ÖIS-historik

ÖIS högtidsstunder i den
Svenska friidrottshistorien
Ny Tidning för idrott
närvarande skall glömma. Det var emellertid tur att vi
medtagit ett par svenska flaggor i reserv, ty annars hade
man nog ej haft tillgång på så många, man hade ej
beräknat dylika exceptionella fall, då ju konkurrenterna
voro så många.
Nr 14 1906
OLYMPISKA SPELENS FEMTE DAG
Nation efter nation skickar fram sina kämpar, somliga af
bakändans män visa att de ej kunna behärska riktningen
och deras kast bli farliga för kringstående. Kommer så den
fruktade finske atleten Järvinen och gör ett grannt kast,
hvilket tycks gå längre än föregångarnes och han utpekas
redan som segervinnare. Men nu uppträda svenskarna
Lemming och Lindberg och slå världen med häpnad.
Lemming fattar spjutet om tyngdpunkten, afväger det
noga, intager en vacker, plastisk ställning, som låter hans
högväxta gestalt, med en blågula flaggan på bröstet,
vackert afteckan sig mot bakgrunden, han tager ett kort
anlopp, samlar fart och kraft i det afgörande ögonblicket, i
det han lägger in hela sin människa, samt slungar spjutet i
en utom-ordentligt väl beräknad båge, man ser det flyga
genom luften mot kungliga tribunen och man liksom
fruktar, att man beräknat banan för kort, så våldsamt långt
tycks hans spjut vilja gå, det slår ned långt framom alla de
öfriga och står fast i marken som en säker milstolpe. Det
var ett öfverlägset kast i den riktiga svenska stilen. Ett
allmänt jubel af beundran utbrister.
Lindberg gör sitt kast nära nog lika vackert och långt. Ett
par finnar göra likaledes vackra kast: Så fortgår täflingen
med tre kast per man, och intresset är alltjämt i stigande.
Hvar gång en svensk framträder hälsas han med
handklappning. Prins Nicolas, som förfäktat att fattningen
skulle vara fri, uttalar nu sitt erkännande åt den svenska
stilen, i det han säger:"Det visar sig att ni hade rätt och ni
segra i dubbel bemärkelse". Engelsmän och amerikaner,
hvilka hittils ej synnerligen vinnlagt sig om denna
kastöfning, kunna ej återhålla en ovation för svenskarna, i
det de förklara spjutkastning för den vackraste kastöfning
de någonsin sett, när den utföres såsom svenskarna visat
den. T.o.m. damerna uttrycka sin förtjusning öfver
densamma.
De övriga nationerna anstränga sig till det yttersta för att
åtminstone komma med i räkningen, isynnerhet finnarna
göra storartade ansträngningar, men förgäves - fyra
svenskar stå vid tävlingens slut obesegrade, men blott tre
kunna få pris och dessa voro: Lemming första med 53.90
m, Lindberg andra med 45.17 och Söderström tredje med
44.92 meter. Lemming satte härmed ett världsrekord i
spjutkastning
Resultaten signaleras nu från Stadions flaggstänger. Och
då sex svenska flaggor flyga i topp, tre på hvardera sidan,
utbrister en storartad ovation för vår nationalitet,
hvarunder allt emellanåt höres fyra taktfasta svenska
hurrarop från olika grupper af landsmän på Stadions
amfiteater. Endast en gång förut har det inträffat, att alla
tre pristagarna varit af samma nationalitet och att sålunda
alla flaggorna visat samma nationalfärger. Det var en
fröjdefull syn för oss svenskar, som helt säkert ingen af de
OLYMPISKA SPELENS SJÄTTE DAG
De kungliga prinsarna äro som alltid först på platsen och
mottaga sina höga föräldrar vid propyléerna till Stadion.
På slaget 3 taga täflingarna sim början.
En av de första är sluttäflan på 100m, som hade för oss ett
visst intresse emedan svensken Lindberg lyckats arbeta sig
igenom alla försökslöpningar och nu var ende europé
hvilken kommit så långt som till sluttäflan, hvari han
ansågs hafva goda förutsättningar att blifva placerad bland
pristagarna, oaktadt hans medtäflare voro de yppersta
hastighetslöpare Amerika kunnat uppställa. Det var fyra
amerikaner, en australier och en svensk som skulle starta
för det sista afgörandet. Lindberg löper energiskt och
snabbt, i god stil, men han har en svag punkt, och det är
starten. Han är van att liksom vänta tills hela startsignalen
ljudit ut. Detta blir alltid en svaghet vid dylika skarpa
internationella täflingar som denna, där segern mellan
jämngoda löpare afgöres redan i starten. Blott en
femtedels sekund efter i starten och man är en meter efter i
loppet. Denna farhåga besannades också, Lindberg satt
fast i starten och kom från början efter, oaktadt han
uppbjöd alla sina krafter att hinna fatt på medtäflarne. Han
blev alltså icke placerad som pristagare, men kunde glädja
sig åt medvetandet att ha varit med i ett slutlopp mellan
världens snabbaste fotlöpare.
Slutresultatet blev: 1) Archie Hahn USA 11,2
2) FR Moulton USA 11,4 3) N Barker Australien 4)
WD Eaton USA 5) L Robertson USA 6) Lindberg
Sverige.
=======================================
1906
Ö.I.S:s Täflingar
Världsrekord i hundrameterslöpningen
Ö.I.S:s allmänna täflingar i går i Balders Hage voro
synnerligen lyckade. Ett för idrottstäflingar lämpligt väder
var hela dagen rådande. Kl 11 började täflingarna med
löpning 100 meter. Bland deltagarne häri voro herr
K.Lindberg, ÖIS, vår sedan flere år välbekante svenske
mästare på denna distans.
I slutheaten löpte af de sex deltagarne, utom Lindberg,
A Zachrisson GIF, E Thorsell ÖIS och P Oléhn GIF.
Hvad som annars aldrig är fallet med Lindberg skedde
nu: han kom godt i väg i starten, ehuru dock ej först af de
fyra, men kraftigt startade han, så att redan 10 meter på
väg är han i téten och drager obevekligt som vanligt ut på
afståndet mellan sig och medtäflarne, vinnande som alltid
med stort försprång.
Lindbergs tid var 10,6 sek som är nytt rekord å 100
meter, det föregående var 10,8 sek, satt vid de första
svenska mästerskapstäflingarna i Helsingborg år 1896 af
den på sin tid så framstående idrottsmannen och särskilt
famöse hastighetslöparen Harald Arbin, Göteborg.
=========================================
1932
Tisdall vann
Men Hardin får olympiska rekordet
Los Angeles, 1 aug
1) Tisdall, Irland
2) Hardin, USA
3) Morgan Taylor, USA
4) D Burghley, England
5) Facelli, Italien
6) K Areskog, Sverige
51,8 sek
52,0 sek
(Handsbredd efter)
(1/4 m efter)
54,6
Allt såg ganska lovande ut för Areskoug vid finalen i
långa häcken. Svensken drog nämligen liksom i semifinalen innerbanan och hade finalens långsammaste man,
den gamle italienaren Facelli, närmast framför sig. På
tredje banan stod den tippade segraren, irländaren Tisdall,
sedan kom veteranen Morgan Taylor, USA, på femte
banan Amsterdamsegraren lord Burghley, England och på
ytterbanan Hardin, den amerikanske favoriten.
Areskoug kom fint iväg, gick ut blixtsnabbt, något för
hårt tycktes det, och var omedelbart uppe Facelli och gick
förbi honom på första häcken. Andra häcken passerade
svensken först - han ledde alltså nu över det olympiska
fältet.
Över tredje och fjärde häckarna var Areskoug alltjämt
först och han var nu nästan i jämnbredd med Tisdall på
tredje banan. När denne märkte detta började han sträcka
ut, gick lätt ifrån och nu fick Areskoug pröva på
verkningarna av sin sprinterfart på de första 100 meterna.
I kurvan var han tydligen alldeles slut av den mördande
farten, han stapplade efter passerandet av sjunde häcken
och måste se irländaren definitivt dra ifrån. Efter nionde
häcken var Tisdall klart överlägsen - men så fastnade han i
den 10:e och rev omkull den.
Kell Areskog ledde OS-finalen efter fem häckar
Gamle Taylor som låg närmast tycktes få nya krafter vid
irländarens missöde, men Tisdall gick i mål och vann utan
att vara hotad med en klar meter. Hardin kom med en
kolossal finish från sin ganska undan-skymda plats på
ytterbanan, tog in tre meter på Taylor och slog honom
med en handsbredd.
Facelli låg sist i fältet ända till upploppet, då han gick
förbi Areskoug, som nu var alldeles färdig och lade av.
Svensken nöjde sig med att trippa in över mål och togs där
om hand, totalt utpumpad.
O´Callaghan var alldeles utom sig av förtjusning över
sin kamrats seger och var först nästan mållös av glädje. Så
rusade han fram och kramade den segrande vännen i sina
väldiga ramar.
Ett psykologiskt ögonblick för Irland. Ty släggfinalen
pågick som bäst och O´Callaghan låg inte särskilt bra till
men stimulerades genom vännen och landsmannens
granna seger till det vinnande kastet.
Tisdalls fenomenala tid 51,8, kan tyvärr ej godkännas
varken som världsrekord eller olympiskt dito, då han rev
en häck. I stället blir Hardin innehavare av det olympiska
rekordet.
PS: Kell Areskogs 53,2 från försöket kom att stå som ÖISrekord i 63 år! 1995 sprang Fredrik Meister på 52,80 vid
JSM i Uppsala. Kell delade själv ut en silverpokal till
Fredrik som slutligen överträffat honom.
=========================================
1939
"Alla tiders" duell på 4x1500 meter
Örgryte slog Brandkåren
Örebro, söndag.
Svenska mästerskapen i stafett och tiokamp blev idel
spännande tävlingar - långt bättre än de uttagningar som
förlagts hit och som skulle bli kompletterande för
landskampen mot Finland.
Örgryte slog Brandkåren i en hektisk duell på 4x1500 och
fick den bästa tid (15,56,2) ett klubblag någonsin noterat världsrekordet (15,55,6 Finlands landslag) fick dock vara
i fred.
Visslingar mot rekordlaget
Den allt överskuggande händelsen var Örgrytes och
Brandkårens strid på 4x1500 meter, som blev en av de
mest intensiva stafettdueller som utkämpats i Sverige.
Efter någorlunda normala lopp (Lennart Nilsson hade
dock överträffat alla förväntningar) fick Arne Anderson
pinnen cirka 10 meter före Spånga. Under slutsträckans
första snabba varv gingo de två favoriterna om Örgrytetvåans tredje man, och ÖIS var därmed varvat, samt låg
20 meter ytterligare efter Brandkåren.
20-årige Roland Kristiansson, tvåans slutman, tog sig nu
för att "löpa taktik". Han kastade sig i ursinnig fart förbi
Spånga, hoppade rakt ned framför fötterna på
brandmannen och bromsade in farten. Den perplexe
eldsläckaren, trött av rusningen under första varvet, kom
sig inte för att gå förbi igen utan lät sig luras.
Visslingar hördes från olika håll, unge Roland förstod,
att han gjort galet, spurtade ifrån Spånga och förbi Arne
samt drog istället upp farten för denne, men blev efter en
kort stund av en funktionär tagen av banan.
Spånga, totalt slagen av skaftet, gjorde i fortsättningen
knappast en verklig ansträngning för att nå täten - orkade
väl inte heller - och Arne kunde spränga in med ett säkert
mästerskap.
Vid prisutdelningen hälsades ÖIS av matta applåder och
spridda visslingar - brandmännen applåderades betydligt
hjärtligare.
Örgryte hade satt in Hamrén i ettan och Rolf Johansson
(som inte kan med tunga banor) i tvåan. Rolf plockades in
på första sträckan för att hjälpa Lennart Nilsson med
farthållningen, och det gjorde han alldeles lagom.
800 meter passerades på 2,05 och endast Hellström
hängde ÖIS-paret. Så släppte Rolf, och Lennart drog själv
i lös och ledig stil, förefallande helt obesvärad. 200 meter
från mål slog han på en oerhörd raketspurt, och Hellström
hade inte en chans att svara, trots att han knogade på bra.
Tiderna (för fulla 1500): Lennart 3.55.5, Hellström
3.59, Åkerberg, Mode 4.04, Valle Nilsson MAI och Olle
Andersson, Polisen (som stöp i målet) 4.05, GävleLarsson 4.08.
På andra sträckan drog Hamrén sakta men säkert ifrån
Karlén. Wennberg i MAI var suverän under sista varvet
och hann sånär upp Brandkåren - han säkrade här
skåningarna tredje plats.
Tiderna: Hamrén 4.03.5, Karlén 4.07, Wennberg 4.01.5,
Stjernberg Polisen 4.05, Ahlm Mode 4.07.
Tredje sträckan blev intensiv. Örgrytes Börjesson fick
pinnen 7 sek före Kälarne och ökade under första 800
meterna (2.03) försprånget med en sekund samt höll i det
närmaste detta under tredje varvet. Men under det sista
kom Henry med sin oerhörda långspurt, som sånär
resulterat i kontakt med ÖISaren - blott 10 meter skilde i
växlingen.
Tider: Börjesson 4.00, Kälarne 3.54, Anders Johnsson,
MAI 4.05, Krantz, Polisen 4.12, Söderström, Mode
4.05.5.
Fjärde sträckan: Arne Andersson vrålkörde under
publikens hejningar (först) och sedan upphetsning och
visslingar. Spånga blev blekare, blekare och allt kortare
och stummare i stegen, och om slutstrid var ej tal.
Tider (för 1500 m): Andersson 3.57.2, Spånga 3.58.8,
Bruce, MAI 4.01.3, Kjellström, Polisen 4.05.4, Hyret
Gustafsson, Mode 4.14.5.
Slutresultat: 1) Örgryte 15.56.2 2) Brandkåren 15.58.8
3) MAI 16.12.8 4) Polisen 16.27.4 5) Mode 16.30 6)
Gefle 16.35 7) Bofors 16.46 8) Start 16.54.2
=======================================
1939
Arne i världseliten, slår Spånga: 3.48.8!
Finnkampen, Sthlms Stadion
Arne Andersson tog språnget direkt upp i världseliten på
1500 med den nästan otroliga tiden 3.48.8 (den fjärde i
världen - blott sekunden sämre än Lovelocks, som
fantastiskt ansedda världsrekord) dragande Spånga och
Sarkama med sig till 3.49.2 resp. 3.50.
Arne Andersson var dagens man. Den bröstbrede
västgöte sprang rakt in i världseliten på ett så osmidigt
men råstarkt sätt, att man faktiskt inte vet, vad man skall
tro om detta fenomen till 22-åring.
Ifjol sprang han 1500 meter på 3.58.6, har i år pressat
sin bästa tid till 3.53.8 men klippte nu med en gång av 5
sek till och gick ned åt världsrekordtrakterna - vad skall
han göra härnäst, då han tvingas gå för fullt?
En starkare, hårdare, ettrigare och mera segersugen man
har ej löpt medeldistans. Hans fysiska kvalifikationer äro
enorma - ett onormalt bröst, starka ben med just den
slanka muskulatur som vill till, ett hjärta i stil med bröstet
och en stålsatt vilja.
Ännu saknar han rutin, en smidig stil och understundom rytm. Ännu verkar han oskolad naturlöpare, men
tänk då han får in det smidiga travet, då han lärt sig känna
sin distans --- ja man är färdig att gissa på "vilka tider som
helst"...
Varför skall man stanna vid världsrekordet på 3.47.8?
Rekord-intervju:
Arne Andersson
"Jag trodde speakern skojade när han ropade ut
tiden"
- Jag trodde faktiskt, att speakern skojade ett tag - han
brukar ju stå där uppe och skämta litet ibland - då han
ropade ut tiden på 1500 var 3.48.8, sade Arne Andersson.
Sedan han pustat ut, hissats av Harald, Kinna och ett par
till, gratulerats av halva stadion och klappats om av
Martin Jansson och andra överförtjusta Göteborgare. Helt
visst stadions och Sveriges mest gratulerade individ denna
vackra julikväll.
Att det skulle bli bra tid förstod jag, fast jag inte hört
några mellantider. Jag kände mig rätt stum i benen mot
slutet och hade också en ansats till håll, så det tydde på
ovan fart. Jag hoppades på 3.52 ungefär men hade inte en
tanke på, att det gått under rekordet och under 3.50.
Jag såg att finnarna började på att vissna efter sin hårda
körning på tredje varvet och tänkte, att det var bäst att
sticka förbi, om jag skulle kunna klara andra platsen. Jag
hade ingen tanke på, att jag skulle kunna slå Spånga-Jim,
men jag hade lovat mig själv att sätta till alla klutar för att
det skulle bli svensk dubbelseger.
Hörde sedan mellantiden på 800 m var 2.00.6. Jag har
förut alltid trott, att det ideala för mig är 2.05 ungefär, för
att jag skulle kunna prestera mitt maximum. Med snabbare
utgångsfart brukar jag stelan till. Men idag gick det som
smort, utan att jag kan förklara varför.
Jag väntade på hela upploppssidan, att Spånga skulle
komma, jag hörde att det tassade bakom mig, men när Jim
aldrig rök förbi, som han brukar, trodde jag, att det var
någon av finnarna och lade på en max extra.
Jag orkade aldrig riktigt upp, erkände Spånga. Jag måste
löpa hela ytterkurvan bredvid Hartikka, och det avgjorde
nog den här slutspurten. Jag vågade inte ligga bakom
finnen, för då hade Arne stuckit iväg så hade jag aldrig
haft en chans att komma upp.
Känns konstigt att ha sprungit 1500 på 3.49.2 men dock
fått stryk. Men Ny bör väl vara nöjd nu. Han tyckte ju att
vi, som skall föreställa hans arvtagare, gjorde för dåliga
tider.
Hur mitt program blir i framtiden? Arne Andersson tar
sig en funderare. Ja, i Malmö skall jag löpa på Baltiska
spelen och inbjudningar hagla från alla håll. Men jag
måste väl ransonera litet på tävlandet. Får väl rådgöra med
Martin om saken. Jag tycker också, att tävlingsarrangörer
kunde ha intresse av något annat lopp än enbart 1500. Jag
tror, att jag skulle kunna göra en skaplig tid på 800 eller
1000 meter. Kanske också på 2000. Nys rekord på 1000
2.24.7 är inte illa alls. Men om jag och Spånga och
Ronneby försökte där, tror jag att någon av oss skulle ha
en chans att slå det.
=======================================
1943
SVERIGES VÄLDIGASTE LÖPARDAG!
Arne utklassade (!) Hägg sedan Ahlsén dragit "nästan
idealiskt"
Världsrekordhållaren på engelska milen heter inte längre
Gunder Hägg utan Arne Andersson. I ett fullständigt
glänsande lopp på torsdagskvällen på Slottsskogsvallen
pressade han med god hjälp av Arne Ahlsén
världsrekordet till 4.02.6, precis 2 sekunder snabbare än
Häggs.
Nu har Hägg-komplexet släppt. Det var en helt ny Arne
Andersson, som visade upp sin förmåga för 13.799
stormande lyckliga göteborgare. Han sprang till synes
ledigare än förut med snabbare och mjukare fotisättningar, mindre slängande armrörelser och arbetar inte så
förtvivlat ansträngt med överkroppen som tidigare.
När starten gick kastade sig Ahlsén fram till ledningen.
Rune Gustafsson syntes tveka om han skulle försvara sin
andra plats, och Arne kilade redan i första kurvan utanför
och lade sig närmast åtvidabergaren, som körde i mycket
hård takt. På långsidan låg Arne Andersson kallt och väl
beräknande 4-5 meter bakom. Han lät Ahlsén fortsätta i
samma hårda takt, och denne ökade försprånget ytterligare
en bit och ledde när första varvet (400 meter) passerats
med 4-6 meter. 58 sekunder för Ahlsén och 59 för Arne
Andersson knäppte tidtagarna.
Kontakten med Ahlsén återställes
På andra varvets bortre långsida smög sig Arne obevekligt upp i hälarna på Ahlsén och det var förbluffande hur
ospänt och lätt han jagade på. Ställningen var oförändrar
när andra varvet var avverkat och här var tiden för ledaren
Ahlsén 1.59.8 medan Arne Andersson hade 2 minuter
blankt. Han låg fortfarande en sekund före sitt eget
tidsschema.
Trion låg ihärdigt steg i steg på bortre långsidan under
detta tredje varv, som inte gick fullt så snabbt. Det
verkade som om utgångsfarten tagit en del, och särskilt
såg Ahlsén ansträngd ut. Den piggaste av samtliga såg
faktiskt Gustafsson ut att vara. När klockan ringde för
sista varvet (tid 3,03 på 1200m för Arne Andersson),
stortjöt göteborgarna på sin favorit.
Den väldiga spurten.
Alla väntade på den stora stöten, och den kom. I andra
kurvan gled rödbyxan obönhörligt på utsidan om den
ansträngt löpande Ahlsén, och snabbt som en pil fattade
Gustafsson galopen och tog sig förbi i Arnes kölvatten. De
två sträckte ut grandiost på långsidan i en oerhörd
hårddragning och Ahlsén tappade tum för tum. I bortre
kurvan svängde Arne in med några meter till godo, och
här löpte han storartat så avståndet vid utgången ur sista
kurvan var ungefär 4 meter. Saken var klar. Arnes purt var
obeveklig mot mål. Hela Slottsskogsvallen var ett enda
vrål, när göteborgaren sprängde målsnöret dryga åtta
meter före Gustafsson, som var minst lika mycket före
Ahlsén.
1) Arne Andersson, Örgryte 4,02,6 (nytt världsrekord)
2) Rune Gustafsson, Värnamo 4,04,6 3) Arne Ahlsén,
Åtvidaberg 4,06,6 4) I Haglund, Elfsborg 4,18,6 5) Rune
Persson, Falköping 4,19,4
=======================================
1943
Arne överträffade åter Gunder!
Världsrekord: 1500 meter 3,45,0
Göteborg tisdag
Gunder Hägg är ännu ett världsrekord fattigare. Det första
var engelska milen, och i kväll tog Arne Andersson även
och lade sig till med med 1500 m. Det var inte bara tiden
3,45,0 som imponerade utan den underbara lätthet, med
vilken Arne slog rekordet. Och detta till på köpet efter två
SM-lopp 3 resp, 2 dagar före, visserligen inte alltför
pressande men nog måste de ha suttit något i benen. I
sjäva verket var Arne Andersson före loppet övertygad
om att det inte kunde bli fråga om rekord idag. Han
lovade göra så gott han kunde och det gjorde han
sannerligen.
Förutsättningarna för ett nytt världsrekord voro annars
de allra bästa. Banan i toppform, vädret milt och härligt,
och inte den minsta lilla vindfläkt krusade trädkronorna
ute vid vallen.
Idealisk rekordfart
Tre handicapmän hade avdelats, Bengt Olsson och Curt
Lundahl, RIK, samt Henry Karlin, Orient, fick 10 sek
försprång, dvs ca 75 meter och från scratch startade utom
Arne klubbkamraterna Lennart Nilsson och Roland
Kristiansson. Lennart kunde ta det ganska lugnt, men
Roland hade en viktig uppgift som fart-hållare de första
800, som beordrades gå på 2,01.
Han löste uppgiften idealiskt, ty med honom i spetsen
passerade trion först 400m på 58,5 - precis lagom och
efter ett maskinmässigt jämnt andra varv 800 på 2,01.
Därpå hade han slutfört sin uppgift och gick ur.
Handicapmännen lågo här endast 40 meter före, och
Arne tog med friskt mod upp jakten efter dem. Han löpte
rent av otroligt lätt och löst men närmade sig trion
framför, precis som han drog in dem med ett snöre. Redan
vid 1000 m var han ifatt och vid 1200 jagade han ensam
mot målet.
Publik i extas.
Publiken hade redan i förskott varskotts av speakern att
om Arne kan göra 1200 på 3,01 finns det rekordchans.
När tiden 3,01 verkligen ropades ut som mellantid, blev
det luft i luckan. Folk skrek som besatta, och Arne
hjälptes fram av en mäktig publikvåg, just en sådan våg
som Hägg saknat i USA. Både den och Arne gjorde
underverk. Han höll den hårda farten på den sista
besvärliga långsidan och kostade t.o.m. på sig en
glänsande spurt.
Curt Lundahl var den ende som något så när försökte
hänga med, och han var väl ca 20-25 m efter i mål. Sedan
kom Karlin ytterligare 20 meter distanserad, så Olsson 50
m bakom Karlin och sist Lennart Nilsson, som inte förtog
sig.
Arne var ganska oberörd i mål och man vågade fortfarande inte tro på rekord, men så tog plötsligt Svenne
Strömberg ett glädjeskutt och slängde sig om halsen på
Arne, andra ÖISledare och kamrater skyndade till och
kastade den lyckliga i höjden och då förstod publiken, att
det otroliga hade hänt - för andra gången. Man skrek vilt
och Arne fick ge sig ut på ett ärevarv. Speakern kunde
omöjligen göra sig hörd, och inte förrän Arne fullbordat
varvet fick man veta den officiella tiden - 3,45,0. Gunder
Hägg var slagen med 8/10 och Arnes gamla rekordtid med
över 2 sekunder.
Slutvinjetten på tävlingarna blev stämningsfull.
Göteborgs fem svenska mästare fick komma fram och
motta blommor samt publikens bifall. De voro förtjänta av
bådadera.
Jag är i fin form!
Oberörd av det kolossala loppet men lycklig sprang Arne
till omklädningsrummet, och när man såg honom var man
absolut övertygad om att han gör 3,43 om han vill. Ja,
vill Gunder slå honom är det fråga om ens den tiden
räcker.
Det gick mycket bättre än jag vågade hoppas, sade
Arne i omklädningsrummet. Allt stämde precis, och
Rolands dragning de två första varven voro av stort värde
för mig. Ja, även handicapmännen hjälpte mig så länge
de var med. Banan var utmärkt i dag, ja det förstår ni ju
själva, men jag måste tydligen vara i särdeles form just
nu, ty jag behövde inte ta ut mig. Den här tiden är inte
mitt maximum, så mycket kan jag säga. Benen kändes
stumma på sista långsidan, och när jag passerat 1200
och hörde tiden 3,01 trodde jag aldrig att jag skulle klara
mig, men hur det var så beslöt jag sätta full fräs. Och det
är jag glad för nu.
Martin J: Jag anade det!
Arne är så bra nu, att det här rekordet inte kom som en
överraskning för mig. SM-loppen gjorde honom inte så
mycket, ty det var två lätta lopp, och han behövde inte ta
ut sig. Man behövde bara se hans upploppssida i Stadion
för att förstå, vilka möjligheter han hade. Allt stämde ju
också perfekt i dag, och en bättre draghjälp än Roland
Kristiansson kunde han inte få. Ja, det här var verkligen
skojigt.
================================
1945
Världsrekord av Håkan
110 meter häck på 14,4 - gamla noteringen var 15,8!
New York, 8 april.
Håkan Lidman gjorde ett strålande lopp på tävlingarna i
Endicott, Rhode Island, i går och omnämndes med
helsidesrubriker på dagens sportsidor. Han vann 110
meter på 14,4 och slog Ed Dugger med tre yards. Tiden är
nytt USA-rekord inomhus, men detta faktum säger
ingenting eftersom denna distans praktiskt taget aldrig
löpts inomhus och det gamla rekordet inte var bättre än
15,8. Hur som helst så är ju dock Håkans resultat
ypperligt, och expertisen är faktiskt förbluffad över hans
prestation.
Lidman vann även loppet på 70 yards och slog här Morris
med två yards. Hans tid 8,4, är lika med amerikanska
rekordet. Dugger startade inte i detta lopp.
Håkan fick absoluta fullträffar med perfekta starter i
bägge löpningarna. På 70 yards ledde han från andra
häcken och på den längre sträckan ledde han från start till
mål samt var på halva banan så klart före, att man förstod
att segern var klar. Publiken belönade honom med
ovationer, och flottans jätteorkester hyllade med svenska
nationalhymnen.
=======================================
1961
Waerns sista lopp
Tävlingen om Dicksons pokal (en engelsk mil) på Stadion
den 1 september blev Dan Waerns sista lopp och ett
värdigare avsked kunde han knappast ha tagit. Mot sig
hade han det bästa Europa kunde bjuda, Bl a. östtysken
Valentin, polacken Baran - som tre veckor tidigare löpt
1500 på 3,40,0 - samt veteranerna Pirie och Bernard.
Trots att en hare "förhyrts" - Lidingö-kamraternas Claes
Ahl - gick de tre första varven i mycket svagt tempo (440
yards på 59,3, 880 yards på 2,02,2 och 1320 yards på
3,07,0) innan Dan Waern exploderade i ett "vansinnigt"
slutvarv. Ingen av hans berömda motståndare förmådde
följa med i den vilda rusningen, och i mål var Dan tiotalet
meter före Valentin och Baran, som förtvivlat kämpade
om andra-platsen. Dan tids blev utomordentliga 3,58,9,
medan Valentin fick 4,00,2 och den avstannande Baran
4,00,4 - men kvällens märkligaste notering var utan
tvekan Waerns tid på sista kvartsmilen, 51,5 sekunder!
Snabbare slutvarv torde aldrig ha avverkats på distansen.