VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV
VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV Medlemstidning för Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap Nr 15 - Årgång 4 - Februari 2015 Släda IP Sigvard Torb Ger jörn F äl trud Kamldin oc h p n Jonsso Thure Norén Kronprinses san Margare A röm ngst Ri llan 1 ta med band ydamer Kaféträff i Ånge och felriktade kanoner i Östavall Äntligen blev det en träff i Ånge. Sällskapets Ulrika Hådén var den somt tillsammans Gunilla Sjögren, fritidskonsulent hos Ånge Kommuns fritidsförvaltning, var de som stod för arrangemanget. Idrottsminnen utväxlades och beslut togs om en ny träff under april. Gunilla Sjögren Historisk material på biblioteket Innan träffen besökte jag biblioteket i Ånge för att överlämna ett exemplar av vår medlemstidning, som i fortsättningen alltid skall finnas där, men även för att försöka hitta den bok, ur vilken jag hade sidorna om Östavalls IF men saknade uppgift om bokens titel och författare. Och boken fanns mycket riktigt där. I den skriver Henry Wåhlberg om sin bilder av fotbollen i Östavalls IF (bildad 1928) på 1930-talet. Här är några utdrag ur boken: långsparkar rensade bort alla omedelbara hot mot det egna målet. I försvaret går dock allt rasande fort och ibland hände det att finsiktet inte blev rätt inställt. Då kunde det bli en tjongare upp mot de himmelska höjderna. Det var både krut och dynamit i Kalles kanon. När hans felinriktade kanon hade talat kunde alla spelare med lätt överdrift sätta sej ner på plan för att ta rast, vila. Åtminstone tills pricken på himlen blev till en boll igen och damp ner på plan.” ---“Viktor Andersson var en stammis och fanns alltid bland publiken och alltid på ståplats bland stubbar och stenar. Lojt bänksittande var inget för honom. Han levde med i matcherna på sitt eget sätt. Han använde högerfoten hela tiden. De illfula påstod att det alltid gick att se var Viktor hade stått under matchen. Galoschen hade tagit sats bakifrån och sparkats fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jord och grus for iväg. Ungefär som ett paternosterverk arbetar. Men jag ser förklaringen som ganska enkel. En äkta supporter lever med i alla situationer och vill gärna toffla till lädret så det hamnar där det ska vara, i motståndarmålet. Viktor levde med och det satte alltså sina spår.” Bertil Astby “Det här var på trettiotalet och laget spelade i Västra Medelpadserien vill jag minnas. Lagen förutom Östavall minns jag inte med säkerhet, men det spelades fotboll i Ytterhogdal, Överturingen, Byberget, Erikslund, Fränsta, Torpshammar, Viskan och Naggen. Alby med stjärnorna Didrik, Mågan och Räven var nästan av allsvensk kvalité och spelade högre upp i seriesystemet. ---“Bertil Bergman som härjade över hela plan och ställde till med oreda i motståndarförsvaret. Han var en konditionsstark gubbe. John Strand, en tänkande August som ingen överlistade i hans backposition. Det var en klippa. Men mest minns jag Kalle Sjöndin, centerhalven. Han hade en enorm räckvidd, var bra på huvudet och behärskade hela försvarsmitten. Hans befriande Ronny Walter Årsmöte den 10 mars 2015 i Kulturmagasinet i Sundsvall. Läs mera på sidan 15. Välkommen! Redaktionsruta Ansvarig redaktör Bertil Astby Redaktionskommitté Hans O Alfredsson Bertil Astby Kjell Carnbro Ola Eriksson Anders Nordin Bo Östman Produktion VIHS Tryck och distribution Kopieringsbyrån, Härnösand 2 När Domsjös favoritpräst blev utvisad från Domsjö IP… Domsjö IF har haft många hängivna supporters. En under många år flitig matchbesökare var komministern i Själevads församling – Thure Norén. Då stod han gärna bakom något av målen. Därifrån blev han utvisad av domaren, men inte från pressläktaren som Gunnar Arvidsson, känd journalist och TV-man, påstår i ett roligt kåseri, i Svenska Dagbladet 23/9 1987. I övrigt, frånsett Thure Noréns placering, är historien lika sann som rolig. Här – ett utdrag ur Arvidssons kåseri. Läs och Njut!!! ”Det är fasligt vad det är mycket ståhej kring Guinness Rekordbook. För min del tycker jag att den är ganska överskattad. Det känns faktiskt en smula tröttsamt och ganska ansträngt att läsa om alla bravader i boken. Men, ändå – visst finns det en del extra godbitar… Nu till något som ej platsat i Guiness Rekordbook: Själv vet jag en präst som blivit utvisad från sin åskådarläktare på en fotbollsarena. Av domaren. På begäran av nummer fyra i ett Gävlelag. En rå sälle som svor på plan. Det tycker jag är ganska häftigt. Nu tilldrog sig visserligen detta i Domsjö som ligger i utkanten av Örnsköldsvik i Ångermanland. Domsjöborna är luttrade Och Domsjö är en bit av fosterlandet där man knappast höjer på buskiga ögonbryn för att en präst blir utvisad. Men det kan ju inte Guinness Rekordbook känna till. Förresten var prästen på sin tid komminister i Själevads församling. Kan ni tänka er ett mer himmelskt namn på en församling? Kan ens Guinness Rekordbook tänka sig det? Prästen heter Thure Norén. Nu är det så att Thure Norén är mycket intresserad av fotboll. Egentligen var han väl närmast intresserad av vad hans konfirmander kunde tänkas syssla med. Men eftersom detta var Domsjö och det är bra länge sedan och alltså en mycket oskyldig tid så var det fotboll som gällde även för konfirmander. Tänk vilka tider… Prästen på pressläktaren Prästen blev sålunda söndag efter söndag en hängiven åskådare av all fotboll på den knaggliga planen i Domsjö dit han hade frikort. Med spelare som då bör ha tillhört division två. Nu hade prästen vänner i många läger, han räddes varken fanen eller trollen. Så han hade följaktligen vänner bland journalister, rentav sportjournalister. En gång använde han inte sitt frikort till ståplatsläktaren utan satte sig på pressläktaren. Där det kanske inte var alldeles överfyllt eftersom staden egentligen rymmer en enda lokaltidning. Men Thure Norén kunde nu inte fås att iaktta den kyliga distans som tillkommer en medlem av journalistkåren på tjänsteuppdrag på Domsjö Idrottsplats. För dels visade sig motståndarna från Gävle vara duktiga och framgångsrika på ett närmast okristligt vis. Dels hade en halvback – eller vad man kunde ha kallat honom på den tiden – som hade nummer fyra på ryggen. Och nummer fyra svor något alldeles förfärligt. Pastorn från Själevad hade förmodligen fortfarande sin svarta dräkt och vita prästkrage för fotbollsmatcher brukar ju börja strax efter högmässan slutat. Förmodligen hade Thure Norén farit raka vägen från kyrkan till idrottsplatsen. Och där fick han alltså lyssna till denna förfärliga fyra och hans svordomar. ”Svär inte på plan” Så över planen skallade snart en ljudlig stämma som annars uppfyllde det väldiga templet i Själevad. Den manade: ”Nummer fyra skall inte svära på plan!” Fyran i det gästande laget hajade till men eftersom han samtidigt blev alldeles överspelad så drog han till med ännu en osande ed samtidigt som han fösökte sätta krokben för den anfallande Domsjöspelaren som seden bjöd dåförtiden i division två. I varje fall när man spelade i Domsjö. Och ännu en gång ljöd den mäktiga malmstämman: “Nummer fyra skall inte svära på plan!” Tacka för att nummer fyra blev svårt irriterad. Även gästernas målvakt blev irriterad och Domsjö kunde göra mål mitt i röran. Glädjen blev stor och högljudd innanför prästkappan. Det var utan tvivel ett rättmätigt straff för den som svor på en söndag. Det slutade med att målvakt och nummer fyra protesterade hos domaren över detta övergrepp. Och domaren blåste av matchen, gick upp på pressläktaren och tillsade prästen att omedelbart lämna sin plats. Möjligen kunde han få ställa sig på ståplats. Om han höll tyst resten av matchen för annars skulle han bli slutgiltigt utvisad. Vinnande budord Jodå. Thure Norén höll tyst hela tiden ut. Det kunde han ju lugnt göra. Han hade ju redan vunnit matchen åt Domsjö. Söndagen därpå samlades alla hans konfirmander i kyrkan alldeles frivilligt. För maken till präst hade de ju aldrig sett. Som rentav kunde föra Domsjö till seger. Enbart med hjälp av sin starka stämma och med andra budet i Luthers katekes, det som handlar om att du inte skall missbruka herrens namn. Tror jag. Sist jag hörde av Thure Norén var han komminister på halvtid i den vackra kyrkan på Frösön. På halvtid för han blir dock 80 nästa år. Hans fru Märtha är året yngre och skötte orgeln på läktaren när han predikade. Jag tror Thure Norén en gång för alla lärt sig att mycken styrka finns att hämta från läktaren. För det hände alltjämt när han stod i predikstolen och lade ut dagens text för menigheten i högmässan att han avbröt sin predikan och vände sig mot orgelläktaren och sade: ”Eller hur Märtha, har jag inte rätt?” och fru Märtha nickade från sin plats bakom kyrkoorgeln och så kunde då gudstjänsten fortsätta fram till seger för den rätta sidan. Så jag undrar ändå om inte Guinness Rekordbook gjort en miss när man inte tagit med Thure Norén”. Källa: Domsjö IF 80 år, 1917-1997. 3 När bandy var hockey i Västernorrland Det är förvillande när man läser om ”hockey” i länets tidningar från förra sekelskiftet. Man spelade med en trätrissa som liknade dagens puckar av vulkaniserat gummi och hade klubbor utan fylligare handgrepp, mer som ishockeyklubbor alltså. Men hockey då var dagens bandy (betyder egentligen ”slå fram och tillbaka”) och hade importerats av greven Clarence von Rosen som lärt sig det nya lagspelet i England varifrån också bandykepsen kom så småningom. Och den bandy som senare förknippades med svenska bruksorter var kring förra sekelskiftet en exklusiv överklass- och societetssport för prinsar, prinsessor, grevar och baroner. Men knappast på våra breddgrader. Bandyn/hockeyn kom ändå tidigt till Västernorrland. Man har satt sportens stora genombrott i Sverige till 1907 och samma år kom hockeyn till Västernorrland. Nyland och Härnösand var pionjärorter tillsammans med Sundsvall, där nya klubbar snabbt växte fram. Långa kjolar och huvudbonader 1905 hade man övergivit trätrissan och börjat spela med ett lackat garnnystan med en träkula inuti. Två år senare gjorde ett ryskt lag från S:t Petersburg ett viktigt gästspel. Journalisten och författaren Åke Jönsson, som har skrivit mycket om bandyns historia, har inte bara pekat på ryssarnas snabba spel utan även på deras utrustning. Klubborna hade fylligare handtag än de svenska och själva böjen var lindad med svinläder vilket underlättade att behandla bollen. Dessutom var skridskorna fastnitade i pjäxorna, en sensation då, medan svenskarna hade så kallade halvrör som spändes fast med remmar som måste dras åt stup i kvarten under spelet. Spelet fanns också tidigt i Danmark, men där talade man inte om hockeyklubbar. Köpenhamns Skjötelöperförening dominerade… På Nattviken i Härnösand spelades ofta hockeymatcher. På den här bilden från omkring 1910 med IFK som ena laget synes tingshuset och järnvägsstationen i bakgrunden. långa kjolar och hattar var obligatoriska huvudbonader… Bandyportföljer med termosen med kaffet som ofta spetsats med lite alkohol var inte uppfunnen då. Men ett dambandylag i Älgarna spelade ändå en uppvisningsmatch 1925 mot ett herrlag på Södra Sundets is. Nästan 100 år innan Söråker tillhörde damDen här annonsen visar att första DM i bandy/ hockey spelades 1909 och inte 1913 som officiellt eliten i Sverige anges. med Härnösands AIK hack i häl. Första DM har helt glömts bort Redan 1909 hade Västernorrland första distriktsmästerskapet. Men det påstås att det ägde rum först 1913 trots att jag läst både annonser och små referat från DM i januari 1909… I den officiella versionen sägs att bara IFK Härnösand anmält sig 1909 och att tävlingen ställdes in. Men enligt en annons undertecknad av självaste Västernorrlands Idrottsförbund spelades första DM-matchen den 3 januari 1909 mellan Kamraterna och Sverre (tidigare Sleipner) i Härnösand. Ett referat i VA efter helgen visade att IFK vann med 12-0. ”Som prisdomare fungerade hr Bernhard Mo”, står det, men namnen på målgörarna nämns inte och var tydligen inte lika viktiga på den tiden… Finalen spelades i Nyland den 25 januari där Härnösand vann 10-0 över idrottsföreningen. Harald Norlin hade infört bandyn/hockeyn i Nyland 1907 och 1908 spelade IFK Nylands föregångare Nylands IF en vänskapsmatch mot Härnösandskamraterna. Troligen den första hockeymatchen i länet. Enligt en tidningsnotis den 20 november 1909 hade Idrottsföreningen Kamraterna i Härnösand också beslutat delta i vinterns distriktsmästerskap i hockey, alltså 1910, men det inställdes liksom ytterligare två år. Kronprinsessan Margareta i vit ryssmössa i mitten tillsammans med hockeydamer i typisk sportutrustning 1910. Lång kjol och huvudbonad var obligatoriskt. Notera halvrören… Dambandy är äldre än man tror. Redan 1908 bildades Kronprinsessans Hockeyklubb av Gustaf VI Adolfs första hustru Margareta, som var mycket aktiv idrottare och även deltog i SM-finalen i golf 1914. Hon betraktas som en av bandypionjärerna, Klubben bestod av societetsdamer och 1913 fanns det sex olika damlag i Stockholm. De spelade i 4 Höskrinda i snöstorm för IFK Nyland 1913 var i alla fall fyra lag anmälda till DM. IFK Härnösand vann finalen mot Härnösands Sportklubb. Sundsvalls Fotbollsförening och IFK Nyland IF Älgarnas lag, som besegrade Härnösands Sportklubb med 5-0 i en match den 5 mars 1921. Bilden lånad ur Örjan Leeks var de båda bildsamling. andra deltagarna. ”Rebeller” i Medelpad och Ångermanland 1914 spelades nog den längsta DM-finalen någonsin. Först 1931 startade bandyallsvenskan. Tidigare hade man Först blev det 4-4 och omspel mellan Sundsvalls FF och ägnat sig åt cupspel och det nya Bandyförbundet från Härnösands SK. Nästa match slutade 3-3 och efter 1925 uttryckte sig nedsättande om seriespel. Sånt fick förlängning vann ”fotbollslaget” med 5-4. fotbollsklubbar syssla med… Däremot hade Bollspels1916 möttes Nyland och GIF Sundsvall i en final som förbundet, som skötte hockeyn till1906, efter stor tvekan medelpadingarna vann med hela 14-0. Men då hade också tillåtit seriespel mellan Stockholm och Uppsala redan spelarna i Nyland åkt till matchen i höskrindor och full 1904. snöstorm mellan Härnösand och Sundsvall där det inte Därför är det intressant att man började med seriespel gick några tåg på den tiden. Spelarna tvingades dessutom redan 1923 i Västernorrland. En serie för Medelpad med gå långa sträckor när hästarna inte orkade dra skrindorna. GIF Sundsvall, Heffners och IFK Sundsvall och en för Och hemåt blev det samma transportsätt plus tre timmar Ångermanland med Älgarna, Härnösands SK, IFK Nypå tåg mellan Härnösand och Nyland… Förmodligen land och Sandslån. Kanske berodde det på starka krafter i efter övernattning med tanke på de tågtidtabeller från den länets Fotbollsförbund som ju styrde bandyn till slutet av tiden som jag läst. 1930 då Västernorrlands Bandyförbund bildades. GIF Sundsvall vann södra serien överlägset medan den norra avslutades efter de tre första matcherna. Alla lag förutom Älgarna drog sig ur på grund av de höga kostnaderna. Men man tog ändå nya tag året därpå i enkelserier, nu även med Selånger i den södra serien där Sundsvalls IK blev femte lag 1925. I norra serien dök Sollefteå GIF upp som verklig strykpojke med 5-43 i målkvot på tre matcher. Året innan hade man förlorat mot IFK Nyland med 12-0 i DM. Sollefteå GIF var bättre i vattenpolo och handboll där man tog massor med DM-tecken… Järved åkte skridskor till matcherna Även i norra Ångermanland fanns det drygt en handfull bandylag, nämligen Alfredshems IK, Järved, Friska Viljor, Själevads IK, ÖSK, Norrbyskär. Alfredshem och FV dominerade. Båda spelade var sin DM-final, men utan framgång. Alfredshem hade skridskoskickligaste spelarna, men Järved troligen de mest uthålliga. Hela laget åkte nämligen skridskor in till tullkanaslen stan när det var dags för match! Kanske en förklaring till att spelet inte alltid stämde riktigt bra? Nybildade skidklubben Älgarna blev efter utbrytningen ur skidlöparklubben ändå mest känt för att ha ett starkt bandylag. Fram till 1935 vann man 12 DM-finaler av 13 möjliga. Men IFK Nyland kom tillbaka på 1930-talet. Mellan 1936 och 1944 spelade man i samtliga DM-finaler i bandy och förlorade bara en. 1938 tog man upp ishockey på programmet. Sandslån kom igång med bandy 1923, men det dröjde några decennier innan man blev ett storlag trots att laget vann Ådalsserien1928. Första DM-finalen spelade Sand- En annons i Hernösands-Posten 1886 visar att man tidigt kunde göra affärer på att åka skridskor utan boll. Godtemplarnas IF i Sundvall dök upp i bilden året därpå, men föll i finalen mot Härnösands SK med hela 12-2. 1921 blev finalen ingen final. Friska Viljor i Örnsköldsvik rivstartade genom att slå blivande storlaget Älgarna med 4-2, men lämnade walk over i finalen till GIF Sundsvall. Resan till Sundsvall kändes för lång… Kubikenborg började tidigt med bandy. 1921 förlorade man med 7-1 mot IFK Sundsvall i DM, men året därpå sopade man isen med Alby IF och vann med 12-0 innan GIF Sundsvall blev för svårt i semifinalen. Det hindrade inte att Älgarna vann finalen med 10-0. 5 slån 1930 mot Älgarna, men förlorade med hela 10-1 trots att man slagit IFK Nyland med 32 och Alfredshem med 9-2 i semifinalen. ”Fotbolls- och bandysporten” i länet Bandyn hade inget eget liv före 1925 då Bandyförbundet bildades. Först tillhörde man Bollspelsförbundet och från 1906 blev bandyn/hockeyn en blindtarm till Fotbollsförbundet under ett par decennier… När Ovan Medelpads landskapslag. Årtalet och spelarna inte kända. Bilden lånad ur Örjan Leeks bildsamling. AIK vann Nordiska spelen 1909 slog man också i finalen en kombination från ”uteslutande skall handhava skötseln av fotbolls- och Svenska Fotbollsförbundet! bandysporten”. Men 1925 öppnade bandyn eget i landet och blev en stor publiksport. Men Västernorrland fick ett Och typiskt nog var det bandyspelare som representerade eget förbund först i november 1930. Som mest fanns det Sverige i ishockey när laget ändå kom fyra i OS 1920! 37 föreningar i länet med bandy på programmet i slutet av Året innan hade ishockeyn kommit till Sverige och 1921 1940-talet, 20 av dem i Ångermanland. spelades den första ishockeymatchen på svensk mark. Text: BO ÖSTMAN I april 1918 beslutade distriktets idrottsföreningar på ett möte i Kramfors att bilda ett särskilt fotbollsförbund som Olika klubbor i samma lag Med de ryska klubborna förändrades hockeysporten i Sverige 1907. Ryssarna hade fylligare handgrepp och böjen var lindad med svinläder för att lättare kunna behandla bollen. Därmed var det fritt fram för gott om experiment. Man lade ner stor möda inte bara på att få lindningen av skaftet båda individuell och speciell. Clarence von Rosen, som införde bandyn i Sverige, visade i Nordiskt Idrottslif 1910 flera skiftande modeller som förekom i samma hockeylag. The Green var då klubban på modet för forwards, en bastant klubba med brett grepp. I samma lag hade backar och halvbackar The Pimm med något mer vinklad böj och mer markerat handgrepp. Dessutom fanns The Imperial Driver med en kort böj och mycket tunt skaft. Den var också snarlik golfens driver i dag. Den skulle också användas för långa, hårda slag. Om man åkte och bytte klubba vid dessa tillfällen är osäkert… Träslaget var ask och ek. Forwards använde gärna askklubbor och försvarare de tyngre ekklubborna. 70-talet år senare när hockeyn blivit bandy och klubborna utvecklats successivt och kortats något så dök plastklubbor upp under en kortare tid. Boltic vann SM-guld med dem trots att spelarna inte var förtjusta i verktyget. Men de tvingades spela med dem på grund av att laget sponsrats… Text: BO ÖSTMAN Bild ur Nordiskt Idrottslif 1910-02-23 6 30-talets Ams-jobb skapade Släda IP Idrotten och samhällsfrågor har alltid varit tätt sammankopplade. Ett exempel på det är de idrottsplatser som växte fram under 20- och 30-talet med statligt och kommunalt stöd. Slädavikens IP på Alnö utanför Sundsvall kom till som ett statskommunalt beredskapsarbete. I nära 80 år har Slädavikens Idrottsplats varit hemmaplan Om det här blev den slutliga läktarlösningen – och när den för Alnö IF. En klassisk arena med en klassisk engelsk träi så fall stod klar – går inte att säkert läsa ut av föreningläktare som inramning längs ena långsidan. Men förra ens handlingar eftersom det fattas en del protokoll. Klart vintern föll den för stormen och nu försöker föreningen är dock att Slädavikens IP formellt invigdes 1937 och det hitta medel för att bygga upp igen. mesta pekar på att läktaren då också stod klar. Alnö IF grundades 1924 men det var först tio år senare För att klara finansieringen av läktaren sökte – och fick som man fick sin egen fotbollsplan. Då hade man tittat på föreningen – bidrag från Riksförbundets Idrottsplatskomett antal tänkbara markområden på ön innan man fastnade mitté, som förvaltade den tidens s.k. tipsmedel. Ur Fonden för Beda Andersson ägor vid Nedergård. för idrottens främjande, som var det officiella namnet, fick man 1 800 kr, efter att ha ansökt om 2 230 kr. Redan 1933 inledde man diskussionerna om köp, men det var först i mars 1935 som allt var klappat och klart hos I nära 80 år fungerade den som utkikspunkt för de fotlantmäteriet. Kostnad för marken: 5 000 kr. Föreningen bollsintresserade alnöborna. Under senare år inte alltid så betalade 500 kr kontant och fick sedan ett lån på 4 500 kr flitigt använd eftersom komforten inte alltid var den bästa med 5 procents ränta. Lantmätaren tog 72 kronor och 44 och publiken kunde njuta av södersolen längs den andra öre för besväret. långsidan. Själva iordningställandet av planen skedde som ett s k statskommunalt beredskapsarbete, dvs dåtidens ams-variant. Tiderna var hårda, arbetslösheten hög och det här var ett sätt för kommun och stat att förena önskan om sysselsättning med utveckling av bygden. Kostnaden bedömdes till drygt 31 580 kr. När Riksidrottsförbundet (RF) fyllde 100 år 2003 uppmärksammades det bl a genom att man lyfte fram 100 idrottshistoriska platser runtom i Sverige. Slädavikens IP – eller Släda IP som det nog vanligen heter i alnöbornas mun – var en av dessa. Som motivering till utmärkelsen angavs just kopplingen till 30-talets samhällssituation. ”Dess tillkomst är ett tidstypiskt exempel på hur stat, kommun och det lokala föreningslivet samlades kring en tro på idrotten. Detta skapade förutsättningar för att idrotten skulle kunna växa starkt på nya Jonas Thern i mitten. Från Benficas gästspel 1991. Foto: Jan Olby standardiserade idrottsplatser som också blev viktiga sociala samlingspunkter”, Publikrekordet noterades en julikväll 1991 när portugikonstaterade RF i sin minnesplakett. (Den finns uppsatt på siska storklubben Benfica gästspelade inför uppskattserveringen vid Släda.) ningsvis 4 500 personer. Då var den gamla träläktaren Parallellt med röjning av mark och schaktning tog planersprängfylld och kompletterad med tillfälliga läktarbyggen na på en riktig läktare form. Under 1936 började man förav modernare snitt. söka skapa sig en bild av vad kostnaderna skulle kunna Tidens tand gröpte dock, trots en del förstärkningsarbeten, vara och vem som skulle kunna utför jobbet. ur tågan i läktarbygget. Stormen Ivar slog till i slutet av Den 8 augusti 1936 offererade Byggnadsfirma A. Nordin, 2013 och vårvinterns snö gjorde resten av arbete. I mars i med verksamhet på just Alnö, ett kostnadsförslag för sittfjol rasade läktaren för gott. platser samt tak över en del av dessa. Förslaget omfattade Tills vidare får alnölagen alltså ta sig an det fortsatta fot40 stycken bänkar som skulle rymma cirka 600 sittplatser. bollssparkande utan läktarinramning. En ny läktare ska Över 16 av bänkarna skulle ett tak uppföras. Femtums fyrskapas. Frågan är bara när den står klar, med eller utan kantsstolpar bar upp takstolarna som sedan försågs med kommunalt och statligt stöd. spåntade entumsbräder som täcktes med underhållsfri Text: Kjell Carnbro papp. Alltihop skulle dessutom målas. Kostnad för bänkarna: 480 kr. Kostnad för tak och färg: 1 125 kr. Till det kom en nödvändig dränering för 1 275 kr. 7 Många har varit NN:s bragdguld värda Elis Wiklund, Lage Tedenby, Billan Westin, Peter Forsberg... Många kända namn har fått Nya Norrlands bragdguld för årets främsta idrottsprestation i Ångermanland. Några mindre kända också. Andra saknas kanske. NN-guldet delades ut (nästan) varje år från och med 1941 till millennieskiftet. Det skedde i samarbete med Ångermanlands idrottsförbund. Juryn bestod av förbundets styrelse och Nya Norrlands sportchef. Sista pristagarna, hockeytvillingarna Sedin, tillkännagavs den 30 december 1999. Efter det fanns varken Nya Norrland eller bragdguldet mer. NN slogs samman med Västernorrlands Allehanda och blev Tidningen Ångermanland. Det självständiga Ångermanlands idrottsförbund har vandrat samma väg. Frid över deras minne. Nya Norrland och dåvarande sportchefen Sven Thunberg, signaturen Tebe, hade säkert hämtat inspiration hos Svenska Dagbladets bragdguld, som instiftades 1925. SvD-guldet finns ju fortfarande kvar och väcker samma uppståndelse varje år. Uppståndelse var det också i Ångermanland kring NN-guldet. Även VA, värsta konkurrenten, brukade spekulera om vem som skulle bli årets medaljör. Så var det till exempel 1956, då Sigvard Jonsson fanns med i diskussionen. Förste medaljör blev Elis Wiklund, OS-segraren från 1936. Fattas bara annat, höll jag på att skriva, men hade han inte lagt av 1941? Nädå, det året vann han bland annat femmilen vid SM i Umeå, före ett 22-årigt framtidslöfte vid namn Nils Karlsson. Nog var han värd sin medalj. Bland många kända bragdmedaljörer genom åren finns också några som i varje fall jag får fundera lite på. Sven Edin, som blev NN-medaljör 1942? Han tycks ganska snart ha blivit så okänd att han har ramlat bort ur de förteckningar som Nya Norrland publicerade med ojämna mellanrum. Det är han för resten inte ensam om. Även Sven Edin var skidåkare, storskidåkare. Tävlade för Friska Viljor. Vann både SM och Holmenkollen. NN-guldet 1942 fick han för något annat: han tog hem femmilen vid DM i Nordingrå med en bruten hand! "Övervann smärta och segrade", som det står i juryns motivering. Det finns också fler medaljörer som numera är mindre kända. Erik Söderqvist, Alfredshem, till exempel. Och Östen Sundin, Kramfors. Den senare var brottare. Göran Johansson, CK Örnen, åkte skridskor. Ja, det minns vi nästan. Sigvard Jonsson fick ingen NN-medalj för sin skrällseger i Vasaloppet och sina andra framgångar. Guldet 1956 delades mellan Silver-Bengt Eriksson och cyklisten Roland Ströhm. Även Stig-Björn Andersson, mästerlöparen från Lungsjöbacken, blev utan. 1957 års guld gick till Gun-Britt Mellberg. Två andra vasaloppssegrare har belönats: Anders Larsson från Bondsjöhöjden och Håkan Westin från Graninge. Ja, Billans bror. Marie-Helen "Billan" Westin (Östlund) fick förstås medaljen 1987 efter sin VM-seger i Oberstdorff. NN-guldet delades ut noga räknat 57 gånger (1948 och 1960 ansågs ingen vara värdig nog). Längdskidåkning ligger i topp med elva gånger, följd av ishockey och friidrott, båda åtta, och curling sju. 8 Fem personer har fått priset två gånger. En har belönats hela tre gånger: skidåkaren Christer Johansson, som blev NN-medaljör 1975, 1976 och 1978. Två syskonpar har belönats: utförsåkarna Margareta och Göran Jakobsson, samt tvillingarna Sedin. Familjärt är ändå curlarna Kamp värst: Axel belönades 1965 (för precis 50 år sen!), hustrun Gertrud 1973. Efter att ha vunnit både VM och EM samma år, 1977, med sitt lag kan också sonen Ragnar skryta med att han är NN-medaljör. Hans O Alfredsson Text och foto Gertrud Kamp, vinnare 1973 Vinnare av Nya Norrlands guldbragdmedalj genom tiderna: 9 Sigvard Jonsson var en huggare i skidspåret Efter epoken Elis Wiklund var Georg "Stålfarfar" Vesterlund och Sigvard Jonsson från Rossön skidkungar i Ångermanland. Sigvard kunde ha tillhört världseliten om han inte samtidigt hade varit en timmerhuggare i världsklass. Det är många eniga om. Nu stannade det vid SM-medalj och andra framskjutna placeringar i SM, fyra segrar i Flyktingloppet, en tredjeplats i Holmenkollen, en andraplats i Rovaniemi och diverse annat. Och framför allt: segern i Vasaloppet 1956, den första till Ångermanland. Det minns jag ju. Jag satt vid radion och antecknade namn och mellantider på randiga skrivpapper. I Evertsberg kom Sven Jerring in i direktsändning: – Just nu leder den okände Sigvard Jonsson från Rossön, sa han. Va?! Ledde 'n Sigvard? Jomen, och han inte bara ledde, han vann. Sigvard Jonsson går mot mål och seger i Vasaloppet 1956 Vasaloppsskrällen Det var en skräll. Alla visste ju vem som skulle vinna: Sixten Jernberg, som nyss hade utnämnts till "Världens skidkung" vid OS i Cortina (seger på 50 km och silver på 30 och 15) och kung på SM (guld på 15 och 50). Dessutom hade han vunnit Vasaloppet året innan. Klart att Sixten Jernberg skulle vinna. Men annat visade en timmerhuggare från Rossön. Sixten fick nöja sej med att bli trea, efter Arild Wiklander från Tynderö i Medelpad. Två västernorrlänningar i topp alltså. Innan Sigvard Jonsson segrade var Gustaf Jonsson, "HusumJonsson", bäste ångermanlänning i Vasaloppets historia. Han kom tvåa 1930. Tolv år senare, 1942, fick Bertil Melin från Väja samma placering. Det skulle dröja drygt 25 år efter Sigvards triumf tills näste ångermanlänning, Anders Larsson från Bondsjöhöjden i Härnösand, vann Vasaloppet. Ja, nog var det en skräll 1956. Sigvard Jonsson var 33 år och skulle egentligen "lägga upp" med skidåkningen. Det hade han sagt länge, men nu tänkte han åka Vasaloppet för första och enda gången och sen verkligen lägga av. Han hade varken tid eller råd att fortsätta, ansåg han. Och så gick han och vann. Eller snarare for som ett jehu mellan Sälen och Mora och vann. Då kunde han ju inte lägga av. Det fick bli ett vasalopp till, och ett till: 1957 bröt han efter trassel med vallning och annat, 1958 kom han trea. Inte dåligt det heller. Och så fortsatte han att sopa rent i DM för Ångermanland några år till. lan på Hällnäset. När han hade gått ut skolan fick han börja arbeta i skogen. Så gick det till på den tiden. Först när han gjorde värnplikten insåg han att han var rätt snabb på skidorna. Då började han tävla. Och vinna. På något vis kom det sej att han tävlade för Kramfors IF. – Det var så skidkarriären började, säger Sven Flodin i Rossön som följde honom under alla tävlingsår. 1949 ett toppår Snart var Sigvard Jonsson ett känt namn även utanför Ångermanland. 1949 blev ett toppår. Då kom han tvåa på femmilen och trea på 15 km i Holmenkollen, tvåa på femmilen vid Ounasvaaraspelen i Rovaniemi och fyra på femmilen vid Svenska skidspelen. 1952 blev det en femteplats på femmilen vid SM i Umeå, 1953 samma placering på både tremilen och femmilen. 1954 vann han tremilen vid Umespelen och kom tvåa på 10 km efter "Guld-Martin" Lundström. Vid SM i Lycksele ledde han på femmilen tills det var sju kilometer kvar. Då ryckte Gunnar Karlsson, IFK Umeå, förbi och vann. Sigvard tog silver, Guld-Martin brons. Sixten Jernberg var också med. Han kom långt efter. Sigvards fem bästa resultat på SM var 2-5-5-6-8. Världens främste timmerhuggare Redan nu talade han om att lägga av. Han måste försörja familjen (det blev sex barn med åren) och på den tiden syntes det inte röken av några sponsorer, i varje fall inte i Rossön. Dessutom tycks han ha haft som ambition att hugga mer timmer än alla andra i skogen. Yxan och timmersvansen (sågen) hade alltid förtur framför stavarna och skidorna. "Han anses som Sveriges främste timmerhuggare", skrev Svenska Dagbladets sportchef Olof Groth (signaturen Oleg). – Världens främste, rättar Sven Flodin. Trots att Sigvard tog ledigt från skogen ett par dagar i veckan Skidor till och från skolan Sigvard Jonsson var född i Rossön, västra Ångermanland (sedan 1974 Jämtlands län), och bodde där hela sitt liv. Han växte upp på Näset en halvmil från Rossöns centrum. Pappa hette Emanuel och kallades Manne, mamma hette Hilda. Att åka skidor var nödvändigt. Med skidor på fötterna tog Sigvard sej hela vintern de sju kilometerna till och från sko10 för att tävla på skidor högg han mer än de andra i laget. Det visade avmätningarna. Skidträning fick det bli i mörkret på kvällarna. "Han kunde ha blivit ett världsnamn, men han har alltid satt jobbet i första hand", skrev signaturen Lej (sportchefen Lennart Jansson) i Västernorrlands Allehanda. Skidtävlingar mellan yxhuggen Nåja, en och annan skidtävling hann det bli mellan yxhuggen. Fyra gånger vann han det 44 kilometer långa Flyktingloppet från Nordli i Norge till Gäddede i Sverige: 1953, 1954, 1956 och 1957. Och så då Vasaloppet 1956, den stora skrällen. Redan i Tännänget smög han sej upp bakom Artur "Likenäsarn" Olsson från Malung. I Evertsberg låg Sigvard först, men sen kom Arild Wiklander, Sixten Jernberg och några till. Det var bra före, sju åtta grader kallt, men spåren på den tiden går ju inte att jämföra med dagens järnvägsräls. En bandtraktor med snöplog framtill och två släpande stockar skapade något som skulle föreställa skidspår i snön. Sven Flodin i Rossön kommer ihåg. Han har fyllt 90 år och minns som i går när 'n Sigvard vann Vasaloppet den där söndagen i mars 1956. Sven var nämligen på plats. Verkligen på plats. Sopplangare Tillsammans med Sten Mårtensson, legendarisk ordförande och skidledare i Rossöns IF, hade Sven Flodin åkt till Dalarna för att serva 'n Sigvard. Gustaf Bryntesson, som körde taxi i Rossön åt John Persson, skjutsade dem. – Vi var sopplangare, säger Sven Flodin. Men det var knepigt, vi var inte tillåtna att köra ända fram till kontrollerna. Då fick vi låna ett presskort av VA:s fotograf Kjell Jonsson, så det ordnade sej. Sven Flodin minns sista kontrollen i Eldris, nio kilometer från mål. Plötsligt dök den första åkaren upp. – Vi visste inte vem det var, men så såg vi att det var 'n Sigvard. Vi gav honom soppa och han stannade och pratade. Då blåste Arild Wiklander förbi. Sen gav sej 'n Sigvard i väg och hann upp honom efter ett par tre kilometer. En formidabel långspurt Från den stunden rådde ingen tvekan. Sigvard Jonsson satte in en formidabel långspurt. Varken Arild Wiklander eller Sixten Jernberg hade någon chans att hänga med. I mål var Sigvard fyra minuter före Arild Wiklander, sju minuter före Sixten Jernberg. Sigvards segertid blev 5.23.36, nästan exakt fyra minuter snabbare än Sixten Jernbergs segertid 1955. Gustaf Bryntesson lyckades kryssa sej förbi bilköerna så att Sven Flodin och Sten Mårtensson hann fram till slutspurten i Mora. De såg när 'n Sigvard gick i mål och fick en lagerkrans av kranskullan Gun Larsson, syster till stafetthjälten vid VM 1958 i Lahtis, Per-Erik Larsson från Oxberg. Han kom sjua, nästan nio minuter efter Sigvard Jonsson. Segraren blev förstås intervjuad av Sven Jerring i radions enda kanal och fick enligt dåtida sed hälsa hem till Rossön. Det ögonblicket minns jag. – Har du hört?! 'n Sigvard vinn! Hemma i Rossön satt Sigvards hustru Elin och lyssnade tillsammans med barnen. Nja, så var det förstås tänkt. Men radion hade gått sönder. Plötsligt kom närmaste grannen Aina Lif, mamma till fotbollsspelaren Bernt Lif, rusande: – Har du hört?! 'n Sigvard vinn! Elin sprang hem till familjen Lif och kunde höra Sigvard gå i mål och hans hälsning efteråt. Glädjen stod högt i tak förstås, men Elin tog det kallt. När Nya Norrlands sportchef Robert Eriksson (signaturen Robson) bad om en kommentar svarade hon med lugn behärskning: – Det var ju bra att han vann när han liks ska hålla på. Någon tårtfest trodde hon inte att det skulle bli, "'n Sigvard är inte mycket för tårtor". Middag hos Mora-Nisse Efter loppet åt Sigvard Jonsson middag hemma hos MoraNisse och Ulla-Britt Karlsson, men sen bar det snabbt av norrut. Han stannade inte ens på hela prisutdelningen, "jag ska hem och jobba". En mängd priser fick han, säkert värda en tusenlapp gissade Robson, däribland en radio av märket Radiola med extra högtalare. Så mycket timmerhuggning blev det inte första dagen efter hemkomsten. Han tog sej knappt ut genom dörren. – Det värsta jag varit med om, sa han till Nya Norrlands reporter. Telegram strömmade in från bland andra Elis Wiklund och skidledaren Kalle "Rättarn" Eriksson. Den senare lät sin skaldeådra flöda: Efter din seger Sälen-Mora räknas du till skidans stora Efter Vasaloppssegern Sigvard Jonsson fortsatte att åka skidor några år till, mest hemma i Ångermanland. Han vann DM på både 15 och 50 km fem år i rad. Ja, han var totalt överlägsen på hemmaplan. Rossöns IF vann också lagsegern. Hur många DM han tog har jag inte lyckats få kläm på. Arkivet hos Ångermanlands skidförbund blev uppbränt av misstag, får jag höra. Någon hade ställt det ute på trappan, någon annan trodde att det var sopor. Efter sin aktiva tid hjälpte Sigvard till som ungdomsledare. Den 16 december 1969 berättade Nya Norrland om ett ungdomsläger som han ledde i Nagasjötjälen, någon mil från Rossön. Nästa dag skulle han lägga ut bomtimmer på Fjällsjöälven strax uppströms Imnäs i Ramsele. Det var nästan 30 minusgrader och stabil is, men baklastaren kom för långt ut i älvfåran. Den sjönk på fyra meters djup. Sigvard Jonsson drunknade, 46 år gammal. Sedan 1971 hedrar Rossöns IF honom varje år med en stor skidtävling, "Sigvard Jonssons Minne". I år äger den rum den 15 mars. Hans O Alfredsson 11 Smedsläggor gav Brännan och Lidköping SM-guld Brännans Allan Ringström och Lidköpings Thage Petslägga. 1944 satte han dessutom svensk juniorrekord tersson-Sönegård blev båda svenska mästare 1952, tävmed 51,35 meter. Tala om en snabb utveckling. Men lade för Sverige i friidrott samtidigt och vann landshan fick också fyra DM-tecken i tyngdlyftning, tävlade kamper. Men utan vanliga smedsläggor som användes i fotboll och på skidor och nådde nästan 16 meter i på fel sätt hade det nog inte blivit några sportsliga viktkastning som tränades i källaren i pappans cykelframgångar! affär under vinterkvällar… Viktkastning var ett tag en SM-gren i ett försök att locka tyngdlyftare att satsa på Allan Ringström växte upp i Öije utanför Härnösand. kastgrenar, något som blev en flopp. 1904 och 1920 Pappan hade en smedja för hemmabruk och Allan hade fanns grenen även i OS-programmet, dominerades av läst om släggkastare. Så han tog släggan med träskaftet USA men i Antwerpen 1920 fick fyrfaldige OS-deltaoch började träna. Tekniken påminde mest om när man garen Carl Johan Lind från Sverige bronsmedaljen. kastar slungboll och kasten blev inte så långa heller. Nåja, på 1500-talet började man faktiskt kasta slägga på Brännan hade flera än Allan Ringström som var framgångsrika släggkastare på den här tiden. 1947 vann det sättet. Samma sak när ”grenen” efter ett längre uppehåll kom tillbaka på 1860-talet som universitetssport i Kjell Söderquist JSM på 52,10 meter och året därpå var det Torsten Brunnströms tur. Då räckte drygt 49 England. Med obegränsad ansats meter. Till det kan läggas att och kast som mättes från tåspetsen spjutkastaren Bengt ”Jossi” Jotill nedslagsplatsen… Under sent hansson ett tag 1953 hade Sve1800-tal fick redskapet en järnkätrige-bästanoteringen. ting med ovalt metallklot och en ring på ett par meter i diameter för Allan tränade flitigt med släggan. ansatsen. Från det utvecklades Oftast på dåvarande läroverkets sporten till dagens ”slägga” med sandplan för fotboll i Härnösand. klotformat huvud och en vajer med Men det var tidsödande och det trekantigt handtag. blev inte så värst många kast under en kväll. Undertecknad vet Ett lod och en ståltråd blev slägga efter att i unga år ha hjälpt Allan En dag på 1940-talet såg Allan att dra släggor tillbaka över Ringström en bild i tidningen av en sandplanen… Där tränade även riktig släggkastare och såg storögd Allans bror Bengt som var en lopå släggan. Ett sånt redskap hade vande junior i samma gren men han aldrig sett tidigare. Han insåg även aktiv cyklist. En äldre bror, misstaget med smedsläggan, eller Tage, var mest boxare. korrektare smidessläggan, och försökte tillverka ett eget kastredskap ”Slägg-Einar” en tuff av ett lod från en fotogenlampa konkurrent och en ståltråd. Resultatet blev lite Segrarna radades upp även om så där… Och slungbollstekniken Allan hade en stark konkurrent på fanns kvar. Den slipades väl bort hemmaplan, Einar Söderqvist i delvis när han började träna för Alfredshem. ”Slägg-Einar” deltog Brännan och efter första JDM-tävi OS i London 1948, året då han lingen fick han ta med sig en juAllan Ringström i aktion i släggringen under tiden i kastade hela 54.84. I första tävniorslägga hem. Han tränade en- Brännan lingen 1944 nådde han över 46 vist och till sist satt tekniken där. meter! Förutom att han var diUngefär samtidigt på 1940-talet hade Thage Pettersson striktsmästare och norrländskt mästare flera gånger utanför Lidköping läst om kulstötning och sett några gjorde han fyra landskamper och var med i Nordens suddiga bilder i tidningarna av kulstötare. Men någon lag mot USA 1949. kula fanns inte hemma på gården. Så han kapade helt 1951 flyttade Einar Söderqvist tillfälligt till Gefle IF, enkelt bort skaftet på smedsläggan och började stöta storklubb inom friidrotten på den tiden. Bland andra med slagdelen. Även han lärde sig tekniken efter en tid tävlade Gunder Hägg för klubben och står också i dag i riktig träning i Lidköpings IF och fick snabbt byta den staty utanför Strömvallen. kapade släggan mot en massiv metallkula. Ganska snart På 1940-, 50- och 60-talen var slaggkastningen stor i blev han juniormästare i Västergötland. Och så Sverige. Bosse Ericson från Göteborg dominerade unsmåningom landslagsman! der många år, men fick under flera år en tuff konkurTidskrävande träningspass på ”Lärkan” rent i Eric Johansson, ”Umedalen”. Duellerna mellan Allan Ringström gjorde snabba framsteg. Först lokalt dem drog mycket folk och resultaten var imponerande. och ganska snart även på riksplanet. Sitt första JSMIbland i ren världsklass. Men de var också omdiskuteguld av tre vann han 1943 på 47,34 meter och 1944 kas- rade. Mest handlade det om släggans vikt och redskatade han som 19-åring nästan 44 meter med seniorpets utformning. 12 Det talades om Eric Johanssons ”dunderredskap”, en slägga som han dock gärna lånade ut till konkurrenter som också ibland nådde mer imponerande längder än annars. Men redskapen kontrollerades allt mer minutiöst. Misstankarna om fusk växte. Man hade släggkastarna under mycket skarp kontroll tävling efter tävling samtidigt som publiken dök upp i allt större skaror och vädrade skandaler. Till sist visade det sig att ”Umeda- och tog ledningen! Men det var svårt att hålla balansen när han roterade. Till sist tog han av sig skorna, stod barfota i leran, roterade lite försiktigt sina tre och ett halvt varv i det ruskiga vädret och fick in ett segerkast på 51,13 meter – trots att han halkade till i lervällingen! Och Sverige vann landskampen. 1952 vann Allan Ringström SM före Bosse Ericson och nye Birger Asplund från Jämtland. ”Slägg-Einar” Söderqvist blev femma, men vann landskampen mot Frankrike. Och året därpå blev Allan Ringström svensk mästare igen, men nu med Birger Asplund som tvåa och Bosse Ericson som trea. De närmaste 14 åren vann sedan Asplund samtliga SM-guld och ökade det svenska rekordet från 57,19 till 66,37 meter… Lämnade Brännan för Sundbyberg Nu flyttade Allan Ringström från Härnösand till Sundbyberg. Där öppnade han cykelaffären Cykellandet 1953 tillsammans med sin fru. Han blev ett känt namn i cykelbranschen, precis som sin bror Sven som fanns kvar i Härnösand och blev uppskattad idrottsledare i Älgarna. Allans båda söner tog sedan över affären som finns kvar i dag och drivs av gamle cyklisten Thamer Saegh. Ulf Kjelsson, i dag ordförande i Gamla Brännaiter, visar stolt upp klubbens Efter att ha lämnat Brännan och satsat på eget förste individuelle svenska seniormästares landskampslista samt en SMblev det för lite tid över för släggkastningen. och landskampsmedalj. Foto: BO ÖSTMAN Annat blev viktigare. Allan blev under några år len” tävlat med en slägga som var nästan ett halvt kilo en medelgod 52-meterskastare trots att han var skadad för lätt. Den som hade vägts in gömde han i ett byxben i 1954. Då deltog han ändå i landskamperna mot Finland omklädningsrummet… och Tjeckoslovakien. 1957 skrev man att ”hårt arbete med nystartat företag stoppade utvecklingen”, och det ”Umedalen” avstängdes på livstid, bytte namn till Myrvar nog sant. Samma år fick han ändå Bröderna skog och flyttade till Jämtland. Fischerströms Bragdmedalj för årets största idrottsAllan Ringström vann landskamper prestation i Sundbyberg, en utmärkelse som stavhoppaMen Bosse Ericson var i lätt utförsbacke efter många ren Kjell Isaksson med rötter i Sollefteå och Härnösand framgångsrika år. Allan Ringström (trea) och Einar Söfick nio år senare. derqvist (tvåa) hade 1947 varit nära att slå Eric JohansBästa längderna kom för sent son som gjorde en blek insats i en norrlandssatsning i Allan kom ändå tillbaka. Åtminstone sett till längderna. Ljusdal. Och det var också de både som stod i tur att Hösten 1957 satte han personligt rekord med 55,43, året närmast ta över ledarrollerna i svensk släggkastning. därpå var han trea i SM och man sa att han ”nu är bättre Allan Ringström fick delta i landskampen mot Frankän någonsin”. Ändå blev han bara femma med hela rike 1950. Han blev klar trea bara 12 cm bakom den 55,19 meter i landskampen mot Finland! Samma år blev franske tvåan. Samma sommar nådde han för första Birger Asplund förste svensk som kastade över 60 gången över 50 meter med seniorslägga. meter. 1951 tog Allan Ringström SM-silver tätt efter Bosse Konkurrenterna hade kommit i kapp och förbi medan Ericson och fick också representera Sverige i tre landsAllan lade ner mesta energin på sitt företag. Då hjälpte kamper. Han vann Finnkampen, var bäste svensk mot det inte att han plötsligt blivit säker på längder som var Tyskland och vann även mot Frankrike. Det året blev ett par meter längre än när han blev svensk mästare alltså Allans egentliga genombrottsår. under storhetstiden fem år tidigare. Kastade barfota, halkade och vann ändå Allan Ringström blev historisk som Brännans förste Landskampen mot Frankrike avgjordes i rena busvädret i Paris. Regn, stark blåst, geggigt underlag och rätt kallt. individuelle guldmedaljör i ett svenskt seniormästerSläggringen såg ut som en bassäng för barn – med lera i skap. Skidåkarnas framfart åren före hans genombrott hade ”bara” gett SM-guld i lagtävlingar. Senare fick han botten. Poängställningen var lika när släggkastningen i Brännan många efterföljare som har stått överst på började. Allan tog inte av sig överdragskläderna och SM-pallar för att ta emot guldmedaljer! vägrade att värma upp utan stannade inomhus i det Text: BO ÖSTMAN längsta. Han började med ett säkerhetskast på drygt 49 meter – 13 Styrelsen for Vasternorriands Idrottshistoriska Sfillskap avger nedan sin verksamhetsrapport for 2014. Foreningens bildande och andamal Vastemorrlands Idrottshistoriska Sallskap bildades i januari 2011. Efter en smarre andring beslutad vid arsmotet 2014 är andamalsparagrafen denna: "Sallskapet har till andamal aft Mom Vastemorrland vacka och underhalla intresset f6r idrottshistoria och forena dem, som delar detta intresse. Foreningen skall i defta syfte framja studier, information, erfarenhetsutbyte och personliga kontakter samt insamling och fOrvaring av dokument och fOremal med idrottslig anknytning. Vastemoniands Idrottshistoriska Sallskap skall ha Vasternorrlands IdrottsfOrbund, Foreningsarkivet i Vastemorrland samt SISU Idrottsutbildama Vastemorrland som samarbetspartners samt se till aft fortlopande kontakter sker med lanets fcireningar, specialdistriktsforbund och Svenska Idroftshistoriska Foreningen." Foreningens medlemmar Foreningen hade per 2014-12-31 127 medlemmar mot 122 ett dr tidigare. Aktiviteter under verksamhetsperioden • Fyra nummer av medlemstidningen Vasternorrlands Idrottsarv, • tva kafetraffar i Harnosand och en i Tirnra, • ett foredrag - hos SPF Club Balder i Sundsvall, • information om Sallskapet till lanets idrottsforeningar. Ekonomiska rapporter Resultatrakningar Intakter Sallskapets funktionarer Styrelsen Arsmotet 2014 halls den 12 mars med 14 narvarande medlemmar. Motesordforande var Ulla Nilsson. Efter genomforda funktionarsval pa arsmotet och styrelsens konstituering gallde denna bemanning far styrelsen (ordinarie ledamoter och mandattid): Bertil Astby, ordforande, 1 ar, omval Leif Thunman, vice ordforande och kassor, 1 Sr kvar Ola Olsson, sekreterare, 1 ar kvar Kjell Carnbro, far 2 ar Ulrika Haden, for 2 ar Anders Nordin, far 2 ar Kjell Ake Tjernstrom, 1 ar kvar Adjungerade har varit Anna Andersson, chef far Foreningsarkivet efter Ulrika Haden, och Bo-Anders Oberg, ocksa fran Foreningsarkivet. 4 styrelsesammantraden har bans under perioden. Revisorer Bo Anders Oberg, ordinarie Osten Persson, suppleant Valberedning Gunnar Jonsson Pia Thoresson Valberedningen skall egentligen ha tre ledamoter. Nagon tredje ledamot, sammankallande, har inte utsetts. 2014 Medlemsavgifter Bidrag Annonser medlemstidn. 19 900 18 400 25 000 15 000 3 500 Ovriga intalter Summa intakter Kostnader 48 400 10 000 1 200 44 600 Resor - Mecllemstidning, trycksaker Ovriga kostnader Surnma kostnader Arets re-sultat Balansrahningar 31 december Tillgingar Fordran annonsdr Plusgiro Surma tillgingar Eget kapital och skulder Eget kapital Balanserat resultat Arets resultat Skulder Summa eget 'capital och skulder 3350 Af ar Lei hunman Ulrika Haden Anders ordin l L17-2 01a 01-sson Kj 1 Ake Tjentrom 1 av 1 14 - 4 450 - 31 125 -9458 -43 933 4 467 - 36 349 -14272 -55 071 -10 471 2014 2013 1 500 18 016 19 5 6 4 000 10 969 14 969 4 975 15 446 4 467 10 074 19 516 -10471 9 994 14 969 Harnosand 2015-03- Bertil Astby 2013 f .-/ /1.r I ell(Canibro \j Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap VIHS - årsmötet 2014 Årsmöte 2015 Tidpunkt:10 mars (onsdag) 2015 kl. 18.30 Plats:Kulturmagasinet, Sundsvall Förtäring: Kaffe/te med smörgås Program • Årsmötesförhandlingar • Karin Sundell, bildarkivchef på Sundsvalls Museum, visar och berättar om idrottsbilder • Ökade resurser med en lokal VIHS-grupp i varje kommun. Dagordning för årsmötet 1. Mötets öppnande, ev. röstlängd 5. Föredragningslistan •Fler idrottsföreningar informeras om vår verksamhet och arkiverar sin handlingar säkert helst hos Föreningsarkivet. •Ökat antal föreläsningar/föredrag. •Utge 3 nr av medlemstidningen. •Ha en hemsida på hittillsvarande innehållsnivå. 6. Styrelsens verksamhetsrapport för 2014 Aktiviteter 2015 7. Revisionsberättelsen Förutom de löpande aktiviteterna gällande medlemstidningen och hemsidan: • Kontakta medlemmar för bildande av lokala VIHSgrupper. • I samverkan med Västernorrlands Idrottsförbund, SISU och Föreningsarkivet informera länets idrottsföreningar. 2. Val av mötesordförande och -sekreterare 3. Val av 2 protokollsjusterare förutom mötesordförande 4. Mötets behöriga utlysande 8. Ansvarsfrihet för styrelsen 9. Årsavgifter 10. Verksamhetsplan med budget för 2015 11. Antalet ledamöter i styrelsen för 2015 12. Val av styrelseordförande för 1 år • Kontakta senioruniversitet, pensionsföreningar, veteranföreningar m fl för föreläsningar/föredrag. 13. Val av övriga ledamöter för 2 år 14. Val av en revisor och en suppleant 15. Val av tre ledamöter i valberedningen, en ledamot sammankallande Förslag till resultatbudget för 2015 16. Styrelsens förslag och inkomna motioner 17. Övriga frågor 18. Mötets avslutande Verksamhetsplan för 2015 Som framgår av styrelsens verksamhetsrapport för 2014 var medlemstillväxt, antal föredragsuppdrag och kaféträffar inte tillfredsställande. Fler medlemmar visar på Sällskapets berättigande men är även ekonomiskt avgörande för att bibehålla och utveckla verksamheten. Portoförändringar negativ för medlemstidningen Porto för föreningsbrev försvann vid årsskiftet. Nu gäller porton för ekonomibrev. Vår oftast 16-sidiga tidning får fördubblad portoavgift och en kostnadsökning på nära 1 000 kr/nr. Tidningen bör för läsvärdets skull inte ha färre sidor än 16. För att inte öka årskostnaden kan därför endast 3 nummer medlemstidningen utges 2015. Styrelsen Mål 2015 Styrelsen föreslår att dessa mål skall gälla för 2015: • Tydlig ökning av antalet medlemmar. • 1-2 kaféträffar i varje kommun. 15 Föreningsarkivet Västernorrland Det är viktigt att arkivhandlingar från idrottsföreningarna lämnas in till Föreningsarkivet! Gör det snarast! Telefon: 060-19 14 77, 010-476 8075 E-post: [email protected] Styrelsen Organisationsnummer Bertil Astby, Härnösand, ordförande 802456-0336 [email protected] - 0611-262 17 073-422 79 05 Leif Thunman, Härnösand, vice ordf., kassör Bank- och plusgiro [email protected] - 0611-100 82, 070-348 02 25 Bankgiro 750-5266 Plusgiro : 59 77 71-5 Ola Olsson, Sollefteå, sekreterare [email protected] - 0620-143 00, 070-578 10 21 Medlemsavgifter Kjell Carnbro, Sundsvall [email protected] - 060-12 05 20, 070-665 69 49 Ulrika Hådén, Njurunda [email protected] - 070-569 47 90 Anders Nordin, Bjästa [email protected] - 0660-22 11 29, 073-066 02 02 Privatpersoner 150 kr Föreningar 150 kr Förbund, organisationer 250 kr Hemsida www.vihs-y.se Kjell Åke Tjernström, Bergeforsen [email protected] - 060-804 30, 076-801 27 08 16
© Copyright 2024