Slogstorp No 10 var Hammarlunda sockens ”Fattiggård” fram till 1930
Från fattiggård till servicehus
Av Allan Olsson, Hammarlunda
S
ocknen hade sedan gamla tider skyldighet
att ta hand om sina gamla och sjuka, men
många av dessa tvingades att leva i största
misär. I varje socken fanns ofta ett rum i t.ex.
en skola för de allra mest hjälpbehövande.
Man hade också en liten s.k. fattigkassa, som
man kunde dela ut medel från. Men i slutet av
1800-talet började man inrätta s.k. fattiggårdar
för hjälpbehövande.
Vad som hände inom fattigvården i Hammarlunda socken vid den här tiden går inte att
säkert fastställa eftersom protokollen saknas.
Men någon gång under 1880 - 1890 talet inköptes gården Slogstorp No 10 till kommungård
eller ”fattiggård”, som den i allmänhet kom att
kallas. Här skulle fattiga eller sjuka samlas och
få såväl vård som kost, kläder och logi. Deras
ev. tillgångar eller ägodelar skulle tillfalla
socknen innan de fick flytta in på Fattiggården.
De som kunde skulle hjälpa till med arbetet på
gården, som förestods av en Fattiggårdsföreståndare. Denne avlönades av socknen och all
försäljning av djur, spannmål o.d. sköttes av
fattigvårdsstyrelsen, som också stod för alla
inköp till jordbruket.
När protokollen börjar igen 1919 var Emil
Jönsson på Hammarlunda No 1 fattigvårdsstyrelsens ordförande. Fattiggårdsföreståndare var
Hans Andersson med en lön av 700 kr per år.
Men 1920 insjuknade Hans Andersson, varför
man måste skaffa en annan att sköta jordbruket.
Samma år antogs bland 13 sökande åbosonen
Olof Persson från Slogstorp No 2 och hans fästekvinna Agda Björklund som nya föreståndare
med en lön av 1 100 kr per år.
Livet på fattiggården
På gården fanns ett ”kvingerum” och ett
”mannarum” där de inneboende uppehöll sig.
Rummen var på vardera ca 50-60 m² och här
både låg man och vistades man på dagarna. Det
berättas att det också fanns ett rum med galler
för fönstret, eftersom det fanns både senila och
efterblivna där som kunde behövas låsas in, då
det hände att någon kunde bli våldsam.
De vuxna, som ofta var utfattiga eller efterblivna, fick hjälpa till med gårdens sysslor.
De män som var någorlunda arbetsföra fick
hjälpa till med jordbruket, medan kvinnorna
fick hjälpa Agda med hushållssysslorna. Det
fanns bl.a. en stenugn, där det bakades massor
med bröd.
57
Här kunde finnas hela familjer som mist
en mor eller far, och som här fick härbärge
genom kommunen. Det gjorde att här ibland
fanns många barn, som mest 12 skolbarn, som
varje dag skulle ha mjölk och smörgås med
till skolan. Barnen bodde också i manna- och
kvinnorummen.
Många var gamla och sjuka och Olof fick
ofta spänna för häst och vagn och åka till sjukstugan. Dödsfallen var många, och när någon
dog flyttades den döde ut på logen, där det var
Agdas uppgift att tvätta och göra i ordning liket,
och vid begravningen körde Olof till kyrkan
med häst och vagn.
Varje jul beslutade fattigvårdsstyrelsen att
förestånderskan skulle få en julklapp på 30
kronor, och även hjonen skulle erhålla lite extra
förplägnad på julafton.
Nils Nilsson i Lillaröd blev ny ordförande i
fattigvårdsstyrelsen 1923 och efter honom Per
Åkesson 1933.
Försäljning av Fattiggården
År 1929 bildades ett fattigvårdsförbund mellan
Harlösa, Hammarlunda, Silvåkra och Revinge
socknar för att bygga ett gemensamt ålderdomshem i Harlösa. Eftersom Fattiggården inte
längre skulle behövas, beslöts 1930 om försäljning av fastighet och lösöre. Av behållningen
Det nya ålderdomshemmet i Harlösa
58
skulle sedan först bestridas Hammarlundas del
i det nya ålderdomshemmet, och återstoden
användas för fattigvårdens framtida behov.
Fastigheten skulle säljas för 28 000 kronor,
varav 20 000 skulle innestå mot inteckning.
Auktion skulle hållas på lösöret före den 14
mars 1931. Kommunalstämman bestämde
att försäljningen av gården skulle ske genom
anbud och ett bud från föreståndaren Olof Persson på 26 000 kronor antogs. Han brukade sen
gården till ålderns höst och avled 1973.
Nytt ålderdomshem i Harlösa
Den 3 mars 1931 flyttades de kvarvarande understödstagarna med Olof Perssons
hjälp till det nya ålderdomshemmet i Harlösa. Alla var försedda med de klädespersedlar som hemmet fordrade, nämligen
vardera två kostymer, tre par kalsonger,
tre par strumpor, 6 lintyg, 2 jägerskjortor,
2 bluströjor, 1 par skor, 1 par tofflor, 1 par
morgonskor, 1 par extra vardagsbyxor, samt
överrockar och mössor åt männen.
Skillnaden mellan Fattiggården och det
nybyggda, moderna ålderdomshemmet måste
ha känts väldigt stor, och det berättas att dagen
efter flytten kom 3 stycken gående tillbaka till
Slogstorp från Harlösa. Dessa fick åka med
Olof Persson tillbaka igen, men en av dem,
understödstagaren Hilda Nilsson gick inte att
övertala. Hon bad att få stanna kvar, och det
beslöts att hon skulle få stanna kvar hos Olof
Persson tills vidare. Och att Olof Persson fick
lov att lyfta hennes pension mot att hon erhöll
kläder och vård. Hon bodde sedan kvar tills
hon blev sjuk och dog 1977. Hon hade då bott
där i 51 år.
Pensionärshem i Hammarlunda skola
Undervisningen i Hammarlunda skola hade
upphört 1949 och skolan överlämnats till
kommunalnämnden. 1950 bildades Löberöds
storkommun med Hammarlunda, Högseröds
och Harlösa socknar, och man började fundera
över någon ny användning för skolbyggnaden.
Förslag kom att man skulle göra om huset
till pensionärsbostäder och 1953 uppdrogs åt
arkitekt Helmer Persson i Malmö att göra upp
förslag till inrättande av sådana bostäder, med
beaktande av församlingens behov av församlingssal och biblioteksfilial, som man hade fått
beslut på att få disponera ”för all framtid eller
så länge byggnaden stod”.
Fattigvårdsstyrelsen föreslog i sitt yttrande
att bibliotekslokalen skulle utnyttjas som
församlingssal, mellanväggarna skulle slopas
och kokplatta och vask inrättas i intilläggande
utrymme.
Sedan bostadsstyrelsen hade granskat rit
ningarna, ansåg denna att den föreslagna
ombyggnaden skulle bli för dyr i förhållande
till en nybyggnad, varför kommunalnämnden
i stället beslöt att en mindre ombyggnad skulle
göras, så att man skulle få fyra lägenheter, och
dessa skulle användas till bostäder åt familjer
som blivit vräkta eller stod utan bostad.
Men detta vållade oro i Hammarlunda samhälle, och när frågan kom upp igen i december
1954 överlämnade Algot Nilsson, Hammarlunda en skrivelse där 37 personer protesterade
mot detta användande av byggnaden till socialvårdsklienter. Protesten gjorde nytta och förslaget ändrades sedan till att bostäderna skulle
upplåtas till ”stillsamma gamla människor”.
Fattigvårdsstyrelsen bemyndigades att infordra anbud. Byggnadskommitté blev Georg
Åkesson, Bingstorp, Axel Andersson och
Otto Sjöbeck, Löberöd, och Hilding Nilsson,
Slogstorp.
I augusti 1955 antogs ett anbud från byggmästare Nils Öhman, Löberöd på 27 380
Pensionärshemmet i Hammarlunda, numera församlingshem.
59
kronor, och ombyggnaden beslutades efter
votering med rösterna 27 ja och 7 nej. Bröderna Dahlbergs, Löberöd, anbud antogs för
de sanitära installationerna.
Efter ombyggnaden fanns i den före detta
skolan 3 tvårumslägenheter och 1 enrumslägenhet, var och en med kök och toalett. I källaren
fanns ett gemensamt badrum och dessutom ett
källarförråd till vardera lägenheten.
Den totala summan för ombyggnaden slutade på 56 455 kr.
1956 stod pensionärslägenheterna färdiga
och man beslöt att annonsera efter hyresgäster
och samtidigt bestämdes hyror och övriga
villkor:
2-rumslägenhet i söder 60 kr i mån
2-rumslägenhet i norr 50 kr i mån
1-rumslägenhet i norr
40 kr i mån
Bränslekostnaderna fördelas i förhållande
till lägenhetens storlek.
Lyset betalas av varje hyresgäst enl. mätaren
Tillsyn och eldning bekostas av kommunen
Hyresgäst får för sitt eget behov utan arrende sätta potatis, köksväxter eller blommor å tomten.
Jordbearbetning står brukaren själv för.
Som tillsynsman antogs Otto Möller, Hammarlunda, och en av hyresgästerna, smeden Viggo
Ölyckehemmet i Löberöd
60
Nilsson Löberöd, skötte under flera år eldning
och viss renhållning.
Hammarlunda församling disponerade
hela tiden den f.d. gymnastiksalen på andra
våningen som församlingssal. 1988 köpte församlingen byggnaden av Eslövs kommun för
30 000 kr för att inreda församlingslokaler på
nedre våningen. Kvar fanns då två hyresgäster.
Ombyggnad påbörjades 1995 till församlingslokaler, lokalutrymme för kyrkovaktmästaren
och en lägenhet för uthyrning. Den f.d. gymnastiksalen och församlingssalen på andra
våningen disponerades sedan av Vuxenskolan
i Eslöv för vävkurser. En av lägenheterna i bottenvåningen renoverades och hyrdes ut.
Ölyckehemmet i Löberöd
I Löberöds storkommun fanns under 1950-talet
två ålderdomshem, ett i Harlösa, och ett i Högseröd. Men man hade ständiga problem med att
hitta platser åt ett allt mer ökande antal äldre.
Olika förslag fördes fram, bl.a. föreslogs vid ett
par tillfällen en tillbyggnad till ålderdomshemmet i Harlösa, som var det modernaste, Men
1961 började man att planera för ett helt nytt
ålderdomshem i Löberöd, som skulle ersätta det
gamla i Högseröd och Harlösa. Efter många turer inköptes en tomt öster om läkarstationen och
1967 började man bygga. Inflyttning skedde
den 1 oktober 1968.
Det var ett modernt ålderdomshem som
skapades här med fyra avdelningar med plats
för sammanlagt 52 pensionärer. Varje pensionär hade eget rum med toalett och tillgång till
dagrum och ett litet kök på varje avdelning. Det
finns också ett stort samlingsrum för födelsedagsfester och andra sammankomster.
I anslutning till ålderdomshemmet byggdes
också 18 marklägenheter för äldre och handikappade som kan bo själva, men som kan få
vård och tillsyn av hemmets personal.
År 1992 beslöts i Eslövs kommun att namnet
ålderdomshem skulle försvinna och ersättas
med ”Servicehus med helinackordering”, och
samtidigt beslöts att ålderdomshemmen skulle
byggas om till tvårumslägenheter. Alla skulle
ha egen toalett med dusch och en köksenhet
med kylskåp och kokplattor.
På Ölycke servicehus finns efter ombyggnaden 37 sådana lägenheter i markplan.
61