅGERSTRAND Klättrar mest trad, med allt som bjuds men har kommit på mig själv att vilja lägga Aliens så fort jag får chansen. Min första kam var en Rock Empire, den lever men används sparsamt. Foto: Tomas Ärlemo Klättra tryggt och ha kul! Text och sammanställning: Kaj Söderin, Östersunds Klätterklubb 38 BERGSPORT #165 · MARS 2015 KAMREFLEKTION AV ERIK HAGELIN SMÅ KAMMAR. SMÅ MARGINALER. MARIA PERNEMALM Klättrar helst trad och på vinterhalvåret bouldering. Mina första kammar var ett set med Metolius power cams. Numera klättrar jag mest med Camalots. Foto: Johanna Löfvenius Att klättra med små kammar kräver både kunskap, erfarenhet och stor noggrannhet. När jag klättrade Stålfinger på Simonsberget hade jag inte tillräckligt av ovanstående. Däremot hade jag som erfaren sportklättrare både styrkan och tekniken. Det räcker inte hela vägen om du vill klättra säkert på egna lägg. För att göra en lång och smärtsam historia kort: jag lade kammarna snabbt och fel. Dessutom ramlade jag, rev ur dem och skadade mig allvarligt. Exakt vilka misstag jag gjorde kommer jag aldrig få veta. Men jag har ett tänkbart scenario som jag tycker det är viktigt att dela med mig av. Eftersom det är fullt möjligt, även om det inte hände just i mitt fall. Två säkringar drogs ut. En blå och en gul Black Diamond X4. Den första var slarvigt lagd och hade tillräckligt med anläggningsyta. Den satte jag med en håller-den-så-håller den-inställning. Den höll inte. Däremot var jag övertygad om att den blåa skulle sitta. Jag lade den något överkammad men hyfsat djupt inne i sprickan som smalnade utåt. Det kändes bomber. Tyvärr vidgade sig sprickan något inåt. Det fanns aldrig någon risk att den skulle vandra och trilla ur. Det tänkte jag på. Vad jag inte tänkte på var att den genom bara någon centimeters vandring kunde kamma ut helt och hållet. En större kam med inverteringsstopp kan inte dras ut i ett sådant läge. Men de minsta X4:orna och till exempel Aliens har inget inverteringsskydd. Belastas den i utkammat läge vänder den liksom ut-och-in på sig – eller inverterar som man säger – blir mindre och dras ut med största sannolikhet. Utan att vara hundra är det vad jag tror hände. Det som stör mig är att jag inte visste att detta kunde hända. Jag visste att man inte ska placera små kammar som kilar, just för att de då kan invertera vid belastning. Men jag har aldrig tänkt på att en liten kam faktiskt kan vandra och bli helt värdelös på bara någon centimeter om sprickan vidgar sig, vilket kan vara svårt att se utifrån. Jag har ramlat en del i större kammar och tyckt att de små känns lika rejäla och trygga. Det tycker jag inte längre. Erfarenheten jag gjort är att små kammar kräver större noggrannhet. Det är lätt att göra misstag. Och även små misstag kan få stora konsekvenser. Traditionell klättring är inte sportklättring. Det kräver mycket mer av dig när det kommer till kännedom om utrustning, erfarenhet och noggrannhet. Små kammar är något annat än stora kammar. Den erfarenheten kostade mig en ryggkota, några tänder och en armbåge. Erik Hagelin, imittfall.blogspot.com ANDERS HENRIKSSON Klättrar mer trad än sport, och helst med Black Diamond C4. Rock Empire Comet har också fått följa med på selen i många år. Foto: Kaj Söderin Erik Hagelin. Foto: Selfie BERGSPORT #165 · MARS 2015 39 KLÄTTRA PÅ ARBETSTID! Att klättra på arbetstid är en dröm för många. Ett sätt är att klättra i träd! Som arborist vårdar du träd – ofta med luft under fötterna. Här träffar vi de blivande arboristerna Corazon och Christel som i sitt examensarbete har tagit reda på vilka övningar som passar extra bra för att få kroppen i trim för momenten man har i trädkronorna – eller för all del på klippan eller på boulderblocken! TRÄNING FÖR KLÄTTRANDE ARBORISTER De första veckorna under utbildningen märkte vi båda att kroppen fick jobba på ett sätt som den inte var van vid och vi kände snabbt att vi ville och behövde bli starkare för att klara av klättringen. I och med att klättringen i sig är belastande på kroppen ville vi inte anstränga kroppen för mycket i början heller. Det blev startskottet för vårt examensarbete. ”Vad finns det för övningar som kan förebygga och rehabilitera arboristkroppen?” Vi tog kontakt med Anna Wänerhag, en legitimerad fysioterapeut och som även sitter med i medicinska kommittén i Svenska Klätterförbundet, och Eva Zaar, en personlig tränare, klätter- och kettlebellinstruktör. Båda är aktiva klättrare i Malmö Klätterklubb sedan många år tillbaka. Vi började med att visa dem de grundläggande klätterteknikerna inom arboristyrket och därefter diskuterade de båda fram övningar som skulle passa bra till att stärka 40 olika delar i kroppen. Vad vi snabbt fick reda på var att rehabiliteringsövningar är svåra att ge ut, då varje skada behöver sin egen utvärdering med kompletterande behandling och övningar, men att samtliga övningar som vi fick kan göras med lite till ingen vikt i rehabiliterande syfte. ARBORIST? JAVISST! Bergsport: Vad fick er att välja att läsa till arborist? Corazon: Jag kände att jag ville testa på något nytt och fick tipset om utbildningen av en bekant som själv gick där. Yrket lät väldigt intressant och då jag är klätterintresserad sedan tidigare så kändes det som att yrket skulle passa mig bra. Christel: Jag har alltid varit intresserad av naturen i olika miljöer, allt från stadsmiljöer till naturreservat. Vad är roligast med arboristyrket? Corazon: Man får vara ute och jobba och klättra. Sen är jag intresserad av klätterutrustning i alla dess former så det är intressant och framför allt väldigt roligt att testa och leka med utrustningen, nya metoder och nya tekniker. Christel: Variationen, från att snygga till ett träd på döda grenar till nyplantering av en hel trädgård. Vad är den största utmaningen? Corazon: Den teoretiska biten är tung, att lära sig hur träden fungerar och lära sig alla de vetenskapliga namnen på träd. Men hela ämnet träd, från hur de funkar till hur man tar hand om träd, är så himla intressant att det väger upp för att det ibland är svårt att lära sig vetenskapliga namn. En stor utmaning för mig har varit att bli bekväm med att klättra i träd. Det är klättring som jag inte alls varit van vid. Även om jag har klättrat både klippa och inomhus så är det inte alls likt. Christel: De latinska namnen på svampar och växter. Vad ser ni mest fram emot när ni är klara? Corazon: Att få använda mig utav allt jag lärt mig i skolan och fortsätta lära mig mer om klätterteknik och klätterprylar. Christel: Mötet med människor och Bål och balans I kettlebell-träning är det stort fokus på bål och balans, två element som vi har märkt blivit mer och mer viktiga i arboristyrket – klättrare som markarbetare. Därför blev det BERGSPORT #165 · MARS 2015 Corazon och Christel. deras trädgårdar, att få jobba med deras idéer och drömmar. Sen finns det alltid motsatsen av människor men de får man bara ha tålamod med. Tips till den som är nyfiken på yrket? Corazon: Kontakta Hvilan utbildning alternativt kontakta en arborist i närheten. Testa gärna klättra på en vägg för att se hur du förhåller dig till höjder, ju högre desto bättre. Christel: Ta reda på hur det är med känslan för höjder genom att klättra på vägg. För mig är det en kick att klättra i ett träd på 25 meters höjd när kronan böjer sig för vinden. Klättrar ni mer än i träd? Corazon: Ja det gör jag. Jag har klättrat sedan 2011, mest inomhus, men klättrar även en del utomhus, mest sportklättring men har börjat med trad-klättring. Christel: I början av utbildningen följde jag med Corazon till Malmös klätterklubb och provade klättra några gånger på repväggarna och på boulderväggarna. Det gav mig till viss del en bättre förståelse för kroppshållningen i trädet Hemmaklubb? Corazon: Malmö Klätterklubb Har ni haft nytta av att ni har klättrat sedan innan? Corazon: Jag tycker att klättringen i sig är väldigt annorlunda. Det jag hade nytta av var mina erfarenheter kring en del av utrustningen, karbiner, slingor, rep och så vidare, samt en del knopar. BERGSPORT #165 · MARS 2015 naturligt för Eva att visa oss en del övningar med en kettlebell tillsammans med övningar med kroppens egen vikt och kraft som Anna kompletterade med. För de som inte har en kettlebell finns det alternativa vikter man kan använda: repsäck, väska med böcker eller en dammsugare. Grenvandring är en av de grundläggande klätterteknikerna som de utgått från och tre övningar som Eva och Anna rekommenderar här är Russian twist, sidoplanka och ödlearmhävning. Tabata för kondisen Vi valde att sätta ihop ett pass enligt Tabatametoden, en högintensiv intervallträning, för att förbättra konditionen. I rehabiliterande syfte valde vi att göra övningar i 20 repetitioner. Passen med övningarna har vi själva kört under en tioveckorsperiod för att se om de är bra och vilket resultat de kan ge. Både för nybörjare och erfarna Det har varit ett intressant och aktuellt ämne att jobba med, inte minst för nya arboriststudenter. Att ge sig in i en ny utbildning är inte alltid lätt, men att använda kroppen på ett sätt man inte gjort dagligen tidigare är tufft. Därför tror vi att övningarna kan hjälpa en på traven. Vi tror även att övningarna kan hjälpa en redan verksam arborist. Uppvärmning viktigt Att vara ouppvärmd tror vi är en faktor till att man får skador i axlar och armbågar, därför tog vi fram en uppvärmning som genomförs enkelt och under kort tid. Vi gillar uppvärmningen och använder den inför varje pass och tycker att den värmer upp axlar och armbågar bra. Gav resultat och nya uppslag Att ha kört övningarna under tio veckor har gett resultat. Konditionen har blivit bättre, vi har blivit starkare och även känt att balansen i kroppen förbättrats. Examensarbetet öppnade upp andra dörrar som hade varit intressant att läsa mer om, som till exempel fenomenet ”Belayer’s neck” som är ett känt problem i sportklättervärlden. Detta har vi själva känt av eftersom vi tittar upp i träden en stor del av vår arbetsdag. Att hitta övningar och kunskap inom området nacke vore intressant. Fler övningar Vårt arbete har resulterat i ett kompendium med samtliga övningar beskrivna med still- RUSSIAN TWIST Gör övningen svårare genom att lyfta fötterna. SIDOPLANKA Håll höften uppe genom hela övningen. bilder och text tillsammans med en kompletterande instruktionsvideo där samtliga övningar visas. Både kompendiet och examensarbetet går att ta del av genom att kontakta oss på [email protected] eller [email protected] Text: Corazon Ottvall och Christel Mellberg FAKTA: ARBORIST En arborist är expert på träd i bebyggda miljöer. De ser till att träden är säkra, fina, friska och kan leva länge. En arborist beskär och fäller träd, men har även en rådgivande funktion där de utför inventeringar och riskbedömningar. Inom Yrkeshögskolan kan man läsa till arborist vid Hvilan Utbildning i skånska Åkarp. Utbildningen är tvåårig och innehåller bland annat kurser i trädfysiologi och anatomi, klättringsteknik, entreprenörskap och sjukdomar och skador på träd och buskar. 41 Fantastiskt väder för topptur! I bakgrunden syns L’Hospice de Grand St. Bernard. Foto: Martin Strömgren BERGTAGEN PÅ HAUTE ROUTE Har du någonsin varit i Chamonix? Stått på torget, gått på gatorna under klippor, tinnar och torn fylld av kärlek, förväntan, förundran? Känt slutgiltigt och en gång för alla att du är liten och bergen är stora? Konturerna mot himlen fastnar på själens väggar och lämnar en längtan som stannar kvar. Hjärtat bultar när du ser Aiguille du Midis spira, Petit Drus branta vägg. Alpinismens vagga och huvudstad. Jag har gått en bit i förväg, så jag backar ett steg. 42 BERGSPORT #165 · MARS 2015 Förväntan Jag står bakom kassan på min svenska fjällstation, lång kö, ivriga blickar, topptur i vårsolen. Johan kommer fram genom kön och lämnar fram en lapp: ”Vill du hänga med till alperna? Ja. Nej.” Det tar ett ögonblick innan jag kopplar att han menar Haute Route. L’Original! Namnet väcker längtan hos varje skidalpinist, ingen annan tur är så upphöjd. Johan säger ”Tänk på det.” Jag säger nej till att tänka och ja till bergen! Jag och Johan hänger över lånade kartor ett par dagar senare, försöker hitta rätt leder och vägar. Har du någonsin sett en alpkarta? Konstverket är gyttret, kaoset av namn, bergsryggar, toppar och pass som mest liknar en mosaiktavla. I den svenska fjällvärlden med blåsiga vidder och runda fjäll är det svårt att tänka sig alpernas tänder, även med kartan på bordet. Spindelnätet av föreslagna leder är förvirrande, hyttorna vi ska sova i tappas bort snabbare än vi hittar dem. Glaciär efter glaciär. Vi samordnar packningen mellan oss, försöker skala bort allt oväsentligt. Handduk? Det kan vi dela. Tandborste? Nej, där går min gräns, jag tar i alla fall med mig min egen. Frågor: Är alla hyttor öppna? Ska vi ta med bivacksovsäck? Till sist packar jag för mycket. Vi har alla våra talanger, jag är bra på att oroa mig. Martin hämtar mig, Johan och Thure vid sju, morgonen efter fjällstationens slutfest, knappt någon är vaken. Vi packar om ryggsäckar och skidfodral på flygplatsens parkering, dubbelkollar säkerhetsutrustning. Känslan i magen växer i bilen, på flygplatsen, på flyget och på transfern till Chamonix. Nervös, ivrig, ett barn som för första gången släpper mammas hand och går själv mot lekplatsen. Vi checkar in på ett sunkigt hostel och går ut på Chamonix’ gator. Spänning Vi tar första bussen till Argentière, äter frukost på ett café. På bussen och utanför kabinen syns det som redan kändes kvällen innan, vi är Någon Annanstans. Fler människor än jag kan räkna rackar på glaciärutrustning på sina selar i väntan på första liften. Äter croissants och dricker kaffe. Min förväntan vibrerar i luften som en mullrande basslinga. Liftkön är inte så lång, kabinresan snabb. Och nu är vi tillbaka där vi började: Har du någonsin stått uppe bland topparna i Mont Blanc-massivet? Har du gått ner för trapporna, greppat räcket alldeles för hårt på grund av svindeln, de vassa väggarna som omger dig? Det undermedvetna smyger sig på och säger: ”Jag är rädd. Jag är kär. Lämna aldrig den här platsen.” Tusen höjdmeter neråt för att korsa Argentièreglaciären. Snön är uppåkt och hård, ryggsäcken tung, mjölksyran kommer snabbt. Hudar på bland andra sällskap på glaciären. De är på väg uppåt som vi är på väg uppåt. Den första biten är brant och knivig, vi skyndar på för att undvika stenfall. Det flackar ut, vattenpaus, fortsätt uppåt! Vi möter en guidad grupp vid toppen av Col de Chardonnet. På ett fast rep firar vi ner i den branta rännan på andra sidan. Smala rännor både skrämmer och lockar mig djupt, oundvikligheten i de branta bergväggarna på varje sida. Nu fryser musklerna ihop och jag åker som en stel pinne så fort väggarna närmar sig. Lägger av repet och hasar neråt, höjden och ryggsäcken känns så mycket att jag bara orkar tio meter i taget. Andas djupt, rännan öppnas. Frihet! Mjuk igen och tar tre stora svängar ner till dem som väntar. Glaciären är platt, vi följer tydliga spår. Solen skiner och värmen är fantastisk. Snabb lunch halvvägs låter oss betrakta och begrunda omgivningarna. Branta toppar omringar, i glaciärens mitt ett stort krevass-system. Från toppen av nästa pass ropar Thure neråt: ”Fan! Det är brantare och smalare än förra!” Kommer upp med växande klump i magen och möts av en stor glaciärplatå. ”Jag tänkte att ni skulle uppskatta det mer så här.” säger han och ler. Som trötta pionjärer står vi och tittar ut över ett nytt land. Vi glider till den nyss stängda Trienthyttan och delar maten som lämnats åt oss med tre spanska bergsguider. Ångest Vi vaknar sent och äter en spartansk schweizisk frukost. Martin misslyckades med solskyddet dagen innan, han är randig i ansiktet och ”Känslan i magen växer i bilen, på flygplatsen, på flyget och på transfern till Chamonix” Lättnad efter att ha beslutat avbryta toppturen, på väg mot Fenêtre de Ferret från sjöarna. Foto: Gustaf Larsson BERGSPORT #165 · MARS 2015 Eftermiddagshäng på Trienthyttans terrass. Från vänster Johan, Martin och Gustaf. Foto: Martin Thureson Martin skådar ut över St. Bernardsdalen. Foto: Martin Thureson Spännande väder på Glacier de Saleina. Foto: Johan Arnemo spanjorerna kallar honom Clownen. Det kommer dröja till kvällen innan han ser sig i spegeln, så han ger bara ett oförstående skratt som svar. Vädret har slagit om och gårdagens blåa himmel gömmer sig bakom tjocka moln och ett lätt snöfall. I världen vi går genom finns inget upp, ner, ingen gräns mellan himmel och jord, mellan tomrum och fast verklighet. Vi följer gårdagens led tillbaka, sen viker vi av söderut mot ett pass på Grande Lui. Molnen lättar inte, vi knyter in oss. Att åka inbundna i dimman förlorar snabbt nyhetens behag, det går långsamt. Ibland spricker molntäcket upp utan förvarning och driver igen lika snabbt ett par minuter senare. Bergen står orörliga och outgrundliga när de betraktar oss. Vädret leker med oss. Ju närmare vi kommer bergen desto lättare börjar vi tänka på dem som besjälade och levande. För dem är vi kortvariga inkräktare som får uppleva deras glädje om vi rör oss respektfullt. I en molnlucka hudar vi på och går uppåt mot Col de Grand Lui. Medan vi kryssar bland krevasser släpper hela östsidan på en topp till höger om oss, åskdån. Lavinen sprutar ner längs bergssidan samtidigt som min hjärna slår om till den mörka sidan. Är vi för sena? Sydsidan vi ska åka ner till La Fouly väntar i dimman, vi vet inget om den. Kartan är svår att utläsa. Är det brant? Var går vi upp? Är det nu det blir på riktigt? Skyndar upp till grytan under passet vi ska över. Där under Grand Lui skymtar fler pass i dimman, men det är svårt att se vilket som leder rätt, och tiden börjar rinna ut. Vi klättrar en brant snöränna till vänster. Kartan är inte till någon hjälp. Vi bestämmer oss för att andra sidan är åkbar och äter lunch på den smala kammen. Jag äter utan aptit och slänger det sista, kroppen och hjärnan delar samma obehag. Vi firar den första biten för att känna på snön, den är mjuk men bär, fortsätter ner. Jag och Martin står i skydd, neråt syns bara sten, glaciären nedanför gömmer sig i molnen. Hur långt? Martin fortsätter ner till det skymmande klippartiet för att reka, jag står kvar och försöker hålla lugnet. Martins psyke är stabilt, snabb och lugn tar han av skidor och på stegjärnen för att neråtklättra. Johan fortsätter också neråt, Thure ställer sig i skydd vid mig. Små snöblock tumlar för ofta förbi ovanifrån, snön är rutten här nere. Har du någonsin stått på en sluttning där tanken slår dig: Här kan jag dö? Inte bara den intellektuella vetskapen om riskerna, utan även den emotionella. Martin hittar en lucka bland klipporna och klättrar ner mot det öppna snöfältet nedanför. Jag tar på mig stegjärnen och skrattar nästan vid tanken: ”Har man panik om man funderar på om man har panik?” Mark Twights ledord gäller, Speed is safety, vi klättrar snabbt efter Martin. Snön blir mer rutten ju längre ner vi kommer, den sista branta biten firar vi. Martin har klättrat ner här innan oss och väntar i skydd av en överhängande klippa. Jag andas ut, pulsen går ner, ångesten minskar. Varför gör vi det här? Är det för känslan av att överleva? Vi dricker vatten, åker neråt. Det är fortfarande dimma, glaciären är brant och vi åker inknutna. Snön är rutten, vi åker på blockfyllda lavinkäglor och det går långsamt, för långsamt. Vi vill av glaciären snabbt, snabbhet är säkerhet och vi knyter ur oss. Snön är så mjuk att vi sjunker ner till knäna, sikten dålig, men till slut når vi säker terräng. Samtidigt börjar det regna, men det är förlösande. Lättade, upprymda, utmattade åker vi på hård sommarsnö hela vägen ner till byn. Vi bestämmer oss för att avbryta turen, men efter nästa etapp. 44 Lättnad Ytterligare en schweizisk frukost, fotsvettsost och marmelad. Vädret har vänt igen. Vi går första kilometrarna till fots i Val Ferrets grönskande vår, kohagar på varje sida vägen. Vägen övergår i vandringsled mot l’Hospice du Grand St Bernard. Den snötäckta vandringsleden vindlar på den branta bergssidan, stora snöfält som skulle varit hotfulla i solsken ligger fortfarande frusna och lugna efter natten. Blå himmel, vit snö, framåt! Solen och en fridfull platå möter oss under det sista passet. Vi går BERGSPORT #165 · MARS 2015 FRANKRIKE SCHWEIZ ZERMATT CHAMONIX FAKTA HAUTE ROUTE ”Haute Route” betyder ”den höga vägen” och är en 140 kilometer lång högalpin skidtur som startar i Chamonix och slutar i Zermatt. Den åktes första gången 1861 av medlemmar från brittiska the Alpine Club. I dag finns många olika varianter av haute routes i Alperna, men ChamonixZermatt är alltså originalet. Artikelförfattaren på väg upp mot Pain de Sucre. Foto: Johan Arnemo Martin visar hur skidor ska bäras. Foto: Martin Thureson mellan tre översnöade alpsjöar på runda kullar, på vänstersidan en inramande vass bergskam, rakt fram Fenêtre de Ferret och på andra sidan St. Bernardsklostret. På högersidan öppnar alperna upp sitt dramatiska skådespel med Grandes Jorasses och den mäktiga nordväggen i en fjärran huvudroll. Vi ser ut över några av alpinismens mest kända berg och längtar innan vi försvinner på andra sidan, till klostret som i nästan tusen år varit en säker hamn för trötta vandrare och skidåkare. och svängutrymme. Vi bootar upp sista biten, snön känns underbar. Toppen kräver riskabel kamvandring som vi inte är sugna på eller har rep för, stannar vid ett stort stenblock. Utsikten över dalen är otrolig. Skidor på, stavar, hjälm, förväntan. Sagolikt åk! Höjdmeter vinkar glatt Hej! när de avverkas i hundratal och hundratal på sekunder. Mont Fourchon, nästa topp, går lika snabbt. Snön är mjukare, men känns fortfarande fantastisk. Tillbaka en bit till Lacs de Fenêtre för åk på runda skuggade sluttningar. Nytt berg, brant ramp och ner till en av sjöarna. Klockan är tolv och vi vänder tillbaka. Nu är snön för mjuk för att åka värdigt. Osten och teet till lunch på klostret smakar som dagens skidåkning. Att leva Frukosten består av bröd, marmelad och kaffe. Nu är vår tur slut. Det är för varmt, det ska regna de kommande dagarna och hyttorna framför oss har meddelat att de stängt. Thure bestämmer sig för att flyga hem, han har inte ro att stanna och topptura som vi andra tre när studier väntar. Det verkliga livet, eller, det andra verkliga livet, har också en dragningskraft och lockelse. Nu är vi helt fria från destination och tidspress, solen skiner från en klarblå himmel, bergen drar och lockar. Den mest iögonfallande toppen från klostret, Pain de Sucre, ropar högst. Från fönstret ser vi bara sten och ett smalt snöfält. Vi skyndar ut för att ta vara på den hårda snön. Slag på branta sluttningar, lätt packning. Befrielse! Oväntat är det bara hundra höjdmeter kvar, snällbrant BERGSPORT #165 · MARS 2015 Besvikelse och hopp L’Hospice de Gd St. Bernard är ett otroligt ställe, en fjällstation med religiös prägel. Vi skakar munken Rafaels hand när vi åker, han har gogglebränna som de andra munkarna. Traditionsenligt turas de om att patrullera passet på skidor två gånger per dag. På höga snövallar åker vi längs med vägen till busshållplatsen. Buss till Martigny, tåget till Zermatt. Vi hoppas fortfarande att förhållandena är bra på Monte Rosa. Kanske kan vi ta oss över till Alagna i Italien. Vi kommer fram på eftermiddagen. Zermatt känns exploaterat och det regnar. Även om det kanske snöar på höjd är det långhelg för schweizarna, Monte Rosahyttan är fullbokad. Innan vi tar tåget till Zürichs flygplats hittar vi en bokaffär. Köper klätterförare, hittar en guidebok över Haute Route. Variationen vi gick finns med, det första vi gör är att slå upp passet på Grand Lui. Det står att kartan vi använde har felaktig ledmarkering. På tåget ner från Zermatt är det svårt att se sig mätt på bergen. Har du, som jag, en gång lärt känna bergen släpper längtan aldrig taget, inte helt. Den minskar ibland, men kommer tillbaka gång på gång, ibland så starkt att ditt liv tar en ny riktning. Du är fast för livet. Så varför gör vi det här? Svaren är många, alla sanna: för livet, för friden, för njutningen, för ansträngningen, utmaningen, för snön, för bergen, för oss själva, för varandra. Bergen kallar och jag måste gå. Vi kanske syns där. Ta alltid chansen. Vad väntar du på? Text: Gustaf Larsson, Göteborgs Klätterklubb som efter sin första topptursresa till Alperna flyttade till Chamonix ett halvår. Nu letar han efter ett liv där bergen aldrig är långt borta. 45 TOPPEN ELLER LIVET? Solen har precis gått upp på Ama Dablam. Jag är cirka 400 meter från toppen och ser den hängglaciär som gett namn till berget, Dablam – pärlsmycke. Jag tar ett kort på glaciären och just då kalvar den! Ett dovt klick, sen faller ett stort isstycke sakta, sakta och slår i snön nedanför med ett brak. Ett moln av snörök skapas och jag känner hur snö lägger sig på mina kinder. Och där ska vi gå! Leden går rakt upp mot glaciären för att sen runda den på höger sida. Jag fortsätter uppåt och passerar iskuber stora som kylskåp. Snart har jag glaciären alldeles ovanför mig och mycket nära. Som en dödsdemon. Jag säger tyst ”lugn och fin, inte kalva nu”. Jag kommer upp jämsides med glaciären och faran är över. Men jag är trött, mycket trött. Jag har av någon anledning inte acklimatiserat tillräckligt eller så har jag en infektion i kroppen. Jag tar två steg, andas häftigt i en minut, sen två steg till. Jag vill vända och anropar min vän sherpan Nima i baslägret. Men du har ju klarat alla svåra klätterpassager. Det återstår bara en 40-gradig sluttning nu till toppen, kanske två timmar, svarar han. Jag hör en röst inom mig: ”Kom igen, ända in i kaklet, bara fyra Hammarbybackar kvar!”. Visst. Hade det gällt mina barns liv hade jag sakta, sakta kunnat ta mig upp. Men om jag ska träffa dem igen måste jag ta mig ner. Jag kan inte stappla ner, utan balans, halvt medvetslös. Nedfärden innebär 800 höjdmeter av firningar och nedklättring. Jag måste vara hundra procent fokuserad i flera timmar till. Varje firning måste göras rätt. Det har varit minst två dödsfall på berget hittills. En 42-åring från Azerbajan firade på ett gammalt rep som gick av. Samma dag som jag gick till läger ett nådde en tysk toppen, kom tillbaka till sitt tält och dog där. Jag såg när helikoptern lyfte hans kropp. Jag vänder. Det är inget svårt beslut. Några dagar senare lämnar jag baslägret och vandrar ner mot Namche Bazar. Efter några intensiva dagar finns det tid för eftertanke. En stark känsla av besvikelse borrar sig in i bröstet. Varför det? Att nå toppen var ju bara det tredje viktigaste syftet med resan efter att 1) klättra säkert och komma hem, och 2) testa om höghöjdsklättring fortfarande är min grej. Handlar klättring bara om att klättra högre och svårare? Är det ett misslyckande om man inte når toppen? Naturligtvis inte. När jag tänker tillbaka på tjugofem års klättring finns det många glädjestunder som inte har med prestation att göra. Den klassiska leden Spagaten i Utby i Göteborg var ett kärt mål och det var en lycka när jag för första gången övervann rädslan och fann den korrekta fotisättningen och balansen. Eller när jag tjugofem år senare är tillbaka i Utby med mina barn och ser dem göra samma rörelse. Eller att för egen kraft skida upp för Åreskutan och stå ensam på toppen och ha tusen fallmeter Soluppgång på toppdagen, sett från ca 6200 m. Foto: Lars Zetterberg ”Jag tar ett kort på glaciären och just då kalvar den!” Sista kruxet är att gå upp under hängglaciären och passera den till höger. Okänd klättrare i förgrunden. Foto: Lars Zetterberg. 46 BERGSPORT #165 · MARS 2015 framför mig och en semla som väntar på Åre bageri. Att vara i alperna och se de första solstrålarna lägga en morgonrodnad på Dômes de Miage. Eller när jag ägnade en halv säsong åt att öva in 60-talet rörelser på leden Orup på Örnberget i Stockholm, och till slut lyckades sätta ihop dem till en sammanhängande sekvens innan höstregnen satte in. De flesta människor gillar att klättra, i alla fall som barn. Jag upplever en grundläggande glädje i att använda min egen kropp som idrottsredskap och utveckla den. Att få styrka, teknik, balans, avslappning och taktiskt tänkande att samverka för att ta sig upp för något till synes omöjligt. Ibland kommer rädslan in som en komponent, ofta irrationellt. Man kan vara mer rädd när det är högt eller brant, när det i själva verket är mindre farligt då. I lägen där man är rädd, och det kan vara befogat, tillkommer förmågan att behålla lugnet och ta sig ur situationen. Vid klättring på hemmaklippan finns alla dessa komponenter. Och de finns även på Ama Dablam. Det var häftigt att kunna friklättra vissa partier av Yellow Tower där en del ägnade en halvtimme åt att dra i repen. Eller på den mixade (sten, is, snö) Grey Tower där klättraren framför mig gjorde lönlösa försök att gå på tunna iskakor som bara sprack och landade på mig. Jag kunde istället gå på klipplister med stegjärnens fronttaggar och ta mig upp utan att ödsla kraft. Men Ama Dablam har förstås även andra komponenter som höjden, kylan och den brutala storleken. På två dagar har jag nog klättrat mer än på hela resten av året. För att klara Ama Dablam måste man dessutom hålla sig frisk, ha tur med vädret och trivas i den ganska pressande miljö som baslägerlivet innebär; kallt, smutsigt, mat som smakar äckligt och höghöjdströtthet. Att lyckas nå toppen blir då en stor upplevelse, att inte komma upp en större besvikelse. Men även om jag inte kom upp fick jag med mig allt det andra. Nu vet jag hur det är att klättra på hög höjd, på riktigt branta bergsväggar, med tekniska passager av is, snö och klippa. Som bonus fick jag även lära känna några väldigt intressanta och sympatiska personer. Är det spänningen som driver? Visst är det spännande att vara i en sådan extrem miljö. Att gå på smala kammar, eller klättra brant och högt med mycket luft under fötterna. Det är också en tillfredställelse att kunna ta sig fram där det är utsatt och kanske farligt och känna att man har kontroll. Ibland får jag frågan om jag söker faran. Det gör jag inte, men på Ama Dablam fanns den och det blev väldigt påtagligt när jag var under hängglaciären. Märkligt nog är det i den stunden som jag inser hur värdefullt livet och mina barn är. Så vad blir nästa projekt? Jag kanske skulle starta en insamlingskampanj ”Hjälp en gammal man upp på Everest”? Men nej. När jag går genom skogarna vid Pangboche känner jag en välbekant doft av barrbuskar och förflyttas på ett ögonblick till södra Frankrike. Nej, nästa klätterresa (efter att jag betalat tillbaka all tid som min sambo lagt under min frånvaro), får bli att klippa bult, äta croissanter och dricka billigt rödvin i Provence. P.S. Några dagar senare kalvar glaciären igen på leden, precis där jag gick. Fallande isblock träffar sherpan Dendi Sherpa och schweizaren Hans Rudi från min grupp. Dendi dör direkt medan Hans Rudi har turen att komma undan med brutet bäckenben. Text: Lars Zetterberg, Stockholms Klätterklubb Perfekt väder på väg till läger 2. Foto: Lars Zetterberg Klättringen kan börja. Lars framför böneflaggor och med Ama Dablam i bakgrunden. Foto: Nima Gombu Sherpa BERGSPORT #165 ·· MARS MARS2015 2015 47 ONE DAY AS A TIGER – Alex MacIntyre and the birth of light and fast alpinism Av John Porter ISBN: 978-1-910240-08-3, E-bok: 978-1-910240-09-0 Bergsports ständige bokmal Rafael har hittat ännu ett guldkorn i bokhyllan. Och nej, med ”Terrordactyl” avses inte en fossil av en förhistorisk jätteödla, utan en revolutionerande isyxa anno 1970-tal (visserligen ganska länge sedan det med…). ”Det är troligen den bästa bok jag läst om klättring i Himalaya” MacIntyres nydanande alpinstilsklättringar i Himalaya: 1977 Nordöstväggen av Bandaka 1978 South buttress Changabang 1980 Östväggen av Dhaulagiri 1982 Västryggen av Pangma Ri Sydvästväggen av Shisha Pangma 48 East Buttress på Tarke Kang Boken förklarar på ett bra sätt varför Seven Summits och de höga normalvägarna har förlorat betydelse som prestation, vilket Stephen Venables summerar i förordet. När jag såg boken i tidningen Climb beställde jag den bums. Min förhoppning var att få länkat ihop namn och klättringar från en tid som jag ofta stött på i andra källor (1970- och 80-talen). Det gjorde den med råge! Språket är överlag underbart. Kapitel som Broken English är en rolig läsupplevelse! Beskrivningen av miljön runt personen Alex och samtiden är härlig att ta del av. Det är troligen den bästa bok jag läst om klättring i Himalaya, även i förhållande till The shining mountain av Peter Boardman! Eiger Harlin Direct: Alex MacIntyre klättrade leden tillsammans med Tobin Sorensen, som i American Alpine Journal skrev: “It seemed a strange thing to take only five days food and a handful of pitons on something that had previously taken three to four weeks. But we, more than anyone, knew there was no other way.” I mitten av 1970-talet fanns ett antal unga och drivande klättrare på båda sidor om Järntäppet, som genom in- ternationella träffar möttes och delvis under vingarna av etablerade alpinister gjorde förstabestigningar, nyturer eller radikala stilförbättringar i Alperna, Peru och Himalaya. Och fick vända då och då. MacIntyres nydanande alpinstilsklättringar i Himalaya: 1977 Nordöstväggen av Bandaka 1978 South buttress Changabang 1980 Östväggen av Dhaulagiri 1982 Västryggen av Pangma Ri Sydvästväggen av Shisha Pangma East Buttress på Tarke Kang På Bandaka 1977 onsightade Voytek Kurtyka i dubbelkängor passagen the Cyclotron cirka 6000 m ö.h., vilken de bedömde till 5.10a. Följande år på Changabang klättrade Kurtyka och Porter en ännu svårare passage upp till cirka 7 000 m ö.h. Mick Fowler gjorde det året den första skotska grad 6-vinterleden och på Changabang passerade MacIntyre, med bland annat en enarms pull-up i en Terrordactyl, nästan samma svårighet! 1981 försökte MacIntyre tillsammans med Kurtyka klättra västväggen av Makalu både innan och efter monsunen. Postmonsun nådde de i sällskap med Jercy Kukuczka runt 7200 meter, som är höjdrekordet än i dag. MacIntyre avled efter att ha blivit träffad av en enda sten 1982 – i ett nytursförsök på Annapurnas sydvägg tillsammans med René Ghilini. Text: Rafael Jensen, Göteborgs Klätterklubb BERGSPORT #165 · MARS 2015 förbundsadresser SKF:s kansli: Karin Persson, generalsekreterare, [email protected] Idrottens Hus Fiskartorpsvägen 15A FUNKTION SKF:s kansli, generalsekreterare SKF:s kansli, idrottskonsulent SKF:s kansli, barn & ungdomskonsulent Ordförande Vice orddförande Kassör Ledamot styrelse Ledamot styrelse Ledamot styrelse Ledamot styrelse Suppleant Suppleant Valberedning Redaktörer Bergsport Redaktörer bergsport.se Accesskommitté, ordf Barn & Ungdomskommittén Alpinkommitté, ordf Förbundskapten Junior- och seniorlandslag Förbundskapten landslag Skidalpin Förbundskapten landslag isklättring Marknad- och kommunikation Säkerhetskommitté Tävlingskommitté, ordf Utbildningskommitté Utbildning Tränare Anläggningskommitté Medicin/Expediotionsläkare/UIAA MedCom Förbundsläkare UIAA anti-dopingkommission (ledamot) UIAA accesskommission (corresponding member) IFSC regelkommission (ledamot) Corresponding member UIAA Medcom 114 73 Stockholm tel: 08-699 65 20 e-post: [email protected] webbsida: www.klatterforbundet.se NAMN ADRESS/BOX POSTADRESS Karin Persson Idrottens Hus 114 73 Stockholm Andreas Enqvist Idrottens Hus 114 73 Stockholm Johanna Wernqvist Idrottens Hus 114 73 Stockholm Jacob Sternius Peter Hermanson Isabel Jantzer Per-Ola Nilsson Stefan Rasmussen Anna Stockborn Lidia Strömsten Jessica Leander Johan Ragnarsson Johan Ringstedt Eva Olsson Annika Ringstedt Andreas Enqvist nyhetsredaktör Andreas Harne Anders Wester Morgan Hjort Rafael Jensen Reino ”Nicki” Horak Martin Persson Peter Värvell Stefan Lindström Robin Dahlberg Ingemar Kallas Håkan Hammarberg Jim Wasmuth Per Forsberg Johan Holmgren Anders Söderlund Anders Söderlund Jonas Paulsson Åke Nilsson Erik Gustafsson Pg: 67 32 65-5 Org nr: 889202-3063 E-POST [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] [email protected] TELEFON 08-699 65 20 08-699 65 21 08-699 65 22 070 282 85 14 070-8810512 070-5315595 070-3914624 073-0213738 073-6528689 070-5756589 070-7881568 0703-316317 070-393 05 40 0706-77 80 44 070-399 16 29 08-69 96 521 070-827 22 22 0733-24 34 34 0705-22 61 22 070-607 50 98 073-982 14 42 073-780 99 77 0704-29 43 72 0703-50 33 05 072-732 75 51 0733-76 55 19 073-679 02 54 070-491 70 43 070-491 70 43 08-699 65 21 070-730 28 32 0702-28 36 54 KONTAKTINFO TILL DIN NÄRMASTE KLÄTTERKLUBB HITTAR DU PÅ WWW.KLATTERFORBUNDET.SE ATT KÖPA FRÅN KANSLIET ATT KÖPA FRÅN FÖRFATTARE Gör på följande sätt: Betala in på Plusgiro 673265-5, skriv ditt namn och adress tydligt samt klubbtillhörighet. Skriv på inbetalningen vad du beställer. Om det inte får plats så skicka gärna uppgifterna med e-post till [email protected]. KLÄTTERFÖRARE OBS! På alla priser tillkommer frakt enligt nedan (gäller ej tygmärken). För beställning mot faktura tillkommer 50 kr i expeditionsavgift. Alla priser inkluderar moms. Fraktpriser: 1 st bok 55 kr, 2 st 60 kr, 3-4 st 150 kr, 5-10 st 250 kr 1 st kompendium 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 30 kr, 5-10 st 60 kr 1 st loggbok 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 20 kr, 5-10 st 40 kr Topprep/ledkort >100 st=10 kr, 100-200=20 kr, 200-500=40 kr Bohusförare 2002. Beställes på www.bohusguide.tk, 350 kr + frakt. SLUTSÅLD! Fyrkantenområdet, 1997, Älvsbyn-Boden-Niemisel-Piteå, 120 kr. Pg 629 41 10-9, Luleklättrarna Fler ex än 10 eller andra frågor? Kontaka gärna kansliet så hjälper vi dig med beställningen. Tel: 08-699 65 20 Klättring i Göteborg, Göteborgs Klätterklubb, 350 kr, beställes via www.gbg-guiden.info BÖCKER & KOMPENDIER Jämtland, Östersunds KK Sportklättring i Västervik, Linköping och Höglandet, 1999, 150:Pg 479 51 96-7 Stegeborg och Söderköping 2001, Björn Holst, tel 0121-400 54 Uppsala, Uppsala Klätterklubb Umeå, Umeå Klätterklubb Stora boken om klättring av Nils Ragnar Gustavsson. Lärobok i klättring. Medlemspris 300kr Ord.pris 350kr Topprepsklättring inomhus Kurskompendium av Rasmus Jansson. Medlemspris 80kr Ord.pris 100kr MÄRKEN Instruktörsmärke ca 5×8,5 cm. Pris 50kr inkl ett kategorimärke. BERGSPORT #165 · MARS 2015 Svensk klättring Pionjärerna av Ewa Hellström. Klättringens historia. Medlemspris 150kr Ord.pris 200kr Kebnekaiseförare del 1 Kompendium, kopia av Rossipals. Medlemspris 30kr Ord.pris 50kr Kategorimärken Instruktör Finns för klippa, is, inomhus, sport Pris 10kr Firning och Klättring Försvarsmaktens bok om firning, kamraträddning, laviner mm. Klättring inomhus Skriv in dina klätterturer, kurser m.m. Medlemspris 650kr Ej medlem 750kr Medlemspris 80kr Ord.pris 100kr Kebnekaiseförare del 2 Kompendium, leder efter 1952. Toppreps- och ledkort Topprepskort (grönt) Ledkort (rött) 1-100 ex: 10kr/st > 100 ex: 6kr/st Ågelsjön, 1995, 198:- Pg 476 11 16-5, Fredrik Schlyter Klättring i Kilsbergen med omnejd, Örebro Klätterklubb 2007. 240 kr. Pg 49 11 39-2. www.orebroklatterklubb.com Klättring i Södermanland, 2007. 329 kr (inkl frakt). Pg 100 14 83-5. Mer info på www.dangerzone.se KOMPENDIER Medlemspris 30kr Ord.pris 50kr Tygmärke SKF Pris 40kr OBS! Glöm inte att betala för frakten. Att klättra på väggarna – en handledning för inomhusklättring 60 kr + porto, Pg 467 96 58-7, Johan Lindström, Godhemsgatan 13, 414 68 Göteborg. e-post: johanuk@ spray.se Höghöjdsmedicinskt kompendium 95 kr + porto, Kontakta författaren per e-post: [email protected] Daniel Bidnerfondens brevkort. Tio olika brevkort med kuvert. Unika fotomotiv. 140 kr (inkl porto 40 kr) Pg 97 05 64-1. 49 ordförande har ordet Jacob i Dolomiterna. Foto: Alexander Raoufinia ATT KRYPA INNAN MAN GÅR Stilbegreppet är viktigt för många klättrare. Alpina kommitténs ordförande Rafael Jensen är aldrig sen att förespråka att den bästa stilen är en självständig nytur i alpin stil. Jag håller i stort med honom i detta, även om jag inte är lika säker som Rafael att man kan, eller bör, rangordna klätterprestationer. Självständiga nyturer i alpin stil är tyvärr för de flesta av oss lika avlägset som en promenad på månen. De mest tillgängliga alpina nyturerna är förmodligen gjorda vid det här laget och de som återstår kräver ofta god uthållighet för att bara komma till insteget. Väl vid insteget krävs det nog en hel del äventyrslusta och gåpåaranda eftersom de uppenbara linjerna brukar klättras först. Då återstår framförallt läskiga, svåra och - eller -avlägsna nyturer, men det är ju just dessa egenskaper som gör att nyturer i god stil är beundransvärda bedrifter. Bortsett från den blygsamma och orapporterade Den Andalusiska Bävern i Bagarmossen med Arne Kanth har jag inte gjort någon nytur. Men jag tror att det är bra för svensk klättring att göra nyturer och det är ett sätt för förstabestigarna att skriva in sig i klätterhistorien. Idag känner jag bara till enstaka alpina nyturer av svenskar under senare år. Men istället för att fokusera på dagens situation väljer jag att se det på ett annat sätt: Hur kan vi få flera personer att bli duktiga klättrare så att vi i framtiden kan se bättre prestationer? Om nytursmakarna finns i toppen på pyramiden så finns inomhusklättrarna i basen, och tradklättrarna i mitten. Tänk om vi med utbildning och utövande kunde underlätta rörelsen uppåt för att få fler i toppen i framtiden? Vad gör då SKF idag? Vi har ett alpint ungdomsläger som är mycket uppskattat. Genom utbildningssystemet finns kurser i grundläggande färdigheter på is och klippa. Dessutom finns normer och examinationer för instruktörer. Frågan är om det inte saknas någonting däremellan – utbildning för de som vill utvecklas till bättre, självständiga klättrare men som inte har ambition att bli instruktörer? Själv gick jag Dollankursen för bergsguiden Andreas Bengtsson för många år sedan och jag lärde mig massor helt enkelt genom att klättra en vecka i större berg. Dollankursen var i SKFs regi på den tiden. (Som sidospår 50 hade jag förmånen att träffa min flerårige klätterkompis Christian Türk på samma kurs, han är numera bergsguide.) Vad skulle SKF kunna göra idag? Vi jobbar just nu med en ny kommitté för Bredd & Friluftsliv. Allt är inte spikat, men diskussionerna rör sig om att man ska jobba med frågor för rekreationsklättrare; det vill säga utan förväntningar på prestationer, eller att prestationerna inte går att jämföra i tävlingar. Fokus är på att klättra för sin egen skull men man kan naturligtvis ändå prestera imponerande turer i god stil. Bredd & Friluftsliv kan då bli en kommitté för frågor och aktiviteter för en växande skara inomhusklättrare, och utomhusklättrare av olika kaliber. En vuxen motsvarighet till alpinkursen har efterfrågats av flera och är en konkret möjlighet. Alpina kommittén skulle kunna ge föreläsningar om expeditionsplanering för att inspirera och underlätta för nyturer. UIAA har normer för Alpininstruktörer men en sådan instruktörsgrad väcker vissa andra frågeställningar. Hör av dig till mig om du vill engagera dig i Förbundet! Nytt för i år är att kommittéordföranden får en blygsam ersättning och att vi jobbar på att ta fram några ytterligare förmåner. Vill du vara med och bygga Bredd & Friluftslivs kommittén från start finns ett bra tillfälle. Vill du ge dig på nyturer – kontakta de gamla rävarna i den lokala klubben men var beredd på att det kan gå lättare att få tips om hemliga svampställen än lovande nyturer… Jacob Sternius [email protected] 070-28 28 514 BERGSPORT #165 · MARS 2015 bergsguiden bergsguiden leder dig till den bästa utrustningen och skönaste arrangemangen. www.wattochtarrt.se GÄLLIVARE/DUNDRET • TELEFON 0970-151 00 telefon 0704-74 42 94 www.uteguiderna.se NY FÖRARE ÖVER ÖSTERGÖTLAND som beskriver över 1000 leder. Helt i fyrfärg. Beställ ett signerat exemplar på www.schlyter.com NÄSTA NUMMER UTE 15 JUNI 2015 MANUSSTOPP 15 MAJ 2015 OM DU VILL ANNONSERA I BERGSPORT, KONTAKTA Thomas Molin 031-743 20 86 eller på mejl: [email protected] Tipsa redaktionen: [email protected] BERGSPORT #165 · MARS 2015 51 Svenska Klätterförbundet, Idrottens Hus, 114 73 Stockholm POSTTIDNING B PORTO BETALT www.marmot.eu · facebook.com/marmot.mountain.europe Marmot PRO: Jorg Verhoeven | Location: Colorado Jon Glassberg
© Copyright 2024